7.12.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 302/1

2.1.1

Fartygsproduktionen har under mer än två årtionden uppvisat en fortlöpande och kraftig tillväxt. Snabb teknologisk utveckling har medfört betydande kostnadsminskningar för sjötransportsektorn, vilket har lett till att världshandeln fått effektiv stimulans och att den världsomspännande sjöfarten förvandlats till den viktigaste drivkraften bakom globaliseringen.

2.1.2

Ur ekonomiskt perspektiv är fartyg mobila investeringsvaror som inte importeras utan seglar under flagg enligt fartygsägarens eget val. Produkten i sig behöver inte någon omfattande marknadsföring eller återförsäljnings- och underhållsnät. Av naturliga skäl är transportkostnaderna för fartyg också mycket låga. Eftersom transaktionskostnaderna generellt är låga och det inte finns några antidumpningsregler är fartygsmarknaden starkt beroende av utbudspriserna.

2.1.3

Som en följd av varvsindustrins avgörande roll när det gäller tillhandahållande av transportmedel som är nödvändiga för världshandeln, konstruktion av modern utrustning för säkerhets- och försvarsändamål och utveckling av avancerad teknik med en mängd sidoeffekter i andra branscher, betraktas den som en strategiskt viktig industri i de flesta industri- och utvecklingsländer.

2.1.4

I Europa har det byggts upp ett mångfacetterat nät av företag med anknytning till fartygsproduktion, inbegripet varv, tillverkare av fartygsutrustning och en mängd specialiserade tjänsteleverantörer. Dessa företag erbjuder 350 000 högkvalificerade arbetstillfällen. Branschen har i EU en omsättning på omkring 34 miljarder euro (1).

2.1.5

Den kommersiella varvsindustrin i EU har dock tappat mycket stora marknadsandelar på grund av skadliga affärsmetoder, främst i Sydkorea, och står inför stora svårigheter. Sedan 2000 har marknadsandelen för nya order (i kompenserade bruttoton) minskat med två tredjedelar, från 19 % år 2000 till 6,5 % år 2003 (2). Situationen förvärrades i mitten av 2003, då priserna låg på sin lägsta nivå på 13 år, samtidigt som euron stärktes ytterligare i förhållande till den amerikanska dollarn, den valuta som används på varvsmarknaden, och till valutorna i de viktigaste asiatiska konkurrensländerna. Den internationella handeln har framför allt under det senaste året ökat dramatiskt, stimulerad av den ytterst starka tillväxten i Kinas efterfrågan på energi och råmaterial samt i importen och exporten av industriprodukter. Denna efterfrågan har lett till att antalet nya order har nått rekordnivåer i marknadssegmenten för oljetankfartyg, bulkfartyg och containerfartyg. De europeiska varven gynnades av denna efterfrågeuppgång och har nästan lyckats fördubbla orderingången under 2003 jämfört med 2002. Trots detta fortsatte dock deras andel av världens varvsmarknad att minska.

2.1.6

Den dramatiska tendensen fram till 2003 har i flera medlemsstater planat ut. Det kan dock tänkas att de senaste utvecklingstendenserna inte är långvariga, och Europa bör därför snarast försöka finna hållbara lösningar på varvsindustrins problem. Om inte riskerar EU på allvar att förlora denna oerhört viktiga högteknologiska bransch. Erfarenheten säger att när skeppsbyggnadskompetensen går förlorad är det svårt att återvinna den.

2.2.1

Varvsindustrin är en strategiskt viktig sektor och har i hela världen traditionellt erhållit ett kraftigt statligt stöd. Även i Europeiska gemenskapen har varvspolitiken sedan 1970 varit inriktad på att fastställa villkoren för statliga stödsystem. Det godkända taket för driftsstöd sänktes gradvis från 28 % av kontraktsvärdet år 1987 till 9 % 1992 och avlägsnades helt från 2000.

2.2.2

På initiativ av USA inleddes 1989 förhandlingar inom ramen för OECD i syfte att utforma en ny internationell ordning för statligt stöd till varvsindustrin. Dessa förhandlingar avslutades 1994 med gott resultat och slutakten ”Avtal om normala konkurrensvillkor inom den kommersiella fartygsbyggnads- och reparationsindustrin” undertecknades av Europeiska gemenskaperna, Finland, Japan, Republiken Korea, Norge, Sverige och Förenta staterna. Eftersom USA inte lyckades slutföra sin nationella ratificeringsprocess trädde dock avtalet aldrig i kraft.

2.2.3

I avsaknad av ett internationellt avtal antog rådet 1998 en ny förordning (EG 1540/98) om fastställande av nya regler för stöd till varvsindustrin, som bland annat innebar att driftsstöd helt avskaffades i slutet av 2000 och detta på unilateral basis. I förordningen angavs också att kommissionen ingående skall övervaka den globala varvsmarknaden och avgöra om de europeiska varven utsätts för illojal konkurrens.

2.2.4

Redan i sin första rapport till rådet 1999 lade kommissionen fram tydliga belägg för skadliga affärsmetoder, särskilt när det gäller varven i Sydkorea, vars priser inte täckte produktionskostnaderna. I alla följande övervakningsrapporter (totalt sju fram till 2003) har man kunnat bekräfta de ursprungliga rönen och lagt fram allt fler detaljbevis.

2.2.5

På grundval av dessa övertygande belägg gav rådet vid upprepade tillfällen uttryck för sina allvarliga farhågor och inledde bilaterala konsultationer med Sydkorea. Efter flera samtalsomgångar undertecknades i juni 2000 ett avtal i form av ett ”Godkänt protokoll om den internationella marknaden för fartygsbyggnad”. I påföljande samtal visade sig Sydkoreas regering emellertid oförmögen att följa de principer som angavs i avtalet.

2.2.6

Efter det att de bilaterala samtalen med Sydkorea avslutats utan resultat lämnade varvsindustrin i oktober 2000 in ett klagomål i enlighet med förordningen om fastställande av gemenskapsförfaranden på den gemensamma handelspolitikens område (rådets förordning (EG) nr 3286/94).

2.2.7

Kommissionen motsatte sig kraftigt en förlängning av driftsstödet vid utgången av 2000. Kommissionen gick dock med på att lägga fram ärendet inför WTO i avsikt att råda bot på den illojala affärspraxis som används i Sydkorea, om en för EU tillfredsställande förhandlingslösning med Sydkorea inte kunde uppnås senast i maj 2001. Dessutom föreslog kommissionen att man parallellt med detta skulle utforma en tillfällig skyddsordning med uttryckligt syfte att motverka de oskäliga koreanska affärsmetoderna under den period som skulle krävas för att avsluta WTO-förfarandet.

2.2.8

Gemenskapen antog till sist denna dubbla strategi sommaren 2002, då man begärde att WTO skulle tillsätta en panel och beslutade att anta den tillfälliga skyddsordningen (rådets förordning (EG) nr 1177/2002).

2.2.9

År 2002 gjordes förnyade ansträngningar att skapa rättvisa marknadsvillkor i varvssektorn, även denna gång inom ramen för OECD, men utan USA:s medverkan. OECD:s råd inrättade en särskild förhandlingsgrupp med uppgift att finna en ny och verksam lösning på det rådande problemet. Uppfattningen är att framstegen hittills har varit ganska långsamma, och det återstår att se om denna strategi är genomförbar.

3.1

Sammanfattningsvis anges här en kronologisk förteckning av stegen i riktning mot LeaderSHIP 2015:

3.2.1

Gemenskapens strategi när det gäller varvsindustrin har främst fokuserat på konkurrens- och handelspolitik, men branschen ansåg själv att en tredje hörnsten – konkurrenskraftspolitiken – och i synnerhet en sund samordning av de tre politikområdena saknades. Branschen erkände också sina egna tillkortakommanden när det gäller att utforma en samordnad reaktion på de konkurrensproblem som den står inför.

3.2.2

I och med att driftsstödet upphörde kunde varvsindustrin acceptera att rätta vägen framåt varken innebar stöd eller en protektionism av det slag som skapat en icke konkurrenskraftig varvsindustri i länder utanför EU. Sydkoreas aggressiva industripolitik måste emellertid angripas skyndsamt. En ny strategi krävdes därför.

3.2.3

När Committee of EU Shipbuilders' Associations (CESA) våren 2002 överlämnade sitt förslagsutkast rörande LeaderSHIP 2015-initiativet till Europeiska kommissionen, framgick omedelbart vilket värde detta projekt hade som ett branschspecifikt svar på den långsiktiga strategi för EU som fastlades vid Europeiska rådets möte i Lissabon. I LeaderSHIP 2015 togs centralpunkterna i Lissabonstrategin upp.

3.2.4

En övergripande strategi måste utarbetas på grundval av den befintliga angreppsmetoden, men det nya inslaget var här att kommissionen uppmanade varvsindustrin att utforma en integrerad plan. I oktober 2002 presenterade CESA LeaderSHIP 2015, en färdplan för varvs- och reparationsvarvsindustrin inom EU.

3.2.5

För den europeiska varvsindustrin är målet att förbättra ledarpositionen inom utvalda marknadssegment på grundval av en förbättring konkurrenskraft genom innovation och selektiva forsknings- och utvecklingsinsatser, större fokus på konsumenterna, optimering av produktionen och förbättring av industrins struktur. Enligt varvsindustrin bör EU medverka direkt till att uppnå olika mål, t.ex. utveckling av avancerade finansierings- och garantisystem, högre säkerhet och bättre miljöstandarder när det gäller order på nya högkvalitetsfartyg samt försvar och förstärkning av skyddet för immaterialrätten i Europa.

3.2.6

En EU-strategi för behov inom marinförsvaret förutsätter en gemensam politik för upphandling av försvarsutrustning.

3.2.7

Trender på makronivå fram till 2015 inom denna bransch pekar framför allt på en utveckling när det gäller multimodala transporter, närsjöfart och transporter på inre vattenvägar, förstärkning av innovationer och FoTU, EU:s utvidgning, miljöskydds- och hälsoskyddsbestämmelser och framsteg i riktning mot en gemensam försvarspolitik. På grund av effekterna av medlemsstaternas och EU:s politik på alla dessa områden anser varvsindustrin att kommissionen aktivt borde medverka i idéutvecklingen när det gäller framtida politik.

3.2.8

Varvssektorn tar själv ett stort ansvar för att skapa ordning i sitt eget hus. I färdplanen förespråkas därför utvecklingen av nya fartygstyper och nya generationer av marin utrustning genom en kombination av effektivitet, säkerhet, miljöfrågor och specialisering.

3.2.9

När det gäller varvsindustrins struktur menar man att företagen bör använda två angreppsmetoder som kompletterar varandra:

3.3.1

I början av 2003 inledde en rådgivande högnivågrupp under ledning av kommissionsledamot Erkki Liikanen diskussioner om LeaderSHIP 2015 med utgångspunkt i CESA:s färdplan. I gruppen ingick sju kommissionsledamöter, två högt uppsatta Europaparlamentsledamöter, de verkställande direktörerna för 10 större skeppsvarv, ordföranden i föreningen för marinutrustningsföretag och generalsekreteraren i Europeiska metallarbetarfederationen.

3.3.2

Den rådgivande gruppen publicerade sin rapport LeaderSHIP 2015 i oktober 2003 (3). Den innehåller åtta kapitel där alla de diskussionsområden som tas upp i varvsindustrins färdplan behandlas, samt ett slutkapitel om den europeiska varvsindustrins behov av konsolidering. Gruppens övergripande slutsats är att ”LeaderSHIP tjänar som ett gott föredöme för en effektiv europeisk industripolitik på branschnivå”.

3.3.3

I de åtta kapitlen kartlägger gruppen olika mål för varvsindustrin och för EU. För det första föreslås skapandet av rättvisa konkurrensregler på den globala varvsmarknaden genom EU:s handelspolitik, tillämpning av gällande WTO-regler och OECD-sanktioner.

3.3.4

I den centrala frågan om FoTU och innovation behövs ett närmare samarbete mellan EU och varvsindustrin. I den relevanta gemenskapsförordningen beaktades inte fullt ut de specifika behov som sammanhänger med varvsindustrin och dess teknologi.

3.3.5

Detta gäller också utvecklingen av avancerade finansierings- och garantisystem. De nuvarande systemen är inte konkurrenskraftiga på världsmarknaden. Man bör undersöka möjligheten att inrätta en garantifond i EU för finansiering före och efter leverans samt att skapa ett mer intensivt samarbete med exportkreditförsäkringsföretag som omfattas av en lämplig återförsäkring.

3.3.6

Skyddet av den marina miljön samordnas av Europeiska sjösäkerhetsbyrån. En gemensam expertkommitté, sammansatt av berörda parter inom sjöfartsindustrin med tekniska kunskaper, skall inrättas för att bistå såväl Europeiska sjösäkerhetsbyrån som kommissionen med teknisk rådgivning. Insatser för bättre kvalitetsbedömning, säkerhet och kontroll inom varvs- och reparationsvarvsindustrin bör intensifieras för att se till att lämpliga kvalitetsstandarder tillämpas världen över.

3.3.7

Varvsindustrins önskemål om ett mer omfattande samarbete i försvarssektorn kan enligt gruppen stödjas på EU-nivå genom främjande av industriellt samarbete mellan skeppsvarv och mellan varven och underleverantörerna, tillträde till exportmarknader och konsolidering av varvsindustrin. Enhetliga operativa krav inom de nationella flottorna och gemensamma regler för försvarsutrustning behövs, och detta kan åstadkommas via det planerade europeiska försvarsorganet.

3.3.8

Eftersom de europeiska varven är starkt beroende av sitt teknologiska försprång måste de befintliga instrumenten för skydd av immateriella rättigheter utnyttjas fullt ut. Kunskapsdatabaser krävs, och de internationella reglerna för att skydda patent måste förbättras.

3.3.9

Varvsindustrin har officiellt inrättat en kommitté för social dialog inom branschen (den första i sitt slag inom metallsektorn), inom vilken nya kvalifikationskrav skall analyseras och angripas.

3.3.10

En optimal industristruktur är nödvändig för att uppnå de önskade resultaten. En dynamisk utvecklingsprocess leder till nya affärsrelationer och projektpartnerskap mellan varv och underleverantörer där underleverantörerna i dag svarar för 70–80 % av ett varvs produktion. Man bör främja en konsolideringsprocess med speciella incitament på grundval av begreppet ”stöd till konsolidering”.

3.4.1

Med sitt meddelande om LeaderSHIP 2015 (4) införlivar kommissionen rådgivande högnivågruppens arbete formellt i gemenskapspolitiken. Kommissionen betonar än en gång att en övergripande politik måste kompletteras med specifika sektorsstrategier. Kommissionen tillhandahåller en bedömning av varje kapitel och uttrycker sitt stöd för rekommendationerna i LeaderSHIP 2015-rapporten.

3.4.2

I meddelandet erkänns varvs- och reparationsvarvsindustrins strategiska betydelse och kommissionen bekräftar i linje med LeaderSHIP-rapporten sitt ansvar och medansvar inom följande områden, som behandlas i de åtta kapitlen i den rådgivande gruppens rapport:

3.5.1

Den 27 november 2003 diskuterade rådet (konkurrenskraft) kommissionens meddelande om LeaderSHIP 2015 mer generellt mot bakgrund av näringspolitiken (6). Rådet erkände vikten av sektorsvis analys för att skärpa den övergripande politiken, och anmodade medlemsstaterna och kommissionen att stärka näringslivets konkurrenskraft, bland annat genom att beakta de enskilda sektorernas behov och särart.

3.5.2

Bland olika sektorer nämns särskilt varvsindustrin, flyg- och rymdteknikbranschen samt textil- och konfektionsindustrin.

3.5.3

Rådet ståndpunkter grundar sig på behovet av ett fullständigt integrerat arbetssätt för att öka konkurrenskraften. Detsamma gäller LeaderSHIP 2015.

3.5.4

Lissabonstrategins mål kräver sektorsvis analys, en förbättring av ramvillkoren samt ett öppet samråd med alla intressenter, inbegripet en social dialog. Rådet betonar vikten av fortsatta initiativ i detta avseende.

3.5.5

I fråga om LeaderSHIP 2015 rekommenderar rådet särskilda satsningar från näringslivet och från offentliga myndigheter när det gäller följande:

3.5.6

Rådet vill få regelbunden information om resultaten av LeaderSHIP samt om genomförandet av dess rekommendationer.

4.1

EESK instämmer i att Europa behöver en livskraftig varvsindustri och att en sektorsspecifik politik måste utarbetas.

4.2

Det är anmärkningsvärt att branschen har lyckats fastställa ett sammanhållningsprogram för perioden fram till 2015. Denna uppläggning av ett modernt arbetssätt för sektorn grundar sig helt riktigt på EU:s bestämmelser om en enhetlig marknad och konkurrensbestämmelserna.

4.3

Det är också anmärkningsvärt att branschen själv tillsammans med sju kommissionsledamöter har utarbetat en gemensam framtidsplan: LeaderSHIP 2015. Detta ömsesidiga åtagande har lett till att kommissionen ställt sig bakom LeaderSHIP.

4.4

EESK ser positivt på rådets (konkurrenskraft) nya arbetssätt när det gäller övergripande och sektorsrelaterad näringspolitik. Fallet LeaderSHIP visar hur sådan näringspolitik kan förbättra samstämmigheten mellan sektorsvisa krav och övergripande arbetssätt.

4.5

EESK välkomnar de särskilda rekommendationerna från rådet om sektorn för konstruktion och reparation av fartyg. Dessa ligger i linje med rekommendationerna från kommissionen och branschen själv så som de presenteras i LeaderSHIP 2015.

4.6

EESK välkomnar den nya inriktningen för varvspolitiken som är ett resultat av både nya arbetsmetoder och ett nytt arbetssätt för näringspolitiken på sektorsnivå, som kan fungera som förebild för liknande initiativ inom andra sektorer.

4.7

I synnerhet anser EESK att endast gemensamma ståndpunkter och principer och gemensamt överenskomna arbetssätt inom EU kan skapa en stabil grundval för en hållbar sektor för konstruktion och reparation av fartyg i Europa, vilket inte kan åstadkommas med nationell politik på området.

4.8

Utvidgningen av EU innebär möjligheter eftersom den kan innebära en utökning med värdefulla tillgångar som skulle innebära en europeisk närvaro i marknadssegment där EU-varv inte längre var verksamma före utvidgningen (7). Tillämpliga gemenskapsbestämmelser måste respekteras fullt ut.

4.9

LeaderSHIP 2015 kan endast bli framgångsrikt om åtgärder vidtas samtidigt av alla deltagande parter (näringslivets aktörer, kommissionen och i vissa fall medlemsstaterna) på alla områden, och om alla deltagande parter agerar inom sina ansvarsområden.

5.1

Trovärdigheten i den föreslagna politiken beror på hur den genomförs. Uppföljningen är central och måste ske i form av en öppen process som övervakas noggrant. Deltagande, öppenhet och tillräcklig tillsyn måste säkerställas. Utöver rådets slutsatser stöder EESK tanken på en årlig lägesrapport från kommissionen till rådet (konkurrenskraft).

5.2

LeaderSHIP 2015 inleds med målet att skapa globalt lika konkurrensvillkor. EESK understryker vikten av detta politikområde, som är en hörnsten för hela strategin. Kommittén stöder fullt ut EU:s nuvarande handelspolitiska arbetssätt, som syftar till ett effektivt internationellt avtal som säkerställer strikta globala normer.

5.3

EESK understryker att illojal konkurrens från vissa asiatiska varv inte bara utgör ett avsevärt hot mot den europeiska varvsindustrin utan att den också borde väcka oro inom den europeiska industrin för marin utrustning. Uttalanden från vissa asiatiska länder som är ledande inom varvsindustrin om att de kommer att koncentrera sig på leveranser med lokalt framställda produkter måste tas på största allvar.

5.4

De sektorsrelaterade normerna inom EU när det gäller lika konkurrensvillkor nämns inte uttryckligen, men det finns fortfarande olika nivåer och metoder när det gäller medlemsstaternas varvsstöd. Rättvisa interna konkurrensbestämmelser samt öppenheten i förfarandena och övervakningen av bestämmelserna är särskilt viktiga frågor. För att kunna främja trovärdigheten i processen och tillförsikt i överensstämmelse med överenskomna regler och mål betonar EESK betydelsen av att kommissionen övervakar tillämpningen av bestämmelserna för statligt stöd och eventuella illojala metoder.

5.5

FoU samt innovation är helt centrala eftersom det fortfarande är i Europa som de flesta idéerna uppstår när det gäller fartygskonstruktion. Detta är således mycket viktigt för att Europas varvsindustri skall vara framgångsrik. Det är därför viktigt att de olika instrumenten tillhandahåller effektivt stöd och genomförs på ett praktiskt sätt. Branschen kan hjälpa till med konkreta råd till beslutsfattarna. Tillämpningen av innovationsinstrumenten måste under alla omständigheter vara öppen.

5.6

För att kunna strömlinjeforma verktygen för fartygsfinansiering på både nationell nivå och EU-nivå anser EESK att den europeiska garantifond som föreslås i LeaderSHIP bör börja fungera så snart som möjligt. Förverkligandet av fonden bör vara en prioritet för kommissionen. Fonden kan bidra till att skapa lika konkurrensvillkor inom EU.

5.7

EESK välkomnar överenskommelsen mellan branschen och kommissionen om de miljökrav och den miljöpolitik som krävs inom sektorn. EU bör även fortsättningsvis vara ledande när det gäller att skydda den marina miljön och vara pådrivande i fråga om att strikt tillämpa relevanta internationella bestämmelser. En samordnad europeisk front inom Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) kan bidra till att säkerställa en tillfredsställande effektivitetsnivå till stöd för att ge IMO exklusiva befogenheter att fastställa globala normer.

5.8

Inom EU har avsevärda framsteg gjorts i lagstiftningen för säker sjöfart under de senaste åren. Större satsningar måste dock göras för att uppnå lämpliga normer för underhåll av fartyg, vilket också föreslås av LeaderSHIP.

5.9

EU lider fortfarande av stora svårigheter när det gäller efterlevnaden av tillämpliga bestämmelser om säkerhet och trygghet inom sjöfarten. EESK förespråkar därför effektivt samarbete mellan Europas kustbevakningar.

5.10

Att stärka närsjöfarten och att flytta över trafik från väg till vatten är också viktiga miljömål. Om dessa mål skall kunna uppnås måste infrastrukturen – både hamnar och fartyg – moderniseras ytterligare. När det gäller den offentliga finansieringen av infrastrukturen bör de allmänna myndigheterna säkerställa att investeringarna gynnar EU-producenter.

5.11

Den mänskliga faktorn är en väsentlig beståndsdel och EESK välkomnar avsikten att intensifiera sektorsdialogen, med deltagande av kommissionen, arbetsgivare och fackföreningar. Man kan notera att det var inom sektorn för fartygskonstruktion som den första formella branschspecifika dialogkommittén inrättades inom metallområdet, vilket är ytterligare en indikation på sektorns innovativa attityd.

5.12

Den sociala dialogen ger redan värdefulla bidrag inom ett brett spektrum av sociala frågor, däribland utbildning, rekrytering, livslångt lärande och anpassning till konjunkturcykler. Hittills har två arbetsgrupper inrättats, den ena med syfte att förbättra branschens image och den andra i syfte att fastställa vilka nya färdigheter som krävs inom sektorn för fartygskonstruktion.

5.13

Den sociala dialogen bör också handla om de avsevärda skillnaderna i arbetskraftens produktivitet globalt sett.

5.14

EESK står bakom den ökande tendensen i Europa att gynna särskilda segment av tillverkningsindustrin, till exempel fartygskonstruktion och flyg- och rymdteknik i försvarssyfte, med samarbete mellan civil industri och försvarsindustri.

5.15

I detta sammanhang känns det tillfredsställande att LeaderSHIP vill satsa på marina projekt och samarbete mellan örlogsvarv. Nationella säkerhetsaspekter och skillnader mellan olika traditioner har hittills hindrat sådana projekt, men om inte EU:s länder bestämmer sig för ett närmare samarbete kommer kostnaderna att fortsätta att stiga och äventyra den ledande ställningen i fråga om innovation och teknologi.

5.16

Framgångsrika samarbetsprojekt finns redan, till exempel mellan Tyskland och Nederländerna i frågor om konstruktionen av fregatter och mellan Frankrike och Storbritannien när det gäller hangarfartyg. Nya projekt kan planeras i samarbete med det framtida europeiska krigsmaterielorganet. Bästa möjliga samverkan mellan varven är viktig för att kunna upprätthålla och förbättra de teoretiska och praktiska kunskaperna. Det är önskvärt att organet ombeds upprätta en förteckning över tillgänglig kapacitet, teknik och innovativ förmåga vid örlogsvarven så att man får så mycket som möjligt för pengarna vid nya upphandlingar. Med tanke på att det är staterna som är örlogsvarvens kunder bör man undvika att stödet till produktion av örlogsfartyg ”läcker över” till produktion av handelsfartyg.

5.17

En konsolidering av branschen är en hörnsten för sektorns framtida livskraft. Det återstår att se hur denna process kan förverkligas med tanke på det komplicerade förhållandet mellan kärnverksamheten och den höga andelen underleverantörer.

7.12.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 302/8

1.1

Såväl innan som efter det att Lissabonmålen fastställdes av Europeiska rådet har EU brottats med a) allvarliga problem med konkurrenskraften och moderniseringen av de europeiska företagen, framför allt de små och medelstora företagen (SMF), b) allvarliga problem med en dåligt fungerande och överdrivet byråkratisk förvaltning från myndigheternas sida när det gäller att främja företagsamheten, c) bristande samordning mellan småföretagens organisationer, myndigheterna och kommissionen i arbetet med att främja företagsamheten, d) brist på samordning av politiken för småföretagen i olika länder, e) brist på nödvändiga långsiktiga strategier för småföretagen i medlemsstaterna, f) svåra problem med finansiering av stödet till företagen (särskilt småföretagen) från bankernas sida och från riskkapitalfonder, g) höga finansiella kostnader för lån på grund av företagens ringa storlek och höga risknivå samt h) avsaknaden av en permanent småföretagspolitik.

1.2

Även om den inre marknaden har fullbordats om man ser till lagstiftning och andra bestämmelser, inser EU att småföretagen inte alls har tagit till sig det gällande systemet och dess potentiella fördelar. De möjligheter som finns utnyttjas inte.

1.3

EU tar upp kampen mot den internationella konkurrensen och gör ett försök att värja sig mot det starka ekonomiska och politiska inflytandet från USA (1), som har uppnått utmärkta resultat med avseende på konkurrenskraft och produktivitet. Man tar sig också an konkurrensen från Japan, från länderna i Sydostasien (2) och från de framväxande ekonomierna i Kina, Indien och Brasilien.

1.4

Det största ekonomiska och sociala problemet för EU är arbetslösheten. Man sätter skapandet av nya arbetstillfällen i främsta rummet. Det gäller framför allt inom småföretagen, som utgör en överväldigande majoritet av de europeiska företagen.

1.5

EU gör också stora ansträngningar för att stödja forskning och teknik, eftersom man är medveten om att framstegen på dessa områden utgör den enda garantin för utveckling och framsteg. Men den föreslagna strategin leder inte alltid fram till de förväntade resultaten, till följd av bristande flexibilitet och på grund av bestämmelser som ökar byråkratin, minskar effektiviteten och ger upphov till besvärande förseningar.

1.6

För att bemöta alla dessa faktorer lade Europeiska rådet i Amsterdam (juni 1997) och det särskilda toppmötet om sysselsättningen (november 1997 i Luxemburg) grunden till ett nytt initiativ för tillväxt och sysselsättning. Genom beslut 98/347/EG (3) och 2000/819/EG (4) beredde ministerrådet vägen för ett organiserat och fortlöpande stöd till den europeiska företagarandan, också i syfte att öka antalet arbetstillfällen med hjälp av ett särskilt program.

2.1.1

Orsaken till detta stöd till småföretagen är att man har insett att de har lättare att skapa nya arbetstillfällen på grund av sin förmåga att anpassa sig till ändrade marknadsvillkor, sina smidigare beslutsvägar och sina möjligheter att snabbare tillämpa nya bestämmelser inom företagen. Man har också insett att det ofta är just dessa företag som stöter på mest problem i etableringsskedet (på grund av byråkratiska procedurer och brist på finansiella resurser), i stödet till innovationsprogram (på grund av bristande möjligheter till banklån och, när det gäller de nya medlemsländerna, avsaknaden av banksystem som kan tillhandahålla motsvarande finansiering) samt i utvecklingen av internationella samarbetsformer.

2.2.1

Budgetramen för programmet var 432,56 miljoner euro, varav 168 miljoner för ETF Start, 57 miljoner för JEV och 198,56 miljoner för SMF-garantin. På grund av en hög utnyttjandegrad för SMF-garantin överfördes 30,56 miljoner euro från JEV till det instrumentet. Den 29 maj 2002, eller vid slutet av budgetåtagandeperioden, hade EIF helt täckt in åtaganden för de ursprungliga budgetmedlen för ETF-Start och för SMF-garantin. För JEV:s del fanns sammanlagt 14,5 miljoner euro tillgängliga för att genomföra diverse projekt.

2.2.2

Riskkapitalinstrumentet (ETF-Start) stöder riskkapitalinvesteringar i småföretag, särskilt i uppbyggnadsfasen och de inledande utvecklingsfaserna, samt i innovativa småföretag genom att investera i särskilda riskkapitalfonder.

2.2.2.1

Inom ramen för JEV ger EU finansiellt stöd till småföretagen, så att de kan starta nya gränsöverskridande samriskföretag inom EU.

2.2.2.2

Via SMF-garantin tillhandahåller EU stöd som är ägnat att täcka kostnaderna för garantier och motgarantier i syfte att öka utlåningen till innovativa SMF. Det uppnår man genom att öka kapaciteten i medlemsstaternas garantisystem med avseende på både befintliga och nya program. Upp till ett visst belopp täcker SMF-garantin en del av de förluster som uppstår till följd av kravet på lånegarantier, med särskilt tonvikt på finansiering av småföretagens immateriella tillgångar.

3.1

Enligt kommissionens rapport hade 206 småföretag i den högteknologiska sektorn (bioteknik, biovetenskap och informationsteknik) dragit nytta av programmet via ETF-Start i juni 2002 (6). Man hade också uppnått mycket goda resultat när det gäller att skapa nya jobb. Cirka 112 000 småföretag fick stöd via SMF-garanti, och därigenom ökade sysselsättningen med över 30 %, medan JEV gav stöd till ytterst få förslag (endast 137 förslag accepterades).

4.1

Kommissionens rapport (7) om de tre instrumenten baseras på ett ytterst begränsat urval av företag, vilket innebär att sannolikheten är stor att de slutsatser som dras är behäftade med såväl statistiska fel som rena sakfel.

4.2

Under perioden mellan 1998 (första året) och 2002 (utvärderingsåret) utnyttjades ETF-Start av 206 småföretag. EESK anser att detta antal är lågt jämfört med motsvarande resultat i USA, där man har upplevt en boom i fråga om företagsetableringar och en enastående entreprenörsanda tack vare liknande åtgärder som backats upp av högriskkapital. Endast 31 nationella samriskföretag startades och 252 nya jobb skapades inom JEV, ett resultat som inte motsvarade förväntningarna. Däremot uppvisar SMF-garantin goda resultat.

4.3

De prognoser som presenteras i rapporten beträffande nya arbetstillfällen i företag som får stöd baseras på gamla uppgifter (från 2001 till mitten av 2002) och ger inte ett tillräckligt underlag för att utvärdera de tre instrumenten.

4.4

EESK saknar slutgiltiga, konkreta och fullständiga uppgifter om nya jobb (1998–2003), något som gör det extremt svårt att bedöma situationen och presentera ställningstaganden och slutsatser. Kommittén vill dock än en gång framhålla sitt särskilda intresse för frågor som rör skapande av arbetstillfällen. Vi uppmanar kommissionen att ge dessa frågor högsta prioritet när det fleråriga programmet har justerats.

4.5

Högriskinvesteringar är en viktig förutsättning för att stödja nyskapande idéer som kan omvandlas till affärsprojekt och resultera i lyckade investeringssatsningar. De enastående framgångarna för vissa projekt av denna typ kompenserar andra, misslyckade satsningar som inte slagit igenom på marknaden.

4.6

Det aktuella programmet ignorerar helt den traditionella ekonomin. Genom att man hela tiden hänvisar till innovativ verksamhet får traditionella småföretag ingen möjlighet för att få tillgång till finansiering. Innovationsarbete är ett mycket viktigt redskap när det gäller att modernisera ekonomin och stärka konkurrenskraften. Men det bör framhållas att a) europeiska företag riskerar att för gott förlora marknadsandelar till förmån för import av produkter från traditionella ekonomier i tredjeländer med låga kostnader och b) att det finns risk för att det uppstår oligopol inom handel och distribution – med följdeffekter för hela produktionsprocessen och en nettoförlust av arbetstillfällen – om inget stöd ges till traditionella småföretag.

4.7

Att minska byråkratin genom att inrätta samlade kontaktpunkter (one stop shops) med ansvar för att genomföra olika förfaranden och göra sig av med överflödiga dokument genom att använda modern teknik är en grundförutsättning för att småföretagen skall kunna delta i programmet.

5.1

EESK stöder de förslag till ändring av beslut 200/819/EG som kommissionen lägger fram.

5.2

Kommittén håller med kommissionen om att den samlade effekten av de tre instrumenten kan utvärderas först efter en längre tid, men vi anser samtidigt att det har gått tillräckligt med tid sedan de introducerades för att göra det möjligt att dra slutsatser i syfte att genomföra vissa justeringar. I den nuvarande situationen med en hårt konkurrensinriktad och globaliserad ekonomi är tidsfaktorn av stor betydelse, eftersom näringslivstrender och framtidsperspektiv befinner sig i ständig förändring.

5.3

EESK inser att det internationella affärsklimatet var ogynnsamt under 2001 och 2002. Det fanns ett begränsat utbud av riskkapital inom EU och en ovilja från de stora affärsbankernas sida att låna pengar till småföretagen. Under år 2002 ökade efterfrågan på lånegarantier markant i Europa, eftersom storbankerna började begära ytterligare säkerheter med tanke på den höga risk och de betydande kostnader som låneadministration innebar. I det läget är de aktuella instrumenten enligt EESK:s mening fortfarande ytterst användbara. Vi föreslår också att man skall förstärka samarbetet med små, specialiserade nischbanker som huvudsakligen arbetar med småföretag och som förfogar över flexibla kommunikationssystem.

5.4

Vi stöder projekten inom de tre instrumenten och konstaterar att de behövs. Men vi anser samtidigt att förfarandet för att småföretagen skall få tillgång till projekten är betungande, byråkratiskt och stelbent. Företagen har ofta betydande problem med att skaffa information och med interna procedurer.

5.5

Vidare anser vi att SMF-garantin är speciellt användbar och att den därför bör förses med avsevärt ökade finansiella medel. Man bör på alla sätt arbeta för att direkt involvera de länder som hittills inte har omfattats av instrumentet (Grekland, Irland och Luxemburg).

5.6

EESK stöder också ansträngningarna att utöka garantisystemet till de nya medlemsstaterna. I dessa länder finns tusentals småföretag som saknar tillgång till banklån och därför inte kan göra investeringar eller skapa nya jobb.

5.7

Enligt kommitténs mening bör budgeten för programmet ses över i syfte att täcka in de nya medlemsstaternas behov. Den nuvarande budgeten var endast avsedd för 15 länder och inte för 25, och de nya medlemsländerna kommer säkerligen att ha omfattande behov på detta område.

5.8

EESK uppmanar kommissionen att vidta nödvändiga åtgärder för att främja ETF-Start ytterligare, eftersom detta är ett betydelsefullt instrument när det gäller att skapa innovativa småföretag och stödja högriskprojekt som är en förutsättning för att forskning och teknik skall kunna utvecklas. Man bör också stödja sådana investeringsprojekt inom småföretagen som inte kan betraktas som högteknologiska men som ändå är av betydande intresse för näringslivet och som kräver tillgång till alla finansieringsformer och andra instrument. Kommittén föreslår därför att

5.9

EESK anser att det tillgängliga privata och offentliga kapitalet för FoU inom EU inte räcker till för att täcka småföretagens ökade behov på områden som information, ny teknik och bioteknik. Vi anser att man måste skaffa fram avsevärt ökade medel för att täcka dessa behov.

5.10

Vid behov bör man överväga, utvärdera och använda sådana snabba och flexibla system som varit så framgångsrika i USA. Det bör också finnas mer utrymme för samarbete med specialiserade riskkapitalfonder i alla lägen då det finns ett intresse av att investera (8). EESK uppmanar kommissionen att ta initiativet i denna fråga.

5.11

Enligt kommitténs mening bör man satsa mer på att informera småföretagen om att SMF-garantin existerar och om dess sätt att fungera. Man bör också finna bättre vägar för tillgång till och kommunikation med EIF och EIB. Den enkät som genomförts visar att en majoritet av de små och medelstora företagen inte känner till att EU har inrättat ett formellt stödsystem för deras räkning. Därför är det nödvändigt att involvera olika näringslivsorganisationer (handelskammare, branschorganisationer, småföretagens organisationer etc.) för att på så vis förbättra informationen och göra kommunikationen med småföretagen effektivare och mer direkt. Man måste också hitta snabbare lösningar på de praktiska problem som uppstår när programmet genomförs.

5.12

EESK anser att man snarast möjligt efter de nya medlemsstaternas anslutning till EU bör göra en särskild utvärdering för att fastställa de olika instrumentens genomslagskraft. Även om hänsyn tas till de problem som de anslutande länderna för närvarande brottas med, står det klart att a) den aktuella situationen kommer att visa sig vara mindre fördelaktig än vad som rapporterats, b) det krävs ett betydande mått av stöd vars omfattning ännu inte kan bedömas, och c) det behövs en anpassningsperiod som innebär allvarliga risker för småföretagen.

5.13

Kommittén ställer sig bakom kommissionens förslag att tills vidare fasa ut JEV, med tanke på dess nuvarande kritiserade struktur. Emellertid vill EESK understyrka att kommittén även fortsättningsvis stöder gränsöverskridande samriskprojekt, eftersom vi anser att det finns en betydande eftersläpning i fråga om gränsöverskridande samarbete och företagsinitiativ inom EU och att barriärerna inom näringslivet måste avlägsnas i Europa.

5.14

Det blir också nödvändigt att beakta möjligheten att återinföra JEV-programmet, eller ett program som bygger på en liknande princip, om och när möjligheter uppstår att skapa gränsöverskridande samriskprojekt inom EU och EES efter utvidgningen. Därför behövs en politik som stöder sådana samriskprojekt mellan småföretag, så att det blir möjligt att uppnå detta viktiga mål utan alltför mycket byråkrati. Överdriven byråkrati verkar hämmande på JEV-programmet och låg bakom programmets tidigare misslyckanden.

5.15

EESK anser att man bör återinföra småskaliga program för små och medelstora företag mot bakgrund av de erfarenheter som redan gjorts med sjätte ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling. För närvarande ingår inte sådana program i det allmänna konceptet för det fleråriga programmet.

5.16

Kommittén inser att genomförandet av program med låga finansieringsresurser medför betungande administrativa kostnader, och att det därför finns en tendens att begränsa dessa program avsevärt. Vi konstaterar dock att man genom att skära ned på sådana program också berövar småföretagen tillgång till dem, och dessa företag kan inte heller dra nytta av storskaliga finansieringsprogram. Mot den bakgrunden instämmer vi i Europaparlamentets åsikt och uppmanar kommissionen att vara ytterst försiktig när det gäller att minska ned på eller avskaffa dessa program, i synnerhet som de helt klart uppfyller de små och medelstora företagens reella behov. Kommissionen måste samarbeta med näringslivsorganisationerna i detta syfte.

5.17

Enligt EESK:s mening är Europeiska stadgan för småföretag, som antogs av Europeiska rådet i Feira (19 juni 2002) ett synnerligen viktigt initiativ, och kommittén har avgett flera yttranden på detta tema. Vi framhåller på nytt behovet av att genomföra bestämmelserna i denna stadga i praktiken med hjälp av tydliga rättsregler.

5.18

Vi ställer oss bakom finansieringsmålen i bilaga I (beskrivning av åtgärdsområdena) för SMF-garantin (bilaga I, punkt 4 a i, men vi anser samtidigt att de kan breddas ytterligare efter en seriös och ihärdig dialog med representativa småföretagsorganisationer (t.ex. kvalitetssystem, miljökonsekvensundersökningar, kvalitetsundersökningar, tekniskt stöd och tekniköverföring).

5.19

EU måste vidta mer beslutsamma och mer verksamma åtgärder för att stärka innovativa små och medelstora företag och minska byråkratin i programmen (t.ex. göra sig av med överflödiga dokument och påskynda procedurerna), eftersom detta får negativa återverkningar och orsakar onödiga förseningar,

5.20

EESK välkomnar huvuddragen i programmen och hoppas att man även fortsättningsvis kommer att konsolidera och förbättra programmen i fråga.

7.12.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 302/12

1.1

Den 2 december 2003 offentliggjorde kommissionen ett samrådsdokument med titeln ”Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om en ny rättslig ram för betalningar på den inre marknaden”.

1.1.1

Enligt Europeiska kommissionen förekommer bristande effektivitet av rättslig och teknisk art på området gränsöverskridande eurobetalningar i detaljistledet. Enligt kommissionen är en orsak till denna bristande effektivitet en otillräcklig rättslig ram på EU-nivå. En rad rättsakter om betalningar har antagits – bland dem förordning 2560/2001/EG (1), där principen om lika avgifter för nationella och gränsöverskridande betalningar i euro infördes, och direktiv 97/5/EG (2) om skydd av användare av elektroniska betalningsinstrument – men det föreligger ingen enhetlig rättslig ram. Att kunna använda billiga, effektiva och säkra betalningstjänster är en nödvändig förutsättning för en väl fungerande inre marknad för varor och tjänster. Kommissionen räknar upp ett antal vägledande principer som bedöms som särskilt viktiga i samband med gemenskapslagstiftningen om betalningar. Det rör sig om följande principer: 1) Effektivitet som ett ständigt mål. 2) Säkerhet är en förutsättning. 3) Konkurrens: tillgång till marknader och lika villkor. 4) Konsumentskydd (3) på hög nivå. 5) Lagstiftningen måste vara tekniskt neutral. 6) Omstöpningen av betalningslagstiftningen måste ha ett mervärde. 7) Framtida rättsakters beskaffenhet.

1.2

Kommissionens samrådsdokument är resultatet av ett förberedelsearbete som pågått under relativt lång tid och tanken är att det under 2004 skall leda till ett lagförslag.

1.3

Genom att undanröja alla tekniska och rättsliga hinder hoppas kommissionen uppnå effektiva betalningstjänster, konkurrens på lika villkor, lämpligt konsumentskydd, betalningssäkerhet och rättssäkerhet för alla parter som ingår i en betalningsprocess.

1.4

Kommissionen är medveten om den insats som gjorts av europeiska banker (4). I juni 2002 inrättades ett europeiskt betalningsråd (European Payment Council). Det utarbetade ett omfattande arbetsprogram för ett gemensamt eurobetalningsområde med förslag om avsevärda förändringar när det gäller hur betalningstjänsterna skall organiseras inom Europeiska unionen. Planerna omfattar bland annat ett beslut om att i första hand inrätta ny infrastruktur (5) för kreditöverföringar i euro till mycket låga avgifter och med en transaktionstid på maximalt tre dagar.

1.5

Enligt kommissionen har avregleringen av kapitalmarknaderna underlättat gränsöverskridande betalningar inom EU. Samtidigt är den inre marknaden inte lika effektiv som på nationell nivå, särskilt inte i detaljistledet. Det finns även skillnader mellan nationell lagstiftning och konventioner med avseende på betalningstjänster på den inre marknaden. Där det krävs skall den nya rättsliga ramen avlägsna de rättsliga hindren för det gemensamma betalningsområdet, särskilt om de hämmar en väl fungerande infrastruktur och system för betalningar på gemenskapsnivå. Detta gäller till exempel om reglerna för att återkalla ett betalningsuppdrag skiljer sig åt beroende på var på den inre marknaden som uppdraget genomfördes. Kompatibilitet, tillämpning av gemensamma tekniska standarder och harmonisering av grundläggande lagstiftning är avgörande.

1.6

Ett osäkert rättsläge hindrar användare och tillhandahållare av betalningstjänster från att samverka utan förbehåll eller från att samverka över huvud taget, till exempel i fråga om direktdebiteringstransaktioner, som ännu inte förekommer på gemenskapsnivå (se bilaga 16). Detta gäller också i fråga om regelbundna och återkommande betalningar (till exempel ett stående betalningsuppdrag för en prenumeration på en utländsk tidning eller en försörjningstjänst till ett sommarhus i en annan medlemsstat) för vilka direktdebitering inte är möjlig. Om användarna, till exempel konsumenterna och de små och medelstora företagen, skall kunna dra full nytta av den inre marknaden måste de gränsöverskridande betalningstjänsterna vara lika effektiva som de nationella betalningstjänsterna. Den nya rättsliga ramen bör därför täppa till kryphålen och stärka kundernas förtroende och välfärd i ett gemensamt betalningsområde på den inre marknaden.

1.7

På den inre marknaden är konsumenternas förtroende för betalningstransaktionerna särskilt viktigt eftersom det ofta finns en gränsöverskridande dimension och eftersom förtroende är särskilt viktigt för att kunna utnyttja e-handelns potential inom gemenskapsmarknaden. Därför säkerställer artikel 153 i fördraget en hög konsumentskyddsnivå, vilket också är en vägledande princip för den nya rättsliga ramen. Kostnaderna för detta skydd måste dock bedömas eftersom de till syvende och sist måste bäras av konsumenten på det ena eller andra sättet.

1.8

För att säkerställa konsumentskyddet krävs sammanhängande och användarvänlig information före och efter utförandet av en betalningstransaktion. Det finns redan många bestämmelser i detta avseende i den befintliga gemenskapslagstiftningen om betalningar som måste ses över. En av de svåraste uppgifterna är att uppnå lämplig balans mellan informationsinnehållet och informationsvolymen så att användaren kan förstå och få kännedom om dessa rättigheter och skyldigheter.

1.9

Kommissionen anser att rättsligt skydd för konsumenten om betalningstransaktionerna inte har utförts, har utförts bristfälligt eller har skett utan medgivande också är mycket viktigt.

1.10

Den viktigaste delen av meddelandet utgörs av de 21 bilagorna, som var och en tar upp en specifik rättslig eller teknisk fråga rörande effektivt fungerande betalningar på den inre marknaden.

2.1

Kommittén stöder syftet med kommissionens initiativ, nämligen att upprätta en enhetlig och övergripande rättslig ram för ett gemensamt eurobetalningsområde. Att det onekligen förekommer vissa hinder för betalningar på den inre marknaden beror på skillnader i de nationella lagstiftningssystemen. Betalningar på den inre marknaden styrs i dag till stor del fortfarande av nationella bestämmelser eller konventioner. Eftersom 98 % av alla betalningar i detaljistledet i EU sker inom respektive land (6) är konsumentefterfrågan på gränsöverskridande betalningar i EU naturligtvis begränsad.

2.2

Många inhemska betalningsmarknader i EU är ytterst effektiva. Lagstiftningen bör därför begränsas till att riva hinder för gränsöverskridande betalningar så att en gemensam effektivitetsnivå uppnås. Förbättrade gränsöverskridande betalningssystem bör därför inte medföra några negativa följder för befintliga, nationella betalningssystem som fungerar effektivt.

2.3

Kommissionen bör avvärja de rättsliga hindren för inrättandet av marknadskonventioner och -avtal på EU-nivå i stället för att införa en påtvingad lagstiftning om aspekter som kan omfattas av dessa konventioner och avtal. Det gäller att uppnå den rätta balansen mellan själv- och samreglering och EU-lagstiftningen.

2.4

Enligt EESK (7) skall såväl självreglering som samreglering stödjas. Dock bör lagstiftning ske på alla områden där självreglering och samreglering inte är tillämplig, otillräcklig eller inte tillämpas korrekt.

2.5

Kommittén stöder principen om en hög gemensam konsumentskyddsnivå eftersom det är ett av fördragets övergripande mål.

2.6

Den inre marknaden för betalningstjänster måste vara internationellt konkurrenskraftig. Om EU:s nya rättsliga ram leder till en ökning av kostnaderna i samband med betalningarna föreligger en verklig risk för att betalningsmarknaden i ökande utsträckning kommer att hanteras av aktörer utanför EU och att lagstiftningen inte uppnår sitt syfte.

2.7

EESK anser det icke önskvärt att undanta checkar som betalningsmedel inom den nya rättsliga ramen, då detta betalningsmedel fortfarande används i stor utsträckning i vissa medlemsstater.

2.8

Inom den nya rättsliga ramen är det också nödvändigt att genom självreglering uppnå att betal- eller kreditkort, som utfärdats eller godkänts av ett i ett medlemsland erkänt finansinstitut, kommer att accepteras i alla uttagsautomater i alla medlemsstater.

3.4.1

Frågan om valuteringsdag rör inte bara betalningar. Valuteringsdagen är ofta inte specifikt kopplad till en betalningstransaktion – den kan vara resultatet av vilken redovisningstransaktion som helst.

3.4.2

Som kommissionen också medger är valuteringsdagen främst en prisfråga (dvs. produkthantering eller kundkontakt). I egenskap av en produkthanteringsfråga är valuteringsdagen oberoende av bokningar, som används för att beräkna rörelser på kontot.

3.4.3

Valuteringsdagarna kan variera från bank till bank, från kund till kund inom samma bank eller till och med mellan samma kunds olika transaktioner inom samma bank.

3.4.4

Kommittén välkomnar insynskrav för tillhandahållare av betalningstjänster vad gäller användningen av valuteringsdag. Valuteringsdagens finansiella inverkan på kunden bör dämpas. Konvergensen mellan valuteringsdagar i Europa bör ses över. Med tanke på att de nationella systemen skiljer sig mycket åt, bör konvergensen vara ett mål på medellång sikt.

3.4.5

Med denna reservation godkänner EESK principen i kommissionens förslag att betalningsoperationens valuteringsdag bör sammanfalla med det datum som tjänsteleverantören utför betalningsordern.

3.5.1

I förordning nr 2560/2001 hänvisas till IBAN (8) och BIC (9), som har främjats och sponsrats av de europeiska myndigheterna, däribland ESCB (Europeiska centralbankssystemet). Standarden med IBAN-nummer erkänns och fungerar väl i hela EU, vilket bevisar att den har blivit en framgång. Detta kodsystem tillåter inte flyttbarhet. Bankerna bör åtminstone garantera kunden möjlighet att behålla sitt kontonummer när han eller hon flyttar till en annan avdelning inom samma bank.

3.10.1

För att säkerställa kundens rättsäkerhet borde man i denna bilaga diskutera hur man definierar och informerar om ”oåterkallelighetspunkten” i det betalningsinstrument som används. Kommittén stöder ståndpunkten att en kund bör informeras om villkoren för oåterkallelighet i de olika betalningssystemen och för det berörda betalningsinstrumentet.

3.10.2

Man bör också betänka att kunder inte bara betalar ut utan också tar emot betalningar. Om möjligheterna att återkalla en betalning utsträcks till långa perioder får de motsatt effekt och skadar de kunder som väntar på dessa betalningar.

3.10.3

Det är dessutom viktigt att skilja mellan kundens och systemets möjligheter att återkalla en betalningsorder. För tydlighetens och rättsäkerhetens skull bör expedieringen av betalningsorder allmänt sett inte återkallas när betalningen matats in i ett sådant system som fastställs i direktivet om slutgiltig avveckling.

3.10.4

Kommittén anser att frågan om möjligheterna att återkalla betalningsorder är komplex och att ytterligare diskussion behövs. Betalningsleverantören bör emellertid på kundens begäran lämna information om oåterkallelighetspunkten för den enskilda betalningen i fråga.

3.12.1

Kommittén delar åsikten att betalningsleverantören bör vara ansvarig för att en betalningsorder utförs på korrekt sätt, och bör kunna bevisa att en transaktion har registrerats, utförts och krediterats på mottagarens konto på korrekt sätt. Betalningsleverantören är ansvarig för den del av betalningssystemet (i tekniskt avseende) som han eller hon kan kontrollera. Samtidigt är det uppenbart att betalningsleverantören inte kan åläggas mer än skadeståndsansvar, särskilt om han eller hon inte har varit oaktsam, eller i fall av ”force majeure”. Det åligger därför tjänsteleverantören att bevisa att betalningstransaktionen har registrerats, utfärdats och bokförts korrekt enligt order, och denna skyldighet kan inte begränsas eller kringgås i avtal.

3.12.2

Kommittén anser att betalningsleverantörer bör ges möjlighet att i form av en mervärdestjänst ta på sig ansvaret för skadeståndskrav som rör områden utanför deras kontroll. Detta skulle gynna kunden och leda till ökad konkurrens.

3.13.1

När det gäller kortbetalningar måste kreditinstituten redan nu följa bestämmelserna i rekommendation 97/489/EG, särskilt i fråga om följande:

3.13.2

Den organiserade brottsligheten ägnar sig också åt bedrägerier i samband med transaktioner. Tröskeln på 150 euro kan eventuellt uppmuntra bedrägerier. Kommittén anser därför att en riskbaserad tröskel bör införas. Kortinnehavarens ansvar bör i ovanstående fall utgöra en procentandel av kortets maximala kredit, vilket bör anges i avtalet. Ett sådant rättvist system skulle återspegla det rätta förhållandet mellan risk och kostnader och samtidigt motverka bedrägerier på ett effektivt sätt, vilket skulle minska de totala kostnaderna.

3.13.3

En begränsad uppdatering av rekommendation 97/489/EG i överensstämmelse med de nya rättsliga ramarna är en positiv utvecklingsväg. Kommittén anser att denna bilaga bör behandlas i samband med möjligheten att använda elektroniska signaturer enligt direktivet om e-signaturer.

3.13.4

Man kan fråga sig huruvida betalningsleverantören har möjlighet att lägga fram avgörande bevis (eller över huvud taget några bevis) på att kunden varit beställare av en transaktion som utförts med tekniskt säkra elektroniska betalningsinstrument. Särskilt när det gäller transaktioner via Internetbanker tycks det vara svårt för betalningsleverantören att lägga fram bevis eftersom dessa transaktioner kan utföras på hemdatorer som ligger utanför betalningsleverantörens kontroll.

3.14.1

Principen om att hela summan skall utbetalas till mottagaren är central i denna bilaga. Principen är till följd av förordning 2560/2001 väletablerad för betalningar som helt och hållet kan behandlas genom direkthantering så länge motsvarande inhemska betalningar utförs i sin helhet utan att kostnader belastar mottagarsidan.

3.14.2

Dessutom sker självreglering i form av ICP (Interbank Convention on Payments, internationell överenskommelse mellan banker rörande betalningar) (12), vars räckvidd i dag begränsas till kreditöverföringar i euro. ICP främjar avskaffandet av möjligheterna för eventuella förmedlande banker att ta ut avgifter från det överförda beloppet.

3.14.3

En eventuell rättslig ram bör avlägsna sig från de tekniska begrepp som används inom särskilda meddelandeformat och system (t.ex. share, ben, our) som i många fall är olämpliga i det inhemska sammanhanget. Kommittén anser därför att inga ytterligare bestämmelser bör fastställas för att ersätta direktiv 97/5/EG. De nuvarande betalningsalternativen finns för att kunden skall ha ett val, vilket ingår i de villkor som förhandlats fram mellan kund och bank. Risken för alltför stor förenkling och begränsning av valmöjligheterna måste undvikas eftersom dessa betalningsalternativ är marknadens svar på behov som går utöver de grundläggande instrumenten för kreditöverföring inom EU, och de behövs för att olika betalningstyper och distanshandel skall fungera. Kommittén skulle vilja ha ökad öppenhet inom branschen när det gäller de betalningsalternativ som tillämpas.

3.14.4

Kommittén ser gärna att kommissionen avlägsnar den bristande överensstämmelsen mellan direktivets standardval ”our”, en betalningsmekanism som inte finns i de flesta medlemsstater, och alternativet ”share”, som förespråkas i förordningen.

3.15.1

Kommittén påminner om att bankerna inom European Payments Council (europeiska betalningsrådet) genom självreglering i enlighet med Credeuro-konventionen har kommit överens om att standardtidsfristen för verkställandet av kreditöverföringar skall vara tre arbetsdagar (efter det att uppdraget godtagits). Dessa tre dagar är alltså en standardtidsfrist som kan minskas av enskilda banker, och eftersom tidsfristen för verkställandet av överföringar är en viktig beståndsdel i tjänsten bör marknadskrafterna få verka för att förbättra tjänsterna.

3.15.2

Lagstiftning på området bör endast övervägas om branschens initiativ misslyckas.

3.16.1

Vilken lagstiftning som behövs och vilka rättsliga hinder som skall avlägsnas kommer i detalj att anges av European Payments Council (EPC) och meddelas kommissionen när det alleuropeiska systemet för direktdebitering har godkänts formellt av EPC. Vilka rättsliga ramar som behövs för det alleuropeiska systemet för direktdebitering beror i hög grad på vilken modell som väljs. Kommittén är därför övertygad om att ett nära samarbete mellan branschen och lagstiftaren behövs.

3.17.1

I denna bilaga behandlas inte betalningar, och den ligger således utanför räckvidden för den nya rättsliga ramen för betalningar.

3.17.2

Det bör inte finnas skilda bestämmelser för kontantbetalningar respektive andra betalningsmedel. Ett antal lagstiftningsmässiga och tekniska hinder hämmar utvecklingen av gränsöverskridande transporter av likvida medel inom euroområdet, i synnerhet mellan de nationella centralbankernas filialer i ett land och finansinstitutens filialer i ett annat land.

3.17.3

Tillgången till gränsöverskridande tjänster från de nationella centralbankerna är en del i den gemensamma valutans naturliga utveckling inom euroområdet.

3.17.4

Konkurrensen inom sektorn för transport av likvida medel bör främjas inom euroområdet för att maximera effektiviteten, men kommittén vill peka på behovet av att inrätta en licens för gränsöverskridande transporter av likvida medel och att säkerställa tillräcklig kontroll av tillämpningen.

3.21.1

Kommittén anser att ämnet för bilaga 21 borde kunna inordnas i bilaga 12 (betalningsuppdrag som inte utförs eller som utförs bristfälligt). Det måste konstateras att

3.21.2

Inget skadeståndsansvar bör åläggas betalningsleverantören för betalningar som inte matats in i systemet när driftstoppet uppstod. Betalningsleverantören har begränsat ansvar i enlighet med bestämmelserna för skadeståndsansvar och bör visa att han har vidtagit alla nödvändiga åtgärder för att förhindra driftstoppet.

3.21.3

I ett av de fall av e-post- och Internetbedrägerier som på senare tid har riktats mot brittiska banker (ett fenomen kallat ”phishing”) såg en betalningsleverantör det som en mycket viktig motåtgärd mot attacker att ta bort Internettjänsten. Sådana attacker ligger bortom leverantörens direkta kontroll på grund av den direkta e-post-kontakten mellan angriparen och kunden. Tillhandahållare av betalningstjänster bör om möjligt informera sina kunder innan de stänger av systemet av säkerhetsskäl. Kommittén anser att det är olämpligt att straffa betalningsleverantören för att denne vidtar åtgärder i syfte att på detta sätt skydda sina kunder. Kommittén vill dessutom uppmuntra tillhandahållare av betalningstjänster att arbeta förebyggande för att hindra denna typ av bedrägerier.

4.1

Den nya rättsliga ramen bör stämma överens med den nya europeiska strategin för konsumentpolitik, vars centrala målsättning är en hög, gemensam konsumentskyddsnivå.

4.1.1

Kommittén stöder kommissionens försök att öka konsumentförtroendet, rättssäkerheten och effektiviteten för betalningar inom inre marknaden. Det är vidare en positiv strategi att betrakta självreglering och samreglering som möjliga utvecklingsvägar inom flera av de områden som behandlas i de 21 bilagorna.

4.2

Man bör prioritera de lagstiftningsåtgärder som omfattar bilagorna 1, 2, 8, 12, 13, 18 och 19. Särskilt brådskande är det att ta itu med bilagorna om informationskrav till kunden (2), uppgifter om betalningens beställare (8) och uppgiftsskydd (18).

4.3

Ökat samarbete mellan kommissionen och banknäringen bör planeras när det gäller inrättandet av det alleuropeiska systemet för direktdebitering (bilaga 16), fastställande av vem som har rätt att tillhandahålla betalningstjänster (bilaga 1) samt bedömning av säkerheten när det gäller betalningsinstrumenten och deras komponenter.

4.4

I fråga om de övriga bilagorna anser kommittén att självreglering eller samreglering är ett lämpligare sätt att uppnå kommissionens mål om en effektiv inre marknad för betalningar. Om självregleringsåtgärderna inte leder till önskat resultat bör EU-lagstiftning bli aktuell.

4.5

I samma anda föreslår kommittén att de övergripande ramarna bör inriktas på att tillhandahålla öppenhet till konsumenterna och i största möjliga utsträckning sträva efter att bygga på befintlig praxis och självregleringsnormer. Det är till exempel inte nödvändigt med ytterligare lagstiftning när marknaden redan har uppnått lagstiftarens mål (det finns alltså inget omedelbart behov av att uppdatera direktivet om kreditöverföringar för att förkorta tidsfristen för verkställandet av överföringar). Inom vissa områden är dock en gemensam strategi rätt lösning.

4.6

Meddelandets räckvidd omfattar ofta mycket mer än bara betalningar, och kommissionen måste tydligare ange skillnaden mellan kommersiella tjänster och betalningssystem. Eventuella lagstiftningsåtgärder rörande betalningar bör inte omfatta frågor som har att göra med utförandet av andra tjänster än själva betalningen.

7.12.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 302/19

1.1

Detta förslag avser en kodifiering av rådets beslut 73/391/EEG av den 3 december 1973 om samråds- och informationsförfaranden i fråga om kreditförsäkring, kreditgarantier och finansiella krediter. Detta beslut har ändrats genom rådets beslut 76/641/EEG och genom Spaniens och Portugals samt Österrikes, Finlands och Sveriges anslutningsakter.

1.2

Besluten gäller endast statliga exportkreditgarantier och reglerar framför allt under vilka villkor som medlemsstaterna måste genomföra samråd med medlemsstaterna och kommissionen då man överväger att bevilja utlandslån eller garantera utlandskrediter. Beslutet berör inte privata exportkreditförsäkringar.

1.3

Förslaget ersätter de olika rättsakter som omfattas av kodifieringen.

1.4

De kodifierade rättsakternas sakinnehåll ändras inte genom förslaget. Det syftar endast till att föra samman texterna i en rättsakt, varvid endast de formella ändringar görs som krävs av kodifieringen.

2.1

Bakgrunden till förslaget är kommissionens strävan att kodifiera rättsakter som ändrats ofta för att göra dem överskådligare och tydligare.

2.2

De berörda föreskrifterna har hittills varit utspridda i olika rättsakter, och det har krävts omfattande sökning och jämförelser av många rättsakter för att finna de gällande föreskrifterna.

2.3

Förslaget sammanför de olika rättsakterna i en enda rättsakt utan några ändringar i sakinnehållet. Det finns inga skäl att göra några ändringar av detta.

2.4

Förslaget syftar till att göra gemenskapslagstiftningen överskådligare och tydligare och är därför välkommet.

2.5

I samband med kodifieringen borde kommissionen dock beakta följande punkter:

2.6

Dessutom bör särskild uppmärksamhet ägnas åt översättningarnas riktighet eftersom bristande noggrannhet kan leda till rättsosäkerhet och felaktig tillämpning.

7.12.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 302/20

1.1

Internationella säkerhetsorganisationskoden för säker drift av fartyg och för förhindrande av förorening (ISM-koden) antogs av IMO (Internationella sjöfartsorganisationen) 1979 för att främja utvecklingen av en allmän säkerhetskultur och ett miljötänkande inom rederinäringen. 1994 beslutade IMO att göra koden tvingande genom införlivandet av kapitel IX, ”Organisation för säker drift av fartyg”, i 1974 års internationella konvention om säkerheten för människoliv till sjöss (SOLAS-konventionen).

1.2

Den obligatoriska tillämpningen av koden infördes i två faser. Den 1 juli 1998 blev koden obligatorisk för företag som bedriver internationell trafik med passagerarfartyg, oljetankfartyg, kemikalietankfartyg, gastankfartyg och bulkfartyg på 500 bruttoton eller mer. Den 1 juli 2002 blev ISM-koden obligatorisk för företag som bedriver internationell sjötrafik med andra lastfartyg på 500 bruttoton eller mer.

1.3

Till följd av Estoniakatastrofen beslöt man på gemenskapsnivå att tidigarelägga ISM-kodens genomförande för ro-ro-passagerarfartyg i utrikes och inrikes trafik inom gemenskapen till den 1 juli 1996 genom förordning (EG) nr 3051/95 av den 8 december 1995 (1). I sitt yttrande i ärendet välkomnade EESK den föreslagna åtgärden och ställde sig bakom kommissionens initiativ (2).

1.4

Förordningen har ändrats två gånger: genom a) förordning 179/98 (3) om enhetlig tillämpning av ISM-koddokument och certifikat för fartyg i Europa och genom b) förordning 1970/2002 (4), för att beakta de ändringar av koden som antagits på IMO-nivå. Förordningen trädde i kraft den 26 november 2002.

2.1

När förordning (EG) nr 3051/95 antogs fastslog medlemsstaterna och Europaparlamentet att tillämpning av ISM-koden på ro-ro-passagerarfartyg var en prioritering samt att detta var det första i en rad fortsatta initiativ för att förbättra säkerheten till sjöss.

2.2

Genom den föreslagna förordningen, som är av mer allmän karaktär och som skall ersätta förordning (EG) 3051/95, blir det lättare att på ett korrekt, strikt och harmoniserat sätt genomföra koden i alla medlemsstater och anslutande länder. Förordningen kommer att gälla parallellt med befintliga EU- och ISM-regler för ro-ro-passagerarfartyg som går i reguljär trafik till och från europeiska hamnar, oberoende av flagg.

2.3

Förordningen kommer att tillämpas på företag som har något av följande fartyg i drift till sjöss:

2.4

Den föreslagna förordningens räckvidd bygger på föreskrifterna i kapitel IX i SOLAS-konventionen. Den omfattar alla fartyg som omfattas av SOLAS-konventionen och som för en medlemsstats flagg, även inom inrikes trafik. För passagerarfartyg som går i inrikes fart kommer dock föreskrifterna endast att gälla för passagerarfartyg som går i trafik mer än 5 sjömil från kustlinjen, men dessa regler gäller oavsett flagg.

2.5

Alla företag som har ett eller fler av ovannämnda fartyg i trafik måste följa Internationella säkerhetsorganisationskoden för säker drift av fartyg och för förhindrande av förorening (ISM-koden), som återges under rubrik 1 i bilagan. Medlemsstaterna måste tillämpa riktlinjerna för certifieringsprocessen (bestämmelser för medlemsstaternas administrationer rörande genomförande av ISM-koden) som återges under rubrik II i bilagan.

3.1

ISM-koden är ett av de mest avgörande initiativ som IMO tagit inom sjöfartssäkerhetsområdet, eftersom den skapar en ram för ett effektivt genomförande av IMO:s konventioner. Som kommittén påpekat i tidigare yttranden har förordning 3051/95 fyllt en mycket viktig funktion på så sätt att den har tidigarelagt genomförandet av ISM-koden för ro-ro-passagerarfartyg med 2 år och utökat tillämpningsområdet till att även omfatta dessa fartyg i inrikes sjötrafik.

3.2

EESK påpekar att när det gäller företag som har passagerar- och lastfartyg i drift i internationell trafik har målsättningen i föreliggande förslag till förordning redan uppnåtts, eftersom kravet på tillämpning av ISM-koden utgår från SOLAS-konventionen. På samma sätt har målet för företag med ro-ro-passagerarfartyg i drift i inrikes trafik redan uppnåtts i och med genomförandet av förordning 3051/95.

3.3

Kommissionens grundläggande motivering till förslaget är att införlivandet av hela ISM-koden och relevanta IMO-riktlinjer i EU-lagstiftningen kommer att öka möjligheterna till ett effektivt genomförande av ISM-koden i gemenskapen. EESK stöder motiveringen och ställer sig helt bakom målsättningen, i den mån förslaget rör fartyg på vilka ISM-koden redan tillämpas. EESK har dock följande kommentarer vad beträffar mervärdet av att utöka tillämpningen av ISM-koden till andra typer av fartyg:

3.3.1

ISM-koden utvecklades ursprungligen inom sjöfartssektorn som ett frivilligt instrument för att främja en sjöfart av hög kvalitet. Erfarenheterna av den obligatoriska tillämpningen av koden sedan första fasen 1998 har, som väntat, synliggjort kodens svaga och starka punkter. Det råder en allmän uppfattning om att det finns behov av bättre kunskap inom sjöfartssektorn (flaggstater, klassificeringsföretag och rederier) om målsättningarna med koden, bättre förbindelser mellan de aktörer och instanser som utfärdar ISM-certifikat samt enhetliga normer för utbildning av ISM-kodinspektörer. En grundförutsättning för god säkerhetsförvaltning är ett fast åtagande uppifrån. När det gäller säkerhet och förebyggande av föroreningar är det de enskilda individernas engagemang och motivation på alla nivåer som kommer att påverka slutresultatet. Om det saknas förståelse inom sjöfartssektorn kan ISM-koden utvecklas till den typ av pappersexercis som skeptikerna gärna hävdar att den är.

3.3.2

Riskbedömning används i dagsläget i stor utsträckning som ett objektivt och tillförlitligt instrument vid överväganden om säkerhetsförbättringsåtgärder. Med utgångspunkt i detta och med tanke på det behov som finns var den obligatoriska tillämpningen av ISM-koden i EU för fartyg i reguljär trafik till och från europeiska hamnar fullt motiverad och förtjänade allt stöd. Av samma anledning har tillämpningen av riktlinjerna rörande alla andra fartyg i inrikes trafik hittills överlämnats åt de nationella administrationerna i linje med subsidiaritetsprincipen, vilket kommittén anser lämpligt. EESK känner inte till någon nationell lagstiftning inom vilken den obligatoriska tillämpningen av ISM-koden har utökats till att även omfatta andra fartyg i inrikes trafik.

3.3.3

ISM-koden, som utformats för fartyg i internationell trafik och därmed är relativt svårtillgänglig för administrationer och företag, medför omfattande skyldigheter för företagen och deras fartyg, kräver efterlevnad av internationella konventioner och främjar tillämpning av sektorns normer. Säkerheten ombord på lastfartyg som enbart seglar inrikes regleras genom nationell fartygslagstiftning. Sådana fartyg kan dock tvingas följa det säkerhetssystem som är tillämpligt på lastfartyg i internationell trafik.

3.3.4

EESK, som bland annat värnar om de europeiska små- och medelstora företagens intressen, är bekymrad över den obligatoriska tillämpningen av ISM-koden på små- och medelstora rederier som enbart seglar inrikes. Mot bakgrund av ovanstående bör man i den föreslagna förordningen beakta de administrativa formaliteterna och efterlevnadskostnaderna i samband med dess tillämpning på sådana företags fartyg. Av den anledningen kommer en flexibel tillämpning eller undantag att krävas.

4.1.1

EESK anser att det kan bli nödvändigt att införa undantag av praktiska skäl när det gäller små lastfartyg och passagerarfartyg i inrikes trafik, speciellt när sådana fartyg drivs i ägarens egen regi eller under dennes direkta ansvar.

4.2.1

Ovannämnda fartyg kan tvingas följa de krav på säkerhet som gäller fartyg i internationell trafik. EESK anser att förordningen tydligt måste fastställa de grundläggande krav inom ramen för ISM-koden som kan komma att gälla för sådana fartyg.

4.3.1

EESK stöder obligatorisk tillämpning av certifieringsprocessen, som är den viktigaste och tyngst vägande motiveringen till den föreslagna förordningen.

4.3.2

När det gäller punkterna 2 och 6 bör det påpekas att dokumentet om godkänd säkerhetsorganisation och certifikatet om godkänd säkerhetsorganisation även kan utfärdas av en administration på begäran av flaggstatsadministrationen.

4.3.3

EESK vidhåller att artiklarna 5.4 och 5.9 måste förtydligas och anpassas till ISM-koden eftersom de innebär onödiga begränsningar och leder till förvirring.

4.4.1

Förfarandet i fråga om skyddsåtgärder omfattar inte, vilket det borde, den medlemsstat eller flaggstat som utfärdat dokumentet om godkänd säkerhetsorganisation och som kan behöva ogiltigförklara eller dra tillbaka dokumentet.

4.5.1

I artikeln hänvisas till en mall för rapporter som skall utarbetas av kommissionen, men det framgår inte vad som skall rapporteras. Det bör klargöras om det är rapportering om medlemsstaternas efterlevnad av förordningen och närmare bestämt certifieringsförfarandena som avses, eller rapportering om företagens och deras fartygs efterlevnad, som kan framgå av flagg- och hamnstatskontrollen.

4.6.1

I linje med kommentarerna till artiklarna 3 och 4 anser EESK att den ettåriga övergångsperioden för last- och passagerarfartyg i inrikes trafik är lämplig.

5.1

EESK stöder införlivandet av hela ISM-koden och relevanta IMO-riktlinjer i EU-lagstiftningen genom den nya föreslagna förordningen som ersätter förordning 3051/95. Det verkliga mervärdet av det utökade tillämpningsområdet för den föreslagna förordningen kan dock bli begränsat eftersom fartyg i internationell trafik och ro-ro-passagerarfartyg i inrikes trafik redan uppfyller ISM-koden.

5.2

EESK konstaterar att erfarenheterna av den obligatoriska tillämpningen av koden sedan första fasen 1998 har synliggjort kodens svaga och starka punkter. Det är viktigt att alla parter inom sjöfartssektorn som är delaktiga i genomförandet av ISM-koden har förståelse för målsättningarna med koden, annars finns det risk att den enbart kopplas samman med ökad pappersexercis. Behovet är mer uppenbart när det gäller företag och fartyg som hittills inte omfattats av ISM-kodsystemet.

5.3

Initiativet att utöka ISM-kodens tillämpningsområde till alla fartyg i inrikes trafik behöver ses över i syfte att göra det flexiblare. Av misstag och i alltför stor utsträckning kan de nya fartygskategorierna komma att tvingas följa det system som är tillämpligt på fartyg i internationell trafik, sannolikt med oöverkomliga kostnader för efterlevnaden som följd, i synnerhet när det gäller fartyg som drivs i redarens egen regi eller under dennes direkta ansvar. Certifieringsprocessen i den föreslagna förordningen måste justeras så att inte onödiga restriktioner läggs på små och medelstora företag i inrikes trafik. Därför kan det bli nödvändigt med undantag eller förtydliganden av de grundläggande krav inom ramen för ISM-koden som gäller dessa fartyg.

7.12.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 302/23

1.1

Genom sitt meddelande om förbättring av sjöfartsskyddet (1) och förslaget till förordning om bättre skydd för fartyg och hamnanläggningar (2) har kommissionen tagit itu med frågan om säkerheten vid samverkan mellan fartyg och hamn (ship/port interface) och föreslagit konkreta åtgärder, som för närvarande är under behandling i lagstiftningsprocessen. Förslaget till förordning begränsar sig dock till den del av hamnen där samverkan mellan fartyg och hamn äger rum, dvs. terminalen.

1.2

I sitt yttrande (3) välkomnade EESK förslaget till åtgärder och uttryckte sitt stöd för kommissionens avsikt att som ett andra steg genomföra ytterligare gemenskapsåtgärder för att öka hamnsäkerheten och säkerheten i samverkan med inlandet.

1.3

Den andra delen av kommissionens initiativ är svårare att genomföra och innebär ett erkännande av behovet av en övergripande hamnskyddsstrategi mot bakgrund av sårbarheten i de stora hamnområden som utgör en väsentlig länk i den totala transportkedjan och passagerarflödet.

2.1

Förslaget kompletterar de skyddsåtgärder som införs genom förordningen om förbättrat sjöfartsskydd på fartyg och i hamnanläggningar och säkerställer på så sätt att hela hamnområdet omfattas av ett skyddssystem. Genom direktivet garanteras den erforderliga säkerhetsnivån i gemenskapens hamnar, och ett harmoniserat genomförande av säkerhetsåtgärder för hela hamnområdet säkerställs.

2.2

Kommissionen konstaterar att en IMO-ILO-arbetsgrupp visserligen är i färd med att utarbeta handlingsregler för hamnskydd, men menar att detta inte innebär att erforderliga säkerhetssystem kan upprättas inom en snar framtid. Föregripande EU-åtgärder behövs således, helst i form av ett direktiv för att erbjuda den flexibilitet som krävs.

2.3

Förslaget till direktiv innebär att man kan behålla befintliga system för hamnsäkerhet som överensstämmer med direktivets principer och grundläggande krav. Direktivet innebär i synnerhet en skyldighet att utföra hamnskyddsbedömningar, fastställa säkerhetsnivåer, utveckla och godkänna skyddsplaner, utse ansvariga myndigheter, utse hamnskyddsansvariga, inrätta hamnskyddskommittéer och stödja genomförandet av åtgärderna.

3.1

Efter terrordåden den 11 september har flera händelser inträffat som visar att kriget mot terrorismen kommer att bli långvarigt. De tragiska händelserna i Madrid den 11 mars 2004 visade hur sårbart hela transportsystemet är för terrorattacker och demonstrerade att total säkerhet aldrig kan uppnås. EESK förklarade i sitt förberedande yttrande om transportsäkerhet (4) och i det därpå följande yttrandet om sjöfartsskydd (5) att EU måste visa vägen på internationell nivå när det gäller att utveckla mer omfattande ramar för säkerheten som inte enbart syftar till att eliminera effekterna av terrorismen eller förhindrar den utan som också beaktar orsakerna till den.

3.2

Sjösäkerhet är ett globalt problem som redan har behandlats på global nivå och på EU-nivå. Järnvägssäkerhet förefaller främst behandlas genom initiativ på nationell nivå, medan terrorism som drabbar vägtransporter och inre vattenvägar hittills inte uppmärksammats i någon större utsträckning. EESK understryker att alla transportsätt bör ta sitt ansvar, annars kommer den svagaste länken att bli målet för terrorister som vill nästla sig in i systemet. Det är orealistiskt att förvänta sig att hamnarna skall täppa till luckor inom andra transportsätt, och det vore orättvist att tvinga hamnarna att bära den ekonomiska bördan.

3.3

EESK vill än en gång upprepa att åtgärder som syftar till att bekämpa terrorismen bör kopplas till åtgärder som syftar till att bekämpa traditionella säkerhetsproblem (organiserad brottslighet, sjöröveri, bedrägeri, smuggling och olaglig invandring). Sådana säkerhetsproblem finns i de stora hamnområdena och borde ha åtgärdats, i enlighet med EESK:s uppmaning. I samband med detta beklagar EESK att ett antal EU-medlemsstater ännu inte har skrivit under konventionen om bekämpning av olagliga handlingar mot sjöfartssäkerheten (SUA) och dess protokoll, och understryker hur nödvändigt och brådskande det är att snabbt ratificera dem eftersom det skulle stärka de rättsliga möjligheterna att bekämpa terrorismen.

3.4

Kommittén (6) stödde EU:s strävan att säkerställa en överenskommelse med USA präglad av ömsesidighet och samarbete som innebär lika behandling av allt gods (containrar) som kommer från EU och införlivande av de bilaterala överenskommelserna i multilaterala avtal under överinseende av Världstullorganisationen (WCO). Liknande ömsesidiga arrangemang bör eftersträvas med andra regioner och länder och stödjas genom ett system för informationsutbyte. Vid behov bör överenskommelserna innehålla bestämmelser om tekniskt samarbete och ekonomiskt stöd till utvecklingsländer så att de kan förbättra hamnskyddsinfrastrukturen.

3.5

Ramen för de föreslagna åtgärderna liknar den ram som fastställdes för hamnanläggningar (terminaler). En betydelsefull ny beståndsdel är den utökade geografiska räckvidden. Åtgärderna omfattar nu hela hamnområdet så som det definieras av medlemsstaterna, i linje med liknande åtgärder i USA. EESK anser emellertid att det bästa sättet hade varit att utvidga räckvidden för förordning (EG) 725/2004 (7). EESK inser dock de svårigheter det hade inneburit att snabbt genomföra full säkerhetstäckning i enlighet med ovan nämnda förordning i stora hamnområden. Direktivet måste också ge medlemsstaterna flexibilitet att genomföra lämpliga åtgärder med hänsyn till de avsevärda olikheterna mellan gemenskapens hamnar och skillnaderna i den verksamhet som bedrivs där. Flexibiliteten bör dock inte leda till sådana skillnader i åtgärderna i EU-hamnar som kan medföra att utländska hamnar klassificeras som ”säkra” och ”osäkra” när det gäller att upptäcka illegala invandrare och terrorister, eftersom detta kan leda till att marknaden snedvrids och äventyrar en välfungerande internationell handel.

3.6

EESK vill åter betona (8) att Medelhavet kommer att få en ökad roll när EU utvidgas. Dess närhet till områden där potentiella säkerhetsproblem kan uppstå gör att det finns ett tydligt behov av att införa en Medelhavsdimension i sjöfartsskyddspolitiken. EESK välkomnade (9) utvecklingen av ett gemensamt transportnät i EU och Medelhavsområdet samt inordnandet av sjöfartsskyddet i målen för detta. Kommittén ställde sig bakom åsikten att det var viktigt för Medelhavspartnerna att stärka säkerhetsåtgärderna. Inrättandet av ett gemensamt säkerhetsinstitut för EU och Medelhavsländerna betraktas som ett första steg i riktning mot detta mål.

3.7

I sin nuvarande form är direktivet inriktat på de administrativa aspekterna. I direktivet fastställs inte harmoniserade förfaranden för tillämpningen av de detaljerade föreskrifter som finns i bilagorna. Tvärtom innebär bestämmelserna möjligheter till framtida justeringar. EESK inser att man skyndsamt måste förstärka säkerheten utanför området för samverkan mellan fartyg och hamn, men understryker att det hade varit klokare att göra en bedömning av framstegen hittills på internationell nivå i detta avseende, särskilt inom IMO, ILO och Världstullorganisationen (WCO), och att ge klar och tydlig vägledning för hur målen skall förverkligas.

3.8

EESK noterar att inga nya skyldigheter skapas genom förslaget på de områden som redan omfattas av förordning (EG) 725/2004 (10), eller när det gäller stora hamnområden. I direktivet upprepas dock den grundläggande principen att nya säkerhetsåtgärder bör vägas mot de målsättningar man avser att uppnå, de kostnader som är kopplade till åtgärderna och effekterna på trafik och handel. Därför är det nödvändigt att man noggrant överväger behovet av förslagen och bedömer om de är realistiska och genomförbara i praktiken. Åtgärderna bör respektera grundläggande rättigheter och de principer som fastställs i synnerhet i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. De bör således inte i onödan inkräkta på invånarnas personliga mänskliga rättigheter eller enskilda staters konstitutionella system och på så vis tjäna terroristernas syften. Man bör därför noga se till att undvika följande:

3.9

Kostnaderna för efterlevnaden i samband med nya åtgärder för att säkra det geografiska området i de väsentligt större hamnområdena (tillträdeskontroll, last- och bagagekontroll samt personkontroll) kommer att öka för de flesta hamnar, eftersom säkerhetsåtgärder skall tillämpas på ett större område vilket innebär mer infrastruktur, utrustning, personal och utbildning. EESK har i tidigare yttranden om finansiering av säkerhetsåtgärder föreslagit kommissionen att utarbeta en EU-plan för finansiering av genomförandet av dessa åtgärder, och kommittén vill nu upprepa detta förslag. EESK hävdade då följande: ”Även om delar av dessa kostnader läggs på konsumenterna, är det en rättvisefråga att också statsmakterna bär en del av kostnaderna, eftersom terrorismen är en reaktion på staternas politik.” Dessutom vill EESK åter uppmana kommissionen att göra en övergripande konsekvensanalys av de ekonomiska följderna av de utvidgade sjöfartsskyddsåtgärderna, och kommittén ställer sig bakom Europaparlamentets begäran i samma fråga.

3.9.1

Kusthamnar är viktiga nationella tillgångar. Åtgärder som syftar till att säkra hela hamnområdet har därför på ett naturligt sätt ett allmänintresse. Offentlig finansiering av sådana åtgärder skulle därför inte betraktas som statligt stöd enligt EG-fördraget. Om man emellertid betänker att medlemsstaterna kan välja att ge statligt stöd för sådana åtgärder eller inte, borde ett harmoniserat tillvägagångssätt utvecklas på EU-nivå för att undvika snedvridning av konkurrensen. Detta tillvägagångssätt skulle också ta hänsyn till finansieringen av säkerhetsåtgärder i hamnanläggningar och baseras på följande principer:

3.9.2

Det är mycket svårt att ta fram kostnadsberäkningar för hamnskydd. Kostnaderna för EU:s hamnskydd beräknas emellertid av geografiska orsaker bli högre än USA:s – det finns helt enkelt fler hamnar inom EU. Man kan anta att kostnaderna för efterlevnad kommer att bli mycket stora, relativt sett, för storhamnar (11) och småhamnar.

3.9.3

Om vi inte reagerar snabbt inför den nya terrorsituationen kan det leda till att hamnar måste stängas, vilket kan orsaka kostnader i mångmiljardklassen. Säkerhetsfrågan kan alltså bli ett icke-tariffärt handelshinder.

4.1

Hamnar är i allmänhet väldefinierade med avseende på den geografiska utsträckningen och administrationen, och i hamnarna pågår olika verksamheter samtidigt. Normalt sett ligger hamnanläggningen inom hamnens gränser, inte vice versa, vilket antyds i artikel 2.4 och i definitionen av ”hamn” eller ”kusthamn” i artikel 3. Av definitionen kan man tro att hamnområdet är mindre än området för ”hamnanläggningen”, som dessutom omfattar ankarplatser, väntekajer och insegling från sjösidan. Därför krävs ett förtydligande av begreppet ”ha företräde framför” i artikel 2.4.

4.2

Eftersom hamnskyddsplanen är den övergripande planen måste den som ett första steg bringas i överensstämmelse med de beslut som redan fattats i samband med genomförandet av ISPS-koden och förordning (EG) 725/2004 (12) när det gäller kriterierna för hamnanläggningar. Den bör omfatta samtliga säkerhetsplaner för de hamnanläggningar som ligger inom hamnens gränser. De underordnade hamnanläggningarna bör så småningom fungera som avdelningar inom hamnen, och deras säkerhetsplaner bör ingå i den övergripande hamnskyddsplanen och vid behov justeras så att de överensstämmer och samordnas med dess övergripande mål. Följaktligen bör hamnskyddsmyndigheten ha de slutgiltiga befogenheterna och det yttersta ansvaret.

4.3

Den rådgivande roll som planeras för hamnskyddskommittéerna kommer att öka effektiviteten i genomförandet av hamnskyddsplanen. EESK antar att de kommittéer som inrättas av hamnskyddsmyndigheten även kommer att delta i utformningen av hamnskyddsplanerna. EESK stöder idén om att representanter för sjömän och hamnarbetare skall delta i hamnskyddskommittéernas arbete i syfte att komma fram till praktiska lösningar.

4.4

Last och passagerare skall inte behöva genomgå dubbla kontroller, dels vid ingången till hamnområdet, dels vid ingången till hamnanläggningen. Dessutom krävs ett praktiskt tillvägagångssätt när det gäller besättningens rörlighet, besökare och leverantörer till fartygen.

4.5

Inspektion av att hamnskyddsåtgärderna efterlevs som utförs av säkerhetspersonal från en annan medlemsstat bör ske med bemyndigande från Europeiska kommissionen (artiklarna 17.2 och 14.3).

5.1

De tragiska händelserna i Madrid den 11 mars 2004 visade hur sårbart hela transportsystemet är för terrorattacker och demonstrerade att total säkerhet aldrig kan uppnås.

5.2

EESK understryker att alla transportsätt bör ta sitt ansvar; annars kommer den svagaste länken att bli målet för terrorister som vill nästla sig in i systemet. Det är orealistiskt att förvänta sig att hamnarna skall täppa till luckor inom andra transportsätt, och det vore orättvist att tvinga hamnarna att bära den ekonomiska bördan.

5.3

Det är EESK:s starka övertygelse att en övervakningsstrategi inte är en säker strategi i en osäker värld. Därför bör EU gå i spetsen internationellt för att utveckla ett bredare ramverk för säkerhet som behandlar orsakerna till terrorism och inte bara försöker eliminera dess effekter.

5.4

EESK stöder till fullo förslaget till direktiv om genomförandet av säkerhetsåtgärder inom stora hamnområden. Den flexibilitet som direktivförslaget ger medlemsstaterna bör dock inte leda till att utländska hamnar klassificeras som ”säkra” och ”osäkra”, eftersom detta kan leda till att marknaden snedvrids och äventyra en välfungerande internationell handel.

5.5

EESK vill än en gång upprepa att åtgärder som syftar till att bekämpa terrorismen bör kopplas till åtgärder som syftar till att bekämpa traditionella säkerhetsproblem (organiserad brottslighet, sjöröveri, bedrägeri, smuggling och olaglig invandring).

5.6

Kusthamnar är viktiga nationella tillgångar. Åtgärder som syftar till att säkra hela hamnområdet har därför på ett naturligt sätt ett allmänintresse. Offentlig finansiering av sådana åtgärder skulle därför inte betraktas som statligt stöd enligt EG-fördraget. En harmoniserad strategi för hur medlemsstaterna skall ge statligt stöd bör utvecklas på EU-nivå för att undvika snedvridning av konkurrensen. EESK vill åter framföra sitt förslag till kommissionen om en EU-plan för eventuell finansiering av genomförandet av dessa åtgärder. Kommittén anser att de ekonomiska aspekterna av hamnsäkerheten är en viktig fråga för den internationella handeln som EU snarast möjligt bör ta itu med.

5.7

Säkerhetsåtgärderna i hamnområdena bör respektera grundläggande rättigheter och de principer som fastställs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. De bör således inte i onödan inkräkta på invånarnas personliga mänskliga rättigheter eller enskilda staters konstitutionella system.

5.8

EESK understryker det brådskande behovet av att komplettera EU:s hamnskyddspolitik med en Medelhavsdimension, något som blir särskilt centralt i och med utvidgningen.

7.12.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 302/27

1.

2.

3.

4.

5.

6.

1.1

Utnyttjningsbar energi (1) utgör grunden för dagens livsstil och kultur. Det var först med tillgången till en tillräcklig mängd förbrukningsenergi som vi uppnådde vår nuvarande levnadsstandard: längre förväntad livslängd, god näringsförsörjning, allmänt välstånd och personlig frihet har i de uppåtsträvande industrinationerna nått en aldrig tidigare skådad nivå. Om energin inte räckte till vore dessa landvinningar hotade.

1.2

Behovet av en säkrad, överkomlig, miljövänlig och hållbar tillgång till förbrukningsenergi står i centrum för besluten från Europeiska rådets möten i Lissabon, Göteborg och Barcelona. Detta är anledningen till att Europeiska unionen ställt upp tre viktiga målsättningar som hänger nära samman med varandra: att värna om och förbättra (1) konkurrenskraften, (2) försörjningstryggheten och (3) miljön, allt för att sörja för en hållbar utveckling.

1.3

Kommittén har i flera yttranden slagit fast att det finns flera stora hinder för våra möjligheter förverkliga dessa målsättningar och har upprepade gånger tagit upp frågan om energiproblemen, olika aspekter på dessa och möjliga sätt att lösa problemen (2). Här bör framför allt kommitténs yttranden om kommissionens grönbok ”Mot en europeisk strategi för trygg energiförsörjning” (3) samt yttrandet om ”Forskningsbehov för en säker och tillförlitlig energiförsörjning” (4) nämnas.

1.4

Redan i dessa yttranden betonade kommittén att produktion och utnyttjande av energi medför miljöproblem, risker, resursutarmning och ett problematiskt utrikespolitiskt beroende, och att den viktigaste åtgärden för att minska de risker som är förknippade med energitillgången och andra risker är en så mångsidig och balanserad användning som möjligt av olika energislag och energiformer, inklusive alla slags ansträngningar för att spara och använda energi på ett rationellt sätt. Ett av yttrandena innehåller också en kort framställning (5) över för- och nackdelar med olika alternativ som vi i brist på utrymme inte kan upprepa här.

1.5

När det gäller energitillgången i framtiden finns det inte något alternativ eller någon teknik som är perfekt i tekniskt hänseende, helt saknar negativa miljöeffekter, täcker samtliga behov och har en förutsägbar potential på tillräckligt lång sikt. Man kan inte heller med en förutseende och ansvarskännande europeisk energipolitik vara säker på att tillgången till energi i enlighet med ovan nämnda målsättningar är tillräcklig om man bara använder några få energikällor. Detta gäller även om – vilket är nödvändigt – energin används rationellt och energisparande åtgärder vidtas.

1.6

En på längre sikt miljövänlig och ekonomiskt försvarbar energiförsörjning är alltså inte säkerställd vare sig i Europa eller globalt sett (6). Möjliga lösningar förutsätter ytterligare intensiv forskning och utveckling. Energiforskningen (7) är av avgörande strategisk betydelse och bör ligga till grund för all framgångsrik och långsiktig energipolitik. I det citerade yttrandet har kommittén rekommenderat ett konsekvent energiforskningsprogram. Detta täcks redan i stor utsträckning av det sjätte FoU-ramprogrammet och Euratomprogrammet för forskning och utveckling. Det krävs dock en betydligt ökad satsning på FoU.

1.7

Kommittén har dessutom påpekat att analysen av problemet bör göras mer global och att analysperioden bör förlängas avsevärt, eftersom förändringarna inom energiindustrin går mycket långsamt, eftersom utsläppen av växthusgaser inte är ett regionalt utan ett globalt problem och eftersom man kan förvänta sig att problemen förvärras under andra hälften av detta århundrade.

1.8

Både resursbegränsningarna och utsläppsproblematiken (växthusgaserna) blir desto allvarligare med tanke på prognosen att energiförbrukningen i världen kommer att öka till det dubbla eller tredubbla genom att folkmängden ökar och de mindre utvecklade länderna behöver komma i fatt. Strategier och utvecklingsperspektiv måste därmed sträcka sig utöver denna tidsperiod.

1.9

Kommittén har i det nyligen framlagda yttrandet om hållbar användning av naturresurser (8) återigen påpekat att en strategi för hållbar utveckling måste omfatta en betydligt längre tidsperiod.

1.10

Det som sägs ovan beaktas dock, som kommittén också redan konstaterat (9), inte tillräckligt av medborgarna och återspeglas inte tillräckligt i den offentliga debatten. Det finns snarare en mängd opinionsyttringar med allt från över- till underskattningar av risker. Åsikterna skiljer sig i hög grad åt. Det finns de som menar att det inte finns något energiproblem eftersom allt har gått bra hittills (redan för flera årtionden sedan förutspådde man skogsdöd och påstod att olje- och gastillgångarna bara skulle räcka i fyrtio år till) och att man vid behov kan exploatera nya källor. Andra hävdar att det totala energibehovet i världen lätt kan tillfredsställas genom nya förnybara energikällor, bara alla forskningsmedel koncentreras på detta och samhället anpassar sig i motsvarande mån.

1.11

Följaktligen finns det heller inte någon tillräckligt enhetlig global energipolitik. Även inom EU:s medlemsstater finns det stora skillnader i inställningen till energiproblemen.

2.1

Både kärnklyvning (fission) av mycket tunga atomkärnor och kärnsammanslagning (fusion) av mycket lätta atomkärnor är processer som – sett till den mängd som behövs – leder till att den energimängd som frigörs överträffar den energi som frigörs vid kemiska processer med en faktor ungefär på en miljon.

2.2

År 1928 upptäckte man att det var kärnfusion som var solens och de flesta stjärnors dittills oförklarliga energikälla. Via solstrålarna är fusionsenergin också den energikälla som utgör grunden för vårt liv – de är en förutsättning för växtlivet, för fossila energikällor och för att kunna utvinna förnybara energikällor.

2.3

När kärnklyvningens fredliga användning – och dess potential som en mäktig energikälla på jorden – upptäcktes ledde det till en dynamisk utveckling och stora förhoppningar.

2.4

Sedan dess har det gjorts förvånansvärda framsteg med kärnklyvning, medan förhoppningarna om en nästan obegränsad jordisk energikälla i form av kärnfusion inte ännu kunnat förverkligas.

2.5

Målsättningen med den konkreta användningen av de båda formerna av kärnenergi är att (i) producera el utan utsläpp av växthusgaser och att dessutom (ii) minska förbrukningen av kolväten (råolja, naturgas), viktiga bränslen för transportsektorn som jämfört med kol avger mindre koldioxid vid förbränning och därför i allt högre grad också tas i övervägande eller redan används för elproduktion (10).

2.6

Funktionen, driftsvillkoren, miljö- och säkerhetsaspekterna, resurserna och tillgängligheten skiljer sig i väsentliga avseenden från varandra vad gäller kärnklyvning och kärnsammanslagning: inom samtliga dessa kategorier har kärnsammanslagningen nämligen principiellt betingade fördelar (se punkt 2.11 och följande).

2.7

Fission. Fission har använts för att utvinna energi i flera årtionden. Fissionskraftverk har redan avsevärt bidragit till att minska utsläppen av växthusgaser (koldioxid) och till att minska det beroende som hänger samman med förbrukning och import av olja och gas. Därför har kärnkraftsdebatten återupptagits, särskilt också i samband med att koldioxidutsläppen skall minskas och med de instrument (stimulansåtgärder/sanktioner) som fastställts för detta. Debatten har först helt nyligen behandlats i ett eget yttrande från kommittén (11).

2.8

Som bränsle vid fission används isotoper (12) av särskilt tunga grundämnen i det periodiska systemet, nämligen torium, uran och plutonium. De neutroner som frigörs vid en fission förorsakar nya fissioner i andra atomkärnor, och genom denna kedjereaktion utvinns energi. Denna reaktion måste hållas under kontroll. De radioaktiva – delvis mycket långlivade – klyvningsprodukter och aktinider som uppstår måste hållas borta från biosfären i flera årtusenden. Detta skapar farhågor och är en orsak till att vissa medborgare generellt tar avstånd från kärnenergin. Samtidigt uppstår det nya klyvbara ämnen, t.ex. plutonium (ur uran238), som eftersom de utgör potentiellt kärnvapenmaterial omfattas av spridningskontroll.

2.9

Fissionsreaktorerna arbetar enligt reaktorprincipen. Kärnbränsleförrådet för ett antal år framåt (i kraftverk av storleksordningen 100 ton) förvaras i reaktorhärden, och genom kontrollprocesser styrs klyvningsreaktionerna på så sätt att önskad effekt frigörs. Trots den beprövade tekniken för denna process och trots garantier för säkerheten leder den enorma kvantiteten av lagrad energi till ökad oro. Dessutom uppstår det en betydande mängd eftervärme. Detta är anledningen till att man i de flesta reaktortyper när reaktorn stängts av måste kyla intensivt under en längre tid för att undvika en överhettning.

2.10

Kommittén har mot bakgrund av denna oro nyligen utarbetat ett yttrande (13) där man hänvisar till att den fjärde generationens kärnkraftverk utvecklas inom området kärnklyvningsteknik. I dessa kärnkraftverk förbättras ytterligare den höga standard för passiv säkerhet som finns i de nuvarande anläggningarna.

2.11

Kärnfusion. När det gäller den mängd som behövs är kärnfusion den effektivaste potentiellt användbara energiprocessen på jorden. Fusionsreaktorer består av utrustning som gör det möjligt att skapa fusionsprocesser och utnyttja den energi som frigörs i processen i kontinuerligt (14) fungerande elkraftverk, framför allt för baslast. Tunga väteisotoper (se nedan) används som bränsle. Helium, en ofarlig ädelgas (15) med nyttiga tillämpningar, är ”askan” i fusionsreaktorn.

2.12

Vid sammanslagningen – som endast kan ske om de lätta atomkärnorna kolliderar med varandra under mycket hög hastighet (16) – frigörs dock ytterligare neutroner, som genererar radioaktivitet i reaktorns väggar (vilket kan påverka deras mekaniska egenskaper). Ett mål för ett FoU-program bör därför vara att utveckla material vars radiotoxicitet (17) redan efter hundra eller på sin höjd några hundra år kommer att minska till samma nivå som hos kolaska och därigenom bland annat göra det möjligt att återanvända en stor del av detta material. Problemet med slutförvaringen skulle på så sätt bli mindre allvarligt.

2.13

De vetenskapliga och tekniska förutsättningarna för utvinning av fusionsenergi är ytterst krävande. I huvudsak handlar det om att lösa den svåra uppgiften att hetta upp en gas som består av väteisotoper (nämligen en blandning av deuterium och tritium) till en temperatur över 100 miljoner grader (så att den förvandlas till plasma (18)), så att de kolliderande kärnorna får tillräckligt hög hastighet för att de önskade fusionsprocesserna skall kunna äga rum. Dessutom måste man lyckas hålla samman denna plasma tillräckligt länge samt utvinna och använda den fusionsenergi som uppstår.

2.14

Dessa processer äger rum i fusionsreaktorns brännkammare. Energiinnehållet i det bränsle som kontinuerligt blåses in där räcker med tanke på storleksordningen (några få gram) och utan påfyllning aldrig till mer än några minuters effekt, vilket innebär att det inte kan uppstå några okontrollerade kedjereaktioner. Dessutom är det faktum att varje fel i hanteringen leder till avkylning och till att den ”termonukleära” förbränningsprocessen upphör, (19) vilket är ytterligare en säkerhetsfaktor i sig.

2.15

Dessa inneboende säkerhetsfaktorer, möjligheten att drastiskt minska mängden långlivat radiotoxiskt avfall – vid fusion förekommer inga klyvningsprodukter eller långlivade och särskilt farliga komponenter (aktinider) – och den nästan oändliga tillgången på resurser gör att fusionsenergin kan utgöra en mycket attraktiv och betydande andel av den framtida hållbara energiförsörjningen och att den är ett sätt att delvis lösa de nuvarande problemen.

2.16

Därför har kommittén också redan i tidigare yttranden påpekat att det FoU-arbete som är inriktat på användning av fusionsenergi utgör en mycket viktig del av den framtida energipolitiken och ett exempel på en lyckad europeisk integration (20), och att den därför uttryckligen bör främjas inom aktuella och framtida europeiska FoU-ramprogram och forsknings- och utbildningsprogram inom Euratom.

3.1

För knappt 50 år sedan inleddes de första diskussionerna om att utnyttja fusionsenergi i fredligt syfte. Några länder hade redan utvecklat teknik för att utnyttja fusionsprocessen i vapen (vätebomb). Steget till fredlig användning verkade mycket lovande men samtidigt utomordentligt svårt och tidskrävande.

3.2

Detta framgår extra tydligt ur två dåtida citat som äger giltighet ännu i dag och som är betecknande för de redan tidigt belagda stora skillnaderna mellan å ena sidan höga förväntningar och å andra sidan mycket komplicerade fysikaliska och tekniska problem. H.J. Bhabha hävdade i sitt inledningsanförande vid den första Genèvekonferensen om fredligt utnyttjande av kärnenergin 1955: ”I venture to predict that a method will be found for liberating fusion energy in a controlled manner within the next two decades” (21). R.F. Post skrev däremot följande år 1956 i den första översiktsartikeln (22) om fusion som fick publiceras i USA: ”However, the technical problems to be solved seem great indeed. When made aware of these, some physicists would not hesitate to pronounce the problem impossible of solution” (23).

3.3

Retrospektivt kan man konstatera att konceptet ”magnetisk inneslutning” var en av de många olika idéer för genomförandet som kom fram redan då. Detta koncept har visat sig vara det mest framgångsrika förfarandet för att uppfylla de villkor som ställts upp. Det krävs dock ytterligare mödosam vetenskaplig och teknisk vidareutveckling och optimering, med alla de bakslag och hinder som hänger samman därmed, innan man uppnått denna kunskap. Det handlar om tokamaken (rysk förkortning för toroidal (24) magnetisk kammare), och om stellaratorn. Dessa båda är varianter av ett gemensamt grundkoncept som går ut på att innesluta den heta plasman med hjälp av särskilda ringformade magnetfält.

3.4

Den banbrytande rollen spelade emellertid EG:s fusionsforskningsprojekt Joint European Torus (JET), vars tekniska underlag (25) lades fram omkring tjugo år senare (26). Under experimentfasen av detta projekt kunde man inte bara för första gången alstra de temperaturer som behövs för plasman utan också på 1990-talet – genom att utnyttja den fusionsprocess som äger rum mellan deuterium och tritium – i kontrollerad form frigöra nämnvärda mängder fusionsenergi (cirka 20 megajoule per experimentomgång). Därmed hade man redan lyckats frigöra nästan lika mycket kortsiktig energi ur plasman som den mängd energi som tillfördes för att hetta upp den till rätt temperatur.

3.5

Framgången nåddes genom samlade insatser i EG:s forskningsprogram för fusion inom ramen för Euratomprogrammet. I det nätverk som då skapades fick de olika Eurotomanslutna laboratorierna i medlemsstaterna med sina försöksanläggningar och bidrag och med sitt deltagande i JET-projektet en gemensam identitet. Här blev det alltså möjligt att i ett tidigt skede förverkliga det europeiska området för forskning och visa dess potential.

3.6

Därmed blev alltså den första, avgörande etappen av den globala fusionsforskningen framgångsrik, och den fysikaliska principen att skapa och magnetiskt innesluta fusionsplasma kunde demonstreras.

3.7

Ett föredömligt globalt samarbete som bland annat samordnats av IAEA (internationella atomenergiorganet) och IEA (internationella energiorganet) har kännetecknat denna utveckling. Det är framför allt den europeiska forskningens bidrag som har blivit avgörande. Efter ett målinriktat arbete med att inhämta främst USA:s försprång intar denna i dag den erkänt ledande positionen på den internationella arenan.

3.8

Med utgångspunkt i ett nu 17 år gammalt initiativ av presidenterna Gorbatjov och Reagan, senare även Mitterrand, utformades ITER-planen (27), vars målsättning är att i ett globalt gemenskapsprojekt utveckla, och möjligen också gemensamt bygga och ta i drift, en första testreaktor med positivt energiutbyte för plasma (dvs. det skall gå att utvinna betydligt mer energi ur plasman via fusionsprocessen än vad som krävs för att alstra den). Syftet med ITER-reaktorn är att visa att det är tekniskt och vetenskapligt möjligt att frigöra energi i en skala som är relevant för kraftverk genom fusion med hjälp av brinnande plasma.

3.9

Med ”förbränning” (även kallad ”termonukleär förbränning”) avses det tillstånd då den energi som frigörs i fusionsprocesserna (mer exakt: energin i de heliumkärnor som uppstår) ger ett väsentligt bidrag till att upprätthålla den extremt höga temperatur som krävs i plasman. Försöksresultaten hittills har visat att detta endast kan uppnås med apparater av tillräcklig storlek, dvs. motsvarande ett kraftverk. Detta har lett till de dimensioner som ITER har fått.

3.10

Därmed befinner sig programmet i en övergångsfas mellan forskning och utveckling, där det inte är möjligt att göra en skarp åtskillnad mellan begreppen. För att uppnå målen för ITER räcker det inte bara att utforska de fysikaliska frågor som endast kan studeras med hjälp av fusionsplasma som brinner under en längre tid. Det krävs också sådana tekniska komponenter (t.ex. mycket stora supraledande magneter, en förbränningskammare som klarar (28) plasman, aggregat för att hetta upp plasman) som senare med liknande specifikationer och i likartad storlek kommer att behövas för en reaktor i reguljär drift. Detta är alltså första steget från fysiken till kraftverkstekniken.

3.11

Resultaten av detta globala planeringsarbete för ITER föreligger redan i form av ett antal startdatum, omfattande byggnadsplaner, prototyper samt testade modellkomponenter. De bygger på erfarenheter och extrapolering från samtliga hittillsvarande experiment, med JET som flaggskepp, inte bara för det europeiska fusionsprogrammet, utan även för det globala.

3.12

ITER:s mått (plasmaringens genomsnittliga stora diameter är 12 meter, förbränningskammarens volym ca 1 000 m3) kommer att bli ungefär dubbelt så stora som för JET. Med hjälp av ITER skall det – vid ett energiutbyte som är tio gånger större (29) – alstras cirka 500 MW fusionseffekt under förbränningstider som till en början är minst 8 minuter långa (vid reducerad effekt under i princip obegränsad tid).

3.13

Anläggningskostnaderna har beräknats till cirka 5 miljarder euro (30).

3.13.1

När ITER byggs kommer huvuddelen av dessa kostnader att gå till de företag som får i uppdrag att färdigställa och montera försöksanläggningen. Det innebär att europeisk industri till stor del skulle utveckla innovationsförmågan och den allmänna tekniska expertisen i och med byggandet av ITER, vilket i sin tur är ett sätt att uppfylla målsättningarna i Lissabonstrategin.

3.13.2

Industrin har redan tidigare på ett flertal sätt tjänat på fusionsprogrammet (31). Dessa viktiga sidoeffekter kommer troligen att särskilt visa sig när ITER-anläggningen byggts.

3.13.3

Under den tid det tar att bygga ITER kommer de europeiska kostnaderna för det totala fusionsprogrammet (dvs. gemenskapens och medlemsstaternas kostnader) att understiga 0,2 % av kostnaderna för den europeiska slutförbrukningen.

3.14

ITER-partnerskapet var till en början ett samarbete mellan EU, Japan, Ryssland och USA. Under den växlande processen (32) lämnade USA projektet för ca fem år sedan. Under 2003 anslöt sig USA igen tillsammans med Kina och Korea. Genom projektet har kostnaderna för planeringsarbetet kunnat fördelas på samtliga stora parter i den internationella energiforskningen, och man har dessutom kunnat se till att alla tillgängliga resultat världen över från denna forskning utnyttjas i planeringen.

3.15

Detta framhävde dessutom projektets betydelse som ett globalt projekt för att lösa ett globalt problem.

3.16

En gemensam anläggning och drift av ITER skulle innebära avsevärt utökade kunskaper och tekniska färdigheter för alla partnerländerna (se även avsnitt 5), inte bara vad gäller detta nya energisystem, utan även allmänna innovationer inom högteknologi.

3.17

Det skulle dock vara något helt nytt i teknikens utveckling om man kunde bygga en enda anläggning i världen med ITER:s målsättning, om man alltså i detta steg kunde avstå från utveckling och testning av konkurrerande, lika långt utvecklade varianter – som man t.ex. har gjort i flygets, rymdfartens eller fissionsreaktorernas utveckling.

3.18

Om man avstår från detta av besparingsskäl krävs därför ett mycket effektivt, kompletterande program där det också finns utrymme för innovativa idéer och koncept (33) som minskar utvecklingsrisken och som åtminstone till en början skulle kunna utforskas i begränsad omfattning och därmed till lägre kostnader.

4.1

De resultat som förväntas cirka 20 år efter byggstart av ITER skall ge grundläggande data för hur det första demonstrationskraftverket DEMO, som skall leverera elektricitet, skall dimensioneras och byggas. Demo kan därmed börja byggas om 20–25 år.

4.2

Utifrån dagens vetande anser man att fusionskraftverk bör kunna konstrueras som har följande egenskaper:

4.3

För att kunna utveckla Demo krävs ytterligare teknisk utveckling samtidigt som man arbetar med de centrala frågorna om energiutbytet och de processer som begränsar förbränningstiden, vilka skall undersökas och visas med hjälp av ITER-reaktorn, och de komplicerade förfaranden för detta som redan finns eller som skall vidareutvecklas.

4.4

Detta gäller framför allt de interna bränslecyklerna (utvinning och hantering av tritium), avstängning av energiutvinningsprocessen, materialens hållfasthet vid belastning av plasma (växelverkan mellan plasma och vägg) och neutroner, underhållsteknik, förbättrad fjärrstyrning och teknik för att öka förbränningstiden tills det råder en fullständigt kontinuerlig förbränning. Det är också en särskilt viktig uppgift att utveckla lågt aktiveringsbara – eller endast tillfälligt aktiverade – strukturmaterial, som på grund av varaktig testning och validering måste bearbetas kraftigare.

4.5

Det vore dock ett misstag att tro att FoU-arbetet upphör i och med Demoreaktorn. I teknikens historia finns det många exempel på att forskning i större skala ofta har inletts först när den första prototypen tagits fram.

4.5.1

Teknikhistorien visar också att de första prototyperna av ny teknik ofta varit ofullbordade, långt ifrån optimala apparater, i jämförelse med den eleganta utrustning som sedan stegvis utvecklats ur dem.

4.5.2

Dagens dieselmotorer var optimalt utvecklade nästan 100 år efter det att de uppfunnits. Även fusionskraftverken måste förbättras, optimeras och anpassas till de krav som då råder.

5.1

För närvarande pågår en strid på högsta politiska nivå mellan Europa och Japan om huruvida reaktorn skall placeras i franska Cadarache (39), eller japanska Rokkasho-Mura (40). Utgången avgör i vilken utsträckning olika parter stöder projektet och dessutom hur tillhörande program skall utformas.

5.2

Innan USA, Kina och Korea återigen inträdde i ITER-partnerskapet fanns det knappast några tvivel om att ITER skulle lokaliseras till Europa, eftersom detta även skulle säkerställa att ITER, liksom JET, skulle bli en framgång.

5.3

Nu har det dock uppstått en ny situation genom att USA och Korea har tagit ställning för att förlägga ITER till Rokkasho-Mura i Japan, trots de uppenbara och brett accepterade fördelarna med att förlägga reaktorn till Cadarache. Om beslutet går i den riktningen skulle Europa förlora sin ledande roll och få avstå från frukterna av de investeringar och det arbete som gjorts hittills, med alla de konsekvenser detta skulle få för forskningen och industrin.

5.4

Kommittén välkomnar och stöder därför Europeiska rådets beslut av den 25–26 mars 2004 där rådet bekräftar sitt enhälliga stöd till det europeiska budet för ITER-projektet, och där man uppmanar kommissionen att driva på förhandlingarna om detta med målet att projektet så snart som möjligt skall kunna börja på den berörda europeiska orten.

6.1

Kommittén delar kommissionens åsikt att en fredlig användning av fusionsenergi har en stor potential att verksamt bidra till att långsiktigt trygga energiförsörjningen både när det gäller hållbar utveckling, miljöeffekter och konkurrenskraft.

6.1.1

Anledningen till detta är de potentiella fördelarna med denna framtidsteknologi, nämligen:

6.1.2

Fusionsenergin utgör ett komplement till framför allt de förnybara energikällornas potential, men med den fördelen gentemot vind- och solenergi att den inte är beroende av väderförhållanden eller årstids- och dygnsvariationer. Detta gäller också i fråga om ett förhållande mellan centrala och decentraliserade system som är anpassat till behoven.

6.1.3

Kommittén har i flera yttranden uttalat sig för ett tydligt och förstärkt stöd för FoU-programmet för fusionsenergi.

6.2

Kommittén konstaterar med tillfredsställelse att den första, avgörande etappen av den globala fusionsforskningen – med det europeiska fusionsprogrammet och dess gemenskapsexperiment JET i spetsen – blev framgångsrik, nämligen när det gäller att demonstrera den fysikaliska principen att skapa energi genom kärnfusion. Detta skapade grunden för försöksreaktorn ITER där man för första gången skall skapa och undersöka brinnande fusionsplasma som ger betydligt mer energi än vad som måste tillföras.

6.3

Det FoU-arbete som pågått under många år och de investeringar som gjorts för detta har nu i ett globalt samarbete lett till att planeringsarbetet och det politiska arbetet med att bygga och driva testreaktorn ITER har nått fram till beslutsstadiet.

6.4

Kommittén understryker det europeiska fusionsprogrammets banbrytande och ledande bidrag utan vilket det inte skulle finnas något ITER-projekt i dag.

6.5

Resultaten för ITER skall å sin sida ge grundläggande data för hur det första demonstrations- fusionskraftverket Demo, som skall leverera elektricitet, skall dimensioneras och byggas. Demo kan därmed börja byggas om 20–25 år.

6.6

Kommittén stöder kommissionen i dess arbete med att förbereda Europa för att inta en avgörande position även när det gäller den kommersiella användningen, och därmed i ökad utsträckning redan i dag inrikta delar av fusionsforskningsprogrammet bortom ITER och satsa på DEMO.

6.7

Förutom svar på centrala frågor som redan skall utforskas och demonstreras med ITER kräver utvecklingen av Demo ytterligare framsteg vad gäller viktiga uppgifter som optimering av magnetkonfigurationen, materialutveckling (förbättring av plasmainducerad erosion, neutronskador, tid innan den inducerade radioaktiviteten avtar) bränslekretslopp, energiutvinning, drivning av plasmaströmmen och styrning av dess inre fördelning samt verkningsgrad och tillförlitlighet hos komponenterna.

6.7.1

Kommittén påpekar att sådana fortsatta framsteg endast kommer att kunna uppnås genom ett kompletterande FoU-program med bred inriktning, vilket förutsätter medverkan från medlemsstaterna och kräver ett nätverk av fysikaliska och framför allt tekniska experiment och storskaliga forskningsanläggningar som måste finnas tillgängliga för att stödja och komplettera ITER.

6.8

Kommittén anser att det är utomordentligt viktigt att bibehålla det nuvarande tempot och att med kraft, engagemang och nödvändiga finansiella insatser möta utmaningarna för att uppnå en sådan vetenskapligt och tekniskt komplicerad målsättning, som är enormt viktig för den långsiktiga energiförsörjningen. Detta är också ett allvarligt menat initiativ för att kunna uppnå målsättningarna i strategierna från Lissabon och Göteborg.

6.8.1

Därvidlag gäller det att säkerställa att energiforskningen generellt, men framför allt fusionsprogrammet, får de medel från det framtida sjunde FoU-ramprogrammet plus Euratomprogrammet som krävs för att nå fortsatta resultat, vilket innebär kraftigt höjda medel, samt att man noga undersöker andra möjligheter att finansiera ITER.

6.8.2

Hit hör också att se till att det finns tillräckligt många experter inom fysik och teknik, så att det finns nog med europeiska experter för att kunna driva ITER och utveckla Demo. Kommittén hänvisar också till det yttrande i denna fråga som utarbetats nyligen.

6.8.3

Man måste också se till att högskolor och forskningscentrum fortsätter att vara knutna till nätverket, dels för att säkerställa att nya forskare och ingenjörer med rätt specialkunskaper utbildas, dels för att de skall delta med sin sakkunskap och sin utrustning i de uppgifter som måste lösas, men också för att de skall utgöra en länk till det civila samhället.

6.8.4

Till denna fråga hör dessutom den särskilt viktiga uppgiften att i tid arbeta för den europeiska industrins alltmer nödvändiga engagemang inom detta breda spektrum av vetenskaplig och teknisk spetsteknologisk utveckling. Medan den europeiska industrin i det nuvarande fusionsprogrammet främst har intagit en roll som utvecklare och leverantör av högt specialiserade och tekniskt komplicerade enskilda komponenter (och samlat en erfarenhetsbas som måste vårdas och bibehållas), bör den stegvis ta på sig ett större ansvar och bli en av de beslutsfattande aktörerna i takt med att utnyttjandet av fusionsreaktorer kommer allt närmare.

6.8.5

De avsevärda investeringar – som går till industrin – och som krävs för att kunna bygga ITER och utveckla Demo leder både till att ekonomin stärks men också, vilket är ännu viktigare, till att kompetensen ökar och innovationerna blir fler inom ett viktigt och nytt tekniskt område. Detta står redan klart i och med de många positiva sidoeffekter som det nuvarande fusionsprogrammet lett till.

6.9

Internationellt står Europa inför ett flertal utmaningar: Man måste dels bibehålla sin ledande roll inom fusionsforskningen gentemot den resursstarka forskning som sker i USA, dels hävda sin position gentemot de tre allt starkare asiatiska ITER-partnerna. Dessutom måste man på bästa sätt upprätthålla och utvidga det unika internationella samarbete man haft hittills.

6.10

Därför stöder kommittén kommissionens avsikt att anta denna utmaning. Kommittén uppmanar rådet, parlamentet och medlemsstaterna att ansluta sig till detta och inte låta Europa förlora sin ledande roll på detta viktiga framtidsområde. Här finns det dock problem.

6.11

Innan USA, Kina och Korea återigen inträdde i ITER-partnerskapet fanns det knappast några tvivel om att ITER skulle placeras i Europa eftersom detta även skulle säkerställa att ITER, liksom JET, skulle bli en framgång.

6.12

Nu har det dock uppstått en ny situation genom att USA och Korea har tagit ställning för att förlägga ITER till Rokkasho-Mura i Japan, trots de uppenbara och brett accepterade fördelarna med att förlägga reaktorn till Cadarache. Om beslutet går i den riktningen skulle Europa förlora sin ledande roll och få avstå från frukterna av de investeringar och det arbete som gjorts hittills, med alla de konsekvenser detta skulle få för forskningen och industrin.

6.13

Kommittén välkomnar och stöder därför Europeiska rådets beslut av den 25–26 mars 2004 där rådet bekräftar sitt enhälliga stöd till det europeiska budet för ITER-projektet, och där man uppmanar kommissionen att driva på förhandlingarna om detta med målet att projektet så snart som möjligt skall kunna börja på den berörda europeiska orten.

6.14

Sammanfattningsvis stöder kommittén detta och anmodar rådet, parlamentet och kommissionen att ta initiativ, att verkligen utröna alla möjligheter och att om så behövs utveckla nya strukturella koncept för internationell arbetsdelning för att ITER – på grund av sin strategiska nyckelroll för att kunna utveckla en viktig hållbar energikälla – under alla omständigheter skall placeras i Europa.

7.12.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 302/35

1.1

Galileoprogrammet är en mycket viktig fråga för Europeiska unionen, för dess oberoende, dess tekniska och vetenskapliga kapacitet, dess ekonomi och i första hand dess rymdsektor och telekommunikationssektor. Utvecklingen av rymdsektorn har under de senaste åren i huvudsak byggt på den kommersiella verksamheten med koppling till telekommunikationer via satellit. De svåra problem som drabbat telekombranschen har å andra sidan fått allvarliga konsekvenser för en rymdsektor som haft otillräckligt stöd på det institutionella och politiska planet, särskilt i jämförelse med våra viktigaste konkurrenter.

1.2

Galileoprogrammet blev försenat på grund av diskussionerna om fördelningen av ”rimlig avkastning” av programmet mellan Europeiska rymdbyråns medlemsstater och på grund av yttre tryck på Europa, men övergick slutligen i en konkret startfas efter överenskommelsen av den 26 maj 2003 inom ESA:s styrelse om medlemmarnas respektive ekonomiska tillskott.

1.3

Galileoprogrammet har i jämförelse med GPS den viktiga egenskapen att vara ett civilt program. Detta stora infrastrukturprojekt har avgörande strategisk betydelse för Europa och dess självständighet. Detta har EESK, Europaparlamentet och rådet redan understrukit. Det ligger helt inom ramen för Lissabonstrategin. Det bör understrykas att ett program av sådan tyngd är viktigt för framåtskridandet i uppbyggnaden av Europa.

1.4

Galileosystemet skall tillhandahålla fem tjänster:

1.5

Icke desto mindre är det ett civilt program som huvudsakligen används i vardagslivet, och främst i samband med transporter. Tjänstens kontinuitet och säkerhet måste därför vara säkerställd, och om driftstörningar inträffar kan skadestånd utkrävas i motsats till vad som gäller GPS.

1.6

Galileo kommer också att ha något högre precision än GPS och kommer framför allt att täcka hela planeten. Dessutom har den kapacitet att verifiera en signal i realtid, vilket är nödvändigt för vissa applikationer i synnerhet inom civilflyget.

1.7

Syftet med meddelandet är i huvudsak att ge en lägesrapport av hur Galileoprogrammet avancerar, dra upp framtidsperspektiv och analysera den återstående osäkerheten inför ett projekt som skall mobilisera 3,2 miljarder euro i tre faser:

—

Lägesrapport för utvecklingsfasen.

—

Framsteg i det internationella samarbetet

—

Övergången till installations- och driftsfasen.

—

de sista åtgärderna i utformningsfasen,

—

den grundläggande infrastrukturen,

—

EGNOS, som snart kommer att vara i drift,

—

den europeiska radionavigeringsplanen.

2.1.3.1

Här var utmaningarna utomordentligt betydelsefulla för Europeiska gemenskapen. Man hade två målsättningar:

2.1.3.2

Diskussionerna fördes under förhållanden som präglades av det amerikanska GPS-systemets historiska monopol, men slutligen uppnådde gemenskapen det önskade resultatet, både vad gäller villkoren för utnyttjandet av frekvensspektrum och med avseende på kravet på multilateral och opartisk samordning.

2.2.1

Rådet har flera gånger understrukit att det är nödvändigt att samarbeta internationellt för att man skall kunna dra maximal nytta av Galileoprogrammet. Framställningarna från tredje land blir för övrigt allt fler. Här följer kommissionen samtidigt en bilateral och en regional angreppsmetod.

2.2.2

Ett första avtal undertecknades med Kina den 30 oktober 2003, och förhandlingar har inletts med Indien och Israel. Liknande kontakter har inletts med andra länder, bland annat Sydkorea, Brasilien, Japan, Kanada, Australien, Mexiko och Chile.

2.2.3

Vad gäller det regionala samarbetet löper dialogen med Medelhavsregionen, Latinamerika och Afrika.

2.2.4

Slutligen har förhandlingar inletts med de stater som redan har ett satellitnavigeringssystem, nämligen Ryssland och Förenta staterna. Dessa förhandlingar är särskilt betydelsefulla eftersom de syftar till att deras system skall vara driftskompatibla med Galileo. Man skall komma ihåg att Förenta staterna till en början ifrågasatte Galileoprogrammets själva berättigande. Den samordningsmekanism som diskuteras måste bygga på att alla parter har lika rättigheter och skyldigheter, särskilt i fråga om utövande av en eventuell vetorätt.

2.3.1.1

Koncessionsförfarandet administreras av det gemensamma företaget och inleddes i oktober 2003. Fyra ansökningar som registrerats kunde godtas. De kom från konsortier av centrala samarbetspartner med en grupp av associerade företag. Samtliga sökande bedömer att det framtida europeiska systemet skulle kunna ge avsevärda kommersiella intäkter och avser därför att finansiera en inte försumbar del av insatserna med egna medel.

2.3.1.2

Denna aspekt är särskilt betydelsefull eftersom rådet vill att gemenskapens satsning inte skall överstiga en tredjedel av finansieringen av utvecklingsfasen. För den andra förhandlingsfasen har man slutligen valt ut tre konsortier (Alcatel/Alenia/Vinci, EADS/Thalès/Inmarsat, Eutelsat).

2.3.1.3

Man har ställt upp sex typer av resurser:

2.3.2.1

Kommissionen har överlämnat ett förslag till förordning till rådet och Europaparlamentet om inrättandet av organ för förvaltning av det europeiska projektet för satellitbaserad radionavigation. Man hade föreslagit dels en övervakningsmyndighet, dels ett centrum för säkerhet och tillförlitlighet som skulle lyda direkt under generalsekreteraren/den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Som det nu ser ut skall en övervakningsmyndighet inrättas som skall få ansvar för säkerheten. Centrumet för säkerhet och tillförlitlighet kommer inte att inrättas, och det blir rådet som fattar de minutoperativa besluten i en krissituation.

2.3.2.2

En annan viktig fråga i samband med ledningen av projektet är de eventuella hoten mot den personliga integriteten. Man bör påpeka att Galileosystemet i sig inte utgör någon integritetsrisk eftersom det inte får någon information från användarna (systemet innehåller ingen uppåtriktad kommunikation). Däremot kan den information som användaren får, sändas vidare av ett annat system, som t.ex. mobiltelefon, och göra det möjligt att lokalisera denne. Ansvaret för att reglera ett sådant utnyttjande av information som erhållits från Galileo tillkommer inte de europeiska organ som administrerar programmet utan de nationella myndigheterna. Dessa bör överväga vilka åtgärder de bör vidta för att reglera användningen av Galileo, och redan nu av GPS.

3.1

Kommittén uppskattar den positiva anda som kommissionens dokument vittnar om i detta projekt som är så oerhört viktigt och samtidigt mycket svårt. I samma anda finns det ett antal frågor som måste få oförminskad uppmärksamhet för att man skall nå resultat:

3.2

Förutsättningen för att detta stora projekt skall lyckas är den vilja att stödja projektet politiskt och finansiellt som rådet gett tydligt uttryck för och hållit fast vid. Genom att ta ställning för Galileo har rådet visat vilka ambitioner det har för EU och dess rymdpolitik.

4.1

I slutsatserna verkar kommissionen uttrycka viss oro eller viss osäkerhet när det gäller finansieringsfrågan. Denna fråga är helt avgörande. Om finansieringen ifrågasätts kan hela programmet ifrågasättas. EESK kan bara ännu en gång understryka den mycket stora strategiska betydelsen av Galileoprojektet för Europeiska unionen och dess rymdsektors framtid och för framstegen i uppbyggnaden av Europa på samma sätt som man redan starkt och detaljerat gjort i sina yttranden om kommissionens grönbok och vitbok om den europeiska rymdpolitiken (1). Kommittén är liksom kommissionen nöjd med de mycket konkreta framsteg som gjorts med igångsättandet, och hoppas att den optimism som kommit till uttryck inte dämpas av svårigheter i sista minuten.

7.12.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 302/38

1.

Syftet med förslaget är att åstadkomma en kodifiering av rådets direktiv 95/18/EG av den 19 juni 1995 om tillstånd för järnvägsföretag (1).

2.

Inom Medborgarnas Europa är det av stor vikt att förenkla och förtydliga gemenskapslagstiftningen. Därför betonade Europaparlamentet, rådet och kommissionen behovet av en kodifiering av de rättsakter som ofta ändrats och slöt den 20 december 1994 ett interinstitutionellt avtal om att påskynda förfarandet. Kodifieringen får inte leda till några innehållsmässiga ändringar i rättsakterna i fråga.

3.

Det aktuella förslaget från kommissionen är i linje med detta, och därför har EESK inga invändningar.

7.12.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 302/39

1.1

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1228/2003 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel syftar till att skapa en verklig inre marknad för el genom att intensifiera den gränsöverskridande elhandeln. För att kunna fastställa avgifter för gränsöverskridande överföring och tilldela tillgänglig kapacitet för sammanlänkningar bör man införa rättvisa, tydliga och omedelbart tillämpliga bestämmelser som återspeglar de verkliga kostnaderna, grundar sig på jämförelser mellan effektiva systemansvariga som är verksamma i strukturellt jämförbara områden och uppfyller kraven i direktiv 96/92/EG, i syfte att säkerställa en verklig tillgång till gränsöverskridande överföringssystem för gränsöverskridande transaktioner.

2.1

Republiken Slovenien har inkommit till kommissionen med en begäran om ändring av elförordningen som skulle göra det möjligt för Slovenien att fram till den 1 juli 2007 fortsätta med sitt nuvarande system för att hantera överbelastning vid sammanlänkningarna med Österrike och Italien. För närvarande är hälften av den totala tillgängliga kapaciteten för de två berörda sammanlänkningarna tilldelade av Slovenien på grundval av detta system. I enlighet med en överenskommelse mellan de berörda systemansvariga för överföringssystemen tilldelas de andra halvorna av den totala kapaciteten av den italienska respektive den österrikiska systemansvariga. I enlighet med det nuvarande slovenska systemet skall den tillgängliga kapaciteten, ifall den totala efterfrågan överstiger den tillgängliga kapaciteten (överbelastning), proportionellt tilldelas dem som ansöker om kapacitet. Kapaciteten skall tilldelas gratis. Ett sådant system kan inte anses vara en icke-diskriminerande, marknadsbaserad lösning i den mening som avses i elförordningen. Detta undantag motiveras med att omstruktureringsprocessen inom den slovenska industrin ännu inte är avslutad, och att anpassning av den slovenska elproduktionen till de nya marknadsvillkoren fortfarande pågår (höga investeringskostnader för miljöskydd).

3.1

Kommissionen grundar sitt förslag på artikel 95 i EG-fördraget, en artikel som ingår i avsnittet om tillnärmning av lagstiftningen. Situationen är dock sådan – förordning 1228/2003 utarbetades efter det att anslutningsförhandlingarna slutförts och anslutningsfördraget undertecknats, så att Slovenien inte kunde delta i antagandeprocessen – att det är helt och hållet motiverat att utgå från anslutningsfördraget och anslutningsakten.

3.2

Anslutningsakten innehåller bestämmelser om hur institutioners beslut skall tillämpas, till exempel när en ny medlemsstat inte har kunnat delta i förhandlingarna om ett beslut som fattats mellan de datum då anslutningsfördraget respektive anslutningsakten antogs och den 1 maj 2004 när anslutningen ägde rum. Detta gäller i Sloveniens fall.

3.3

Det är mot bakgrund av dessa bestämmelser man måste betrakta den slovenska regeringens begäran om att artikel 6.1, de därtill hörande bestämmelserna i bilagan till förordning och det kommissionsförslag som är under behandling inte skall tillämpas förrän den 1 juli 2007.

3.4

I enlighet med principen om att avtal skall hållas (pacta sunt servanda) är det inte tänkbart att avslå denna begäran annat än om EU i sin helhet skulle påverkas negativt om begäran uppfylldes.

3.5

I förslaget förklarar kommissionen dock att övergångsperiodens följdverkningar för den inre elmarknaden kommer att bli mycket små. Kommittén kan förstå att kommissionen väntar sig detta. Det är dock svårt att hävda att Slovenien verkligen skulle kunna utnyttja sin potential för att bli en viktig aktör på den inre marknaden under den övergångsperiod som föreslås.

3.6

Argumentet att förordning 1228/2003 har utarbetats just för att den internationella elhandeln skall öka och att Sloveniens begäran skulle motverka uppfyllandet av detta mål (1), är med tanke på den tidsmässiga och geografiska omfattningen inte tillräckligt starkt för att motivera att begäran avslås.

3.7

Rättvis konkurrens mellan bl.a. europeiska aluminium- och stålproducenter och mellan elproducenter är en viktig del av den inre marknaden, men detta i och för sig korrekta konstaterande bör inte bli förhärskande i detta sammanhang.

3.8

Ett argument för att godta kommissionens förslag är å andra sidan att man kan garantera ett säkert och tillförlitligt elsystem i Slovenien och möjliggöra miljöinvesteringar under övergångsperioden.

3.9

Att förslaget antas är särskilt viktigt för EESK mot bakgrund av yttrandet (2) av den 17 oktober 2001 om förordning 1228/2003, i vilket kommittén yttrade sig på följande sätt just om följderna för kandidatländerna: ”(…) att infrastrukturen och användningsmetoderna inte bygger på konkurrens. De omedelbara konsekvenserna kan bli att ett stort antal sysselsättningstillfällen försvinner inom dessa sektorer, vilket kan leda till svåra sociala påfrestningar främst i kandidatländerna, för de länder som saknar system för social trygghet av den typ som finns i medlemsstaterna. EU bör därför dela med sig av sina erfarenheter från unionens avreglering till dessa länder, och även ge stöd till en modernisering av företagen. Öppnandet av marknaden i dessa länder måste följaktligen anpassas till omstruktureringen av energisektorerna, så att företagen i kandidatländerna kan konkurrera på lika villkor.”

4.1

Kommissionsförslagets argument för att Slovenien först den 1 juli 2007 skall behöva tillämpa artikel 6.1 och de relaterade bestämmelserna rörande problem med överbelastning i riktlinjerna i förordning 1228/2003 motiverar inte i sig att förordningen ändras, om man enbart utgår från värdet av rättvis konkurrens på den inre marknaden.

4.2

Men ändringen motiveras gott och väl om man som kommittén tar hänsyn till tidpunkten för utarbetandet av förordningen och undertecknandet av anslutningsförhandlingarna. Om den korta övergångsperioden beviljas kommer EU som helhet inte att tillfogas någon skada, tvärtom garanteras såväl säkerhet och tillförlitlighet som miljöinvesteringar i det slovenska systemet. Och kommittén, som i sitt yttrande om förordning 1228/2003 (3) uppmanade EU att hjälpa de dåvarande kandidatländerna att bli mer konkurrenskraftiga, anser att det faktum att Slovenien inte har kunnat förhandla om eller godkänna förordning 1228/2003 måste vara avgörande när man tar ställning till begäran.

4.3

Oberoende av motiveringen och den rättsliga grunden för kommissionens förslag, som utifrån ovan angivna skäl bör kompletteras, anser kommittén att förslaget om ändring (dvs. att förordning 1228/2003 inte skall behöva tillämpas förrän den 1 juli 2007) bör antas.

7.12.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 302/41

—

Regional utveckling som ett sätt att hantera globaliseringen. Genom att skapa nya regionala kluster kan man locka företag till ett område och behålla de företag som redan finns där.

—

Företagens sociala ansvar och genomförandet av goda metoder som en del i ett arbetssätt som bygger på förebyggande åtgärder och andra metoder att förutse och hantera förändring.

—

Förhandlingar och social dialog i företagen för att säkerställa att strukturomvandling hanteras på ett socialt ansvarsfullt sätt där företagets ledning och de anställda är positivt inställda till att finna lösningar som är bra för företaget, arbetstagarna och lokalsamhället, och som därmed innebär en lämplig balans mellan sociala och ekonomiska aspekter.

—

Samarbete mellan företagsledare, arbetsmarknadens parter, det civila samhället (universitet, forsknings- och innovationscentrum, sammanslutningar osv.) och de lokala myndigheterna, i syfte att skapa lämpliga villkor för ökad produktivitet och tillväxtpotential i regionen.

—

Satsningar på att skapa begreppet ”mest gynnad region” för de regioner som håller hög nivå i fråga om social och arbetsmarknadsmässig sammanhållning och som drabbas av kompetensförlust genom företagsflytt och inte har någon alternativ ekonomisk verksamhet som kan sättas in för att upprätthålla sysselsättningsnivån lokalt. Sådana regioner skulle få ekonomiskt stöd, öronmärkt för att återskapa den lokala ekonomiska strukturen.

1.1

För att detta initiativyttrande skall ses i sitt rätta sammanhang och tolkas på rätt sätt har ”industriell omvandling” definierats som ”en normal och fortlöpande process inom en industriell sektor som på ett aktivt sätt anpassar sig efter dynamiska förändringar i dess företagsklimat för att kunna bevara sin konkurrenskraft och skapa nya tillväxtmöjligheter” (2). Omstrukturering syftar på ”en viss form av industriell omvandling och är regelbundet en (ofta påtvingad) anpassningsprocess till villkoren i företagsmiljön i syfte att återvinna konkurrenskraft, vilket leder till bristande kontinuitet i företagens verksamhet” (3). Strävan efter att förutse förändringar är nyckeln till att kunna hantera dem på rätt sätt, eftersom problem kan undvikas i omstruktureringsprocessen. Att förutse förändringar innebär att man studerar och prognostiserar de kommande konkurrens- och marknadsvillkoren, så att nödvändiga anpassningar kan planeras i god tid, och sociala problem och produktivitetsproblem reduceras till ett minimum.

1.2

Globalisering kan definieras som satsningar på att öka och underlätta handelsförbindelserna mellan länder, vilket innebär att handelshinder mellan länder avlägsnas, importtullar sänks eller avskaffas, internationella grupperingar som EU och Mercosur befästs och att regeringarna i olika länder med olika incitament försöker locka utländska företag att starta verksamhet inom landets gränser. Globaliseringen innebär också krav på att gemensamma, grundläggande regler fastställs och respekteras i hela världen.

1.3

Politiken för ekonomisk, social och territoriell sammanhållning syftar till att minska de nuvarande ekonomiska och sociala skillnaderna mellan medlemsstater och mellan regioner, öka tillväxten och främja hållbar utveckling genom att hjälpa missgynnade regioner att anpassa sig till utmaningarna i en kunskapsbaserad ekonomi, och därigenom hjälpa alla regioner att uppnå Lissabonmålen.

Mer specifikt måste denna politik inriktas på infrastrukturer, miljö, företagaranda, per capita-inkomst, tillgång till arbetsmarknad och sociala trygghetssystem, åtgärder mot social utestängning, tillgång till ny informationsteknik, utbildning och livslångt lärande, bättre förvaltning och starkare ekonomiska och sociala aktörer.

1.4

Michael Porter (professor vid Harvard Business School) har gett en god definition av begreppet ”kluster” i sin bok ”The Competitive Advantage of Nations”: ”En geografiskt samlad grupp företag med inbördes kopplingar och med dem förknippade institutioner (universitet, offentliga organ eller branschorganisationer) inom ett visst intresseområde, förenade genom konkurrens och samarbete” (4).

2.1

I hela det europeiska samhället godtar man att en industriell omvandling är ett ofrånkomligt resultat av globaliseringen och världsekonomins varaktiga förändring. Denna kännetecknas av snabb och långtgående utveckling av marknader och beteenden, ökande teknisk komplexitet och stort konsumentengagemang i design och varutillverkning samt leverans av produkter och tjänster.

2.2

Globaliseringen är drivkraften bakom en världsomspännande konkurrens i fråga om arbetsmarknad och produktivitet. Multinationella företag investerar i länder med billig arbetskraft, direkt marknadstillgång och teknisk kompetens.

2.3

Ökad konkurrens, en mättad marknad, en åldrande befolkning, nya konsumentkrav och nya normer är faktorer som tillsammans bidrar till att skapa en miljö där det finns, och där det kommer att fortsätta att finnas, stora spänningar och problem.

2.4

Europeiska unionen måste på allvar ta itu med dessa spänningar och problem genom åtgärder för att förebygga avindustrialisering i Europa, det vill säga hindra att följande tre problem uppstår samtidigt:

Dessa tre företeelser uppträder ännu inte samtidigt, men det är uppenbart att det finns en tydlig försämring i fråga om sysselsättning och handelsbalans.

2.5

EU kommer bara att kunna hantera dessa utmaningar på ett framgångsrikt sätt om näringspolitiken förändras så att beredskapen blir bättre och så att den tillhandahåller övergripande, systematisk öppenhet i fråga om de särskilda, kumulativa effekterna av varje beslut som påverkar det europeiska näringslivets kostnads- och effektivitetsstrukturer, när det gäller både övergripande aspekter och särskilda branscher, till exempel stål- eller textilindustrin, samtidigt som utvidgningens konsekvenser beaktas.

3.1

Det är en nutida paradox att klyftorna är så stora när vetenskapliga och tekniska framsteg i princip gör det möjligt att föda jordens befolkning och att det samtidigt finns stor risk för att den ”nya globala ekonomin” kan leda till att dessa orättvisor ökar eftersom den bygger på helt oreglerad konkurrens.

Därför bör den regionala utvecklingen ses som ett viktigt instrument för att hantera globaliseringen. Man bör ta ökad hänsyn till människors behov, oberoende av var de bor, och förenkla tillgången till varor, tjänster och möjligheter.

3.2

Utvecklingen måste ske där människorna är, oavsett var de befinner sig. Man kan inte utgå från att alla människor är lika rörliga som de som gärna flyttar som ett steg i sin personliga utveckling. De som har minst resurser är ofta de som har sämst möjligheter att flytta.

Regionerna måste formulera sina ambitioner vad gäller industriell omvandling och omstrukturering och fastslå dels vilka investeringar och vilket samarbete mellan privat och offentlig sektor som krävs, dels vilken infrastruktur som måste finnas för utbildning och yrkesutbildning.

3.3

EESK anser att det effektivaste sättet att locka till sig och behålla företag borde vara att skapa regionala ”kluster”. Detta är en nyckelfaktor i regional konkurrenskraft och samtidigt en drivkraft för ekonomisk, social och territoriell sammanhållning, samtidigt som det är ett sätt att undvika eventuella negativa ekonomiska, sociala och territoriella konsekvenser av industriell omvandling och omstrukturering.

Följande insatser kan troligen innebära att ”klustersystemet” gör det lättare för företagen att stanna kvar och att behålla kompetensen inom en region:

3.4

Eftersom företagen i dagens ekonomiska situation konkurrerar globalt samlas de ofta i branschkluster och kan därigenom vinna konkurrensfördelar. Dessa fördelar beror på allmänna faktorer, exempelvis den arbetande befolkningens utbildning och kompetens, kvalitet på styrelseformer, fysisk infrastruktur, lokala och regionala innovationer, utvecklingsnivån och slutligen på den allmänna livskvaliteten i regionen (som kan kräva insatser, exempelvis offentliga insatser för upprustning av nedgångna industriområden). Regionala kluster kan vara en nyckelfaktor för att få fart på den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen och en orsak till att företag flyttar till regioner under utveckling. Förutsättningen är dock att EU och de nationella regeringarna genomför och finansierar stödprogram för att etablera teknikföretag, främja utveckling, innovationer och yrkesutbildning och för att främja partnerskap mellan företag, universitet, lokala myndigheter, arbetsmarknadens parter och det civila samhället.

3.5

Storstadsområden med kulturcentrum – och ett brett utbud av aktiviteter där offentliga och privata aktörer samverkar för att finna lösningar i syfte att hantera förändring och utveckling – har en avgörande betydelse när det gäller att skapa framgångsrika kluster eftersom dessa områden ligger främst när det gäller teknisk förändring, vilket påverkar transporter, byggande och offentliga anläggningar, informations- och kommunikationsteknik, planering av infrastruktur osv. Denna teknikutveckling ligger också till grund för industriell omvandling och omlokalisering av arbetskraft och av tjänster med högt mervärde. Det finns också en spatial konsekvens av den ekonomiska specialiseringen: kluster eller företagsgrupper som arbetar i nätverk med tillgång till forskning, innovationscentrum och universitet (6).

Den största utmaningen för storstadsområdena gäller problemen med social sammanhållning, marginalisering och fattigdom. För att komma till rätta med detta krävs det en lugn, väl avvägd och hållbar utveckling av de största europeiska storstadsområdena – och av förbindelserna till angränsande områden. Bristen på jämförbara data gör det dock svårt att finna passande lösningar.

(1) & (2):

Dessa två scenarier förutsätter att de multinationella företagen inriktat sig på en horisontell investeringsstrategi. I det första scenariot flyttar de multinationella företagen i första hand in på nya marknader och ökar sitt utbud av tjänster. Det handlar framför allt om bank-, transport- och energitjänster. I det andra scenariot ökar de multinationella företagen sin produktionskapacitet för sådana varor och tjänster som sedan enkelt åter kan exporteras.

(3):

I detta scenario finns en vertikal utlokaliseringsstrategi som i högre grad påverkar sysselsättningen.

Scenariot omfattar framför allt företag vars verksamhet är arbetskraftsintensiv (exempelvis framställning av bilelektronik och textilier).

4.4.1

När det gäller industriell omstrukturering eller företags utlokalisering måste det ske en analys av infrastruktur, utrustning och personal samtidigt som man måste vidta åtgärder för att kunna locka till sig nya företag. I vissa fall krävs det att mark och jord saneras när ett företag flyttar från regionen, så att området kan användas till annan verksamhet.

De investerare som tilldelas statligt stöd måste i högre utsträckning ta sitt ansvar lokalt, och detta måste följas upp.

Det krävs samarbetsavtal mellan samtliga parter för att blåsa nytt liv i de regioner som drabbats hårt av den industriella omvandlingen.

4.7.1

Den ekonomiska tillväxten har sedan 1970-talet präglats av att tjänstesektorn blivit alltmer dominerande jämfört med tillverkningsindustrin. Det är dock viktigt att det finns ett visst samband och samspel mellan dessa två sektorer för att kunna öka produktiviteten, stimulera innovationer och öka kvaliteten på produkter och tjänster.

Vad gäller industriell omvandling och förändring är detta samspel avgörande eftersom de företag som tillhandahåller tjänster (exempelvis FoU) till industriföretagen ofta flyttar med dessa om de utlokaliserar sin verksamhet.

5.1

I sitt yttrande om ”Industriella förändringar i Europa: Sammanfattning och prognoser – ett helhetsperspektiv” (7) framhåller EESK att Europa behöver ”ett ekonomiskt klimat som gynnar ett nytt paradigm där tyngdpunkten fästs vid ’industriell omvandling med ett mänskligt ansikte’, som bygger på konkurrenskraft, en hållbar utveckling samt social och territoriell sammanhållning”. Till grund för detta uttalande ligger Lissabonstrategins målsättningar och för att uppnå dessa mål vill EU särskilt understryka näringslivets sociala ansvar, med hänsyn till kraven på fortbildning och bästa praxis för arbetslivet rent generellt samt frågorna om arbetsorganisation, lika möjligheter, integration på arbetsmarknaden och hållbar utveckling.

5.2

Det råder allmän enighet om att företagens sociala ansvar, med utgångspunkt i ett etiskt synsätt, kan tillämpas på två viktiga områden:

Näringslivet uppmanas rent generellt att samarbeta med arbetsmarknadens parter, lokala myndigheter, konsumenter och leverantörer.

5.3

Att arbeta med socialt ansvar inom företagen (i förhållande till ovannämnda aspekter) kan vara ett viktigt sätt att bidra till den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen. Om åtgärder vidtas i ett förebyggande syfte kan man även underlätta förändrings- och omvandlingsprocessen, vilket är till gagn för samtliga berörda parter.

6.1

Europeiska socialfonden bidrar till och stöder information om ”bästa praxis” som ett sätt att underlätta den industriella strukturomvandlingen. Europeiska centrumet för övervakning av förändringar (EMCC), vid Europeiska fonden för förbättring av arbets- och levnadsvillkor i Dublin, tar fasta på dylika exempel i sitt regelbundna arbete med att främja ett socialt ansvarstagande bland företagen på lokal och regional nivå. Den första fasen i kommissionens remissrunda ”Anticipating and managing change: a dynamic approach to the social aspects of corporate restructuring – First phase of consultation of the Community cross-industry and sectoral social partners” (Att förutse och hantera förändringar: Ett dynamiskt arbetssätt i fråga om de sociala aspekterna av näringslivets strukturomvandling) har också gjort det möjligt att ta fasta på en rad olika lyckade lösningar i detta hänseende.

Rent generellt innebär sådana lyckade lösningar

6.2

Förhandlingar och en social dialog är av avgörande betydelse om strukturomvandlingen skall kunna genomföras på ett ansvarsfullt sätt. Det är därför mycket viktigt att både företag och fackföreningar har en positiv inställning till arbetet med att försöka hitta lyckade omstruktureringslösningar som är bra för företagen, arbetstagarna och lokalsamhället. Kommissionen har slagit ett slag för sådana lyckade lösningar i direktiven 98/59/EG, 2001/23/EG, 94/45/EG och 2002/12/EG som innehåller vissa riktlinjer och krav. Det europeiska initiativet från 2002 om att förespråka en ”socialt ansvarsfull” strukturomvandling förtjänar ett särskilt omnämnande. Med utgångspunkt i detta initiativ utarbetades ett antal riktlinjer i juni 2003.

Varje alternativ till uppsägning av arbetstagare måste prövas.

6.3

Det finns många olika positiva exempel på europeiska företag som agerar på ett socialt ansvarsfullt sätt som en del av strategierna för industriell strukturomvandling och förändring. Ett sådant fall är stålkoncernen Arcelor, som bildades genom en sammanslagning av Arbed, Aceralia och Usinor. Mot bakgrund av den strukturella överkapaciteten när det gäller produktionen av platta stålprodukter och för att uppnå ökade samordningsvinster beslutade koncernen att successivt stänga stålverket i Liège och dra ned på produktionen i Bremen och Eisenhüttensstadt. Med hänsyn till de arbetstillfällen som därmed kommer att försvinna har Arcelor sagt att ingen skall stå ensam inför dessa problem, och man har åtagit sig att återställa berörda produktionsområden i gott skick samt att i samarbete med samtliga berörda parter bidra till omstruktureringen av den lokala ekonomin.

Å andra sidan finns det exempel på vad som händer när sådana lyckade lösningar inte genomförs, t.ex. den strukturomvandlingsprocess som bilindustrin i Syditalien genomgått där de berörda företagen beslutade att flytta en del av sin underleverantörsverksamhet utomlands utan att planera eller vidta några lämpliga stödåtgärder och utan att försöka lösa de problem som därmed uppstod.

6.4

Industriell omvandling och den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen som styrinstrument för en hållbar utveckling

7.1

Hållbar utveckling är ett centralt mål för EU. De stora alleuropeiska projekt, t.ex. transportnäten och annan infrastruktur, som planeras på EU-nivå räcker inte för att främja en hållbar utveckling eller ge ny drivkraft åt utvecklingen i de minst gynnade regionerna. Bestående skillnader mellan länder och regioner i fråga om produktion, produktivitet och möjligheten att få ett arbete bottnar i brister på viktiga områden som påverkar konkurrensen: brister i fråga om humankapital och fysiskt kapital, olika miljöaspekter, innovationsmöjligheter och det regionala styret.

7.2

Förslagen till översyn i den tredje rapporten om ekonomisk och social sammanhållning

8.1

Kommentarer till förslagen beträffande industriell strukturomvandling i den tredje sammanhållningsrapporten

9.1

Den tredje rapporten om ekonomisk och social sammanhållning, som offentliggjordes den 17 februari, behandlar uttryckligen frågan om industriell och ekonomisk omvandling på ett objektivt sätt, vilket EESK välkomnar. Kommittén ställer sig till fullo bakom de principer som utgör grunden för de strategier och förslag som förespråkas i de program som finansieras regionalt, nationellt och av EU. Kommittén anser dock att dessa åtgärder inte är tillräckliga och vill framföra viss kritik avseende följande punkter:

9.2

10.1

EESK anser att kommissionens förslag till reform av sammanhållningspolitiken är otillräckliga och att man inte fullt ut har tagit chansen att styra omvandlingen. Omstruktureringar är inte bara oundvikliga utan utgör också en viktig förutsättning för att skapa en dynamisk ekonomi och ett redskap för att uppnå hållbar utveckling. Detta beror på att inte tillräckliga åtgärder har vidtagits för att på bästa sätt utnyttja situationen och att kombinera de möjligheter som Lissabonstrategin ger – dess positiva syn på förändring, konkurrenskraft och sammanhållning, den socialpolitiska dagordningen (ett nyckelmål som syftar till att precisera och förutse behoven av att styra förändringarna) – med den europeiska sysselsättningsstrategin, och framför allt dess fokus på anpassbarhet.

10.2

EESK anser att det måste skapas en balans mellan sociala och ekonomiska aspekter och att den industriella omvandlingen måste styras mot två mål: a) att garantera och främja övergripande sociala mål (utbildning, sysselsättning, sociala möjligheter och social trygghet) och b) att säkerställa företagens överlevnad. Detta kan ske genom särskilda stödinsatser för den omstrukturering och konsolidering som är en förutsättning för att företagen skall kunna överleva och öka sin konkurrenskraft och genom integrerade och kompletterande åtgärder från huvudaktörernas sida, dvs. myndigheterna (på nationell, regional och lokal nivå) och de berörda företagen.

10.3

EESK anser att en grundförutsättning för att den ekonomiska och sociala politiken samt den territoriella sammanhållningspolitiken skall nå framgång är bättre samordning när det gäller genomförandet av EU:s nuvarande utvecklingspolitik (t.ex. gällande direktiv om arbetstagares deltagande i företagens styrning; en social dialog som omfattar alla branscher; regelbundet samråd med EESK:s rådgivande utskott för industriell omvandling; Europeiska centrumet för övervakning av förändringar (EMCC); stöd från strukturfonderna; konkurrenspolitik; och åtgärder för att främja utvecklingen av företagens sociala ansvar). Det är därför mycket viktigt att alla berörda parter visar kompromissvilja och engagemang.

10.4

EESK anser att det måste utformas ett antal grundregler för situationer där omstrukturering behövs. Dessa grundregler bör utgöra en ram för och ge stöd åt bästa praxis, och utgå från nödvändigheten av att stärka företagens konkurrenskraft och konsolidera den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen.

10.5

EESK anser att anledningen till att Europas konkurrenskraft fortlöpande försvagas i jämförelse med USA:s är att medlemsstaterna inte är skyldiga att respektera tidsgränserna för genomförande av EU:s grundläggande strategier och rättsakter, t.ex. Lissabonstrategin, strukturreformer och hållbar utveckling.

Om denna utvecklingstendens inte bryts riskerar EU att falla från andra till tredje plats i rankningen över världsmakterna (Japan, Kina och Indien väntar i kulisserna). Detta måste undvikas. EESK drar därför slutsatsen att kommissionen måste införa strängare krav och bli mer aktiv när det gäller att samordna de ovannämnda strategierna och se till att de verkligen genomförs. Ett viktigt inslag i denna samordning skulle kunna vara att utnämna en kommissionsledamot med ansvar för övervakningen av industriell strukturomvandling och omlokalisering. Detta skulle skapa förutsättningar för en bättre integrering av industripolitiken och miljöskyddet.

a)

En översyn måste göras av den strategiska synen på sammanhållning med tanke på de förändringsprocesser som nu pågår inom EU: Ett nytt och mer kraftfullt sammanhållningsbegrepp måste utformas som inte är begränsat till de ekonomiska aspekterna av strukturfonderna och Sammanhållningsfonden utan som också beaktar de tre målen

b)

Man bör ändra det tvingande kriterium som BNP per capita utgör vid beslut om stöd, eftersom det skapar orättvisor vid genomförandet av strukturpolitiken. Relativt välstånd kan som alla vet inte beskrivas enbart med kall statistik som BNP per capita. Arbetstagarnas kompetensnivå, infrastrukturella brister, avståndet till den europeiska ekonomins kärnområden – allt detta bör vara av relevans för om en region skall vara stödberättigad.

c)

En ny uppsättning kriterier bör utarbetas för bedömning av regionerna, så att en ny bild kan tecknas av den europeiska sammanhållningen.

d)

När det gäller territoriell sammanhållning bör en modernisering ske av det sätt på vilket gemenskapens territorium hanteras, så att en polycentrisk, harmonisk, välavvägd och hållbar utveckling kan äga rum. Vid fysisk planering bör man beakta den fysiska och ekonomiska sammanhållningen mellan regionerna, och de lokala, regionala, nationella och europeiska myndigheterna bör medverka i utformningen av en europeisk modell för territoriell utveckling i avsikt att ta fram nya ekonomiska strategier (investerings-, FoTU- och sociala (sysselsättnings-)strategier).

e)

En snabbare angreppsmetod måste användas vid utformningen av strukturpolitik rörande ekonomisk, social och territoriell sammanhållning, i syfte att föregripa ekonomiska förändringar i allmänhet och industriell omvandling i synnerhet. Den gällande högsta gränsen för ekonomiska anslag (1,24 % av bruttonationalinkomsten [BNI]) – som rentav kan komma att sänkas i budgetplanen för 2007–2013 – är alltför låg för att täcka behoven och begränsar handlingsfriheten, vilket gör att sammanhållningsmålen inte kan uppnås tillräckligt snabbt.

f)

Det är viktigt att fokusera på humankapitalet och att kanalisera resurserna till kurser vid yrkesskolor och fackhögskolor samt till yrkesutbildning i sig, men samtidigt använda en flexibel angreppsmetod som kan anpassas till de olika problem som medlemsstaterna och regionerna står inför.

g)

De regioner där produktionsstrukturen inom industrin genomgår en dramatisk strukturomvandling måste ges särskilt stöd i form av en kartläggning av de sektorer och regioner där det finns en hög risk för att konkurrenskraften kan gå förlorad. Konkreta förslag till stöd måste läggas fram med beaktande av särdragen inom varje enskild bransch. Särskild uppmärksamhet bör riktas mot den industriella strukturomvandlingens effekter på de nya medlemsstaterna.

h)

I detta sammanhang måste en ”princip om mest gynnad region” utformas för att göra det möjligt att ge specifikt ekonomiskt stöd i syfte att befrämja regional strukturomvandling. Både den sociala dialogen och den civila dialogen kan spela en viktig roll här eftersom de engagerar alla lokala aktörer (företag, universitet, forskningsinstitut, lokala myndigheter, sammanslutningar, fackföreningar osv.). Det skulle alltså vara möjligt att ge nytt liv åt en regions ekonomiska väv genom att ta fram nya alternativ för ekonomisk verksamhet.

i)

Utvecklingen av regionala kluster måste uppmuntras genom att man främjar en utvidgning av de informations- och kommunikationsteknologiska branscherna, kreativa näringar och industrier med en kraftfull teknologisk bas.

Syftet är att dessa skall ge ett uppsving för den regionala potentialen och kompetensen samt främja regionens förmåga att locka till sig företag och få dem att etablera sig långsiktigt. Därigenom skulle den industriella omvandlingen och omstruktureringen kunna generera starkare regional konkurrenskraft, större ekonomisk, social och territoriell sammanhållning samt högre sysselsättning. Det är mycket viktigt att regionala studier genomförs och att åtgärder vidtas i samarbete med nationella och regionala myndigheter för att ta reda på hur man kan utnyttja en regions potential fullt ut genom skapandet av kluster.

j)

Erfarenheter av sektorsspecifika program som Rechar, Resider och Retext bör beaktas vid utformningen av politiska insatser för modernisering av regionernas industrier, så att dessa programs potential kan utnyttjas fullt ut för utveckling.

k)

Kommissionen måste fortsätta att modernisera och vitalisera industripolitiken och försöka anpassa den till den nya situationen i världen. EESK välkomnar mot den bakgrunden det nya förslag om en översyn av industripolitiken som lades fram den 20 april 2004 (8). Det är särskilt viktigt att se till att industripolitiken samordnas med annan gemenskapspolitik, framför allt miljöpolitiken.

l)

EU måste strikt uppfylla och genomdriva ILO:s regler; om ingenting görs för att sätta stopp för ”social dumpning och skattedumpning” på andra områden där marknadsreglerna inte tillämpas enhetligt, kan EU komma att glida in i ekonomisk kris på grund av alltför låg konkurrenskraft i de europeiska företagen.

m)

EU måste verka på världsarenan och hålla hög nivå när det gäller teknisk, teknologisk och mänsklig kompetens, men härför måste en översyn göras av politiken för stöd till forskning, och framför allt mänskligt kapital. Av de omkring 14 000 europeiska forskare som åker till USA för att studera, har endast omkring 3 000 för avsikt att återvända till Europa. Detta är en mycket allvarlig situation som kräver omedelbara åtgärder. Ett steg i rätt riktning är initiativet för kunskapsregioner (KnowREG), inom vilket man den 27 april 2004 beslutade att inrätta 14 pilotprojekt i syfte att främja kunskapsekonomin på lokal och regional nivå.

n)

Europeiska rådet måste skapa en tydlig koppling mellan å ena sidan konkurrenskraft och kunskapsmål och å andra sidan den framtida regionalpolitiken.

7.12.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 302/49

1.1.

”Internationella konventionen om skydd av alla migrerande arbetstagares och deras familjemedlemmars rättigheter” antogs av FN:s generalförsamling genom resolution 45/158 av den 18 december 1990, som trädde i kraft den 1 juli 2003 efter att ha ratificerats av de första tjugo staterna. Den har i dag ratificerats av 25 stater (1) och utgör således ett internationellt fördrag som måste efterlevas av de stater som ratificerar den.

1.2.

Konventionen syftar till att skydda de mänskliga rättigheterna och värdigheten för personer som migrerar av ekonomiska eller arbetsrelaterade skäl över hela världen genom lagstiftning och god nationell praxis. Den gemensamma grunden för en effektiv internationell migrationslagstiftning bör vara strävan efter att stärka demokratin och de mänskliga rättigheterna. Konventionen garanterar också en balans mellan de olika situationerna, både i ursprungsländerna och mottagarländerna.

1.3.

Konventionen är ett av FN:s sju internationella fördrag om mänskliga rättigheter. Den föreskriver internationellt skydd av vissa grundläggande rättigheter i den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter, ett skydd som skall omfatta alla migrerande arbetstagare och deras familjemedlemmar. Konventionen kodifierar på ett fullgott och allmänt sätt rättigheterna för migrerande arbetstagare och deras familjemedlemmar utifrån principen om likabehandling. Den anger de rättigheter som skall garanteras invandrare som uppehåller sig legalt eller illegalt, minimiskyddsnormer när det gäller medborgerliga, ekonomiska, politiska, sociala och arbetsrelaterade rättigheter samt att migrerande arbetstagare skall ha särskilda grundläggande rättigheter som måste skyddas genom internationella regler.

1.4.

Konventionen utvecklar tidigare ILO-konventioner (2) genom att utöka regelverket till all internationell migration, främja likabehandling för invandrare och förhindra exploatering av illegala invandrare. Den omfattar hela migrationsprocessen från utbildning, urval, utresa och genomresa och vistelse i värdlandet till återresa till och återetablering i ursprungslandet.

1.5.

Det är staterna som har ansvaret för hanteringen av migrationsströmmarna. EESK anser i likhet med FN:s generalsekreterare att det bilaterala, regionala och internationella samarbetet mellan ursprungsländerna och mottagarländerna måste förbättras. Konventionen varken främjar eller styr migrationsströmmarna, utan den syftar till att man allmänt skall erkänna och internationellt stärka skyddet för de grundläggande mänskliga rättigheterna.

1.6

I konventionen regleras den administrativa situationen för migranter på olika sätt: Alla personer garanteras skydd av de grundläggande mänskliga rättigheterna, men legala invandrare har utökade rättigheter.

1.7.

Genom konventionen bekräftar världssamfundet och FN sin vilja att förbättra samarbetet mellan länderna för att förhindra och eliminera människohandel och olagligt arbete bland illegala invandrare, samt utöka skyddet av de grundläggande mänskliga rättigheterna för alla migranter i hela världen (3).

2.1

Konventionen syftar till att garantera likabehandling och samma rättsliga villkor för migrerande arbetstagare som för den inhemska arbetskraften. Det innebär att man skall

2.2.

Konventionen anger också att invandrare skall ha rätt att bevara banden till sitt ursprungsland. Det innebär att man skall

2.3.

Konventionen bygger på grundprincipen att alla invandrare skall omfattas av en minimiskyddsnivå. I konventionen behandlas två situationer (legal och illegal) som migrerande arbetstagare befinner sig i, upprättas en katalog över utökade rättigheter för personer som uppehåller sig legalt och föreskriver vissa grundläggande rättigheter för illegala invandrare.

2.4.

I konventionen föreslås åtgärder för att utrota illegal invandring, främst genom att man motverkar missledande information som kan få människor att emigrera illegalt och bestraffar personer som bedriver handel med och anställer illegala invandrare.

2.5.

Den inrättar en kommitté för skydd av migrerande arbetstagares och deras familjemedlemmars rättigheter, vilken består av tio experter som har till uppgift att övervaka efterlevnaden av konventionen och som utnämns av de stater som har ratificerat konventionen.

3.1.

Den internationella migrationen är en följd av de djupa ekonomiska och sociala klyftor som finns mellan de rika länderna i norr och utvecklingsländerna, och dessa klyftor är på väg att fördjupas i ett alltmer globaliserat ekonomiskt system. Majoriteten av de länder som har ratificerat konventionen är dock migranternas hemländer. EU:s medlemsstater, USA, Kanada, Australien, Japan och övriga västländer som tar emot ett stort antal invandrare (4) har ännu inte vare sig ratificerat eller undertecknat konventionen (5).

3.2.

Europeiska unionen, som strävar efter att införa internationella regler på olika områden (inom WTO på handelsområdet, genom Kyotoprotokollet på miljöområdet osv.), bör också verka för att invandrares grundläggande rättigheter garanteras genom internationella regler.

4.1.

EU är ett område där man garanterar och skyddar de mänskliga rättigheterna och där man tillämpar de flesta av FN:s internationella rättsinstrument. Europa har också egna instrument, däribland Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och stadgan om grundläggande rättigheter.

4.2.

EU har också utvecklat olika rättsliga instrument för att bekämpa diskriminering (6). Uppgifter från bland annat Europeiskt centrum för övervakning av rasism och främlingsfientlighet visar dock att invandrare utsätts för diskriminering i arbetslivet (7).

4.3.

EU inledde utformningen av en gemensam lagstiftning om asyl och invandring vid Europeiska rådets möte i Tammerfors. Vid det mötet lades en solid politisk grund för att EU skall kunna harmonisera sin lagstiftning om asyl och invandring samt förbättra samarbetet med tredje land för hantering av migrationsströmmar. I Tammerfors enades man också om att alla personer skall behandlas rättvist och att det krävs åtgärder för ökad integration och kamp mot diskriminering.

4.4

Kommissionen har utarbetat många lagförslag som dock har stött på stora svårigheter inom rådet (8). Fyra år efter mötet i Tammerfors är resultatet magert. Den lagstiftning som antagits är en besvikelse och är mycket avlägsen från Tammerforsmålen, kommissionens förslag, Europaparlamentets yttrande och EESK:s yttrande. Rådet har mycket svårt att enas på grund av den blockering som det nuvarande systemet medger och vissa regeringars hållning.

4.5.

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén har genom olika yttranden anmodat rådet att agera på ett mer ansvarsfullt sätt och i en mer konstruktiv anda präglad av ökat samarbete. Det bli alltmer angeläget för EU att ha en effektiv gemensam lagstiftning för att hantera invandringen på ett lagligt och öppet sätt.

4.6.

EESK har utarbetat olika yttranden (9) där kommittén föreslår att EU skall bedriva en politik som syftar till att den ekonomiska invandringen skall ske på laglig väg, att undvika illegal invandring och att bekämpa människohandel.

4.7

Det är viktigt att snarast utifrån kommissionens förslag (10) och med hänsyn tagen till EESK:s yttrande (11) anta direktivet om tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i syfte att bedriva verksamhet som anställd eller egenföretagare.

4.8

Europeiska rådet i Thessaloniki välkomnade kommissionens meddelande om invandring, integration och sysselsättning (12), där det anges att arbetskraftsinvandringen i EU kommer att öka väsentligt under de närmaste åren och att det därför krävs en effektiv lagstiftning för att uppnå en legal invandring. Kommissionen påpekar också att det krävs integrationsinsatser för den invandrade befolkningen och kamp mot alla former av exploatering och diskriminering.

4.9

I några nationella lagstiftningar om invandring tas inte helt och fullt hänsyn till internationella konventioner om mänskliga rättigheter, och olika icke-statliga organisationer och Europaparlamentet har bedömt att vissa EU-direktiv (t.ex. om familjeåterförening) strider mot de grundläggande mänskliga rättigheterna. EESK anser att de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter och EU:s stadga om grundläggande rättigheter bör ligga till grund för EU:s invandringslagstiftning.

5.1

USA har den senaste tiden bedrivit en unilateral politik i internationella frågor. Hela FN-systemet står inför allvarliga problem på grund av denna situation, vilket äventyrar det enda system som finns för att lösa internationella konflikter multilateralt och genom samarbete.

5.2

EU håller – visserligen med stora svårigheter – på att utforma en gemensam utrikespolitik som ger FN en grundläggande roll. Den framtida konstitutionen kommer att stärka denna uppgift bland gemenskapens övriga uppgifter.

5.3

Multilateralismen utgör grunden för EU:s yttre förbindelser, som också bygger på ett aktivt engagemang i FN-systemet. Kommissionen påpekade nyligen i ett dokument (13) följande: ”Den utmaning som FN för närvarande står inför är tydlig: det globala styret kommer även fortsättningsvis att vara svagt om multilaterala institutioner är oförmögna att säkerställa effektivt verkställande av sina beslut och normer – vare sig det är fråga om de stora världspolitiska frågorna fred och säkerhet eller om det praktiska genomförandet av åtaganden som gjorts vid de senaste FN-konferenserna på det sociala eller ekonomiska området eller på miljöområdet. Här har EU ett särskilt ansvar. För det första har man gjort multilateralism till en fast princip i sina yttre förbindelser. För det andra skulle och borde man kunna fungera som en förebild för andra när det gäller att förverkliga – och t.o.m. gå utöver – sina internationella åtaganden.”

5.4

Globaliseringen skapar nya möjligheter och nya problem i det globala styrelsesystemet (14). Migrationen skapar i dag stora problem för personer som emigrerar och för ursprungsländerna och mottagarländerna. Utmaningen består i att omvandla dessa problem till möjligheter för alla, dvs. för dem som emigrerar, ursprungsländerna och mottagarländerna. Multilateralism och internationellt samarbete måste vara ledstjärnan för ett gott globalt styre, för att införa ett system med normer och institutioner som har fastställts av världssamfundet och som är allmänt erkända.

5.5

FN:s generalsekreterare Kofi Annan sade i ett tal i Europaparlamentet den 9 januari 2004 att internationellt samarbete är det bästa sättet att hantera den internationella migrationen, som kommer att öka de närmaste åren. Han fortsatte med att säga att ”det bara är genom bilateralt, regionalt och globalt samarbete som vi kan skapa partnerskap mellan invandrar- och utvandrarländer och göra migrationen till en motor för utveckling, effektivt bekämpa människohandel, och utforma gemensamma normer för behandling av invandrare och hantering av invandringen.”

5.6

Europa är ett område som bygger på frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna för alla personer. För att i framtiden stärka dessa värden måste EU:s medlemsstater ratificera de internationella konventioner som skyddar dessa grundläggande mänskliga rättigheter, och deras rättsliga normer måste införlivas i gemenskapens och medlemsstaternas lagstiftning.

5.7

I artikel 7 i utkastet till en konstitution för Europa föreslås att EU skall ansluta sig till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, vilket EESK ställer sig bakom. EESK anser också att Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna bör införlivas i konstitutionen, vilket skulle skapa en gemensam grund för alla människors rättigheter i EU.

5.8

Dessa värden måste också genomsyra EU:s internationella förbindelser. Europa måste utifrån FN:s internationella konventioner främja inrättandet av ett gemensamt rättsligt organ för skydd av alla människors grundläggande rättigheter, utan hänsyn till ursprung och hemvist.

6.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén föreslår i linje med sina yttranden om EU:s invandringspolitik och Europaparlamentets resolution att EU:s medlemsstater ratificerar Internationella konventionen om skydd av alla migrerande arbetstagares och deras familjemedlemmars rättigheter, som antagits av FN:s generalförsamling (resolution nr 45/158 av den 18 december 1990) och som trädde i kraft den 1 juli 2003.

6.2

EESK föreslår att kommissionens ordförande och rådets innevarande ordförandeskap vidtar åtgärder för att medlemsstaterna skall ratificera konventionen inom de närmaste 24 månaderna, och att EU också ratificerar konventionen så snart konstitutionen tillåter EU att ingå internationella överenskommelser. För att underlätta ratificeringen bör kommissionen genomföra en studie i syfte att analysera medlemsstaternas och gemenskapens lagstiftning i förhållande till konventionen. Vidare ställer sig arbetsmarknadens parter och andra intressegrupper i det civila samhället bakom EESK och kommissionen när det gäller att framhålla vikten av ratificeringen.

7.12.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 302/53

1.1

Kommissionen anordnade i november 2003 i Salzburg en konferens om den gemensamma landsbygdsutvecklingspolitikens framtid inför EU:s utvidgning. I likhet med konferensen i Cork, som också förespråkade ”en levande landsbygd (1)”, gav konferensen möjlighet

Det är anledningen till att kommittén föreslår att diskussionen om en anpassning av landsbygdsutvecklingspolitiken för åren 2007–2013 skall grunda sig på slutsatserna av denna konferens.

1.2

Med tanke på att EU:s utvidgning innebär flera typer av landsbygdsområden men framför allt att de sociala frågorna och sysselsättningen har en sådan betydelse i de nya medlemsstaterna, anser kommittén att det är viktigt att definiera samstämmigheten och kopplingen mellan regionalpolitiken och den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare.

1.3

Kommissionen har publicerat två dokument som behandlar budgetplanen för den kommande programperioden (2) och den tredje rapporten om sammanhållningen (3). Av dessa dokument framgår att regionalpolitiken till fullo integrerar Lissabonstrategin till förmån för en konkurrenskraftig och kunskapsbaserad ekonomi. Den framtida landsbygsutvecklingspolitiken återfinns under rubriken ”Hållbar förvaltning och skydd av natur- och miljöresurser” som hänvisar till strategin för hållbar utveckling. Denna rubrik innehåller även den första pelaren i den gemensamma jordbrukspolitiken samt gemenskapens miljöskyddsprogram.

1.4

Slutsatserna från toppmötet i Göteborg den 15–16 juni 2001 (4) gjorde det möjligt att anta en europeisk strategi för att främja hållbar utveckling. I denna strategi preciseras att den gemensamma jordbrukspolitiken ”… bland annat bör ha som mål att bidra till att hållbar utveckling åstadkoms genom att lägga ytterligare tonvikt vid att främja hälsosamma produkter av god kvalitet, tillverkningsmetoder som är hållbara ur miljösynpunkt… (5)”

1.5

Slutsatserna från rådet (jordbruk och fiske) i Luxemburg i juni 2003 bekräftar en förstärkning av den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare i syfte att ”främja miljön och djurens välbefinnande samt för att hjälpa jordbrukarna att anpassa sig till de europeiska produktionsbestämmelser som träder i kraft år 2005 (6)”. Det är anledningen till att detta initiativyttrande bör analysera och fördjupa debatten inom de tre handlingsområden som togs upp i Salzburg, nämligen ett konkurrenskraftigt jordbruk, miljöskydd samt bidrag till den ekonomiska och sociala sammanhållningen på landsbygden.

1.6

De parter som berörs av landsbygdsutvecklingen underströk också i slutdeklarationen från Salzburg att det är både nödvändigt och brådskande att påtagligt förenkla gemenskapens politik för landsbygdsutveckling. Med denna förenkling bör man samtidigt ge ökat ansvar åt programpartnerskapen när det gäller att formulera och genomföra helhetsstrategierna.

1.7

Kommittén erbjuder sig därför att inom ramen för detta initiativyttrande undersöka överensstämmelsen mellan framtidens regionalpolitik och framtidens landsbygdsutvecklingspolitik, för att begränsa ”gråzonerna”, fördjupa förslaget om de tre framtida axlar som skall utgöra politiken för landsbygdens utveckling samt att uppmärksamma hur förvaltningen kan förenklas.

2.1

Antagandet av Enhetsakten 1986 påskyndade integrationsprocessen för medlemsstaternas ekonomier. Spännvidden av utvecklingsnivån inom Europeiska unionens olika regioner samt deras konkurrenssituation har emellertid gett förutsättningarna för en verklig sammanhållningspolitik som bör kompensera inre marknadens begränsningar för länderna i Sydeuropa och andra mindre gynnade regioner. Därefter institutionaliserade Maastrichtfördraget om Europeiska unionen som trädde i kraft 1993 den ekonomiska och sociala sammanhållningspolitiken.

2.2

Parallellt med detta har utvecklingen av unionens handelsförbindelser och det successiva öppnandet av den inre marknaden ökat konkurrensen mellan olika europeiska regioner fastän de inte alla besitter samma förutsättningar. Under 1990-talet hade därför strukturpolitiken som huvudsakliga mål

2.3

Den reform som beslutades 1999 (Agenda 2000) och utgör en fortsättning på den redan existerande strukturpolitiken syftar till

2.4

Förklaringen från medlemsstaternas ministrar med ansvar för den fysiska planeringen (Potsdam, 10–11 maj 1999 (7)) och slutsatserna från Europeiska rådets möte i Göteborg (juni 2001) om definitionen av en europeisk strategi till förmån för hållbar utveckling understryker nödvändigheten av geografisk sammanhållning för att uppnå en balanserad och hållbar utveckling inom Europeiska unionen. Denna utveckling har ytterst lett till att konventet i artikel 3 i utkastet till konstitution för Europa föreslog att man fastställer territoriell sammanhållning som ett av unionens mål (8).

2.5

Dessutom anger förordning nr 1260/99 (9), som tar upp allmänna bestämmelser om strukturfonderna, att utvecklingen av den inneboende potentialen i landsbygdsområdena förblir ett av utvecklingens och strukturanpassningens prioriterade mål i regioner som släpar efter i utveckling.

2.6

Med hänsyn till utvecklingen av de principer som styr strukturpolitiken, nämligen stöd till den ekonomiska tillväxten och hållbar utveckling, uppmanar kommittén kommissionen och rådet att inom ramen för den geografiska sammanhållningen betona att landsbygdsutvecklingspolitiken bör fortsätta att utgöra ett av de viktigaste målen inom regionalpolitiken. Således bör problematiken kring skapandet av arbetstillfällen, vidareutbildning och tillgång till ny informationsteknologi på landsbygden till fullo angripas inom detta politikområde.

3.1

De förändringar som skett inom jordbruket sedan nästan 50 år är betydande. Under årens lopp har de format utvecklingen av den gemensamma jordbruksstrukturpolitiken. Från 1962 till 1972 begränsades gemenskapens inblandning till att gälla samordningen av marknadsförvaltningsåtgärder eftersom dessa höll på att skapas. Från 1972 till 1985 växte ytterligare två former av stödåtgärder fram: dels övergripande åtgärder tillämpliga i samtliga medlemsstater (yrkesutbildning, förtidspension osv.), dels regionala åtgärder som syftar till att minska strukturella naturliga handikapp samt att främja jordbruket som helhet.

3.2

Från 1985 till 1999 bidrog sökandet efter jämvikt mellan å ena sidan en nödvändig ökning av det europeiska jordbrukets konkurrenskraft och å andra sidan en anpassning av produktionspotentialen till marknadens behov, samt miljöskydd och utvecklingen i eftersatta områden, till att jordbruksstrukturpolitiken blev jordbruksdelen i regionalpolitikens nya strategi. På detta sätt upprättar strukturpolitiken, utöver övergripande stödåtgärder, åtgärder för bibehållandet av landsbygden, för miljöskydd samt för utveckling av infrastrukturen på landsbygden, inom turismen och för jordbruksverksamheten.

3.3

Med utgångspunkt från konferensen i Cork har man genom ”Agenda 2000” upprättat en integrerad landsbygdsutvecklingspolitik med hjälp av två rättsliga instrument (EUGFJ: Utveckling och Garanti). Dessa strävar mot större överensstämmelse mellan landsbygdsutvecklingspolitiken (GJP:s andra pelare) och pris- och marknadspolitiken (GJP:s första pelare) samt mot att främja diversifieringen av landsbygdens ekonomi.

3.4

Dessutom introducerades ett frivilligt system för modulerat direktstöd. Detta system gör det för det första ekonomiskt möjligt med miljöåtgärder för jordbruket, åtgärder vad gäller förtidspension, beskogning eller sådana riktade till (av naturskäl) missgynnade regioner genom kompensation för institutionella prissänkningar som beslutats i de gemensamma marknadsordningarna för jordbruksprodukter.

3.5

Förordning nr 1257/99 (10) om stöd till landsbygdsutvecklingen genom EUGFJ vilar på följande förutsättningar:

3.6

De 22 åtgärderna, som medlemsstaterna kan inkludera i sin planering för landsbygdsutvecklingen, är fördelade enlig följande i planeringen för åren 2000–2006 (11): 39,2 % för att höja konkurrenskraften och anpassa jordbruket; 35 % för eftersatta områden och miljöåtgärder inom jordbruket samt 25,8 % för anpassning och utveckling av landsbygdsområdena.

3.7

Reformen av GJP som antogs i juni 2003 har förstärkt en av landsbygdsutvecklingspolitikens uppgifter, nämligen uppföljningen av jordbrukets anpassning till samhällets krav. Området för åtgärderna utvidgades till främjande av produktkvalitet, förbättrad produktionsstandard (miljö, djurens välbefinnande), genomförandet av Natura 2000 och förstärkta åtgärder för främjande av unga jordbrukares etablering.

3.8

Därutöver är moduleringssystemet numera obligatoriskt på europeisk nivå. Det borde motsvara en ekonomisk överföring på nära 1,2 miljarder euro för ett helt år från marknadspolitiken till landsbygdsutvecklingspolitiken.

3.9

Med hänsyn till denna utveckling understryker kommittén att GJP:s andra pelare även fortsättningsvis bör ha som första mål att följa upp jordbrukets anpassning till de strukturella förändringar som är direkt förknippade med medborgarnas förväntningar.

3.10

Kommissionens meddelande om budgetplanen för perioden 2007–2013 lägger fram en stabil och relativt låg budget. Posten för EU:s egna medel ligger kvar på en nivå av 1,24 % av BNP. Kommittén stöder kommissionens förslag och framhåller att en minskning av gemenskapens resurser skulle ge en dålig signal i detta skede när Europeiska unionens utvidgning håller på att genomföras.

3.11.

Detta konstaterande gäller även landsbygdsutvecklingspolitiken. Den enda ytterliga resurs som faktiskt skulle behövas för denna politik är en tillämpning av moduleringssystemet, vilket leder till att man enbart kan utföra en finansiell överföring mellan GJP:s första och andra pelare. Det är anledningen till att kommittén starkt anmodar rådet och Europaparlamentet att se till att anslå erforderliga ekonomiska resurser till denna politik eftersom man annars riskerar att den blir substanslös.

3.12

Slutligen kommer den framtida landsbygdsutvecklingspolitiken att genomföras av en ny kommission bestående av 25 kommissionärer. En förvaltning av GJP:s två pelare av särskilda kommissionärer skulle innebära en faktisk risk att man förlorar överensstämmelsen mellan de två politikområdena. Kommittén motsätter sig alla försök till att upprätta särskilda generaldirektorat samt att utse olika kommissionärer för å ena sidan jordbruksfrågor och å andra sidan landsbygdsutvecklingsfrågor.

4.1

Kommittén har redan i sina tidigare yttranden (12) erinrat om att jordbruksmarknaderna är naturligt instabila och i hög grad beroende av prisvariationer. Det är anledningen till att ett system för att reglera utbudet och marknaden är absolut nödvändigt för att jordbruksföretagen skall kunna uppfylla de krav som ställs på en hållbar jordbruksproduktion. Kommittén betonar att man genom att bibehålla en politik till förmån för en reglering av marknaden för jordbruksprodukter bidrar till en lyckad landsbygdsutvecklingspolitik.

4.2

Man avskaffade för övrigt kopplingen mellan själva produktionen och det offentliga stödet till jordbruket genom den senaste GJP-reformen den 26 juni 2003. Denna utveckling ökar nödvändigheten av att se jordbruket ur ett perspektiv av ekonomisk utveckling för att bättre kunna tillgodose nya krav såsom biologisk mångfald, underhåll av unika landskap eller skapande av arbetstillfällen i denna sektor. Kommittén vill därför erinra om att jordbruksproduktionen i första hand bidrar till uppkomsten av en levande landsbygd eftersom den gör det möjligt att etablera ett direkt samband mellan mänsklig verksamhet och territoriet.

4.2.1.

Några av aspekterna av jordbrukets mångfunktionalitet, till förmån för landsbygdsutvecklingen, är den regionala/lokala förankringen av produktionssystemen, metoderna för att ge jordbruksprodukterna mervärde, särskilt genom utveckling av skyddade ursprungsbeteckningar (SUB) och skyddade geografiska beteckningar (SGB) samt direktförsäljning.

4.3

Inom den utvidgade unionen med 25 medlemsstater kommer jordbruket att representera över 13 miljoner direktanställningar och över 5 miljoner anställningar med indirekt koppling till jordbrukssektorn. Dessa arbetstillfällen är till sin natur starkt geografiskt betingade. Och utvecklingen inom gemenskapshandeln mot att bearbetade livsmedel från jordbruket intar en mer och mer framträdande plats stärker bandet mellan jordbrukssektorn och livsmedelssektorn. Jordbrukets bevarande och spridning på landsbygden blir därför en prioritet eftersom man annars riskerar att begränsa landsbygdsområdenas integration i den regionala ekonomin.

4.4

Jordbruksverksamheten kommer att sträcka sig över 45 % av Europas territorium, dvs. 190 miljoner hektar (EU med 27 medlemsstater). År 2001 utgjordes över 10 % av den nyttjade jordbruksarealen av miljöåtgärdsprogram. 15 % av de regioner som klassificerats under direktivet om miljö- och fågelskydd är jordbruksmark och 38 % av jordbruksmarken inom de femton EU-länderna har definierats som nitratkänsligt område. Dessa åtgärder uppfyller lokala miljökrav och/eller mål vad gäller regional planering. Det säger sig självt att jordbruksverksamheten alltid kommer att inneha en framträdande ställning inom den regionala förvaltningen.

4.5

Kommittén erinrar om att de multifunktionella aspekterna inom jordbruksproduktionen på flera områden bidrar till bevarandet av en levande landsbygd. Kommissionen och rådet skall i ett tidigt skede påminna kommittén om varje ny inriktning av landsbygdsutvecklingspolitiken.

4.6

Samtidigt som kommittén stöder slutsatserna från Salzburg-konferensen om en diversifiering av landsbygdsekonomin, påpekar man att det är på sin plats att undvika de problem som en återurbanisering av landsbygden skulle innebära, dvs. att tillämpa samma åtgärder för utvecklingen i landsbygdsområdena som i städerna. Med hänsyn till detta håller kommittén just nu på att utarbeta ett initiativyttrande om jordbruk i närheten av stadsområden (13). Därför borde riktlinjen om en diversifiering av landsbygdspolitiken inom ramen för landsbygdsutvecklingspolitiken koncentreras på några områden med stark koppling till jordbruket, till exempel tjänster som förbättrar jordbruksbefolkningens levnadsvillkor, utveckling av turismen på landsbygden samt stöd till mångsysslande baserat på jordbruksverksamhet.

5.1

Slutsatserna från den tredje sammanhållningsrapporten visar att de bestående skillnaderna mellan regionerna beträffande hållbar utveckling, produktivitet och skapande av arbetstillfällen härrör från strukturella brister vad gäller konkurrenskraftens huvudfaktorer. Kommittén vill betona att politiken för landsbygdsutveckling också bör genomsyras av dessa principer för att bli ett inslag i en satsning på strukturell utveckling av landsbygdsområdena.

5.2

Utvidgningen av Europeiska unionen förstärker problematiken med landsbygdens ekonomiska utveckling genom att det finns en så omfattande ”dold arbetslöshet” i de nya medlemsstaterna. Detta gör det också ännu mer komplicerat att göra en distinktion mellan regionalpolitiken och landsbygdsutvecklingspolitiken. Kommittén föreslår att den tematik som är gemensam för regionalpolitiken och landsbygdsutvecklingspolitiken redovisas utförligt inom ramen för en ny förordning om strukturfonderna, och att man begränsar det antal åtgärder som kan finansieras inom endera politikområdet, så att det blir lättare att skilja på dem.

5.3

Jordbruket kan inte göra anspråk på att ensamt svara för utvecklingen av landsbygden, men det har visat sig att denna sektor fortfarande har en oumbärlig roll för att en politik för landsbygdens utveckling över huvud taget skall lyckas. De direkta och indirekta arbetstillfällenas koppling till regionen och de stora upptagningsområdena gör att det än i dag är en prioritet att jordbruket stöder landsbygdens anpassning till medborgarnas nya förväntningar. Dessutom bidrar både första och andra pelarna inom GJP till landsbygdsutvecklingens mål genom att bibehålla eller förstärka verksamheten inom jordbruket.

5.4

Europeiska unionens utvidgning är också en stor utmaning för GJP:s framtid. Kommittén betonar att erfarenhetsutbyte och överföring av metodik också måste ha en framträdande position i genomförandevillkoren för GJP:s andra pelare under den kommande perioden.

5.5

Det skall särskilt sägas att det ständigt är en angelägenhet för glesbygdsregionerna – som öar, arktiska regioner och bergsområden, med sina permanenta naturliga handikapp – att inre marknaden genomförs fullständigt. Både regionalpolitiken och landsbygdsutvecklingspolitiken måste ta hänsyn till denna aspekt när genomförandemekanismerna fastställs, särskilt genom att föreslå en högre medfinansieringsgrad som väger in dessa begränsningar. Kommittén håller för övrigt på att utarbeta ett initiativyttrande (14) som specifikt behandlar modeller för att i högre grad integrera områdena med naturliga handikapp i den regionala ekonomin.

5.6

Kommittén vill slutligen betona att landsbygdsutvecklings- och regionalpolitiken inte är de enda redskap som det allmänna förfogar över för att främja en harmonisk utveckling av Europeiska unionens regioner och kommuner. Vi erinrar om att den offentliga tjänstesektorns förankring hos allmänheten ute på fältet också bidrar till målet territoriell sammanhållning.

6.1

Den GJP-reform som inleddes i juni 2003 tydliggjorde att det finns en förstärkt koppling mellan GJP:s andra pelare – med landsbygdsutvecklingen som mål – och anpassningen av första pelaren. Ett antal nya åtföljande åtgärder under första pelaren infördes, så att antalet ökade från 22 till 26.

6.1.1

Två nya åtgärder infördes för att främja livsmedelskvaliteten (frivilligt deltagande i ett nationellt program för erkända kvalitetsmärkningar samt insatser för att främja och informera om dessa produkter visavi konsumenterna). De båda övriga nya åtgärderna berör anpassning av produktionsteknik till Europastandarder för miljö, djurens välbefinnande samt växters och djurs hälsa.

6.1.2

En rad befintliga åtgärder anpassades (att hänsyn tas till djurens välbefinnande i samband med miljöåtgärder inom jordbruket, att det offentliga stödet förstärks till unga jordbrukares etablering, att direktivet om livsmiljöer och fågelliv genomförs och att skogsinvesteringar finansieras inom ramen för skogsbruk enligt miljömässiga och sociala kriterier).

6.2

När det gäller de nya medlemsstaterna antogs ett tillfälligt program för landsbygdsutveckling för perioden 2004–2006. Detta kommer att finansiera följande, förutom de fyra nya åtföljande åtgärderna: stöd till jordbrukarsammanslutningar, stöd till partiella självhushåll, tekniskt bistånd och komplettering till direktstöden under GJP:s första pelare.

7.1

Slutförandet av inre marknaden och den successiva öppningen av inre marknaden för jordbruksekonomier med naturliga komparativa fördelar eller lindrigare miljönormer leder till att den europeiska jordbruksmodellen fortfarande måste förbättra sin konkurrenskraft.

7.2

Kommittén stöder följaktligen kravet att axeln ”stöd till investeringar i jordbruksföretagen” inom ramen för landsbygdsutvecklingspolitiken måste förstärkas ytterligare. Det handlar om investeringar som ger jordbruksföretagen möjligheter att ta hänsyn både till miljökrav, till förbättrade förhållanden för djuren och till bättre arbetsvillkor, och detta är desto viktigare som de bidrar till att stödja jordbruket i ett givet område.

7.3

Kommittén understryker att man bör föregripa genomförandet av åtgärden ”rådgivning i jordbruksfrågor”, som möjliggör stöd till anpassning till de nya produktionsstandarderna. Den kommer inte att kunna genomföras i praktiken i medlemsstaterna förrän från år 2006, men villkoren gäller redan från 2005.

7.4

Försvagningen av regleringsinstrumenten för jordbruksproduktmarknaderna, klimatutvecklingen och åtgärderna i samband med hälsovårdskriserna har sedan ett antal år visat på betydelsen av att kunna styra jordbrukens omsättningssiffror. Inom ramen för den GJP-reform som inleddes 2003 avsåg kommissionen att utarbeta en rapport där man studerar möjligheten att en procentandel av moduleringen skulle kunna utnyttjas på nationell nivå för specifika åtgärder i syfte att hantera risker, kriser och naturkatastrofer. Kommittén erinrar om att kommissionen bör överlämna denna rapport före slutet av år 2004, och inleda både nationella och gemenskapliga satsningar på utveckling av försäkringssystem för jordbruket. I förekommande fall bör bidraget från GJP:s andra pelare analyseras som ett kompletterande instrument.

7.5

Den framtida politiken för landsbygdsutveckling bör bekräfta miljöskyddet och landskapsvården som en andra axel, där det huvudsakliga verktyget är miljöåtgärder inom jordbruket och kompensation för naturliga handikapp, med utgångspunkt i gemensamma kriterier, för att säkerställa bibehållen territoriell jämvikt.

7.6

Genom GJP-reformen infördes principen att direktstödet till jordbruket är avhängigt av att man respekterar gemenskapslagstiftningen (19 direktiv och förordningar) om miljön, folkhälsan, djur- och växthälsan och djurens välbefinnande. Kommittén betonar att denna nya aspekt av GJP:s första pelare inte får förväxlas med miljöåtgärderna inom jordbruket. Dessa är inte logiskt förbundna med lagstiftning, utan stöder frivilliga och aktiva insatser från jordbrukarnas sidan i syfte att införa produktionsmetoder inom jordbruket som utarbetats för att skydda miljön och bevara landskapet.

7.7