3.3.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 54/1

I–VII

1–15

1–5

6–7

8–11

12–15

16–43

16–20

21–43

22–23

24–25

26–28

29–34

35–37

38–41

42–43

44–58

44–45

46–58

48–49

50–56

57–58

59–89

60–73

62–66

67–71

72–73

74–83

82–83

84–85

86–89

90–100

90–97

98–100

101–106

I.

Behovet av att förverkliga den inre marknaden liksom att främja handeln med avelsdjur i allmänhet krävde att gemenskapen upprättade en gemensam politik för att förebygga och bekämpa mul- och klövsjuka. Därför övergavs från 1992 den förebyggande vaccineringen av boskap mot denna sjukdom samtidigt som det infördes ett komplext system av förebyggande åtgärder och bekämpningsåtgärder för att begränsa både virusets införande och dess spridning på gemenskapens territorium. Vid epizootisk sjukdom skulle smittade djur slaktas och kropparna destrueras, och anläggningar och utrustning desinfekteras. Alla dessa utgifter, som medlemsstaterna stod för, skulle sedan delvis ersättas från en fond för nödfallsåtgärder på veterinärområdet som skapats särskilt för detta ändamål inom EUGFJ:s garantisektion.

II.

Krisen 2001 ledde till att medlemsstaterna begärde ersättning med 1 616 miljoner euro från Fonden för nödfallsåtgärder på veterinärområdet. Denna kostnad, liksom den epizootiska sjukdomens omfattning, föranledde revisionsrättens granskning vars tre mål var att försäkra sig om att kommissionens analysprocess, som låg till grund för utrotningsstrategin, var uppdaterad, att strategin hade genomförts på ett effektivt sätt och slutligen att systemet för ersättning för medlemsstaternas utgifter för kompensation till uppfödare och slakt av deras djur var adekvat, snabb och icke-diskriminerande. Eftersom vissa erfarenheter från tidigare epizootiska sjukdomar kunde komma till nytta för strategin för att förhindra och bekämpa mul- och klövsjuka, undersökte revisionsrätten kommissionens insatser före, under och efter krisen.

III.

I denna rapport betonas att kommissionen, före krisen 2001, inte hade sett över sin strategi mot bakgrund av riskfaktorernas utveckling.

IV.

Rapporten visar också att avsaknaden av fullständiga utvärderingar och kontroller utförda av kommissionen före 2001 innebar att vissa brister i de förebyggande åtgärderna och bekämpningsåtgärderna, särskilt vad gäller skydd vid gränserna, djurfoder, beredskapsplaner, identifiering av nötkreatur, informationssystem mellan medlemsstater (Animo) i fråga om förflyttningar av djur inte korrigerades i tid. Europaparlamentet har kritiserat (1) kommissionen för att den inte kontrollerade beredskapsplanerna i medlemsstaterna före krisen, samtidigt som man erkänner kommissionens positiva handlande i samband med krisen. Kommissionen konstaterade snabbt under krisen att åtgärderna och tillämpningen av dem i medlemsstaterna var bristfälliga när det gällde ramar för veterinära åtgärder, anmälan av sjukdomen och hur snabbt slakt ägde rum, men det var för sent att göra någonting åt det. Revisionsrätten konstaterar särskilt att bekämpningsåtgärdernas effektivitet i stor utsträckning var beroende av att uppfödarna omedelbart anmälde sjukdomen och att de respekterade begränsningarna gällande förflyttningar.

V.

Granskningen visar att systemet för gemenskapsfinansiering kan förbättras. De ersättningar som medlemsstaterna har betalat till sina uppfödare är fortfarande inte tillräckligt definierade på gemenskapsnivå trots att medlemsstaterna fick ersättning för dem med 60 % av de belopp som kommissionen har godkänt som stödberättigade. Eftersom det har saknats en gemenskapsram med tydliga definitioner har medlemsstaterna kunnat införa olika system vilket lett till att uppfödare inom gemenskapen behandlats olika.

VI.

Sedan dess har många luckor kunnat täppas till genom den nyligen gjorda översynen av gemenskapens regelverk. Den ekonomiska ramen har dock inte reviderats och gemenskapsåtgärderna är fortfarande minimala när det gäller anmälan av sjukdom, övervakning av jordbruksföretag och snabb slakt. Att medlemsstaterna tillämpar dessa åtgärder kan alltså fortfarande visa sig vara otillräckligt för att utplåna en framtida epidemi, men det medför ändå att gemenskapsersättningar betalas ut.

VII.

Revisionsrätten rekommenderar att kommissionen, när det inte råder kris, uppdaterar sina analyser och utvärderingar av strategin. Revisionsrätten förordar att man undersöker möjligheterna att göra uppfödarna mer delaktiga i bekämpningssystemet i syfte att göra dem mer benägna att snabbt anmäla sjukdomen och respektera begränsningarna av förflyttningar. Slutligen uppmanas kommissionen att förtydliga den ekonomiska ramen för epizootiska sjukdomar och samtidigt så mycket som möjligt minska de ekonomiska riskerna för gemenskapsbudgeten.

1.

Mul- och klövsjuka är en djursjukdom som inte är skadlig för människan men som är extremt smittsam mellan klövdjur. I mindre utvecklade länder kan den praktiskt taget över en natt förstöra livsmedelsförsörjningen och uppfödarnas utkomstmöjligheter eftersom ett stort antal klövdjursraser, som nötkreatur, svin och får, drabbas. Viruset kan överföras genom direkt kontakt mellan djur och genom djurfoder, genom indirekt kontakt via olika bärare som bilar, lastbilar, människor och till med via luften med vinden. Bland smittade vuxna djur har sjukdomen begränsad dödlighet. Även om flertalet djur tillfrisknar inom tre eller fyra veckor fortsätter de att vara allvarligt påverkade; ungdjurens tillväxt går långsammare, antalet kastningar ökar och mjölkproduktionen sjunker drastiskt och för alltid. Länder som undgått sjukdomen är tvungna att införa säkerhetsåtgärder för att skydda sig mot viruset och undgå att deras export av animaliska produkter beläggs med exportförbud.

2.

Gemenskapens inre marknad beräknades vara förverkligad till januari 1993. Eftersom den fria rörligheten för djur och jordbruksprodukter är grundläggande för en gemensam marknadsorganisation måste reglerna för utbyte av djur och animaliska produkter harmoniseras inom detta område. Detta innebar också att man upprättade en gemensam politik för att förebygga och bekämpa mul- och klövsjuka. Emellertid indikerade kommissionen 1989 i en rapport om medlemsstaternas politik för att bekämpa mul- och klövsjuka (2) att de som saknade möjlighet att i förebyggande syfte vaccinera sina djur (3), kunde begränsa utbytet av djur med medlemsstater där man tillämpar vaccinering. Begränsningarna motiverades av att vaccinerade djur, även om de förefaller vara kliniskt normala, kan vara smittbärare.

3.

För att kunna ta bort dessa veterinära och avelstekniska hinder för utbyte inom gemenskapen av djur och animaliska produkter beaktade kommissionen de hygienbestämmelser för internationellt utbyte av djur och animaliska produkter som fastställts av Internationella byrån för epizootiska sjukdomar (OIE) (4). Vid utbrott av mul- och klövsjuka är enligt dessa regler återgången till fritt handelsutbyte vid tillämpning av enbart slakt mycket snabbare (tre månader) än vid använding av någon typ av vaccinering (12–24 månader).

4.

Till följd av dessa handelsmässiga hänsyn var slutsatsen i samma kommissionsrapport att en politik med icke-vaccinering var att föredra framför en politik med förebyggande vaccinering. Därför kompletterade man på gemenskapsnivå 1990 (5) denna politik som innebar total utslaktning med ett förbud mot förebyggande vaccinering och import av vaccinerade djur till gemenskapsområdet. Det var emellertid fortfarande möjligt att vaccinera, men endast i nödfall när förekomsten av mul- och klövsjuka hade bekräftats och sjukdomen hotade att breda ut sig.

5.

Sedan denna nya strategi antogs har det förekommit flera utbrott inom gemenskapen, 1993 i Italien (57 utbrott) och 1994 1996 och 2000 i Grekland (95, 39 respektive 14 utbrott). Det har förekommit epidemier i angränsande områden (Albanien, Algeriet, Armenien, Azerbajdzjan, Iran, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Georgien, Kosovo och Turkiet). Dessutom drabbades Förenade kungariket den 21 februari 2001 av den dittills allvarligaste krisen som varade i tio månader. Man identifierade 2 034 utbrott av sjukdomen som omfattade 10 124 jordbruksföretag, och fyra miljoner djur slaktades (6). Därutöver slaktades över två miljoner djur på grund av problem med deras välbefinnande som uppstod eftersom de hölls isolerade på jordbruksföretagen till följd av begränsningar av förflyttningar (7). Mul- och klövsjukan kunde inte begränsas till Förenade kungariket; den spreds den 13 mars 2001 till Frankrike (två utbrott), den 20 mars 2001 till Irland (ett utbrott) och den 21 mars till Nederländerna (26 utbrott). Förenade kungariket tvingades fortsätta slakta fram till september 2001. Landet återfick i januari 2002 status som fritt från mul- och klövsjuka, eftersom man inte tillämpade vaccinering, vilket gjorde det möjligt att återuppta handelsutbytet.

6.

Det finns en komplex uppsättning förebyggande åtgärder och bekämpningsåtgärder som syftar till att begränsa riskerna för att virus kommer in på gemenskapens territorium och sprids där (se ruta 1). Dessa förebyggande åtgärder och bekämpningsåtgärder anges i gemenskapsdirektiv (8). Medlemsstaterna ansvarar för att de införs och skall tillämpa de regler som följer av dem. Kommissionen å sin sida ansvarar för kontrollen av att medlemsstaterna tillämpar föreskrifterna från gemenskapen. Dessutom stöder kommissionen tredjeländer i deras ansträngningar att kontrollera och utrota epizootiska sjukdomar. Vid kommissionen är det Generaldirektoratet för hälsa och konsumentskydd som sköter den direkta förvaltningen och kontrollen av gemenskapens veterinärutgifter (9).

Systemet med förebyggande åtgärder bygger på samarbete med internationella organismer och starkt stöd i bekämpningen från grannländer, på veterinärkontroller, zootekniska kontroller och hygienkontroller av uppfödning och kött i gemenskapen och vid dess gränser, på medlemsstaternas utarbetande av beredskapsplaner med nödvändiga åtgärder för att hantera en eventuell kris, och på system för att kunna identifiera och spåra djur. Systemet för bekämpning utgår från att sjukdomen omgående anmäls, att det införs begränsningar av rörligheten för djur och människor, att det inleds epidemiologiska undersökningar för att identifiera misstänkta djur, att medlemsstaterna tillämpar sin beredskapsplan och att det genomförs nödvändig slakt som följs av destruering av djur och av decinficering av smittade anläggningar och smittat materiel.

7.

Efter krisen 2001 lade kommissionen fram ett förslag till direktiv med ändringar av systemet för bekämpning av mul- och klövsjuka (10). Detta förslag antogs av rådet den 29 september 2003 (11).

8.

Villkoren för gemenskapens ekonomiska deltagande i utgifterna för att utrota smittsamma djursjukdomar, däribland mul- och klövsjuka, fastställdes 1990 av rådet (12). Deltagandet är obligatoriskt om medlemsstaterna har infört de planerade gemenskapsåtgärderna, och det sker i form av ersättning med 60 % av de utgifter som medlemsstaterna har haft för att kompensera uppfödare för slakt och destruering av djur samt desinficering av anläggningar och materiel. Denna ersättning är inskriven i budgeten (13) under ”Fond för nödfallsåtgärder på veterinärområdet och för andra djursjukdomar vilka kan innebära risker för folkhälsan” (14).

9.

Sedan den nya strategin antogs har fondens anslag, för alla djursjukdomar tillsammans, multiplicerats med fyra 1999, för att sedan fördubblas 2000 för att budgetåren 2001, 2002 och 2003 nå upp till ett ackumulerat belopp på 978,1 miljoner euro (15), främst till följd av mul- och klövsjukekrisen 2001. Enbart i fråga om krisen 2001 har medlemsstaterna redovisat totala utgifter för ersättning för slakt, destruering av djur, desinficering av anläggningar och materiel på 2 693,4 miljoner euro, varav de för 1 616 miljoner euro har begärt ersättning från gemenskapen. Det redovisade beloppet enbart för slakt uppgick till 1 775,1 miljoner euro, varav medlemsstaterna har begärt ersättning för 1 065,2 miljoner euro. Detta redovisas i tabellen.

Tabell

Medlemsstaternas begäran om ersättning för sina utlägg för kompensation för slaktade djur

10.

I enlighet med sitt beslut att bidra (17) vid mul- och klövsjuka beviljade kommissionen utbetalningar till medlemsstaterna på 433,5 miljoner euro (18) för utgifter för slakt och på 32,1 miljoner euro för övriga kostnader, vilket ger en total ersättning från gemenskapen på 465,6 miljoner euro per den 31 december 2003 (se diagram 1).

11.

Kommissionen har ännu inte avslutat sin undersökning av medlemsstaternas utgifter och börjat ersätta beloppen för att kompensera dessa fordringar i fråga om 2001, förutom när det gäller Frankrike och Irland. Följaktligen har de tillgängliga budgetanslagen för Fonden för nödfallsåtgärder på veterinärområdet underutnyttjats med över 48 % för budgetåren 2001–2003 (se diagram 2).

12.

Efter kriserna med svinpest och bovin spongiform encefalopati undersökte revisionsrätten gemenskapens åtgärder för att bekämpa dessa djursjukdomar (23).

13.

Inför omfattningen av mul- och klövsjukekrisen och dess belastning på budgeten beslutade revisionsrätten att genomföra en ny granskning för att fastställa huruvida

14.

För att få svar på dessa frågor har revisionsrätten bedömt kommissionens insatser avseende dess analysprocess, dess övervakning av medlemsstaternas genomförande av gemenskapsåtgärderna och av dess eventuella förslag till anpassning av gemenskapslagstiftningen. Eftersom vissa erfarenheter från tidigare epizootiska sjukdomar kunde komma till nytta för strategin för att förhindra och bekämpa mul- och klövsjuka, undersökte revisionsrätten först kommissionens insatser före och under krisen. Därefter analyserades ersättningssystemet, särskilt mot bakgrund av revisionsrättens tidigare rekommendationer. Undersökningen begränsades till utgifter för ersättning för djurslakt (24). Slutligen har revisionsrätten gått igenom vilka erfarenheter kommissionen har dragit av krisen 2001.

15.

Granskningsarbetet genomfördes vid kommissionen och i de medlemsstater (25) som hade drabbats av mul- och klövsjuka (Frankrike, Irland, Nederländerna och Förenade kungariket). Granskningarna gällde huvudsakligen jordbruksministerier med ansvar för veterinärfrågor och hygienfrågor, samt deras decentraliserade regionala enheter (26). I denna rapport har det tagits hänsyn (27) till arbete som utförts vid de besökta instanserna, av Europaparlamentet, av den internationella konferensen om förebyggande och bekämpning av mul- och klövsjuka samt andra offentliga undersökningar som gjorts i medlemsstaterna.

16.

I sin rapport 1989 (28), som redan nämnts (se punkt 2), gjorde kommissionen en kostnads-intäktsanalys av de olika strategier medlemsstaterna valt för att bekämpa mul- och klövsjuka (förebyggande vaccinering eller systematisk slakt) i syfte att fastställa en strategi på gemenskapsnivå. Särskilt utvärderades riskerna för utbrott av mul- och klövsjuka i gemenskapen beroende på om den ena eller den andra strategin skulle komma att tillämpas efter 1992, liksom de ekonomiska konsekvenserna av de två olika alternativen. Kommissionens prognos sträckte sig över tio år (från 1993 till och med 2002) med kostnader vid tre olika scenarier i fråga om krisens omfattning. För politiken med icke-vaccinering tänkte man sig ett mellanscenario med 13 epizootiska sjukdomar och 20 utbrott. Den beräknade kostnaden för samma period var 35 miljoner euro. För det optimistiska scenariot beräknades däremot kostnaden till 0,3 miljoner euro och för det pessimistiska scenariot till 955 miljoner euro.

17.

I rapporten från 1988 betonades emellertid framför allt handelsmässiga aspekter, kostnader och vinster för jordbruket och för budgeten, utan att det togs hänsyn till mer vidsträckta sociala kostnader och kostnader för miljön.

18.

Före 2001 hade de epizootiska sjukdomar som uppträtt inom gemenskapen inte varit av den typen att kommissionen uppmärksammats på behovet av att kontrollera att gemenskapens bestämmelser fungerade. Det var i själva verket så att å ena sidan hade tre epizootiska sjukdomar givit upphov till över tjugo utbrott (det högsta värdet i kommissionens scenario) men å andra sidan hade det inte förekommit mer än fyra kriser på åtta år (jämfört med tretton på tio år i samma scenario). Sedan 1993 hade däremot vissa riskfaktorer som främjade virusets spridning ökat: antalet djurförflyttningar hade ökat (29) i och med förverkligandet av den inre marknaden; antalet slakterier hade minskat (30) vilket ledde till att djur samlades ihop med åtföljande smittorisk; samtidigt hade tätheten i besättningarna ökat, särskilt i fråga om får, getter och svin (31). I februari 1998 uppmärksammade FAO (32) de 33 medlemsstaterna i Kommissionen för bekämpning av mul- och klövsjuka på att djurtransporter över långa sträckor liksom den allt högre tätheten i djurpopulationerna när som helst kunde ge upphov till nya förödande utbrott av epizootiska sjukdomar i Europa (33).

19.

Vidare hade svinpestepidemin 1997/1998 lett till stora utgifter för gemenskapen (34), medlemsstaterna och uppfödarna. Mot bakgrund av denna erfarenhet var det kommissionens egen bedömning (35) att de tänkta åtgärderna mot mul- och klövsjuka i direktiv 85/511/EEG var ofullständiga. Kommissionens avdelningar hade också påbörjat en översyn av direktivet på grundval av expertutlåtanden när utbrottet av den epizootiska sjukdomen i Förenade kungariket den 20 februari 2001 avbröt deras arbete.

20.

Kommissionen har inte gjort någon fullständig utvärdering av strategin sedan den antogs 1990. Kommissionen har inte heller vart tredje år rapporterat till rådet och Europaparlamentet om omständigheterna vid tillämpningen av beslut 90/424/EEG om gemenskapens utrotningsåtgärder och det ekonomiska stödet till dessa (36). Kommissionen har inte heller uppdaterat den studie som 1992 utfördes av Generaldirektoratet för jordbruk om medlemsstaternas veterinärväsenden, fastän en uppdatering av denna studie hade gjort det möjligt att kontrollera om dessa räckte till för att garantera att strategin var framgångsrik (se punkterna 48 och 49).

21.

Under normala förhållanden sker kommissionens övervakning av veterinär- och hygienområdena framför allt på två sätt: dels kontrollerar avdelningarna i Bryssel att direktiv införlivas i den nationella lagstiftningen, dels utförs kontroller på plats av inspektörer från kontoret för livsmedels- och veterinärfrågor (OAV) i Dublin (37). Revisionsrätten anser att under perioden som föregick krisen 2001 borde dessa reglementsenliga kontroller ha inriktats på de grundläggande åtgärderna för att förebygga och bekämpa mul- och klövsjuka som fastställts i gemenskapsdirektiven och på införlivandet av dem i medlemsstaternas nationella lagstiftning. Bland dessa åtgärder ingår

22.

Kommissionen kontrollerar så gott som systematiskt att medlemsstaterna formellt införlivar gemenskapsdirektiven inom givna tidsfrister. Däremot kontrolleras inte överensstämmelsen systematiskt. I praktiken sker inte detta förrän i samband med OAV:s inspektioner (38) i medlemsstaterna eller efter klagomål från tredje man. Härigenom finns det stor risk för att införlivandet brister i överensstämmelse, och det är möjligt att denna risk fortfarande kvarstår.

23.

Kommissionen har riktat ett stort antal formella underrättelser till medlemsstaterna om att direktiv inte har införlivats i tid. Efter att ha informerats om att de nationella bestämmelserna har antagits har kommissionen arkiverat ärendena utan att kontrollera att de överenstämmer. Kommissionen har följaktligen heller aldrig inlett ett överträdelseärende för bristande överensstämmelse. När det gäller direktivet om identifiering av djur, och då särskilt får, som skulle ha införlivats av medlemsstaterna till den 1 januari 1995, utfärdade kommissionen mellan 1993 och 1996 formella underrättelser till medlemsstater för att dessa inte meddelat de nationella bestämmelserna. Mellan 1994 och 1997 arkiverades ärendena efter det att gemenskapslagstiftningen formellt införlivats i medlemsstaterna utan att det gjordes någon kontroll av deras överensstämmelse. Men under krisen 2001 fann OAV stora brister i förhållande till direktivet i samtliga medlemsstater som drabbats av mul- och klövsjuka (med undantag för Nederländerna), brister som hade negativa konsekvenser för epidemins spridning under 2001 (se punkt 35).

24.

OAV hade före krisen gjort många veterinär- och hygienkontroller av medlemsstaternas gränskontrollstationer för att verifiera att endast produkter som följer gemenskapsnormerna i fråga om djurhälsa och livsmedelssäkerhet kommer in på gemenskapens territorium via gränskontrollstationerna. De förbättringar OAV begärde, såsom mer personal och förbättrade veterinärkontroller, bättre hygien vid anläggningarna och i fråga om utrustning, bättre system för registrering av inkommande partier, av veterinärintyg och av register, genomförde medlemsstaterna relativt snabbt för att upphäva den tillfälliga indragningen av godkännandena av gränskontrollstationer, som kommissionen beslutade om när det konstaterades brister.

25.

Men även om det är omöjligt att helt skydda sig mot externa smittkällor var gemenskapslagstiftningen vid tiden för krisen ofullständig när det gällde gränsskydd, särskilt i fråga om produkter som transporterades av resenärer och möjligheten att lagra produkter som inte överensstämde med gemenskapslagstiftningen i frilager (se punkt 91 a). Kommissionen hade före krisen föreslagit att införseln till gemenskapens territorium skulle begränsas till sådana animaliska produkter som uppfyller europeiska normer för djurhälsa, men detta förslag antogs inte förrän 2002 (39). Inte förrän efter krisen, i november 2002, föreslog kommissionen förstärkt kontroll av import av animaliska produkter för privat bruk. Förslaget antogs i december 2002 (40).

26.

OAV:s inspektioner av djurfoder gjordes sent, och delvis efter krisen. OAV betonade bristerna i medlemsstaternas kontroll av avfall som användes som djurfoder. Härigenom lyftes riskerna i samband med denna typ av foder fram, men detta skedde till viss del först efter krisen.

27.

Emellertid hade redan 1997/1998 riskerna med denna typ av djurfoder visat sig när det bröt ut svinpest i Tyskland till följd av att man använt otillräckligt behandlat matavfall som foder till grisar vilket alltså stred mot gemenskapslagstiftningen. Därför hade vissa medlemsstater, före mul- och klövsjukekrisen 2001, förbjudit användning av matavfall, även behandlat sådant, på sitt territorium (Frankrike och Nederländerna), medan andra inte hade gjort det (Tyskland och Förenade kungariket). På gemenskapsnivå var i februari 2001 användningen av behandlat matavfall i svinfoder fortfarande laglig (41), trots kommissionens förslag.

28.

I Förenade kungariket hade den uppfödare, hos vilken krisen uppstod, tillstånd att använda matavfall i sitt grisfoder under förutsättning att det hade behandlats. I praktiken samlade uppfödaren ihop matavfall från restauranger, hotell, skolor och militäranläggningar i närheten och lagrade det framför sin gård innan det transporterades till någon av de två anläggningar för behandling som låg nära hans gård. Efter att ha behandlats gavs matavfallet till grisarna. Men de kontroller som utfördes av ministeriet efter krisutbrottet visade att främmande avfall fanns kvar i utfordringskärlen vilket tydligt visar att behandlingen av matavfallet varit otillräcklig (42). Det exakta ursprunget till viruset av typen ”pan Asiatique O” har inte kunnat fastställas med säkerhet. Att viruset kommit in via gränskontrollstationer har mer eller mindre uteslutits och misstankarna (43) har riktats mot illegala sändningar av varor som redovisats som icke födoämnen och sålts i parti till restauranger och storkök.

29.

Rådet (44) krävde 1990 att medlemsstaterna upprättade beredskapsplaner med detaljerade åtgärder att vidta vid ett utbrott av mul- och klövsjuka. Genom planerna skulle det bli möjligt att få fram anläggningar, utrustning, personal och all annan lämplig materiel som krävs för att snabbt och säkert kunna hejda ett utbrott. Kommissionen skulle fastställa kriterier för utarbetandet av planerna, och därefter undersöka dem för att se om man genom dem kunde nå det uppsatta målet samt ge förslag på eventuella ändringar till medlemsstaten. Kommissionen hade också planerat att planerna senare skulle kunna kompletteras eller ändras med hänsyn till hur situationen utvecklades.

30.

År 1991 fastställde kommissionen de minimikriterier som medlemsstaternas beredskapsplaner (45) skulle uppfylla. Kriterierna skulle syfta till att man med hjälp av beredskapsplanerna snabbt skulle kunna mobilisera vad som behövs för att vid ett utbrott av mul- och klövsjuka snabbt och effektivt kunna utrota sjukdomen. Även om kommissionen krävde att medlemsstaterna införde en basorganisation för att hantera sådana kriser, med kriscentraler, lokala beredskapscentraler och personal med ansvar för beredskapsåtgärderna, konstaterar revisionsrätten att kommissionen inte ställde krav på ett antal viktiga upplysningar eller villkor för bekämpning, eller på en ändamålsenlig organisation av ekonomi och administration, och särskilt

31.

Kommissionen har inte reviderat dessa kriterier sedan 1991. Mellan 1993 och 1995 antog kommissionen medlemsstaternas beredskapsplaner. Under denna process begränsade kommissionen sig emellertid till en undersökning på papper utan att kontrollera de uppgivna åtgärderna på plats. Tvärtemot vad man säger i sitt svar på punkt 33 var kommissionens riktlinjer för utarbetandet av beredskapsplaner från 1995 (46) begränsade till att begära av medlemsstaterna att deras veterinärväsende skulle ha tillräcklig kapacitet för att, när som helst, kunna behandla upp till tio utbrott, och man begärde inte att de skulle planera för att kunna utöka sina tjänster beroende på den epidemiologiska situationen. Dessutom utfördes inte kommissionens (OAV:s) första inspektioner på plats av dessa beredskapsplaner i de medlemsstater som drabbades av mul- och klövsjuka förrän i slutet av 2001 och under budgetåret 2002, efter krisen. Europaparlamentet har också visat att kommissionen inte före krisen med önskvärd skyndsamhet hade kontrollerat medlemsstaternas beredskapsplaner. Vidare konstateras att bortsett från kontrollerna i anslutning till godkännandet av beredskapsplaner, hade införandet av beredskapsplanerna i Förenade kungariket, Nederländerna och Frankrike inte kontrollerats innan epidemin bröt ut 2001 (47).

32.

Följaktligen var medlemsstaternas planer, även om de hade antagits av kommissionen, inte anpassade till en kris av stor omfattning som saknade motstycke och var svår att förutsäga. I planerna förutsågs varken ett pessimistiskt scenario och det ökade behovet av medel för att kunna hantera detta, eller vilken organisation för administration och ekonomi som skulle krävas.

33.

Som exempel hade inte den plan som Förenade kungariket överlämnade till kommissionen genomgått någon grundlig översyn sedan den antogs 1991. I enlighet med kommissionens riktlinjer innehöll den inget pessimistiskt scenario (48) och även i den nationella planen, på lokal nivå, omfattade inte scenariot fler än tio utbrott samtidigt (49) och det fanns inga förfaranden för att snabbt öka nödvändiga resurser för hantering av slakt och destruering. Det angavs inget system för snabbrekrytering av värderingsmän och allmänna principer för ersättningen till dem. Planen hade inte distribuerats till uppfödarna eller deras representanter. När det gäller Frankrike kunde man genom planen framgångsrikt behandla de två utbrott som ägde rum samtidigt men det saknades beredskap för det ökade behovet av resurser som ett mer pessimistiskt scenario skulle medföra. I den irländska planen förutsågs behandling av tio utbrott samtidigt. Endast Nederländerna, med erfarenhet av svinpestkrisen, hade förutsett det ökade behovet av resurser som krävdes för behandlingen av deras 26 utbrott, och använde sig av nödvaccinering så snart det visade sig att resurserna inte räckte till för snabb slakt.

34.

Kommissionens internrevision har visat att Generaldirektoratet för hälsa och konsumentskydd, som ständigt är utsatt för kriser på djurområdet, hade infört standardiserade rutiner som bedömdes vara effektiva, men dessa arbetsmetoder hade inte dokumenterats i skrift. Det fanns inte heller utrustning eller handböcker för krishantering. Även om kommissionen agerade snabbt i anslutning till krisen (se punkt 44) anser revisionsrätten att om kommissionen hade varit väl förberedd, särskilt i fråga om finansiella bestämmelser för ersättning till medlemsstaterna (se punkterna 74–81), skulle vissa av de problem som uppstod under krisen 2001 ha kunnat undvikas.

35.

På gemenskapsnivå är systemet för att identifiera och registrera enskilda nötkreatur obligatoriskt (50). Trots detta kan revisionsrätten konstatera att systemet inte garanterar att det går att spåra nötkreatur som förflyttas inom gemenskapen eller över gemenskapens yttre gränser. Förflyttningarna gäller 3 miljoner kreatur per år (omkring 4 % av antalet djur). Dessutom är tillämpningen av systemet i medlemsstaterna bristfällig (51). När det gäller får, som drabbades mest av krisen 2001, liksom svin, var från den 1 januari 1995 till och med november 2003 identifiering endast obligatorisk för partier (52). OAV konstaterade i samband med krisen att systemet för identifiering i parti hade tillämpats på ett bristfälligt sätt i tre av de fyra medlemsstater som hade drabbats av mul- och klövsjuka (53).

36.

Att gemenskapslagstiftningen inte krävde enskild identifiering av får och att identifieringen av dem i parti var bristfällig hindrade spårningen av misstänkta djur och försenade därigenom att de slaktades. I Förenade kungariket slaktades inte får som borde ha blivit slaktade, vilket ökade riskerna för att viruset skulle spridas.

37.

Vidare tillät gemenskapslagstiftningen (54) att medlemsstaterna i det obligatoriska registret över jordbruksföretag på dess territorium som håller djur – ett register som de skall upprätta och uppdatera – lät bli att ta upp små jordbruksföretag med högst tre får eller getter som inte uppfödaren begär bidrag för. I Nederländerna upptäckte den ansvariga myndigheten under krisen att 18 000 små jordbruksföretag eller enskilda med endast ett mycket begränsat antal djur varken var registrerade eller kända, vilket utgör ytterligare en risk för att man inte i tid kan spåra upp alla djur som skall slaktas. Samma problem påvisades av OAV i Frankrike.

38.

Genom genomskapslagstiftning (55) infördes 1990 ett datasystem för att knyta samman veterinärmyndigheter i syfte att underlätta informationsutbyte om djurförflyttningar mellan ansvariga myndigheter i ursprungsområdet och i den medlemsstat dit förflyttningen sker. Detta system kallas Animo (56). Kommissionen utformade1991 en mall för meddelanden som skall överföras via systemet (57).

39.

Redan före krisen 2001 hade OAV emellertid påpekat att det inte i Animomeddelandena nämndes var transiteringen ägde rum under förflyttningen av djur mellan en avsändande och en mottagande medlemsstat. Det ursprungliga jordbruksföretaget angavs inte heller i meddelandemallen. Även revisionsrätten konstaterade bristerna i detta system i sin särskilda rapport om svinpest (58). Trots de ändringar av bestämmelserna som föreslagits av OAV och revisionsrätten hade kommissionen inte lämnat något förslag till översyn av Animosystemet.

40.

Under krisen 2001, när det första utbrottet i Förenade kungariket bekräftats, behövde övriga medlemsstater få fram vilka får som importerats därifrån under den senaste månaden för att kunna höja övervakningen av dessa djur som skulle kunna vara smittbärare. Det var absolut nödvändigt att känna till det ursprungliga jordbruksföretaget och var djuren transiterat. Men meddelandena i Animo innehöll fortfarande inte dessa grundläggande upplysningar.

41.

Dessa två brister innebar att lokaliseringen och slakten av djur som misstänktes vara smittade försenades under krisen 2001 (se ruta 2). Nederländernas jordbruksministerium angav särskilt till revisionsrätten att obligatorisk angivelse av transiteringsövergång skulle ha gjort bekämpningen av sjukdomen mycket effektivare, särskilt under den kritiska inledningsfasen.

Under krisen var det svårt för myndigheterna i Förenade kungariket att följa spåret tillbaka till det ursprungliga jordbruksföretag varifrån de får som exporterats till övriga medlemsstater härstammade, liksom att fastställa om fåren i fråga kom från ett smittat företag eftersom dessa uppgifter inte angavs i Animomeddelandena. De kunde inte fastställa ett sådant samband förrän efter en period på mellan 6 och 16 dagar, efter att det bekräftats att det ursprungliga jordbruksföretaget var smittat. De kunde därför inte i tid varna de medlemsstater som hade importerat får om smittorisken. Till följd av otillräcklig information var de mottagande medlemsstaterna tvungna att genomföra slakt i förebyggande syfte av samtliga får som importerats från Förenade kungariket och som kunde identifieras eftersom det inte gick att skilja ut misstänkta får från får som inte var misstänkta. Avsaknaden av system för att spåra får visade på de franska myndigheternas svårigheter att finna de jordbruksföretag i Frankrike som var slutmottagare av får som importerats från Förenade kungariket. På ministeriet var man inte heller säker på att ha slaktat samtliga importerade får vilket innebar att smittorisken eventuellt fortfarande kvarstod. I Nederländerna innebar det faktum att transiteringsövergången inte anges i Animomeddelandena att man inte kunde spåra de djur som kommit från Irland förrän efter en dag. Dessa djur hade transiterat via ett stopp i närheten av det jordbruksföretag i Frankrike (Mayenne) som visade sig vara drabbat av ett utbrott tre veckor senare, efter import av brittiska smittade får. Den tid som gick åt för att återfinna dokumenten gjorde att skyddsåtgärderna försenades.

42.

För att begränsa riskerna för att en epizootisk sjukdom sprider sig anges i direktiv 85/511/EEG att djurförflyttningar omedelbart skall begränsas i skydds- och övervakningszoner med en minsta radie på 10 km som skall upprättas runt smittade jordbruksföretag. Dessa åtgärder genomfördes i Förenade kungariket men var i sig inte tillräckliga för att hejda att den epizootiska sjukdomen spred sig på grund av omfattningen av den nedsmittning som ägt rum redan innan det första utbrottet upptäcktes.

43.

Förenade kungariket stoppade inte djurförflyttningar inom hela landets territorium förrän tre dagar efter det att epidemin officiellt hade bekräftats. På grundval av bestämmelserna i artikel 10 fjärde stycket i direktiv 90/425/EEG antog kommissionen beslut 2001/190/EG som förbjöd djurförflyttningar i alla medlemsstater utom Förenade kungariket. Enligt rapporten från National Audit Office (det nationella revisionsorganet) smittades fler än 62 jordbruksföretag i sju andra grevskap mellan det att det första utbrottet bekräftades och att djurförflyttningarna inom Förenade kungariket stoppades (59), vilket ökade epidemins omfattning – och därmed kostnaderna för den – som av epidemiologer vid universitet beräknats till mer än det dubbla än vad de skulle ha blivit om man antagit begränsningar samma dag som sjukdomen bekräftades (60).

44.

Under krisen kunde kommissionens enheter nås 24 timmar om dygnet. Kommissionen vidtog snabbt de nödvändiga åtgärder som måste genomföras omedelbart, såsom att meddela medlemsstaterna att sjukdomen brutit ut, övervaka inklusive slakta får som importerats före krisens utbrott, stänga marknader etc. Många åtgärder som kommissionen vidtog under krisen på veterinärområdet bedömdes av medlemsstaterna som snabba och adekvata.

45.

En jämförelse mellan datumen för OAV:s inspektioner och de uppkomna kriserna visar att OAV, när det gäller själva krisen, lyckades göra sina inspektioner vid rätt tidpunkt, även om det innebar att planerade besök fick skjutas upp till ett senare datum. Under krisen skyndade man på de normala förfarandena och OAV:s inspektionsrapporter fanns tillgängliga inom två månader, efter det att man tagit hänsyn till kommentarer från andra avdelningar inom Generaldirektoratet för hälsa och konsumentskydd liksom till medlemsstaternas svar.

46.

Trots detta hann vissa brister i bekämpningsstrategin som OAV påtalat i fråga om Förenade kungariket, det land som var hårdast drabbat av krisen, inte åtgärdas i tid eftersom detta krävde att kommissionen och medlemsstaterna gjorde en grundläggande översyn av de aktuella åtgärderna. Bristerna förtjänar att uppmärksammas eftersom de kan komma att beröra andra medlemsstater. De viktigaste är:

47.

Revisionsrätten har vid sin granskning konstaterat liknande brister som de som konstaterades av OAV. De redovisas nedan.

48.

I sin rapport från 1989 ansåg kommissionen (62) att en förutsättning för att med framgång kunna överge systemet med förebyggande vaccinering var att det fanns ett effektivt övervakningssystem med statligt anställda veterinärer. Samtidigt som rådet har infört ett antal kontroller av sjukdomar som berättigar till gemenskapsbidrag har det inte införts något gemenskapsstöd till veterinärkontroller av icke-endemiska sjukdomar, vilket innebär att mul- och klövsjuka utesluts. Efter krisen 2001, som visade på den generella minskningen av personal vid statliga veterinärväsenden, lyfte Europaparlamentet (63) och den internationella konferensen i december 2001 (64) fram frågan om epidemiologisk övervakning av besättningar och dess finansiering som ett effektivt sätt att förebygga sjukdomen. Denna fråga, som ju berör samtliga epizootiska sjukdomar, har ännu inte besvarats på gemenskapsnivå.

49.

I Cumbria-regionen, som var hårdast drabbad av mul- och klövsjuka, där det finns fyra miljoner får, över 880 000 nötkreatur och 170 000 svin hade antalet statligt anställda veterinärer minskat från 27 år 1967 till endast nio 2001 (65). Statistiken (66) visar att Förenade kungariket hade 9,5 statligt anställda veterinärer för varje miljon djur (nötkreatur, får och svin) jämfört med ett genomsnitt på över 20 veterinärer per miljon djur i övriga medlemsstater. På grund av minskningen av antalet statsanställda veterinärer i Förenade kungariket och förseningen i användandet av extrapersonal (67) minskade effektiviteten i åtgärderna för att bekämpa epidemin väsentligt. Förenade kungarikets nationella revisionsorgan har konstaterat (68) att fram till april 2001 ökade antalet statsanställda veterinärer verksamma i Förenade kungariket under krisen långsammare än antalet utbrott. Detta är anledningen till att slakten försenades vilket beskrivs i punkterna 57 och 58 och i ruta 3.

50.

Att sjukdomen omedelbart anmäls är grundläggande för att den snabbt skall kunna utrotas. Gemenskapslagstiftningen syftar både till att uppfödaren snabbt anmäler sjukdomen till sin överordnande myndighet och att medlemsstaten anmäler till kommissionen. För den första av dessa anmälningar ålägger direktiv 85/511/EEG medlemsstaterna att se till att misstanke om eller förekomst av mul- och klövsjuka genast anmäls till dem.

51.

Paradoxalt nog, med tanke på att framgången med gemenskapens bekämpning av mul- och klövsjuka till stor del vilar på uppfödarna själva eftersom de är de första som ser sina djurs fysiska tillstånd och först kan anmäla sjukdom, krävs inte i gemenskapslagstiftningen att medlemsstaterna gör uppfödarna delaktiga i bekämpningsåtgärderna, att de rådfrågar dem om beredskapsplanerna, informerar dem om olika epizootiska sjukdomar och om åtgärder som omedelbart skall vidtas, ger dem ansvar eller på alla sätt uppmanar dem att snabbt anmäla sjukdom.

52.

År 2001 hade inte den uppfödare, vars jordbruksföretag experterna vid det nationella referenslaboratoriet efter en epidemiologisk undersökning ansåg vara ursprunget till den epizootiska sjukdomen, informerat Förenade kungarikets behöriga myndighet om att hans djur var smittade. Sjukdomen upptäcktes efter ungefär en månad när den dök upp i en annan region och då fanns det enligt senare beräkningar redan 57 smittade jordbruksföretag (69). Under mellantiden (från den 1 till den 21 februari 2001) hade 49 796 djur exporterats till andra medlemsstater vilket ökade risken för att den epizootiska sjukdomen skulle spridas utanför Förenade kungarikets gränser.

53.

När det gäller anmälan från medlemsstaten till kommissionen och till de andra medlemsstaterna, var det i samband med krisen avgörande att dessa fick anmälan så snabbt som möjligt för att kunna vidta nödvändiga förebyggande åtgärder. Det finns ett krav (70) på att den berörda medlemsstaten skall göra en obligatorisk anmälan till kommissionen och övriga medlemsstater. För det första utbrottet gäller kravet emellertid endast inom 24 timmar från det att detta bekräftats genom en analys av prover tagna från djuren som utförts av ett specialiserat nationellt laboratorium. Denna fördröjning med 24 timmar skall alltså läggas till den tid som behövs för att utföra analyserna, samtidigt som bekräftelsen är ett vetenskapligt krav.

54.

För att råda bot på denna olägenhet har rådet (71) gett kommissionen möjlighet att upprätta ett varningssystem där den medlemsstat som drabbats av en epizootisk sjukdom snabbt kan informera kommissionen och andra medlemsstater om ett utbrott av mul- och klövsjuka. Den 20 februari, fem timmar efter det att sjukdomen officiellt bekräftats av det nationella referenslaboratoriet, anmälde Förenade kungariket i enlighet med föreskrifterna i gemenskapslagstiftningen det första utbrottet till kommissionen, vilket visar att tidsfristen på 24 timmar kan förkortas tack vare tillgången till moderna kommunikationsmedel. Kommissionen underättade omedelbart veterinärväsendet i övriga medlemsstater och blockerade nästa dag exporten från Förenade kungariket. Under mellantiden exporterades cirka 287 svin från Nordirland till Irländska republiken innan exportblockaden i praktiken trädde i kraft den 21 februari klockan 17.

55.

Lika viktigt som att sjukdomen omedelbart anmäls är det grundläggande för att begränsa mul- och klövsjuka att uppfödarna respekteterar begränsningar gällande djurförflyttningar. Medlemsstaterna har inom sina territorier konstaterat att det har begåtts överträdelser på dessa områden och ställt de berörda uppfödarna inför rätta.

56.

I Förenade kungariket och Frankrike ställdes uppfödare som inte anmält sjukdomen eller respekterat begränsningarna gällande djurförflyttningar inför behöriga domstolar i dessa medlemsstater och dömdes att betala böter. Eftersom det i gemenskapslagstiftningen saknas ett villkorat samband mellan utbetalning av bidrag och respekt för grundläggande villkor i bekämpningsstrategin, såsom anmälan eller respekt för begränsningar gällande förflyttningar, hade dessa uppfödare rätt till hela sin kompensation (72). Denna brist gjorde att medlemsstaterna har kunnat kräva ersättning från kommissionen på belopp som de betalat ut till sina uppfödare (se punkt 77).

57.

För att ha rätt till ersättning från gemenskapen skall medlemsstaterna omedelbart slakta smittade djur, vilket anges i direktiv 85/511/EEG, så snart sjukdomen bekräftats officiellt. Omedelbar slakt är nödvändig för att undvika att viruset sprids.

58.

När det gäller sekundära utbrott, och om den epizootiska sjukdomen börjar breda ut sig, är det emellertid enligt gemenskapslagstiftningen tillåtet men inte obligatoriskt för medlemsstaterna att börja slakta djur så snart kliniska tecken på sjukdomen konstaterats av en auktoriserad veterinär. Det anges inte heller att djur skall slaktas innan värdet av dem fastställts och de administrativa förfarandena i anslutning till detta avslutats. Av detta följer att slakten genomfördes olika snabbt beroende på medlemsstaternas praxis och vilka personalresurser med avseende på veterinärer som fanns tillgängliga (se ruta 3) vilket medförde ökad risk för att den epizootiska sjukdomen skulle sprida sig.

I Förenade kungariket väntade den behöriga myndigheten, i enlighet med gemenskapslagstiftningen, på att laboratoriet bekräftade infektionen innan man började slakta djur från det första utbrottet, och under tiden inträffade tre nya utbrott. För de hundra första utbrotten var tiden mellan det att smittan bekräftades och slakt, i de flesta fall, längre än tjugofyra timmar, och ända upp till sju dagar. Därefter övergick Förenade kungariket till att slakta på grundval av kliniska tecken på infektion. I 78 % av fallen bekräftade den senare analysen veterinärernas diagnos (se NAO:s rapport, tabell 38, s. 63). I övriga medlemsstater däremot genomfördes slakten vid utbrott så snart det fanns misstanke om smitta och innan slutresultaten av laboratorieanalyserna var tillgängliga. I Nederländerna, Frankrike och Irland genomfördes förebyggande slakt, särskilt av får som importerats från Förenade kungariket. I Förenade kungariket slaktades djuren efter värderingen som också skulle godkännas av uppfödaren, vilket försenade slakten av smittade djur. I Frankrike däremot gjordes värderingen av djuren efter slakt för att inte utrotandet av den epizootiska sjukdomen skulle försenas.

59.

Revisionsrätten och den myndighet som beviljar ansvarsfrihet hade före krisen delgett kommissionen rekommendationer varav vissa överensstämde med OAV:s konstateranden som nämns i punkt 46. När det gäller det ekonomiska området använde sig kommissionen inte av rekommendationer som revisionsrätten formulerade 1996, och inte heller av rekommendationerna från den myndighet som beviljar ansvarsfrihet inom ramen för svinpest och BSE, för att anpassa dessa till mul- och klövsjuka (se ruta 4).

Förtydligande av bestämmelser och förfaranden för stödberättigande gällande medlemsstaternas utgifter och ersättningar till uppfödare (Särskild rapport nr 1/2000, punkt 80). Som svar på revisionsrättens årsrapport 1995 åtog sig kommissionen att utfärda direktiv till medlemsstaterna om förfaranden för och beräkning av ersättning; detta har inte skett. Samma medfinansieringsgrad för veterinära åtgärder och marknadsstödjande undantagsåtgärder (Särskild rapport nr 1/2000, punkt 79). Kommissionen åtog sig att göra det för svinpest, men medfinansieringsgraden varierar fortfarande beroende på vilken typ av djursjukdom det gäller. Förelägga rådet en översyn av bestämmelserna för att öka deltagandet från ägare som bedriver intensiv svinuppfödning i bekämpningsåtgärderna (Särskild rapport nr 1/2000, punkt 81). Kommissionen genomförde en jämförande studie av andra finansieringsformer men har inte medverkat till att det i medlemsstaterna införs system där uppfödarna bidrar till bekämpningen av mul- och klövsjuka.

60.

I lagstiftningen (73) anges att kommissionen skall besluta om tillämpningsföreskrifter för gemenskapens specifika ekonomiska deltagande i utrotningen av mul- och klövsjuka. Där villkoras gemenskapens ersättning av medlemsstaternas utgifter till att särskilt uppfödarna skall ges ”skälig kompensation”, men detta uttryck specificeras inte närmare. I december 2000 gjorde rådet (74) kommissionen ensamansvarig för den direkta förvaltningen av dessa utgifter. Paradoxalt nog, med tanke på att kommissionen åtagit sig att lägga fram direktiv om systemet för ersättning till uppfödare i medlemsstaterna, anser den sig inte ha juridisk behörighet att göra detta. Följden har blivit att regelverket förblivit ofullständigt genom att kommissionen inte har lagt fram dessa direktiv. På grundval av den nuvarande rättsliga ramen begränsar sig kommissionen till att fastställa om medlemsstaternas utgifter berättigar ersättning från gemenskapen, utan att ge riktlinjer för medlemsstaternas beräkning av ersättningen som skall betalas till deras uppfödare.

61.

Vid den obligatoriska slakten av nötkreatur som drabbats av bovin spongiform encefalopati (75) däremot, begränsade kommissionen beloppen som medlemsstaterna skulle betala till sina uppfödare (76). De har tillåtelse att betala ut det rådande objektiva marknadsvärdet för varje djur, vilket fastställs på grundval av ett system för enskild och objektiv utvärdering, som de skall ha godkänt. Även om detta inte helt fyller kraven på ett ersättningssystem som är harmoniserat, rättvist och ekonomiskt, är det ändå att föredra framför avsaknad av definitioner på medlemsstaternas ersättningar till sina uppfödare vilket är fallet när det gäller mul- och klövsjuka. Att det saknats ram för ersättningarna har inneburit att uppfödarna behandlats på ett inkonsekvent och ojämlikt sätt beroende på deras geografiska placering och/eller vilken slaktmetod som valts, vilket beskrivs nedan.

62.

Kompensationen för uppfödarnas direkta förluster, det vill säga bruttovärdet av deras slaktade djur, hade inte fastställts på förhand (utom i Nederländerna) vilket gjorde att medlemsstaterna måste göra detta under krisen när vissa prisreferenser inte var tillgängliga på grund av att marknaderna var stängda. De flesta medlemsstater hade fastställt prislistor som skulle användas som referens av de auktoriserade utvärderarna som hade till uppgift att värdera djuren, men det angavs inte att det handlade om takvärden. För vissa djurkategorier saknades prisreferenser.

63.

När det gäller jordbruksföretagens förluster (77) ersatte tre medlemsstater (Irland, Nederländerna och Förenade kungariket) inte dessa, vilket lämnade jordbrukarna utan tillgångar under minst tre veckor efter det att djuren slaktats och deras anläggning totalsanerats. I Frankrike ersatte de franska myndigheterna däremot uppfödarna för detta eftersom man ansåg att ”skälig kompensation” till uppfödarna borde täcka hela förlusten (djur och inkomster). Kommissionen godkände dock inte att detta skulle ersättas från gemenskapen.

64.

Kontrakten som medlemsstaterna ingick med utvärderarna varierade och instruktionerna till utvärderarna var i vissa fall otillräckliga. Eftersom det saknades instruktioner från kommissionen till medlemsstaterna om värderingen av nötkreatur använde inte utvärderarna systemet för registrering och identifiering av nötkreatur (78), som innehåller viktiga uppgifter om djurets värde (ras, ålder och kön), när de fastställde värdet av nötkreatur, vilket gav stort utrymme för uppskattning. Identifieringen av nötkreaturen redovisades inte i värderingsblanketterna och ingenting visade att värderingarna hade granskats av överordnade värderingsmän eller av ministeriet.

65.

De system som införts av medlemsstaterna redovisas i ruta 5.

Förenade kungariket, Irland och Nederländerna valde ett ersättningssystem som utgår från värdet på djuren och utesluter jordbruksföretagens förluster, medan Frankrike räknade in dessa vilket motsvarar ett tillägg i storleksordningen 30 % på djurens värde. I Förenade kungariket varierade systemet mellan en värdering av djurens värde som endast gjordes av värderingsmän, och ett blandat system där jordbrukarna kunde välja mellan antingen värdering enligt en prislista eller av en värderingsman. Denna standardprislista hade inte priser för alla kategorier av djur och inte heller något tak. Till följd av att de värderade beloppen ökade mycket kraftigt slutade man använda standardprislistan. Värderingsmännen hade inte fått detaljerade riktlinjer och anvisningarna var oklara beträffande huruvida djurbidrag som ännu inte hade betalats ut skulle inräknas i ersättningen, vilket gav upphov till olika praxis. I Irland tog den behöriga myndigheten varje månad fram en lista med exakta priser för alla kategorier nötboskap. När det gäller får var den behöriga myndighetens prislista emellertid ofullständig och innehöll inget tak. I Nederländerna hade referensprislistan fastställts i förväg av den behöriga myndigheten och de utvärderingsförfaranden som skulle följas fanns redan angivna i beredskapsplanen, vilket bidrog till att utvärderingarna av djurens värde blev noggrannare och mer enhetliga. I Frankrike hade man fastställt en schablontaxa för får, men för övriga djurkategorier gjorde den otillräckliga nationella rättsliga ramen att prefekturerna kunde välja olika system.

66.

Eftersom det saknades tydlig gemenskapslagstiftning har systemen som infördes i medlemsstaterna lett till att ersättningarna till uppfödarna inte varit enhetliga. Höga värderingar av djurens värde i förhållande till deras värde i början av krisen har upptäckts i Förenade kungariket av det nationella revisionsorganet liksom av kommissionen och revisionsrätten. Tillägg på sammanlagt 4,2 miljoner euro i förhållande till den ursprungliga värderingen av deras djur har beviljats vissa uppfödare (Frankrike, Irland, Förenade kungariket). I andra fall har ersättningarna minskats (Nederländerna). De genomsnittliga ersättningar som utbetalades till uppfödare för nötkreatur och får var betydligt högre i Förenade kungariket än i andra medlemsstater, medan de var högst för svin i Frankrike (se ruta 6 och diagram 3).

I Förenade kungariket var de utbetalade ersättningarna höga: Det nationella revisionsorganet (National Audit Office) har konstaterat att standardprislistan som användes under en del av krisen för att utvärdera djur, utgick från de högsta priserna som rådde precis före krisen. Kontraktet som ingicks med utvärderarna, där ersättningen kopplades till beräkningen av djurens värde, hade en inneboende risk för att beräkningen av värdet och följaktligen av de utbetalade ersättningarna, skulle öka otillbörligt. Kommissionen har beräknat att i genomsnitt kompenserades nötkreatur med mer än sitt dubbla värde, får med mer än två och en halv gång och svin med nästan dubbla sitt värde, vilket sammantaget ger en övervärdering på 811,7 miljoner euro i det belopp som deklarerades av den behöriga myndigheten. För Frankrikes del har kommissionen beräknat att övervärderingen av djur, som främst beror på att jordbruksföretagens förluster räknades in i kompensationen och på det alltför höga värde som åsattes svin, uppgick till 1,1 miljoner euro av det deklarerade beloppet. Tillägg i Irland (0,5 miljoner euro) och Förenade kungariket (1,7 miljoner euro) betalades till uppfödare som hade överklagat, men utan att värderingarna, som av den behöriga myndigheten bedömdes som mycket höga, ledde till att de utbetalade ersättningarna sänktes. I Frankrike höjdes schablontaxan för får, vilket, tillsammans med ersättning för destruering av djurkroppar, innebar ett tillägg på nästan 2 miljoner euro. I Nederländerna beslutade ministeriet att minska ersättningen för smittade djur med 50 % av deras värde. Följden blev att en uppfödare fick 50 % av värdet för sina smittade djur och 100 % av värdet för sina andra djur på samma gård. En prislista hade fastställts i förväg och användes som vägledning vid värderingen.

67.

Fem månader efter det att mul- och klövsjukekrisen startat, och när medlemsstaterna redan hade börjat bevilja kompensationer, utarbetade kommissionen undantagsbestämmelser (79) för medlemsstaternas utbetalningar av gemenskapsbidrag för djur och slaktbidrag per djur (80) som marknadsstödjande åtgärder. Genom denna lagstiftning kunde medlemsstaterna betala dessa bidrag till uppfödarna, utöver kompensationerna för mul- och klövsjuka, utan att uppfödarna behövde iaktta villkoren om att hålla kvar djuren på sitt jordbruksföretag vilket normalt krävs för kontroll (identifiering och räkning av djuren).

68.

När dessa undantagsbestämmelser utarbetades tog kommissionen emellertid inte hänsyn till den försäljningspraxis som normalt gällde, särskilt i Irland och Förenade kungariket, och som innebar att man i djurens försäljningspris inkluderar ännu ej utbetalda djurbidrag som köparen övertar rätten till. I enlighet med sin vanliga försäljningspraxis, och eftersom de ansåg att ”skälig kompensation” till uppfödarna skulle inbegripa ännu ej utbetalade bidrag till uppfödarna, inkluderade utvärderarna i Irland och Förenade kungariket dessa vid den värdering av djuren som utfördes för kompensationen för mul- och klövsjuka. Kommissionen underlät emellertid att beakta detta och förbjöd inte medlemsstaterna att fortsätta betala ut djurbidrag när dessa redan hade inkluderats i kompensationen för mul- och klövsjuka.

69.

Efter det att uppfödarna kompenserats för mul- och klövsjuka betalade medlemsstaterna, med tillämpning av undantagsbestämmelserna, ut de djurbidrag som ännu inte hade betalats. Eftersom Irland och Förenade kungariket redan hade inkluderat beloppen för vissa av dessa bidrag i kompensationen för mul- och klövsjuka som tidigare betalats till uppfödarna, innebar detta att några uppfödare fick bidraget två gånger.

70.

Eftersom värderingsformulären endast angav ett samlat belopp utan att avskilja bidragen från djurets inneboende värde, är det i praktiken svårt för kontrollanter att exakt värdera omfattningen av dubbla betalningar. Men, med utgångspunkt från det faktum att utvärderarna hade instruerats att inkludera djurbidraget i värderingen av djuren, och att detta förfarande utan omsvep har bekräftats av några av dem, beräknar revisionsrätten att de djurbidrag (81) som betalats till Förenade kungariket och som dubblerar de bidrag som ingick i kompensationen för mul- och klövsjuka, skulle kunna uppgå till 10 miljoner pund sterling (över 16 miljoner euro) (82).

71.

Revisionsrätten har kunnat konstatera att det också i Irland har utbetalats nötboskapsbidrag som komplement till kompensationerna, men med mindre betydande belopp (83). I Frankrike inkluderade vissa prefekturer nötboskapsbidragen i kompensationerna, medan andra inte gjorde det. Däremot meddelade jordbruksministeriet i Nederländerna revisionsrätten att man inte hade inkluderat något bidrag i kompensationerna för mul- och klövsjuka.

72.

Fortfarande inom ramen för marknadsstödjande åtgärder, fastställs utbetalningen av ett bidrag för slakt av nötboskap i en rådsförordning (84) där det också krävs ett intyg från slakteriet som bekräftelse på att djuret har slaktats. I förordningen specificeras dock inte vilket slag av slakt det gäller, det vill säga om det handlar om slakt för mänsklig konsumtion (EUGFJ-garanti- marknadsstödsdelen) eller slakt av sanitära skäl (EUGFJ-garantisektionen-veterinära delen). Detta har tolkats som att det var möjligt att betala ut slaktbidrag utöver kompensationen för mul- och klövsjuka, men endast till den lilla minoritet uppfödare vars smittade djur hade slaktats på slakteri. Detta ledde till att uppfödare inom medlemsstaten behandlades olika beroende på var slakten hade ägt rum.

73.

En av medlemsstaterna ställde en fråga till kommissionen rörande detta som kommissionen varken avgjorde eller besvarade när det gällde vilken tolkning som skulle användas, innan den fastställda tidsfristen för utbetalning av slaktbidrag 2001 gick ut den 30 juni 2002. Medlemsstaterna kom därför att fatta olika beslut vilket ledde till att uppfödarna behandlades olika. Nederländerna, där en stor del av slakten skett på slakterier, hade inte betalat ut slaktbidrag till uppfödare utöver kompensationerna för mul- och klövsjuka, och härigenom sparat omkring 3,5 miljoner euro för gemenskapsbudgeten. I Irland, där en del av slakten också hade skett vid slakterier, hade däremot slaktbidrag betalats ut. Dessa kunde emellertid återvinnas som en följd av revisionsrättens besök. I Förenade kungariket hade bidragen inte betalats ut för att man ville undvika en eventuell dubblering med kompensationen för mul- och klövsjuka där de redan ingick. I Frankrike var frågan inte aktuell på grund av att de smittade djuren inte hade slaktats vid slakterier varför inte heller några slaktbidrag hade betalats ut.

74.

Enligt beslut 90/424/EEG skall kommissionen fastställa tillämpningsföreskrifter för gemenskapens finansiella stöd till medlemsstaternas utgifter med hjälp av Ständiga veterinärkommittén (85). Kommissionen skall med hjälp av denna kommitté bland annat fastställa vilka ytterligare åtgärder som är nödvändiga för att bekämpa en epizootisk sjukdom och vilket finansiellt deltagande från gemenskapen detta kräver.

75.

Kommissionen hade inte lagt fram förslag på tillämpningsföreskrifter för gemenskapens finansiella deltagande före krisen, trots det tidigare åtagandet i svaret på revisionsrättens årsrapport 1995 att överlämna direktiv till medlemsstaterna vad gäller både förfaranden och beräkning av kompensation inom ramen för medfinansiering från gemenskapen av veterinära åtgärder (se ruta 4). Kommissionen hade inte heller specificerat för medlemsstaterna vilka tillförlitliga underlag som skulle sparas för att deras utgifter skulle kunna beviljas gemenskapsersättning, och härigenom uteslöt man ett viktigt instrument för sin egen kontroll.

76.

Sex månader efter det att krisen brutit ut (86) meddelade kommissionen medlemsstaterna att man endast skulle ersätta djur med det värde de hade innan de blev smittade. Då hade de berörda medlemsstaterna redan börjat betala ut en stor del av kompensationen till uppfödarna, enligt olika metoder (se punkterna 62–66). Det angavs inte heller hur detta värde skulle fastställas och inte heller vilka dokument som skulle ligga till grund för beslutet.

77.

Eftersom det saknades instruktioner från kommissionen höll medlemsstaterna också fast vid sina krav på ersättning av kompensation som betalats ut till de uppfödare som inte följt de nationella tillämpningsföreskrifterna i fråga om anmälan och begränsningar gällande förflyttningar (972 876 euro i Förenade kungariket och 58 769 euro i Frankrike – se punkt 56).

78.

I brist på riktlinjer från kommissionen om vilka kontroller medlemsstaterna skulle genomföra och vilka tillförlitliga underlag som skulle sparas, var stödmottagarnas akter som undersöktes på plats ofullständiga: det saknades i många fall intyg om slakt, det hade inte gjorts någon dubbelkontroll mellan nötkreatur identifierade i nationella databaser och antalet slaktade nötkreatur eller så visade en sådan kontroll på många avvikelser i de flesta av de kontrollerade medlemsstaterna. Även om många av dessa brister kan hänföras till krisens omfattning skulle mer kompletta beredskapsplaner (se punkterna 30–32) och tydligare kriterier från kommissionen ha kunnat minska deras omfattning. När det gäller övriga djurkategorier, som inte är registrerade eftersom gemenskapslagstiftningen endast föreskriver enskild identifiering av nötkreatur (87), gick det inte att erhålla någon säkerhet om huruvida uppgifterna om det deklarerade antalet var tillförlitligta.

79.

Efter krisen fastställde kommissionen i beslut 90/424/EEG i efterhand kriterierna för stödberättigande, liksom vilka dokument som krävdes för att få ersättning från gemenskapen (se ruta 7). Som kommissionen själv säger i svaret på denna punkt har man sedan 1990 inte gjort några större ändringar av reglerna för stödberättigande i beslut 90/424/EEG. Detta beslut är inte tillräckligt exakt och kan tolkas på olika sätt.

Förebyggande slakt i de medlemsstater som hade importerat får från Förenade kungariket under månaden före krisen. Denna slakt ersattes i Frankrike trots att kommissionen inte hade fattat beslut om att ersätta den. Förebyggande slakt i viss utsträckning som utförts runt utbrott i Irland, Frankrike och Förenade kungariket (slaktområde 3 km i Cumbria för ett sammanlagt utgiftsbelopp på 112,3 miljoner euro): Kommissionen fattade beslut om ersättningar i juli 2002 för Frankrike, i december 2003 för Förenade kungariket och Irland, och för Nederländerna höll beslutet på att slutföras när denna rapport utarbetades. Förebyggande slakt i medlemsstater som inte hade haft något utbrott (Belgien, Tyskland, Spanien och Portugal): Kommissionen fattade inte beslut förrän i augusti 2003, det vill säga nästan två år efter det att krisen var över (88). Beslut om finansiering av tillhörande kostnader med precisering av vilka uppgifter som skulle lämnas till kommissionen (veterinärkostnader, destrueringskostnader, desinficeringskostnader): Dessa beslut fattades inte förrän 2003 (89).

80.

Gemenskapsbidrag för medlemsstaternas utgifter lämnas under förutsättning att medlemsstaterna omgående infört gemenskapsåtgärderna, såsom isolering av jordbruksföretagen så snart misstanke uppstått och slakt av samtliga djur, destruering av dem, samt rengöring och desinficering så snart sjukdomen bekräftats officiellt (90). De ekonomiska rapporter som kommissionen kräver för att besluta om ekonomiskt bistånd till medlemsstaterna och fastställa den ersättning som skall betalas, innehåller dock endast en del av de upplysningar som behövs för att avgöra om medlemsstaternas utgifter är stödberättigande enligt definitionen i beslut 90/424/EEG (91).

81.

Medlemsstaterna har lagt fram flera ändringar av begäran om ersättning. Dessa var oenhetliga och innehöll fortfarande många fel som gjorde att kommissionens avdelningar måste förlänga sina kontroller, vilket försenade de slutliga betalningarna av ersättning.

82.

På grund av de olika ersättningssystem som medlemsstaterna hade infört (se punkterna 62–73) och ändringarna av begäran om ersättning som medlemsstaterna lämnade in, visade sig kommissionens identifiering av det stödberättigande värdet för varje djur eller åtminstone för varje kategori av djur, vilket är basen i varje begäran om ersättning, vara en komplex uppgift. Dessutom var det osäkert om uppgifterna om det exakta antalet slaktade djur var tillförlitliga.

83.

Detta är orsaken till att ersättningarna från gemenskapen inte hade betalats ut den 1 oktober 2003, det vill säga mer än två år efter det att epidemin var över, varken till Irland, Nederländerna eller Förenade kungariket, trots att uppfödarna i allmänhet hade fått sin ersättning inom tre månader efter slakt som gjordes under 2001.

84.

I rådets beslut 90/424/EEG fastställs att gemenskapens stöd skall motsvara 60 % av de stödberättigande utgifter medlemsstaten åsamkats (se tabell 1) för bekämpning av mul- och klövsjuka.

85.

Förvaltningen och det specifika regelverket för ersättningsnivåer och kompensationer som skall betalas till uppfödarna delas mellan Generaldirektoratet för jordbruk och Generaldirektoratet för hälsa och konsumentskydd. Generaldirektoratet för hälsa och konsumentskydd handlägger kompensationerna för flertalet djursjukdomar, med undantag för nötkreatur som slaktats på grund av bovin spongiform encefalopati (BSE) som fortfarande handläggs av Generaldirektoratet för jordbruk. De ersättningsnivåer som tillämpades av Generaldirektoratet för jordbruk och Generaldirektorat för hälsa och konsumentskydd har anpassats till varandra när det gäller svin, men detta har inte gjorts för mul- och klövsjuka och för BSE; ersättningsnivån är 60 % för mul- och klövsjuka medan den är 70 % för BSE. För övriga djursjukdomar, inklusive svinpest, är den 50 %. Härav följer att ersättningsnivån för samma kategori djur varierar beroende på vilken sjukdom som är skälet till slakt. Revisionsrätten har inte kunnat hitta någon orsak till dessa olika nivåer som gäller sedan 1996.

86.

Som svar på revisionsrättens särskilda rapport om svinpest (92) höll kommissionen med om att ”producenterna bör ha större ansvar för de finansiella aspekterna av utrotningen av djursjukdomar” och att man hade för avsikt att ”i samband med översynen av gemenskapens lagstiftning på detta område utvärdera möjligheten att hjälpa medlemsstaterna att införa sådana system”. Kommissionen har inte föreslagit någon sådan hjälp, varken för svinpest eller mul- och klövsjuka.

87.

Yrkeskåren som helhet (både uppfödare som berörs av den epizootiska sjukdomen och sådana som inte gör det) deltar inte i gemenskapens utgifter för utrotning, trots att en del av dem, det vill säga uppfödare som varken berördes av begränsningar gällande förflyttningar eller av slakt, kunde göra vinst till följd av höjda priser, vilket framkommer av en univeristetsstudie som utförts på uppdrag av Irlands jordbruksministerium (93). Enligt studien uppgick vinsterna för denna verksamhetsgren i Irland till omkring 107 miljoner euro för 2001, och de berodde till största delen på den ökade volymen och de höjda priserna på exporten till Förenade kungariket.

88.

Oberoende av kommissionen har det emellertid i vissa medlemsstater tagits initiativ, antingen av den offentliga sektorn eller av yrkeskåren, delvis för att minska de nationella kostnaderna för utrotning eller för att komplettera dem. I Nederländerna skapades efter krisen med svinpest en fond för djurhälsa vars uppgift är att betala ersättning vid epidemier. Fondens medel kommer från tre källor: uppfödarna, gemenskapsbudgeten (i förekommande fall) och Nederländernas jordbruksbudget. Den största bidragsdelen kommer från uppfödarna. I Förenade kungariket studeras just nu ett liknande system. I Frankrike har uppfödare, som ingår i sammanslutningar för djurhälsoskydd, frivilligt bildat kompensationsfonder som vid en kris skall ersätta de medlemmar som åsamkats förluster på grund av begränsningar gällande djurförflyttningar, vilket är förluster som inte ersätts av gemenskapen (94).

89.

Det finns alltså intressanta initiativ av olika typ som håller på att utvecklas i medlemsstaterna. Risken är, eftersom det saknas en gemenskapsram, att uppfödare kan komma att behandlas olika. Även om några av dessa initiativ kan leda fram till att medlemsstaternas deltagande i systemet för bekämpning minskar, finns det inget initiativ som garanterar att gemenskapens utgifter kan minskas.

90.

I december 2002 lade kommissionen fram ett nytt förslag till direktiv. Detta antogs av rådet i september 2003 (95) och innebär stora ändringar av de ofullständiga åtgärderna i direktiv 85/511/EEG, och då särskilt följande:

91.

Parallellt har det antagits kompletterande åtgärder som bör förstärka de förebyggande åtgärderna och bekämpningsåtgärderna:

92.

De åtgärder som vidtagits hittills tar dock inte i tillräcklig utsträckning hänsyn till vissa aspekter och är mycket kortfattade i följande avseenden:

93.

Kommissionen har inte heller, precis som för svinpest (104), uppdaterat sin inledande studie fastän många uppgifter som tidigare saknades finns tillgängliga sedan krisen 2001 (105). Kostnads-intäktsanalysen av gemenskapsstrategin, där man använder nödvaccinering och konsumtionen av kött från vaccinerade djur är tillåten inom det europeiska territoriet, har inte uppdaterats trots de ändringar som gjorts av Internationella byrån för epizootiska sjukdomar (se punkt 3) av vilka tidsfrister som skall gälla vid återupptagande av kommersiell verksamhet efter en epizootisk sjukdom.

94.

Byrån minskade 2002 tidsfristen för återupptagande av kommersiell verksamhet från tolv till sex månader vid användning av vaccinering i samband med en kris. Detta innebär med avseende på de kommersiella konsekvenserna att tidsfristen vid användning av vaccinering närmat sig tidsfristen vid slakt utan vaccinering som är endast tre månader. Detta är betydelsefullt eftersom den ändrade strategin på gemenskapsnivå fäster större vikt vid nödvaccinering än tidigare.

95.

Vid granskningen konstaterade revisionsrätten att många länder, varav vissa hade ingått veterinära avtal med gemenskapen, hade fortsatt att blockera export från EU-länder även sedan dessa återfått status som mul- och klövsjukefritt område (106).

96.

Kommissionen har emellertid inte kvantifierat kostnaden på gemenskapsnivå för exportblockaden. Dessa blockader riskerar att bli mer omfattande i och med användningen av nödvaccinering i EU eftersom det finns risk för att tredjeländer som inte tillämpar detta har svårare att acceptera export från områden som använder vaccinering.

97.

Kommissionen har ännu inte heller uppdaterat sin studie om medlemsstaternas veterinärväsende. Trots Europaparlamentets rekommendationer (107) att medlemsstaterna skall införa regelbundna inspektioner av jordbruksföretag, och den internationella konferensens rekommendationer, har kommissionen ännu inte lagt fram något förslag som uppmuntrar medlemsstaterna att införa ett sådant system.

98.

I ett memorandum från april 2002 (108) angav rådets spanska ordförandeskap att programmen för jordbruksförsäkringar inom uppfödningssektorn skulle kunna vara ett alternativ till de nuvarande mekanismer som täcks av Fonden för nödfallsåtgärder. Till följd av detta memorandum, och tidigare rekommendationer från revisionsrätten och den myndighet som beviljar ansvarsfrihet (se punkt 59 och ruta 4) beställde kommissionen i januari 2003 en studie om försäkringar som skall täcka risker i anslutning till djursjukdomar.

99.

Samtidigt som man visar på inkonsekvenserna i det nuvarande systemet förordas klart i studien att alla medlemsstater inför ekonomiska system som förvaltas av uppfödarna själva och där de själva deltar ekonomiskt, i syfte att uppmuntra deras deltagande i bekämpningen. För att kompensera indirekta förluster (jordbruksföretagens förluster) föreslås i studien att det införs ett system av frivilliga försäkringar mellan uppfödare, ett slags ömsesidigt försäkringsbolag.

100.

Eftersom resultaten av studien nyligen presenterades (i maj 2003) har kommissionen ännu inte lagt fram förslag på ändringar av det nuvarande systemet, och inte heller fastställt genomförandebestämmelser för det ekonomiska deltagandet i medlemsstaternas utgifter.

101.

Behovet av att förverkliga den inre marknaden ledde till att kommissionen förbjöd förebyggande vaccinering av djur mot mul- och klövsjuka. Detta val, som då motiverades av kommersiella ställningstaganden, förutsatte att det som motvikt fanns ett system för att förebygga och bekämpa sjukdomen i syfte att snabbt återfå status som sjukdomsfritt område. För detta införde gemenskapen förebyggande åtgärder och bekämpningsåtgärder som på ett ändamålsenligt sätt tar hänsyn till riskerna i anslutning till den fria rörligheten för djur och animaliska produkter, och som syftar till att begränsa risken både för att virus kommer in och för att det sprids på gemenskapens territorium (se punkt 6).

102.

Även om det ligger i sakens natur att denna typ av åtgärder inte kan vara helt effektiva under alla omständigheter kvarstår dock det faktum att eftersom kommissionen inte i rätt tid gjorde en fullständig utvärdering och kontroll av åtgärderna kunde vissa svagheter i regelverket och brister i medlemsstaternas genomförande inte korrigeras i tid. Före krisen 2001 hade bristerna i gemenskapens regelverk därför inte åtgärdats, trots några förslag som kommissionen hade lagt fram före krisen (se punkterna 18–43). Under krisen 2001 och inför en epizootisk sjukdom av stor omfattning konstaterade kommissionen snabbt att det fanns brister i bestämmelserna för förebyggande åtgärder och bekämpningsåtgärder, liksom i det sätt på vilket vissa medlemsstater tillämpade dem, och då särskilt antalet statsanställda veterinärer och system för anmälan av sjukdomen och genomförande av slakt. Det var emellertid omöjligt att åtgärda detta omedelbart (se punkterna 48–58). Bristerna bidrog endast till att öka den ekonomiska bördan av den epizootiska sjukdomen 2001. Dessutom innebar tillämpningen av OIE:s (internationella byrån för epizootiska sjukdomar) djurhälsokodex att en medlemsstat officiellt fråntogs sin status som smittfritt område under elva månader och i praktiken gällde detta även gemenskapen under mer än ett år eftersom tredjeländer blockerade export från gemenskapen.

103.

Granskningen har visat att bekämpningsåtgärderna i stor utsträckning var beroende av att uppfödarna snabbt anmälde sjukdomen och att de respekterade begränsningarna gällande förflyttningar.

104.

Revisionsrätten konstaterar också att systemet för finansiering kan förbättras ytterligare; omfattningen av kompensationer och ersättningar är dåligt angiven, vissa medlemsstater har fortfarande inte fått någon ersättning och uppfödare behandlas på olika sätt beroende på var deras anläggning ligger eller vilken slaktmetod som använts (se punkterna 60–73). Reglerna och förfarandena för berättigande till ersättning från gemenskapen fastställdes sent (se punkterna 74–83). Till följd av kommissionens kontroller sänktes betalningarna till Förenade kungariket och Frankrike med 58,1 % respektive 2,1 %, eller 573,2 miljoner euro respektive 0,1 miljoner euro.

105.

Rådet och kommissionen har senare åtgärdat flera rättsliga brister (se punkterna 90 och 91). De antagna texterna visar att kommissionen har lärt och fortsätter att lära av krisen. Några brister kvarstår emellertid och riskerar att återigen påverka effektiviten i gemenskapens åtgärder för att förebygga och bekämpa sjukdomen. Detta gäller särskilt program för övervakning, anmälan av mul- och klövsjuka och hur snabbt slakt äger rum (se punkt 92). Gemenskapens regelverk kräver visserligen numera att medlemsstaterna tillämpar påföljder vid överträdelse av nationella bestämmelser som antagits i enlighet med gemenskapsdirektiv. Men det anges inga åtgärder för att uppmuntra uppfödarna att delta aktivt i åtgärderna för att förebygga och bekämpa sjukdomar. Uppfödarna deltar inte heller i gemenskapens finansiering av åtgärderna för att förebygga och bekämpa sjukdomar. Dessutom har finansieringssystemet fortfarande inte setts över. Men trots dessa brister ger de nuvarande bestämmelserna medlemsstaterna rätt till ersättning, vilket innebär att det fortfarande finns en stor ekonomisk risk för gemenskapsbudgeten.

106.

På grundval av dessa granskningsresultat rekommenderar revisionsrätten

—

Irland: beslut 2001/646/EG;

—

Frankrike: beslut 2001/653/EG;

—

Nederländerna: beslut 2001/652/EG;

—

Förenade kungariket: beslut 2001/654/EG.