18.2.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 43/1

—

Meddelande från kommissionen: Fokus på genomförandet av den europeiska sysselsättningsstrategin

—

Förslag till rådets beslut om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik

—

Rekommendation till rådets rekommendation om genomförandet av medlemsstaternas sysselsättningspolitik

1.1.

Regionkommittén anser att man vid genomförandet av Lissabonstrategin i första hand bör fokusera på ökad sysselsättning och förbättrad konkurrenskraft. Man bör inte inleda några nya processer eller ställa upp nya mål, utan koncentrera sig på ett effektivt genomförande av tidigare beslut.

1.2.

Kommittén anser också att utgångspunkten för Lissabonstrategin måste utgöras av en välfungerande makroekonomi som bygger på hållbara offentliga finanser samt av en ekonomisk politik med hållbar tillväxt som mål.

1.3.

Det är viktigt att man inom ramen för Lissabonstrategin ser på den ekonomiska politiken, sysselsättnings- och socialpolitiken, miljöpolitiken samt utbildnings- och forskningspolitiken på ett integrerat sätt, som varandra kompletterande element som stöder konkurrenskraft, ekonomisk tillväxt och social sammanhållning. Samverkan mellan de sociala trygghetssystemen, riktlinjerna för den ekonomiska politiken och sysselsättningsprocessen bör ytterligare fördjupas.

1.4.

Kommittén anser att strukturella reformer, stöd till forskning och innovation, främjande av företagande och utveckling av utbildningen utgör nyckelfaktorer då man vill förbättra EU:s konkurrenskraft och främja investeringar och uppkomsten av nya arbetstillfällen.

1.5.

Den åldrande befolkningen medför stora utmaningar för de offentliga finansernas stabilitet och för utvecklingen av tjänster, varför det krävs effektiva åtgärder för att utveckla arbetslivet och uppmuntra arbetstagarna att stanna kvar på arbetsmarknaden.

1.6.

ReK anser att de lokala och regionala myndigheterna har en viktig roll och betydande konkreta uppgifter när det gäller att genomföra Lissabonstrategin och effektivisera detta genomförande, men att dessa resurser inte har utnyttjats i tillräckligt hög grad.

2.1.

Regionkommittén anser det nödvändigt att vid genomförandet av Lissabonstrategin fästa större uppmärksamhet vid växelverkan mellan de olika nivåer som deltar i genomförandet och vid att utveckla förvaltningsmekanismerna på ett sätt som gör det möjligt att upprätta partnerskap och som tillåter de lokala och regionala myndigheterna att aktivt delta i genomförandet av Lissabonstrategin.

2.2.

ReK stöder de mål som Europeiska rådet vid sitt vårmöte fastställde för översynen efter halva tiden av Lissabonstrategin och föreslår att översynen även skall omfatta en kritisk bedömning av tillämpningen av styresformerna samt av det mervärde som decentraliseringen av förvaltningen har tillfört genomförandet av strategin.

2.3.

ReK anser att man vid tillämpningen av den öppna samordningsmetoden bör använda en decentraliserad metod som ger de lokala och regionala aktörerna konkreta möjligheter att utveckla lokala och regionala strategier. Dessa strategier bör vara delar i den nationella strategin. Medlemsstaternas nationella verksamhetsplaner bör innehålla en åskådlig redogörelse för de lokala och regionala myndigheternas deltagande i utformningen och genomförandet av planerna.

2.4.

Kommittén framhåller att den öppna samordningsmetoden bör förenklas så att den i stället för att fokusera på de detaljerade målen och på de indikatorer som beskriver dessa fäster större vikt vid framåtsyftande strategiska riktlinjer och hur dessa konkret och effektivt skall genomföras.

2.5.

Kommittén anser att unionens nya finansieringsramar och strukturfondernas verksamhet måste knytas till genomförandet av Lissabonstrategin på ett effektivare sätt än i dag.

2.6.

Kommittén stöder kommissionens ståndpunkt att riktlinjerna inte bör ändras, utan att man i stället bör koncentrera sig på ett effektivt genomförande av de nuvarande riktlinjerna.

2.7.

ReK anser att det i vissa fall kan vara ändamålsenligt att utöver rekommendationer för respektive land även utforma gemensamma rekommendationer för alla medlemsstater i enlighet med de rekommendationer som Wim Koks arbetsgrupp har lagt fram. I sådana fall bör man klargöra förhållandet mellan dessa gemensamma rekommendationer och de allmänna mål som fastställdes år 2003.

2.8.

De riktlinjer som godkändes år 2003 innehöll ett krav på att man skall stödja de lokala och regionala aktörernas deltagande i utformningen och genomförandet av riktlinjerna. Kommittén anser att detta krav inte har beaktats i tillräckligt hög grad.

2.9.

Det är nödvändigt att styresformerna får en mer framträdande plats i sysselsättningsstrategin och att tillämpningen av styresformerna bedöms kritiskt i den gemensamma sysselsättningsrapporten 2005.

2.10.

Kommittén stöder kommissionens rekommendationer beträffande aktivt åldrande, men anser att man i sysselsättningspolitiken i högre grad bör främja arbetskraftsutbudet genom att ta i beaktande bland annat kvinnor, äldre personer, unga, funktionshindrade och invandrare samt genom att främja hela befolkningens arbetsförmåga och hälsa.

2.11.

ReK anser att de strukturella reformerna på arbetsmarknaden samt utvecklingen av skatte- och förmånssystemen bör genomföras på ett sådant sätt att det blir lönsamt att arbeta och stanna kvar på arbetsmarknaden.

2.12.

De nya medlemsstaternas möjligheter att utveckla arbetsmarknaden måste även stödjas genom att de lokala och regionala myndigheternas kapacitet förstärks samt genom att man stöder ett samarbete och utbyte av erfarenheter mellan de lokala och regionala myndigheterna i de gamla och nya medlemsstaterna.

18.2.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 43/3

1.

Enligt förordning (EEG) nr 1408/71 avses med gränsarbetare en anställd eller egenföretagare som är bosatt i en medlemsstat och arbetar i en annan medlemsstat och som regel dagligen eller åtminstone en gång i veckan återvänder till sin hemort.

2.

Närmare bestämmelser för den fria rörligheten för och likabehandlingen av anställda inom ramen för arbets- och anställningsvillkoren (lön, anställningsskydd, återinsättande i arbete, skatteförmåner och sociala förmåner osv.) fastställs framför allt i förordning (EEG) nr 1612/68.

3.

Icke-diskrimineringsprincipen gäller i EU för alla gränsarbetare (och migrerande arbetare) som arbetar och bor i EU.

4.

När det gäller social trygghet gäller förordning (EEG) nr 1408/71 och genomförandeförordningen till denna, nr 574/72. Dessa har till syfte att samordna medlemsstaternas sociala trygghetssystem.

5.

Enligt denna omfattas gränsarbetare i princip av bestämmelserna och förordningarna i det land där de arbetar.

6.

Anslutningen av 10 central- och östeuropeiska länder till EU leder till en ny situation när det gäller invandring (migrerande arbetare) och gränsarbetare å ena sidan och följderna för den europeiska arbetsmarknaden å andra sidan.

7.

Genom utvidgningen är det framför allt EU:s östliga gränsområden som berörs, till exempel Österrike och Tyskland. De gränsar direkt till Slovenien, Slovakien, Ungern, Polen och Tjeckien och måste under den första fasen räkna med att strömmarna av gränsarbetare ökar. Effekterna av EU:s utvidgning kan emellertid också innebära en möjlighet att reglera en invandring som hittills varit illegal, så att den inte bara begränsas till gränsregionerna utan förflyttar sig till områden med brist på arbetskraft.

8.

EU:s utvidgning kommer för de europeiska gränsregionerna troligen att leda till att det skapas ytterligare hinder av administrativ, rättslig och skattemässig art utöver de hinder som redan finns för gränsarbetares rörlighet i EU.

1.1.1

Begreppet gränsarbetare ser i gränsregionerna annorlunda ut, beroende på de skatte- och socialrättsliga kriterier som tillämpas i arbetstagarens hemland eller i det land där arbetstagaren arbetar och på status som aktiva eller icke-aktiva gränsarbetare. Det finns för detta begrepp ingen allmängiltig definition som inbegriper såväl skatterättsliga som socialrättsliga och andra rättsliga aspekter.

1.1.2

Det finns definitivt ingen gemensam samordning för skatteavtal och mellan skatteavtal och sociala avtal inom ramen för gränsarbete, trots att det har gjorts betydande framsteg på detta område genom förordning (EG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, och förordning (EEG) nr 574/72 (EEG) om tillämpningen av förordning 1408/71.

1.1.3

Det saknas gemensamma definitioner för de villkor som råder för beviljande av olika tjänster, t.ex. vid arbetsoförmåga, för värdering av invaliditet eller för de befintliga skillnaderna i beräkningssystemen för försäkringsperioder.

1.1.4

Likabehandling för gränsarbetare i enlighet med principen ”arbeta och bo i Europeiska unionen” är visserligen säkerställd, men principen tillämpas inte alltid korrekt i praktiken, trots att den faktiskt har fastställts i förordning (EEG) nr 1612/68 vad avser anställnings- och arbetsvillkor.

1.1.5

Det finns förfaranden i enskilda stater som hindrar den garanterade fria rörligheten för gränsarbetare och migrerande arbetstagare, och EG-domstolen hjälper – framför allt i enlighet med artiklarna 39, 42, och 43 i EG-fördraget – gränsarbetare som råkat ut för diskriminering, genom statliga beslut och förordningar, att hävda sina rättigheter och etablerar därmed en europeisk socialrätt.

1.1.6

Förordning 1408/71 har blivit för komplicerad, oöverskådlig och omfattande genom det stora antalet kompletteringar som lagts till under årens lopp för att beakta utvecklingen av de enskilda staternas lagstiftning, för att förbättra vissa regler, fylla luckor eller reglera vissa gruppers försäkringsrättsliga ställning.

1.1.7

Det finns inga tillförlitliga statistiska uppgifter på europeisk nivå för en helhetsbild vad gäller gränsarbetare.

1.1.8

Av de sysselsatta inom Europeiska unionen är uppskattningsvis mindre än 0,5 % gränsarbetare.

1.1.9

Det saknas ett framåtblickande gemensamt agerande vad gäller de särskilda problem som förväntas uppstå i de nya medlemsländerna. Detta agerande måste vara något mer än de informationsaktiviteter som drivs av Eures-kontoren.

1.2.1

Framstegen vad gäller den europeiska uppbyggnaden måste också ta sig uttryck i förverkligandet av den fria rörligheten för personer. Detta måste bli en prioriterad gemensam uppgift för samtliga medlemsstater och Europeiska unionen.

1.2.2

Frågan om varför det i Europa – efter fullbordandet av den inre marknaden och införandet av en gemensam valuta – fortfarande finns så få gränsarbetare är relevant. Man bör därför förbättra möjligheten för arbetssökande och arbetsgivare att få tillgång till en informations- och rådgivningstjänst som syftar till att underlätta arbetskraftens rörlighet och öka kännedomen om arbetsmarknaden i EU.

1.2.3

Visionen om ett enat Europa, särskilt i gränsregionerna – som måste vara föregångare och motor i denna integrationsprocess – förlorar sin trovärdighet.

1.2.4

Med EU-anslutningen av tio central- och östeuropeiska länder ställs frågan om gränsarbetare och migrerande arbetare i ett annat ljus, både totalt sett och framför allt i de nuvarande östliga gränsregionerna. Med tanke på den förväntade utvecklingen bör ett framåtblickande planeringsarbete förstärkas omgående.

1.3.1

Europeiska kommissionens initiativ till avveckling av de hinder som står i vägen för arbetstagares rörlighet inom Europeiska unionen och till bevakning av socialförsäkringskraven för alla personer. Det är också positivt att förordningarna 1408/71 och 883/04 redan börjat reformeras. Därmed bör man kunna åstadkomma förbättringar särskilt för gränsarbetarna när det gäller sjukvård och familjebidrag.

1.3.2

Den av Europeiska kommissionen önskade samordningen av medlemsstaternas socialförsäkringssystem, som skall genomföras i de europeiska medborgarnas intresse och för uppbyggnaden av ett socialt Europa.

1.3.3

Beslutet av Europeiska gemenskapernas administrativa kommission för social trygghet för migrerande arbetare nr 189 av den 18 juni 2003, som skall ersätta rådets genomförandeförordningar nr 1408/71 och 574/72 om kravet på blanketter för förmånsrättigheter vid tillfällig vistelse i en annan medlemsstat än den ansvariga staten eller hemstaten, genom ett europeiskt sjukförsäkringskort.

1.3.4

Rådets gemensamma ståndpunkt av den 28 januari 2004 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) om samordning av de sociala trygghetssystemen.

1.4.1

Trots förslagen till förbättring kommer det, också efter det att förslagen genomförts, att vara långt ifrån möjligt att övervinna alla de hinder som finns på detta område.

1.4.2

Mer omfattande problem – men även positiva möjligheter – kan uppstå när det gäller frågan om gränsarbetare, på grund av EU-utvidgningen.

1.4.3

Man bör inte till så stor del överlämna frågan om utvecklingen av en gemensam europeisk sociallagstiftning till EG-domstolen, utan också själv bidra aktivt till arbetet med att ta itu med problematiken kring gränsarbetarna.

1.4.4

Särskilt gränsregioner är i sin ekonomiska utveckling för det mesta starkt beroende av den gränsöverskridande arbetsmarknadens komponenter, och detta kommer också att vara fallet för de nya gränsregionerna efter utvidgningen av Europeiska unionen.

2.1

Regionkommittén uppmanar Europeiska kommissionen att vidarebefordra all information om problem som uppstår med gränsarbetare till något av de organ som redan finns – exempelvis till Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare, som föreskrivs i förordning (EEG) nr 1408/71, eller den tekniska kommittén för nära samarbete mellan medlemsstaterna på området för arbetstagares fria rörlighet och sysselsättning, som föreskrivs i förordning (EEG) 1612/68.

2.2

Vi föreslår att det organ som övertar denna uppgift skall

2.2.1

infordra och sammanfatta denna information från alla berörda politiska instanser och institutioner. Här avses till exempel information som rör:

2.2.1.1

verksamhetsområden som täcker EU:s medlemsstater, EFTA/EES-staterna samt stater som EU har bilaterala avtal med som också omfattar den fria rörligheten för personer,

2.2.1.2

Beneluxavtalet,

2.2.1.3

de ansträngningar som nu görs av medlemsstaterna,

2.2.1.4

gemensamma avtal och bestämmelser samt Europeiska kommissionens erfarenheter (GD V),

2.2.1.5

erfarenheter som gjorts av förbundet för europeiska gränsregioner,

2.2.1.6

erfarenheter som gjorts av ansvariga personer som är verksamma på området och arbetar med problematiken kring gränsarbetare och av organisationer som bidrar till att undanröja de hinder som står i vägen för den garanterade fria rörligheten för personer.

2.2.2

Regionkommittén undersöker hur man med utgångspunkt i de befintliga avtalen kan utnyttja dessa erfarenheter till att undanröja de hinder som står i vägen för den fria rörligheten för personer inom Europa och till att förbättra samordningen av medlemsstaternas system för social trygghet, också med tanke på den genomförda EU-utvidgningen, samt för att på ett effektivare sätt driva uppbyggnaden av ett socialt Europa framåt.

2.2.3

Samtidigt skall parallell verksamhet med befintliga organ, exempelvis byrån för migrationsfrågor eller Schengenbyrån, undvikas.

2.2.3.1

Informationsflödet och samverkan mellan samtliga aktörer bör samordnas och främjas.

2.2.3.2

Insamlingen av statistik om gränsarbetare på EU-nivå bör förberedas.

2.2.3.3

Ett förslag till en socialrättslig och skatterättslig EU-definition av aktiva och passiva gränsarbetare och migrerande arbetare bör utarbetas.

2.2.3.4

Förslag till en förbättring av informationen till och utbildningen av förvaltningar som är ansvariga i frågor rörande gränsarbetare bör utarbetas,

2.2.3.5

Förslag till förenkling och förbättring av förordningarna i frågan bör utarbetas.

2.2.3.6

Man bör främja inrättandet av regionala, gränsöverskridande instanser för att lösa gränsarbetarfrågor, som på eget initiativ kan kalla in små tidsbegränsade arbetsgrupper, inriktade på specifika problem, för att lösa frågor som rör undanröjande av hinder för gränsarbetstagare i de europeiska gränsregionerna.

2.3

Kommittén föreslår att dessa regionala gränsöverskridande organ för hantering av gränsarbetarfrågor skall

2.3.1

placeras vid de regionala myndigheter som arbetar gränsöverskridande eller vid de befintliga Eures-kontoren,

2.3.2

utreda den specifika situationen i respektive gränsregion och upprätta en förteckning över konkreta problemställningar,

2.3.3

undersöka de förordningar, avtal och lagförslag som förbereds nationellt eller mellanstatligt med avseende på i vilken mån de är anpassade till gränsarbetstagarna,

2.3.4

i förekommande fall uppmärksamma ansvariga nationella eller flernationella organ på negativa effekter med avseende på gränsarbetstagarnas fria rörlighet vid genomförande av de förordningar, avtal och lagförslag som förbereds nationellt eller mellanstatligt, och lägga fram förslag till lösningar för berörda parter,

2.3.5

anordna bilateralt samarbete med ansvariga experter vid berörda nationella ministerier, med medverkan av lokal och/eller regional sakkunskap, när det uppstår specifika problem mellan berörda medlemsstater (exempelvis på området för dubbelbeskattningsavtal, vårdförsäkring, barnbidrag till gränsarbetarfamiljer osv.),

2.3.6

lägga fram kortsiktiga bilaterala lösningsmodeller för behöriga ministerier, antingen på förvaltnings- eller lagstiftningsnivå, och medverka vid genomförandet av dessa,

2.3.7

ledas och skötas på ett professionellt sätt.

2.4

ReK föreslår att de finansiella resurser som krävs ställs till förfogande via EU, med hänsyn till att verksamhetsfältet utvidgas för de regionala myndigheter eller befintliga Eures-kontor som skall ta ansvar för dessa regionala gränsöverskridande organ för hantering av gränsarbetarfrågor.

18.2.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 43/7

1.

Aktivt åldrande och äldre arbetstagares medverkan på arbetsmarknaden är prioriterade områden för att uppnå målen för hållbar tillväxt och social sammanhållning i Lissabonstrategin från 2000.

2.

Vid Europeiska rådets möte i Stockholm 2001 enades man om att hälften av befolkningen i åldern 55-64 år borde vara sysselsatt senast 2010.

3.

En slutsats från Europeiska rådets möte i Barcelona 2002 är att det krävs en successiv höjning på cirka fem år av den faktiska genomsnittsålder vid vilken människor i EU upphör att arbeta.

4.

Trots förbättringar på senare år ligger EU fortfarande långt ifrån bägge målen, och det finns risk att man inte kommer att uppnå det mål på 70-procentig sysselsättning som fastställts i Lissabonstrategin.

5.

Trots att ett allt större antal medlemsstater håller på att genomföra egna nationella strategier, framför allt i fråga om pensionsreformer, finns det fortfarande stora skillnader mellan olika länder.

6.

Könsskillnaderna när det gäller deltagande i arbetslivet är en svag punkt, och sysselsättningsgraden för kvinnor i åldern 55–64 år är fortfarande cirka 30 %.

7.

Befolkningens åldrande innebär att människor som är 50 år och äldre kommer att utgöra en avsevärt större andel av den potentiella arbetskraften, och att färre ungdomar kommer att komma in på arbetsmarknaden.

8.

En ökning av antalet äldre arbetstagare på arbetsmarknaden är en förutsättning för att den ekonomiska tillväxten och systemen för social trygghet skall kunna upprätthållas.

9.

Den allt högre medellivslängden innebär att människor får större möjligheter att uppfylla sin potential under hela livet, och ett längre aktivt liv gör det möjligt att utveckla den mänskliga potentialen bättre.

1.1

Regionkommittén håller med kommissionen om att det finns en risk att EU:s sysselsättningsmål inte uppnås om man inte vidtar radikala åtgärder rörande den äldre befolkningens sysselsättning.

1.2

Kommittén instämmer i analysen av de särskilda villkor som måste råda på arbetsmarknaden för att underlätta ett längre arbetsliv, till exempel lämpliga ekonomiska incitament, skydd av hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, flexibel arbetsorganisation, kontinuerlig tillgång till utbildning, effektiv aktiv arbetsmarknadspolitik och ökad arbetskvalitet.

1.3

Det är positivt att kommissionen anser att medlemsstaterna bör vidta radikala åtgärder och utarbeta en heltäckande politik för aktivt åldrande som inte endast rör pensionssystemen, utan främjar allas tillgång till utbildning och till en aktiv arbetsmarknadspolitik, oberoende av ålder. Denna politik bör också under hela yrkeslivet främja sådana arbetsförhållanden som gör det lättare att vara kvar i arbetslivet.

1.4

Kommittén anser att det är viktigt att särskild uppmärksamhet ägnas åt att öka sysselsättningen hos kvinnor i åldrarna 55-64 år med hjälp av särskilda strategier.

1.5

Kommittén är övertygad om att arbetsmarknadens parter spelar en avgörande roll när det gäller att anta strategier för aktivt åldrande och bidra till bättre arbetslivskvalitet.

1.6

Kommittén är övertygad om att den gemensamma politiken och de gemensamma åtgärderna kan bidra till att upprätthålla och sprida strategier för aktivt åldrande.

2.1

Kommittén betonar att sysselsättningen av äldre arbetstagare bör ses som en del av arbetslivets och arbetskraftens normala struktur. I samband med den strategiska personalförvaltningen bör man därför tala om hanteringen av olika åldersgrupper eller av mångfalden, i stället för att uttryckligen behandla äldre arbetstagare som en särskild grupp. Alla som deltar i arbetslivet bör ges möjlighet att kombinera arbetet med familjelivet under alla skeden av karriären.

2.2

ReK stöder kommissionens förslag till prioriterade strategier för att främja en djupgående kulturell omvandling som innebär att man tillvaratar mänskligt kapital under hela livet, främjar ett aktivt åldrande, undviker att äldre blir socialt marginaliserade samt ökar sysselsättningsgraden för äldre arbetstagare, en viktig faktor i tillgången på arbetskraft när den yrkesaktiva befolkningen förväntas minska.

2.3

ReK anser dock att detta inte är tillräckligt för att ta till vara den äldre befolkningens potential, utan att man även måste erkänna de äldres omfattande insatser i frivillig och informell, socialt viktig verksamhet. Man bör därför uppmärksamma att alla typer av arbete, både det som har ekonomisk och det som har social betydelse, är viktiga för ekonomin, det personliga välbefinnandet och den sociala sammanhållningen på lokal nivå.

2.4

Precis som kommissionen vill kommittén framhålla att en hög sysselsättningsgrad för äldre arbetstagare kräver strategier för skydd av hälsa och säkerhet på arbetsplatsen under alla livets skeden, flexibel arbetsorganisation, kontinuerlig tillgång till utbildning, ökad arbetskvalitet och aktiv arbetsmarknadspolitik för att kunna anställa människor i alla skeden av det yrkesverksamma livet.

2.5

Om man vill åstadkomma att kvinnor lämnar arbetsmarknaden senare, att äldre kvinnor lättare kan komma in i arbetslivet igen och att sysselsättningsgraden för kvinnor ökar, anser kommittén dock att det inte räcker med enskilda åtgärder, utan att det krävs aktiva strategier som gör det möjligt för kvinnor att förena arbetsliv och familjeliv i alla skeden av det yrkesverksamma livet.

2.6

Mot bakgrund av den fråga kommissionen ställer utifrån uppgiften att det inte finns några empiriska bevis på att yngre och äldre arbetstagare kan ersätta varandra, hoppas kommittén att man inom ramen för de strategier som utarbetas kan ingå solidariska överenskommelser mellan generationerna om en flexibel arbetsorganisation som uppmuntrar äldre till ett successivt utträde ur arbetslivet och låter ungdomar dra nytta av de äldres erfarenheter och yrkeskompetens.

2.7

ReK instämmer i kommissionens påpekande att äldre arbetstagare också kan dra fördel av att integreras på arbetsmarknaden via värdefulla projekt som finansieras av Europeiska socialfonden. Exempel på bästa praxis har visat att äldre före detta företagsledare kan utveckla och aktualisera sina kunskaper i syfte att säkerställa sysselsättningen inom organisationer som ställs inför en bristande tillgång på ledarkompetens på den lokala arbetsmarkanden.

2.8

ReK påpekar hur viktigt det är att genomföra lokala sysselsättningsplaner där arbetsmarknadens parter görs delaktiga i att ge tillgång till yrkesutbildning och annan utbildning under hela livet, att stärka den aktiva arbetsmarknadspolitiken, framför allt när det gäller att ge äldre arbetslösa vägledning och anställa dem, att utforma åtgärder som förenar sysselsättningspolitiken med välstånd och social sammanhållning, och att främja äldres deltagande i ett socialt aktivt liv.

2.9

ReK vill framhålla vilken betydelsefull roll de lokala och regionala myndigheterna spelar för dessa strategier. Det är särskilt viktigt att uppmärksamma verksamheter och program som ligger inom myndigheternas särskilda behörighets- eller intresseområden och som gör det möjligt att undvika en riskabel indelning i aktiva och ekonomiskt produktiva äldre respektive socialt marginaliserade äldre.

2.9.1

Framför allt är det viktigt att erkänna de lokala och regionala myndigheternas uppgift när det gäller att främja äldres arbetsinitiativ med socialt mervärde (frivilligarbete som äldre utför utan ersättning eller mot låg ersättning i närområdet, samhällstjänst för äldre etc.). Sådant arbete med stor social betydelse är inte bara viktigt i solidaritetshänseende och stärker de äldres integration och medverkan i samhällslivet samtidigt som det främjar kontakter mellan generationerna etc., utan det kan även förenas med successivt utträde ur arbetslivet eller innebära en återanställning av personer som inte längre arbetar.

2.9.2

Målet att öka sysselsättningsgraden för kvinnor i åldern 55–64 år kräver att de lokala och regionala myndigheterna får en central roll i samband med vård av och omsorg om vissa familjemedlemmar (minderåriga eller vuxna som inte klarar sig själva). Med tanke på den nuvarande befolkningsutvecklingen har denna ålderskategori ett stort ansvar för omvårdnaden om familjen. Parallellt med de åtgärder för livslångt lärande och flexibel arbetsorganisation under hela yrkeslivet som kommissionen drar upp linjerna för i dokumentet, bör man satsa på strategier för utbildning och organisation samt utbildningstjänster, sociala tjänster och vårdtjänster som gör det möjligt för kvinnor att förena yrkesliv och familjeliv under hela livet.

2.9.3

Kommittén anser att det är viktigt att inte bara främja nationella pensionsstrategier, utan även lokala sysselsättningsplaner som involverar de lokala och regionala myndigheterna och möjliggör strategier som arbetsmarknadsparterna kan medverka i. Sådana planer måste medge en innovativ politik med målet att motverka social marginalisering av äldre, öka sysselsättningsgraden för äldre och utnyttja deras potential både ekonomiskt och socialt. Endast genom lokala planer som får stöd genom gemenskapsåtgärder och EU-finansiering kan man hantera alla de ekonomiska och sociala aspekterna på befolkningens successiva åldrande och den samtidiga minskningen av den yrkesaktiva befolkningen.

2.10

Slutligen betonar ReK vikten av att medlemsstaterna utbyter välfungerande metoder, vilket särskilt gäller utbyte av erfarenheter på lokal och regional nivå, och utvecklar gemenskapsinitiativ och gemensamma handlingsplaner som inte bara rör medlemsstaternas politik för att reformera pensionssystemen utan även stöder lokal socialpolitik och ekonomisk politik för att öka antalet äldre arbetstagare.

18.2.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 43/10

1)

Den 24 januari 1994 antog Europaparlamentet ett betänkande om vardagsbrottsligheten i storstäderna och dess koppling till den organiserade brottsligheten och den 17 november 1998 ett betänkande om riktlinjer och åtgärder för att förebygga den organiserade brottsligheten med avsikt att utarbeta en global strategi för att bekämpa den organiserade brottsligheten.

2)

Ramen för de förebyggande åtgärderna utgörs av fördragets bestämmelser om ett område med frihet, rättvisa och säkerhet, som utgör grunden för en verklig europeisk allmän ordning, där de tre målen hör tätt samman och skall knytas till stadgan om de grundläggande rättigheterna.

3)

I artikel 29 i fördraget fastställs att unionens mål på detta område skall uppnås genom förebyggande och bekämpande av brottslighet, vare sig denna är organiserad eller ej.

4)

I handlingsplanen från Wien 1997 framfördes krav på att man inom fem år efter det att Amsterdamfördraget trätt i kraft skulle vidta brottsförebyggande åtgärder.

5)

Vid Europeiska rådet i Tammerfors den 15–16 oktober 1999 drogs slutsatsen att brottsförebyggande åtgärder bör vidtas, bästa praxis utbytas och nätverket av behöriga nationella myndigheter för brottsförebyggande åtgärder och samarbetet mellan nationella brottsförebyggande organisationer bör stärkas. Ungdomsbrottslighet, brottslighet i städerna och narkotikarelaterad brottslighet skulle kunna få högsta prioritet. För ändamålet bör möjligheten att skapa ett program som finansieras av gemenskapen utforskas.

6)

Vid flera seminarier och konferenser om brottsförebyggande, särskilt i Stockholm, Zaragoza och Bryssel 1996, Noordwijk 1997, London 1998 och Algarve 2000, höjdes röster för att man inom Europeiska unionen skall bygga upp ett nätverk för samarbete kring förebyggande av brottslighet.

7)

En milstolpe bland de olika konferenser som arrangerats av EU var högnivåkonferensen i Algarve den 4–5 maj 2000, där Hippokrates-programmet lanserades och där grunden lades till kommissionens meddelande av den 29 november 2000.

8)

I detta meddelande fastställdes inslagen i en europeisk strategi för brottsförebyggande: begränsa de faktorer som underlättar inträde i kriminalitet liksom återfall, undgå utsatthet, minska känslan av osäkerhet, främja och sprida en laglighetskultur och en förvaltningskultur som förebygger konflikter, förebygga korruption genom en sund offentlig förvaltning (good governance).

9)

Åtgärderna skall sättas in utifrån en sektorsövergripande strategi och en kombination av förebyggande insatser, säkerhetsåtgärder och kompletterande politiska insatser av socialt och utbildningsmässigt slag och genom partnerskap där de lokala myndigheterna intar en nyckelroll.

10)

På grundval av dessa principer och mål kan man tala om en ”europeisk modell” för förebyggande av brottslighet, där EU:s insatser skulle kunna tillföra ett betydande mervärde genom att ”komplettera ansvarspyramiden”, utan att för den skull ersätta de nationella, regionala och lokala nivåerna.

11)

Under åren 1996–2002 har känslan av otrygghet ökat långsamt men konstant i EU.

12)

Hela samhället måste engageras i att bygga upp ett partnerskap mellan nationella, lokala och regionala offentliga myndigheter, icke-statliga organisationer, den privata sektorn och medborgarna, eftersom brottsligheten har många orsaker och därför måste bemötas med avpassade åtgärder på olika plan av skilda samhällsgrupper i samarbete med aktörer på området som har erfarenhet och kompetens från olika sektorer, däribland det civila samhället.

13)

De flesta brott som begås mot EU-medborgare äger rum i städer och man måste därför prioritera lämpliga åtgärder för att skydda medborgarna i dessa områden.

1.1

Kommittén välkomnar att man lanserar ett förfarande för kontroll av nätverkets verksamhet i samband med en nysatsning inom den förebyggande politiken i EU som riktas mot den icke-organiserade brottsligheten – så kallad volume crime – och att man i sammanhanget prioriterar ungdomsbrottsligheten, brottsligheten i städerna, drogrelaterad brottslighet och brottslighet som riktar sig mot kvinnor och andra utsatta grupper, t.ex. barn, äldre och invandrare.

1.2

ReK hävdar att brottsförebyggande åtgärder är ett område där EU effektivt skulle kunna hjälpa medlemsstaterna att tillföra de initiativ som tas på nationell, regional och lokal nivå ett verkligt ”europeiskt mervärde”.

1.3

Regionkommittén framhåller att de brottsförebyggande åtgärderna måste ses som initiativ som inte uteslutande sätts in mot brottsligheten i snäv mening, utan vilkas syfte är att förebygga alla former av asocialt beteende – anti-social behaviour – och eliminera dess orsaker och minska medborgarnas rädsla och känsla av otrygghet.

1.4

Regionkommittén är oroad över att man konkret ämnar begränsa sig till de tekniska aspekterna, som en mer exakt definition av de olika brottstyper man skall inrikta sig på, utan att ge några antydningar eller förslag vad gäller den sociala aspekten av de förebyggande åtgärderna.

1.5

Regionkommittén konstaterar att förebyggande av brottslighet – som skall förstås som samtliga initiativ för att bekämpa avvikande beteende, eliminera orsakerna till detta och minska medborgarnas rädsla och känsla av otrygghet – spänner över flera områden i den offentliga politiken: socialpolitik, utbildning, stadspolitik, integration av invandrare, stärkt medborgardeltagande i samhällspolitiken.

1.6

ReK anser att kommissionen måste inse sambandet mellan brottslighet och asocialt beteende och social utslagning, som är ett resultat av det moderna samhällets ekonomiska och tekniska omvandling. Vi menar också att denna insikt måste åtföljas av samstämmiga insatser vid samordningen av politiken.

1.7

Regionkommittén vill att de regionala och lokala myndigheternas centrala roll framhålls vad gäller att stödja den brottsförebyggande politiken i medlemsstaterna liksom att kommissionen överväger att låta alla samhällsaktörer delta. Detta måste dock innebära att European Crime Prevention Network, EUCPN, det europeiska nätverket för förebyggande av brottslighet, fungerar i praktiken och ger utrymme och spelrum åt de aktörer som i dag är uteslutna från samarbetet.

1.8

Regionkommittén är oroad över att EUCPN-nätverket endast är en plats för sporadiskt utbyte av information och erfarenheter utan kriterier eller mål för sin verksamhet, bland annat beroende på en svag organisation.

2.1

Regionkommittén vill fästa uppmärksamheten på det specifika problem som känslan av otrygghet utgör. Den härrör från faktorer som har att göra med brottsligheten (den faktiska risken för att utsättas för ett brott) men också från många andra sociala, psykologiska och kulturella faktorer som ålder, kön, bristande tro på institutionernas insatser, en osäker social ställning eller utanförskap, uppfattningen av ett samhälle och samhällsvärderingar i kris, massmediernas roll och den dåliga livskvaliteten i städerna.

2.2

ReK uppmanar kommissionen att i befintliga, och eventuellt i nya, program införa säkerhetsfrämjande åtgärder som omfattar insatser på det sociala området, inom stadsplanering och utbildning, och som skall få medborgarna att känna sig delaktiga och stärka deras känsla av samhörighet. Man skall veta att en insats för att stärka människors känsla av säkerhet är en investering inte bara i brottsförebyggande utan också i stärkandet av den sociala tryggheten. Den är också ett bevis på att man tar människors känslor och rädsla på allvar.

2.3

Kommittén framhåller EU:s viktiga roll i övervakningen av kriminaliteten på Europanivå, utvärderingen av politik och erfarenheter på nationell, regional och lokal nivå och stödet till utbyte av kunskap och bästa metoder mellan medlemsstaterna när det gäller brottsförebyggande insatser och säkerhet i städerna.

2.4

Regionkommittén uppmanar kommissionen att i den praktiska tillämpningen av sina instrument beakta en tvärvetenskaplig dimension i insatserna i syfte att uppnå ett verkligt förebyggande av brottsligheten i städerna. Politiken bör främst inriktas på förvaltningen av offentliga platser, transporter eller eftersatta stadsdelar.

2.5

Regionkommittén anmodar kommissionen att ge regional- och lokalpolitiken en framträdande plats i budgeten 2005 samt att stärka kommunernas och regionernas ställning inom institutionerna.

2.6

ReK betonar i sammanhanget den viktiga roll som det europeiska forumet för säkerhet i städerna (EFUS) spelar för att på EU-nivå öka kunskaperna om förebyggande av brott och säkerhet i städerna, särskilt vad gäller att utvärdera den offentliga politiken och att sprida bästa metoder.

2.7

Regionkommittén anser att man bör inrätta ett mindre europeiskt observatorium för säkerhet i städerna för att förse Europeiska unionen och medlemsstaterna med ett gemensamt verktyg för insamling, sammanställning och bearbetning av uppgifter om brottsoffer och otrygghetskänslor, främjande och samordning av forskning och utformning av säkerhetspolitiken både vad gäller EU:s övriga kompetensområden och uppbyggnaden av regionala och lokala partnerskap.

2.8

Regionkommittén uppmanar slutligen kommissionen att vid utformningen av den förebyggande politiken alltid ha i åtanke att det är viktigt att denna politik i praktiken inte bryter mot grundläggande rättigheter, samtidigt som den skall uppfylla målet om medborgarnas säkerhet.

18.2.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 43/13

—

Mottagaren skall ha anförtrotts ett klart definierat uppdrag i allmänhetens intresse.

—

De kriterier på grundval av vilka ersättningen beräknas skall vara fastställda i förväg på ett objektivt och öppet sätt.

—

Ersättningen får inte överstiga vad som krävs för att täcka kostnaderna för tillhandahållandet av den offentliga tjänsten. Intäkterna från den offentliga tjänsten skall dras ifrån (dock med undantag för en rimlig vinst).

—

För det fjärde skall, när det företag som ges ansvaret för att tillhandahålla de allmännyttiga tjänsterna i ett konkret fall inte har valts ut efter ett offentligt upphandlingsförfarande, som gör det möjligt att välja ut den anbudsgivare som kan tillhandahålla dessa tjänster till lägsta kostnad för det allmänna, storleken av den nödvändiga ersättningen fastställas på grundval av en undersökning av de kostnader som ett genomsnittligt och välskött företag, som har lämplig utrustning för att fullgöra den offentliga tjänst som ålagts det, skulle ha åsamkats vid fullgörandet av tjänsten, med hänsyn tagen till de intäkter som därvid skulle ha erhållits och till en rimlig vinst av fullgörandet av tjänsten.

1.1.

Regionkommittén anser att skälet till att EG-domstolens ingripande krävdes och att det har fått så stor betydelse är att den lagstiftande myndigheten inte har lyckats fastställa regler som ger adekvat rättssäkerhet när det gäller tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

1.2.

Regionkommittén gläder sig åt att de två första kriterierna i Altmark Transdomen, nämligen skyldigheten att klart avgränsa de stödmottagande företagens uppdrag när det gäller allmännyttiga tjänster och att i förväg på ett objektivt och öppet sätt fastställa de kriterier på grundval av vilka ersättningen beräknas, tvingar de lokala och regionala myndigheterna att verkligen anstränga sig att utforma avtalen om allmänna tjänster på ett väldefinierat sätt. Denna ansträngning kommer oundvikligen att leda till ökad öppenhet och ökat ansvarstagande vid tillhandahållandet av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

1.3.

Regionkommittén konstaterar att det bland offentliga företag som utför tjänster av allmänt ekonomiskt intresse finns en osäkerhet i fråga om tolkningen av det fjärde kriteriet i Altmark Transdomen: ”För det fjärde skall, när det företag som ges ansvaret för att tillhandahålla de allmännyttiga tjänsterna i ett konkret fall inte har valts ut efter ett offentligt upphandlingsförfarande(…), storleken av den nödvändiga ersättningen fastställas på grundval av en undersökning av de kostnader som ett genomsnittligt och välskött företag [med lämplig utrustning] för att fullgöra den allmänna trafikplikt som ålagts det skulle ha åsamkats vid fullgörandet av trafikplikten, med hänsyn tagen till de intäkter som därvid skulle ha erhållits och till en rimlig vinst på grund av fullgörandet av trafikplikten.”

1.4.

ReK undrar hur begreppet ”ett välskött företag som har lämplig utrustning för att tillhandahålla den offentliga tjänsten” skall definieras ur ekonomisk synpunkt. Denna fråga är särskilt viktig med tanke på att EG-domstolen i sin dom av den 3 juli 2003 i de förenade målen C-83/01, C-93/01 och C-94/01 (”Chronopost SA”) menade att ett företag som tillhandahåller en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse kan befinna sig i ”en situation som skiljer sig mycket från situationen för ett privat företag som bedriver sin verksamhet på normala marknadsvillkor” (punkt 33).

1.5.

ReK anser att EG-domstolens dom, och särskilt de tredje och fjärde kriterierna, kräver att gemenskapen utarbetar EG-bestämmelser i syfte att kartlägga vilka företag med uppdrag att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse som skall efterleva kraven i Altmark Transdomen. Kommittén välkomnar att kommissionen skyndsamt har föreslagit sådana regler.

1.6.

Regionkommittén oroar sig över att EG-domstolen har gett en så bred tolkning av begreppet ”inverkan på handeln mellan medlemsstaterna” att även företag med offentligt uppdrag att tillhandahålla allmänna tjänster på en noggrant avgränsad lokal nivå kan komma att falla under bestämmelserna i artikel 87.1.

1.7.

Kommittén menar att borttagandet av kravet på förhandsanmälan av ersättning som är förenligt med Altmark Transkriterierna på medellång sikt – när skyldigheten att tillhandahålla allmänna tjänster är definierad – innebär en lättare administrativ börda för de lokala och regionala myndigheterna, men att denna lättare börda inte av sig själv utgör en garanti för fullständig rättssäkerhet: man kan nämligen förvänta sig att det kommer att uppstå tillfällen då en offentlig myndighet i god tro inte anser sig behöva förhandsanmäla ett stöd, eftersom det uppfyller Altmark Transkriterierna, men där ett konkurrerande företag i ett senare skede väcker talan inför domstol och får rättens ord på att stödet är olagligt. Hur skall återbetalning ske i dessa fall?

1.8.

Regionkommittén konstaterar att man i grönboken har samlat en mängd bidrag som utvärderas i dokumentet SEK(2004) 326 av den 29 mars 2004, och vilka vittnar om hur viktigt det är att den rättsliga ram som omger tjänsterna av allmänt ekonomiskt intresse präglas av säkerhet och stabilitet.

1.9

Regionkommittén anser att kommissionen i det framtida förberedande arbetet i högre grad än tidigare bör bedöma på vilket sätt bestämmelserna om konkurrens, upphandling och statligt stöd påverkar varandra i förbindelse med det praktiska genomförandet, så att produktionen av tjänster vid behov kan öppnas även för den privata sektorn på ett effektivt och felfritt sätt.

1.10

ReK påpekar att kommittén skall fortsätta att följa detta ärende och se till att större hänsyn tas till allmänintresset vid organisationen av tjänster i allmänhetens intresse, till deras specifika karaktär och till de lokala och regionala myndigheternas ansvar på detta område. Detta tjänsteutbud är ett inslag i den europeiska sociala modellen och det bör finnas en jämvikt mellan de olika myndigheternas rätt att direkt förvalta tjänsteutbudet samt kraven i EG-domstolens rättspraxis, framför allt i fråga om insyn och konkurrensförfaranden.

1.11

Kommittén gläder sig över att kommissionen har beslutat att inleda samråd med Regionkommittén om förslaget till beslut om undantag när det gäller finansiering i liten skala och förslaget till direktiv om ändring av kommissionens direktiv 80/723/EEG om insyn i finansiella förbindelser mellan medlemsstaterna och offentliga företag.

1.12

ReK understryker att detta samråd utgör ett prejudikat, eftersom kommissionen för första gången hör ReK på ett område som behandlas i EG-fördragets kapitel om konkurrensregler (artiklarna 81 till 89).

1.13

Kommittén anser att detta samråd innebär att kommissionen för första gången tillämpar de principer som den angett i sitt dokument om uppföljningen av vitboken om styrelseformerna i EU  (3) och uppfyller kravet på att de regionala och lokala myndigheterna i högre grad skall ges möjlighet att medverka i EU:s beslutssystem, inte minst när det gäller att förbereda besluten.

1.14

ReK anser att den dialog som inletts i fortsättningen bör utgöra en del av diskussionerna om kommissionens rambestämmelser för storskalig finansiering av offentliga tjänster.

1.15

Kommittén ställer sig frågande till att den diskussion som inleddes i februari 2004 om kommissionens förslag i relation till Altmark Transdomen äger rum parallellt med diskussionerna om vitboken om tjänster i allmänhetens intresse (4) som publicerades den 12 maj 2004. I vitboken säger kommissionen i själva verket att man har för avsikt att anta ett åtgärdspaket i syfte att klargöra och förenkla lagstiftningen rörande finansieringen av offentliga tjänster fram till 2005, samtidigt som merparten av inslagen i detta paket redan har gått på remiss i form av åtgärdsförslag.

1.16

ReK gläder sig åt artikel III-6 (5) i utkastet till europeisk konstitution där det anges att dessa principer och villkor skall fastställas i europeiska lagar (beträffande den betydelse som tjänster av allmänt ekonomiskt intresse har) utan att inverka på medlemsstaternas befogenheter, med stöd av konstitutionen, när det gäller att tillhandahålla, genomföra och finansiera dessa tjänster (6). Regionkommittén välkomnar också det faktum att det i fördraget skapas möjligheter till antagande av gemensamma bestämmelser om allmännyttiga tjänster tack vare en oberoende rättslig grund, eftersom artikel III-6 är en generalklausul som inte begränsas av bestämmelserna för inre marknaden och konkurrens.

2.1

ReK påpekar att förslaget till kommissionens beslut har som mål att upprätta en balans mellan konkurrensreglerna och utövandet av de uppgifter som görs i allmänhetens intresse. I förslaget fastställs de ersättningsförhållanden som inte uppfyller Altmark Transkriterierna, men som kan undantas från konkurrensreglerna (artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget) i den mån som statliga stöd uppfyller förpliktelserna i samband med offentliga tjänster och inte ger upphov till någon snedvridning av konkurrensen.

2.2

ReK konstaterar att valet av artikel 86.3 som rättslig grund är lämpligt och beslutet om tillämplig lagstiftning är adekvat, i den mån som målet med beslutet är att fastställa statligt stöd som undantas från bestämmelserna i artikel 88 i EG-fördraget. De företag som berörs är de som beviljas statligt stöd men som inte är tvungna att följa konkurrensreglerna i egenskap av tillhandahållare av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse som inte påverkar handeln.

2.3

Kommittén godkänner befrielse från anmälningsplikten för finansiering av offentliga tjänster som tillhandahålls av sjukhus och subventionerat boende av följande skäl:

2.4

Kommittén anser emellertid att undantaget beträffande konkurrensreglerna och därmed befrielsen från anmälningsplikten bör utvidgas till att omfatta också tjänster av allmänt intresse som utgör delar av de offentliga myndigheternas centrala funktioner så att inte bara subventionerat boende och offentliga sjukhus beviljas undantag, utan också utbildning och tjänster av allmänt socialt intresse, i den mån som dessa tjänster har koppling till socialförsäkring och social integration och också för att denna uppgift av allmänt intresse för befolkningen inte kan genomföras av marknaden. Kommissionens kontroll bör begränsas till fall då det klart förekommer missbruk av den diskretionära prövningsrätten i samband med definieringen av dessa tjänster.

2.5

ReK anmodar kommissionen att, utöver de förslag som för närvarande behandlas och särskilt på grundval av EG-domstolens rättspraxis, precisera inte enbart vilka tjänster som skall anses vara av icke ekonomisk karaktär och därför bör befrias från anmälningsplikten utan också vilken verksamhet som, även om den delvis är av ekonomisk karaktär, ändå har allmännyttiga särdrag och därför skulle kunna omfattas av bestämmelserna i artikel 86.2 i EG-fördraget. Det meddelande om sociala tjänster och hälsovårdstjänster som kommissionen har för avsikt att offentliggöra sommaren 2005 skulle kunna erbjuda ett tillfälle att inleda en allmän diskussion om allmännyttiga särdrag hos verksamhet av ekonomisk karaktär.

Kommittén konstaterar att tröskelvärdena bör beräknas så att kommissionens prövning i enskilda fall i framtiden kan koncentreras till ovanliga fall av mycket stor ekonomisk betydelse. Därför bör tröskelvärdena omfatta institutioner som traditionsenligt befattar sig med tjänster i allmänhetens intresse i medlemsstaterna och de kostnader som uppfyllandet av deras uppgifter normalt medför. Tillämpningsområdet för detta beslut skulle i princip kunna utsträckas till företag vars årliga omsättning exklusive skatt understiger 50 miljoner euro och vars årliga ersättning för tjänsten är mindre än 15 miljoner euro. Direktivet om öppenhet måste också ändras i linje med detta.

2.7

Kommittén ställer sig frågande till det undantag som föreslås i artikel 1.4 vad gäller ersättning för sjötransporter till öar som beviljats i enlighet med sektorslagstiftning, under förutsättning att antalet passagerare per år inte överstiger 100 000.

2.8

Kommittén anser att det för fall då ersättningen uppfyller villkoren i artikel 5 i förslaget till beslut är oklart när förhandsanmälningar är nödvändiga.

2.9

ReK konstaterar att begreppet ersättning som definieras i artikel 5 kan tolkas på felaktiga sätt om termen endast avser överföringar mellan en offentlig myndighet och ett företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse för att täcka strukturella och konjunkturmässiga underskott. Begreppet bör också omfatta finansiella kostnader och avskrivningar avseende kostnaderna för att ta dylika tjänster i anspråk.

2.10

Kommittén anser att artikel 6, genom kravet på separat redovisning, kan orsaka extrautgifter för små och medelstora företag som omfattas av detta besluts tillämpningsområde när det gäller beviljande av undantag. Man bör därför överväga att upphäva denna skyldighet.

2.11.

ReK konstaterar att artikel 7 avser tillhandahållande av information till kommissionen om hur ersättningen skall definieras. Ett sådant tillhandahållande förefaller vara ett alltför stort hinder när det gäller tidsfrister. Det förefaller också vara alltför byråkratiskt att offentliga myndigheter måste utarbeta regler för definitionen av ersättningsbelopp eller upprätta en databas över alla ersättningar.

3.1.

Regionkommittén anser att Altmark Transdomen har effekter på kraven på öppenhet som delvis gör det nuvarande direktivet ineffektivt, eftersom det inte längre är möjligt att kontrollera om ersättningen i praktiken används till att uppfylla förpliktelserna rörande offentliga tjänster och inte till att också täcka vinstgivande verksamhet. När EG-domstolens rättspraxis gör det möjligt att inte betrakta ersättningen som statligt stöd, har man tagit bort den möjlighet som direktivet ger att kontrollera öppenheten för alla företag som tillhandahåller tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och som erhåller ersättning som inte utgör stöd. Därför är det nödvändigt att ändra direktivet och ersätta begreppet statligt stöd med ersättning för skyldigheten att tillhandahålla offentliga tjänster.

3.2.

Kommittén tar avstånd från kommissionens förslag att stryka artikel 4.2 c eftersom det skulle leda till en utvidgning av tillämpningsområdet vad gäller kravet på separat redovisning också för de företag som erhåller ersättning som motsvarar antingen Altmark Transkriterierna eller de undantag som föreslås av kommissionen.

4.1

Regionkommittén konstaterar att man i punkt 5 i förslaget till rambestämmelser anger att bestämmelserna inte skall påverka gällande gemenskapsbestämmelser om offentlig upphandling. En motsvarande hänvisning görs också i skäl 22 i utkastet till beslut.

När det gäller valet av det företag som ges ansvaret för att tillhandahålla allmännyttiga tjänster bör denna hänvisning förstås på så sätt att man när företaget väljs genom öppna och icke-diskriminerande anbudsförfaranden kan förutsätta att det inte sker någon överkompensation och därmed att stödet är berättigat.

Att tillämpa anbudsförfaranden för att välja ut det företag som ges ansvaret för att tillhandahålla de allmännyttiga tjänsterna utgör dock endast ett av många alternativ och inte ett krav för att uppfylla villkoren för stödets legalitet.

4.2

Kommittén ifrågasätter förslaget om att beräkningskriterierna (punkt 10, femte stycket) bland annat skall beakta de särskilda kostnader som uppstår för företag i de regioner som avses i artiklarna 87.3 a och 87.3 c i EG-fördraget.

Ett sådant förslag kan lätt orsaka onödig förvirring eftersom målet för förslaget till rambestämmelser alltid bör vara att beakta de särskilda kostnader som uppstår när ett företag tillhandahåller allmännyttiga tjänster, det vill säga oberoende av företagets placeringsort.

Formuleringen kan dessutom antyda att ersättning för tillhandahållande av tjänster i allmänhetens intresse skall likställas med statligt regionalstöd.

18.2.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 43/18

1.

tjänsternas stora betydelse för den europeiska ekonomin,

2.

att den stora potential att skapa tillväxt- och sysselsättning som finns på tjänsteområdet hittills inte har kunnat förverkligas på grund av de många hinder som hämmar utvecklingen av tjänsteverksamhet på den inre marknaden.

1.1

Kommittén välkomnar kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om tjänster på den inre marknaden, som präglas av målsättningen att avskaffa de hinder som fortfarande finns för att kunna förverkliga en inre marknad för tjänster inom EU.

1.2

Om de målsättningar som fastslogs på Europeiska rådets möte i Lissabon – att senast år 2010 göra EU till världens mest dynamiska och kunskapsbaserade ekonomi – skall kunna förverkligas, förutsätter det att den inre marknaden för tjänster fungerar fullt ut

1.3

Kommittén hänvisar till rapporten om tillståndet på den inre marknaden för tjänster, där det fastslås att det tio år efter ett totalt genomförande av den inre marknaden, finns en enorm diskrepans mellan visionen om en europeisk union med integrerad ekonomi och den verklighet den europeiska allmänheten och tjänsteleverantörerna står inför.

1.4

ReK stöder målsättningen att skapa en rättslig ram som innebär att man avskaffar de hinder att etablera sig fritt som finns för tjänsteföretag samt hindren för den fria rörligheten för tjänster inom unionen. Både tillhandahållare av tjänster och tjänstemottagare måste garanteras den rättssäkerhet som är nödvändig om de effektivt skall kunna utöva sina grundläggande friheter, dvs. både etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster.

1.5

ReK anser att det är motiverat att direktivet i princip bygger på principen om ursprungsland. Det innebär att tillhandahållare av tjänster i första hand är bundna av den lagstiftning som gäller i det land där de är etablerade. Denna princip är baserad på likvärdiga skyddsnivåer i de enskilda medlemsstaterna, dvs. att bestämmelser för hälso- och sjukvård samt konsumenträtt och andra säkerhetsstandarder är jämförbara. Tanken är därmed att överföra principen om ömsesidigt erkännande som är en avgörande förutsättning för den fria rörligheten för varor på den inre marknaden, till att även omfatta fri rörlighet för tjänster.

1.6

Det är viktigt att tillhandahållarna av tjänster får möjlighet att utifrån förhållanden de är förtrogna med agera på marknader i andra medlemsländer.

1.7

Kommittén betonar dock att varken innehållet i principen om ursprungsland eller dess tillämpningsområde klart framgår av förslaget till direktiv. Tillämpningen av denna princip skulle medföra problem, särskilt i samband med sociala tjänster och hälso- och sjukvårdstjänster. Övervakningen av dessa tjänster bör alltid ske i enlighet med lagstiftningen i den mottagande medlemsstaten och utföras av det aktuella landets myndigheter.

1.8

Förslagen om förenklade administrativa förfaranden är i princip riktiga. För att skapa en fri marknad för tjänster krävs det att de administrativa förfarandena förenklas och att förfaranden kan ske på elektronisk väg.

1.9

Det är utomordentligt viktigt att direktivet omfattar ömsesidig information och kommunikation, så att tillhandahållare av tjänster verkligen får tillgång till en gemensam marknad, samtidigt som mottagare av tjänster utan risk kan köpa tjänster inom hela gemenskapen.

1.10

ReK välkomnar att det föreslagna direktivet bygger på ömsesidigt förtroende och stöd från medlemsstaterna samt på en gemensam översyn av befintliga bestämmelser och en översyn av huruvida dessa är förenliga med målet att få en fri marknad för tjänster.

2.1

Kommittén stöder det horisontella tillvägagångssättet i direktivet. På detta sätt går det att undvika detaljerade bestämmelser och en fullständig harmonisering av medlemsstaternas regelverk inom området.

2.2

Det bör dock påpekas att detta horisontella tillvägagångssätt medför en risk för överlappningar med befintliga sektorsrelaterade gemenskapsbestämmelser.

2.3

Därför är det positivt att det i direktivet finns vissa allmänna undantag vad gäller dess tillämpning i syfte att kunna förebygga sådana överlappningar. Undantagen gäller följande områden: finansiella tjänster, tjänster och nät inom området elektronisk kommunikation som regleras i samband med ”telekompaketet” samt tjänster på transportområdet. Skatteväsendet är också uttryckligt undantaget, liksom samtliga områden som är förbundna med utövande av offentlig makt.

2.4

Kommittén påpekar dock att direktivet å andra sidan i princip skall kunna tillämpas kumulativt, tillsammans med andra, befintliga gemenskapsinstrument

2.5

Det finns därmed risk för att framför allt de befintliga sektorsövergripande bestämmelserna undergrävs. Detta beror på att man i praktiken alltid kommer att kunna tillämpa det föreslagna direktivet i de fall då det inte finns uttryckliga regler i de sektorsrelaterade bestämmelserna. I tveksamma fall får man utgå från att de befintliga sektorspecifika bestämmelserna redan reglerar berörda områden fullt ut eller att enskilda situationer inte regleras alls vilket då sker med avsikt.

2.6

Regionkommittén kräver därför att det skall vara helt uteslutet att tillämpa direktivet kumulativt inom de områden där det redan finns sektorspecifika bestämmelser och specialbestämmelser. Man måste kunna garantera att direktivet inte leder till nya och kompletterande regler inom dessa områden.

2.7

Kommittén anser att de planerade allmänna undantagen från principen om ursprungsland skall utgöra en garanti för kompatibilitet med de befintliga rättsakterna. Samtliga tjänsteområden där det redan i dag finns eller planeras sektorspecifika bestämmelser undantas från principen om tillämpning av ursprungsland, exempelvis posttjänster, elektricitets-, gas- och vattenförsörjning, utstationering av arbetstagare, avfallstransporter, erkännande av yrkeskvalifikationer och tillståndssystemet för ersättning av utgifter för sjukhusvård.

2.8

Kommittén vill påpeka att ursprungslandsprincipen kan vara till nackdel för ärliga företag och konsumenter, eftersom den gör det möjligt att kringgå strikta nationella normer vad gäller yrkesmässiga kvalifikationer eller kvaliteten på tillhandahållandet av tjänster. Därför måste man förhindra att ursprungslandsprincipen utnyttjas enbart för att kringgå de nationella föreskrifter som gäller för ekonomisk verksamhet.

2.9

Kommittén vill dessutom påpeka att man i direktivförslaget överhuvudtaget inte behandlar det aktuella förslaget till direktiv om arbetsvillkor för personal som hyrs ut av bemanningsföretag (KOM(2002) 149).

2.10

Kommittén fastslår dock att dessa områden visserligen är undantagna i direktivet men att det samtidigt kan komma delvis kompletterande bestämmelser, som därmed leder till konkurrerande tillämpning. Detta gäller framför allt följande områden: erkännande av yrkeskvalifikationer genom reglerna om yrkesförsäkring, kommersiella meddelanden, utstationering av arbetstagare genom kompletterande riktlinjer, som går utöver bestämmelserna för de rena förvaltningsmetoderna, samt även tilläggsbestämmelser om ersättning för utgifter i samband med vård.

2.11

Det finns risk för att detta kan leda till ett stort antal överlappande bestämmelser och därmed till bristande tydlighet i systemet.

2.12

Regionkommittén kräver därför att de bestämmelser i direktivet, som lika väl kan tillämpas enligt befintliga eller planerade särskilda regler också tillämpas enligt dessa. På så sätt kan man i de kommande samråden undvika att föra en sektorspecifik diskussion i samband med detta direktiv. Faran för detta har redan visat sig vara välgrundad vid förhandlingarna om vissa av direktivets tillämpningsområden.

2.13

Problemet med överlappande/konkurrerande regler gäller framför allt de föreslagna bestämmelserna för utstationering av arbetstagare.

2.14

Kommittén noterar att direktivet i detta sammanhang förutom regler som gäller förfarande och behörighet – till skillnad från principen om ursprungsland är det den medlemsstat där arbetstagarna utstationeras som anses behörig – också omfattar andra regler, som direkt anknyter till det gällande direktivet om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster och som kompletterar eller överlappar dessa. De åtgärder som medlemsstaterna kan tillämpa för att genomföra en kontroll eller översyn fastställs eller inskränks. Enligt artikel 17.5 i direktivförslaget införs visserligen ett undantag från tillämpningen av ursprungslandsprincipen för utstationeringsdirektivet. Kommittén är övertygad om att förbudet mot kontrollförfaranden i artikel 24 i direktivförslaget gör undantagsbestämmelsen i artikel 17.5 absurd. Det är nämligen fortfarande oklart hur ursprungsmedlemsstaten skall få kännedom om eventuella förseelser i utstationeringsstaten, som inte längre får genomföra några kontroller eller beivra förseelserna. Även om detta vore möjligt är det oklart hur ursprungsstaten skall kunna verka i en främmande stat utanför sin jurisdiktion.

2.15

Kommittén påpekar att faran delvis ligger i att kontrollen kan bli mindre effektiv och att bestämmelserna i det föreslagna direktivet därför omedelbart inverkar på regelverket i direktivet om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster.

2.16

Därför är det rimligt att införa motsvarande riktlinjer i samband med genomförandet av översynen och kontrollen i enlighet med direktivet ”om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster” även i detta direktiv, i den mån detta faktiskt skulle erfordras.

2.17

Kommittén anser att det i direktivet är oklart i hur stor grad detta skall tillämpas i den särskilt känsliga frågan om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Det är de behöriga nationella, regionala och lokala myndigheternas ensak att definiera vilka tjänster som är av allmänt in

2.18

Kommittén önskar påpeka att ett införande av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse i tillämpningsområdet för direktivet om tjänster och målsättningen med detta, nämligen att vidareutveckla den inre marknaden och skapa ett område utan inre gränser även för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, skulle inskränka handlingsutrymmet för behöriga myndigheter på nationell, regional och lokal nivå.

2.19

Därför välkomnar kommittén uttryckligen att kommissionen hittills i diskussionen om direktivet sagt att detta inte på något vis är utformat för de särskilda krav som gäller för tjänster i allmänhetens intresse eller att det skulle syfta till att liberalisera dessa områden eller till att avskaffa monopol.

2.20

Kommittén konstaterar dock att denna inställning inte hittills förankrats i själva direktivet.

2.21

Kommittén begär därför att kommissionen ändrar detta och principiellt undantar tjänster av allmänt intresse från direktivets tillämpningsområde (och inte endast partiellt i fråga om räckvidden för principen om ursprungsland), för att förebygga alla diskussioner när direktivet sedan skall genomföras och för att undvika frampressade beslut att alltför snabbt tvinga fram en harmonisering genom gemenskapsövergripande bestämmelser. Detta motsvarar också kommissionens ståndpunkt enligt den nyligen framlagda vitboken om tjänster i allmänhetens intresse.

2.22

I detta sammanhang måste man särskilt ta hänsyn till de känsliga områdena hälso- och sjukvård samt social trygghet.

2.23

Kommittén föreslår att även denna typ av tjänster av allmänt intresse uttryckligen undantas från direktivets tillämpningsområde. Detta motsvarar också kommissionens intention, så som den beskrivits i den senaste vitboken om tjänster av allmänt intresse, att år 2005 lägga fram ett meddelande där just frågan om sociala tjänster och hälso- och sjukvårdstjänster behandlas, eftersom dessa frågor har särskild betydelse.

2.24

Även här, i förslaget till direktiv, skapas nya bestämmelser som överlappar redan gällande regler.

2.25

Därför föreslår kommittén att anpassningen av de rättsliga reglerna – i den mån detta krävs för att kunna följa EG-domstolens rättspraxis – regleras i motsvarande specialbestämmelser. Bestämmelserna i artikel 23 bör därför strykas i direktivet om tjänster.

2.26

För att underlätta tolkningen av direktivet borde det i detta finnas uttryckliga och tydliga referenser till titlar på andra bestämmelser som också skall beaktas.

2.27

Kommittén framhäver framför allt de regionala och lokala myndigheternas betydelse för att kunna genomföra det föreslagna direktivet. Det kommer att ställas avsevärda krav på dessa.

2.28

Hittills har man inte i tillräcklig utsträckning tagit hänsyn till hur genomförandet av direktivet påverkar de regionala och lokala myndigheterna. I direktivet talas det om de enskilda medlemsstaterna trots att det främst är regionala och lokala myndigheter som i praktiken kommer att ansvara för det administrativa genomförandet.

2.29

I detta sammanhang kan det uppstå problem med befogenhetsfördelningen i de fall då direktivets genomförande på regional och lokal nivå förutsätter ny organisation, ett enhetligt förvaltningsförfarande eller övergripande samarbete. Vissa bestämmelser står i strid med författningen till exempel i länder organiserade som förbundsstater, exempelvis: ”Tillståndet skall ge tillhandahållaren av tjänsterna rätt att starta eller att utöva tjänsteverksamhet på hela landets territorium” (artikel 10.4) eller ”inrättandet av en gemensam kontaktpunkt där alla de förfaranden och formaliteter som är nödvändiga för de skall kunna starta en tjänsteverksamhet skall kunna fullgöras” (artikel 6). Kommittén vill påminna om att unionen i enlighet med det konstitutionella fördraget skall respektera sina medlemsstaters nationella identitet, som kommer till uttryck i deras politiska och konstitutionella grundstrukturer.

2.30

Kommittén befarar att samtliga nationella tillståndsförfaranden faller inom direktivets tillämpningsområde och att man därmed måste undersöka om de skall behållas, avskaffas eller anpassas, och i vilket fall som helst förenklas. Så omfattande ingrepp i medlemsstaternas förfaranderättigheter strider mot proportionalitetsprincipen. Man måste därför klargöra att endast de tillståndsförfaranden som gäller inledande av en ny ekonomisk verksamhet faller inom direktivets tillämpningsområde. Alla lagstadgade förfaranden som även avser områden utanför ekonomisk verksamhet för genomförande av verksamhet av allmänt intresse måste undantas från tillämpningsområdet.

2.31

Det finns risk för att genomförandet av direktivet på regional och lokal nivå både motverkar insatser för att minska förvaltningen och försök att avreglera verksamheten.

2.32

Kommittén påpekar att genomförandet av direktivet på regional och lokal nivå förutsätter ytterligare personalresurser som är svåra att förutse och inte minst ekonomiska medel. Detta gäller framför allt det gränsövergripande samarbetet, det elektroniska informationsutbytet, arbetet med att utse kontaktpersonerna och samordna deras uppgifter, översynen av i vilken mån de befintliga reglerna är förenliga med målsättningarna i direktivet och den regionsövergripande utvärdering av vidtagna åtgärder som också måste ske vid senare tillfälle.

2.33

Kommissionen har inte uttalat sig om vilka insatser – framför allt finansiella sådana – som kommer att krävas. De enda siffror som hittills nämnts i sammanhanget är cirka 3,4 miljoner euro för kommissionens del.

2.34

Kommittén kräver därför motsvarande beräkningar av de enskilda medlemsstaternas kostnader.

2.35

Medlemsländerna måste få stöd eller kompensation under en övergångstid. Det är endast under denna förutsättning som det överhuvudtaget är möjligt att snabbt kunna genomföra de planerade förenklade, gränsöverskridande förfarandena. Man måste på alla sätt undvika att det ställs för höga krav på regionala och kommunala myndigheter.

2.36

Kommittén inser vilka allmänna problem som kan uppstå inom lokala och regionala myndigheter. Det kan röra sig om språkliga hinder i kommunikationen med myndigheter eller tillhandahållare av tjänster i andra länder eller problem att erkänna betyg, intyg och andra dokument, som tillhandahållare av tjänster fått i ett annat medlemsland och som därmed är skrivet på ett annat språk. Detta gäller också för förfaranden på elektronisk väg.

2.37

Därför krävs det att man åtminstone under en övergångsperiod beaktar dessa problem i tillräcklig utsträckning. Detta kan ske genom att kräva åtminstone icke auktoriserade

2.38

Man kan också förvänta sig problem i samband med de planerade åtgärderna för att säkra att tjänsterna håller en viss kvalitet och framför allt i samband med åtgärderna för att kontrollera och övervaka tillhandahållare av tjänster. Principen om ursprungsland gör att det finns risk för att möjligheten att agera mot oseriösa tillhandahållare av tjänster, som är registrerade i något annat medlemsland, inskränks till ett ömsesidigt gränsöverskridande stöd. Detta leder till risk för orimliga förseningar.

2.39

Det är därför positivt att direktivet omfattar vittgående bestämmelser om ömsesidigt stöd, som ett sätt att hantera de risker som finns.

2.40

ReK uppmanar kommissionen att tillsammans med den planerade kommittén även i tillräcklig omfattning ta hänsyn till lokala och regionala myndigheters intressen när man fastställer vilka kompletterande åtgärder som krävs för kontroll. Om det skulle visa sig att genomförandet av direktivet och av kontrollen leder till nya problemställningar, som inte går att förutse i dag, måste även dessa lösas på praktiskt och lämpligt sätt.

2.41

Kommittén påpekar att även yrkessammanslutningar kan ställas inför liknande problem som statliga myndigheter. Detta gäller framför allt kontrollen av tillhandahållare av tjänster som har sitt säte i deras region och som bedriver sin verksamhet inom ett annat medlemsland. I den mån yrkessammanslutningar utför statliga uppgifter, kommer de att ställas inför liknande svårigheter som dem som kan drabba medlemsstaternas myndigheter vid genomförandet av det föreslagna direktivet.

2.42

Det är därför nödvändigt att i samband med genomförandet av direktivet se till att yrkessammanslutningarna även i framtiden kan utföra de uppgifter de hittills haft. Befintliga obligatoriska medlemskap leder för närvarande till att tillhandahållare av tjänster som planerar att etablera sig i ett annat medlemsland genast måste vända sig till den yrkessammanslutning som har ansvaret på orten. När man talar om gemensamma kontaktpunkter är det därför viktigt att ta hänsyn till befintliga ansvarsområden och tillståndsgivande organ.

2.43

Kommittén betonar i detta sammanhang de nya utmaningar och uppgifter som yrkessammanslutningarna står inför, framför allt som gemensam kontaktpunkt eller vid utarbetandet av nya yrkesetiska regler på gemenskapsnivå.

2.44

Kommittén uppmanar medlemsstaterna, lokala och regionala myndigheter samt alla övriga berörda parter att i god tid förbereda sig på de utmaningar som blir en följd av direktivet.

2.45

Det är viktigt att man inte reflexmässigt försöker förhindra utvecklingen utan att man tvärtom tar den chans detta direktiv ger för allmänheten i medlemsländerna, för tillhandahållare av tjänster och för den gemensamma inre marknaden.

18.2.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 43/22

1.1

Regionkommittén anser att kommissionens två meddelanden om ”Uppföljning till diskussionsprocessen på hög nivå om patientrörlighet och utvecklingen av hälso- och sjukvården i EU” och ”Modernisera de sociala trygghetssystemen för att utveckla högkvalitativ, tillgänglig och hållbar vård och omsorg: stöd till de nationella strategierna genom den öppna samordningsmetoden” tillsammans utgör ramen för en övergripande strategi för utvecklingen av en gemensam syn på de europeiska hälso- och socialförsäkringssystemen. Meddelandena bör därför behandlas samtidigt, och Regionkommittén skulle gärna se att det framtida arbetet med de initiativ och processer som föreslås i de två meddelandena samordnas parallellt.

1.2

Regionkommittén betonar att en gemensam strategi på EU-nivå för utvecklingen av gemensamma mål för de europeiska hälso- och socialförsäkringssystemen inte får medföra utökade befogenheter för EU på hälsoområdet. Gemensamma mål för de europeiska hälso- och socialförsäkringssystemen får inte leda till harmoniseringssträvanden och oöverskådliga regleringsåtgärder. Man måste respektera att hälsoområdet (både organisation och finansiering) är en nationell angelägenhet som faller under medlemsstaternas ansvarsområde. Subsidiaritetsprincipen måste respekteras.

1.3

I många medlemsstater är det de lokala och regionala myndigheterna som har ansvaret för hälso- och sjukvården. Regionkommittén och de regioner som har ansvar för hälso- och sjukvården skulle därför gärna delta i och bidra till utformningen av en gemensam europeisk strategi på hälsoområdet. Deras inflytande på gemenskapens övergripande hälso- och sjukvårdsstrategi bör garanteras. Särskild hänsyn bör tas till Regionkommitténs synpunkter beträffande beslut och initiativ som rör de lokala och regionala myndigheternas uppgifter och ansvarsområden inom hälso- och sjukvårdssektorn.

1.4

Regionkommittén förutsätter att de lokala och regionala myndigheterna får möjlighet att delta i genomförandet av de åtgärder som vidtas i syfte att etablera en övergripande europeisk strategi på hälsoområdet, exempelvis i samband med utvecklingen av hälsokriterier och benchmarking. Regionkommittén anser därför att representanter för lokala och regionala myndigheter bör vara företrädda i den högnivågrupp för hälso- och sjukvård som skall bistå kommissionen på en rad viktiga områden, bland annat utvecklingen av patienternas rättigheter och skyldigheter, kapacitetsdelning och gränsöverskridande vård, kartläggning av ett nätverk av europeiska referenscenter samt samordning av medicinsk teknologiutvärdering. Regionkommittén uppmanar därför kommissionen att säkerställa att de lokala och regionala myndigheterna är representerade i denna högnivågrupp.

1.5

För att man skall kunna hantera gemensamma och framtida utmaningar på hälso- och sjukvårdsområdet anser Regionkommittén att det är av största vikt att de nya medlemsstaterna ges särskild uppmärksamhet. Man bör medvetet prioritera stöd till de nya medlemsstaterna i utvecklingen av åtgärder på hälso- och sjukvårdsområdet och insatser som syftar till att uppnå än bättre hälso- och sjukvård i syfte att reducera skillnaderna och obalansen i EU så att man successivt kan närma sig den högsta nivån i EU.

2.1

Regionkommittén skulle gärna se att kommissionen erkänner att det med hänsyn till kravet på garantier för en hög hälsoskyddsnivå i gemenskapens politik och verksamhet (artikel 152.1) är nödvändigt att i högre grad göra politiska beslutsfattare inom hälso- och sjukvård delaktiga i processen. Det är av stor betydelse att resultaten av gemenskapsinitiativ integreras i den övergripande konsekvensbedömningen av ny politik och att denna bedömning även omfattar en analys av samspelet mellan gemenskapens bestämmelser och effekterna på medlemsstaternas hälso- och sjukvårdssystem samt målsättningarna för den nationella hälsopolitiken. Eftersom ansvaret för hälso- och sjukvården i många medlemsstater ligger hos de lokala och regionala myndigheterna rekommenderar Regionkommittén att dessa nivåer görs delaktiga.

2.2

I förlängningen av detta anser Regionkommittén att det är av avgörande betydelse att man skapar klarhet kring medborgarnas rättigheter enligt gemenskapslagstiftningen när det gäller att söka sjukvård i andra medlemsstater och att få utgifter för sjukvård i en annan medlemsstat ersatta såsom framgår av förslaget till direktiv om tjänster på inre marknaden och förordning 1408/71 om samordning av socialförsäkringssystem.

2.3

Med tanke på att vården jämställs med andra tjänster i förslaget till direktiv om tjänster anser kommittén att det är viktigt att kommissionen skapar garantier för att vården inte blir föremål för en marknadsharmonisering som grundar sig på utsikter för ekonomisk vinst, utan också baseras på hänsyn till den enskilde individens hälsa, behandlingsförlopp och livskvalitet.

2.4

Regionkommittén rekommenderar att kommissionen i sitt arbete med att bredda och förbättra informationen om medborgarnas rättigheter enligt gemenskapslagstiftningen respekterar de enskilda medlemsstaternas rätt att fastställa bestämmelserna för rättigheter och skyldigheter när det gäller sjukvårdens täckning inom ramarna för medlemsstaternas socialförsäkringssystem samt de skilda villkor som gäller för olika typer av tjänster i medlemsstaternas sjukförsäkringssystem.

2.5

Regionkommittén anser dessutom att det inte enbart gäller att upplysa medborgarna om deras rättigheter enligt gemenskapslagstiftningen. Man bör även närmare undersöka möjligheterna att införa ett försäkringssystem som är tillgängligt och lätthanterligt så att alla patientgrupper kan utnyttja de rättigheter och möjligheter som står dem till buds. Man bör skapa garantier för att mer sårbara patientgrupper, exempelvis äldre utan något socialt nätverk och patienter med psykiska besvär, också skall kunna utnyttja de rättigheter som de har enligt gemenskapslagstiftningen. Det förutsätter bland annat att informationen är lättillgänglig för medborgarna och att den följs upp av kompetent rådgivning och vägledning i de enskilda medlemsstaterna.

2.6

Regionkommittén önskar att man i samband med utvecklingen av initiativ som syftar till att säkerställa utnyttjande av kapacitetsdelning och gränsöverskridande vård – i samband med utformningen av gemenskapsbestämmelser rörande erkännande av fackkompetens samt det arbete med att förenkla bestämmelserna som nu pågår för att möjliggöra detta – ser till att initiativen inte leder till en snedfördelning av vårdpersonal mellan medlemsstaterna som till exempel skulle kunna vara till skada för de nya medlemsstaterna.

2.7

Regionkommittén rekommenderar att kommissionen erkänner betydelsen av en strukturerad och övergripande värdering av den medicinska teknologi som kan bidra till att skapa en solid grund för utvärdering och dokumentation rörande vårdrelaterade hjälpmedel, produkter och tekniker.

2.8

I detta sammanhang anser Regionkommittén att ett strukturerat och samordnat samarbete på EU-nivå som syftar till erfarenhetsutbyte, utbyte av kunskap samt forskning rörande utvecklingen inom medicinsk teknologi kan medföra ett tydligt mervärde för medlemsstaterna.

2.9

Regionkommittén anser att tillgången till tillförlitliga uppgifter och högkvalitativ information är av avgörande betydelse för medlemsstaternas möjligheter att fastställa välfungerande metoder och jämföra normer och därmed även en grundförutsättning för att många av de initiativ som föreslås skall kunna genomföras. Fastställandet av ramarna för ett europeiskt data- och informationssystem bör, som kommissionen förslår, ske i samarbete med andra aktörer på området och samordnas med OECD:s och WHO:s pågående initiativ och arbete på området. Det är sedan medlemsstaternas sak att vidta åtgärder och ta nya initiativ på basis av de jämförbara uppgifter som arbetet lett till.

2.10

Regionkommittén anser att kommissionen i högre grad bör säkerställa att de lokala och regionala myndigheter som ansvarar för hälso- och sjukvård görs delaktiga i samarbetet om sjukvård och medicinsk behandling och i den grupp som inrättas för ändamålet.

3.1

Regionkommittén ställer sig positiv till kommissionens övergripande syfte med det här meddelandet, dvs. att med hjälp av den öppna samordningsmetoden främja en gemensam ram som skall stödja de nationella ansträngningarna att reformera och utveckla den hälso- och sjukvård och omsorg som bekostas av de sociala trygghetssystemen.

3.2.

Regionkommittén stöder följande tre riktlinjer som kommissionen föreslår: tillgång till vård utifrån principerna om allmänhet, jämlikhet och solidaritet; högkvalitativ vård samt garantier för vårdens finansiella hållbarhet.

3.3

Regionkommittén anser att man genom att inrätta en övergripande gemensam ram och säkerställa riktlinjer kan medverka till att möta framtida utmaningar i form av en åldrande befolkning, ihållande tillgänglighetsproblem som kännetecknas av olika tillgång till hälso- och sjukvård, obalans mellan vårdutbudet och befolkningens efterfrågan och behov samt ekonomisk obalans inom vissa system.

3.4

Regionkommittén betonar att man i samband med fastställande av indikatorer och benchmarkingkriterier måste respektera medlemsstaternas ansvar för utbudet och organisationen av hälso- och sjukvården och ta hänsyn till de olika och vitt skilda villkor som gäller i de enskilda medlemsstaterna. Det är av största vikt att dessa indikatorer i möjligaste mån utgår från redan tillgängliga uppgifter. Ett alltför stort antal indikatorer riskerar att innebära oacceptabelt merarbete på lokal och regional nivå.

3.5

Regionkommittén betonar i detta sammanhang att hälso- och sjukvården i många medlemsstater förvaltas av de lokala och regionala myndigheterna. Dessa har dessutom ofta huvudansvar för hälsoupplysning, förebyggande hälsovård och hemvård, som tjänar till att undvika eller minska utnyttjandet av vårdinrättningar. Av den anledningen och i överensstämmelse med principerna om den öppna samordningsmetoden bör dessa viktiga aktörer göras delaktiga i utarbetandet av nationella handlingsplaner och fastställandet av indikatorer och benchmarkingkriterier.

3.6

Regionkommittén förespråkar att man i samband med fastställandet av indikatorer även inkluderar indikatorer av kvalitativ karaktär, eftersom det med utpräglat kvantitativa indikatorer är svårt att mäta så kallade mjuka värden som omsorgen inom äldrevården och ökad livskvalitet. Kvaliteten på vården bör således inte enbart mätas i termer av kostnader och vinster, utan man bör även beakta de olika kvalitativa aspekter som kännetecknar tjänsten.

3.7

Regionkommittén vill dessutom fästa uppmärksamhet vid att man vid fastställandet av dessa indikatorer och genomförandet av benchmarkingkriterierna i samband med tillämpningen av den öppna samordningsmetoden även måste ta hänsyn till de enskilda ländernas skilda utgångsförhållanden.

3.8

Regionkommittén anmodar därför kommissionen att stödja framväxten av nätverk för erfarenhetsutbyte och spridning av bästa praxis, något som utgör ett viktigt led i den öppna samordningsmetoden.

3.9

Regionkommittén rekommenderar att man även inriktar sig på andra politikområdens betydelse för hälsa och hälsoområdet och anser att en ökad samordning av de politiska processerna inom andra områden, däribland sysselsättningspolitiken, kommer att få betydelse för möjligheterna att verkställa riktlinjerna. Därför ser Regionkommittén positivt på att det fokuseras på behovet av investeringar i grund- och vidareutbildning för vårdpersonal utifrån principen om livslångt lärande och utformning av hälso- och säkerhetspolitik på arbetsplatsen så att arbetsmiljön förbättras. På sikt kan detta bidra till att hålla kvar personal inom vården och förhoppningsvis underlätta rekrytering, som är en viktig förutsättning för att man skall kunna möta gemensamma utmaningar som den åldrande befolkningen och den växande bristen på personal.

3.10

Regionkommittén anser att ökad tonvikt på marginaliserade grupper som äldre utan nätverk, etniska minoritetsgrupper och låginkomstgrupper är av avgörande betydelse för möjligheterna att uppnå huvudmålsättningar om lika och allmän tillgång till vård. I detta sammanhang bör man bistå medlemsstaterna i deras reformarbete genom att utveckla stödmekanismer som kan bidra till att reducera ojämlikheterna inom vården. För att utveckla sådana stödmekanismer krävs engagemang och mobilisering av alla berörda aktörer.

18.2.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 43/26

(1)

Olagliga handlingar och terrorism hör till de allvarligaste hoten mot de ideal i fråga om demokrati, frihet och fred som utgör själva grunden för Europeiska unionen.

(2)

Människor, infrastruktur och utrustning, inklusive transportmedel, i hamnar och relevanta angränsande områden bör skyddas mot olagliga handlingar och de förödande effekterna av sådana handlingar. Ett sådant skydd gagnar både dem som använder transporterna och ekonomin och samhället som helhet.

(3)

Den dag/månad/2003 antog Europaparlamentet och Europeiska unionens råd förordning (EG) nr 725/2004 om sjöfartsskydd. Åtgärderna för ökat sjöfartsskydd enligt den förordningen är bara ett led i de åtgärder som krävs för att man skall uppnå en tillräckligt hög skyddsnivå i hela transportkedjan med koppling till sjöfarten. Förordningens räckvidd är begränsad till skyddsåtgärder ombord på fartyg och till samverkan mellan fartyg och hamn.

(4)

Utan att det påverkar medlemsstaternas bestämmelser inom området nationell säkerhet och de åtgärder som kan vidtas enligt avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen, bör man uppnå det skyddsmål som anges i skäl 2 inom ramen för lämpliga åtgärder på det hamnpolitiska området genom att fastställa gemensamma normer för uppnåendet av en tillräckligt hög hamnskyddsnivå i alla gemenskapshamnar.

(5)

Medlemsstaterna bör ta ingående skyddsbedömningar till hjälp när de fastställer de exakta gränserna för det skyddsvärda hamnområdet och fattar beslut om vilka åtgärder som krävs för att säkerställa ett tillräckligt hamnskydd. Därvid skall berörda lokala och regionala myndigheters synpunkter beaktas. Beroende på gällande skyddsnivå och skillnaderna mellan olika hamnområdens riskprofiler bör olika åtgärder vidtas.

(6)

Medlemsstaterna eller i vissa fall de lokala och regionala myndigheterna bör utarbeta hamnskyddsplaner för att vederbörligen omsätta hamnskyddsbedömningens resultat i praktiken. För att skyddsåtgärderna verkligen skall fungera krävs det dessutom regelbundna övningar och en tydlig uppgiftsdelning mellan de berörda parterna. En hamnskyddsplan som innehåller bestämmelser om uppgiftsdelning och övningar anses avsevärt öka effektiviteten av både förebyggande och korrigerande hamnskyddsåtgärder.

(7)

Medlemsstaterna bör se till att en nationell kontaktpunkt sköter förbindelserna mellan kommissionen och medlemsstaterna.

(8)

Denna rättsakt är utformad med hänsyn till grundläggande rättigheter och till de principer som erkänns bland annat i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

(9)

De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra detta direktiv bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter. För detta ändamål bör det finnas ett förfarande för anpassning av detta direktiv med hänsyn till den utveckling som internationella instrument genomgår och, mot bakgrund av gjorda erfarenheter, för anpassning och komplettering av de enskilda bestämmelserna i bilagorna till detta direktiv, utan att direktivets räckvidd utvidgas.

(10)

Eftersom målen för den föreslagna åtgärden, dvs. ett väl avvägt införande och genomförande av lämpliga åtgärder på det sjöfarts- och hamnpolitiska området, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför, på grund av detta direktivs europeiska dimension, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel är detta direktiv begränsat till de gemensamma grundläggande normer som är nödvändiga för att uppnå målen avseende hamnskydd, och går inte utöver vad som är nödvändigt för detta ändamål.

1.1.1

Regionkommittén anser att sjöfartsskyddet och skyddet för samverkan mellan fartyg och hamn för vissa hamnar kan komma att behöva kompletteras genom ett ökat hamnskydd, och att det därmed kan säkerställas att dessa skyddsåtgärder förbättras med hjälp av skyddsåtgärder i hela hamnområdet. I vissa hamnar kan terroristskyddsåtgärderna behöva kompletteras med säkerhetsåtgärder för att skydda företagsanläggningar som är belägna i hamnområdet och som kan vara mål för terroristdåd, exempelvis bränslelager, kemikalietillverkning och tillverkning av gödningsämnen.

1.1.2

Regionkommittén anser att de enskilda medlemsstaterna i samråd med de lokala och regionala myndigheterna och berörda hamnföreträdare skall avgöra behov och omfattning av åtgärder.

1.1.3

Regionkommittén anser att val mellan olika skyddsnivåer beroende på normala, förhöjda eller överhängande risker inte är en fråga för hamnskyddsmyndigheten utan är av övergripande karaktär.

1.2.1

Regionkommittén betonar betydelsen av subsidiaritetsprincipen, framför allt mot bakgrund av det konstitutionella fördrag som nyligen antagits och det nya subsidiaritetsprotokollet.

1.2.2

Regionkommittén anser det värdefullt att förslaget bygger på samma struktur och skyddsorgan som förordning (EG) nr 725/2004 varigenom ett skyddssystem vid behov kan skapas som omfattar hela transportkedjan inom sjöfarten, från fartyget, samverkan mellan fartyg och hamn och hamnen som helhet, till samverkan mellan hamnen och upplandet.

1.2.3

Regionkommittén välkomnar att det överlämnas till medlemsstaterna att för sina hamnar fastställa de gränser inom vilka direktivet skall vara tillämpligt. Avgränsningarna bör ske i samråd med berörda lokala och regionala organ. En grundlig risk- och behovsprövning måste genomföras för att avgöra vilka hamnar som har behov av ökade säkerhetsåtgärder.

1.2.4

Regionkommittén välkomnar också att det överlämnas till medlemsstaterna att sörja för framtagandet av lämpliga hamnskyddsbedömningar och hamnskyddsplaner, att fastställa och meddela gällande skyddsnivåer och eventuella ändringar av dessa, samt att utse hamnskyddsmyndighet. Det måste i enlighet med subsidiaritetsprincipen överlåtas till respektive medlemsstat att, i samråd med berörda myndigheter samt lokala och regionala organ, avgöra vilka behov av bedömningar, planer och myndigheter som finns med hänsyn till respektive medlemsstats bedömningar av hot samt lokala och regionala förhållanden.

1.2.5

Regionkommittén ställer sig positiv till att det för varje hamn utses en skyddsansvarig som samordnar framtagandet, uppdateringen och uppföljningen av de hamnskyddsbedömningar, hamnskyddsplaner och skyddsplaner för de angränsande företagen som respektive medlemsstat i samråd med skyddsansvarig bedömer erfordras, samt att medlemsstaterna utser nationella kontaktpunkter för kommunikationen med andra medlemsstater och med kommissionen.

1.2.6

Regionkommittén anser inte att det är motiverat att generellt för varje hamn kräva en skyddskommitté utan sådana bör skapas där behov föreligger.

1.2.7

Regionkommittén anser att de minimikrav för skyddsbedömningar och skyddsplaner respektive inspektionsförfaranden för övervakning av hamnskyddsåtgärdernas genomförande som föreslås bör vara av typen allmänna råd och rekommendationer snarare än föreskrifter.

1.3.1

Regionkommittén anser att påföljder för överträdelser av de nationella bestämmelser som antas i enlighet med direktivet skall fastställas av respektive medlemsstat. I de flesta medlemsstater finns redan adekvat lagstiftning, och någon ytterligare strafflagstiftning är därför normalt sett inte nödvändig.

1.4.1

Regionkommittén uppmanar kommissionen att noga överväga kostnadskonsekvenserna av förslaget till ökat hamnskydd. De ökade kostnader som förslaget medför för upprättande av planer, olika typer av åtgärder, tillsyn och kontroll som blir en följd av direktivet, bör till övervägande del täckas av medlemsstaterna, för att inte få till följd att kostnaderna för transport till sjöss av personer och gods blir så höga att dessa transporter överförs till andra mer miljöstörande och mindre trafiksäkra transportsätt.

18.2.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 43/35

1)

Omkring 80 % av Europeiska unionens medborgare bor i städer och det står klart att många av dessa städer har allvarliga miljöproblem. Städernas miljöproblem påverkar i första hand städernas invånare men har också negativa regionala effekter på miljön och människors levnadsförhållanden.

2)

För att kunna förbättra miljösituationen i Europeiska unionens städer krävs ökade resurser samt en flexibel strategi som tar hänsyn till de olika förutsättningar som kännetecknar Europas städer. Denna strategi bör vara långsiktig och förenlig med EU:s politik för hållbar utveckling.

3)

En förutsättning för strategins effektivitet är att den sammanlänkar en förbättrad stadsmiljö med möjligheten att få ta del av Europeiska unionens stöd inom olika politikområden.

4)

Strategin bör också leda till social integrering och rättvisa miljövillkor inom EU samt beakta de fattigare ländernas resursbehov och skapa rättvisa mellan generationerna.

5)

På grund av städers skiftande förutsättningar och subsidiaritetsprincipen bör de lokala myndigheterna bära huvudansvaret för att utforma de åtgärder som skall vidtas i ett specifikt stadsområde.

1.1

Regionkommittén välkomnar kommissionens meddelande som ett första steg mot en temainriktad strategi för stadsmiljö, som efterlystes i EU:s sjätte miljöhandlingsprogram. Den framtida temainriktade strategin spelar en viktig roll vid förbättringen av stadsmiljön. I detta sammanhang är det centralt att man erkänner lokala och regionala myndigheters roll och ansvar för att målen i EU:s strategi för hållbar utveckling skall kunna uppnås.

1.2

Regionkommittén understryker att stadsmiljö är ett komplext funktionsområde. Det är nödvändigt att miljöaspekterna kopplas ihop med de ekonomiska aspekterna, som t. ex. konkurrenskraft och arbetsmarknadsregioner, och de sociala aspekterna, som t. ex. segregation eller integration, för att nå en hållbar stads- och tätortsutveckling. Dessutom bör de kulturella aspekterna inkluderas.

1.3

Regionkommittén uppskattar att kommissionen för fram frågan om att ”integrera mera”. Både de horisontella/tvärsektoriella (mellan politikområden och mellan olika aktörer) och de vertikala (mellan olika förvaltningsnivåer) arbetssätten är viktiga att utveckla för att nå en helhetssyn på hållbar stadsutveckling.

1.4

Regionkommittén uppskattar att kommissionen hjälper till med att ta fram gemensamma målsättningar och indikatorer för uppföljning av miljöns tillstånd i städer. Det är dock viktigt att dessa är vägledande och inte styrande.

1.5

Regionkommittén anser att det är viktigt att städer och deras närområde och omland ses i ett ömsesidigt beroende, dvs. följer de tankar som finns uttryckta i ESDP (European Spatial Development Perspective).

1.6

Regionkommittén uppskattar att kommissionen främjar ekologisk utbildning, erfarenhetsutbyte och forskning inom stadsmiljöområdet.

1.7

Regionkommittén vill gärna påminna om dokumentet ”The European Urban Charter” framtaget av kongressen för lokala och regionala myndigheter (CLRAE), Europarådets rådgivande organ. Urban Charter beskriver stadens komplexitet.

1.8

Regionkommittén uppskattar att kommissionen har en hög ambition när det gäller att lyfta fram behovet av ett strukturerat arbetssätt inom stadsförvaltningen, med syfte att utöka tvärsektoriellt arbete, underlätta uppföljning och jämförande studier för att förbättra miljön i städerna.

1.9

Regionkommittén vill också understryka att det är viktigt att nya system för stadsförvaltning blir strategiska och kan användas över administrativa gränser i ett stadsområde och i angränsande områden.

1.10

Regionkommittén ifrågasätter EU-kommissionens förslag att utveckla en separat plan för stadstransportsystem. En av de viktigaste aspekterna för en hållbar stadsmiljö är just att koppla ihop transportsystem och bebyggelseutveckling vilket sker bäst på regional och lokal nivå.

1.11

Regionkommittén vill uppmuntra kommissionen att sprida goda exempel från transportområdet när det gäller samverkan och samordning både mellan olika huvudmän och mellan olika trafikslag i syfte att effektivisera transporterna och minska miljöbelastningen.

1.12

Regionkommittén uppskattar att kommissionen kommer att utarbeta en modell för bedömning av byggnaders och byggnadsverks hållbarhetsprestanda som ett verktyg vid nybyggnation och större renoveringar.

1.13

Regionkommittén anser att kommissionen inte skall komplettera direktiv 2002/91/EG med krav som avser ej energirelaterad miljöprestanda. Direktivet måste implementeras i nationell lagstiftning helt och hållet samt utvärderas innan ytterligare förslag utarbetas.

1.14

Regionkommittén uppskattar kommissionens förslag som innebär att utforma nationella program för hållbart byggande samt instämmer också i förslaget att krav skall ställas på hållbarhetsprincipen vid upphandling av byggprojekt som finansieras med allmänna medel.

1.15

Regionkommittén uppskattar att kommissionen uppmuntrar hållbara bosättningsmönster och främjande av återanvändning av redan bebyggd mark i stället för nyexploatering av grönområden för att uppnå en hållbar stadsutveckling som bygger på den täta staden.

1.16

Regionkommittén förespråkar inte att kommissionen utarbetar riktlinjer för hög täthet och funktionsintegrering i fysisk planering. Regionkommittén stödjer inte heller förslaget om att kommissionen definierar redan bebyggda områden och gröna områden eller utarbetar riktlinjer för specifika frågor om stadsplanering. Regionkommittén anser att fysisk planering är en nationell, regional och lokal angelägenhet, där varje land har sina kulturella och landskapliga förutsättningar, bebyggelsetraditioner etc.

2.1

Regionkommittén accepterar att kommissionen har rätt att föreslå ambitiösa mål för att säkerställa en i högre grad hållbar stadsmiljö. Regionkommittén anser dock att kommissionens roll är att föreslå politiska ramar och fastställa mål och inte att föreslå lagstiftningsramar för hur dessa mål bör uppnås.

2.2

Regionkommittén anser att det är viktigt att EU:s åtgärder rörande stadsmiljön tar hänsyn till och bygger på redan befintliga miljöledningsplaner och miljöledningssystem i städerna som givit goda resultat, och stöder lokala myndigheter vad gäller tillämpningen av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.

2.3

Regionkommittén anser att miljöledningsplaner och miljöledningssystem måste utvärderas ytterligare med avseende på miljönyttan och därefter utvecklas dels för den offentliga sektorn och dels med fokus på hållbar stadsutveckling.

2.4

Regionkommittén anser att det är viktigt att EU:s insatser vad gäller transportsystem och mobilitet tar hänsyn till och bygger på redan befintliga transport- och mobilitetsplaner som givit goda resultat, och stöder lokala myndigheter vad gäller tillämpningen av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.

2.5

Regionkommittén anser att man i samband med en hållbar stadstransportplanering bör säkerställa att det förs en politik som på lokal och regional nivå är integrerad med social- och miljöpolitiken och den ekonomiska politiken. Den regionala och lokala nivån är bäst lämpad att utveckla en hållbar stad där sakfrågor och aktörer samordnas till en ”helhet”.

2.6

Regionkommittén uppmuntrar utvecklingen av metoder för att kunna övergå till mer hållbara transporter; exempel på områden där ett utvecklingsbehov finns är ekonomiska styrmedel, mobility management och intelligenta transportsystem (ITS).

2.7

Regionkommittén rekommenderar, som alternativ till lagstiftning, att verktyg och metoder utvecklas som bygger på överenskommelser som sporrar medlemsstaterna till hållbar stadsutveckling. Regionkommittén uppmanar kommissionen att utveckla överenskommelser som passar stadsutveckling med inspiration av t. ex. den öppna samordningsmetoden och Aalborg Charter eller trepartsavtal. Centralt i detta är att de regionala och lokala nivåerna själva ges inflytande och resurser för att medverka.

2.8

Regionkommittén uppmanar kommissionen att utveckla resurser för erfarenhetsutbyte och kunskapsspridning genom nätverk. Nätverksarbetet inom Interreg IIIC kan vara en förebild för vidareutveckling inom exempelvis Life och Urban.

2.9

Regionkommittén ser positivt på kommissionens förslag att medlemsstaterna skall uppmuntras att utveckla nationella eller regionala strategier för hållbar stadsmiljö. De bör utvecklas till strategier för hållbar stads- och tätortsutveckling.

2.10

Regionkommittén ser positivt på kommissionens förslag att medlemsstaterna skall uppmuntras att inrätta nationella eller regionala fora för att stödja städerna med information, sakkunskap och råd. Dessa fora bör stödja en hållbar stads- och tätortsutveckling.

2.11

Regionkommittén anser att det omfattande nationella arbete som många medlemsstater bedriver i syfte att främja hållbar stadsutveckling, exempelvis inom miljömärkning av byggnadsmaterial och i samband med renovering av äldre byggnader som innehåller miljöfarligt material, skall beaktas innan nya system utvecklas. Vidare anser kommittén att harmoniseringsåtgärder för en anpassning till eventuellt nya system inte ska medföra dubbelarbete, en utökad byråkrati eller vara kostnadsdrivande.

2.12

Regionkommittén vill påpeka att många av kommissionens förslag går ut på att skapa standarder, system, indikatorer och metoder för att göra jämförelser mellan länderna. Kommittén anser att det är mycket vikigt att utveckla system som inte är resurskrävande, kostnadsdrivande eller ökar byråkratin för regionala och lokala myndigheter.

2.13

Regionkommittén anser att det är mycket viktigt att alla förslag är flexibla och enkla utifrån olika länders utgångspunkter och behov.

2.14

Regionkommittén anser att det är viktigt att kommissionens förslag främjar en steg för stegmetod och inte skapar motsättningar mellan städer som klarar av att implementera förslag omgående och städer som inte omedelbart kan leva upp till förslagen.

2.15

Regionkommittén anser att kommissionen skall klargöra vad man menar med begreppen stad och stadsområden. Definitioner kan, vid behov, utformas i varje medlemsstat.

2.16

Regionkommittén understryker att man i den temainriktade strategin alltid måste ta hänsyn dels till förbindelserna mellan stadsmiljön och kringliggande områden, dels till städernas möjlighet att vid behov sluta avtal och samverka med myndigheterna i dessa närområden.

18.2.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 43/38

1)

Principen om solidaritet och ömsesidig hjälp mellan medlemsstaterna vid naturkatastrofer och olyckor som orsakas av människor utgör en grundläggande moralisk plikt och en grundprincip som är utmärkande för en internationell gemenskap.

2)

EU måste genom internationellt samarbete visa största möjliga solidaritet även gentemot tredje land som drabbas av katastrofer.

3)

Risken för katastrofer har under de senaste åren ökat betydligt både i och utanför EU, och det är därför viktigt att kommissionen får ökad kapacitet att svara för samordning och snabba insatser.

4)

En modern och effektiv räddningstjänst vilar på två grundpelare: en stark samordningskapacitet och en omfattande utryckningsberedskap samt högt specialiserade insatsstyrkor som snabbt kan ingripa i hela EU.

5)

Det krävs ett omfattande Europatäckande system med insatsstyrkor och resurser avsedda för medlemsstaterna och regionerna för att snabbt och direkt nå fram med hjälp till katastrofoffer samt för att kunna mobilisera och på plats samordna hjälpinsatser och hjälpsändningar som kommer utifrån katastrofområdet.

6)

Efter att ha stärkt räddningstjänstens kapacitet måste Europeiska unionen med kraft och beslutsamhet planera förebyggande insatser för att i största möjliga utsträckning förhindra antalet katastrofer och begränsa de negativa konsekvenserna om de trots allt skulle inträffa.

1.1

Regionkommittén värdesätter kommissionens meddelande och dess handlingslinjer för att bygga ut räddningstjänstens kapacitet i Europeiska unionen i en anda av solidaritet och samarbete, som enligt Europaparlamentet måste vara en grundläggande princip för en internationell gemenskap.

1.2

Kommittén anser att man bör arbeta utifrån en helhetssyn som inbegriper alla delar i samhällets skydd mot olyckor, såsom förebyggande åtgärder, räddningstjänst och efterföljande åtgärder.

1.3

ReK anser att den lokala och regionala nivån och de institutionella aktörerna med lagstiftnings- och organisationsbefogenheter utgör en viktig organisatorisk referensmodell för att utveckla en modern och effektiv räddningstjänst eftersom de står i direkt kontakt med och har ett politiskt ansvar för medborgarnas säkerhet och det lokala kulturarvet.

1.4

Kommittén anser att den organisatoriska kapacitet som regionerna har visat prov på under de senaste åren vid hantering av naturkatastrofer, skogsbränder, industriolyckor och transportolyckor kan utgöra en viktig referensmodell för att bygga upp ett effektivt och modernt europeiskt räddningstjänstsystem som kan aktiveras vid katastrofer i och utanför EU.

1.5

Vi är övertygade om att det i medlemsstaterna, regionerna och kommunerna i dag finns en fast etablerad kultur och aktiv politik inom räddningstjänsten som bygger på en utbredd och omfattande organisation som vilar på kommunerna och som samordnas på en högre ledningsnivå. Dessa ledningsorgan, och i synnerhet regionerna, måste ha kapacitet att agera direkt och sköta samordningen vid nödsituationer, snabbt kunna utnyttja omfattande särskilda resurser som finns över hela territoriet och möjlighet att till katastrofområdet snabbt kanalisera insatsstyrkor och utrustning i och utanför det egna området.

1.6

Ett grundläggande inslag i det nya europeiska räddningstjänstsystemet är snabbhet och information av hög kvalitet för att kunna hantera och bemästra nödsituationer. Det är en grundförutsättning för att kunna genomföra effektiva samordnings- och räddningsaktioner vid olyckor och katastrofer.

1.7

Enligt ReK är det absolut nödvändigt att fast knyta samman det europeiska övervakningscentret med nationella och regionala räddningstjänsters ledningscentraler i ett enda permanent nätverk för information vid nödsituationer.

1.8

ReK hoppas att man vid genomförandet av riktlinjerna i meddelandet också inför en europeisk certifiering av standarder för de nationella och regionala räddningstjänstcentralernas informationskapacitet, ledning och kontroll för att garantera att de fungerar effektivt och är tillförlitliga.

1.9

För att hålla den europeiska räddningstjänstens databas uppdaterad och säkerställa att räddningsstyrkor kan sättas in snabbt måste de nationella och regionala räddningstjänstcentralerna svara för de flesta uppgifter om räddningspersonal, utrustning och räddningsinsatser i nödsituationer. Denna databas bör synkroniseras med redan befintliga nationella myndigheters databaser.

1.10

ReK anser att med hänsyn till medlemsstaternas och regionernas erfarenheter av att hantera ofta förekommande olyckshändelser det strategiska målet på Europanivå huvudsakligen måste vara att samordna och koordinera insatsstyrkor och resurser som redan finns inom gemenskapen.

1.11

Det bör bildas ett expertteam på EU-nivå med uppgift att kartlägga realistiska scenarier för sällsynta och oväntade nödsituationer och de insatsstyrkor och resurser som snabbt kan utnyttjas vid hjälpinsatser.

1.12

ReK anser att gemensamma beredskapsövningar är värdefulla för att på fältet bedöma räddningsteamens och resursernas kapacitet i medlemsstaterna. Sådana övningar visar om de har förmåga att agera på ett samordnat sätt och i nära samarbete med de lokala myndigheter som har huvudansvaret för informations-, lednings- och kontrollkedjan vid nödsituationer.

1.13

Det är viktigt att man vid inrättandet av en europeisk insatsstyrka i största möjliga utsträckning främjar gränsöverskridande samarbete och framför allt gemensamma beredskapsövningar mellan angränsande regioner och gränsområden.

2.1

Regionkommittén rekommenderar att databasen med uppgifter om insatsstyrkor och utrustning byggs upp genom att samordna de uppgifter som redan finns tillgängliga i de nationella myndigheternas databaser och uppdateras av de sambandscentraler som har till uppgift att samla in sådan information och som har beredskap dygnet runt.

2.2

ReK föreslår att databasen också skall omfatta uppgifter från nationella räddningstjänstcentraler för att man skall kunna föra samman uppgifter om omfattande resurser, insatsstyrkor och högt kvalificerade experter. Den bör också innehålla uppgifter om regionala räddningstjänstcentraler för att samla uppgifter om samtliga resurser och specialiserade insatsstyrkor i kommunerna.

2.3

Alla aktörer i de ovannämnda informationsnätverken bör också bidra med en detaljerad förteckning till databasen över hjälpinsatser som den egna räddningstjänsten har medverkat i, antingen i eller utanför det egna insatsområdet.

2.4

Databasen bör också innehålla en förteckning över mer omfattande beredskapsövningar av internationell karaktär som samordnats av räddningstjänsten i det egna insatsområdet.

2.5

Slutligen bör uppgifterna i databasen uppdateras varje halvår vid ett bestämt datum.

2.6

ReK rekommenderar att man vid gemensamma beredskapsövningar alltid strävar efter en rimlig balans mellan å ena sidan nationell tung utrustning och specialiserade insatsstyrkor och å den andra regionernas utrustning och insatsstyrkor, som är särskilt tränade att direkt hjälpa allmänheten i nära kontakt med de lokala myndigheterna och andra nationella och regionala räddningsteam.

2.7

Kommissionen bör vinnlägga sig om att planera och genomföra gränsöverskridande beredskapsövningar med aktivt deltagande av gränsregionerna. Det skulle stärka regionernas positiva och värdefulla erfarenheter inom räddningstjänsten och utgöra en stabil grund för att bygga upp en europeisk insatsstyrka.

2.8

ReK rekommenderar att man kartlägger de bästa metoderna för att hantera återkommande katastrofer, särskilt katastrofer som snabbt kan förvärras, till exempel skogsbränder, genom att man jämför regionernas olika metoder för tidig varning och snabba insatser.

2.9

ReK rekommenderar att man genomför övningar för att förbättra samverkan mellan civila och militära räddningsstyrkor. Det skulle göra det möjligt att direkt sätta in specialutrustning som endast militären har tillgång till eller specialutrustning – särskilt helikoptrar – som kan komplettera de civila styrkornas utrustning vid svåra och omfattande olyckshändelser.

2.10

Regionkommittén föreslår att de regionala räddningstjänster som har beredskap dygnet runt skall rapportera direkt och i realtid till den nationella räddningstjänsten och EU:s beredskapsenhet för att undvika kanaler som kan fördröja informationsflödet och för att garantera tidig information, snabb bedömning av nödsituationen samt en tidig och effektiv insats.

2.11

Kommittén rekommenderar att man inrättar ett europeiskt informationsnätverk som förbinder medlemsstaternas och regionernas operativa enheter med det europeiska övervakningscentret.

2.12

ReK föreslår att regionala räddningstjänstcentraler skall vara skyldiga att rapportera nödsituationer till det europeiska övervakningscentret om de utnyttjar räddningsstyrkor och utrustning utifrån vid en nödsituation. Den regionala räddningstjänsten skall också meddela det europeiska övervakningscentret när nödsituationen är över.

2.13

Regionkommittén rekommenderar att man höjer budgetanslagen till katastrofhjälp och uppbyggnad av en europeisk räddningstjänststyrka. Denna finansiering är inte bara nödvändig på grund av solidariteten mellan stater som är medlemmar i en gemenskap som Europeiska unionen utan också ett mycket värdefullt medel att integrera och samordna medlemsstaternas och regionernas högt specialiserade operativa enheter, som måste kunna samverka under likartade förhållanden.

18.2.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 43/42

1)

De lokala och regionala myndigheterna har alltid sett positivt på att uppmärksamhet riktas mot ungdomspolitiken, på grund av sin övertygelse om att EU, medlemsstaterna samt regionala och lokala myndigheter behöver nå unga medborgare med budskapet om vikten av ett aktivt medborgarskap på nationell nivå. Framför allt bör unga ges möjlighet att lämna sitt värdefulla bidrag till byggandet av ett demokratiskt och medmänskligt men även ekonomiskt och kulturellt starkt och konkurrenskraftigt Europa.

2)

Mot bakgrund av den nyligen genomförda utvidgningen av Europeiska unionen anser de regionala och lokala myndigheterna att Laekendeklarationen, som fogades till Europeiska rådets slutsatser av den 14–15 december 2001, är av fundamental betydelse och stor aktualitet, på grund av en av de tre grundläggande utmaningar som fastställs där: ”Hur kan man på nytt föra medborgarna, i första hand ungdomen, närmare det europeiska projektet och de europeiska institutionerna?” Utmaningen borde dock ha formulerats så att det i stället handlar om att föra det europeiska projektet och de europeiska institutionerna närmare medborgarna och i synnerhet ungdomen, i syfte att stärka relationen mellan ungdomsgenerationen och befintliga politiska strukturer.

3)

De lokala och regionala myndigheterna anser att det är nödvändigt att vi lyckas nå de strategiska mål som fastställdes vid Europeiska rådets möten i Lissabon och Barcelona om att göra EU till ”världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi”, och att ungdomars rörlighet inom Europa är en grundläggande och nödvändig förutsättning för att detta mål skall uppnås. En europeisk ungdomspolitik bör dock undvika en alltför instrumentell syn på ungdomsgenerationen. Främst bör ungdomspolitiken grundas på uppfattningen om unga som likvärdiga europeiska medborgare med möjlighet och makt att avgöra sin och Europas framtid, vilket i vidare bemärkelse får konsekvenser för Europas konkurrenskraft och ekonomiska utveckling.

1.1

Regionkommittén stöder kommissionens påpekande, och uppmanar för övrigt rådet att göra detsamma, om vikten av att tillämpa den öppna samordningsmetoden på ungdomsproblem och på alla åtgärder inom ungdomsområdet, med tanke på den snabba utvecklingen när det gäller ungdomarnas situation i Europa.

1.2

Kommittén stöder och välkomnar den metod som kommissionen använt, präglad av ett brett samråd med berörda parter.

1.3

Kommittén anser att den bör höras fortlöpande och informeras i fråga om de fyra tematiska prioriteringar som kommissionen föreslår i sin vitbok ”Nya insatser för Europas ungdom”, särskilt med tanke på att de lokala och regionala myndigheterna genom sina särskilda befogenheter som institutioner sedan länge har varit engagerade i åtgärder som syftar till att stimulera ungdomens aktiva deltagande i det samhälleliga livet där de bor.

1.4

Regionkommittén instämmer i kommissionens konstaterande att vi i dag bevittnar ett oroande ointresse från ungdomarnas sida för det politiska livet, samtidigt som de unga ofta finns närvarande i verksamheten inom andra sociala områden, till exempel volontärarbete, som är ett sätt att utöva ett aktivt medborgarskap. Kommittén anser följaktligen att politikerna först och främst bör se över sitt sätt att presentera sig inför ungdomar samt utveckla arbetsmetoder för att stärka sin demokratiska förankring bland ungdomar. Detta gäller inte minst Regionkommittén, som på ett mer aktivt sätt skulle kunna stimulera rekrytering av unga ledamöter, både kvinnor och män, som genom sin ungdom och sitt politiska arbete på den lokala och regionala nivån kan bidra till att förbättra arbetet i kommittén.

1.5

Grundvalen för föreliggande dokument har redan fastställts i Regionkommitténs tidigare yttranden om ungdomspolitiken: övertygelsen att ”ungdomspolitiken i Europa måste vara synlig på alla administrativa och politiska nivåer i alla länder och förmedlas via de kanaler och det språk som ungdomar använder” (CdR 309/2003 fin). I detta sammanhang välkomnar Regionkommittén att det inrättats en europeisk webbportal för unga under adressen http://www.europa.eu.int/youth/index_sv.html.

2.1

För att kunna föra politiken närmare de unga måste man först veta vilket tillvägagångssätt som är det lämpligaste. Kommissionen fastställer helt riktigt som allmänt mål för sitt meddelande till rådet att för att utformningen av politiken skall kunna ske snabbt och effektivt, och för att den skall vara långsiktig, är det nödvändigt att dels utveckla en enhetlig och relevant kunskapsbas av hög kvalitet på ungdomsområdet i Europa, dels förutse framtida behov, genom utbyte, dialog och nätverk.

2.2

Kommissionen anger också delmål i förhållande till det övergripande målet, och Regionkommittén välkomnar den stora öppenhet som finns inte bara gentemot de sektorer som medlemsstaterna gett högsta prioritet i sina svar på de frågeformulär som de tillställts, utan också gentemot andra prioriterade sektorer som har intresse av ungdomsfrågor. Detta är ett viktigt kännetecken på en metod som är lämplig att använda för att studera en sektor som är stadd i så snabb förändring som ungdomssektorn.

2.3

ReK understryker att de lokala och regionala myndigheterna kan spela en viktig roll när det gäller att ta fram befintliga kunskaper inom sektorer som hör till ungdomsområdet, och uppmanar rådet att beakta detta i samband med handlingslinjer som fastställts på nationell nivå. I meddelandet framhålls behovet av att ”utföra ytterligare studier, samla in statistiska data och samla praktiska kunskaper från icke-statliga organisationer, ungdomsorganisationer och ungdomarna själva rörande de fastställda temana i syfte att täppa till luckor och ständigt aktualisera kunskaperna om dessa teman”, men de lokala och regionala myndigheterna omnämns inte i sammanhanget. För att vara fullständig och aktuell måste kunskapen på området tas fram på lokal nivå, med samordning på nationell nivå för att kunna nå det övergripande målet om samlad, sammanhängande kunskap.

2.4

Med hänsyn till behovet av ovannämnda samordning på nationell nivå borde projekt för insamling av nödvändiga data med direkt deltagande av lokala och regionala myndigheter vara särskilt effektiva, eftersom dessa myndigheter lättare kan komma i kontakt med alla ungdomsmiljöer inom sina områden. I detta syfte borde de lokala och regionala myndigheterna vara berättigade till ekonomiskt stöd från EU.

2.5

Kommittén uppmanar kommissionen att vid utarbetandet av dokument om de fyra prioriteringarna i vitboken om ungdomsfrågor beakta skolornas viktiga roll. De skulle kunna användas för att låta ungdomar utarbeta frågeformulär inom olika forskningsområden. Genom de avdelningar inom de lokala och regionala myndigheterna som handhar det sociala stödet skulle man kunna nå unga som på grund av en svår social situation inte längre går i skolan.

2.6

Kommittén anser att de lokala och regionala myndigheterna på ett effektivt sätt skulle kunna utnyttja ett aktivt samarbete med rådgivande organ för ungdomar inom sina områden. Många lokala och regionala myndigheter har redan inrättat organ för rådfrågning av ungdomar, t.ex. ungdomsråd eller ”ungdomsfullmäktige”. Dessa råd har redan visat sig vara utmärkta medel på lokal nivå för att erhålla en effektiv och framför allt ständigt uppdaterad kunskap om ungdomar, samtidigt som de stimulerar till utövandet av ett aktivt medborgarskap.

2.7

Den lokala gruppverksamhet som ger ungdomarna möjlighet att delta och påverka, till exempel ungdomsråden, bör i vissa frågor få beslutanderätt och tillräckliga resurser. På så sätt skulle ungdomarna själva kunna besluta om och genomföra vissa projekt som intresserar och berör dem. Ungdomsråd med verklig beslutanderätt ger ungdomarna en positiv bild av demokrati och lär dem att aktivt delta i samhällslivet.

2.8

Regionkommittén uppmanar kommissionen att göra de lokala och regionala myndigheterna i de nya medlemsstaterna direkt delaktiga och att främja spridandet av goda metoder bland dem, till exempel samarbetsprojekt och kulturutbyten mellan ungdomsråd i hela Europa.

2.9

ReK understryker vikten av att sträva efter en kunskapsbas som är sammanhängande, relevant och av hög kvalitet inom ungdomssektorn i Europa, med beaktande också av de etniska och språkliga minoriteterna.

2.10

ReK:s stöder och gläder sig åt kommissionens vilja att inrätta ett europeiskt nätverk för ungdomskunskap, där företrädarna för samtliga aktörer på ungdomsområdet samlas i syfte att diskutera metoder och framtida teman samt utbyta bra lösningar.

2.11

Kommittén anser att man snarast möjligt bör fastställa formerna för inrättandet av ett europeiskt nätverk för ungdomskunskap, som kommissionen själv hänvisar till i samband med diskussionen av mål 4 i meddelandet om ökad förståelse för och ökade kunskaper om ungdomar, och att man uttryckligen anger att företrädare för Regionkommittén skall delta.

2.12

Kommittén noterar att medlemsstaterna i sina svar på kommissionens frågeformulär inte efterfrågar inrättandet av nya strukturer för att underlätta och främja utbyte, dialog och nätverk för att säkerställa synligheten i kunskaperna på ungdomsområdet eller för att förutse framtida behov, utan i stället anser sig kunna arbeta med befintliga nätverk och förbindelser genom att använda dem effektivare. Det tycks alltså lämpligt att stärka de lokala förvaltningarnas kontaktpunkter för ungdomar, som bör kunna användas som en viktig kanal för information från unga.

2.13

Kommittén anser i likhet med kommissionen att det är viktigt att understryka rörlighetens betydelse när det gäller att främja utbildning och skolning av forskare och sakkunniga, i synnerhet ungdomar, som arbetar inom ungdomssektorn samt alla personer som utvidgar kunskaperna inom denna sektor. ReK uppmanar kommissionen att på EU-nivå utarbeta strategier för att öka medvetenheten bland myndigheter och organisationer som involverar forskare och sakkunniga, särskilt skolor och universitet, eftersom det trots de strategier som redan genomförts bara är ”ett mycket begränsat antal personer i utbildningssystemen som deltar i utbytesprogram”, vilket kommissionen själv konstaterat i sin rapport om uppföljningen av Europaparlamentets och rådets rekommendation av den 10 juli 2001 om rörlighet inom gemenskapen för studerande, personer som genomgår yrkesinriktad utbildning, volontärer, lärare och utbildare (KOM(2004) 21 slutlig).

2.14

Lärarna bör ges den kunskap som de behöver för att i undervisningen och elevkårsverksamheten kunna ta upp frågor rörande deltagande och samhällsengagemang. Den gruppverksamhet i skolorna som ger ungdomarna möjlighet att delta och påverka bör också inkluderas i beslutfattandet beträffande skolornas lokaler och olika hobbyaktiviteter (såväl planeringen som det praktiska genomförandet).

3.1

Regionkommittén ser positivt på den noggranna analys som kommissionen gjort av ett tema som alltid är aktuellt för de lokala och regionala myndigheterna på grund av den enorma betydelse som frivilligorganisationer har på i första hand lokal nivå, där de utgör själva hjärtat i varje lokalsamhälle.

3.2

ReK noterar med tillfredsställelse uppgiften att många ungdomar är engagerade i volontärarbete, ett faktum som motsäger det påstådda ointresset för ett aktivt medborgarskap hos de unga. Kommittén menar att det vore riktigare att tala om ”avpolitisering” än om ointresse, eftersom volontärarbetet är en form av socialt deltagande, en lärorik erfarenhet samt en faktor som bidrar till ökad sysselsättning och integration, vilket även kommissionen konstaterar.

3.3

Vi menar att de unga troligtvis har avlägsnat sig från politiken eftersom de anser att den befinner sig för långt ifrån de verkliga problemen. Kommittén vill upprepa den åsikt som framfördes i det nyligen utarbetade yttrandet om kommissionens meddelande till rådet om gemensamma mål för delaktighet och information för ungdomar, dvs. att de lokala och regionala förvaltningarna spelar en avgörande roll i den europeiska politiken för de unga eftersom det är dessa myndigheter som har den största kontakten med de nya generationerna.

3.4

Regionkommittén ser med tillfredsställelse att kommissionen erkänner de lokala och regionala myndigheternas roll i genomförandet av den handlingslinje som syftar till att förbättra den befintliga volontärverksamheten för unga, och understryker de lokala och regionala myndigheternas särskilt lämpliga position för kontakterna med de unga inom sina områden.

3.5

Vi ser positivt på att kommissionen uppmärksammar att det volontärarbete som erbjuds de unga varierar avsevärt i olika länder, och att situationen inte är enhetlig i de olika medlemsstaterna.

3.6

ReK hoppas att alla medlemsstater är medvetna om behovet av att underlätta unga människors frivilliga åtaganden och att de undanröjer befintliga hinder. Det är särskilt nödvändigt att alla medlemsstater i sin lagstiftning erkänner volontärarbetets status eftersom det innebär avsevärda nackdelar om det betraktas som ett vanligt arbete, vilket är fallet i några medlemsstater.

3.7

Kommittén uppskattar att kommissionen också i detta dokument påpekar behovet av att främja rörligheten för volontärer. Kommittén har redan gett denna ståndpunkt sitt stöd i yttrandet om rapporten om uppföljningen av Europaparlamentets och rådets rekommendation av den 10 juli 2001 om rörlighet inom gemenskapen för studerande, personer som genomgår yrkesinriktad utbildning, volontärer, lärare och utbildare. (6)

3.8

Kommittén vill understryka de lokala och regionala myndigheternas centrala roll när det gäller att utveckla volontärarbetet för unga, att öka öppenheten i de befintliga möjligheterna, utöka tillämpningsområdet och förbättra kvaliteten. Dessa myndigheter kan till exempel inrätta ”servicecenter för volontärarbete” för att stödja de frivilligorganisationer som finns inom området, och ”kontaktpunkter för volontärarbete” som skulle kunna göra stor nytta genom att vägleda de unga till sådana former av volontärarbete som är mest lämpliga med tanke på deras förutsättningar.

3.9

Regionkommittén uppmanar rådet att utarbeta en särskild handlingslinje för att stimulera inrättandet av register över volontärarbetet på nationell, regional och lokal nivå i de medlemsstater som ännu inte har sådana. Där sådana register finns har de visat sig vara mycket användbara för att se till att det alltid finns aktuella uppgifter om de frivilligorganisationer som finns inom området. Den fortlöpande uppdateringen av dessa register gör det möjligt att ständigt förse intresserade ungdomar med exakta uppgifter om verksamheten på området.

3.10

Kommittén noterar att ungdomar ofta av en slump kommer i kontakt med volontärarbete om de inte redan lever i en miljö där företeelsen är bekant. Det vore följaktligen lämpligt att utarbeta handlingslinjer som syftar till att föra ut information i skolorna redan på ett tidigt stadium, till exempel i form av möten, naturligtvis anpassade till åhörarnas ålder, med personer som är aktiva inom området volontärarbete. Detta vore ett utmärkt exempel på undervisning i modern samhällskunskap som syftar till att få eleverna att utöva ett aktivt medborgarskap. Regionkommittén uppmanar därför kommissionen att erkänna skolornas roll och behovet av att öka medvetenheten hos lärarna.

3.11

ReK stöder kommissionens mål 3 (främja volontärarbete i syfte att stärka ungdomars solidaritet och medborgerliga engagemang), som syftar till att skapa bättre förutsättningar för att missgynnade ungdomar i större utsträckning skall delta i volontärarbete. Volontärarbetet kan i själva verket underlätta integrationen av ungdomar i samhället.

3.12

Med tanke på att volontärarbetet till sin karaktär är frivilligt (förutom i vissa fall ersättningar för kostnader) och utgör en betydande investering i tid och energi och ofta innebär förflyttning samt att volontärarbetet inte får ersätta avlönat arbete, anser Regionkommittén det vara synnerligen viktigt att volontärarbetet omfattas av rättsligt och socialt skydd. Huvudansvaret för detta skydd skall åligga staten, regionen eller kommunen, men utgående från artiklarna 137 och 140 i EG-fördraget kan kommissionen föreslå en europeisk stadga för volontärarbete som ett instrument för samarbete och samordning.

3.13

Kommittén uppskattar att kommissionen lyfter fram behovet av att erkänna ungdomars volontärarbete i syfte att ge deras personliga färdigheter och samhällsengagemang ökat erkännande. Vi hoppas att de goda metoderna snabbt skall spridas till alla nivåer så att detta erkännande ges av alla berörda parter, något som kommissionen helt riktigt framhåller i sin handlingslinje rörande mål 4, till exempel av myndigheterna, näringslivet, arbetsmarknadens parter, det civila samhället och ungdomarna själva.

3.14

Kommittén ser i likhet med kommissionen ett behov av att på EU-nivå säkerställa ett större erkännande av ungdomars erfarenheter av volontärarbete inom ramen för pågående processer och befintliga instrument inom andra åtgärdsområden, i synnerhet i fråga om åtgärder som Europass, som redan genomförts inom utbildningssektorn. De åtgärder som används för att främja rörligheten bland studerande skulle för övrigt kunna anpassas för att underlätta för ungdomar att skaffa sig erfarenhet av volontärarbete i ett annat land än hemlandet.

3.15

Kommittén uppmanar kommissionen att utarbeta förslag om att utvidga den europeiska volontärtjänsten (EVT) till att omfatta ett större antal tjänster, och samtidigt uppmuntra medlemsstaterna att utarbeta liknande projekt på nationell nivå som skulle kunna komplettera och berika gemenskapsinitiativen.

3.16

Kommittén välkomnar för övrigt förslaget i artikel III-223.5 i utkastet till Fördrag om upprättande av en konstitution för Europa om att ”(…) en europeisk frivilligkår för humanitärt bistånd inrättas. Kårens stadga och arbetsformer skall fastställas i en europeisk lag.” Kommittén anser att en sådan frivilligkår kunde utgöra en ram för unga européers gemensamma insatser inom EU:s solidaritetsverksamhet.

3.17

Kommittén vill precis som i tidigare yttranden, bland annat yttrandet om att främja volontärarbete, understryka behovet av att unga män och kvinnor deltar på jämställd fot och att även sådana ungdomsgrupper kan delta som annars av sociala eller etniska skäl eller på grund av fysiska eller psykiska handikapp har särskilda svårigheter att utöva ett aktivt medborgarskap.

4.1

Regionkommittén ställer sig bakom de båda meddelanden från kommissionen som behandlas i detta yttrande.

4.2

Kommittén vill i synnerhet uppmana kommissionen att regelbundet informera ReK om läget i genomförandet av handlingsprogrammen i medlemsstaterna och att i så stor utsträckning som möjligt sprida information om goda metoder så tidigt som möjligt. Den snabba utvecklingen inom ungdomssektorn gör att även de metoder som skall användas är stadda i snabb utveckling.

4.3

I detta sammanhang vill Regionkommittén, precis som när det gäller de andra åtgärdsområden som omfattas av vitbokens fyra prioriteringar, uppmana medlemsstaterna att rådgöra med de lokala och regionala myndigheterna i samband med de nationella rapporterna om läget i genomförandet av de två prioriteringarna ”ökad förståelse för och ökade kunskaper om ungdomar” och ”volontärarbete bland ungdomar” som skall genomföras före slutet av 2005.

4.4

Kommittén ser nödvändigheten av en ökad flexibilitet i det praktiska politiska arbetet och uppmanar kommissionen att undersöka om det är möjligt att genomföra initiativ som syftar till att öka medvetenheten och mana till handling bland politiker för att närma sig ungdomarnas värld, som förvisso är komplex och mångfacetterad, för att lära känna den och kunna dra nytta av ungdomarnas värdefulla bidrag i syfte att bygga ett starkt, konkurrenskraftigt och solidariskt medborgarnas Europa. Regionkommittén vill för egen del sprida information om detta genom ett vänortsprogram för unga valda representanter från de regioner och kommuner som är företrädda i kommittén.

4.5

Kommittén vill liksom i sitt tidigare yttrande om ”delaktighet och information för ungdomar” uttrycka sitt kraftfulla stöd för idén att artikel III-82 i utkastet till Fördrag om upprättande av en konstitution för Europa bör innehålla en komplettering av bestämmelserna om ungdomspolitiken i det nu gällande fördraget, för att understryka att unionen vill uppmuntra de unga att delta i det demokratiska livet i Europa.