28.9.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 241/1

1.1

EESK välkomnar kommissionens förslag om att reglera lagvalsreglerna för utomobligatoriska förpliktelser i en europeisk förordning. På så sätt täpper man till en lucka som kännbart har förhindrat utvecklingen av ett enhetligt europeiskt rättsområde.

1.2

Kommittén är positiv till kommissionens insatser och uppmanar samtidigt kommissionen att snarast möjligt avsluta sitt arbete, med beaktande av de ändrings- och korrekturförslag som redovisas utförligt under punkt 9, så att förordningen kan träda i kraft.

1.3

Kommittén stöder kommissionens ansträngningar att genom fullständig harmonisering lösa den rådande rättsliga splittringen inom utomobligatorisk obligationsrätt på det viktiga området för internationell privaträtt. För dem som skall tillämpa lagen innebär detta genomgripande förenklingar. I stället för att i varje enskilt fall som har anknytning till utlandet först behöva sätta sig in i tillämpliga lagvalsregler och i hur lagarna är utformade eller åtminstone skiljer sig åt mellan medlemsstaterna, blir det i framtiden möjligt att utgå från enhetliga normer, som är identiska eftersom förordningen omedelbart gäller i samtliga medlemsstater.

2.1

Kommissionens intention med förordningen är att för första gången i Europeiska unionens historia få till stånd enhetliga lagvalsregler när det utomobligatoriska förpliktelser. När det gäller avtalsförpliktelser infördes enhetliga lagvalsregler redan 1980, när majoriteten av länderna i dåvarande Västeuropa kom överens om konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. Senare anslöt sig även andra stater till konventionen. Då valde man denna form av multilateralt avtal eftersom EG-fördraget vid denna tidpunkt – till skillnad från i dag – inte innehöll någon rättslig grund för att utfärda motsvarande rättsakt i gemenskapen. Lagvalsreglerna för utomobligatoriska förpliktelser omfattas fortfarande av medlemsstaternas nationella bestämmelser, som – även om de ofta bygger på en gemensam värdegrund – åtminstone skiljer sig avsevärt åt vad gäller detaljer och inte minst präglas av av rättspraxis och doktrin. För dem som skall tillämpa lagen uppstår därmed flera svårigheter, alltifrån problem med normbildning och språkkunskaper till besvär med att förstå en främmande rättskultur och tolkning av nationell rättspraxis och doktrin. På grund av det nära faktiska sambandet – både avtalsförpliktelser och utomobligatoriska förpliktelser tillhör obligationsrätten – blev det tydligt att bestämmelserna i konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, som i sig var ett stort framsteg, inte räckte. Det fattades en kompletterande del om utomobligatorisk obligationsrätt. När lagvalsregler för utomobligatoriska förpliktelser harmoniseras kan man förvänta sig avsevärda framsteg, jämfört med det rådande tillståndet i gemenskapen, särskilt med avseende på den säkerhet som uppnås och beräkningsbarheten när man bestämmer vilken materiell rätt som skall tillämpas. Naturligtvis skulle de som skall tillämpa lagen vinna ännu mer på att Rom-I- och Rom-II-instrumenten slås samman till en enhetlig rättsakt. Kommittén inser att ett sådant perspektiv måste vara en ren illusion – eftersom de båda projekten för närvarande befinner sig i helt olika faser – och att det i första hand handlar om att så snart som möjligt få till stånd fungerande bestämmelser för utomobligatoriska förpliktelser. Kommittén beklagar att den planerade rättsakten på grund av Danmarks förbehåll gällande avdelning IV i EG-fördraget inte omedelbart kommer att vara giltigt i denna medlemsstat (även om man har möjlighet att tillämpa bestämmelsen frivilligt) och att effekten av en harmonisering därför inte kan bli helt optimal. Det är positivt att Storbritannien och Irland förklarat att de kommer att tillämpa rättsakten.

2.2.1

Förordningen skall ses som en del av kommissionens breda arbete med lagstiftning som genomförs, är under utarbetande eller som planeras. Kommittén har återigen haft möjlighet att ta ställning till enskilda kommissionsförslag.

2.2.2

Först bör arbetet inom det civilrättsliga området nämnas och framför allt arbetet med

2.2.3

Dessutom bör även arbetet med det civilrättsliga området nämnas, framför allt följande områden:

2.2.4

Det finns ett särskilt samband i fråga om kommissionens arbete med lagvalsregler, där kommissionen i och med offentliggörandet av en grönbok inleder processen att omvandla konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser till en gemenskapsrättsakt (10). Rom II-förordningen kompletterar den Rom I-förordning som föreslås i grönboken.

2.2.5

Det finns flera målsättningar med allt detta arbete: att skapa en europeisk rättslig ram som skall göra det enklare och mindre problematiskt för alla ekonomiska aktörer att utnyttja den europeiska inre marknaden, att öka rättssäkerheten och att underlätta den europeiska allmänhetens möjlighet till rättslig prövning

3.1

Förordningen skall leda till att lagvalsreglerna för utomobligatoriska förpliktelser blir enhetliga. Harmoniseringen av lagvalsregler behandlas i artikel 65 b i EG-fördraget. Kommissionen är behörig att införa dessa bestämmelser om det behövs för att den inre marknaden skall fungera väl. Kommittén anser att så är fallet, eftersom en harmonisering av dessa lagvalsregler bidrar både till att kunna garantera att de ekonomiska aktörerna inom gemenskapen behandlas lika vid gränsöverskridande fall, till att öka rättssäkerheten och till att förenkla rättsliga prövningar – vilket främjar viljan att utöva gränsöverskridande verksamhet – men även till att underlätta för medlemsstaterna att ömsesidigt erkänna rättsakter, så att medborgare i andra medlemsstater omedelbart kan sätta sig in i dessa lagars riktighet.

4.1

Förordningen skall reglera lagvalsreglerna på privaträttens område (artikel 1.1). Det ligger därför nära till hands att standardisera dessa för att undvika missförstånd. Lagstiftaren kan också använda den gängse terminologin i rådets förordning (artikel 1) eftersom denna är klart definierad. Det är självklart att förordningen inte skall tillämpas på skatte- och tullfrågor men det skadar inte att nämna detta faktum.

4.2

Förordningen skall inte tillämpas på samtliga områden som omfattas av utomobligatoriska förpliktelser. Lagstiftaren bör inte sikta alltför högt eftersom det skulle kunna äventyra kontrollen över projektet. Därför är det positivt att förordningen inte skall tillämpas i ärenden som rör familjeförhållanden, underhållsskyldighet och arv (artikel 1.2). På grund av sina sociala konsekvenser hanteras dessa frågor traditionellt i självständiga rättsakter vad gäller lagvalsregler.

4.3

Undantagen för ärenden som rör växlar och checkar beror – liksom undantaget för atomskador – (artikel 1.2) på att de regleras mera fullständigt i särskilda avtal, (11) som även gäller utanför gemenskapen och som inte bör riskera att ifrågasättas.

4.4

Undantaget för juridiska personer i artikel 1.2 f är oundvikligt eftersom dessa frågor är så tätt förknippade med bolagsrätten att de faller under detta område.

4.5

Trust är en särskild konstruktion i angloamerikansk lagstiftning. Det handlar om en konstruktion som ligger mitt emellan bolagsrätt och lagstiftning för stiftelser. Den fungerar på liknande sätt som det tyska Treuhand och är inte någon juridisk person. Denna konstruktion finns inte i Kontinentaleuropa. På grund av sin särskilda karaktär och på grund av att den ligger så nära bolagsrätten är den undantagen redan i konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (artikel 1.2 g). Eftersom bolagsrätt är undantagen i förordningen är det konsekvent att truster är undantagna (artikel 1 e).

4.6

I förordningen åberopas tillämplig lag utan hänsyn till om det handlar om lagen i en medlemsstat eller i tredje land (artikel 2). Man följer härigenom en allmänt erkänd lagvalsnorm som i princip avvisar diskriminering av andra rättsordningar. Kommittén ser verkligen positivt på detta. Om en sakfråga enligt anknytningsreglerna skall lösas enligt en viss rättsordning spelar det ingen roll om det handlar om en rättsordning inom eller utom gemenskapen.

5.1

I artikel 3 behandlas anspråk till följd av skadeståndsgrundande händelse och därmed själva kärnfrågan. I teorin står här en rad alternativa anknytningselement som utan någon större åtskillnad kallas för lex loci delicti (commissi), nämligen rättsordningen på den ort där den skadevållande handlingen företogs, rättsordningen på den ort där den skadevållande händelsen inträffade, rättsordningen på den ort där skadan uppstod och rättsordningen på den skadelidandes vanliga vistelseort. Det finns en tradition och goda skäl bakom samtliga anknytningselement. De används också faktiskt av olika lagvalsregelsystem. Den europeiska lagstiftaren har därför en synnerligen viktig uppgift: att genomdriva enhetliga bestämmelser i samtliga medlemsstater. Detta är den viktigaste frågan och inte frågan om vilken av lösningarna som väljs. För senare praktisk tillämpning bör man vara medveten om att samtliga eller många av dessa anknytningsmoment i ett övervägande antal fall sammanfaller i praktiken. Den skadelidandes vanliga vistelseort är som regel densamma som den där skadan och den skadevållande händelsen inträffade och den skadevållande handlingen företogs. I praktiken är därför striden om vilken ort som är den rätta som regel mer teoretisk. Den europeiska lagstiftaren vill bestämma sig för regeln om att lagen på den ort där skadan uppkom skall tillämpas. Det återstår att se om detta verkligen ligger i linje med utvecklingen på detta område (12), men man kan motivera valet med att man härigenom när allt kommer omkring ger företräde åt skyddet av den skadelidande utan att helt bortse från den skadevållandes intressen. Detta vore kanske fallet om man bara riktade in sig på den skadelidandes vanliga vistelseort. Om man endast riktade in sig på orten för handlingen skulle detta på ett orimligt sätt gynna den skadevållande (13) eftersom man inte tillmötesgår den skadelidandes berättigade förväntningar om skydd. Denna ansträngning från lagstiftarens sida att skapa balans mellan de inblandades intressen verkar i vilket fall som helst godtagbar. Inskränkningen av huvudregeln genom artikel 3.2 om de inblandade har samma vanliga vistelseort ligger i sakens natur och på så sätt kan onödiga exkurser i främmande rättsordningar undvikas. Artikel 3.3 har lagts till som en allmän korrigerande mekanism och motsvarar till sin funktion artikel 4.5 andra meningen i Romkonventionen. I rättspraxis måste man dock se upp så att den principiella omorientering som gemenskapslagstiftaren eftersträvar inte undergrävs i enskilda fall i medlemsstater som hittills tillämpat regeln om orten för handlingen.

5.2

I fall med produktansvar (artikel 4) åberopas i förordningen lagen i det land där den skadelidande har sin vanliga vistelseort. De bestämmelser som fastställs bör mot bakgrund av den delvis häftiga ordväxlingen, framför allt i samband med utfrågningen den 6 januari 2003, betraktas som ett kompromissförslag. Andra tänkbara anknytningsmoment som diskuterats verkar vara mindre lämpade: Förvärvsorten kan till exempel vara rent slumpmässig och i vissa konstellationer kan den knappast heller fastställas på ett meningsfullt sätt (köp via Internet). Orten där skadan uppkom kan vid produktansvar vara lika slumpmässig (när den som förvärvat ett föremål befinner sig på resa och lider skada under resans gång). Den ort där produkten framställts är slutligen inte heller godtagbar som anknytningsmoment eftersom anknytningen till sakförhållandet mot bakgrund av globaliseringen kan vara relativt obetydlig. Det anknytningsmoment som valts ställer däremot den skadelidandes skyddsvärda intressen i förgrunden. Valet är desto mer motiverat eftersom även företrädarna för den huvudsakligen berörda industrin och försäkringsväsendet i den av kommissionen anordnade utfrågningen den 1 januari 2003 till övervägande del uttalade sig för detta alternativ som ett sätt att tillmötesgå konsumenternas företrädare. Tillräckliga hänsyn till industrins berättigade intressen tas genom att huvudregeln (saluföring utan samtycke) inskränks även efter det att de i utfrågningen fått ge uttryck för sin uppfattning.

5.3

Bestämmelsen om otillbörlig konkurrens (artikel 5) återspeglar slutligen den klassiska lagvalsregeln på detta område, nämligen att lagen på den ort där åtgärden påverkar konkurrensen på ett direkt och väsentligt sätt skall tillämpas (den ort där konkurrensen faktiskt påverkas). Inhemska och utländska konkurrenter skall enligt denna bestämmelse behandlas lika, de måste följa samma bestämmelser och har därigenom samma förutsättningar för att konkurrera med varandra. I artikel 4.1 i utkastet till direktiv om otillbörliga affärsmetoder (14) behandlas detta ämne dock annorlunda och principen om etableringsland åberopas. Även om man inte går in på denna skillnad i motiveringarna till de båda rättsakterna, kan problemet med denna inkonsekvens lösas på följande sätt (genom tillämpning av de allmänna principerna för EG-rätten och den inre marknaden): I artikel 5 i förordningen regleras gemenskapens förhållande till tredje land (t.ex. på områden som inte omfattas av direktivet), och i artikel 4.1 i direktivet regleras förhållandet mellan medlemsstaterna på den inre marknaden. Om detta är kommissionens avsikt vore det bra om detta tydligt kunde anges i motiveringarna till de båda rättsakterna. Dock kvarstår det förargliga problemet att en konkurrent från ett annat EU-land och en från tredje land omfattas av samma bestämmelser i en medlemsstat, medan de eventuellt omfattas av olika bestämmelser om de härstammar från olika medlemsstater (i det senare fallet handlar det dock om graden av harmonisering av den materiella konkurrensrätten i direktivet).

Genom att begränsa den allmänna bestämmelsen i artikel 5.1 löser man ett problem som troligen sällan förekommer i praktiken: att en snedvridning av konkurrensen inte får några allmänna följder utan endast påverkar enskilda fall. Härigenom är det motiverat att den skadeståndsgrundande händelsen omfattas av allmänna regler. Kommittén föreslår att man överväger en ändring av namnet på denna rättsakt till ”konkurrens och otillbörliga handelsmetoder” för att tydligare ange att man med bestämmelsen vill täcka in alla överträdelser av konkurrensreglerna.

5.4

Vid första åsynen blir man kanske förvånad över att i en rättsakt om lagvalsnormer för utomobligatoriska förpliktelser finna bestämmelser om kränkningar av privatlivet och personlighetsskyddet (artikel 6), eftersom detta i många rättsordningar traditionellt hör till privaträttens område. Många medlemsstater är i dag dock av en annan uppfattning och behandlar därför frågan i samband med frågan om skadeståndsgrundande händelser. Därför finns det anledning att ta upp dem här. Sambandet med de frågor som behandlas i artikel 5 och 8 kan inte heller ifrågasättas. Det finns anledning att instämma i bestämmelsen i artikel 6.1. Detsamma gäller för bestämmelsen om replikrätt i artikel 6.2. Kommittén ställer sig frågan om inte undantagsbestämmelsen till förmån för lex fori under vissa omständigheter ändå blir överflödig genom artikel 22.

5.5

På området miljöskador (artikel 7) stämmer grundregeln överens med den allmänna principen om anknytning till den skadeståndsgrundande händelsen enligt artikel 3. Det är dock den skadelidandes sak att välja (den för honom under vissa omständigheter mer fördelaktiga) lagen på den ort där den skadevållande händelsen inträffade. Det står bortom allt tvivel att gemenskapslagstiftaren egentligen, genom att i en lagvalsnorm låta den skadelidandes valfrihet stå över huvudregeln, eftersträvar mål som ligger bortom lagvalsreglerna. Av allmänpreventiva skäl hotar lagstiftaren nämligen den som kan vålla miljöskador med en strängare materiell rätt och försöker förmå denne att ägna miljöskyddet särskild omsorg. Denna aspekt framgår också tydligt av skälen till artikel 7.

5.6

När det gäller immaterialrättsintrång (artikel 8) återspeglar lagvalsregeln den på detta område allmänt erkända regeln om att lagen i det land där skydd påkallas skall tillämpas. Detta innebär att inhemska och utländska personer behandlas lika på respektive territorium. Det vore knappast försvarbart att en utländsk person åtnjöt ett större eller mindre skydd än en inhemsk person för frukterna av sitt intellektuella arbete. Innehållet i artikel 8.2 är självklart.

6.1

Den rätt som behandlas i kapitel II, avsnitt 1, i förordningen och avser förpliktelser som uppstår till följd av annat än en skadeståndsgrundande händelse utgör visserligen tyngdpunkten bland de utomobligatoriska förpliktelserna. Det krävs dock bestämmelser, framför allt i fall av obehörig vinst och tjänster utan uppdrag. Härutöver skiljer medlemsstaterna även på andra utomobligatoriska förpliktelser, olika till antalet och formen. För att reglera dessa kan lagstiftaren åberopa en generalklausul, vilket också med rätta sker i artikel 9.1.

6.2

Om en utomobligatorisk förpliktelse grundar sig på ett redan befintligt rättsförhållande mellan parterna (hit hör också avtal), ligger det i sakens natur att man åberopar den rätt som detta redan befintliga rättsförhållande omfattas av (accessorisk anknytning). När det gäller de avtal som särskilt omnämns i bestämmelsen måste man dock ta hänsyn till Romkonventionen, som innehåller en egen bestämmelse om tillämpningsområdet. Formuleringen i artikel 9.1 är dock tillräckligt flexibel för att medge en smidig anslutning till bestämmelsen i Romkonventionen. Bestämmelsen i artikel 9.2 motsvarar till sitt innehåll artikel 3.2 och är motiverad av samma skäl.

6.3

Bestämmelsen om obehörig vinst, enligt vilken lagen i det land där vinsten uppstod skall tillämpas (artikel 9.3), överensstämmer med de principer som är erkända i de flesta medlemsstaterna. Om den obehöriga vinsten uppstått till följd av ett (ogiltigt) avtalsförhållande skall dock artikel 9.1 tillämpas (15). Det vore på sin plats att förtydliga detta i lagtexten, så att man redan från början skingrar alla tvivel bland mindre erfarna personer som skall tillämpa lagen. Som förebild kan nämnas bestämmelsen i artikel 38.1 och 38.3 i tyska EGBGB (Einführungsgesetz zum Bürgerlichen Gesetzbuch), som bygger på samma princip. Enligt de kommentarer som kommissionens företrädare lämnat angående bestämmelsen skall denna anknytning endast tillämpas om man ändå inte kan göra en accessorisk anknytning enligt artikel 9.1 eller 9.2. Kommittén anser att detta måste framgå tydligare, så att eventuella missförstånd bland dem som skall tillämpa lagen kan förebyggas.

6.4

När det gäller tjänster utan uppdrag vill lagstiftaren i förordningen åberopa lagen i det land där huvudmannen har sin vanliga vistelseort (med undantag för de specialfall som anges i artikel 9.4 andra meningen). Denna bestämmelse innebär att lagvalsnormen gynnar huvudmannen. Om man åberopade lagen i det land där gestorn har sin vanliga vistelseort skulle detta innebära att man gynnade denne. Det finns dock en möjlighet till neutralitet i lagvalet som lagstiftaren uppenbarligen inte övervägt, nämligen att åberopa lagen på den ort där tjänsten utförs. Kommissionen uppmanas överväga om inte en sådan lösning vore lämpligare. Detta gäller desto mer som lagstiftaren i artikel 9.4 andra meningen redan funnit en bestämmelse som går i föreslagen riktning. Enligt de kommentarer som kommissionens företrädare lämnat angående bestämmelsen skall denna anknytning endast tillämpas om man ändå inte kan göra en accessorisk anknytning enligt artikel 9.1 eller 9.2. Kommittén anser att detta måste framgå tydligare, så att eventuella missförstånd bland dem som skall tillämpa lagen kan förebyggas.

6.5

Undantagsklausulen i artikel 9.5, som gör det möjligt att i förekommande fall åberopa lagen i ett land som förpliktelsen har en närmare anknytning till, motsvarar artikel 3.3 i förordningen och är motiverad av samma skäl. Frågan är dock om man inte härigenom kan härleda en överordnad princip som gäller för samtliga hänvisningar i förordningen, alltså även för artiklarna 4–8, där detta inte varit avsikten. Kommissionen bör överväga detta och eventuellt införa motsvarande bestämmelse i avsnitt 3. I så fall skulle artikel 3.3 och artikel 9.5 behöva strykas.

6.6

Artikel 9.6 är enligt kommittén överflödig eftersom innehållet i denna redan följer av specialbestämmelsen i artikel 8. Det skulle å andra sidan inte skada om man behöll bestämmelsen.

7.1

Rubriken på avsnitt 3 i kapitel II är onödigt komplicerad och försvårar förståelsen. Kommittén rekommenderar här att man följer Romkonventionens exempel och ger avsnittet rubriken: ”Gemensamma bestämmelser ”.

7.2

Genom att parterna i en utomobligatorisk förpliktelse (artikel 10) får komma överens om tillämplig lag i efterhand följer förordningen med rätta en progressiv tendens som till exempel gjort sig gällande i artikel 42 i tyska EGBGB eller i artikel 6 i den nederländska lagen om internationell privaträtt. Kommittén välkomnar detta. Förbehållet avseende tvingande rätt i artikel 10.2 och 10.3 följer av en allmänt erkänd norm för att undvika att parterna kringgår bestämmelsen, och kommittén har därför ingenting att anmärka på, även om bestämmelsen gör den praktiska tillämpningen mer komplicerad.

7.3

Vid normeringen av tillämpningsområdet för artiklarna 3-10 i förordningen följer lagstiftaren, efter vederbörliga anpassningar, förebilden i artikel 10 i Romkonventionen. Den stora detaljrikedomen är lovvärd och visar att lagstiftaren vinnlagt sig om att uppnå en hög grad av rättssäkerhet.

7.4

Bestämmelsen i artikel 11 d i förordningen är dock problematisk, eftersom processrätten enligt allmänt erkända principer omfattas av lex fori. Den europeiska lagstiftaren bör inte inkräkta på detta. I den mån det handlar om processrättsliga åtgärder för att göra gällande och (i förebyggande syfte) säkra materiella anspråk, bör dessa ur ett processrättsligt perspektiv i princip omfattas av den behöriga domstolens lag. Frågan om förpliktelsen som sådan (materiellt) existerar bör därför omfattas av den rätt som fastställs i artiklarna 3-10. Motiveringen tyder på att detta varit lagstiftarens avsikt. När de processrättsliga åtgärderna och det materiella anspråket hänger så nära samman med varandra att man inte längre kan skilja dem åt, är ett undantag från lex fori-regeln motiverat och lex causae kan åberopas.

7.5

Artikel 12, som behandlar den svåra frågan om tvingande bestämmelser, grundar sig (med hänsyn till de ändringar som motiveras i det konkreta fallet) på artikel 7 i Romkonventionen och överensstämmer därmed med den erkända lagvalsnormen. Rubrikerna, som avviker från Romkonventionen, motsvarar det språkbruk som tagit form på detta område sedan 1980.

7.6

Artikel 13 skapar förutsättningar för en direkt anknytning när det gäller ordnings- och säkerhetsbestämmelser, vilket i princip är motiverat. De regler som gällde på platsen för handlingen, dvs. de regler som skadevållaren kan förväntas iaktta, borde vara relevanta. Bestämmelsen i artikel 7 i Haagkonventionen om tillämplig lag rörande trafikolyckor bör i övrigt (till skillnad från vad som står i motiveringen – s. 25) tolkas på detta sätt, eftersom man i denna valt att rikta in sig på orten för olyckan. Även kommissionens tolkade, vid förfrågan, artikel 13 på samma sätt. Enligt kommitténs uppfattning framgår detta inte tillräckligt klart i alla språkversioner. Kommittén uppmanar därför kommissionen att i artikel 13 otvetydigt förklara de ordnings- och säkerhetsbestämmelser vara relevanta som gällde på platsen för handlingen.

7.7

Lagvalsregeln för direkt talan mot skadevållarens försäkringsgivare ligger i sakens natur och utgör en materiell motsvarighet till den processrättsliga bestämmelsen i artikel 11.2 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.

7.8

Bestämmelsen om subrogation (artikel 15) stämmer överens med artikel 13 i Romkonventionen och är oproblematisk. Kommissionen måste se till att denna överensstämmelse bibehålls även efter det att Romkonventionen omarbetats till en europeisk förordning (Rom-I-förordningen). Detsamma gäller för artikel 17 (bevisbörda), som motsvarar artikel 14 i Romkonventionen. Artikel 16 innebär ett övertagande av artikel 9.4 i Romkonventionen, som på grund av att Romkonventionen avser ett annat ämne endast kommer i fråga som förebild, och är en lyckad anpassning.

8.1

De frågor som behandlas i kapitel III och IV i förordningen är i huvudsak oproblematiska, eftersom det handlar om tekniska bestämmelser som grundar sig på allmänt erkända lagvalsnormer, och tarvar inte någon särskild kommentar. Detta gäller framför allt för artikel 20 (återförvisning är utesluten) som motsvarar artikel 15 i Romkonventionen, artikel 21 (stater med mer än en rättsordning) som motsvarar artikel 19 i Romkonventionen, artikel 22 (grunderna för domstolslandets rättsordning) som motsvarar artikel 16 i Romkonventionen och slutligen artikel 25 (förhållandet till gällande internationella konventioner) som motsvarar artikel 21 i Romkonventionen.

8.2

I artikel 18 i förordningen jämställs vid tillämpningen av förordningen vissa områden utanför den nationella jurisdiktionen med en stats territorium. På så sätt kan man undvika oönskade luckor och slumpmässig anknytning i systemet med lagvalsnormer. Kommittén välkomnar detta.

8.3

En persons vanliga vistelseort spelar i den nuvarande internationella privaträtten och därför också i förordningen en central roll för anknytningen. Medan bestämmelsen om fysiska personers vanliga vistelseort är tämligen oproblematisk kan det uppstå tvivel om detta när det gäller juridiska personer. I förordningen undanröjs detta problem på ett adekvat sätt genom att orten för den huvudsakliga verksamheten förklaras vara relevant. Det hade inte varit lämpligt att ta över artikel 60 i rådets förordning (EG) nr 44/2001, eftersom denna förordning rent generellt är inriktad på personens hemvist och inte den vanliga vistelseorten, och de tre valmöjligheter som föreslås i denna dessutom hade lett till nedsatt rättssäkerhet.

8.4

Lagstiftaren tog med artikel 24 i förordningstexten först sedan ett sådant förslag framförts vid utfrågningen i januari 2003. Förebilden är artikel 40.3 i tyska EGBGB, vars syfte är att redan på materialrättslig grund förhindra skadeståndsanspråk som enligt den allmänna uppfattningen i gemenskapen är att betrakta som orimliga och att i samband med detta framför allt göra tvister och diskussioner om huruvida dessa står i strid med ordre public överflödiga. Kommittén ser positivt på denna avsikt från lagstiftarens sida. Lagstiftaren låter dock förstå att den skadeståndsberättigade inte vore betjänt av att (av i sig godtagbara rättspolitiska skäl) över huvud taget inte få någon ersättning för uppkommen skada på grund av att en främmande materiell regel ligger till grund för både ett ur medlemsstaternas synvinkel lämpligt skadestånd och för ett oacceptabelt straffskadestånd (punitive damages, triple damages). Kommittén fruktar att den nuvarande formuleringen i artikel 24 dock skulle kunna leda till att det inte alls tillerkänns något skadestånd. Han föreslår därför att bestämmelsen formuleras om på följande sätt:

”Tillämpningen av en bestämmelse i den lag som anvisas i denna förordning kan endast ligga till grund för utbetalning av skadestånd i den mån skadeståndet uppenbarligen tjänar andra syften än att ge den skadelidande rimlig kompensation.”

8.5

Artikel 25 i förordningen innehåller ett förbehåll för internationella konventioner som, i den mån medlemsstaterna är bundna av sådana konventioner, ger dessa företräde när det gäller lagvalsnormer rörande utomobligatoriska förpliktelser. Bestämmelsen motsvarar i allt väsentligt artikel 21 i Romkonventionen men gör det till skillnad från Romkonventionen inte möjligt att i framtiden ingå från EG-rätten avvikande avtalförpliktelser. Denna skillnad kan förklaras med att avsikten med förordningen är att binda den nationella lagstiftaren och med att en fortsatt splittring av rättsläget i gemenskapen måste förhindras. Kommittén gläder sig över förbehållet eftersom detta gör det möjligt för medlemsstaterna att även i framtiden fullgöra ingångna avtalsförpliktelser och bibehålla sitt medlemskap i viktiga, delvis världsomfattande konventioner. Kommittén vill i detta sammanhang bara som ett exempel påminna om 1886 års Bernkonvention för skydd av litterära och konstnärliga verk, avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrättigheter (TRIPs-avtalet), den internationella konventionen om bestämmelser om assistans och bärgning i sjönöd av den 23 september 1910 och den internationella konventionen om ansvarsbegränsning för ägare av havsfartyg.

—

utreda förhållandet mellan artikel 5 i förordningen och artikel 4.1 i direktivet om otillbörlig konkurrens och anpassa motiveringen i enlighet med denna,

—

undersöka om det verkligen är lämpligt att ge den skadelidande valfrihet vid miljöskador (artikel 7),

—

ytterligare förtydliga förhållandet mellan artikel 9.3-9.4 och artikel 9.1-9.2 i förordningens text,

—

överväga om det inte vore lämpligare att i artikel 9.4 förklara lagen på den ort där tjänsten utförs vara relevant,

—

undersöka om artikel 9.5 kan upphöjas till en allmän princip i förordningen och placeras i avsnitt 3,

—

ändra rubriken på avsnitt 3 till ”Gemensamma bestämmelser”,

—

i artikel 13 i förordningen otvetydigt förklara de ordnings- och säkerhetsbestämmelser relevanta som gällde på orten för handlingen,

—

formulera om artikel 24 på följande sätt:

28.9.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 241/7

1.1

Det är ett sedan länge erkänt faktum att den EU-baserade läkemedelsindustrin spelar en central roll i såväl industri- som hälsosektorn. EU-institutionerna har lagt stor vikt vid att utveckla industrins olika komponenter och de fördelar för patienterna som detta leder till.

1.2

Vid Europeiska rådets möte i Lissabon 2000 fastställde Europeiska unionen sitt strategiska mål att bli ”världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi, med möjlighet till hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen och en högre grad av social sammanhållning”. Läkemedelsindustrin skulle ge ett viktigt bidrag för att nå detta mål.

1.3

I rådets slutsatser om läkemedel och folkhälsa underströk man vikten av innovativa läkemedel med betydande behandlingsmässigt mervärde för att nå både industriella mål och folkhälsomål.

1.4

En rapport med titeln ”Global competitiveness in Pharmaceuticals, A European Perspective” (1) (vanligen kallad Pammolli-rapporten) lades fram för kommissionen i november 2000. I rapporten identifieras några problem som måste lösas, och slutsatsen är att ”Europa släpar efter USA när det gäller förmågan att alstra, genomföra och understödja innovativa processer vilka blir alltmer kostsamma och organisatoriskt komplicerade”.

1.5

Kommissionens meddelande syftar till att diskutera de problem som togs upp i Pammolli-rapporten och i följande rapporter, eftersom det finns en medvetenhet om att läkemedelssektorn spelar en viktig hälsomässig, social och ekonomisk roll i Europeiska unionen.

1.6

Viktiga framsteg har gjorts genom införandet av gemenskapsförfaranden för godkännande för försäljning samt inrättandet av Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMEA) 1995.

1.7

I mars 2000 noterade kommissionens rådgivande grupp för hälso- och sjukvårdspolitik att läkemedelssektorns folkhälsorelaterade mål är ”att göra verksamma, högkvalitativa och säkra läkemedel, inklusive nya och innovativa produkter, lätt tillgängliga för alla som behöver dem oavsett inkomst eller social ställning” (2).

1.8

Kommissionen är fast besluten att fullborda den inre marknaden för läkemedel genom att stimulera forskning och utveckling (3) och göra det mer attraktivt att investera i EU. Man vill också inrätta system för att öka patienternas valmöjligheter. Detta innebär att man vill göra det lättare att få tillgång till läkemedel till överkomliga priser.

1.9

Kommissionen har inrättat en ny högnivågrupp för läkemedelsutveckling och läkemedelsförsörjning (”G10 läkemedel”) (4) med uppgift att förutsättningslöst granska de problem som läkemedelssektorn brottas med och föreslå kreativa lösningar.

1.10

G10-gruppen offentliggjorde sin rapport ”High Level Group on innovation and provision of medicines” i maj 2002, och den metod för konsensus som gruppen föreslår i sina 14 rekommendationer utgör grunden för kommissionens ”handlingsplan”, om vilken EESK har uppmanats att avge ett yttrande (Bilaga).

1.11

Denna ståndpunkt har fått ytterligare stöd genom rådets resolution om ”Läkemedel och utmaningar på folkhälsoområdet – Patienten i centrum” (5).

2.1

Syftet med detta meddelande är att ”redogöra för kommissionens syn på hur dessa rekommendationer [från G10] kan genomföras under nuvarande omständigheter”. Inom de områden där nationell behörighet råder har kommissionen föreslagit en riktning som den anser att medlemsstaterna kan välja, och man anger också vad kommissionen kan åta sig att göra för att underlätta denna process, t.ex. den viktiga uppgiften att kontrollera förändringen och effektiviteten.

2.2

Kommissionen delar mot denna bakgrund in meddelandet i fem allmänna teman:

3.1

Läkemedelsindustrin har ett sammansatt nät av relationer till hälsovårdssystemen, forskningen, patienterna och konkurrerande företag. Den är en stor arbetsgivare inom Europeiska unionen. Läkemedelsindustrin måste vara innovativ och fungera väl tillsammans med de olika systemen i USA och Japan. Tonvikten i meddelandet ligger på att utforma en sammanhållen angreppsmetod för att skapa fördelar för industrin och patienterna samt att stimulera industrin så att den i ökande omfattning skall kunna ge betydande bidrag till en dynamisk, kunskapsbaserad och konkurrenskraftig ekonomi i Europa. EESK håller med om att detta är en mycket viktig uppgift.

3.2

Läkemedelsindustrins konkurrenskraft är ett avsevärt problem och ofta jämför man med den amerikanska läkemedelsindustrins framgångar. Det är viktigt att framhålla att läkemedelsindustrin i sig inte är särskilt svag, utan att problemen beror på att marknaderna fortfarande skiljer sig från land till land. Detta beror i sin tur på mycket olika inställning till forskning, innovation och klassificering av läkemedel i receptbelagda och receptfria kategorier. Orsaken till detta är beroendet av beslutsprocesserna inom de 25 olika staterna, och deras olika social- och sjukförsäkringspolitik. Detta påverkar investeringarna i forskning och utveckling samt tillgången till produkter. Följden blir ytterst att fördelarna för patienterna varierar mellan medlemsstaterna.

3.3

Det är ytterst viktigt att beakta relationen mellan läkemedelsindustrin och hälsovårdssystemen i medlemsstaterna, hur och i vilken utsträckning de finansieras och hur man skall se till att patienterna i alla medlemsstater har tillgång till alla läkemedel som är godkända i EU. Detta är en central målsättning för kommissionen, men EESK vill påpeka att det råder skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller att garantera tillgången till läkemedlen och förmågan att finansiera denna målsättning. EESK är särskilt oroad över de potentiella konsekvenserna för de anslutande staterna.

3.4

EESK framhåller att det blir allt viktigare att involvera patienterna i beslutsprocessen och i utvecklingen av partnerskap mellan offentliga och privata aktörer samt patientgrupper för allas bästa. EESK välkomnar den integrerade strategi som kommissionen föreslår men är besviken över att gruppen G10 – Läkemedel inte hade en bredare representativ bas.

3.5

EESK noterar att statistiken visar en nedgång i den europeiska läkemedelsindustrins konkurrenskraft. Svagheterna i den europeiska modellen för läkemedelsindustrin har visserligen kartlagts, men det är ändå viktigt att rikta blicken mot existerande färdigheter, etablerade strukturer och prestationer i Europa, och inte bara anta att den amerikanska modellen med nödvändighet är den bästa eller enda framgångsvägen, med tanke på alla intressen som står på spel. Huvudsyftet i EU-modellen är att skapa effektiva hälso- och sjukvårdssystem som uppfyller patienternas behov, oavsett om dessa är av medicinsk, ekonomisk eller social art, samtidigt som läkemedelsindustrins ekonomiska verksamhet främjas.

3.6

Kommissionens meddelande har ett mycket brett underlag och EESK vill rikta uppmärksamheten mot det problem som kommittén redan tidigare framhållit, nämligen att de åtgärder som krävs för att gå framåt på dessa områden hittills har genomförs långsamt, och vi undrar hur kommissionen skall kunna göra snabbare framsteg med utgångspunkt i det föreliggande meddelandet (6).

3.7

Kommissionen framhåller hur viktigt det är att kontrollera och utvärdera resultaten gentemot på förhand fastställda resultatindikatorer. EESK upprepar farhågorna när det gäller avsaknaden av jämförbara statistiska uppgifter för att kunna bedöma framsteg och nya förslag som rör läkemedelsindustrin. Bättre förfaranden krävs för att definiera vilken information som bör samlas in, och EESK skulle vilja att ett mer framåtblickande och öppet system införs.

3.8

Det kan konstateras att läkemedelssektorn skapar kvalificerade arbetstillfällen även utanför läkemedelsindustrin, t.ex. inom andra forskningsområden, allierade företag, universitet och hälsosektorn. Utan en mer integrerad strategi för forskning och utveckling i Europa, som kompletteras med lämpliga investeringar, finns emellertid risken att kvalificerad arbetskraft försvinner från denna sektor i Europa.

3.9

EESK inser svårigheten i att skapa en integrerad inre marknad i nuvarande och kommande medlemsstater och efterlyser tydliga strategier för att uppnå detta mål för läkemedelsindustrin. Skälet är de skillnader som föreligger dels mellan EU:s och medlemsstaternas befogenheter när det gäller marknadsföring av läkemedel, dels – och framför allt – mellan medlemsstaternas sjuk- och hälsovårdssystem och finansieringen av dessa. EESK skulle återigen vilja betona att vi, som vi framhållit i tidigare yttranden, fäster stor vikt vid att skyddet av människors hälsa ges företräde på alla lagstiftningsområden, eftersom läkemedelssektorns folkhälsorelaterade mål är att göra högkvalitativa och säkra läkemedel, inklusive innovativa produkter, tillgängliga för alla som behöver dem oavsett inkomst eller social ställning (7).

4.1.1

Hälsovården blir i allt högre grad ett ansvar som delas med de patienter som visar ett aktivt intresse för den egna hälsan och för olika omsorgsformer. Kommissionen har konstaterat att patienternas engagemang är av stor betydelse, och EESK välkomnar betoningen på att på alla nivåer skapa och stödja olika möjligheter till medverkan från patienternas sida.

4.1.2

Det nyskapade organet Europeiskt Patientforum kommer att utgöra en användbar mekanism för att kanalisera patienternas åsikter och stärka EU:s Hälsoforum, som inrättades 2001 för att samla en rad europeiska aktörer inom hälsoområdet, bl.a. sociala organisationer som arbetar på detta område. Genom dessa initiativ erkänns den roll som de statliga respektive de icke-statliga organisationerna spelar på folkhälsoområdet och som måste stödjas.

4.1.3

I detta sammanhang är det viktigt att enskilda patienter eller patientgrupper som medverkar i beslutsfattandet får god information om beslutsgången och om hur starkt inflytande som måste utövas. Det är av avgörande betydelse att det skapas ömsesidigt förtroende mellan dem som har professionell och teknisk kompetens och dem vilkas roll det är att se till att allmänheten erhåller korrekt och lättförståelig information om läkemedlen.

4.1.4

EESK anser att det är oerhört viktigt att informationens kvalitet och dess tillgänglighet för patienterna och allmänheten förstärks, särskilt när det gäller objektivitet och tillgänglighet. Ministerrådet var av samma mening i rådets slutsatser om läkemedel och folkhälsa från juli 2000. EESK ger därför ett starkt stöd till förslaget att man skall utveckla ett kvalitetsmärke för att fastställa ”kvalitetskriterier för hälsorelaterade webbplatser” och att detta också skall gälla alla andra former av information. Det är ytterst viktigt att de enskilda upplyses om och i lämpliga fall uppmuntras att söka rådgivning av sjukvårdspersonal, eftersom en prioriterad fråga måste vara att undvika överkonsumtion och olämplig konsumtion av läkemedel.

4.1.5

Förslaget att inrätta ett offentligt-privat partnerskap som innefattar en rad berörda parter i avsikt att upplysa, ge råd och övervaka informationsspridningen välkomnas. EESK skulle gärna se att man samlar läkemedelsföretag och representanter för patienter, vetenskapliga och sociala organisationer, försäkringsbolag och funktionshindrade samt vetenskapsmän och sjukvårdspersonal i syfte att förbättra patientinformationen och folkhälsoupplysningen. Sådana partnerskap skulle kunna ge värdefull information till medlemsstaterna, Europaparlamentet, kommissionen och ministerrådet i en rad frågor rörande läkemedelsindustrin och de enskildas hälsovård.

4.1.6

Informationsspridning i syfte att förbättra folkhälsan i medlemsstaterna kommer att utgöra en viktig byggsten för att skapa större harmoni och främja insamlingsmetodernas och analysernas effektivitet.

4.1.7

EESK stöder kraftfullt förslaget att bevara förbudet mot reklam för receptbelagda läkemedel riktad till allmänheten. Frågan om reklam för icke receptbelagda läkemedel måste behandlas med försiktighet så att en lämplig användning av läkemedel kan säkerställas.

4.1.8

EESK menar att ansvarig självmedicinering bäst uppnås om användaren får råd från kunnig sjukvårdspersonal. Olämplig självmedicinering kan leda till att behandlingen inleds för sent och i vissa fall till interaktion med receptbelagda läkemedel, vilket kan ge negativa konsekvenser.

4.2.1

EESK stöder helhjärtat den definition av ”relativ effekt” som kommissionen anger för medicinsk teknologi, t.ex. läkemedel. Denna omfattar ”ett läkemedels behandlingsmässiga mervärde (added therapeutic value, ATV), som är läkemedlets kliniska effekt jämfört med andra behandlingar, och läkemedlets kostnadseffektivitet”. Man erkänner dock att vissa medlemsstater kan få svårt att anta denna strategi och att det därför är viktigt att tidsramarna är tillräckligt vida för att den skall kunna genomföras effektivt.

4.2.2

EESK inser hur viktigt det är att öka tillgången till effektiva (även ur kostnadssynpunkt), nya och säkra läkemedel för största möjliga antal människor. Tillämpningen av kriterierna för relativ effekt i medlemsstaterna har direkt inverkan på priser och ersättning, som är varje medlemsstats ansvar. EESK skulle vilja rikta uppmärksamheten mot konsekvenserna för sjukförsäkringsbudgeten som skiljer sig åt mellan olika medlemsstater. Budgetrestriktionerna kan förhindra utskrivning av de mest effektiva läkemedlen.

4.2.3

Det vore lämpligt att främja erfarenhetsutbyte när det gäller utvärdering av kostnadseffektiviteten i syfte att förbättra de olika typer av utvärderingsteknik som används i medlemsstaterna.

4.3.1

EESK instämmer i att det är ytterst viktigt med ett kraftfullt system för säkerhetsövervakning och menar att de befintliga systemen måste förstärkas. All sjukvårdspersonal som skriver ut eller delar ut läkemedel bör liksom patienterna själva delta i ett effektivt system för säkerhetsövervakning efter saluföring. Detta system bör gälla alla läkemedel. Ett sådant frivilligt rapporteringssystem bör vara särskilt strängt när det gäller läkemedel som just har kommit ut på marknaden. Om försäljningstillstånd delas ut i enlighet med snabbare förfaranden blir det dessutom nödvändigt att komplettera systemet med en omsorgsfull säkerhetsövervakning. Bland annat skulle observationsstudier kunna användas för att så fort som möjligt finna belägg för de berörda läkemedlens säkerhet eller eventuella giftighet.

4.3.2

Den vedertagna metoden att visa läkemedels effektivitet är randomiserade kontrollerade kliniska försök. Oftast är dessa försök av mycket begränsad omfattning, eller också utgörs försökspersonerna av patienter som inte representerar alla sorters tänkbara läkemedelsanvändare, och därför kan de inte ge belägg för potentiella risker, särskilt inte när det gäller sårbara patientkategorier. Observationsstudierna ger därför ett annat slags information än de kontrollerade försöken och utgör ett verkligt komplement till dem. Observationsstudier ger endast i sällsynta fall information om önskade effekter, även om de ibland kan ge upplysningar om när ett läkemedel inte fick den förväntade (godartade) effekten.

4.4.1

EESK noterar att läkemedelsindustrin har en betydelsefull ställning genom sitt bidrag till den europeiska handelsbalansen för högteknologi och genom att uppfylla sociala mål och folkhälsomål. Den utgör en viktig källa till högkvalificerade arbetstillfällen. Det är därför ytterst viktigt att lagstiftningen och regelverken fungerar friktionsfritt för att uppmuntra och stödja läkemedelsindustrin och att EU:s medlemsstater på nationell nivå ser till att nya läkemedel med behandlingsmässigt mervärde så fort som möjligt blir tillgängliga för patienterna. Det är viktigt att främja och stödja forskningen för att förbättra utvecklingen av nya behandlingsformer.

4.4.2

EESK stöder visserligen de nyckelåtgärder som kommissionen föreslår, men vill ändå påpeka följande:

4.4.3

EESK ger sitt stöd till att man inom ramen för översynen av läkemedelslagstiftningen förbättrar funktionen hos såväl det centraliserade förfarandet som förfarandet för ömsesidigt erkännande i syfte att påskynda utvärderingsprocessen och förkorta väntetiden innan det slutliga beslutet fattas. Att kommissionen och EMEA redan har förkortat sina interna handläggningstider skall välkomnas, men ytterligare förbättringar behövs om patienterna i EU skall kunna få tillgång till nya behandlingsmetoder inom rimlig tid och inte befinna sig i en sämre position än de som får vård i USA.

4.4.4

Stödet till utveckling av innovativa läkemedel från Sjätte ramprogrammet för forskning (FP6), som prioriterar ämnesområdena biovetenskap, genomik och bioteknik för bättre hälsa, välkomnas som ett första steg i rätt riktning.

4.4.5

Ytterligare fördelar skulle kunna uppnås om man försöker reducera perioden mellan den ursprungliga patentansökan för ett potentiellt läkemedel och ansökan om godkännande för försäljning genom att undvika onödiga förfaranden.

4.4.6

EESK stöder förslaget att uppgiftsskyddet skall harmoniseras inom tio år, men eftersom ytterligare information skall finnas tillgänglig för särskilda grupper som barn anser kommittén att möjligheten att förlänga uppgiftsskyddet med ett år bör övervägas ytterligare.

4.5.1

EESK instämmer i att ansträngningarna bör inriktas på att ”finna den bästa behandlingen för patienten inom ett effektivt vårdsystem”, särskilt med hänsyn till de ökande vårdkostnaderna. Det bör noteras att läkemedel svarar för i genomsnitt 15 % av budgetarna för hälso- och sjukvård (10). Medlemsstaterna är också skyldiga att säkerställa att beslut om prissättning och ersättning fattas öppet på ett icke-diskriminatoriskt sätt och inom en bestämd tidsram (11).

4.5.2

Medlemsstaterna har full behörighet att vidta nationella åtgärder för att kontrollera vårdkostnaderna. Det leder till stora prisskillnader mellan medlemsstaterna som kommer att öka med utvidgningen. EESK vill dock framhålla att oavsett vilket prissättningssystem som införs så får det inte skapa hinder för att innovativa och effektiva läkemedel kan säljas på marknaden. EESK uppmanar kommissionen att se till att direktivet om öppenhet (direktiv 89/105/EEG) tillämpas fullt ut.

4.5.3

Sådana skillnader mellan administrativt reglerade priser kan medföra att den inre marknaden inte fungerar friktionsfritt. EESK välkomnar därför kommissionens förslag att man skall inleda diskussioner om alternativa metoder för de nationella kontroller av läkemedelsrelaterade utgifter som medlemsstaterna genomför. EESK instämmer i att ökad konkurrens på marknaden och mer dynamiska marknadsmekanismer skulle göra det lättare att nå målet om en mer integrerad marknad. Diskussionerna bör omfatta en översyn av privat och offentlig finansiering av läkemedel samt folkhälsa.

4.5.4.1

EESK anser att när ett nytt läkemedel har fått försäljningstillstånd (som intygar dess effektivitet, säkerhet och kvalitet) bör det ställas till patienternas förfogande så snabbt som möjligt om deras hälsotillstånd kräver det. EESK stöder möjligheten att omedelbart lansera nya läkemedel efter beviljande av försäljningstillstånd.

4.5.4.2

Finansiering och kontroll av offentliga vårdutgifter i medlemsstaterna kan utgöra ett hinder för att patienter i EU:s alla medlemsstater samtidigt skall få tillgång till nya läkemedel. EESK anser att man skulle kunna ersätta direkta priskontroller med kontroll av hälsovårdsutgifter och anmodar kommissionen att inleda en diskussion om hur man skulle kunna uppnå detta. Det bör i detta sammanhang vara möjligt att överväga att avskaffa priskontroller för företag som tillverkar läkemedel som varken köps eller ersätts av staten via obligatorisk sjukförsäkring.

4.6.1

EESK instämmer i att generiska läkemedel är viktiga för att hålla nere hälsovårdskostnaderna och därmed bidra till en långsiktigt hållbar finansiering av vården, men det är också viktigt att hitta en balans mellan användningen av dessa läkemedel och utvecklingen av nya produkter för att läkemedelsindustrin skall kunna bevara sin dynamik och patienterna få fler valmöjligheter.

4.6.2

EESK stöder en klarare definition av generiska produkter och delar åsikten att man särskilt skall granska immateriella rättigheter med hänsyn till utvidgningen.

4.7.1

Kommittén inser att receptfria läkemedel som säljs på apotek eller i den allmänna detaljhandeln bidrar till att öka konkurrensen på marknaden och att det underlättar för allmänheten att köpa dessa läkemedel eftersom det inte kräver läkarbesök. EESK anser dock det är viktigt att dessa läkemedel används på ett absolut säkert sätt.

4.7.2

Klassificeringen av receptfria läkemedel stämmer inte överens i alla medlemsstater. EESK stöder därför strävan efter större överensstämmelse mellan klassificeringsbesluten i enlighet med principerna för den inre marknaden.

4.7.3

EESK stöder också kommissionens förslag om att användning av samma varumärke för både receptbelagda och receptfria läkemedel bör tillåtas om medlemsstaterna är säkra på att det inte utgör någon risk för folkhälsan.

4.7.4

Kommittén upprepar dock att det finns en fara i att receptfritt sälja olika antibiotikaprodukter, som endast bör få skrivas ut av läkare. Om sådana läkemedel används för obetydliga symptom eller felaktigt riskerar man att skapa större problem genom att resistensen ökar, vilket i sin tur får konsekvenser för framtida sjukdomar och särskilt allvarliga infektioner. Det är därför viktigt att sätta in dessa läkemedel i ett vidare folkhälsosammanhang och kontrollera bruket av dem genom recept. Det är ytterst viktigt att patienterna får korrekt och lättförståelig information om dessa receptbelagda läkemedel och att undersöka användningen av dem i framtida forskning.

4.8.1

EESK inser vikten av att utveckla och understödja en dynamisk forsknings- och utvecklingsbas inom läkemedelsindustrin som bygger på sakkunskap både inom industrin och forskningsinstitut.

4.8.2

EESK ställer sig bakom målet att inrätta virtuella hälsoinstitut för att stimulera och organisera forskning inom hälsovård och bioteknik i EU genom att sammanföra forskare med gemensamma forskningsintressen. Kommittén anser att det behövs en sammanhängande struktur för att kombinera forskarnas sakkunskap med effektiva spridningsmetoder om man skall kunna behålla deras kunskap och på allvar kunna konkurrera med USA inom forskning och utveckling. Det sjätte ramprogrammet för forskning är ett välkommet första steg.

4.8.3

EESK har i tidigare yttranden uttryckt sitt stöd för att inrätta ett Europeiskt centrum för förebyggande och kontroll av sjukdomar (12) och därmed skapa en starkare vetenskaplig bas för folkhälsan i Europa.

4.8.4

Stöd till forskning och innovation kräver att man söker efter nya finansieringskällor. EESK välkomnar därför förslaget att man skall undersöka en rad uppslag: riskkapital, lån till låga kostnader, skattekrediter, garanterade marknader samt utvidgning av patenträttigheter eller utökad ensamrätt på marknaden. Det är viktigt att i större utsträckning uppmärksamma och utnyttja samverkanseffekter mellan universitet, forskningsinstitut och läkemedelsindustrin.

4.9.1

EESK välkomnar direktivet om kliniska prövningar (13), där det betonas att patientskyddet måste sättas i förgrunden när prövningen utformas. I direktivet betonas också att man måste förenkla och harmonisera de administrativa bestämmelserna för att bereda vägen för effektiv samordning av prövningar i EU. Vi välkomnar också bestämmelsen om att inrätta den första europeiska databasen om kliniska prövningar.

4.9.2

EESK framhåller att upphovet till verklig innovation också finns inom småföretag eller bland enskilda som arbetar med en originell idé. Det finns en risk att invecklade administrativa rutiner i EU och medlemsstaterna eller kraven på de större företagen att göra ett urval av forskningsprojekt som kan drivas samtidigt förhindrar uppkomsten av nyskapande idéer från dessa källor. Det bör avsättas medel till att uppmuntra denna potential och främja samarbete mellan företag för att sådana idéer skall kunna utvecklas till läkemedel som har möjlighet att lanseras på marknaden.

4.9.3

Jämfört med USA fokuserar EU och medlemsstaterna ofta på att ”undvika misslyckande” snarare än på att lyckas genom att ta risker, vilket kan leda till misslyckanden. Det är önskvärt att vidga perspektiven i detta avseende. Enligt EESK bör samtliga medlemsstater snarast börja tillämpa direktivet om rättsligt skydd för biotekniska uppfinningar eftersom bristande efterlevnad av direktivet hämmar den europeiska bioteknikindustrins utveckling.

4.9.4

EESK stöder också antagandet av en patentlagstiftning för hela gemenskapen som kommer att minska medlemsstaternas kostnader.

4.9.5

EESK framhåller att 40–50 % av läkemedlen för barn inte är licensierade för barn och att licensansökan inte heller har lämnats in för pediatriskt bruk. EESK rekommenderar att man gör en särskild forskningsinsats för att bedöma korrekt läkemedelsdos för barn och äldre samt kvinnor och män. Det centrala är en säker och effektiv läkemedelsdos i varje enskilt fall.

4.9.6

Korrekt dosering är särskilt viktigt för äldre som tar flera olika mediciner för flera åkommor, samtidigt som de har nedsatt organfunktion (t.ex. lever och njurar). Det centrala är således att en viss medicinering är anpassad till de läkemedel som har ordinerats för andra sjukdomar.

4.9.7

EESK vill också påpeka att sjukdomar som är mycket sällsynta i Europa kan vara mycket vanliga i utvecklingsländer och att det ökande antalet resor i kombination med global uppvärmning kan leda till att vissa ”övergivna” sjukdomar (orphan diseases) (14) blir vanligare och svårare att bota.

4.10.1

EESK instämmer i att det är en stor utmaning att integrera de nya medlemsstaternas ekonomier och hälsovårdsystem i den befintliga unionen. De flesta av de blivande medlemsstaterna kan inte avsätta lika mycket resurser till hälso- och sjukvård som de nuvarande medlemsstaterna, och tillgång och prissättning på läkemedel är därför mycket viktiga frågor i deras hälsovårdsystem. Det skall ses mot bakgrund av ökande vårdkostnader, en åldrande befolkning och nya, framväxande sociala och hälsovårdsrelaterade problem.

4.10.2

Det blir också en utmaning att harmonisera de immateriella rättigheter som skulle kunna skapa betydande prisskillnader och därmed leda till ökad parallellimport, vilket sker när det finns systematiska prisskillnader mellan medlemsstaterna. I en sådan situation kan inte bara innehavaren av försäljningstillståndet utan också enskilda och andra företag köpa stora volymer läkemedel i billigare länder, importera dem till dyrare länder och sälja dem med vinst enbart på grund av prisskillnaden. EESK ställer sig bakom kommissionens förslag att man skall försöka komma till rätta med detta problem genom att i lag kräva att parallellimportören informerar innehavaren av försäljningstillståndet, de behöriga myndigheterna och EMEA om sin avsikt att genomföra en parallellimport i en viss medlemsstat.

4.10.3

Det påpekas dock att det juridiska ansvaret för att bevaka respekten för immateriella äganderättigheter ligger hos patentinnehavaren.

4.10.4

EESK välkomnar kommissionens åtgärder för att säkerställa att de nya medlemsstaterna har möjlighet att föra en dialog om eventuella svårigheter i samband med tillämpningen av läkemedelslagstiftningen före och efter EU-inträdet.

4.11.1

En avgörande faktor för att utvecklingen skall fortsätta inom läkemedelssektorn i Europa är förmågan att lära av varandra. EESK välkomnar därför kommissionens förslag att man skall utforma en uppsättning EU-indikatorer som omfattar både industrins konkurrenskraft och folkhälsomål. Kommittén ser också positivt på att en arbetsgrupp bildas för att utarbeta dessa indikatorer.

4.11.2

Indikatorerna måste omfatta läkemedlens resultat och resultat knutna till hälsovård i samband med

5.1

EESK välkomnar kommissionens meddelande om ”en starkare EU-baserad läkemedelsindustri till gagn för patienten” och stöder det omfattande program som planeras i meddelandet. Det är ett ambitiöst program och det kommer att bli en utmaning att uppnå dess mål.

5.2

Även om kommissionen i meddelandet överväger förbättringar för patienterna, främjar en konkurrenskraftig EU-baserad läkemedelsindustri, planerar åtgärder för att stärka EU:s vetenskapliga bas, tar hänsyn till den utvidgade unionen och säkerställer att medlemsstaterna lär av varandra så vill kommittén framföra följande synpunkter:

5.3

EESK betonar att beroendet av beslutsprocesserna inom 25 olika stater innebär att EU:s läkemedelsindustri förefaller svagare än industrin i USA och Japan, som har möjlighet att tillämpa enhetliga strategier för forskning, innovation och prissättning. Processen inleddes med G10:s rekommendationer att EU bör sträva efter en verklig inre marknad och att konsekvenserna för hälsovårdssystemen och folkhälsan i medlemsstaterna måste kontrolleras genom benchmarking.

5.4

EESK vill uppmärksamma att det har lagts fram en lång rad undersökningar, dokument och förslag om läkemedelsindustrin under de senaste åren och frågar sig hur man snabbare skulle kunna göra framsteg till följd av G10:s rekommendationer, kommissionens meddelande och ministerrådets åtaganden.

5.5

EESK inser svårigheten i att skapa en integrerad inre marknad inom läkemedelssektorn, som är komplex och underordnad medlemsstaternas befogenheter och skiftande system. Det är dock mycket viktigt att ha en klar strategi för att uppnå detta mål.

5.6

EESK stöder kommissionens avsikt att fastställa resultatindikatorer för att utvärdera och bevaka framstegen inom industrin, och betonar än en gång vikten av att det finns konsekvent statistik för att kunna bedöma framstegen i kommissionens program.

5.7

Kommittén framhåller än en gång att den fäster stor vikt vid en hög skyddsnivå för människors hälsa och att det måste ha företräde på alla lagstiftningsområden.

5.8

EESK stöder starkt förslaget att man skall utveckla ett kvalitetsmärke för att fastställa kvalitetskriterier för hälsorelaterade webbplatser och alla andra former av information, och betonar att det är mycket viktigt att uppmuntra allmänheten att söka rådgivning av sjukvårdspersonal.

5.9

EESK stöder ett kraftfullt system för läkemedelsövervakning, som dock måste stärkas ytterligare och även omfatta ett effektivare utnyttjande av epidemiologiska studier.

5.10

EESK anser att det finns en reell möjlighet att utforma en mer samordnad forskningsstrategi med enklare och mer harmoniserade administrativa förfaranden. Målsättningen att hitta nya finansieringskällor, t.ex. i form av riskkapital, lån till låga kostnader och skattekrediter, välkomnas och bör snarast börja utforskas.

5.11

EESK rekommenderar att man för en fortlöpande dialog och förenklar systemen för att möjliggöra innovation och kunskapsutbyte, dels för att stärka läkemedelsindustrin, dels för att understödja och utveckla kunskaperna samt öka sysselsättningen i en konkurrenskraftig läkemedelsindustri.

5.12

EESK rekommenderar också att EU och medlemsstaterna bidrar med stöd för att bygga upp nätverk mellan viktiga forskningscentra och garantera finansiering under en relativt lång period med målet att främja innovation och ge forskningsgrupperna trygghet och kontinuitet i deras arbete.

28.9.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 241/15

1.1

Genom beslut 1999/784/EG (1) antog rådet förslaget om gemenskapens medverkan i Europeiska audiovisuella observationsorganet under en tidsperiod som löper ut den 31 december 2004.

1.2

I yttrandet av den 22 september 1999 gav EESK sitt stöd till kommissionens förslag om gemenskapens medverkan.

1.3

Bakgrunden till både kommissionens förslag och EESK:s stöd var den audiovisuella industrins ställning som en av de näringslivssektorer som har stor strategisk betydelse för Europa. Det gäller i synnerhet radio- och TV-sändning samt filmproduktion.

2.1

Kommissionen föreslår följande:

2.2

Förslaget motiveras i huvudsak med följande:

2.3

Med beaktande av de positiva erfarenheterna av det tidigare samarbetet, vilka sammanfattades i en lägesrapport (2), anser kommissionen att det vore lämpligt att förlänga gemenskapens medverkan i observationsorganets verksamhet med en period på två år. Denna korta förlängning betyder att man kan täcka en period som är mycket viktig för fastställandet av observationsorganets framtida verksamhet och att man kan införa detta i gemenskapens finansiella planer, utan att det påverkar de framtida beslut som kommer att fattas 2006 när man har fullständig information om observationsorganets nya uppdrag och finansiella ram.

3.1

EESK gav ursprungligen sitt stöd åt kommissionens förslag om gemenskapens medverkan i observationsorganet eftersom man ansåg att det skulle bidra till att stärka den europeiska audiovisuella industrins konkurrenskraft genom att förbättra förmedlingen av ekonomisk och rättslig information, skapa en bättre överblick över marknaden samt främja överskådligheten och investeringarna i infrastruktur.

3.2

EESK anser, bland annat med utgångspunkt i kommissionens rapport om observationsorganets verksamhet (3), att förväntningarna generellt fortfarande är uppfyllda och att den ursprungliga motiveringen till godkännandet fortfarande gäller, främst att den audiovisuella industrin har betydelsefulla ekonomiska, kulturella och demokratiska aspekter.

4.1

Enligt EESK:s uppfattning är det viktigt för EU:s egen industri och för konsumenterna att ha tillgång till tillförlitliga och aktuella upplysningar av den karaktär som observationsorganet kan säkerställa.

4.2

EESK fäster vikt vid att konsumentskydd och upphovsrätt fortfarande är prioriterade frågor för observationsorganet.

4.3

EESK rekommenderar dessutom att observationsorganet överväger att behandla skatteförhållandena för den audiovisuella sektorn, film inbegripet, som ett särskilt tema eftersom stöd till områden av särskilt intresse och statsstöd redan har behandlats.

4.4

Det är viktigt att observationsorganet får möjlighet att verka på nuvarande grundval fram tills det att en ny strategi kan antas och genomföras 2006.

4.5

EESK anser emellertid att det i samband med en ny strategi kan bli nödvändigt att utöka budgeten i synnerhet för att skapa utrymme för ytterligare inriktning på multimedia- och filmområdet.

5.1

EESK stöder kommissionens förslag till beslut om en förlängning av gemenskapens medverkan i observationsorganet med två år, eftersom man anser att det kommer att stärka den europeiska audiovisuella industrins konkurrenskraft genom att förbättra förmedlingen av ekonomisk och rättslig information, ge bättre överblick över marknaden samt främja överskådligheten och investeringarna i infrastruktur.

5.2

EESK framhåller än en gång att den audiovisuella sektorn i EU (4) är av stor strategisk betydelse och kan leda till att nya arbetstillfällen skapas. Mot bakgrund av den snabba utveckling som fortfarande präglar den audiovisuella industrin och sektorn över hela världen är det desto viktigare och strategiskt riktigt att ha tillgång till tillförlitliga statistiska uppgifter om sektorn.

5.3

EESK påpekar än en gång (5) att kommissionen bör upprätta ett europeiskt kontor för informationssamhället. Detta kan bidra till att samordna de olika initiativen om konvergens på multimediaområdet och förbättra möjligheterna till ett mer konkret arbete på det kulturella området i syfte att skydda och främja den europeiska kulturella identiteten och utforma en europeisk kulturpolitik.

28.9.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 241/17

1.1

Kommissionen antog 2001 ett meddelande om den europeiska energiinfrastrukturen. Om den utvidgade europeiska el- och gasmarknaden verkligen skall fungera, räcker det inte att tillämpa gemensamma regler och standarder. Det måste också finnas en adekvat infrastruktur som kopplar samman medlemsstaterna.

1.2

I meddelandet presenteras ett antal åtgärder, bland annat ett sammankopplingsmål på 10 % för el och prioriterad finansiering för de transeuropeiska nätverksprojekt som förklarats vara prioriterade projekt av europeiskt intresse. Kommissionen föreslog också att man för prioriterade projekt skulle öka det aktuella taket för bidrag till utvecklingsfasen från 10 % till 20 %. Vid sitt möte i Barcelona ställde sig rådet särskilt bakom sammankopplingsmålet om 10 %, medan det fortfarande diskuterar ökningen av taket för bidrag.

1.3

Om anslutningsländerna skall kunna ta del av den inre marknaden för el och gas krävs det en översyn av riktlinjerna för de transeuropeiska energinäten (TEN). Flera av de projekt som binder samman den gamla gemenskapen med de nya medlemsstaterna uppfyller redan nu villkoren för finansiering via TEN, men förteckningen över projekt måste kompletteras. Det krävs en liknande strategi när det gäller EU:s grannländer. På medellång sikt är målsättningen att stegvis bygga upp en europeisk marknad för el och gas, som kan omfatta fler än 35 länder med över 600 miljoner invånare. Den marknaden bör upprättas på grundval av gemensamma standarder för marknadsöppning, miljöskydd och säkerhet.

1.4

Efterfrågan på naturgas växer snabbt och gemenskapen måste i ökande utsträckning importera gas. Det krävs diversifierad gasförsörjning och ny infrastruktur för att kunna säkerställa att den europeiska energimarknaden fungerar effektivt och för att trygga den framtida tillgången på gas. Det behövs både investeringar i nya försörjningsledningar och i inhemska ledningar – även om den nuvarande infrastrukturen kommer att användas flexiblare efter marknadsöppningen. Det måste också finnas ett nära samarbete med försörjningsländer och transitregioner.

2.1

Den nuvarande översynen av TEN-riktlinjerna för el och gas syftar särskilt till att integrera de nya medlemsstaterna i ramverket för den inre el- och gasmarknaden. Målsättningen med den nya skrivningen är att

Enligt meddelandet blir medlemsstaterna tvungna att ge företräde åt prioriterade projekt, att underlätta och påskynda genomförandet av projekt och att göra bedömningar och rapportera dessa till kommissionen.

2.2

I bilagorna till beslutet finns förteckningar över projekt av gemensamt intresse som berättigar till finansiellt stöd från gemenskapen (bilaga III) enligt de villkor som finns i bilaga II, projekt av gemensamt intresse som skall vara prioriterade i fråga om gemenskapens stöd (bilaga I) samt projekt av europeiskt intresse (bilaga IV).

2.3

Under perioden 2007–2013 förväntas de nödvändiga investeringarna i prioriterade byggprojekt rörande el- och gasnäten uppgå till runt 28 miljarder euro, varav 20 miljarder investeras inom EU och 8 miljarder i tredje land. Det tillkommer dock kostnader för att genomföra andra projekt av gemensamt intresse.

3.1

EESK har i sina yttranden uttryckligen ställt sig bakom kommissionsförslagen om att utveckla och stödja transeuropeiska energinät för el och gas som en del av målsättningen att skapa välfungerande el- och gasmarknader samt en övergripande strategi för att säkra tillgången på energi. Kommittén stöder också kommissionens förslag att öka taket för bidrag till utvecklingsfasen av projekt till 20 %.

3.2

Tyvärr har TEN-projekten hittills endast förverkligats i mycket långsam takt och otillfredsställande omfattning, vilket kommittén redan påpekat i föregående yttranden. Ett allvarligt hinder har varit svårigheter att finansiera betydande byggprojekt. De 20 miljoner euro per år som kommissionen kan avsätta i utvecklingsstadiet av projekt kan knappast påverka genomförandet av dessa. Därför måste det skapas offentlig–privata partnerskap.

3.2.1

Finansieringen i sig behöver inte vara det enda hindret, utan det kan finnas fler anledningar till att TEN-projekten inte genomförs i tillfredsställande takt, exempelvis att medlemsstaterna inte engagerar sig tillräckligt i gränsöverskridande projekt. Här kan en europeisk samordnare få stor betydelse. I vissa fall har valet att ansöka om offentlig finansiering försenat byggstarten, som skulle gått enligt tidsplanen om man inte behövt invänta vissa beslut.

3.2.2

Långa, komplicerade och – vad gäller slutresultatet – osäkra procedurer vad gäller planering och tillståndsgivning utgör dock för närvarande ett stort hinder för investeringar i infrastruktur. Om en EU-institution bedömer att ett projekt skall anses vara prioriterat bör detta ge en tydlig signal till lokala och övriga beslutsfattare att det är viktigt att projektet genomförs inom utsatt tid.

3.3

EESK ser positivt på kommissionens förslag till beslut, men konstaterar att det helst borde ha lagts fram tidigare. När detta yttrande antas av EESK:s plenarsession har utvidgningen redan ägt rum och EU har 25 medlemsstater. När det gäller kontakten med grannländerna har behovet av att säkra energitillgången varit känt sedan länge, åtminstone sedan grönboken om försörjningstryggheten på energiområdet.

3.4

EESK anser att analysen av sammankopplingssituationen och genomgången av de möjligheter som finns inom unionen och i grannländerna är relevant och upplysande.

3.5

Kommissionen hänvisar dock inte till bredare och mera långsiktiga studier av den förväntade utvecklingen på den inre energimarknaden, vilket skulle kunna ge nödvändig kunskap för att bedöma vilka infrastrukturprojekt som är viktiga. Det är mycket viktigt med långsiktiga eller alternativa scenarier, särskilt när det gäller en sektor där investeringarnas livslängd sträcker sig över minst 50 år. Bristen på sådana hänvisningar är också förvånande eftersom informationen finns tillgänglig och det bland andra är kommissionen som tagit fram den.

3.5.1

Naturgas är en särskilt intressant energikälla inom den framtida europeiska energisektorn. Trenden är en snabbt ökande användning av naturgas och därmed ett ökat beroende av att importera denna från länder utanför EU. Denna utveckling framhäver vikten av att kontrollera och reglera infrastrukturerna liksom de risker som är förknippade med ett starkt beroende av få aktörer och med en stark ägarkoncentration. Vilka är de perspektiv på medellång och lång sikt – när det gäller efterfrågan, förbrukningsorter och energikällor – som ligger bakom förslagen om prioriterade infrastrukturprojekt? Hur förväntas användningen av uppvärmning, el-framställning och kraftvärme – samt eventuella planer att framställa väte ur gas – utvecklas? Vilken potential har var och en av dessa källor? Politiska beslut, alltifrån EU:s övergripande miljöpolitik till lokalt fattade beslut, har stor betydelse för valet av energislag och för energimarknaden. Beslutsfattarna bör därför ha ett vidare och mera långsiktigt perspektiv.

3.6

En relevant fråga är om det kan finnas alternativa lösningar till vissa av problemen med flaskhalsar som man hoppas kunna lösa genom de föreslagna nätverksprojekten. Vore det i vissa fall en mera praktisk lösning att investera i el-framställning nära platser med omfattande el-efterfrågan? Dessa aspekter bör alltid beaktas när förslagen om nätverk utarbetas. Man bör också ta hänsyn till eventuell ökad energieffektivitet och distribution av energi från förnybara energikällor.

4.1

Skäl 4 bör skrivas om så att en effektivt fungerande inre marknad och strategiska mål som att trygga tillgången på energi och tillhandahållandet av allmänna tjänster betraktas som lika viktiga frågor.

4.2

Projekt inom en medlemsstat bör endast i undantagsfall kunna tas med i förteckningen över projekt av europeiskt intresse.

28.9.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 241/19

1.

Detta förslag avser en kodifiering av rådets första direktiv av den 23 juli 1962 om upprättandet av gemensamma regler för vissa godstransporter på väg (1).

2.

För EU:s medborgare är det viktigt att gemenskapsrätten förenklas och förtydligas. Europaparlamentet, rådet och kommissionen har framhållit vikten av att kodifiera de rättsakter som ändras ofta och i ett interinstitutionellt avtal av den 20 december 1994 enats, om en påskyndad arbetsmetod som skulle kunna användas i detta syfte. De rättsakter som skall kodifieras får dock inte ändras i sak.

3.

Kommissionens förslag uppfyller helt denna målsättning och EESK har därmed inget att invända mot förslaget förutom att det är påfallande sent att lägga fram denna kodifiering, kodifieringen görs dock inom fastställda ramar eftersom den senaste ändringen infördes 1992.

28.9.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 241/20

1.1

Syftet med förslaget är att lösa problemet med hur lagstiftningen om förpackningar och förpackningsavfall (1) skall tillämpas i fråga om de anslutande staterna. Lagstiftningen antogs den 1 november 2002 – i detta fall antogs ändringarna först i februari 2004 – och omfattas inte av anslutningsfördraget. Kommissionen har dragit slutsatsen att det lämpligaste skulle vara att lägga fram detta ändringsförslag enligt artikel 95 i anslutningsfördraget.

1.2

Europeiska rådet godkände vid sitt möte i december 2002 ett antal informations- och samrådsmekanismer för de anslutande staterna när det gäller sådan lagstiftning. Alla anslutande stater utom Cypern (2) meddelade i februari 2003 kommissionen att de skulle komma att behöva ytterligare en övergångsperiod innan det ursprungliga direktivet kan tillämpas. Detta förslag till ändringsdirektiv bygger på ett omfattande bilateralt tekniskt samråd med alla tio anslutande stater.

1.3

Det gällande direktivet (3) syftar till att förebygga och minimera förpackningars och förpackningsavfalls påverkan på miljön genom mål för återvinning och materialutnyttjande. De nya målen är avsevärt högre än målen från 2001 och måste uppnås senast i slutet av 2008. Direktivet innehåller särskilda mål för plast, metall, papper och papp samt glas. De särskilda målen kommer att leda till en förbättring av den allmänna miljöskyddsnivån i EU. De kommer också att minska den rådande snedvridningen av konkurrensen, medföra en mer omfattande harmonisering på inre marknaden och göra investeringarna i infrastrukturen för materialutnyttjande säkrare.

1.4

Enligt förslaget skall de anslutande staterna ha uppnått målen senast den 31 december 2012.

2.1

Det föreslagna ändringsdirektivet är en nödvändig rättsakt som anger en realistisk tidsfrist för de anslutande staternas tillämpning av lagstiftningen.

2.2

I sitt yttrande av den 29 maj 2002 (4) gav EESK sitt fulla stöd till det ursprungliga direktivet som en viktig pådrivande faktor för att uppmuntra medlemsstaterna att lagstifta om återvinning och materialåtervinning av förpackningsavfall.

3.1

EESK noterar att den genomsnittliga volymen av förpackningsavfall som produceras i de anslutande staterna är 87 kg per capita, vilket kan jämföras med 169 kg per capita i de nuvarande medlemsstaterna. Även om förpackningskonsumtionen kan väntas öka i de anslutande staterna under påverkan av inre marknaden, vill EESK förespråka att alla insatser görs för att minimera förpackningsproduktionen vid källan, om detta är förenligt med kraven på säkerhet och hygien.

3.2

Varje medlemsstat kommer även fortsättningsvis att ha ansvaret för de system som används för att uppnå återvinningsmålen. En lång rad krav, förfaranden, incitament och förebyggande åtgärder finns i gemenskapen, och EESK uppmanar kommissionen att fortsätta arbetet med att sammanställa bästa praxis och sprida information om fallstudier som kan tjäna som förebilder.

28.9.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 241/21

1.1

Enligt de anslutningsförhandlingar som hölls i december 2002 kommer åtta av de länder som för närvarande omfattas av bestämmelserna i förordningen att anslutas till unionen 2004.

1.2

Kommissionen anser att förordningen bör ändras till förmån för mottagarländer som inte skall ansluta sig till unionen 2004 för att beakta erfarenheterna av det instrument som upprättats samtidigt som de bakomliggande målen respekteras.

1.3

Ändringar bör också genomföras för att göra vissa bestämmelser mer förenliga med dem som kommer att tillämpas på nya medlemsstater. Följande ändringar föreslås: i) införande av en ny stödberättigande åtgärd för att göra det möjligt för landsbygdssamhällen i Bulgarien och Rumänien att utarbeta och genomföra lokala strategier för landsbygdens utveckling, ii) anpassning av stödintensiteten så att den motsvarar de nivåer som beviljas länder som blir medlemmar i EU under 2004 och iii) ytterligare klargörande av bestämmelserna om tak för stödsatser. Den sistnämnda ändringen skall ha retroaktiv verkan för samtliga förmånsländer.

2.1

Gemenskapens bidrag får inte överstiga ett tak på 75 % av de totala stödberättigande offentliga utgifterna. Kommissionsförslaget medför inte ytterligare kostnader för gemenskapsbudgeten eftersom det finansieras genom redan tilldelade medel.

2.2

Bestämmelserna om tak för stödsatser i rådets förordning (EG) nr 1268/1999 (1) kommer att göras klarare och utförligare.

2.3

Denna ändring innebär att alla tak som fastställs i Europaavtalen beaktas.

2.4

Förslaget innebär också ökad bidragsnivå för vissa åtgärder enligt artikel 2.

2.5

Stödsatser i Bulgariens och Rumäniens bergsområden anpassas från och med den 1 januari 2004 till dem som gäller för mindre gynnade områden i de länder som ansluts till unionen den 1 maj 2004.

3.1

EESK stöder kommissionens förslag att genomföra lokala strategier för att stärka den lokala ekonomin.

3.2

EESK välkomnar ökade stödsatser som en nödvändig förutsättning för att kunna utveckla jordbruket och uppfylla normer för livsmedelstillverkning och miljöskydd.

4.1

Kommittén är medveten om de stödsökandes problem när det gäller att finna finansiering innan de kan få ta emot investeringsstöd.

4.2

Kommittén kommer därför att be kommissionen att utarbeta metoder som gör det möjligt för dessa länder att maximera finansieringen.

5.1

EESK stöder helhjärtat kommissionens förslag om ändring av förordningen.

28.9.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 241/23

1.1

Detta förslag avser en kodifiering av rådets direktiv 89/398/EEG av den 3 maj 1989 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om specialdestinerade livsmedel. Det nya direktivet ersätter ett antal olika rättsakter som omfattas av kodifieringen. Förslaget följer de kodifierade texterna vad beträffar innehållet i sak och begränsar sig till att föra samman texterna, vilket innebär att de ändringar som krävs till följd av kodifieringen endast är av formell karaktär.

3.

Man har sett till att kodifieringen inte innebär någon konkret ändring utan endast syftar till att göra gemenskapslagstiftningen klar och överskådlig. Kommittén ger därför sitt fulla stöd till denna målsättning och välkomnar förslaget på grundval av ovanstående försäkran.

28.9.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 241/24

1.1

Meddelandet har två syften. Dels beskriver det några av de tidiga resultaten av arbetet inom Equal och några lovande lösningar som redan kan ingå vid utarbetandet av nya metoder för att bekämpa diskriminering och ojämlikhet på arbetsmarknaden – ”fri rörlighet för goda idéer”, dels innehåller meddelandet även en framåtblick mot den andra omgången av Equal, genom att initiativets principer och uppbyggnad bekräftas, samtidigt som programmets tekniska detaljer presenteras.

1.2

I detta tidiga skede framstår partnerskapen som Equalprogrammets mest påtagliga framgång. Syftet med dessa partnerskap är att föra samman aktörer som kan samarbeta i ett utvecklingspartnerskap för att tillsammans utveckla ett integrerat sätt att angripa de mångfasetterade problemen.

1.3

Equal har i sin uppbyggnad integrerat de viktigaste kännetecknen för god förvaltning, eftersom initiativet behandlar tvärgående politiska frågor och eftersom man arbetar tvärs över och överskrider de sedvanliga institutionella gränserna.

1.4

Equal bygger på en tematisk metod, och efter att ha samrått har medlemsstaterna enats om att inte ändra på de tematiska områden som skall behandlas i samband med den andra omgången.

1.5

Under andra omgången skall Equalprogrammet för första gången ta hänsyn till EU:s utvidgning. En konsekvens blir att stöd till romerna och offer för människohandel kommer att begäras från alla temaområden i och med att dessa utmaningar blir betydligt mer omfattande.

1.6

Equal ger de nya medlemsstaterna en god möjlighet att arbeta tillsammans med de nuvarande medlemsstaterna för att finna bra metoder för att klara av den sociala och yrkesmässiga integrationen av asylsökande.

1.7

Visserligen är det en pågående process, och det går ännu inte att styrka några resultat, men Equals första omgång, som inleddes 2001, kan redan nu illustrera lovande modeller för att angripa diskriminering och bristande jämlikhet, bland annat med avseende på funktionshinder och sexuell läggning, insatser för att få arbetstagare att förlänga den yrkesverksamma perioden, att få arbetslösa och osysselsatta att starta företag, invandrarnas bidrag till sysselsättning och ekonomisk tillväxt, åtgärder för att främja anpassning på arbetsmarknaden, strategiska ”byggstenar” för livslångt lärande, eliminering av könssegregering inom vissa sektorer och yrken, delat ansvar för omsorg och hemarbete, företagens sociala ansvar, kamp mot marginalisering samt den sociala ekonomins möjligheter att skapa nya arbetstillfällen och höja deras kvalitet.

1.8

Det tematiska angreppssättet förblir stabilt, men Equal kommer ändå att ta itu med nya utmaningar under andra omgången, särskilt efter utvidgningen, såsom frågan om offren för människohandel och diskriminering av romer.

1.9

Samarbete mellan alla medlemsstater är en grundläggande aspekt av Equal, och det fungerar bra under en rad olika former: från utvecklingspartnerskap till tematiska nätverk.

1.10

Det är en utmaning att se till att nya idéer och modeller integreras och inlemmas på alla politikområden och i alla aktiviteter, men för att Equal skall få maximal verkan måste resultaten analyseras, riktmärkas och spridas så att de kan få en verkan både inom medlemsstaterna och över hela unionen.

1.11

Utvärderingen består av två delar, en halvtidsöversyn och en fortlöpande bedömning. I det första fallet genomförs nationella halvtidsutvärderingar. De lämnades till kommissionen i december 2003, och på grundval av dessa utarbetades utvärderingen på europeisk nivå. Ingen av de utvärderingsexperter som har deltagit i utvärderingen av Equal på EU-nivå föreslår ändringar i programmets överordnade struktur. De har dock på grundval av rapporterna från de nationella utvärderingsexperterna samt utifrån sina egna analyser och undersökningar på fältet kunnat visa på ett antal problem som skulle kunna begränsa Equals effektivitet, och gjort ett antal rekommendationer som kan öka effektiviteten. Efter denna halvtidsutvärdering kommer de nuvarande medlemsstaterna att fortsätta att utarbeta årliga etapprapporter.

2.1

Det är positivt att man är entusiastisk till partnerskap (avsnitt 3), och kommittén stöder erkännandet av betydelsen av att uppmuntra partnerskap mellan grupper som inte samverkat tidigare. Detta är en av de mest betydelsefulla faktorerna för att Equal skall bli en framgång. De administrativa och stödjande processerna bör läggas upp så att verksamhet i partnerskap ges högsta prioritet.

2.2

Avsikterna bakom fas 1 (som beskrivs i avsnitt 3, fjärde stycket) är välmotiverade. Att förenkla förfarandena för att gå vidare till utvecklingsarbete kommer att bidra till att behålla styrfarten och leda till att programmets framgång inte i alltför hög grad beror på de människor som lagt upp det.

2.3

Det förhållandet att det är ett så brett spektrum av samarbetsparter i Equal medför att deras aktiva deltagande sannolikt stimulerar utvecklingen av välfungerande administrativa lösningar. Hjälp till delaktighet i Equals principer och struktur bör vara liktydigt med sunda styresformer, och man försummade ett värdefullt tillfälle att understryka detta i avsnitt 3.1. Om de nätverk som skapas via Equal (avsnitt 3.1, fjärde stycket) skall kunna fortleva krävs det att alla parter får möjlighet att påverka andra berörda aktörers politik och praxis. Det är välkommet att man diskuterar möjligheten att integrera dem som direkt drabbas av diskriminering, men det skall sägas att genomförandet av Equal på europeisk, nationell, regional och lokal nivå ofta är hierarkiskt, och det kan öka byråkratin och reducera känslan av delägarskap om inte sådana problem föregrips och undviks. Kontrollen över anslagen bör särskilt lyftas fram som en mekanism som i många fall stärker delaktigheten.

2.4

Det är positivt att man diskuterar den europeiska sysselsättningsstrategin, processen för social integration, fördraget, Europeiska flyktingfonden och andra politiska instrument. Det är ett sätt att ge Equal en inramning och en betydelsefull möjlighet för grupper som normalt inte är engagerade i EU:s politiska process att förstå den och etablera kopplingar till den. Fler källor till litteratur eller information och referenser kan uppmuntra sådana grupper att göra fler undersökningar. Diskriminering och ojämlikhet utgör viktiga faktorer i samband med marginalisering, men förtrogenhet med förändringsarbetets administrativa aspekter är viktigt för att Equal på alla fronter skall föras ut till grupper och enskilda som saknar erfarenhet av att påverka politiskt. Dessa riktlinjer kan bli en första kontaktpunkt för vissa grupper.

2.5

Tyngdpunkten på innovationer i Equal (avsnitt 5) behandlas i relation till nya genomförandemodeller. Equals riktlinjer om nyskapande åtgärder (avsnitt 11.4, punkt 17) tar också upp nya processer för policyutveckling. Man får inte förbise utvecklingspartnerskapens potential att etablera medinflytande och välfungerande styresformer inom policyutvecklingen och policygenomförandet.

2.6

Att mainstreamingaktiviteterna förstärks är ett erkännande av deras betydelse. När nya projekt etableras av ”informationsförmedlare” kan följden bli fler nyskapande verksamheter. Det är viktigt att hålla i minnet att de personer som deltar i innovationsprocessen inom utvecklingspartnerskapen inte nödvändigtvis är rätt personer för mainstreaming av resultaten.

2.7

I utvärderingsprocessen rekommenderas förstärkt fokusering på bevarande av arbetstillfällen, sysselsättningskvalitet och direkt skapande av arbetstillfällen. Om enskilda som arbetar inom småföretag skall lockas att delta i aktiviteter som livslångt lärande och karriärplanering för människor i 30- och 40-årsåldern kan det krävas nyskapande modeller för att engagera dem. Det är viktigt att arbeta med organisationer som fungerar som nätverk (t.ex. fackföreningar) och lägga upp byråkratin så att pappershanteringen blir så centraliserad som möjligt.

2.8

Det är känt att Equal innebär byråkratiska utmaningar för småföretag och frivilligorganisationer, men detsamma gäller lokala myndigheter, och de nya medlemsstaterna bekymrar sig redan för hur strukturfonderna skall administreras. De administrativa problemen vid de lokala myndigheterna fortplantas sannolikt till partner som är småföretag och frivilligorganisationer, vilket avskräcker dessa grupper från att delta. Om man hittar lösningar för småföretagen och de icke-statliga organisationerna bör det gynna sammanslutningar i hela systemet.

2.9

Detta initiativ ligger väl till i tiden när det gäller att informera om hur EU:s politik och strategi utvecklas. Lissabonprocessens halvtidsöversyn avslutas i juli 2005, och EU:s sysselsättningsstrategi är ett centralt inslag i processen. Nya strukturfonder skall också föreslås i juli 2004, och EU:s sammanhållningsrapport ger också vissa möjligheter att föra ut Equals resultat till alla politikområden.

3.1

Kommittén godtar de allmänna begrepp som Equal bygger på. De särskilda kommentarerna inriktas därför mer på mekanismerna.

3.2

Under Equals första omgång förlorade vissa program styrfart i övergången mellan partnerskapsuppbyggnaden, fas 1, och projektutvecklingen, fas 2. Vi föreslår ett nytt ”bekräftelsesteg” som reducerar administrationen i samband med godkännandet av fas 2 och garanterar att utgifter kan berättigas under hela övergången.

3.3

Tyngdpunkten i övergången från fas 1 till fas 2 är att utforma avtalet om utvecklingspartnerskap, med huvudmål, delmålsättningar och handlingsplan. Det är betydelsefullt med kontinuitet, och partnerskapen bör ha en förståelse för hur deras medvetandehöjande aktiviteter, administrativa rutiner och anställningspolicy kan stödja denna kontinuitet. Stora skillnader råder i fråga om de förvaltande myndigheternas stöd till utvecklingspartnerskapen, som inte alltid fungerar som de skall. Medlemsstaterna bör lära av varandra när det gäller vilken typ av stöd som behövs för att få till stånd effektiva utvecklingspartnerskap. Personalkontinuitet kan bli ett särskilt problem i de nya medlemsstaterna. Där kan personalen flytta oftare till följd av att nya möjligheter öppnar sig.

3.4

Utvecklingen av partnerskap över nationsgränser är ett mycket positivt inslag i Equal. Man bör uppmuntra partnerskapen att vara flexibla, och att reagera och bygga på de oundvikliga ändringarna i programplanerna till följd av innovationer. Här är budgetflexibilitet direkt avgörande.

3.5

De finansiella reglerna är desamma för alla strukturfonder, men förfarandena för finans- och verksamhetsredovisning bör läggas upp med stor omsorg så att de administrativa bördorna inte avskräcker dem som har de bästa förutsättningarna att skapa möjligheter till medinflytande.

3.6

Kommissionens tidigare erfarenheter visar att bara 85 % av de anslagna medlen förbrukas. Vi föreslår att man utnyttjar oförbrukade anslag till fler mainstreaminginsatser. Användningen av oförbrukade medel får inte undergräva program som drabbats av tidsförskjutningar eller andra ändringar, genom att kräva överdriven administration som hämmar genomförandet eller genom att alltför snabbt reducera anslagen.

3.7

Förteckningen över mainstreamingaktiviteter under avsnitt 9 a är inte uttömmande, men det torde vara särskilt viktigt att erkänna näringslivsstödets roll vid sidan av mentorsverksamheten. Aktörer som arbetsmarknadsparterna, däribland fackföreningarna, är speciellt betydelsefulla. Utvecklingen av Equalförslagen i andra omgången är också en viktig del av arbetet med att vid behov utveckla resultaten från första omgången.

3.8

Mainstreaming är ett angreppssätt eller en strategi och bör inte betraktas som ett mål i sig. Mainstreaming ger ett mervärde, men den måste underbyggas med jämlikhetsinstrument, exempelvis den nya lagstiftningen för lika möjligheter eller en politik för positiv särbehandling. Det är oacceptabelt att en rad medlemsstater fortfarande inte följer direktiven mot diskriminering och måste genomföra lagar som upprättar en gemensam jämlikhetsstandard i dessa länder.

3.9

I vägledningen anges att ”lika möjligheter” har begränsat genomslag (avsnitt 10.1, tredje stycket) och uppfattas på ett inskränkt eller traditionellt sätt (avsnitt 10.1, sjätte stycket). Att sprida information om de olika sätten att betrakta och hantera ”lika möjligheter” i medlemsstaterna skulle vara mycket värdefullt när nya program utvecklas. Jämställdhetsbrister tas exempelvis upp under ett temaområde av några få grupper, men de flesta grupper arbetar med detta över hela programmet.

3.10

Den negativa effekten av att medlemsstaterna har olika tidtabeller eller processer (avsnitt 10.1, femte stycket) är starkare än inrättandet av partnerskap över nationsgränser i den mån det tas upp i andra omgången. Etableringen av förfaranden för förvaltning och uppföljning, tidsplaneringen av fas 3 och den totala projektlängden kan skifta mellan länderna, vilket kan vara kontraproduktivt i transnationell verksamhet.

3.11

Urvalsförfarandena för programmen i andra omgången skulle kunna förbättras genom vägledning från de båda länder som är huvudansvariga för varje tema, så att de förvaltande myndigheterna kan dra nytta av en viss samordning mellan medlemsstaterna.

28.9.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 241/27

1.1

Den 28 september 2000 antog rådet beslut nr 2000/596 om inrättande av Europeiska flyktingfonden för perioden 2000–2005 (hädanefter kallad första flyktingfonden). De anslagna medlen var 36 miljoner euro för en femårsperiod. Programmet innebar en nödvändig första rationalisering och strukturering av åtgärder som efter hand förankrats i olika budgetposter sedan 1997, framför allt genom initiativ från Europaparlamentet (1). EESK yttrade sig vid denna tidpunkt positivt om förslaget till beslut (2).

1.2

Lite mer än ett år före den 31 december 2004 (då den period som omfattades av första flyktingfonden avslutades) analyserade kommissionen de erfarenheter som gjorts på medlemsstats- och gemenskapsnivå under genomförandet av första flyktingfonden. Detta skedde genom en granskningskonferens (3), som följdes av en konsekvensanalys (4) inför förslaget om en ny etapp i programmet. Under utvärderingen granskade man även de olika följdverkningarna och samverkanseffekterna med andra gemenskapsåtgärder och gemenskapsprogram (5).

1.3

Med utgångspunkt i de omfattande erfarenheter som gjorts lade kommissionen den 12 februari 2004 fram det förslag till rådets beslut om inrättande av Europeiska flyktingfonden för perioden 2005–2010 som är föremål för detta yttrande.

2.1

Kommissionen föreslår att det skall inrättas en fond (andra flyktingfonden) med anslag på 687 miljoner euro för sex år. Syftet är att främja medlemsstaternas åtgärder för mottagande, integration och frivilligt återvändande för tredjelandsmedborgare eller statslösa personer som åtnjuter flyktingstatus (6) eller internationellt skydd (som ett led i ett vidarebosättningsprogram) eller subsidiärt skydd, har ansökt om någon av ovannämnda skyddsformer eller åtnjuter tillfälligt skydd (7).

2.2

Insatser som kan få bidrag: Ett brett spektrum av insatser kommer i fråga för medfinansiering av andra flyktingfonden i medlemsstaterna, på områdena mottagande, integration och frivilligt återvändande. De insatser som kommer i fråga för medfinansiering är i synnerhet följande: infrastruktur för mottagande; materiell, medicinsk och psykologisk hjälp; socialt och administrativt bistånd; språkligt bistånd; yrkesutbildning och annan utbildning samt integrering på arbetsmarknaden; förbättring av arrangemangen runt mottagandet; förmedling av värderingarna i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna; främjande av information till lokalbefolkningen och målgruppernas deltagande i det medborgerliga och kulturella samhällslivet; insatser som syftar till att göra personerna i målgrupperna självständiga; medverkan av lokala myndigheter, icke-statliga organisationer och medborgare; information och rådgivning om frivilligt återvändande och hjälp till återanpassning i ursprungsländerna.

2.2.1

Om mekanismerna för tillfälligt skydd träder i funktion kan man även medfinansiera brådskande åtgärder (upp till 80 % av kostnaden) rörande bostäder, försörjningsmöjligheter, hälsovård och psykologiskt stöd, personal- och administrationskostnader samt logistik- och transportkostnader.

2.2.2

10 % av flyktingfondens anslag är öronmärkta för gemenskapsinsatser som förvaltas direkt av kommissionen och rör finansiering av gemenskapssamarbetet, inrättande av nätverk för utbyte av kunskap, nyskapande pilotprojekt, forskning och användning av ny teknik som tillämpas på flyktingarna och på åtgärder som riktar sig till dem.

2.3

Genomförandet av andra etappen av flyktingfonden: Genomförandet av andra etappen bygger på delat ansvar mellan medlemsstaterna och kommissionen enligt följande:

2.3.1

Kommissionen anger riktlinjerna för de fleråriga programmen, säkerställer att det i medlemsstaterna finns välfungerande förvaltnings- och kontrollsystem och att gemenskapsinsatserna genomförs. Kommissionen skall biträdas av en kommitté i enlighet med beslut 1999/468/EG.

2.3.2

Medlemsstaterna skall vara ansvariga för genomförandet av nationella insatser och inrättandet av en ansvarig myndighet som skall ha rättslig ställning som juridisk person och förvaltningskapacitet. De skall i första hand ansvara för den ekonomiska kontrollen av insatserna och samarbeta med kommissionen för insamlingen av statistiska uppgifter.

2.3.3

Medlemsstaterna och kommissionen garanterar att resultaten sprids och att det råder öppenhet och övergripande samstämmighet och komplementaritet med övriga instrument och relevanta insatser.

2.4

Programplanering: Perioderna för flerårig programplanering är två (2005–2007 och 2008–2010). Medlemsstaterna skall lämna in sitt utkast till treårigt program till kommissionen, som skall godkänna det inom tre månader genom kommittéförfarandet, efter att ha kontrollerat att det överensstämmer med riktlinjerna. De fleråriga programmen skall genomföras genom årliga program.

2.5

Fördelning av medel: Varje medlemsstat skall tilldelas det fasta beloppet 300 000 euro, ett belopp som för de nya ländernas del motsvaras av 500 000 euro för de första tre åren.

2.5.1

De övriga årliga tillgängliga medlen skall fördelas mellan medlemsstaterna på så sätt att 35 % går till personer som under de senaste tre åren åtnjutit flyktingstatus, internationellt skydd som ett led i ett vidarebosättningsprogram eller subsidiärt skydd, och 65 % går till personer som under de senaste tre åren har sökt asyl eller åtnjutit tillfälligt skydd. En del av de årliga anslagen kan användas för tekniskt och administrativt stöd. Fondens ekonomiska stöd skall utgöras av icke-återbetalningspliktiga bidrag, men när de utnyttjas på ett otillbörligt sätt skall beloppet betalas tillbaka med dröjsmålsränta enligt den räntesats som Europeiska centralbanken tillämpar, med tillägg av 3,5 %. För att få fortsatt stöd efter det att programmet inledningsvis medfinansierats, måste medlemsstaterna lämna in en rapport och utgiftsdeklarationer som skall intygas av en instans som är oberoende av den ansvariga myndigheten.

2.5.2

Gemenskapens bidrag till medlemsstaternas insatser får inte överstiga 50 % av den totala kostnaden. När det gäller insatser som är särskilt nyskapande eller som omfattas av gränsöverskridande partnerskap kan stödet höjas till 60 %, och det kan uppgå till 75 % i de medlemsstater som omfattas av Sammanhållningsfonden.

2.6

Utvärdering: Kommissionen kommer att lägga fram en första delrapport senast den 30 april 2007 och en andra delrapport senast den 31 december 2009. Senast den 31 december 2012 skall en utvärdering i efterhand presenteras.

3.1

Kommittén är generellt sett mycket positiv till kommissionens förslag och anser att andra flyktingfonden innebär ett viktigt steg på vägen mot genomförande av både den del i avdelning IV i fördraget som rör asylrätten, de beslut som fattades av Europeiska rådet i Tammerfors och andra rådsbeslut som innehåller riktlinjer och villkor för genomförandet av viserings-, asyl- och invandringspolitiken. Att man inte har genomfört dessa rådsbeslut och rådsavtal om frågor som försvagar det ursprungliga förslaget och som låter möjligheten till omfattande lagstiftningsskillnader mellan medlemsländerna bestå kommer förmodligen att leda till att fonden blir mindre effektiv än den hade kunnat vara. EESK beklagar att direktivet om flyktingstatus, som nyligen (8) antagits av rådet, till sitt innehåll ligger mycket långt från såväl kommissionens förslag (9) som från de önskemål och krav som EESK framfört i sitt yttrande (10).

3.1.1

Det behöver inte framhållas hur viktigt programmet är, om man erinrar sig att de nya asylsökandena är cirka 400 000 per år (11) och att det rör sig om personer som ofta är utsatta för allvarligt lidande och är i behov av solidaritet och materiellt, moraliskt och psykologiskt stöd, ett värdigt mottagande, adekvata stödtjänster, öppna och effektiva förfaranden, möjlighet att integrera sig aktivt genom arbete eller annan verksamhet i gemenskapens samhällsliv och, i det fall de verkligen vill återvända, ett återvändande utan risker.

3.2

Anslagen förefaller ha ökat betydligt i förhållande till första flyktingfonden (687 miljoner euro för sex år, jämfört med 36 miljoner för fem år i det förra programmet), men EESK erinrar om att första flyktingfonden förfogade över mycket begränsade anslag i förhållande till flyktingarnas verkliga behov. Vi noterar också med tillfredsställelse att kapitlet om säkerhet, rättvisa, migration och asyl i förslaget till budgetplan 2007–2013 fått en framskjuten position och gradvis kommer att tilldelas allt större anslag. Anslagen till andra flyktingfonden ligger därför i linje med denna utveckling.

3.2.1

Samtidigt som andra flyktingfonden innebär en solidarisk insats som är nödvändig för att genomföra en viktig politik, visar det att EU-institutionerna är medvetna om att problemen i samband med avdelning IV i fördraget inte kan lösas utan att alla aktörer tar ett stort ansvar. Detta förutsätter strategiska, noggrant utformade och väl genomförda insatser som får stöd av det civila samhället och de lokala myndigheterna, och som kan tjäna till att stabilisera lagstiftningen, instrumenten och mekanismerna för att genomföra gemenskapens asylpolitik. Kommittén vill påminna om att genomförandet av andra flyktingfonden bör komplettera och stärka de pågående nationella insatserna och inte ersätta det som hittills gjorts. Framför allt bör medverkan från arbetsmarknadens parter och det civila samhällets aktörer inte minska, utan öka och förbättras.

3.2.2

Den del av anslagen som avsätts till gemenskapsåtgärder ökar med rätta från 5 % i första flyktingfonden till 10 % i andra flyktingfonden. Kommittén erinrar om att den redan i sitt yttrande om första flyktingfonden begärde att 10 % skulle avsättas för gemenskapsåtgärder, och insisterar på att åtminstone denna procentsats måste ligga fast om insatserna skall kunna leda fram till bland annat följande två viktiga mål: att stödja utvecklingen av transnationella och innovativa initiativ (även från det organiserade civila samhället) samt att stödja studier, forskning och jämförelse mellan alla medlemsstater.

3.3

Även fördelningen mellan insatserna (mottagande, integration och frivilligt återvändande) är balanserad och motsvarar den nuvarande situationen i medlemsstaterna och den förutsedda tillströmningen av asylsökande eller personer som åtnjuter olika typer av skydd. Medfinansieringen, som fastställts även med hänsyn till de fem målgrupperna, återspeglar de nuvarande förhållandena i medlemsstaterna, men den fleråriga programplaneringen med årligt genomförande av programmen gör det möjligt att anpassa sig till en oförutsedd utveckling om detta blir nödvändigt. Kommittéförfarandet medger dessutom en kollektiv övervakning av tillämpningsprocessen och kommer att främja utbytet av välfungerande metoder och innovativa insatser. EESK anser att en stor del av medlen måste gå till mottagande- och integrationsåtgärder, och hoppas att medlemsstaterna undviker att lägga alltför stor vikt vid åtgärder för återvändande i de fleråriga programmen.

3.3.1

Det är mycket välkommet att integrationsåtgärderna även omfattar integrering i arbetslivet, eftersom möjligheten att försörja sig – eller till stor del göra det – ökar förtroendet och känslan av att ingå i ett socialt sammanhang. Detta förhindrar också att långa perioder med sysslolöshet och små medel driver framför allt ungdomar att ägna sig åt sådant som är olagligt eller på gränsen till olagligt. Kommittén insisterar dock på att man måste erbjuda arbetsförhållanden som ger mottagarna av flyktingfondsmedel möjlighet att delta aktivt i de förfaranden och den verksamhet som rör dem. Tyvärr måste EESK dock konstatera att det beslut som rådet nyligen fattat om flyktingstatus innebär att det är medlemsstaterna som får avgöra om flyktingarna skall integreras i arbetslivet eller ej. Vi erinrar om att vi alltid i våra yttranden (12) har framhållit behovet av att verka för flyktingarnas integration. Enligt EESK är medverkan på arbetsmarknaden en rättighet som skall vara fri från all diskriminering.

3.3.2

Kommittén föreslår också att man skall prioritera åtgärder för att öka kunskaperna om kultur och psykologi hos den administrativa och polisiära personal som arbetar med flyktingar, asylsökande och personer med olika typer av skydd. Detta behövs också som motvikt till den negativa och stereotypa bild som media ger av flyktingarnas situation. Även åtgärder som främjar dialog mellan den ovannämnda personalen och värdlandets medborgare och ömsesidiga kunskaper om varandras kulturer är mycket viktiga för integration och socialt samförstånd, som är en förutsättning för ett effektivt genomförande av andra flyktingfonden.

3.4

Den omfattande strategiska processen för genomförande av programmet, med hjälp av riktlinjer, fleråriga program med årligt genomförande, två delrapporter från kommissionen och en rapport i efterhand, förefaller lämplig. Denna uppläggning är i linje med befintliga genomförandemekanismer som tillämpas i samarbete mellan medlemsstaterna och gemenskapen, och visar hur effektivt det är med en metod som underlättar god ansvarsfördelning mellan gemenskapen och medlemsstaterna i enlighet med subsidiaritetsprincipen, som innebär delat ansvar. Andra flyktingfonden får inte bara bli ett redskap för fördelning av anslag mellan medlemsstaterna, utan ambitionen måste vara – vilket påpekats i punkt 3.1 ovan – att göra framsteg i genomförandet av en gemensam asylpolitik. Mot bakgrund av att inte alla lagstiftningsinstrument som föreslagits för denna politik verkligen har antagits, kan genomförandet av andra flyktingfonden hjälpa medlemsstaterna att på ett mer medvetet och insiktsfullt sätt fatta återstående beslut.

3.4.1

Inrättandet av en ansvarig myndighet i var och en av medlemsstaterna kommer att bidra verksamt till att de nationella programmen blir mer enhetliga och sammanhängande, till att de nationella åtgärderna kan genomföras på ett öppet och korrekt sätt och till att den oundgängliga kontakten med befolkningen och civilsamhället kan förbättras. EESK vill peka på att rådfrågning av de berörda parterna och medverkan och ansvarstagande från deras sida får stort utrymme i förslaget, ända från förberedelserna för de fleråriga programmen. Att det civila samhällets organisationer och de lokala myndigheterna involveras är en metodologisk princip som är avgörande för att man skall kunna garantera att erfarenheterna på fältet beaktas, att det uppstår en samhällsdebatt, ett samförstånd och därmed goda styrelseformer på detta område. Kommittén har mer än en gång påpekat detta i sina yttranden och är nöjd med att återfinna det i kommissionens text.

3.4.1.1

Enligt kommittén är det särskilt viktigt att man garanterar och underlättar de icke-statliga organisationernas tillträde till de centrum där nyanlända flyktingar inkvarteras eller slussas vidare, så att organisationerna kan bedriva stödjande verksamhet redan vid mottagandet av nyanlända flyktingar. Det vore värdefullt om dessa insatser blev föremål för en särskild gemenskapsinsats som kunde öka deras räckvidd.

3.4.2

Erfarenheterna visar att partnerskapen mellan nationella och lokala myndigheter och det civila samhällets organisationer har varit effektiva. EESK hoppas att det samarbete som vuxit fram inte går till spillo när andra flyktingfonden genomförs, utan i stället fortsätter med hjälp av nya och mer strukturerade instrument.

3.5

Flyktingfonden har utformats med hänsyn till att situationen ser olika ut i de olika medlemsstaterna, och ett avgörande kriterium för anslagsfördelningen är fortfarande antalet personer i målgrupperna i de olika länderna. Kommittén konstaterar att man vid utformningen av riktlinjerna för den fleråriga programplaneringen måste ta tillräcklig hänsyn till dessa skillnader och till att man i olika länder har kommit olika långt på detta politikområde.

3.5.1

Det är betecknande, även om det mest är symboliskt, att de nya medlemsländerna under de första tre åren av programmen tilldelas ett årligt belopp som är större än det de nuvarande 15 EU-länderna mottar. De nya länderna har ännu inte skaffat så stor erfarenhet på detta område och några av dem befinner sig vid EU:s yttre gränser. Det är därför viktigt att de integreras i den dynamiska asylpolitik som bedrivs i de 15 nuvarande medlemsländerna, och att de får kapacitet att utnyttja gemenskapsinstrumenten på området. Framför allt behöver de nya medlemsländerna få ta del av de nuvarande medlemsländernas erfarenheter och få särskilt stöd, bland annat genom att man prioriterar gemenskapsinsatser för att utveckla den administrativa kapacitet och förvaltningskapacitet som asylpolitiken kräver.

3.6

Kommittén vill peka på hur viktigt det är att flyktingfondens förfaranden för budgetgenomförande är relevanta och effektiva, och att man undviker missförhållanden som kan uppstå om förfarandena är alltför komplicerade och obegripliga. Det är också viktigt att de organisationer i det civila samhället som ägnar sig åt flyktingar och personer som åtnjuter olika typer av skydd inte belastas med förfaranden som är alltför komplicerade och/eller svåra att genomföra. Detta gäller såväl medlemsstaternas insatser som gemenskapsinsatserna. En icke-statlig organisation, som arbetar under stränga krav på öppenhet, fungerar helt annorlunda och behöver vara flexibel på ett annat sätt än ett byggföretag som vinner en upphandling om att bygga ett centrum för nyanlända flyktingar. EESK befarar att skyldigheter och ansvar inte kommer att framgå tillräckligt klart i de kontrakt som den ansvariga myndigheten undertecknar med det civila samhällets organisationer, och att organisationerna kommer att bli tvungna att lägga ner mer möda på administrativa uppgifter och kontroll av utgifter än på effektiva åtgärder för att respektera rättigheter och tillfredsställa behoven hos de personer som insatserna riktar sig till.

3.6.1

EESK anser dessutom att dröjsmålsräntan på de belopp som skall betalas tillbaka när medlen använts på ett otillbörligt sätt endast bör vara symbolisk, för att undvika att medlemsstaterna utformar ytterst restriktiva anbudsförfaranden för att skydda sig i sin tur, något som skulle få negativa effekter på de icke-statliga organisationernas medverkan och effektiviteten i deras insatser. Man kan erinra om att det inte finns en enda medlemsstat där asylpolitiken uteslutande sköts av offentliga organ, och att det i vissa länder inte skulle finnas stort hopp för flyktingar och personer med olika skydd om det inte vore för de icke-statliga organisationernas insatser och stöd. Kommittén begär därför att flyktingfondens genomförandebestämmelser utformas mot bakgrund av dessa förhållanden.

3.7

EESK uppmanar kommissionen att ålägga medlemsstaterna att fastställa gemensamma kriterier för insamlingen av uppgifter. Den kvantitativa aspekten på genomförandet av flyktingfonden är lika viktig som den kvalitativa, eftersom anslagsfördelningen vid medfinansiering tar sin utgångspunkt just i uppgifter om personer som åtnjuter flyktingstatus eller annat skydd eller ansöker om sådan status eller sådant skydd.

3.8

När det gäller artikel 26.2 bör medlemsstaterna i sina utvärderingar rådfråga icke-statliga organisationer och arbetsmarknadens parter.

4.1

Kommittén anser att förslaget om inrättande av Europeiska flyktingfonden för perioden 2005–2010 har många förtjänster, och att anslagsnivån och organisationen borgar för delat ansvar mellan medlemsstaterna och kommissionen. Kommittén vill även framhålla att mottagande och integration av flyktingar även i fortsättningen måste betraktas som hörnstenar i en fullgod asylpolitik.

4.2

En aspekt som förtjänar uppskattning är att medlemsstaterna och den ansvariga myndighet som de skall inrätta ges ansvar för att involvera alla berörda parter i ett allt effektivare samarbete. Detta gäller framför allt det civila samhällets organisationer och de regionala och lokala myndigheterna. En nödvändig prioritering i genomförandet av flyktingfonden är att se till att insatserna blir effektiva och att förfarandena för genomförande av olika aktörers insatser i medlemsstaterna är okomplicerade och öppna.

4.3

Kommittén menar att det är nödvändigt att fastställa gemensamma kriterier för insamling av uppgifter på flyktingområdet, också för att garantera att de insatser som genomförs i olika länder blir likvärdiga och jämförbara. Gemenskapsinsatserna bör i första hand inriktas på att utveckla och stödja den administrativa kapaciteten och förvaltningskapaciteten i de nya medlemsländerna.

4.4

EESK hoppas att förslaget om andra flyktingfonden skall bli föremål för ett snabbt beslut som följs av lämpliga och öppna genomförandebestämmelser.

28.9.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 241/31

1.1

Det andra direktivet om den inre gasmarknaden, som antogs i juni 2003, förväntas leda till nödvändiga förändringar av regelverkets struktur, så att de sista hindren mot fullbordandet av den inre marknaden för naturgas undanröjs. Genom direktivet får alla icke-hushållskonsumenter den 1 juli 2004 rätt att fritt välja leverantör. För övriga kunder införs samma rätt den 1 juli 2007. Direktivet innebär också följande: Tredje part får tillträde till överförings- och distributionsnäten på grundval av offentliggjorda och reglerade tariffer, förhandlat eller reglerat tillträde till lagringsutrymmen, rättslig åtskillnad mellan överföringsföretag och stora och medelstora distributionsföretag och inrättande av en tillsynsmyndighet i varje medlemsstat.

1.2

För att möta inre marknadens behov krävs ytterligare detaljbestämmelser om överföringssystemens drift. Liknande åtgärder har införts för elektricitet genom en förordning som antogs i juni 2003. Den förordningen innehåller bestämmelser om gemensamma tariffstrukturer (även för gränsöverskridande handel), tillhandahållande av upplysningar om sammanlänkningskapacitet och regler om hantering av överbelastning.

1.3

Forumet för europeiska tillsynsmyndigheter på gasområdet möts två gånger om året i Madrid i syfte att utforma praktiska marknadsregler för överföring av gas. Forumet består av företrädare för kommissionen, medlemsstaterna, de nationella tillsynsmyndigheterna, gasindustrin och nätanvändarna. Vid forumets möte i februari 2002 enades man om riktlinjer för god sed i fråga om tredjepartstillträde, och i september 2003 antogs reviderade och mer utförliga riktlinjer. Dessa riktlinjer är inte bindande och har avtalats på frivillig grund, men systemansvariga för överföringssystemet och andra aktörer åtog sig att följa dem.

1.4

Kommissionen har kontrollerat de systemansvarigas efterlevnad av riktlinjerna och rapporterar att bristerna fortfarande var stora och oacceptabla. Enligt kommissionen är det långt till att uppnå lika villkor för tillträde till gasöverföringsnätet.

2.1

Syftet med kommissionens förslag är att stärka inre marknaden för gas genom att införa nya rättsliga ramar för överföring av gas på europeisk nivå. Detta regelverk skall bygga på slutsatserna från det senaste Madridforumet. De föreslagna reglerna tar sin utgångspunkt i den gällande lagstiftningen för gränsöverskridande elhandel men sträcker sig långt utöver denna lagstiftnings tillämpningsområde, eftersom de även reglerar tillgången till och avgifterna för gasnäten i de enskilda medlemsstaterna.

2.2

I förordningen om villkor för tillträde till gasnäten anges att detaljerade och bindande riktlinjer skall antas baserade på de nuvarande riktlinjer för god praxis som antagits vid Madridforumet (förutom i nuläget tariffer). Dessa bindande riktlinjer skall omfatta följande:

2.3

I förordningen anges också en metod för att utveckla dessa riktlinjer via ett kommittéförfarande. Nationella tillsynsmyndigheter måste därför se till att de antagna riktlinjerna efterlevs.

3.1

Förslaget till förordning syftar till att införa rättvisa regler för tillträde till gasnäten. De grundläggande målen är att öka konkurrensen inom den inre gasmarknaden och trygga gasförsörjningen för alla användare, samt att främja ökade investeringar i överföringsinfrastrukturen. För närvarande finns tillräcklig kapacitet i gasnäten i EU, men detta kan snart komma att förändras eftersom efterfrågan på gas ökar snabbt. EU:s ökande beroende av gasleveranser från tredje land, med de frågor detta väcker om försörjning och säkerhet, gör att det är oundgängligt att styra och reglera transportinfrastrukturerna.

3.2

Madridforumets riktlinjer har förelegat sedan februari 2002 och i sin gällande reviderade form sedan ett halvår. Företrädare för gasindustrin menar att denna tid är alltför kort för att man skall kunna dra några slutsatser om efterlevnaden. Industrin föredrar också att ett frivilligt tillvägagångssätt bibehålls och att man behåller den nationella lagstiftningen, med beaktande av subsidiaritetsprincipen i enlighet med det andra direktivet om den inre gasmarknaden. De framhåller att ett tillförlitligt, stabilt och incitamentsbaserat regelverk krävs för att möjliggöra investeringar och minimera investerarnas risk.

3.2.1

En viktig fråga är om en huvudorsak till förseningarna i genomförandet är de systemansvarigas genuina oförmåga att anpassa sig. Kommissionen påpekar dock att anpassningen har gjorts inom de fastställda tidsramarna i flera medlemsstater.

3.2.2

Ett annat påpekanden som rör takten i anpassningen är att förordningen om tillträde till gränsöverskridande elnät antogs i mitten av 2003. Denna förordning kompletterar elmarknadsdirektivet som antogs samtidigt som gasmarknadsdirektivet.

3.3

Mot denna bakgrund välkomnar EESK kommissionens förslag till förordning om villkor för tillträde till gasnäten. Kommittén har dock några kommentarer om innehållet i förslaget till förordning.

3.4

Tillämpningsområdet för förslaget till förordning kan diskuteras: skall den omfatta all överföring inom EU eller bara gränsöverskridande överföring? Skall den också omfatta lagringsmöjligheter? EESK stöder en förordning som möjliggör ett stabilt, effektivt och harmoniserat regelverk för den inre marknaden för gas genom att integrera respekten för subsidiaritetsprincipen och utvecklingen av handelsutbytet. Mot denna bakgrund bör riktlinjer för tillgången till lagringsmöjligheter i enlighet med direktivets politiska överenskommelse förhandlas fram snarast möjligt vid Madridforumet.

3.5

En nyckelfråga är hur man skall utarbeta och fatta beslut om ändringar av bestämmelserna i förordningen. Kommissionen föreslår att den skall biträdas av den kommitté som inrättats i enlighet med artikel 13 i förordningen om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel. De nuvarande bestämmelserna har antagits vid Madridforumet, där de systemansvariga för överföringssystemen och nätanvändarna är företrädda. Deras fortsatta medverkan måste säkerställas genom att det i förordningen anges att ytterligare ändringar skall bygga på överenskommelser vid Madridforumet, t.ex. genom tillägg till artikel 14 eller till kommentarerna.

4.1

I syfte att underlätta ändringar av riktlinjerna utan att för den skull på kort sikt tvingas ändra själva förordningens lydelse, bör definitionerna (artikel 2) kompletteras på ett sådant sätt att hänsyn kan tas till förutsebara ändringar av riktlinjerna.

4.3

Artikel 14 bör ändras så att aktörerna ges möjlighet att medverka i det föreslagna kommittéförfarandet.

4.4

Vid kontrollen av genomförandet av förordningen bör kommissionen också inhämta aktörernas synpunkter. Detta bör anges i artikel 15.

4.5

De relevanta punkter i näten om vilka information skall offentliggöras anges nu i bilagan (3.2) i förslaget till förordning. Dessa definitioner, som är av avgörande betydelse för öppenheten, bör ingå som en artikel i förordningsförslagets huvuddel, så att ändringar av dem endast kan göras via medbeslutandeförfarandet.

4.6

Kommittén vill betona gasinfrastrukturernas känsliga och strategiska karaktär: balansering mellan näten, trösklar för tryck vid anslutningspunkter, förstärkning av transportstrukturerna genom kanalisering eller kondensering, beaktande av mättnadströsklar. Gemenskapens regelverk bör därför innehålla instrument och föreskrifter som ger operatörerna möjlighet att planera på sikt och ha en god kontroll på detta område.

28.9.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 241/34

1.1

Målet med detta yttrande är att bidra till att definiera en arbetsram inom vilken EU:s regionala utvecklingspolitik – i form av mellanstatliga och regionala överenskommelser och utvecklingsprogram – kan inkludera begreppet hållbar utveckling. Utifrån denna utgångspunkt ligger detta yttrandes mervärde i de olika förslag som syftar till att göra begreppet hållbar utveckling i det regionala integrationsarbetet till en prioriterad fråga på dagordningen för diskussionerna mellan EESK:s delegationer och representanter för utvecklingsländerna och partnerländerna i Medelhavsområdet. Yttrandet har också som syfte att framhålla vissa varnande exempel för utvecklingsländerna och de minst utvecklade länderna, så att de inte upprepar de misstag som begåtts i Europa under den långa process av ekonomisk utveckling som de har framför sig. Sådana misstag har inverkat mycket negativt på Europas möjligheter att slå in på och hålla sig till den hållbara utvecklingens väg.

1.2

Detta yttrande behandlar EU:s yttre förbindelser med världens utvecklingsländer, de minst utvecklade länderna samt länderna inom partnerskapet EU–Medelhavsområdet med vilka unionen har särskilt nära förbindelser.

1.3

I detta yttrande används den definition av hållbar utveckling som tillämpats i tidigare yttranden från EESK (1), som i sin tur bygger på Brundtlandrapporten och resultatet från toppmötet i Göteborg. Det är viktigt att dela upp begreppet hållbar utveckling i tre komponenter: ekonomisk utveckling, miljöhänsyn och social rättvisa.

1.4

Ingen av dessa komponenter kan på egen hand förmedla betydelsen av begreppet hållbar utveckling, men tillsammans lägger de grunden för en analys av begreppets funktion. Detta är nödvändigt för att man skall kunna omvandla begreppet hållbar utveckling från ett teoretiskt koncept till ett praktiskt hjälpmedel.

1.5

Det är naturligtvis av stor vikt att fastställa begreppets funktioner för all politik där man bör eftersträva en hållbar utveckling. Det är framför allt viktigt att fastställa de funktioner som är av betydelse för att man skall kunna göra hållbar utveckling till en naturlig och väsentlig del av det regionala integrationsarbetet, eftersom det regionala integrationsarbetet främst bedrivs med hjälp av särskilda mellanstatliga överenskommelser och program som inbegriper konkreta åtgärder.

1.6

Det regionala integrationsarbetet utgör ett av de sex prioriterade områden för EU:s utvecklingssamarbete som medlemsstaterna och kommissionen kom överens om år 2000. Övriga områden är makroekonomiskt stöd, handel och utveckling, transporter, livsmedelssäkerhet, hållbar utveckling inom jordbruket och institutionell kapacitetsuppbyggnad. Tillsammans utgör dessa områden EU:s strategi för ett produktivt och konstruktivt samarbete med världens utvecklingsländer och de minst utvecklade länderna. Detta betonades också vid det sjätte regionala seminariet för ekonomiska och sociala intresseorganisationer i EU och AVS-länderna.

1.7

Regional integration och regionalt samarbete bidrar till att integrera utvecklingsländerna med den globala ekonomin och spelar en avgörande roll när det gäller att stärka freden och förhindra konflikter. Berörda länder ges också möjlighet att komma till rätta med gränsöverskridande tvister, framför allt på miljöområdet samt när det gäller exploatering och förvaltning av naturresurser.

1.8

Detta samband mellan regional integration och exploatering och förvaltning av naturresurser visar tydligt på den direkta koppling som måste råda mellan satsningar på regional integration och åtgärder för hållbar utveckling. Särskild tonvikt måste läggas vid detta samband, som även måste lyftas fram i samarbetet på lokal nivå med utvecklingsländerna, de minst utvecklade länderna och partnerländerna i Medelhavsområdet.

1.9

På ett begreppsmässigt plan har hållbar utveckling en mycket vidare innebörd än regional integration. Hållbar utveckling omfattar alla former av ekonomisk och social verksamhet, medan regional integration framför allt fokuserar på ekonomiskt samarbete genom handelsavtal och handelspolitik. Båda begreppen är dock av direkt betydelse för den nya globaliserade miljö som har vuxit fram under de senaste årtiondena och som på ett dramatiskt sätt håller på att förändra de ekonomiska, sociala och miljömässiga förutsättningarna i hela världen.

1.10

Det kan också vara värt att påpeka att begreppet hållbar utveckling främst återfinns i strategidokument, medan begreppet regional integration oftast dyker upp i dokument som behandlar program för åtgärder av ekonomisk art. Detta innebär att begreppet hållbar utveckling skall ses som en övergripande dimension av regional integration och inte som ett komplement.

1.11

Det är tydligt att EU:s satsningar på att främja regional integration i utvecklingsländerna, de minst utvecklade länderna och partnerländerna i Medelhavsområdet har utformats med vägledning av de grundläggande principer och prioriteringar samt den filosofi som EU tillämpat inom sina egna gränser. Hållbar utveckling är en av EU:s främsta prioriteringar. Även om begreppet hållbar utveckling fastställts som ett av EU:s huvudsakliga strategiska mål (2) kan det dock inte sägas fungera till fullo i praktiken. Detta beror framför allt på att det finns mycket få kvantitativa och kvalitativa indikatorer som kontrollinstrument. Detta måste ses som en utmaning och EESK har klargjort sin avsikt i tidigare yttranden att stödja förändringar som innebär att begreppet hållbar utveckling inkluderas till fullo i Lissabonstrategin och i dess praktiska tillämpning. Kommittén vill särskilt hänvisa till sitt yttrande från maj 2002 om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: Mot ett globalt partnerskap för hållbar utveckling”.

1.11.1

I ovannämnda yttrande framhåller kommittén att global hållbar utveckling ”utgör ett område där EU kan komma med ett alldeles speciellt bidrag baserat på de erfarenheter som gjorts just inom unionen” (3). Dessa erfarenheter måste därefter tillämpas så effektivt som möjligt på de minst utvecklade länderna och partnerländerna i Medelhavsområdet.

1.12

En annan viktig punkt i fråga om EU:s satsningar på att främja strategin om hållbar utveckling genom regional integration måste vara att man slår fast att det krävs fred, säkerhet och grundmurade demokratiska principer för att utvecklingen i de områden där regionalt utvecklingsarbete sker skall vara hållbar.

2.1

I arbetet med att skapa en arbetsram i enlighet med punkt 1.1 ovan måste hänsyn tas till den globalisering som ägt rum under de senaste årtiondena, framför allt sambandet mellan olika regionala integrationsprojekt och handelsavtal å ena sidan och Världshandelsorganisationen (WTO) å andra sidan.

2.2

En grundläggande uppgift för WTO är att avreglera den internationella handeln genom att avskaffa tullar och snedvridande subventioner samt avlägsna icke-tariffära handelshinder. De regionala utvecklingsavtalen måste ligga i linje med detta mål och gå ett steg längre genom att fästa lika stor vikt vid frågor som rör strukturomvandling på nationell nivå i syfte att minska de inhemska handelshindren. De regionala utvecklingsavtalen bör således reglera bland annat eventuella omstruktureringar av skattesystemet, åtgärder för minskad politisk instabilitet och korruption, frågan om huruvida nya institutioner bör inrättas och vilket stöd dessa institutioner i sådana fall bör ges samt andra inrikespolitiska spörsmål. För att ligga mer i linje med åtgärderna för hållbar utveckling bör avtalen även påverka arbetsmarknads- och miljöpolitiken.

2.3

Eftersom det inte är givet att denna påverkan alltid är positiv är det viktigt att slå fast att regionala utvecklingsavtal oftast får mer övergripande konsekvenser än avtal som förhandlats fram inom ramen för WTO.

2.4

En annan fråga som är kopplad till sambandet mellan hållbar utveckling och regional utveckling gäller de utländska direktinvesteringarna i utvecklingsländerna och de minst utvecklade länderna.

2.5

På senare tid har utländska direktinvesteringar givit upphov till ett ökat intresse från utvecklingsländernas sida. Mellan 1990 och 2000 åttafaldigades de utländska direktinvesteringarna. Investeringarna koncentrerades dock till ett begränsat antal utvecklingsländer.

2.6

De utländska direktinvesteringarna kan spela en viktig roll för den ekonomiska utvecklingen och följaktligen även när det gäller att minska fattigdomen genom att det skapas nya arbetstillfällen (en grundförutsättning för hållbar utveckling). Det är allmänt vedertaget att skapandet av nya arbetstillfällen bidrar till att förbättra människors levnadsstandard i de minst utvecklade länderna och i partnerländerna i Medelhavsområdet. Produktionsprocessen kan därför förväntas ge upphov till ökad nationell välfärd och förbättrad infrastruktur genom de offentliga investeringar som blir följden.

2.7

Det är dock ett faktum att utländska direktinvesteringar i utvecklingsländerna och de minst utvecklade länderna ofta motiveras av de låga arbetskraftskostnaderna i dessa länder. I många undersökningar hävdas att sådana investeringar ofta hämmar möjligheterna till såväl hållbar utveckling som regional integration på lång sikt. Detta torde bero på att de arbetstillfällen som skapas inte leder till produktion av varor och tjänster som bygger på en övergripande strategi med utgångspunkt i de tre faktorerna för hållbar utveckling (ekonomisk utveckling, miljöhänsyn och social rättvisa). Låga arbetskraftskostnader kan bidra till ekonomisk bärkraft inom näringslivet, men det finns ingen motsvarande garanti för att de utländska investeringarna skulle ta hänsyn till miljön eller bidra till att stärka den sociala rättvisan.

2.8

Teoretiskt sett är det i högsta grad sannolikt att ett land som deltar i regionalt utvecklingsarbete – och samtidigt (jämfört med andra länder som deltar i det regionala samarbetet) tar emot mycket omfattande utländska direktinvesteringar – kan råka i svårigheter när det gäller att fullfölja den regionala integrationsprocessen. Detta kan inträffa om de utländska direktinvesteringarna inte är fullt förenliga med vissa av de principer som gäller för det regionala samarbetet med andra länder.

2.9

Det vore därför önskvärt med ytterligare forskning på detta område, så att man kan göra en så exakt analys som möjligt av de utländska direktinvesteringarnas kvantitativa och kvalitativa effekter för möjligheterna till hållbar utveckling och regional integration i utvecklingsländerna. Utvärderingen av de utländska direktinvesteringarna får således inte begränsas till investeringarnas produktivitet ur strikt ekonomisk synvinkel. Hänsyn måste också tas till investeringarnas konsekvenser för miljön och de sociala strukturerna. Man måste också ta näringslivets roll i beaktande och det är mycket viktigt att verka för ett socialt företagaransvar.

3.1

Det är uppenbart att EU har för avsikt att se till att det regionala integrationsarbetet går hand i hand med strävan efter hållbar utveckling. Eftersom den regionala integrationen anses vara en viktig drivkraft för utveckling är det begripligt, framför allt i fråga om utvecklingsländerna och de minst utvecklade länderna, att man försöker inkludera hållbarhetskonceptet i den utvecklingsmodell som tillämpas i dessa länder, så att man i ett senare skede slipper anpassa modellen på grund av att man inte tagit hänsyn till denna dimension. Det är dock mycket viktigt att dessa idéer omsätts i konkret handling i utvecklingsländerna och de minst utvecklade länderna. På denna punkt är den roll som branschspecifika politiska åtgärder kan spela av avgörande betydelse.

3.2

Det är endast genom konkreta branschspecifika åtgärder som hänsyn kan tas till en hållbar utveckling när åtgärder vidtas för regional integration. Den branschspecifika näringspolitiken avgör vilka åtgärder som bör vidtas för att vissa konkreta mål skall kunna uppnås inom näringslivet. Man bör därför utarbeta en checklista över områden där branschspecifika åtgärder bör vidtas. Detta resonemang stöds också av resultaten från världstoppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg, där EU ansträngde sig för att världssamfundet skulle förplikta sig att vidta ett antal åtgärder för att främja en hållbar utveckling. EU lyckades dock ej med detta på grund av motstånd från andra länder.

3.3

En sådan checklista måste utarbetas först efter en ingående dialog med det civila samhällets intresseorganisationer. Tidsramarna för att upprätta checklistan måste å ena sidan möjliggöra en uttömmande diskussion av samtliga frågor och å andra sidan borga för konkreta resultat. Tidsramarna bör med andra ord varken sättas alltför snävt eller vara alltför generöst tilltagna. Hela processen kan underlättas betydligt om utarbetandet av en Agenda 21 på lokal nivå främjas i utvecklingsländerna, de minst utvecklade länderna och partnerländerna i Medelhavsområdet. En lokal Agenda 21 är ett handlingsprogram på lokal nivå (som omfattar kommuner, landsbygdsområden m.m.) som avser att främja hållbar utveckling. Agendan utarbetas i huvudsak av lokalförvaltningen i nära samarbete med berörda parter. Det organiserade civila samhället spelar också en viktig roll. Utarbetandet av Agenda 21 på lokal nivå stöds av FN:s miljöprogram och lanserades efter världstoppmötet i Rio de Janeiro (1992). I samband med att agendan utarbetas skall frågan om en hållbar landsbygdsutveckling prioriteras. Detta sker också inom EU i samband med genomförandet av de nationella utvecklingsstrategierna.

3.4

Med detta i åtanke vill kommittén föreslå att följande frågor tas upp till diskussion. Denna redogörelse måste dock ses som ett första utkast avseende de frågor som bör prioriteras på ovannämnda dagordning. Tillägg kan mycket väl bli aktuella efter diskussioner med det civila samhället, vilket också planerats i 2003 och 2004 års arbetsprogram för EESK:s facksektion för yttre förbindelser. De frågor som bör tas upp på dagordningen har delats upp och omnämns under någon av den hållbara utvecklingens tre pelare: ekonomisk utveckling, miljöhänsyn och social rättvisa.

4.1.1

En stor del av utvecklingsländernas och de minst utvecklade ländernas BNP är beroende av jordbruket. Därför påminner EESK om att Europeiska unionen redan genomfört ett flertal initiativ för att underlätta handelsutbyte med dessa länder (initiativet Allt utom vapen). Unionen är faktiskt den främsta importören av jordbruksprodukter och livsmedel från de minst utvecklade länderna. Den regionala integrationen bygger dock i stor utsträckning på avtal avseende jordbruksprodukter. Med tanke på att de metoder som för närvarande används inom jordbruket runtom i världen är långt ifrån hållbara, måste alla tänkbara åtgärder vidtas för att främja användningen av hållbara odlingsmetoder, dvs. i första hand livsmedelssäkerhet samt bättre förvaltning av vattenanvändningen och markbördigheten i de länder som är involverade i regionalt utvecklingsarbete. Jordbruksproduktionen i utvecklingsländerna och de minst utvecklade länderna måste också uppvisa avsevärda kvalitativa förbättringar om man skall kunna uppnå målet om att minska antalet personer som lever i fattigdom. Jordbruksmetoder som avser att öka produktionen måste kompletteras med teknik som garanterar att jordbruket bedrivs på ett hållbart sätt.

4.1.2

Det bör påpekas att lokalbefolkningens kunskaper om olika odlingsmetoder kan vara av stort värde i den regionala utvecklingsprocessen. Dessa kunskaper hänger ofta samman med hållbara brukningsmetoder, eftersom de bygger på ett historiskt samband mellan människan och hennes naturliga miljö. I många fall riskerar denna kunskap att gå förlorad. Den omsätts alltmer sällan i praktisk handling, utan ersätts ofta av mindre hållbara odlingsmetoder. Detta har många gånger skett till följd av att man i många utvecklingsländer fattat ett förhastat beslut och valt att följa den västerländska modellen när det gäller att modernisera jordbruket. Många länder i väst har också utövat påtryckningar på utvecklingsländerna att öppna sina marknader för metoder som inte ligger i linje med en hållbar utveckling inom jordbruket. Den regionala integrationsprocessen kan därför vara ett utmärkt tillfälle att överföra teknisk sakkunskap om hållbara odlingsmetoder mellan de länder som deltar i integrationsprocessen. Ett exempel på sådan kunskap kan vara användningen av bearbetade restprodukter från jordbruket som gödningsmedel, vilket nästan helt har ersatts av kemiska gödningsmedel. Det är onekligen mer kostnadseffektivt att tillverka kemiska gödningsmedel med hänsyn till den teknologi som finns tillgänglig, men detta problem skulle kunna lösas genom att man tillämpar innovativa metoder.

4.1.3

Det är uppenbart att många av de metoder som används i dag inom jordbruket har påtagliga brister. Det blir allt vanligare med biodynamisk odling och att man minskar användningen av gödningsmedel och bekämpningsmedel. Detta beror inte bara på behovet av att minska jordbrukets negativa inverkan på miljön utan har också kostnadsmässiga förklaringar. Det har till exempel visat sig att de höga kostnader som är förknippade med en oändamålsenlig användning av gödningsmedel som innehåller nitrat kraftigt minskar de eventuella vinster som skulle kunna göras tack vare en ökad produktivitet inom jordbruket. Det är därför viktigt att utvecklingsländerna och de minst utvecklade länderna får ta del av budskapet att traditionella odlingsmetoder inte nödvändigtvis bör ersättas av moderna metoder som visat sig vara ofördelaktiga ur både miljömässig och ekonomisk synvinkel.

4.1.4

När det gäller landsbygdens utveckling vill EESK framhålla de negativa effekterna av den utflyttning från landsbygden som äger rum i flera länder. Man bör därför stödja alla insatser som syftar till att få befolkningen att stanna kvar på landsbygden, genom att skapa ny verksamhet som kan utgöra ett komplement till jordbruket och genom att utbyta erfarenheter

4.2.1

Skogsbruket spelar en viktig roll för såväl ekonomi som arbetsmarknad i många utvecklingsländer. På detta område bör frågan om regional integration diskuteras med utgångspunkt i skogarnas gränsöverskridande karaktär. Det krävs därför en hållbar förvaltning av skogens resurser, som ju faktiskt är ett av de bästa exemplen på en förnybar naturresurs.

4.2.2

Särskild tonvikt bör läggas vid frågan om att ta fram nationella och regionala certifieringssystem för en hållbar framställning av skogsprodukter (framför allt trä). Dessa system måste ligga i linje med internationell certifieringsstandard.

4.3.1

Internationella transportnät är en grundförutsättning för regional integration. Transportinfrastrukturen utgör dock ett hot mot viktiga naturresurser som kan skadas eller förstöras. Det krävs därför politiska åtgärder på detta område, men också ett kontrollsystem som innebär att fördelarna med internationella transportnät för den regionala integrationen inte går förlorade genom att miljön skadas.

4.4.1

Turismen utgör ett direkt exempel på ett mångfacetterat internationellt utbyte av såväl ekonomisk som social och kulturell art. De utvecklingsländer och minst utvecklade länder som deltar i regionalt integrationsarbete kan dra enorma fördelar av turismen. Det är viktigt att uppnå en hållbar utveckling på turismområdet genom regionala integrationssystem. Ett sätt att uppnå motsvarande resultat är att använda sig av de internationella och samordnade program som syftar till att diversifiera och vidareutveckla nya former av turism, t.ex. ekoturism, kulturturism, m.m.

4.4.2

Det bör dock betonas att en diversifiering och vidareutveckling av turismen bör bygga på bästa praxis som anpassats till de lokala förhållandena i respektive land. EU bör också engagera sig mer för att stödja projekt som syftar till att utveckla nya former av turism i utvecklingsländerna, de minst utvecklade länderna och partnerländerna i Medelhavsområdet. Samarbete mellan den offentliga och privata sektorn i fråga om kompetensutveckling inom dessa branscher bör eftersträvas. Diversifiering och utveckling av nya former av turism konkurrerar inte med konventionell turism och kan därför inte anses vara ett område som inte är berättigat till bidrag och stödåtgärder.

4.5.1

Efter omfattande överläggningar har EU lyckats ena sig kring en gemensam fiskeripolitik. Havets rikedomar skyddas dock inte av några fysiska gränser. Både Medelhavet och Atlanten exploateras av ett stort antal länder som inte är medlemmar i EU. Många av dessa länder är utvecklingsländer och är inte förpliktade att tillämpa principerna om hållbar utveckling.

4.5.2

Exploateringen av fiskeriprodukter omfattar många länder som deltar i olika former av regionalt samarbete. Efterlevnaden av principerna för en hållbar utveckling på fiskeriområdet bör därför garanteras genom initiativ och program som eftersträvar regional integration, framför allt överenskommelser mellan nord och syd men också mellan syd och syd.

4.6.1

EU har offentliggjort en grönbok om en europeisk strategi för trygg energiförsörjning, i vilken kommissionen särskilt uppmärksammar miljöskyddet. Eftersom EU gör en direkt koppling mellan trygg energiförsörjning och hållbar utveckling är det viktigt att de regionala integrationsstrategierna innehåller bestämmelser och åtgärder på energiområdet. Detta är relativt komplicerat, eftersom många utvecklingsländer och partnerländer i Medelhavsområdet har betydande oljereserver, samtidigt som oljan för närvarande är EU:s främsta energikälla. EU har dock beslutat om ambitiösa målsättningar om att minska sin oljekonsumtion och sina utsläpp av växthusgaser (Kyotoprotokollet).

4.6.2

En fråga av mycket stor betydelse för möjligheterna till en hållbar utveckling i utvecklingsländerna, de minst utvecklade länderna och partnerländerna i Medelhavsområdet är anläggningen av infrastruktur för energi på landsbygden. Eftersom denna fråga är mycket viktig, samtidigt som EU har som strategiskt mål att förbättra energiförsörjningen och se till att den uppfyller fastställda hållbarhetskrav, måste energiinfrastrukturen utformas på ett sådant sätt att de ekonomiska vinsterna från sådan infrastruktur är förenliga med miljöskyddet och den övriga samhällsutvecklingen.

4.7

Det finns naturligtvis fler områden där den regionala integrationen bör utgå ifrån principen om hållbar utveckling. De områden som nämnts bör ses som de områden som kan tjäna som exempel för övrig ekonomisk verksamhet. Handelsavtal och stödprogram bör visa vägen framåt och ta sin utgångspunkt i arbetsmetoder som bygger på gemensam planering.

5.1

Ingen regional utvecklingsprocess kan lyckas om den inte bygger på utbildning och fortbildning. En hållbar utveckling på utbildningsområdet måste vara en grundläggande målsättning för det regionala integrationsarbetet. Det är framtidens välutbildade medborgare som kan se till att man bygger vidare på den regionala integrationens landvinningar på ett hållbart sätt.

5.2

Eftersom kvinnans ställning i många utvecklingsländer inte är den som krävs för att man skall kunna föra en politik för hållbar utveckling, måste man inom ramen för det regionala integrationsarbetet komma till rätta med problemet att kvinnor stängs ute från arbetsmarknaden. Man måste också ta tillvara den särskilda roll som kvinnor spelar i det internationella handelsutbytet. Det regionala integrationsarbetet måste bland annat stödja förändringar av det sätt på vilket man behandlar män och kvinnor samt av rådande strukturer och mekanismer på politisk nivå, i lagstiftningen och inom familjen, så att man kan komma till rätta med eventuell könsdiskriminering.

5.3

Den regionala integrationen får inte under några omständigheter innebära att utvecklingsländernas kulturella identitet påverkas. Det regionala integrationsarbetet måste tvärtom respektera kulturella särdrag, syfta till att främja kulturellt utbyte och stödja kulturella minoriteters rättigheter. Åtgärder för att bevara utvecklingsländernas kulturella identitet bör naturligtvis alltid gå hand i hand med respekten för individens rättigheter, demokrati och lika möjligheter och vidtas vid sidan om åtgärder som syftar till att utrota socialt betingad diskriminering eller rasdiskriminering.

5.4

Det är också viktigt att arbetstagare involveras på lika villkor i beslut om regional integration och hållbar utveckling. Ett av de regionala integrationsprogrammens främsta mål är naturligtvis att skapa fler arbetstillfällen. Ett aktivt deltagande från arbetstagarna och deras representativa organisationer i arbetet med att planera dessa program kan vara av stor nytta, både i fråga om målsättningen att skapa nya arbetstillfällen och när det gäller att minska de eventuella negativa miljökonsekvenserna av att det skapas fler arbetstillfällen. Eftersom arbetstagarna själva är informerade medborgare i det samhälle där de regionala integrationsprogrammen skall främja tillväxten, är deras synpunkter av största betydelse och arbetstagarna måste därför vara direkt representerade eftersom de är både konsumenter och producenter av de varor och tjänster som omfattas av programmen.

5.5

Många frivilligorganisationer från de minst utvecklade länderna och partnerländerna i Medelhavsområdet har framfört sitt intresse att aktivt stödja åtgärder som främjar en hållbar utveckling. Många har också vidtagit åtgärder inom de områden som nämns ovan. Deras engagemang i arbetet med att inkludera principen om hållbar utveckling i de regionala utvecklingsplanerna, via det organiserade civila samhällets formella kanaler, är därför mycket betydelsefullt.

5.6

Om denna satsning skall bli framgångsrik måste det inrättas effektiva institutioner med ansvarsskyldighet och med de befogenheter som krävs för att strategierna för hållbar utveckling och regional integration skall kunna genomföras. Program för kapacitetsuppbyggnad på lokal och regional nivå i utvecklingsländerna, de minst utvecklade länderna och partnerländerna i Medelhavsområdet måste därför vara en politisk prioritet.

6.1

De geografiska områden där man eftersträvar regional integration omfattar länder med stora gemensamma vattenresurser. Vattenresursförvaltningen leder ofta till spänningar mellan länder. Det är viktigt att ge högsta prioritet åt arbetet med att garantera en hållbar förvaltning av gränsöverskridande vattenresurser i den regionala integrationsprocessen. Det går inte att ingå överenskommelser om handel och ekonomisk eller annan regional integration mellan länder som inte respekterar alla länders lika rättigheter till vatten av god kvalitet och i tillräckliga mängder.

6.2

Det är självklart att förvaltningen av gränsöverskridande vattenresurser måste gå hand i hand med en rationell förvaltning på nationell nivå. På detta område är det viktigt att slå ett slag för kommissionens direktiv 60/2000 (4) om förvaltning av vattenresurser i utvecklingsländerna, de minst utvecklade länderna och partnerländerna i Medelhavsområdet. I det direktivet fastställs en övergripande ram för förvaltningen av vattenresurser som skulle kunna ligga till grund för olika tekniska beslut i anslutning till regionala vattenförvaltningsåtgärder.

6.3

Förvaltningen av naturskyddsområden är minst lika viktig, eftersom många områden sträcker sig över flera länder vilket i vissa fall ger upphov till spänningar. Omfattande ekonomisk verksamhet äger rum i dessa naturskyddsområden och de regionala integrationsavtalen påverkar därför områdesförvaltningen direkt. Det måste följaktligen finnas särskilda bestämmelser avseende en hållbar förvaltning av naturskyddsområden.

6.3.1

Naturskyddsområdena måste förvaltas i enlighet med en övergripande plan som bygger på vederbörlig analys av de tre komponenterna i hållbar utveckling (ekonomisk utveckling, miljöhänsyn och social rättvisa) och som innehåller praktiskt genomförbara åtgärder för regionalt samarbete.

6.4

EU håller för närvarande på att inrätta ett nätverk av naturskyddsområden i medlemsstaterna i syfte att slå vakt om den biologiska mångfalden (nätverket Natura 2000). Medlemsstaternas erfarenheter på detta område bör spridas till utvecklingsländerna och de minst utvecklade länderna. Det är därför viktigt att främja program som syftar till förbättrade kunskaper om hur naturskyddsområden bör förvaltas och hur den biologiska mångfalden kan bevaras. Kommissionen och medlemsstaterna kan också bidra till detta genom att bjuda in observatörer från utvecklingsländerna och de minst utvecklade länderna till biogeografiska seminarier (framför allt om Medelhavsområdet).

6.5

Kustområden är bland de allra viktigaste utvecklingsområdena. Det regionala integrationsarbetet måste därför ta hänsyn till faktorer som påverkar kustområdena, antingen direkt eller indirekt. Eftersom kustområdenas ekosystem och ekonomiska verksamhet har komplicerad struktur måste den regionala integrationen syfta till en hållbar kustområdesförvaltning. På detta plan är EESK för en integrerad förvaltning av kustområden enligt de metoder som tagits fram av kommissionen.

6.6

En annan fråga av särskild vikt är förvaltningen av vilda växter och djur och en strikt kontroll av handeln med dylika växter och djur. I detta sammanhang förordar EESK striktast möjliga tillämpning av CITES-konventionen. Denna konvention bör också ratificeras av så många länder som möjligt.

6.7

Det är också viktigt att särskilt uppmärksamma den ökade risken för ökenspridning, som är ett mycket stort problem i många partnerländer i Medelhavsområdet. I många delar av dessa länder påverkar detta fenomen inte bara miljön. Ekonomisk verksamhet kan också förhindras. Partnerländerna i Medelhavsområdet måste därför få hjälp med att utveckla regionala samarbetsprojekt som syftar till att förhindra ökenspridning.

7.1

De grundläggande principerna för att inkludera begreppet hållbar utveckling i initiativen för regional integration, som presenteras ovan, kräver särskilda åtgärder och tillvägagångssätt. Dessa åtgärder och tillvägagångssätt måste hjälpa utvecklingsländerna och de minst utvecklade länderna att inkludera begreppet hållbar utveckling i det regionala integrationsarbetet och möjliggöra en kontroll av att framsteg görs. Många olika intressenter måste ha en central roll i planeringen av sådana åtgärder och tillvägagångssätt samtidigt som åtgärder bör vidtas för att eftersträva bästa möjliga styresformer.

7.2

EU:s biståndsenheter har planerat och genomfört utvecklingsprogram för många utvecklingsländer (Meda, Ala, Cards m.fl.). Frågan om hållbar utveckling står alltid i centrum under planeringen av dessa program. Programmen har inte varit så effektiva som EU önskat, men de har ändå bidragit till att sprida idén om att begreppet hållbar utveckling bör inkluderas i initiativen för regional integration.

7.3

Samarbetet mellan EU och Medelhavsländerna förtjänar att särskilt omnämnas, och samarbetsstrategin för EU–Medelhavsländerna har mycket hög prioritet på EU:s utrikespolitiska område. Strategin genomförs i huvudsak genom programmet Meda. Smapprogrammet är ett annat viktigt styrinstrument för åtgärder inom miljöområdet och när det gäller att främja en hållbar utveckling.

7.4

Medaprogrammet har hittills inte levt upp till förväntningarna. Trots att budgetanslagen till Meda II var mer än tillräckliga har man ännu inte lyckats uppnå de målsättningar som fastställdes inför lanseringen av programmet. Även om Smapprogrammet har bidragit till projekt för hållbar utveckling, kännetecknas inte programmet av den kontinuitet som krävs, och det finns därför inte några garantier för att åtgärderna fullföljs. Även om det är svårt att genomföra projekt inom ramen för dessa program, eftersom samarbetet med mottagarländerna uppvisar en rad brister, måste EU:s satsningar – framför allt från kommissionens sida – inriktas direkt på att mobilisera samtliga aktörer som berörs av programmen. EESK anser att kommissionen bör undersöka möjligheten att införa mer flexibla finansieringsbestämmelser som medger stöd till både offentliga aktörer, som kan borga för att mottagarländerna lever upp till sina åtaganden, och privata intressenter, som kan se till att den tekniska sakkunskapen överförs till mottagarländerna.

7.5

I fråga om kontrollen av de framsteg som görs i utvecklingsländerna, de minst utvecklade länderna och partnerländerna i Medelhavsområdet när det gäller att inkludera begreppet hållbar utveckling i det regionala integrationsarbetet, är det särskilt viktigt att lyfta fram de konsekvensanalyser som görs med avseende på hållbar utveckling. På denna punkt instämmer EESK med rådet i att en konsekvensanalys med avseende på hållbar utveckling bör genomföras inför varje nytt frihandelsavtal. Denna ståndpunkt bekräftades i maj 2003 vid Europa-Medelhavskonferensen på Kreta.

7.6

En utvärdering av de åtgärder som vidtas av länder involverade i regionalt integrationsarbete bör också göras med avseende på de indikatorer för hållbar utveckling som fastställts och som nu börjat att tillämpas i EU:s medlemsstater. Även om vi fortfarande befinner oss i ett tidigt skede när det gäller att fastställa och tillämpa dessa indikatorer, kan de ändå ses som en fungerande lösning som gör det möjligt att fastställa ramarna för en framstegsanalys i de berörda länderna.

7.7

Under arbetet med att analysera framstegen i de länder som är involverade i regionalt integrationsarbete är det viktigt att mycket noggrant undersöka om det finns åtgärder som överlappar varandra på grund av att länderna deltar i flera olika regionala integrationsprojekt. Många utvecklingsländer och flera av världens minst utvecklade länder deltar i ett antal regionala integrationsprojekt. Detta kan leda till minskad effektivitet och slöseri med resurser. I samband med att man inkluderar begreppet hållbar utveckling i det regionala integrationsarbetet är det mycket viktigt att se till att dylika konsekvenser minimeras.

7.8

Beträffande finansieringen av åtgärder för hållbar utveckling inom ramen för de regionala integrationsprogrammen stöder EESK Monterrey-avtalet om utvecklingsfinansiering, som innebär en kontinuerlig ökning av anslagen till åtgärder för att främja en hållbar utveckling (5). Uttalandet innehåller krav på att anslagen skall kännetecknas av ökad rörlighet och effektivare användning, så att man kan fastställa villkoren för hur man skall uppnå de målsättningar för utveckling som man kommit överens om på internationell nivå. Dessa målsättningar anges också i FN:s millenniedeklaration (6): att utrota fattigdomen, förbättra de sociala villkoren, höja levnadsstandarden och förbättra miljöskyddet som ett första steg mot att tillgodose behoven för att 2000-talet skall bli ett århundrade med utveckling för alla.

8.1

Såsom nämns i inledningen skall begreppet hållbar utveckling ses som en övergripande dimension av regional integration och inte som ett komplement. Detta är inte enkelt, men får inte heller betraktas som omöjligt. De målsättningar i denna riktning som fastställts för EU:s åtgärder kan ge betydande resultat. Med hjälp av regionala samarbetsprogram bistår EU utvecklingsländerna och de minst utvecklade länderna, men gemenskapen förmedlar också ett kulturellt, politiskt och socialt budskap. Detta budskap kan sammanfattas i begreppet hållbar utveckling och förverkligas genom bland annat regional integration.

8.2

En viktig fråga för EU på detta område bör vara att lägga grunden för internationellt samarbete. EESK vill här särskilt omnämna samarbetet med FN.

8.3

Förbindelserna mellan FN och EU har utvecklats över tiden via en rad olika samarbetsprojekt. Dessa förbindelser är starka och täcker i stort sett samtliga samarbetsområden. Det är en strategiskt prioriterad fråga för EU, medlemsstaterna och kommissionen att verka för ännu bättre förbindelser med FN.

8.4

Det regionala integrationsarbetet och frågan om hållbar utveckling utgör ett idealiskt område när det gäller att förbättra dessa förbindelser. Med hänsyn till FN:s strategiska inriktning och erfarenhet av frågor som rör hållbar utveckling och EU:s tekniska sakkunskap i fråga om regional integration ställer EESK sig positiv till ett samarbete mellan de två organisationerna i form av projekt för regional och hållbar utveckling som finansieras gemensamt av de bägge organisationerna.

8.5

EU:s avsikt att delta i ett sådant samarbete har redan kommit till uttryck, dels i rådets och kommissionens uttalande i november 2000 om EU:s utvecklingspolitik, dels i dokumentet ”Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet – Uppbyggnad av ett effektivt partnerskap med Förenta nationerna när det gäller utveckling och humanitära frågor” (KOM(2001) 231 slutlig av den 2.5.2001).

8.6

När det gäller regional integration måste EU:s samarbetsinriktade program i hög grad fokuseras på olika dimensioner av långsiktig hållbarhet inom ramen för de tre pelarna, det vill säga ekonomisk, social och miljömässig hållbarhet. Det gäller framför allt de program som avser samarbete med utvecklingsländer och världens minst utvecklade länder. EESK kan verksamt bidra till att denna strävan blir framgångsrik genom att i egenskap av ansvarig EU-institution på området se till att dessa frågor tas upp i den diskussion som förs inom det civila samhället.

28.9.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 241/41

1.1

Kommissionens förslag bygger på artikel 13.1 i EG-fördraget, som redan har utgjort grunden för direktiven om kamp mot diskriminering på grund av religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning vad gäller sysselsättning och arbete (1), samt på grund av ras eller etniskt ursprung när det gäller såväl sysselsättning och arbetsliv som tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster (2).

1.2

I förslaget till direktiv fastställs en ram för bekämpning av könsdiskriminering när det gäller tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster. Avsikten är att medlemsstaterna skall tillämpa principen om likabehandling av kvinnor och män. Direktivet har ingen retroaktiv verkan.

1.2.1

Det får inte förekomma någon direkt eller indirekt diskriminering på grund av könstillhörighet, t.ex. mindre förmånlig behandling av kvinnor på grund av graviditet och moderskap. Trakasserier och sexuella trakasserier i den mening som avses i förslaget skall anses vara könsdiskriminering och därför förbjudas. Huruvida en person avvisar eller underkastar sig ett sådant beteende får inte ligga till grund för ett beslut som gäller denna person. En uppmaning till diskriminering skall också anses vara diskriminering i den mening som avses i direktivet.

1.3

Förslaget har ett brett tillämpningsområde, men det finns ett antal signifikanta begränsningar. Grovt sett omfattar det tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster som är tillgängliga för allmänheten, inklusive bostäder. Det gäller såväl inom den of fentliga som den privata sektorn, även offentliga organ. Transaktioner som utförs i rent privata sammanhang omfattas inte, t.ex. uthyrning av semesterbostad till en familjemedlem eller av ett rum i en privatbostad.

1.3.1

Kommissionen ger exempel på varor och tjänster som är tillgängliga för allmänheten:

1.3.2

De tjänster som omfattas är av många olika slag. Viktiga områden är pensioner, liv- och sjukförsäkringar, allmänna försäkringar och tillgång till finansiering och bostäder.

1.3.3

Användningen av könstillhörighet som en faktor vid beräkningen av premier och ersättningar i samband med försäkringar och därmed sammanhängande finansiella tjänster skall vara förbjudet från den dag direktivet träder i kraft. Medlemsstaterna får dock skjuta upp tillämpningen av denna bestämmelse i högst sex år. I så fall skall de omedelbart underrätta kommissionen och ställa samman, offentliggöra och regelbundet uppdatera uttömmande statistik över dödlighet och förväntad livslängd för kvinnor och män.

1.4

Det finns ett antal undantag. Direktivförslaget hindrar inte att skillnader görs i samband med varor och tjänster där kvinnor och män inte är i en jämförbar situation därför att varorna och tjänsterna uteslutande eller främst är avsedda för personer av det ena könet, eller i samband med tjänster som utförs på olika sätt beroende på vilket kön mottagaren tillhör. Exempel på detta är bassängtider som är reserverade enbart för kvinnor eller män, och privata klubbar.

1.5

Områden som uttryckligen inte omfattas av direktivet är utbildning samt medie- och reklaminnehåll, i synnerhet reklam och TV-reklam enligt definitionen i artikel 1 b i rådets direktiv 89/552/EEG.

1.6

Direktivet tillåter positiv särbehandling.

1.7

Direktivet innehåller bestämmelser om minimirättigheter, rättsmedel, säkerställande av efterlevnaden av bestämmelserna och övervakning. Dessa bestämmelser är desamma som för de båda direktiv som nämns i punkt 1.1.

2.1

Kommittén understryker vikten av principen att könsdiskriminering skall förbjudas när det gäller kvinnors och mäns tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster.

2.2

Kommittén ser positivt på att formuleringarna och definitionerna i detta förslag ligger i linje med de båda tidigare direktiven och direktivet om bevisbörda i jämställdhetsärenden.

2.2.1

Kommittén anser att det är något oroväckande att definitionen av ”tjänster” endast återfinns i skäl 10 i förslaget till direktiv. Med tanke på den mängd offentliga och andra tjänster som står till allmänhetens förfogande (till exempel tjänster som tillhandahålls av icke-statliga organisationer) bör man för att undvika tvetydigheter definiera begreppet ”tjänster” tydligt i texten. Kommittén förespråkar en bred definition.

2.3

Det är beklagligt att utbildning inte omfattas av direktivet. Kommittén inser dock att gemenskapens behörighet på detta område kan vara problematisk. Utbildning är emellertid en central faktor för jämställdhet mellan kvinnor och män som kan resultera i att flickor och pojkar följer traditionella yrkesbanor och därmed påverkar deras framtid på ett avgörande sätt. I några medlemsstater är man bekymrad över de begränsade valmöjligheterna på utbildningsområdet och bristen på effektiv studievägledning, eftersom detta får varaktiga och omfattande konsekvenser för de berörda individerna, för möjligheten att uppnå integrationsmålen samt för EU:s konkurrenskraft.

2.3.1

Kommissionen fastslår att endast utbildning i privat regi skulle ingå i tjänstesektorn om den inte hade uteslutits från direktivets tillämpningsområde. Detta kunde ha lett till att olika normer hade tillämpats i genomförandet av principen om likabehandling.

2.3.2

Inom ramen för Lissabonagendan har medlemsstaterna redan börjat vidta åtgärder på utbildningsområdet. Kommittén uppmanar därför kommissionen att göra allt som står i dess makt för att uppmuntra medlemsstaterna att säkerställa att pojkar och flickor har samma utbildningsmöjligheter.

2.3.3

Det gällande direktivet om likabehandling omfattar tillgång till yrkesutbildning, inklusive högskoleutbildning med yrkesinriktning. Detta räcker dock inte. Grunden för att kunna tillägna sig högskoleutbildning, oavsett om det rör sig om universitets- eller yrkesutbildning, läggs redan i grundskolan och på gymnasiet.

2.4

Kommittén är införstådd med att förslaget endast omfattar media och reklam som tjänsteproducenter. Vi accepterar att det föreliggande förslaget inte är rätt medium för åtgärder beträffande själva innehållet i media och reklam. Men i och med att media och reklam har ett starkt inflytande på allmänhetens attityder och åsikter kan EU inte bortse från dem i sin strävan att undanröja diskriminering på arbetet och i vardagslivet. Gränsen är emellertid hårfin mellan adekvata åtgärder och censur. Kommissionen bör därför fortsätta sitt samråd om dessa frågor med dessa faktorer i åtanke och vidta lämpliga åtgärder inom rimliga tidsramar. EESK ser fram emot att ingå i denna process.

2.5

Kommittén ser positivt på att män och kvinnor skulle komma att få lika tillgång till finansieringsmöjligheter – något som är särskilt viktigt för dem båda, oavsett om de söker finansiering i egenskap av entreprenörer eller personer som vill ta bostadslån.

2.6

Eftersom förslaget inte omfattar utbildning, massmedier och reklam anser kommittén att frågan om likabehandling av båda könen när det gäller tillgång till försäkringstjänster är förslagets känsligaste punkt. Det bör inte finnas några nya diskriminerande kriterier på något av de områden som täcks av förslaget, och i synnerhet inte på försäkringsområdet.

2.6.1

Kommittén är skeptisk till påståendet att identiska avgifter för båda könen – vilket genomförts i vissa medlemsländer – med säkerhet leder till en allmän ökning av försäkringsavgifterna, och att en utjämning av riskpremierna mellan könen medför en höjning. Det är oförsiktigt och i strid med förslagets syfte att medlemsstaterna får möjlighet att inom den allmänna ramen för fritt tillhandahållande av tjänster och fri etablering på försäkringsområdet göra undantag från denna icke-diskriminering i sex år.

2.6.2

När det gäller frågan om att alla skall ha tillgång till kompletterande försäkringar för social trygghet, begär kommittén att direkt och indirekt diskriminering skall avskaffas. Detta är särskilt angeläget med tanke på att utvecklingen av andra och tredje pelaren i den sociala tryggheten (kompletterande och ytterligare kompletterande försäkringar) för närvarande är den mest dynamiska aspekten inom den sociala tryggheten i EU. Kommittén hänvisar i denna fråga till de förslag som presenteras i yttrandet om ”Tilläggssjukförsäkring” (4).

3.1

EESK stöder strävan att uppnå lika tillgång till finansiella tjänster, som ofta är nödvändiga i vardagslivet, och lika behandling av kvinnor och män i samband med ersättningar och premier. Direktivet täcker dock en mängd mycket varierande finansiella tjänster, exempelvis fordonsförsäkring, sjuk- och invaliditetsförsäkring, pensioner och livränta. Det ger upphov till komplexa och svåra frågor, som skiljer sig åt från en medlemsstat till en annan.

3.1.1

Man måste dock tillstå att lika behandling av konsumenter av dessa tjänster i samband med ersättningar och premier kommer att få vissa negativa såväl som positiva effekter, eftersom effekterna för kvinnor respektive män ser olika ut beroende på vilken typ av finansiella tjänster som det är fråga om. När det gäller bilförsäkringar inträder bonus för skadefritt år för enskilda individer först efter det att man haft försäkringen i flera år. För att kunna täcka osäkra situationer är det därför högst sannolikt att bilförsäkringspremierna kan stiga för alla.

3.1.2

I sin dom i Coloroll-fallet (5) accepterade EG-domstolen att könsbaserad försäkringsmatematisk statistik används för att beräkna pensionsavgifter och pensionsförmåner. Domstolen konstaterade emellertid att likabehandlingsprincipen skall gälla för premier som betalas in av anställda och de förmåner som betalas ut till dem. Högre avgifter från arbetsgivarens sida ansågs lagenligt. Man har alltså tillstått att likabehandling när det gäller förmåner kostar mer. I tjänstepensionssystem betalade arbetsgivaren den högre avgiften. När det gäller privata pensions- och försäkringssystem finns det ingen arbetsgivare som träder in vid högre premier eller ersättningsnivåer, utan merkostnaden kommer att falla på dem som utnyttjar tjänsten. Detta gäller emellertid inte bara pensioner där män får betala kvinnors längre levnadsålder, utan alla former av försäkringar. Kvinnor får exempelvis betala mäns större olycksfallsrisk osv.

3.1.3

I sin utvidgade konsekvensanalys konstaterar kommissionen att det kommer att bli fråga om vissa kostnader för försäkringsbolagen som i slutändan kommer att läggas på konsumenterna. Kommissionen anser dock att detta kommer att upphöra så snart som anpassningsperioden är över. EESK är av samma uppfattning.

3.1.4

Kommittén hänvisar även här till fördragets princip om likabehandling av män och kvinnor. Om man lägger denna princip till grund blir det fråga om att försäkringsbranschen, naturligtvis över en viss tidsperiod, måste ändra sina beräkningssystem så att kön inte längre är en faktor vid beräkning av t.ex. bilförsäkringspremier. Eftersom olycksfrekvens och livslängd självfallet inte påverkas av beräkningssättet borde konsumenternas samlade premiebetalning i princip förbli oförändrad.

3.1.5

Kommittén anser att det behövs mer specifika bedömningar på försäkrings-/pensionsområdet (bl.a. oberoende simuleringar av effekterna av alternativa beräkningsbaser), så att man kan göra en bedömning av vilka effekter förslaget kan få på längre sikt. Kommittén anser att det är viktigt att följa upp vad som kommer att hända, särskilt på försäkringsområdet, när direktivet träder i kraft. Människors rätt att inte diskrimineras måste vara det övergripande målet med direktivet.

3.2

När det gäller bostäder anser kommittén att direktivet inte bör tillämpas på privata överenskommelser, exempelvis hyra, försäljning eller gåvor mellan familjemedlemmar.

3.3

Enligt kommittén bör undantagen både vara tydligt formulerade och precist definierade. De får inte äventyra jämställdheten mellan kvinnor och män.

3.4

Kommittén välkomnar artikel 5, i vilken möjligheter skapas till positiva särbehandlingsåtgärder. Den får dock inte leda till att viktiga tjänster som tillhandahålls både offentligt och av icke-statliga organisationer för män och kvinnor äventyras. Det kan exempelvis handla om åtskilt boende för funktionshindrade eller skydd för kvinnor som har blivit utsatta för våld i hemmet eller annan typ av våld.

3.5

Kommittén tillstyrker bestämmelsen om att en dialog med icke-statliga organisationer skall främjas. I samband med denna bestämmelse måste man dock kunna garantera en regelbunden kontakt med det organiserade civila samhället.

3.6

Information och publicitet kring direktivet när det antas är av avgörande betydelse för att man skall kunna säkerställa att konsumenterna är fullt medvetna om sina rättigheter och att de företag som tillhandahåller varor och tjänster är införstådda med vilka skyldigheter som direktivet ålägger dem.

28.9.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 241/44

1.1

Det aktuella meddelandet ingår i kommissionens ”tradition” av icke-rättsliga texter som både ger en överblick av initiativen på det berörda området och av de politiska framtidsutsikterna. Meddelandet utgör ett slags ram för allmänna överväganden när det gäller miljöteknik.

1.2

Meddelandet är direkt kopplat till strategin för hållbar utveckling och Lissabonstrategin och är en återspegling av det numera välkända målet att göra unionen till världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi, med möjlighet till hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen och en högre grad av social sammanhållning.

1.3

Efter detta närmast rituella påpekande kvarstår dock själva kärnfrågan: Vilka är målen i denna handlingsplan för miljöteknik?

Kommissionen formulerar tre mål:

Syftet med denna handlingsplan för miljöteknik är därför att tillvarata alla de möjligheter som miljötekniken erbjuder för att minska belastningen på naturresurserna, förbättra EU-medborgarnas livskvalitet och främja ekonomisk tillväxt.

1.4

Kommissionen anser att det politiska läget är gynnsamt för en ny handlingsplan för miljöteknik, men hur skall detta genomföras och vilka skall de konkreta åtgärderna vara? Meddelandet är uppbyggt kring svaren på dessa två frågor.

2.1.1

För det första räknar kommissionen upp en rad faktorer som skall utgöra viktiga inslag i utarbetandet av handlingsplanen:

—

Från forskning till marknad.

—

Förbättrade marknadsförutsättningar.

—

Globala åtgärder.

2.2.1.1

Kommissionen förespråkar alltså att forskningen skall utvidgas och målinriktas samtidigt som den skall ges ekonomiska resurser bl.a. från Europeiska investeringsbanken och Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling. Målet skall vara att forskningen skall leda till kommersiella tillämpningar.

2.2.1.2

Kommissionens avsikt är att teknikplattformar inrättas för miljöteknik med goda framtidsutsikter. Syftet med teknikplattformarna är bl.a. att göra forskningen effektivare, uppbåda behövlig finansiering, utveckla offentlig-privata partnerskap och underlätta överföringen av tekniken till utvecklingsländerna.

2.2.1.3

Slutligen önskar kommissionen förbättra testningen och standardiseringen av miljöteknik.

2.2.2.1

Kommissionen redogör för villkoren avseende förbättrade marknadsförutsättningar vad gäller att mobilisera investeringar, avlägsna ekonomiska hinder, utnyttja den marknadskraft som den offentliga upphandlingen utgör och engagera det civila samhället.

2.2.3.1

EU:s ambitioner på området för miljöteknik begränsar sig inte bara till Europa. Kommissionen anser att EU bör visa handlingskraft när det gäller att främja hållbar utveckling överallt i världen.

2.2.3.2

Kommissionen har för avsikt att skapa partnerskap med utvecklingsländerna och engagera sig kraftigt i de initiativ avseende miljöteknik som togs vid toppmötet i Johannesburg.

3.1

Utarbetandet av en handlingsplan inbegriper också en uppföljning av hur den genomförs. Kommissionen planerar en rad olika instrument i detta syfte: en rapport vartannat år, en europeisk panel för miljöteknik, samordning, information om goda metoder osv.

4.1

I kommitténs kommentarer tas även hänsyn till de synpunkter och förslag som framförts av Rådgivande utskottet för industriell omvandling (föredragande: Ulla Brigitta Sirkeinen, medföredragande: Wolfgang Reichel).

4.2

Området för miljöteknik är till sin karaktär mycket brett. Det kan gälla att använda naturresurserna på ett hållbart sätt, att undvika eller minska miljöskador, att utveckla alternativa miljökällor, att ansluta sig till en integrerad produktpolicy osv. EESK har redan betonat att det är mycket viktigt att definitionen av miljöteknik inte begränsar sig till bara teknologi (1). En fortsatt förbättring av processer och metoder för tjänsteproduktion med syfte att minska den negativa inverkan på miljön, forskning, innovativ expertis och utveckling för att förbättra traditionell teknik och integrera en miljödimension i den syftar också till att utveckla ekologisk teknik och bör uppmuntras. Effektiviteten hos ekologisk teknik är en funktion av dess gynnsamma inverkan på miljön och inte av att den a priori definieras som ekologiskt ”etisk”.

4.3

Risken med en mycket omfattande handlingsplan är alltså splittring, och genom splittringen även en utspädning av medlen. En av de viktigaste förutsättningarna för att handlingsplanen skall lyckas är att man fastställer prioriteringar och rangordnar åtgärderna, varvid man inte endast skall bedöma miljöteknisk effektivitet utan dessutom överväga om det är ekonomiskt godtagbart. Denna infallsvinkel behandlas inte alls i kommissionens meddelande. Ändå är den i praktiken mycket betydelsefull. Samtidigt får man inte heller glömma bort att begreppet hållbar utveckling vilar på tre grundpelare: ekonomisk utveckling, skydd av miljö och naturresurser samt människans sociala utveckling.

4.4

Miljöteknik används alltid antingen när det direkt gynnar användaren eller när det krävs på grund av lagstiftning. Eftersom erkända etiska eller social- eller miljöpolitiska mål inte kan uppfyllas utan viss reglering av den fria marknaden har lagstiftarna sedan mycket lång tid tillbaka i uppdrag att skapa lämpliga rättsliga ramar. Dessa leder i praktiken delvis till högre företagsekonomiska kostnader, vilka dock kan vara fullständigt motiverade ur ett nationalekonomiskt perspektiv. När de rättsliga ramvillkoren skall fastställas bör lagstiftarna beakta den starka innovationskraft som finns i företagen och inom forskning och vetenskap och fastslå målsättningarna, inte vilken teknik eller vilka processer som krävs för att kunna uppfylla dessa. Den växande medvetenheten om ökande avsättningsmöjligheter då man uppfyller skärpta sociala och miljömässiga villkor är en viktig drivkraft i handlingsplanen och i arbetet för att stärka det europeiska näringslivets konkurrenskraft.

4.5

En annan förutsättning för att handlingsplanen för miljöteknik skall bli framgångsrik är tillträde till marknaden och marknadsmässiga villkor. Det vore lönlöst att hoppas på en reell utveckling av miljöteknik om den inte är lönsam och konkurrenskraftig på marknaden. Det är ofta svårt att producera effektiv miljöteknik – på grund av att miljökostnaderna inte är internaliserade och delvis på grund av att den inte nått en sådan utveckling och spridning – till samma låga kostnad som andra typer av teknik, som är mindre miljövänlig och delvis subventionerad. Det som främst bör ske är således att man skapar incitament för goda tillämpningsmöjligheter och motsvarande miljöteknisk utveckling (lån, subventioner, skatteincitament) som uppfyller miljöpolitiska målsättningar och som uppmuntrar och underlättar ett tillträde till marknaden, eller att det skapas en marknad. För att säkerställa ett konsekvent och lämpligt utnyttjande av incitament understryker EESK att man måste införa ett klassifikationssystem eller ett hierarkiskt system: riskkapital vid starten, mer ”klassiska” lån under utvecklingsfasen, skatteincitament för att konsolidera marknaden, på sikt en beskattning som motsvarar internalisering av ekologiska kostnader för tekniker som inte är miljövänliga.

4.6

I detta avseende är det nödvändigt med uppmuntrande eller avskräckande åtgärder samt bindande lagar och normer, men dessa får inte bortse från den ekonomiska och sociala verkligheten. De får inte heller påverka den fria konkurrensen på ett oriktigt sätt. Miljöteknik får inte vara en ouppnåelig lyxvara och inte en faktor som snedvrider konkurrensen genom att man accepterar produkter och tjänster från ekonomiska regioner där det inte finns liknande regler. Kommissionen understryker kraftigt att denna aspekt är viktig. All informationsspridning och alla försök till att engagera det civila samhället och den allmänna opinionen till förmån för miljöteknik är fåfänga om man bortser från de verkliga förhållandena och från de ekonomiska förutsättningarna. En viktig faktor i fråga om stödet från allmänheten är att inte glömma bort att medborgarna och konsumenterna också är män och kvinnor på arbetsmarknaden. Om vi måste lämna gammal teknik bakom oss på grund av krav på hållbar utveckling, är det viktigt att ta fasta på de behov och kostnader som uppstår i samband med omställningar på arbetsmarknaden.

4.7

Det måste också understrykas att man måste göra en övergripande samordning mellan de olika politiska åtgärder som EU genomför för att undvika att de strider mot varandra. Det vore till exempel meningslöst att utforma en politik för hållbar utveckling om denna skulle motarbetas av unionens politik inom ramen för WTO eller för liberaliseringen av marknaderna. Detta förutsätter en omfattande diskussion inom WTO och att man beslutsamt värjer sig mot att acceptera sådana produkter och tjänster vars teknik eller processer belastar miljön mer än till ett absolut minimum, oavsett var dessa kommer ifrån.

5.1.1

EESK ställer sig helt bakom handlingsplanens mål, framför allt viljan att tillvarata miljöteknikens alla möjligheter att förbättra miljön samtidigt som konkurrenskraften stärks och den ekonomiska tillväxten ökar, vilket redan betonats i ett tidigare yttrande (se fotnot 1).

5.2.1

Kommittén understryker att det krävs incitament för att utveckla miljötekniken, men betonar att dessa incitament inte får leda till ett konstgjort stöd till teknik som aldrig kan få någon verklig avsättning. Marknaden bör framför allt kompletteras med ett antal målinriktade instrument – beskattning, subventioner, licenser och regelverk – så att även de externa kostnaderna för olika typer av alternativ teknik beaktas.

5.2.2

Satsningar bör även göras på att förbättra denna teknik, så att den uppfyller hållbarhetskraven i allt större utsträckning. I praktiken har moderniseringen och anpassningen av industrins utrustning och framstegen i tillverkningstekniker och metoder eller i tjänsteproduktionen redan lett till att viss miljöteknik tagits i bruk. Detta är också ett slags utveckling av ekologisk teknik som kan gå obemärkt förbi men som är högst reell.

5.3.1

En av de viktigaste frågorna är att miljöteknikforskning skall leda till konkreta tillämpningar. Finansiering av forskning bör således också riktas mot tillämpad forskning och göra det möjligt för företagen, framför allt de små och medelstora företagen, att ta del av forskningsarbetet på bred front. Det måste dessutom understrykas att vissa små och medelstora företag spelar en pådrivande roll i anpassning och utveckling av ekologisk teknik.

5.4.1

EESK anser att idén om att skapa teknikplattformar för lovande miljöteknik är intressant. Att samla berörda aktörer med reell kompetens kring viss teknik, kring teknik inom en viss sektor eller kring införandet av teknik som skall lösa ett visst miljöproblem är ett intressant tillvägagångssätt. Frågor om intellektuell äganderätt, patent och märkesskydd skulle utan några egentliga problem kunna lösas genom tillämpning av reglerna inom ramprogrammet för forskning och genom lagstiftningen om intellektuell äganderätt. Kommittén anser att om kommissionen sköter administrationen vid starten skulle en form av offentligt-privat partnerskap kunna utvecklas om dessa teknikplattformar svarar mot ett verkligt behov och har något att bidra med.

5.5.1

Beslut om att sprida miljöteknik grundar sig på ekonomiska överväganden, men också på den tekniska effektiviteten. Ett godkännandeförfarande och inrättande av nätverk för viss nyckelteknik skulle vara till stor nytta, vilket även kommissionen framhåller, både för företagen och myndigheterna, särskilt om man vill uppnå största möjliga miljövärde i offentlig upphandling. Kommittén hänvisar återigen till sitt krav på att införa en europeisk databas, som skulle kunna byggas upp och förvaltas av Europeiska miljöbyrån. Där skulle man kunna ha en förteckning över väl fungerande, kostnadseffektiv och anpassad miljöteknik – en typ av kvalitetsmärkning (2).

5.6.1

Kommissionen betonar att dessa mål bör bygga på bästa miljöprestanda, men också vara realistiska rent ekonomiskt och med avseende på arbetsmarknadens effektivitet. EESK ställer sig helt bakom denna bedömning och framhåller med eftertryck att en verkligt hållbar utveckling innebär att man förenar miljöhänsyn med ekonomisk konkurrenskraft, fler och bättre arbetstillfällen samt social sammanhållning.

5.7.1

Det krävs kompetenta analytiker som bedömer om projekten är tekniskt och ekonomiskt genomförbara vid användningen av befintliga finansieringsinstrument, och inrättandet av nya ekonomiska styrinstrument, för att investeringsrisken i miljöteknikprojekt och miljöteknikföretag skall kunna spridas, framför allt i form av riskkapitalfonder. Man riskerar annars att slösa bort användbara resurser som skulle kunna ha använts i annan verksamhet. Projektbedömningen måste ske på seriösa och objektiva vetenskapliga och tekniska grunder utan förutfattade meningar. Införandet av nya finansieringsinstrument skulle kunna vara rätt tillfälle att engagera de lokala myndigheterna i utvecklingen av miljöteknik och att planera offentlig-privata partnerskap.

5.7.2

När det gäller investeringar som företagen gör för att minska negativ miljöpåverkan från sin verksamhet eller förbättringar av den i riktning mot hållbar utveckling bör det påpekas att dessa investeringar, särskilt i den tunga industrin, ofta utgör ansenliga ekonomiska åtaganden. Därför vore det önskvärt att genom skatteinstrument skapa incitament för denna typ av investeringar, och alternativt att genom skatter bestraffa företag som inte anstränger sig att förbättra verksamhetens miljöpåverkan för att få konkurrensfördelar genom lägre produktionskostnader.

5.8.1

Idén om att främja miljöteknik genom att välja ”det miljövänligaste anbudet” är inte ny och bör analyseras med utgångspunkt i miljöteknikens driftsäkerhet och de offentliga finansernas budgetbegränsningar. Det kan vara rätt tillfälle att utveckla en praxis att begära in anbud baserade på prestation. Under alla omständigheter får det inte vara ett påfund som endast syftar till att skaffa sig gott samvete.

5.9.1

Varje generation är ansvarig för det samhälle som den lämnar över till sina barn. För närvarande håller vi alla på att bli mer och mer medvetna om att vi har ett miljöansvar gentemot kommande generationer. Det krävs pedagogiskt kunnande och betydande informationssatsningar för att vi på ett effektivt och realistiskt sätt skall kunna främja miljötekniken. Det är viktigt att betona teknikens fördelar och göra informationen lättbegriplig och lättillgänglig. För att uppnå detta bör man organisera en verklig dialog med berörda parter och med medborgarna samt mobilisera de lokala myndigheterna som ofta har ett betydande miljöansvar.

5.10.1

Kommissionens vilja att agera globalt är lovvärd. EESK påminner om att de flesta utvecklingsländer främst brottas med problem som gäller ekonomisk tillväxt och fattigdomsbekämpning. Dessutom är dessa länders finansiella kapacitet begränsad. Kommittén anser således att ett effektivt bistånd i högre grad bör ta sin utgångspunkt i överföring av teknik som är enkel och billig – vilket inte innebär att den nödvändigtvis är sämre än dyrare och mera tekniskt avancerade lösningar – och som innebär en positiv utveckling i förhållande till den nuvarande situationen. I samband med detta bör det också påpekas att enklare lösningar dessutom innebär lägre kostnader för intellektuell äganderätt och patenträttigheter.

5.10.2

EESK anser att det vore intressant om EU deltar i Unitars (3) verksamhet, som syftar till att främja en långsiktigt hållbar urbanisering i utvecklingsländerna och de länder som präglas av ekonomisk övergång. Kommittén vill särskilt framhålla att det inrättats centrum för forskning, analys och fortbildning i Kuala Lumpur (Malaysia), Curitiba (Brasilien) och Ouagadougou (Burkina Faso). Unitar planerar även verksamhet i Centraleuropa. Kommittén påminner om sitt förslag att inrätta oberoende kompetenscentrum för miljöanpassad teknik i de nya medlemsstaterna (4). Dessa centrum skulle kunna organisera den nödvändiga kunskapsöverföringen, stödja kommunala beslutsfattare och det civila samhället. De måste inte nödvändigtvis inskränkas enbart till de nya medlemsstaterna.

5.11.1

Bland de initiativ som föreslås anser EESK att utbytet av information om god praxis och jämförelseindikatorer är det mest intressanta. Den rapport som skall överlämnas till rådet och parlamentet vartannat år riskerar att bara bli ännu en rapport, om den inte är mycket konkret och innehåller viktiga sammanfattningar. Beträffande den europeiska panelen för miljöteknik förefaller dess [franska – öv. anm.] benämning ”comité” vara illa vald eftersom det inte handlar om en kommitté i ordets normala bemärkelse utan om ett slags forum för vetenskapsmän, tekniker, representanter för industrin, företagare, icke-statliga organisationer etc. Man kan fråga sig om det inte vore bättre om dess arbetsuppgifter utfördes inom GD Miljö och GD Forskning i stället för att man skapar ytterligare en instans vars effektivitet riskerar att bli tvivelaktig om den är för stor.

5.11.2

För att driva utvecklingen framåt har EESK i sitt tidigare yttrande föreslagit att man inrättar en ”miljöombudsman” som skulle ha ansvar för att peka ut de hinder som nuvarande regler skapar för utveckling av miljöteknik. Detta skulle vara effektivare än att inrätta ett stort forum som riskerar att förlora sig i alltför generella formuleringar.

6.1

EESK uppskattar kommissionens sätt att utarbeta denna handlingsplan för miljöteknik, som präglats av ett samråd på bred front. Denna typ av icke-rättsligt dokument är intressant eftersom kommissionen gör en allmän översyn av frågan på ett flexibelt sätt och fastställer ett antal allmänna riktlinjer.

6.2

EESK anser att en konkret utbyggnad av miljöteknik är möjlig bara om man träffar vissa val, rangordnar dessa val och klassificerar finansieringsmöjligheterna, som är begränsade och måste användas förnuftigt. Förmågan att göra korrekta val är en förutsättning för en framgångsrik europeisk strategi på detta område. Det krävs också ett realistiskt och konkret angreppssätt.

6.3

Kommittén anser att det vore mycket viktigt att införa ett förfarande för validering av miljöteknikens effektivitet samt att tillgängliga uppgifter om den ges spridning. Det är en av förutsättningarna för att miljöteknik skall spridas och införas av företag och offentliga myndigheter.

6.4

Slutligen undrar EESK om inte kärnfrågan framför allt handlar om att miljötekniken bör utvecklas med utgångspunkt i dess effektivitet, i marknadsvillkoren och miljökraven, i fler och bättre arbetstillfällen samt med hänsyn till vår levnadsstandard och utvecklingsnivå. Detta är en fråga som kräver stort omdöme och vetenskaplig, teknisk, ekonomisk och social kompetens. Om EU verkligen vill främja miljöteknik är det viktigt att ta ställning till denna fråga.

28.9.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 241/49

A.

EU och USA har sedan lång tid tillbaka haft goda förbindelser, och de delar en grundläggande övertygelse om öppna, demokratiska samhällen. EU och USA ingick ett fullständigt och jämbördigt partnerskap i en förändrad geostrategisk miljö efter kalla krigets slut. Även om dessa nya förutsättningar vid flera tillfällen har utgjort en påfrestning för förbindelserna finns fortfarande grunden för partnerskapet kvar.

B.

Den allmänna opinionen på båda sidorna av Atlanten har ofta ett gemensamt synsätt, men det finns även skillnader. Dessa skillnader är mer framträdande i utrikespolitiska frågor, men det finns mer som förenar än vad man skulle förvänta sig i ekonomiska, sociala och miljömässiga frågor. Det råder stor enighet om att det behövs en fortlöpande intensiv dialog som inte bara gagnar EU och USA på lång sikt, utan också resten av världen.

C.

Den transatlantiska ekonomin har blivit alltmer sammanflätad och direktinvesteringar har blivit betydligt viktigare än handel. Även om det är handelskonflikterna som uppmärksammas gäller de mindre än 1 % av den transatlantiska handeln. Växande ekonomiskt ömsesidigt beroende leder till spänningar som sträcker sig över gränserna och påverkar grundläggande inrikespolitiska frågor som beskattning, politisk styrning och regleringar.

D.

En bedömning av EU:s och USA:s ekonomier visar blandade resultat och båda ekonomierna har sina starka och svaga punkter. Båda ekonomierna står inför svåra utmaningar under de närmaste åren, vilket gör en stärkt dialog och ökat samarbete nödvändigt för att säkerställa att ekonomin fungerar smidigt på bägge sidor av Atlanten.

E.

Nya geopolitiska utmaningar och hot har vid flera tillfällen utgjort en påfrestning för förbindelserna. Att bygga upp goda styrelseformer och strukturer för arbetsmarknadens parter och det civila samhället över hela världen kan på ett väsentligt sätt bidra till en tryggare värld och till att förbättra medborgarnas möjligheter att delta i beslut som påverkar deras levnads- och arbetsvillkor.

F.

Även om globaliseringen har inneburit många fördelar, främjat öppna samhällen och öppna ekonomier samt uppmuntrat ökad handel, utländska investeringar och ökat globalt välstånd har globaliseringen inte varit positiv för alla. EU och USA kan med samfällda ansträngningar bidra till att ta till vara globaliseringens fulla ekonomiska, sociala och miljömässiga potential genom att förbättra styrelseformerna på både nationell och internationell nivå, bland annat genom en social och civil dialog.

G.

Båda sidorna framhäver den strategiska vikten av förbindelserna mellan EU och USA och den multilaterala bakgrunden, eftersom globala utmaningar kräver gemensamma krafter. I de olika förslag till förbättring av de institutionella arrangemangen som nyligen lagts fram betonas vikten av en fortlöpande och intensiv dialog för att utveckla förbindelserna och samarbeta med internationella institutioner samt andra delar av världen.

H.

EESK stöder transatlantiskt samarbete och rekommenderar att det stärks och breddas för att omfatta så många intressen och aktörer som möjligt samt frågor som tas upp i dialogerna av deras respektive aktörer på båda sidorna om Atlanten.

I.

I linje med det irländska ordförandeskapet stöder EESK också transatlantiskt samarbete och ser gärna att intressegrupper från det amerikanska och det europeiska civila samhället ges möjlighet att delta på ett konstruktivt sätt. EESK vill därför stärka och bredda det civila samhällets nätverk, inklusive dialogerna, och är beredd att bidra till att öka informationen om och samverkan mellan nätverken och dialogerna, vilket skulle kunna leda till ett regelbundet och fortlöpande samarbete samt till att en transatlantisk och/eller amerikansk ekonomisk och social kommitté inrättas.

J.

EESK skulle kunna fungera som forum för att främja dialogen och utgöra en samlingsplats för de olika parterna. EESK erbjuder sig i detta sammanhang att anordna en konferens tillsammans med de berörda aktörerna och institutionerna för att stärka dialogen. Med en stärkt dialog skulle man kunna aktivera det civila samhället på båda sidor av Atlanten, vilket skulle vara till gagn inte bara för EU och USA på lång sikt, utan också för resten av världen.

2.1

EU har sedan lång tid tillbaka haft goda förbindelser med USA. Båda parter har kunnat dra nytta av dessa förbindelser, som var särskilt starka under kalla kriget. Marshallplanen för Europas återuppbyggnad var ett av de viktigaste projekten under denna tid. Efter kalla krigets slut antog USA och EU en rad dokument i syfte att fastställa principer och skapa en ram för sitt framtida samarbete i en förändrad geostrategisk miljö (1). Kärnfrågorna i dessa avtal rörde fred, stabilitet, ekonomisk tillväxt, svar på globala utmaningar, ekonomiskt samarbete och förbindelser över Atlanten. I Bonn-deklarationen som antogs vid toppmötet mellan EU och USA i Bonn den 21 juni 1999 ingick parterna ett ”fullständigt och rättvist partnerskap” i ekonomiska, politiska och säkerhetsrelaterade frågor.

2.2

Genom dessa avtal, som fick EESK:s stöd, inrättades en rad institutionella strukturer, däribland de transatlantiska dialogerna som skapade möjligheter för arbetsmarknadens parter och det civila samhället att delta i åtgärderna.

2.3

Under 1990-talet och under senare år har förbindelserna gått igenom olika faser, och länderna på båda sidor av Atlanten har varit tvungna att med varierande insatsgrad anpassa sig till nya förhållanden. Grunden för ett starkt transatlantiskt partnerskap finns fortfarande, men dessa förändringar har lett till att de transatlantiska förbindelserna tidvis präglats av spänningar och oenighet. Detta beror dels på att ländernas åsikter och ståndpunkter skiljer sig åt, dels på att parterna uppfattar olika aspekter av de institutionella avtalen som orättvisa (2).

2.4

För att underlätta dialogen och rikta politiken mot gemensamma mål kan det vara en fördel att undersöka de åsikter som framförts av berörda parter i olika undersökningar och opinionsmätningar (exempelvis sådana som utförts av German Marshall Fund i USA eller Pew Research Center) (3). Den allmänna opinionen i USA och Europa uppvisar både likheter och skillnader (4). Amerikaner och européer delar en grundläggande övertygelse om öppna, demokratiska samhällen, respekten för mänskliga rättigheter, rättsstaten och tron på en marknadsbaserad ekonomisk politik (5). Deras värderingar är dock inte alltid identiska. När de tillfrågade fick frågan huruvida européer och amerikaner har skilda sociala och kulturella värderingar svarade en överväldigande majoritet på båda sidor av Atlanten ja (83 % av de tillfrågade i USA och 79 % i Europa) (6).

2.5

Även om amerikaner var mer internationellt inriktade 2002 än före den 11 september 2001 skiljer sig amerikaner och européer åt i stor utsträckning när det gäller utrikespolitiska frågor som USA:s maktdominans i världen och hur man ska hantera hot (7). Såväl amerikaner som européer betraktar unilateralt handlande som ett problem. Båda parter värdesätter FN och vill stärka dess roll, men amerikanerna är villiga att kringgå FN om nationella intressen kräver det. Även om begreppet ”soft power” har en hemvist i amerikansk kultur och politik (8) lägger Europa större vikt vid det (9). En stor majoritet på båda sidor av Atlanten anser att EU:s ”soft power” fortfarande kan utöva inflytande och att man genom diplomati, handel och utvecklingsstöd kan bidra till att lösa världsproblemen (10).

2.6

År 2003 ställde sig amerikaner positivare till en stark europeisk partner, medan européer var mindre villiga att förlita sig på USA på utrikespolitiskt plan. (11) Trots att kriget i Irak med största sannolikhet har bidragit till denna attitydförändring i Europa förefaller amerikanerna mer positivt inställda till Europeiska unionen, vilket är oväntat.

2.7

När det gäller sociala frågor, näringsliv och miljö finns fler gemensamma värderingar än man skulle kunna tro, även om detta inte återspeglas på regeringsnivå. Som bekant är den sociala och miljömässiga dimensionen av politisk demokrati mycket viktig i Europa, men även amerikaner fäster vikt vid bistånd till behövande och skydd av miljön. I USA dominerar ekonomi, utbildning och social trygghet allmänhetens politiska dagordning (13). Trots att amerikaner känner att de har möjlighet att utöva inflytande och värdesätter individuell företagsamhet, anser två tredjedelar att det finns behov av ett statligt skyddsnät för behövande (14) och att samtliga medborgare måste garanteras mat för dagen och tak över huvudet. Över 50 % anser att staten bör hjälpa behövande även om det skulle innebära större skulder, 86 % anser att det bör finnas strängare lagar och bestämmelser för att skydda miljön, 65 % anser att människor bör vara villiga att betala högre kostnader för att skydda miljön, hälften anser att beskattningssystemet är orättvist och det finns stort stöd (över 75 %) för begränsning och kontroll av människor som kommer till USA för att bosätta sig. Amerikaner förefaller även dela européernas farhågor rörande genetiskt modifierade organismer i viss utsträckning och 92 % ställer sig positiva till GMO-märkning (15).

2.8

Det råder stor enighet kring att en mer genomgripande, intensiv och fortlöpande dialog är nödvändig för att man skall kunna utnyttja och bygga vidare på gemensamma intressen, uppväga skillnaderna och komma till insikt om att det finns ett gemensamt intresse i att utarbeta ett gemensamt politiskt program på många av världsekonomins områden. I sina tidigare yttranden har EESK erkänt betydelsen av det transatlantiska partnerskapet och betonat att ett brett partnerskap och samarbete måste grunda sig på ömsesidig förståelse och respekt för varandras åsikter, värderingar, intressen och samhällsmodeller (16).

3.1

De viktigaste dimensionerna av de transatlantiska förbindelserna omfattar följande: ekonomiska förbindelser och handelsförbindelser mellan EU och USA, internationell politik och säkerhet, globalisering, internationell ekonomisk, social och miljömässig utveckling, transatlantiska institutioner, engagemang i det transatlantiska partnerskapet och multilateralt styre.

3.2.1

Som framgår av Quinlan-rapporten (17) om transatlantiska ekonomiska förbindelser har den transatlantiska ekonomin blivit alltmer sammanflätad och ömsesidigt beroende sedan Berlinmuren föll, och internationella investeringar har blivit betydligt viktigare än handel.

3.2.2

Ett exempel är att ungefär hälften av USA:s utländska direktinvesteringar på 1990-talet gick till Europa. Europas investeringar i USA år 2000 var nästan 25 % högre än USA:s investeringar i Europa. År 2001 och under större delen av 1990-talet stod Europa för hälften av amerikanska företags sammanlagda intäkter. Amerikanska företag investerade mer än dubbelt så mycket kapital i Nederländerna som i Mexiko. Europas investeringar enbart i Texas överstiger USA:s samtliga investeringar i Japan.

3.2.3

Även om det är konflikterna i de transatlantiska förbindelserna som uppmärksammas, står själva handeln för mindre än 20 % av de transatlantiska förbindelserna och handelskonflikterna gäller mindre än 1 % av den transatlantiska handeln. Trots en mekanism för tidig varning som utvecklades 1999 har tvister kring handelsskyddsmekanismer (såsom skyddsåtgärder, antidumpning och utjämningstullar), stödrelaterade frågor, immaterialrätt och andra åtgärder på områden som stål, bananer, kötthormoner, genetiskt modifierade organismer, varumärken och geografiska beteckningar skapat allvarliga konflikter. Per den 16 mars 2004 hade EU 14 aktiva WTO-tvister med USA (18). Det senaste fallet rörande ”Foreign Sales Corporations” handlar om EU:s beslut att ta ut tullavgifter för en rad amerikanska produkter så länge som den lag som ligger till grund för handeln, och som WTO har förklarat otillåten, inte anpassas till WTO:s bestämmelser.

3.2.4

En del av spänningarna mellan EU och USA beror på växande ekonomiskt ömsesidigt beroende. I många fall är det inte fråga om traditionella handelskonflikter vid gränserna. Konflikterna sträcker sig längre än så och rör sådana grundläggande inrikespolitiska frågor som de olika sätt amerikaner och européer beskattas på, hur samhällena styrs och hur våra ekonomier regleras (19).

3.2.5

En bedömning av EU:s och USA:s ekonomier visar blandade resultat. I motsats till den utbredda uppfattningen att USA:s ekonomi överträffar den europeiska, visar både IMF:s och OECD:s uppgifter att den europeiska ekonomin har uppnått bättre resultat än den amerikanska på vissa områden (20). De övergripande tillväxtnivåerna har visserligen legat högre i USA, men levnadsstandarden i BNP per capita har stigit snabbare i Europa än i USA.

3.2.6

När det gäller arbetskraftens produktivitet är uppgifterna blandade beroende på vilket tidsperspektiv som undersöks. Sedan 1995 har USA:s produktivitet genomsnittligt varit högre än EU:s, men lägre om man ser till perioden 1990–2002. Även om genomsnittet är högre i USA har fem europeiska länder uppnått bättre resultat. Den genomsnittliga arbetslösheten är högre i Europa, men sju länder har en lägre arbetslöshetsgrad än USA.

3.2.7

Arbetslöshet är ett problem för både ekonomin som helhet – eftersom det innebär att resurser underutnyttjas – och för människorna, i synnerhet om arbetslöshet förekommer i kombination med bristande socialt skydd. Utöver den makroekonomiska politiken kan faktorer som arbetsmarknadens struktur, utbildningsnivåer eller utformningen av de sociala trygghetssystemen i stor utsträckning påverka sysselsättningsgraden. Arbetslöshet i kombination med en orättvis inkomstfördelning, bristande social trygghet och utbildningsnivåer är några av de faktorer som har störst inflytande på och bäst förklarar fattigdom.

3.2.8

I genomsnitt har Europa högre skattesatser än USA. Det innebär emellertid inte nödvändigtvis ett konkurrensmässigt handikapp. Om skatteintäkter används på rätt sätt kan de bidra till att höja ekonomins produktivitet. Som ett erkännande av detta har World Economic Forum ändrat beräkningsmetoden för offentliga budgetar. Till följd av det klarade sig Finland, enligt rapporten Global Competitiveness Report 2003–2004, bättre än USA, och Sverige och Danmark har förbättrat sin ställning och ligger nu på tredje respektive fjärde plats (tidigare femte och tionde) (21).

3.2.9

Om man undersöker förhållandet mellan produktivitet och beskattning framgår det att högre skatter inte nödvändigtvis hämmar produktiviteten. Bland de fem länder som sedan 1995 har uppvisat högre produktivitetstillväxt än USA (Belgien, Österrike, Finland, Grekland och Irland) och de länder som har en högre produktivitetsnivå (Tyskland, Nederländerna, Irland, Frankrike, Belgien och Norge (som inte är medlem i EU)), är Irland det enda landet med låg beskattningsgrad.

3.2.10

Den slutsats som kan dras av detta är att EU:s och USA:s ekonomier är starkt beroende av varandra. Båda har starka och svaga punkter och båda står inför svåra utmaningar under de närmaste åren, vilket gör en stärkt dialog och ökat samarbete nödvändigt för att säkerställa att ekonomin fungerar smidigt på bägge sidor av Atlanten.

3.3.1

Övergången från det kalla kriget, då det klart framgick att EU och USA hade liknande intressen, till en situation där de främsta strategiska utmaningarna har olika geografisk bakgrund och där hotbilden har förändrats har resulterat i olikheter i synen på hur hoten skall bemötas.

3.3.2

Globaliseringen skapar oändliga möjligheter och har öppnat dörrarna till många fördelar. Det finns dock djupt rotade och ihållande brister i det sätt som den globala ekonomin fungerar på för närvarande. Globaliseringen har för det stora flertalet människor inte uppfyllt den enkla och legitima önskan om anständiga jobb och en bättre framtid för barnen. Eftersom de öppna samhällena hotas av global terrorism måste det globala styret riktas in på människors farhågor och strävanden och på att förbättra ansvarstagandet och demokratin på både nationell och internationell nivå så att den globala säkerheten förbättras. Globaliseringen måste bygga på delade värderingar och respekt för de mänskliga rättigheterna och individens värdighet (22). Om styrningen av globaliseringen förbättras kan olika delar av världen komma närmare varandra och bli mer välbärgade. En bättre globalisering är nyckeln till ett bättre och tryggare liv för människor överallt under 2000-talet. Om styrningen inte blir bättre kommer missnöjet med globaliseringen att öka.

3.3.3

Bekämpningen av korruption, diktaturer och ”havererade” regeringar, och uppbyggnaden av strukturer för arbetsmarknadens parter och det civila samhället över hela världen, särskilt i länder med svaga eller outvecklade strukturer för goda styrelseformer, kan i detta sammanhang vara ett värdefullt bidrag till en tryggare värld och till att förbättra medborgarnas möjligheter till delaktighet i beslut som påverkar deras levnads- och arbetsvillkor.

3.3.4

EESK har mångårig erfarenhet av att bidra till uppbyggnaden och stärkandet av den sociala och den civila dialogen i EU:s framtida medlemsstater och i tredje land. EESK har också varit en aktiv partner i EU:s Barcelonaprocess, som kan vara en användbar utgångspunkt för det fortsatta arbetet. Att exempelvis stödja demokratiseringsprocessen och uppbyggnaden av arbetsmarknadens parter i Irak kan dessutom bli ett gemensamt projekt för EU och USA.

3.3.5

Transportsäkerhet är ett område som lämpar sig för ökat samarbete mellan USA och EU. EESK (23) ser ”ett akut behov av att EU visar vägen på ett internationellt plan när det gäller att utveckla mer omfattande säkerhetsramar som inte enbart syftar till att eliminera konsekvenserna av terrorismen utan också beaktar orsakerna till denna. […] Med tanke på att transporter via båt och flyg är internationella till sin natur bör alla säkerhetskrav baseras på ömsesidighet. De bör också tillämpas enhetligt och utan diskriminering och samtidigt ge utrymme för effektivast möjliga handel.” Dessutom påminde EESK om att det i ”europeiska tankesätt och europeisk kultur finns en stark respekt för mänskliga rättigheter. Eventuella svar på terroristhot måste ta hänsyn till dessa sedan länge så centrala principer”. Det avtal som slöts mellan USA och EU om containersäkerhet (november 2003) och dess genomförande erbjuder en möjlighet till diskussion i den transatlantiska dialogen. USA och EU samarbetar också på internationell nivå inom ILO när det gäller identifiering av sjöfolk och tillsammans med ILO inom Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) i fråga om sjöfartsskydd på fartyg och i hamnanläggningar.

3.4.1

Globaliseringen har öppnat många dörrar, främjat öppna samhällen och öppna ekonomier och uppmuntrat ett friare utbyte av varor, idéer och kunskaper. Ett verkligt globalt samvete, känsligt för orättvisor som beror på fattigdom, bristande respekt för föreningsfriheten, kön, barnarbete och miljöförstöring var dessa än förekommer, håller på att ta form (24).

3.4.2

Trots ökad handel, utländska investeringar och global hälsa har globaliseringens följder inte varit positiva för alla. I hela världen har handelshinder och hinder för den fria rörligheten för kapital, tjänster och personer avlägsnats. Detta har gjort det lättare för företagen att lägga ut verksamhet i andra länder men har också lagt grunden till en global konkurrens med oroväckande följder för arbetstagare, skatter, de sociala trygghetssystemens finansiella hållbarhet och de allmännyttiga tjänsterna. Sedan 1990 har detta globalt lett till ökad fattigdom i 54 länder (25). Klyftorna mellan och inom länderna har ökat, världsekonomins stabilitet hotas av volatiliteten på de finansiella marknaderna och av bristen på makroekonomisk jämvikt på sådana områden som valuta och handel.

3.4.3

EU och USA kan med samfällda ansträngningar bidra till att visa globaliseringens fulla ekonomiska, sociala och miljömässiga potential genom att förbättra styrelseformerna både på nationell och internationell nivå och genom att förbättra reglerna för den internationella handeln, för investeringar, finansiering och migration genom att beakta alla intressen, rättigheter och ansvar och på så sätt uppnå en bredare och mer rättvis fördelning av tillväxtens frukter som kan skapa säkerhet och stabilitet till gagn för alla.

3.4.4

Det globala styret måste därför förbättras. De internationella organisationerna, som för närvarande har olika mandat, måste samordna sina ansträngningar. En bättre styrning av globaliseringen förutsätter att Världshandelsorganisationen (WTO), Internationella valutafonden (IMF), Världsbanken och Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) samordnar sitt arbete med andra internationella organisationer, framför allt med Internationella arbetsorganisationen (ILO) och FN och att styrningen av dessa institutioner förbättras, bland annat genom en social och civil dialog.

3.4.5

EESK understryker vikten av att respektera och genomföra grundläggande arbetsnormer och ser positivt på amerikanska finansministeriets (Treasury Department) ansträngningar för att hålla fortsatt hög fart när det gäller att få Världsbanken och IMF att erkänna de grundläggande arbetsnormerna som en viktig fråga som bör tas med i deras utvecklingsagenda (26).

3.4.6

EESK ifrågasätter IMF:s kampanj nyligen för att främja en radikal avreglering av arbetsmarknaden i Europa eftersom detta kan få allvarliga följder för den europeiska samhällsmodellen (27). EESK vill också påpeka att de sociala trygghetsnäten tillhandahåller de automatiska stabilisatorer som behövs vid konjunkturnedgångar.

3.4.7

På båda sidor av Atlanten råder det ökad oro över att arbetstillfällen flyttas ut till andra regioner på grund av tekniska möjligheter, färre handelshinder och konkurrensfördelar som beror på skillnader i lagstiftning. I grund och botten handlar det om lägre arbets- och miljönormer samt normer för djurens välfärd. Ekonomerna har i stor utsträckning accepterat denna utveckling som en logisk följd av frihandeln (28) som gjort det lättare att flytta arbetstillfällen till låglöneländer. Detta förväntas leda till strukturell långtidsarbetslöshet i framtiden. Eftersom både EU-fördragen och utkastet till en framtida EU-konstitution talar om en förbättring av levnads- och arbetsvillkoren, krävs det viss tankemöda för komma fram till hur arbets- och säkerhetsnormerna och levnads- och arbetsvillkoren kan höjas i dessa länder samtidigt som de bibehålls och förbättras i Europa och USA.

3.4.8

Efter de senaste årens företagsskandaler har den allmänna opinionen i USA blivit mer kritisk till företagen: 77 % av amerikanerna anser att alltför mycket makt finns i händerna på ett fåtal stora företag, 62 % anser att företagen gör för stora vinster (29). Företagsstyrning är alltså en viktig fråga. Utöver de konkreta åtgärder som redan vidtagits och som är på väg, t.ex. Sarbanes-Oxley i USA, översynen av OECD:s principer för företagsstyrning och verksamheten på EU-nivå och nationell nivå, krävs det samordnade ansträngningar för att se till att företagen styrs på ett ansvarsfullt sätt och att hänsyn tas till alla intressenter.

3.4.9

Både EU och USA har varit pådrivande krafter för framsteg i Doharundan. För att det civila samhällets synpunkter skall beaktas bättre vid förhandlingar på EU-nivå har Europeiska kommissionens generaldirektorat för handel involverat det civila samhället i förberedelserna för och uppföljningen av förhandlingarna och EESK är fullt involverad i denna process. EESK kommer också att ta initiativ till en dialog med sina partner på alla kontinenter för att mer effektivt bidra till processen och kommer därför att anordna en konferens om WTO-frågor (30) i juli 2004.

3.4.10

Miljö- och klimatförändringar är helt klart områden där oron delas bland befolkningen på båda sidorna medan regeringarna har ganska skilda uppfattningar. Pentagon gav nyligen ut en studie om följderna för säkerheten av olika scenarier för klimatförändringen. Klimatförändringens potentiella följder är mot bakgrund av meningsskiljaktigheterna kring ratificeringen av Kyotoprotokollet helt klart en av de viktiga men svåra frågor som måste diskuteras.

3.4.11

EESK har också vid flera tillfällen påpekat vikten av hållbar utveckling. Trots högtidliga förklaringar vid internationella möten och trots överenskommelser, t.ex. Världstoppmötet, milleniummålen och Lissabonstrategin, har inte mycket gjorts konkret. EESK vill därför understryka de krav på framsteg som framställts i flera yttranden (31).

3.4.12

EU framhävde i WTO-förhandlingarna i Doha vikten av livsmedelssäkerhet, konsumentskydd och djurens välfärd vid sidan om de handelspolitiska åtgärderna. EU anser att det krävs bättre och tydligare regler i den internationella handeln när det gäller livsmedelssäkerhet.

3.4.13

Handeln med jordbruksprodukter är en av de svåraste frågorna vid sidan om sådana frågor som galnakosjukan (BSE), kötthormoner, jordbrukssystemet, livsmedelssäkerheten och genetiskt modifierade organismer. EU och USA bedriver en hel del handels- och affärssamarbete inom jordbruksindustrin. Dessa två stora handelspartner har haft vissa handelspolitiska svårigheter med genetiskt modifierade organismer och hormoner. Det måste erkännas att EU och USA uppnått konstruktiva kompromisser under den pågående Doharundan, särskilt inom jordbrukssektorn. EU har framhävt den europeiska jordbruksmodellens roll med respekt för miljön och djurens välfärd och måttliga reformer i jordbrukspolitiken och vikten av att ta hänsyn till andra intressen än handelsintressena och till utvecklingsländernas önskemål i kommande handelsavtal och bestämmelser.

3.4.14

Med den förestående utvidgningen står EU inför sin största utmaning någonsin. Utvidgningen är samtidigt en dynamisk process mot ett enat Europa med en förstärkning av freden, säkerheten och välståndet över hela kontinenten. Både EU och USA är intresserade av att utveckla EU:s nya medlemsstater och att förbättra förbindelserna med Ryssland och EU:s nya grannar samt att främja respekt för mänskliga rättigheter och demokrati.

3.5.1

De institutionella arrangemangen enligt överenskommelserna på 1990-talet har varit en källa till visst missnöje. Orsakerna till detta har varit: maktasymmetrin mellan EU och USA, skillnaderna när det gäller medlemskap i NATO, EU och andra institutioner, EU:s bristfälliga integration och ett allmänt missnöje med toppmötet EU–USA (32).

3.5.2

De olika förslag till förbättring av de institutionella arrangemangen som lagts fram nyligen visar att den viktigaste faktorn för att uppnå framgång är att det inleds en ihållande och intensiv dialog i de viktigaste frågorna under de institutionella former som verkar lämpligast. Olyckligtvis tar man inte i någon av strategierna tillräcklig hänsyn till vilka fördelar som kan uppnås om arbetsmarknadens parter och det civila samhället involveras.

3.6.1

Båda sidorna framhäver den strategiska vikten hos förbindelserna mellan EU och USA och den multilaterala bakgrunden, eftersom globala utmaningar kräver samfällda krafter.

3.6.2

Europeiska rådet angav i december 2003 att de transatlantiska förbindelserna är oersättliga och att EU helt håller fast vid sitt åtagande om ett konstruktivt, väl avvägt och framtidsorienterat partnerskap med sina transatlantiska partner (34).

3.6.3

EESK håller med Europeiska rådet om att det är viktigt att föra en ständig dialog som strategiska partner och ser positivt på rådets avsikt att uppmuntra alla former av dialog mellan lagstiftande organ och civila samhällen på båda sidorna om Atlanten.

3.6.4

Genom att arbeta tillsammans bilateralt och inom ramen för multilaterala institutioner kommer de transatlantiska parterna att förena den vision och den förmåga som krävs för att klara vår tids utmaningar.

3.6.5

I en rad olika initiativ har vikten och nödvändigheten av ett pågående och fördjupat transatlantiskt samarbete betonats. Förenta staternas tyska Marshall-fond (German Marshall Fund of the United States) och det transatlantiska nätverket för politik (Transatlantic Policy Network) har varit bland de mest aktiva organisationerna när det gäller att arbeta med förbindelserna mellan EU och USA. Deras verksamhet sträcker sig från att analysera den allmänna opinionen på båda sidorna om Atlanten, inklusive förbindelsernas ekonomiska aspekter, och att organisera kontakter och konferenser, till rekommendationer och strategier för EU:s och USA:s framtida förbindelser.

3.6.6

Det transatlantiska nätverket för politik har utarbetat en åtgärdsplan, med 10 punkter på 10 år, för att stärka det transatlantiska partnerskapet som skall genomföras mellan 2005 och 2015 på grundval av gemensamt överenskomna mål, åtgärder och kriterier för framgång. Strategin bygger på fyra områden av gemensamt intresse: ekonomi, säkerhet, politik och institutioner (35).

3.6.7

Detta program är en värdefull ansträngning för att utveckla förbindelserna men EESK anser det vara beklagligt att förbindelsernas sociala dimension knappast omnämns.

3.6.8

På den ekonomiska sidan har det förts en lång debatt om den transatlantiska marknaden (36). Det transatlantiska nätverket för politik uppmanar till en fördjupning och breddning av den transatlantiska marknaden. Andra har gått längre och förespråkat ett transatlantiskt frihandelsområde. Mot bakgrund av erfarenheterna av integrationen inom både EU och Nafta förespråkar EESK en strategi som förenar den ekonomiska, sociala och miljömässiga dimensionen på grundval av ekonomisk, social och territoriell sammanhållning. Detta står också i överensstämmelse med utkastet till EU-konstitution i vilket en social marknadsekonomi anges vara ett av EU:s mål.

4.1

Ett starkt transatlantiskt partnerskap är en viktig drivande kraft för att hantera framtida utmaningar. Både EU och USA samarbetar bilateralt och genom stöd från internationella institutioner med olika delar av världen utifrån sina respektive värderingar, övertygelser och politiska mål. Ekonomisk och social sammanhållning samt social och civil dialog utgör grundinslag i det europeiska styrelseskicket, medan de är mycket mindre viktiga i USA. Dessa olika betraktelsesätt kan därför leda till motstridiga rekommendationer och samarbetsmodeller i de berörda regionerna.

4.1.1

USA är till exempel pådrivande för att skapa ett amerikanskt frihandelsområde (FTAA) med Nafta-avtalet som förebild, samtidigt som andra röster i regionen har velat bygga på den europeiska integrationserfarenheten. Så olika aktörer som Brasiliens regering, Mexikos president Vicente Fox (”Nafta plus”), USA-företrädare och ett nätverk av fackföreningar har efterlyst ett alternativ till FTAA som omfattar olika element i EU, däribland en utvecklingsfond för att utjämna skillnader, fri rörlighet för personer, medinflytande, en gemensam valuta och lagstadgade arbetsnormer (37).

4.1.2

Ett annat exempel är att ekonomiska och sociala reformer i de framtida EU-medlemsstaterna i Central- och Östeuropa under de senaste 10–15 åren har fått stöd både av EU och internationella organisationer, till exempel IMF och Världsbanken. Eftersom EU endast har begränsade befogenheter och regelverk på vissa områden – t.ex. sociala trygghetssystem – har internationella institutioner drivit på reformer på dessa områden utifrån en samhällsmodell med underliggande värderingar och principer som inte är helt förenliga med den europeiska samhällsmodellen, vilket kan skapa problem när dessa länder blir EU-medlemmar (38).

4.2

Om unionen vill ha större inflytande i internationella sammanhang måste den bli mer integrerad för att bättre kunna hävda sina åsikter och agera internationellt. I detta sammanhang välkomnar EESK det irländska ordförandeskapets insatser och hoppas att den senaste utvecklingen av medlemsstaternas ståndpunkter skall bidra till att de kan uppnå enighet om den framtida konstitutionen.

4.3

Det transatlantiska partnerskapet har gett upphov till en rad institutionella arrangemang som innefattar regeringar, lagstiftare och det civila samhällets nätverk. Det civila samhället deltar i olika transatlantiska dialoger, som inte alla är lika aktiva:

4.3.1

Den transatlantiska handelsdialogen (TABD) var den första och under en tid den mest aktiva dialogen. Det fanns dock vissa tvivel om dess effektivitet och om tillämpningen av resultaten. Dialogen förstärktes under toppmötet mellan EU och USA 2003. De två nya ordförandena förklarade nyligen att de ansåg att TABD borde stärkas för att skapa en transatlantisk marknad utan hinder och stimulera det transatlantiska ekonomiska samarbetet.

4.3.2

Den transatlantiska dialogen i arbetsfrågor (TALD) har främst förts inom befintliga fackföreningssammanslutningar. TALD måste förstärkas för att fullt ut kunna bidra till den transatlantiska dialogen och utveckla den sociala dimensionen i förbindelserna mellan EU och USA. Mellan 2001 och 2003 samlade det gemensamma projektet ”Improving the Transatlantic Dialogue – the world of work” fackliga företrädare från multinationella företag i en rad workshops.

4.3.3

Den transatlantiska konsumentdialogen (TACD) har under sex år utvecklats till den mest aktiva dialogen. I dialogen behandlar man frågor som är angelägna för båda sidor, till exempel genmodifierade organismer, icke begärd kommersiell e-post (skräppost), digital upphovsrätt och frågor som rör konsumenter i utvecklingsländer. Dialogen samlar konsumentföreträdare från EU och USA som framför konsumenternas perspektiv till de båda administrationerna.

4.3.4

Den transatlantiska dialogen i miljöfrågor (TAED) pågick under mindre än två år på grund av finansieringsproblem, men är ytterst betydelsefull med tanke på miljöproblemens omfattning.

4.3.5

Det befintliga formella samarbetet mellan de båda parlamenten har utvecklats till den transatlantiska dialogen mellan lagstiftare, som i dag anordnar videokonferenser och möten varje halvår.

4.3.6

Den informella transatlantiska dialogen inom jordbrukssektorn måste stärkas och integreras i de transatlantiska dialogerna och nätverken, så att frågor som genetiskt modifierade organismer, hormoner och i synnerhet den europeiska jordbruksmodellen kan diskuteras.

4.3.7

Europeiska kommissionen har dessutom lanserat två mellanfolkliga initiativ om utbildning och politiskt beslutsfattande, bland annat när det gäller EU-centrum vid amerikanska universitet, tankesmedjor, akademiska institutioner och lokala nätverk.

4.3.8

Det förs dessutom ett antal informella dialoger.

4.4

EESK kan med sin rådgivande roll i EU och sitt samarbete med arbetsmarknadens parter och det civila samhället över hela världen fungera som ett värdefullt forum för att främja dialogen och utgöra en samlingsplats för de berörda parterna.

5.1

I linje med det irländska ordförandeskapet i Europeiska rådet, som strävar efter solida och produktiva politiska och ekonomiska transatlantiska förbindelser, stöder EESK starkt det transatlantiska samarbetet och rekommenderar att det stärks och breddas för att omfatta så många intressen och aktörer som möjligt samt frågor som tas upp i dialogerna av deras respektive aktörer på båda sidorna om Atlanten.

5.2

EESK stöder också starkt att intressegrupper från det amerikanska respektive europeiska civila samhället deltar på ett konstruktivt sätt. Dialogstrukturen, som inrättades genom avtalen under 1990-talet, är ett värdefullt verktyg som kan och bör vidareutvecklas så att ett större spektrum av det civila samhällets nätverk ingår.

5.2.1

För att dessa dialoger och nätverk skall fungera effektivt är det nödvändigt att bygga på de berörda deltagarnas respektive intressen och målsättningar samt på centrala frågor som är av gemensamt intresse. Det vore värdefullt att ingående diskutera dialogernas och nätverkens roll och uppgift och hur man skall öka deras effektivitet. Det innebär också att man måste sträva efter samsyn om dialogernas roll på båda sidor om Atlanten, särskilt inom regeringarna och parlamenten, som är viktiga politiska parter i dialogerna.

5.2.2

Med hänsyn till tidigare erfarenheter bör dialogernas och nätverkens aktörer ha lika tillgång till regeringarna och högre tjänstemän, vilket skulle göra dialogerna och det arbete som utförs mer attraktivt för deras respektive intressegrupper. Att stärka dem kräver också att man i de politiska besluten tar större hänsyn till deras synpunkter.

5.2.3

Att föra och stärka dialogerna och nätverken kräver engagemang och ekonomiska resurser, även för kärnverksamheten. I detta sammanhang vill EESK påpeka att dialogernas finansiering bör innefatta stöd till regelbundna möten, som är nödvändiga för att uppnå en gemensam grund och utforma gemensamma projekt.

5.2.4

På längre sikt är EESK beredd att bidra till att öka informationen om och samverkan mellan dialogerna och nätverken, vilket skulle kunna leda till ett regelbundet och fortlöpande samarbete. Man bör också överväga att inrätta en transatlantisk och/eller amerikansk ekonomisk och social kommitté.

5.3

De frågor som skall behandlas bör utgå från de intressen och målsättningar som ingår i dialogerna och berör de olika intressegrupperna. De olika dialogernas aktörer har redan fastställt eller föreslagit frågor som de skulle vilja diskutera och formulerat målsättningar för sitt arbete.

5.3.1

I den transatlantiska handelsdialogen (TABD) har man nyligen inlett en ny strävan att stärka de transatlantiska förbindelserna och främja globalt ekonomiskt samarbete och utvecklingssamarbete. Inom TABD har deltagarna åtagit sig att driva en central dagordning. Det innebär att man på förhand identifierar kommande utmaningar och ger näringslivets konkreta bidrag till den rättsliga och politiska dagordningen i EU och USA genom att framföra centrala rekommendationer till den amerikanska administrationen och EU-kommissionen. Man söker efter lösningar på transatlantiska problem som rör ekonomi, handel och investeringar samt föreslår gemensamma åtgärdsområden för regeringarna på båda sidor av Atlanten. Man har nyligen fastställt fyra prioriterade områden: handelsliberalisering och Doha-rundan, immaterialrättigheter, internationella redovisningsstandarder samt säkerhets- och handelsfrågor. Målet är att etablera en transatlantisk marknad utan hinder som kan fungera som katalysator för global handelsliberalisering och välstånd samt att stimulera innovation, investeringar, ekonomisk tillväxt och nya arbetstillfällen. Inom TABD skall man också övervaka i vilken mån regeringarna genomför dessa rekommendationer (39).

5.3.2

Inom transatlantiska dialogen i arbetsfrågor (TALD) lägger fackföreningsrörelsen vikt vid de transatlantiska förbindelsernas centrala karaktär och diskuterar hur de konkret kan utökas och fördjupas. Fackföreningarna har i många år utvecklat sina bilaterala förbindelser och eftersträvar en utökad transatlantisk arbetsmarknadsdialog. Det finns en mängd möjliga diskussionsämnen med anknytning till sociala, ekonomiska och arbetsmarknadsmässiga områden. När det gäller utlokalisering av arbetsplatser, vilket sker både i EU och USA, skulle man kunna utbyta erfarenheter om hur det bäst skall bemötas. Ett annat diskussionsämne är de omfattande företagskrascherna och hur man skulle kunna förbättra företagsledningen och öka dess ansvar samt arbetstagarnas medinflytande. Andra viktiga diskussionsämnen är sociala trygghetssystem, hälso- och sjukvård, utbildning, hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, pensionssystem, närmare arbetsmarknadsrelationer (däribland ramavtal) och bistånd till att införa grundläggande internationella arbetsnormer (40).

5.3.3

Inom den transatlantiska konsumentdialogen (TACD) formuleras och framförs gemensamma konsumentpolitiska rekommendationer till USA:s regering och EU för att främja konsumenternas intressen vid politiska beslut i EU och USA. 45 europeiska och 20 amerikanska konsumentorganisationer deltar huvudsakligen via arbetsgrupper som formulerar och framför gemensamma konsumentpolitiska ståndpunkter om livsmedelsfrågor, e-handel och annan handel, ekonomiska frågor och immaterialrätt. Prioriteringarna för regeringsinitiativ under 2003 och 2004 är globala immaterialrättsliga regler för tillgång till läkemedel, genetiskt modifierade organismer, märkning av livsmedels näringsvärde, icke begärd kommersiell elektronisk post (skräppost), bedrägeri via Internet och gottgörelse för konsumenterna, produktmärkning och handelsregler, öppenhet och tidig varning (41).

5.3.4

Den transatlantiska dialogen i miljöfrågor har tyvärr brutit samman, men med hänsyn till viktiga utvecklingstendenser som effekterna av den globala uppvärmningen bör verksamheten inom det transatlantiska civila samhällets nätverk på området uppmuntras.

5.4

EESK kan bli en värdefull plattform för att ge de transatlantiska dialogerna och nätverken en starkare röst och öka samverkan mellan dem.

5.4.1

EESK erbjuder sig i detta sammanhang att anordna en konferens tillsammans med de berörda aktörerna. Målet med en sådan konferens skulle vara att uppmuntra utvecklingen av transatlantiska nätverk inom det civila samhället för miljöfrågor, uppnå gemensam förståelse för betydelsen av dialog på icke-statlig nivå, diskutera vilka frågor som bör behandlas och de bästa sätten att uppnå dialogernas respektive mål och strategier, utbyta åsikter och arbeta tillsammans.

5.4.2

Under förberedelserna av konferensen skulle EESK kontakta de berörda aktörerna och institutionerna för att avgöra vilka kretsar i det civila samhället som skall representeras under konferensen, diskutera deras intressen och synpunkter samt vilka frågor som de vill behandla och lägga grunden för samarbete.

5.4.3

Med en stärkt dialog skulle man kunna aktivera det civila samhället på båda sidor av Atlanten, bygga upp effektiva nätverk, främja åsiktsutbyte inom och mellan transatlantiska nätverk inom det civila samhället, inklusive dialogerna, ge tillgång till regeringarna och bidra till att skapa goda professionella förhållanden mellan nätverkens och dialogernas aktörer och regering samt administration. Det skulle därmed stärka och förbättra den institutionella strukturen, vilket skulle vara till gagn inte bara för EU och USA på lång sikt, utan också för resten av världen.

28.9.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 241/58

1.1

Den 23 juli 2003 antog Europeiska kommissionen ett förslag om ändring av direktiv 1999/62/EG, det så kallade Eurovinjettdirektivet.

1.2

Förslaget är kommissionens svar på Europeiska rådets begäran vid sammanträdet den 12–13 december 2002 och den 20–21 mars 2003 om ett förslag från Europeiska kommissionen rörande ett nytt Eurovinjettdirektiv senast vid halvårsskiftet 2003.

1.3

Dessutom utgör förslaget ett svar på en förfrågan från Europaparlamentet, som vid antagandet den 12 februari 2003 av rapporten om slutsatserna i vitboken bekräftade behovet av infrastrukturavgifter.

1.4

Kommissionens förslag har framför allt till syfte att införa rättvisare mekanismer för debitering av transportörerna för de kostnader som är förknippade med användningen av infrastrukturer. Principen ”användaren betalar” kan tillämpas på ett mer ändamålsenligt sätt än i Eurovinjettdirektivet eftersom avgifterna kan anpassas beroende på typ av fordon, tid och plats.

1.5

Målsättningen är uttryckligen att den sammanlagda avgiftsbördan i form av skatt och avgifter inom transportsektorn inte skall öka. Avsikten är att öka kunskapen så att kostnaderna för olika användarområden avspeglas i priset på ett tydligare sätt.

1.6

På detta stadium begränsar sig kommissionen till att beräkna kostnaderna för tunga lastfordons användning av väginfrastrukturen. Kommissionen förbehåller sig rätten att i ett senare skede lägga fram förslag i form av sektorspecifika direktiv för infrastrukturanvändning inom luftfart, inre vattenvägar och sjöfart och skulle gärna se att medlemsstater och större städer utarbetar egna strategier för privata fordon.

1.7

När det gäller järnvägstransporter konstaterar kommissionen att avgiftsbeläggning av infrastrukturanvändningen redan ingår i ”järnvägspaketet”.

2.1

Kommittén välkomnar kommissionens förslag om ändring av Eurovinjettdirektivet 1999/62/EG rörande avgiftsbeläggning av viss typ av infrastrukturanvändning av tunga lastfordon under förutsättning att det leder till att principen om att ”användaren betalar” tillämpas i större utsträckning.

2.2

Enligt kommitténs uppfattning är ytterligare en positiv aspekt av kommissionens ändringsförslag att man härigenom kan komma till rätta med det lapptäcke av avgiftssystem som blir allt vanligare i medlemsstaterna i och med att nya lagar införs eller redan har införts.

2.3

Kommittén anser dock att kommissionen är alltför ambitiös i sin strävan att genom ett enda ändringsförslag rörande direktiv 1999/62/EG lösa sex olika problem samtidigt. Dessa problem rör:

2.4

Det skulle vara första gången som något liknande kan genomföras med framgång. Läget kan dock försvåras ytterligare av att beräkningarna rörande de tre sistnämnda målen skiljer sig åt sinsemellan, och förutsätter ett helt annat tillvägagångssätt än de tre första målen.

2.5

Som kommittén redan tidigare konstaterat i sitt yttrande om vitboken (KOM(1998) 466 slutlig) (1) kan principen först genomföras när man har tillräcklig kunskap om den relativa betydelsen av de olika kostnadskomponenterna och man kan skapa lika villkor för alla transportsätt. Dessutom måste det enligt kommittén utarbetas tydliga bestämmelser om inkomstneutralitet samt hur denna skall utformas innan det kan bli tal om att införa principen ”användaren betalar”. I detta sammanhang förutser kommittén ett flertal problem eftersom den mest uppenbara kompensationsmöjligheten, att helt eller delvis avskaffa beskattning på motorfordon, i flera länder inte kommer att räcka, i varje fall inte så länge den obligatoriska EU-miniminivån kvarstår.

2.6

Utöver det kvarstår faktum att det nuvarande lapptäcket av nationella bestämmelser och system, om än i annan form, inte kommer att försvinna.

2.7

Kommissionens förslag innehåller en ram som skapar möjligheter för medlemsstaterna att inrätta ett system för beskattning av tunga lastfordon som överstiger den maximala totalvikten på 3,5 ton. Härigenom utvidgas tillämpningsområdet. I det nu gällande Eurovinjettdirektivet är den lägsta gränsen maximum 12 ton totalvikt. Eftersom transportrelaterade kostnader som säkerhet, överbelastning och bullerbegränsande åtgärder omfattas av förslagets tillämpningsområde och eftersom dessa delvis rör personbilar och mindre lastfordon med en maximal totalvikt på 3,5 ton, anser kommittén att även dessa sektorer bör falla inom det föreslagna direktivets tillämpningsområde. Detta framgår även av kommissionens vitbok om ”Den gemensamma transportpolitiken fram till 2010: Vägval inför framtiden”. Även om det finns talrika exempel på förslag till ändringar från kommissionen som mer eller mindre syftar till att utvidga direktivets tillämpningsområde och det därför inte finns något hinder för att utvidga föreliggande direktivs tillämpningsområde till att även omfatta mindre lastfordon och personbilar, är kommissionens uppmaning till medlemsstater och större städer att själva vidta åtgärder på grund av den övervägande nationella karaktären, orsaken till att kommittén stöder kommissionens hållning. Följaktligen är det inte lämpligt att i föreliggande förslag till ändring även inkludera denna typ av vägtransporter, dvs. både personbilar och lastfordon med en totalvikt på högst 3,5 ton.

2.8

Om kommissionen insisterar på att det för att säkerställa en välfungerande inre marknad är nödvändigt att låta direktivet omfatta lastfordon men inte personbilar, är det logiskt att hålla fast vid den nuvarande lägsta gränsen på 12 ton för lastfordon. Som bland annat kommissionen själv skriver i sin motivering är andelen lättare lastfordon i gränsöverskridande transporter så begränsad att effekterna på inre marknaden inte kommer att märkas, vilket även är fallet när det gäller personbilar.

2.9

Kommittén instämmer i att varje infrastrukturanvändare bör betala för de kostnader den orsakar, såsom framgår av punkt 2.3, under förutsättning att man har god inblick i de enskilda kostnadskomponenternas relativa värde. Kommittén kan i princip också acceptera att det för tunga lastfordon antas en sådan ram som ett första led. Kommittén anser dock att detta i princip även bör gälla andra delar av vägtransportsektorn och andra transportsätt.

2.10

Kommissionens förslag innebär inte att möjligheten att införa andra avgifter som Eurovinjett eller tullavgifter försvinner. Medlemsstaterna beslutar själva huruvida de vill använda tullsystem eller ett system som bygger på användaravgifter. Enligt kommitténs uppfattning främjar inte denna valmöjlighet överskådligheten. Dessutom anser kommittén att en grundförutsättning måste vara att avgiftssystemen är kompatibla.

2.11

Förslagets tillämpningsområde omfattar det transeuropeiska vägnätet och andra delar av det centrala vägnätet som befinner sig i en motorvägs omedelbara närhet. Även på mindre vägar, som inte nödvändigtvis är av betydelse för en välfungerande inre marknad, kan tull- eller användaravgifter tas ut trots att detta inte omfattas av direktivet. Kommittén är medveten om att ändringsförslaget i artikel 7 i enlighet med subsidiaritetsprincipen inte förbjuder medlemsstater att ta ut tull- eller användaravgifter på andra vägar. Kommittén stöder denna princip med tanke på att det centrala vägnätet fortfarande är begränsat, i synnerhet i de anslutande länderna. Bestämmelserna måste naturligtvis stämma överens med gällande lagstiftning och politiken på området.

2.12

I förslaget gör kommissionen en direkt koppling mellan införandet av användaravgifter och investeringar i och underhåll av infrastruktur. Avsikten är att förhindra att medlemsstaterna använder intäkterna från avgifterna till att dryga ut statsfinanserna. Förslaget innehåller även bestämmelser för beräkning av användaravgifter. Kommittén kan se logiken i detta, eftersom användare av en viss typ av infrastruktur på så sätt vet att de avgifter de betalar går till investeringar i infrastrukturen.

2.13

Kommissionen hävdar att man i undantagsfall, på stränga villkor och efter samråd med kommissionen, kan tillåta att en ökning av avgiften till högst 25 % av avgiftssatsen kan användas till att finansiera ny transportinfrastruktur som är av stor europeisk betydelse inom samma korridor eller inom samma transportregion i särskilt känsliga områden. Kommittén anser att man bör utnyttja denna möjlighet med största försiktighet och att man i detta sammanhang inte får utesluta någon form av transportinfrastruktur. För att vara säker på att projektet som avgiftsökningen skall användas till verkligen genomförs, bör intäkterna sättas in på ett EU-konto och först senare, när projektet är genomfört, kan beloppet överföras till medlemsstaten i fråga, utan ränta.

2.14

Slutligen föreslår kommissionen att det i varje medlemsstat inrättas ett oberoende infrastrukturförvaltningsorgan för att säkerställa att kostnaderna och avgiftsintäkterna används korrekt på gemenskapsnivå. Kommittén stöder inrättandet av en sådan oberoende instans på nationell nivå, som kommissionen enligt fördraget skulle övervaka eftersom det rör sig om ett gemenskapsområde.

2.15

För tydlighetens skull bör det av beaktandesatserna till förslaget till direktiv 1999/65/EG framgå att medlemsstaterna, oavsett avgiftssystem eller förvaltningsorgan, även fortsättningsvis är ansvariga för ett välfungerande vägnät. Reparation och underhåll av infrastrukturen förblir en central uppgift för myndigheterna.

3.1

Enligt kommissionens förslag bör avgifterna inom vägtransporterna vara kopplade till kostnaderna för anläggning, användning, underhåll och utvidgning av väginfrastrukturnätet i fråga. Anläggningskostnader bör endast omfatta kostnader kopplade till anläggning av ny infrastruktur. Enligt kommissionen gäller det infrastruktur som inte är äldre än 15 år. Härmed vill kommissionen förhindra att befintlig infrastruktur, som redan tidigare bekostats, faller under direktivets tillämpningsområde. Kommittén anser att denna tidsperiod är ytterst rimlig, och ställer sig positiv till kommissionens tillvägagångssätt.

3.2

Med investeringskostnader menas främst kostnader för infrastruktur som syftar till att minska bullerproblemen t.ex. bullerskärmar längs med vägarna. Kommittén påpekar att kostnaderna för bullerskydd, och därmed bullerskärmar, till stor del förorsakas av väganvändare som inte faller inom direktivets tillämpningsområde. Kostnaderna för bullerskärmar bör därför fördelas bättre mellan de olika väganvändarkategorierna.

3.3

När det gäller icke-täckta olyckskostnader föreslår kommissionen att det i avgifterna inräknas ett belopp för utgifter som inte täcks av försäkringar. Detta må vara teoretiskt riktigt, men mycket svårt att genomföra i praktiken menar kommittén, eftersom beräkningar av de indirekta effekterna, exempelvis ersättning för sveda och värk, alltid är mycket osäkra. I praktiken är det för närvarande så att försäkringsbolag sällan täcker kostnader för social trygghet.

En förutsättning för att man på ett ändamålsenligt sätt skall kunna hantera kostnaderna för trafikolyckor är att man undersöker orsakerna till trafikolyckor. I detta sammanhang hänvisar kommittén till sitt yttrande om Europeiska kommissionens meddelande om en halvering av antalet offer för trafikolyckor före år 2010 (2).

3.4

Möjligheten för medlemsstaterna att använda överbelastning som en parameter i beräkningen av infrastrukturavgifterna är, bortsett från att det saknas en definition av begreppet ”överbelastning”, enligt kommittén fel, eftersom överbelastning framför allt orsakas av persontrafik.

3.5

Kommittén ställer sig bakom utgångspunkten i kommissionens förslag att införandet av det ändrade direktivet inte får leda till en ökning av de sammanlagda kostnaderna för vägtransportsektorn. Kommittén anser emellertid inte att man genom att enbart minska eller avskaffa motorfordonsbeskattningen kan säkerställa beskattningsneutralitet. En minskning av avgifterna på dieselolja måste logiskt sett också vara en möjlig lösning.

3.6

Kommittén ställer sig positiv till att medlemsstaterna har möjlighet att anpassa användaravgifterna utifrån hur miljövänligt fordonet är (Euroklassificering) och den skada fordonet i fråga tillfogar vägarna.

3.7

Kommittén stöder till fullo kommissionens avsikt att uppnå en gemensam metod för avgiftsbeläggning av användning av infrastruktur så att man slipper det nuvarande lapptäcket av avgifts- och beskattningssystem.

4.1

Kommittén sätter stort värde på kommissionens initiativ som ett led i strävan att praktiskt genomföra principen om att användaren betalar för användningen av infrastrukturen.

4.2

Kommittén anser dock att kommissionen är alltför ambitiös i sin strävan att genom ett enda ändringsförslag rörande direktiv 1999/62/EG lösa flera olika problem samtidigt.

4.3

I sitt yttrande om vitboken (KOM(1998) 466 slutlig) konstaterade kommittén att principen om att användaren betalar först kan genomföras när man har tillräcklig kunskap om den relativa betydelsen av de olika kostnadskomponenterna, och man kan skapa lika villkor för de olika transportsätten.

4.4

En av kommissionens utgångspunkter är att avgiftsbeläggning av infrastrukturen inte får leda till uttag av nya eller höjda avgifter. Därför ger kommissionen medlemsstaterna möjligheten att kompensera detta genom att helt eller delvis avskaffa den årliga motorfordonsbeskattningen. Kommittén påpekar att många länder redan ligger på eller i närheten av kommissionens miniminivå, och att förslaget erbjuder otillräckliga kompensationsmöjligheter. En förutsättning för att beskattningsneutralitet skall kunna säkerställas är att, om så krävs, avgifterna på dieselolja kan sänkas.

4.5

Vidare konstaterar kommittén att det nuvarande lapptäcket av nationella bestämmelser och system kommer att kvarstå och att kommissionens målsättning att uppnå ett harmoniserat avgiftssystem i så fall tyvärr inte kommer att förverkligas.

4.6

Kommittén anser att kommissionen inte är konsekvent i sitt resonemang när den föreslår att den lägsta gränsen skall sänkas till lastfordon med en maximalvikt på 3,5 ton och att komponenter som överbelastningskostnader, kostnader för trafikolyckor och miljöpåverkan skall tas med i förslaget, samtidigt som personbilar, som i stor utsträckning orsakar dessa kostnader, faller utanför förslagets tillämpningsområde.

4.7

I förslaget gör kommissionen en direkt koppling mellan införandet av användaravgifter och investeringar i och underhåll av infrastruktur. Intäkterna bör på ett eller annat sätt komma den sektor till godo som de kommer från och inte användas för att dryga ut statsfinanserna. Kommittén stöder kommissionens resonemang.

4.8

Enligt kommissionens förslag bör avgifterna inom vägtransporterna vara kopplade till kostnaderna för anläggning, användning, underhåll och utvidgning av väginfrastrukturnätet i fråga. Anläggningskostnader omfattar endast kostnader kopplade till anläggning av ny infrastruktur. Enligt kommissionen gäller det infrastruktur som inte är äldre än 15 år. Kommittén anser att detta är en rimlig utgångspunkt för att förhindra att befintlig infrastruktur, som redan har bekostats, skall täckas.

4.9

I kommissionens förslag ges utrymme för att en ökning av avgiften till högst 25 % av avgiftssatsen, på stränga villkor och efter samråd med kommissionen, skall kunna användas till att finansiera ny transportinfrastruktur som är av stor europeisk betydelse inom samma korridor eller inom samma transportregion i särskilt känsliga områden. Enligt kommitténs uppfattning bör man vara ytterst restriktiv vid utnyttjandet av denna möjlighet, som bör gälla all infrastruktur utan undantag. Intäkterna bör sättas in på ett EU-konto i avvaktan på att projektet genomförs.

4.10

Kommittén stöder kommissionsförslagets tillämpningsområde, dvs. de transeuropeiska näten och de delar av det centrala vägnätet som ligger i dess omedelbara närhet, och även (även om det ligger utanför själva tillämpningsområdet) sekundära vägar som inte är av betydelse för en välfungerande inre marknad. Kommittén ställer sig även bakom kommissionens förslag att i varje medlemsstat inrätta ett oberoende infrastrukturförvaltningsorgan för att säkerställa en rättvis fördelning av kostnader och intäkter från tull- och användaravgifter.

4.11

Kommittén ställer sig kritisk till att kostnadskomponenterna överbelastning, trafikolyckor och miljöpåverkan tas med i förslaget, eftersom dessa till stor del orsakas av personbilar som inte faller inom direktivets tillämpningsområde. Vidare beklagar kommittén att det inte görs någon tydlig analys av orsakerna till trafikolyckor och att en definition av känsliga områden saknas.

28.9.2004   

SV