30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 112/1

1.1

EESK framhåller att Lissabonstrategin kommer att kunna uppnå sina mål rörande internationell konkurrenskraft, ekonomiska, sociala och miljömässiga framsteg samt hållbar utveckling endast under förutsättning att man i grunden förnyar den metod, den institutionella politiska bas och de samarbetsinstrument som dessa mål bygger på.

1.1.1

EESK konstaterar i synnerhet att Lissabonstrategin är mer komplex, har fler dimensioner och är mer diffus i sin innebörd än något av de specifika mål som tidigare fastställts för Europeiska unionen.

1.2

För att komma till rätta med denna situation föreslår kommittén en dynamisk strategi som på institutionell nivå tar formen av ökad samordning för att säkerställa ett uppsving i EU:s ekonomiska tillväxt. De ekonomiska, sociala och miljömässiga förhållandena skall därvid ges en lämplig vikt, i samband med en kontinuerlig växelverkan mellan dessa förhållanden, och strategin skall med andra ord bygga på hållbar utveckling och det europeiska systemets konkurrenskraft.

1.3

EESK föreslår därför följande:

1.4

Denna ökade samordning, som inte kräver någon ändring av fördragen, förutsätter samarbete och tävlan mellan medlemsstaterna när det gäller målen i Lissabonstrategin, ett ansvarsfullt innovativt åtagande inom den makroekonomiska politiken och en samarbetsstrategi som också omfattar enskilda politikområden för genomförandet av strukturreformerna.

1.5

Utöver kravet på att respektera stabilitetspakten, som ju bygger på att medlemsstaterna på ett tillförlitligt sätt försvarar den gemensamma valutan, förblir genomförandet av en integrerad europeisk ekonomisk tillväxtpolitik en prioriteringsfråga. Detta kräver att euroländerna tillämpar tillväxt- och stabilitetspakten på så vis att genomförandet av Lissabonstrategin förbättras. Det är dessutom nödvändigt att skattepolitiken blir mer enhetlig så att den bättre överensstämmer med konkurrenskraven i en öppen ekonomi samtidigt som den säkerställer en social hållbarhet.

1.6

Denna integrerade ekonomiska politik måste framför allt inriktas på att skapa förutsättningar för ett nytt uppsving i EU:s ekonomiska verksamhet. EESK stöder målet – som redan varit föremål för flera förslag – att lansera ett europeiskt tillväxtinitiativ för att främja de transeuropeiska investeringarna, särskilt vad gäller infrastruktur (energi, transporter och data- och telekommunikationsteknik), forskning och utbildning samt mer välfungerande arbetsmarknad och system för social trygghet inom ramen för en hållbar utveckling.

1.7

Kommittén betonar än en gång att man måste påskynda genomförandet av inre marknaden parallellt med att den utökas. Detta gäller framför allt sektorerna för offentlig upphandling, de olika tjänstekategorierna och förenklingen av lagstiftning och förvaltning. Målet är att utveckla en reell egen förmåga till tillväxt, något som alltjämt saknas i EU, genom att helt och fullt utnyttja potentialen i ett integrerat ekonomiskt område som både är vidsträckt och tekniskt högtstående.

2.1

Vi vill framhålla den centrala betydelsen av dialog med och mellan arbetsmarknadens parter på såväl EU-nivå som nationell nivå för att genomföra reformer som särskilt syftar till ökade utbildnings- och fortbildningsinsatser, en bättre fungerande arbetsmarknad samt sociala trygghetsprogram som garanterar långsiktig hållbarhet och förbättringar.

2.2

Ända från början har det mandat som utfärdades under rådsmötet i Lissabon inneburit att den privata sektorns initiativ och ett nytt partnerskap mellan staten och det civila samhället tillmätts stor betydelse för genomförandet av denna fleråriga strategi. Organisationerna i det civila samhället måste delta fullt ut i den öppna samordningsmetod som ingår i denna strategi.

2.3

I förberedelserna för det nya fördrag om europeisk integration som kommer att följa på utvidgningen 2004 har EESK gett sitt fulla stöd åt konventets uttalanden om deltagardemokratins roll, en demokratiform som levandegörs av det civila samhällets aktörer i syfte att komplettera och inte ersätta den representativa demokratin.

2.4

Det är även lämpligt att till subsidiaritetens vertikala dimension (som innebär att man skiljer mellan behörighet på europeisk, nationell, regional respektive lokal nivå) fogar en horisontell eller funktionell dimension (som innebär att man skiljer mellan frågor som främst faller inom de offentliga myndigheternas behörighet och frågor där det civila samhället bör involveras eller bli helt ansvarigt, det vill säga den privata sektorn, arbetsmarknadsparterna, näringslivs- och samhällsaktörerna, organisationer etc.).

2.5

För att Lissabonstrategin skall lyckas krävs, förutom att gemenskapsinstitutionerna och staterna fullgör sina åtaganden, följande:

—

Ökat samråd mellan gemenskapsinstitutionerna och näringslivs- och samhällsaktörerna, inklusive arbetsmarknadsparterna, så att det kan uppstå en permanent europeisk dialog om Lissabonstrategins olika gemensamma inriktningar och handlingsplaner. Det är särskilt viktigt att bättre beakta kraven på ekonomisk konkurrenskraft, sociala framsteg och hållbar utveckling, och göra dem förenliga med varandra.

—

Arbetsmarknadens parter bör bli mer delaktiga i genomförandet av det fleråriga program för social dialog som de har enats om, bland annat genom att ingå europeiska avtal med varandra på områden som berörs av Lissabonstrategins genomförande.

—

Dialogen med näringslivs- och samhällsaktörerna bör liksom arbetsmarknadsparternas insats lyftas fram i kommissionens årsrapport inför vårtoppmötet.

—

Samråd och dialog med näringslivs- och samhällsaktörerna bör ske parallellt med att man lanserar en informationskampanj för allmänheten och en debatt om målet och villkoren för de reformer som inletts i och med Lissabonstrategin.

—

Dialog och avtal med arbetsmarknadens parter på deras behörighetsområden bör anpassas till kulturen och den ekonomiska och sociala kontexten i samband med genomförandet av nationella handlingsplaner.

—

Det civila samhällets, och särskilt arbetsmarknadsparternas, bidrag till medlemsstaternas årsrapporter inför vårtoppmötet bör uppmärksammas, vilket kan leda till att spridningen av bästa praxis på detta område ökar.

—

En verklig dialog bör inledas på regional och lokal nivå. Dessa nivåer erbjuder i själva verket den bästa möjligheten att försäkra sig om ett effektivt deltagande av de ekonomiska och sociala aktörerna i syfte att utnyttja den lokala kapaciteten i fråga om mänskliga resurser, entreprenörskap, kulturarv och naturresurser.

3.2.1

Myndigheter och andra officiella organ kan bidra till ökad konkurrenskraft genom att förstärka den politik och de tjänster som bidrar till att förbättra företagens och andra organisationers produktivitet.

3.2.2

EESK ser ett behov av mer koncentrerade satsningar, bland annat med hjälp av skatteincitament, med följande mål:

—

Bidra till att utveckla den offentliga dialogen, genom att göra företrädare för det civila samhället direkt delaktiga i denna utvärdering.

—

Ha ett nära samråd om genomförandet med de ekonomiska och sociala råden och liknande organisationer i medlemsstaterna. Vid sitt möte i Madrid den 28 november 2003 beslöt ordförandena i de ekonomiska och sociala råden i medlemsstaterna och i EESK att inleda en gemensam diskussion i syfte att lämna ett gemensamt bidrag till det vårmöte i Europeiska rådet som äger rum år 2005 under det luxemburgska ordförandeskapet.

—

Främja spridning av europeiska och nationella initiativ från näringslivs- och samhällsaktörerna, inklusive arbetsmarknadens parter, som bidrar till att Lissabonstrategin lyckas.

—

Med denna utgångspunkt fortsätta att årligen lägga fram en rapport för vårtoppmötet, med utvärdering av genomförandet av Lissabonstrategin.

30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 112/4

1.1

OIM har hört Europaparlamentets föredragande Manuel Medina Ortega (1) samt företrädare för kommissionen vid sitt sammanträde den 13 november 2003 med anledning av meddelandet om en handlingsram för uppdatering och förenkling av gemenskapens lagstiftning (2), om vilket kommissionen i år har lagt fram sin första halvårsrapport (KOM(2003) 623 slutlig).

1.2

Enligt denna rapport framskrider huvudåtgärderna – att minska lagstiftningsvolymen, göra reglerna enklare, lättillgängligare och mer logiska – i rask takt. De pågående eller planerade åtgärderna gäller 4 % av den nuvarande gemenskapslagstiftningen.

1.3

Med meddelandet och handlingsramen eftersträvas förenkling och uppdatering av gemenskapslagstiftningen på olika sätt och med olika metoder:

1.4

De olika formerna av förenkling framskrider i varierande takt. Vissa av kommissionens generaldirektorat deltar inte ännu i arbetet. Grundläggande metod-, personal- och budgetproblem har bromsat genomförandet av fas I (från februari till september 2003). Kommissionen hoppas på att fas II (från oktober 2003 till mars 2004) skall framskrida i snabbare takt och att man kan komma i fatt vissa förseningar för att kunna nå målet för hela programmet vid utgången av fas III (från april 2004 till december 2004).

2.1

Man måste skilja på två saker:

Den aktuella handlingsplanen gäller endast förenkling av gemenskapslagstiftningen. En förenkling av förfaranden och dokument är dock lika viktigt för de ekonomiska aktörerna.

EESK hänvisar till sina tidigare yttranden i frågan (3).

3.1

EESK välkomnar den mellaninstitutionella överenskommelsen (AII) (4) mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen vad gäller förfaranden för hur förenklingen skall genomföras med hänsyn till de olika institutionernas befogenhets- och ansvarsområden. Det gemensamma beslutet skall förmodligen skrivas in i ett framtida fördrag, vilket innebär att Europaparlamentet får större roll i utarbetandet av gemenskapslagstiftningen och i tillsynen över hur den tillämpas.

3.1.1

Överenskommelsen AII innebär att samordningen av lagstiftningsförfarandena mellan Europaparlamentet och rådet skall förbättras utgående från en riktgivande tidsplan för olika faser fram till det slutliga antagandet av ett lagstiftningsförslag. Kommissionen och rådet bör på högsta nivå delta regelbundet i diskussioner i de parlamentariska utskott som ansvarar för ett förslag.

3.1.2

I fall då ett genomgripande ändringsförslag diskuteras, ger överenskommelsen möjlighet till en preliminär studie över den eventuella ändringens återverkningar. Detta kan dock förorsaka problem i fråga om förfaranden och tidsgränser.

3.1.3

I fråga om alternativa regleringsformer, dvs. samreglering mellan privata parter eller privat självreglering, anges i överenskommelsen att dessa inte skall tillämpas ”om de grundläggande rättigheterna eller viktiga politiska val står på spel eller i situationer där reglerna måste tillämpas på ett enhetligt sätt i samtliga medlemsstater”. Alternativa mekanismer skall dessutom garantera en snabb och flexibel reglering som inte står i strid med principerna om konkurrens och enhet på inre marknaden. De alternativa regleringsformerna kan alltså endast tillgripas på vissa villkor.

3.1.4

Det bör vidare påpekas att regler som överenskommits mellan europeiska arbetsmarknadsparter (artiklarna 138–139 i EG-fördraget) inte kan ingå i en allmän kategori av samreglering. Denna kategori omfattar frivilliga självregleringsinitiativ mellan privata parter som inte förutsätter att EU-institutionerna involveras. De europeiska kollektivförhandlingarna utgör en särskild regleringsmetod som styrs av ursprungslagstiftningen.

3.1.4.1

Kommissionen kontrollerar dock frivilliga självregleringsinitiativ för att se om de överensstämmer med fördraget och informerar Europaparlamentet om detta. Kommissionen kontrollerar också de berörda parternas behörighet att sluta avtal. Detta ter sig något motsägelsefullt och det är inte möjligt att klargöra vad som händer om Europaparlamentet bedömer att informationen är otillräcklig, eftersom parlamentet inte kan anmoda kommissionen att inleda ett lagstiftningsförfarande för att ersätta självregleringen. Europaparlamentet önskar att ett formellt ”call back-förfarande” skrivs in i det nya konstitutionella fördraget för att ersätta gemenskapslagstiftningen om självregleringsinitiativ.

3.1.5

Slutligen behandlas i överenskommelsen AII det allvarliga problemet om hur gemenskapsdirektiv skall överföras till nationell rätt. Institutionerna åtar sig att fastställa ett slutdatum för överföring som infaller så snart som möjligt och som inte överskrider två år (i fördraget sägs ingenting om tidsgränser för överföring till nationell rätt). EESK anser att ett sådant åtagande är glädjande, men frågar sig hur detta skall ske i praktiken genom rådets försorg eftersom fördraget inte fastställer några obligatoriska tidsgränser för överföringen till nationell rätt av direktiv och eftersom inga påföljdsförfaranden automatiskt inleds om tidsgränsen inte respekteras.

3.1.6

EESK skulle gärna ha yttrat sig om utkastet till mellaninstitutionell överenskommelse till de delar som berör kommittén. EESK har redan tidigare yttrat sig om de aktuella frågorna. Kommittén hade kunnat framföra synpunkter från det organiserade civila samhället, som lagstiftningen i hög grad riktas till och som direkt berörs av förenkling och överföring av reglering samt av dess alternativa former.

3.2

När det gäller antalet texter och de olika former av texter som ingår i kommissionens resultattavla, måste man påminna om förseningarna i den första fasen som betungar den andra fasen och eventuellt ger anledning till optimistiska förväntningar på att målet skall uppnås 2005. Merparten av de texter som ingår i resultattavlan gäller dessutom kommissionen och kommittéförfaranden (5) som ”delegerade regleringsbefogenheter” (även om detta begrepp inte ingår i det nuvarande EG-fördraget som gäller verkställande befogenheter delegerade av rådet).

3.3

Talesättet ”nemo censitur…” (dvs. att alla förutsätts känna till lagen) är i dag inte hållbart med tanke på den rikliga mängden direktiv och förordningar samt det komplicerade innehållet i dessa, trots välkomna kodifieringsinitiativ som ger möjlighet till mer samstämmiga metoder inom vissa områden av EU-rätten. De vitt skilda metoderna för överföring av direktiv till nationell nivå kan dock leda till en störande brist på överensstämmelse och till olika förfaranden. Medlemsstaterna och de nationella lagstiftarna har alltså ett betydande ansvar för att överföringen av gemenskapsdirektiv sker på ett logiskt, lättförståeligt och tydligt sätt samtidigt som hänsyn tas till såväl bestämmelserna i sig som till att göra dem samstämmiga och harmoniserade i nationell rätt.

3.4

Regler som härstammar från kommittéförfaranden förlorar sig ofta i detaljer, och dessa förfaranden tillåter inte särskilt mycket insyn. Europaparlamentet önskar att kommittéförfaranden i framtiden skall inriktas på genomförandet och anpassningen av lagstiftning (endast verkställighetsbehörighet) snarare än på den gällande lagstiftningen i sig. Genomgripande ändringar i reglerna bör enligt Europaparlamentet följa normala regleringsförfaranden. Om dessa riktlinjer efterlevs bör EESK rådfrågas om sådana ändringar.

3.5

EESK har kontinuerligt gett sitt stöd till initiativ för att förenkla befintlig gemenskapslagstiftning. Förenkling och tydlighet i lagstiftningen bör dock tas i beaktande från första början, särskilt genom att samtliga berörda parter involveras, genom frågeformulär eller rådfrågning vid särskilda sammanträden eller liknande tillfälliga metoder, inklusive rådfrågning av EESK i detta tidiga skede, innan kommissionen utarbetar ett förslag till nya bestämmelser. Detta garanterar att alla problem blir beaktade på ett lämpligt sätt i god tid.

3.5.1

Denna rådfrågning kan också bidra till så realistiska utvärderingar som möjligt om ekonomiska återverkningar och andra aspekter av ett förslag. Det kan bl.a. vara fråga om rådfrågning om en grönbok eller andra förberedande arbetsdokument från kommissionen med ett bifogat frågeformulär. EESK förklarar sig vara redo att delta i rådfrågningsförfaranden i egenskap av företrädare för samhällsekonomiska intressen inom hela det civila samhället. Kommittén kan anordna hearingar med organisationer som företräder samtliga dessa intressen i syfte att ge sitt särskilda bidrag till fortsatta förbättringar och förenklingar av lagstiftningen.

3.5.2

EESK ger sitt stöd till nyttokostnadsanalyser och till att utvärderingar av regleringsförslag görs utgående från proportionalitets- och subsidiaritetsaspekter.

3.5.3

I fråga om hälsa, säkerhet och miljö kan dock nyttokostnadsanalyser med hänsyn endast till penningvärdet vara relativt komplexa och besvärliga och i vissa fall visa sig vara otillräckliga eftersom målet med reglerna är att förebygga sjukdomar eller att skydda medborgarna.

3.5.4

En utvärdering bör också göras om vilka kostnader regleringen åsamkar dem som bestämmelserna i sista hand riktas till, särskilt företagen. Det är tydligt att gemenskapsregler eller överföringen av ett direktiv till nationell lagstiftning kan åsamka företag eller privatpersoner betydande kostnader, särskilt om de är juridiskt otydliga eller om förslaget är otydligt eller vagt gällande den exakta omfattningen och de exakta målen för förslaget (6). De som reglerna riktas till åsamkas oskäliga kostnader i fall då reglerna måste uttolkas av en rättsinstans.

3.5.5

Den preliminära rådfrågningsfasen bör dessutom i första hand riktas till organ som är de egentliga företrädarna för intressen hos dem som reglerna i första hand riktas till, inklusive enskilda branschexperter och sakkunniga, men även till Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén.

3.6

EESK förespråkar även starkt att kommittén skall involveras regelbundet i efterhandsanalyser av gemenskapslagstiftningens återverkningar och i granskningen av delrapporter som är fastställda i lagstiftningen. Därmed kunde kommittén utarbeta yttranden om vad de som berörs av respektive tillämpar reglerna anser om bestämmelsernas effektivitet. Det är självklart att reglerna försvagas om de inte är användningsbara, effektiva eller tillämpade på ett riktigt sätt eller om de kräver uttolkning i domstol innan de kan tillämpas.

3.7

Uppföljningen – som kan visa sig vara svår att genomföra – innebär att utvärdera den direkta regleringens (förordning) och den indirekta regleringens (överföring av direktiv till nationell lagstiftning) återverkningar på gräsrotsnivå i medlemsstaten samt tillämpningen vid myndigheter på olika nivåer.

3.8

EESK har föreslagit att ett oavhängigt EU-organ inrättas för uppföljning av förenkling inom reglering och förvaltning samt för att uppmuntra detta arbete. Ett beslut i denna riktning bör fattas så snart som möjligt. Det vore under alla omständigheter lämpligt att utvidga förenklingen till alla områden inom gemenskapslagstiftningen, vilket ännu inte på långt när är fallet. Ärendet brådskar, särskilt med tanke på att förenklingen kunde gynna och påskynda det reella genomförandet av gemenskapslagstiftningen i de nya medlemsstaterna och uppmuntra försenade länder att göra en översyn av regler som ännu inte överförts till nationell lagstiftning.

3.8.1

Regler för miljö och säkerhet i samband med företagsverksamhet kunde utgöra ett särskilt lovande fält för förenklingsåtgärder. På längre sikt kunde en ”europeisk miljöstadga” utgöra en behövlig reform i frågan på ett samstämmigt och mer lättillgängligt sätt. EESK noterar dessutom att vissa privata förlag regelbundet publicerar inofficiella ”europeiska lagsamlingar” som samlar ihop vissa ämnesområden och ger kommentarer till dessa, t.ex. en avdelning för ”europeisk sociallagstiftning” och en för ”europeisk affärslagstiftning” med exempel och förklaringar angående rättspraxis och doktriner. Dessa initiativ visar att en kodifiering och omarbetning av gemenskapslagstiftningen vore nyttig för användare och uttolkare av gemenskapslagstiftningen.

3.9

Förenklingen är direkt kopplad till principen om goda styresformer (7) och lyfter fram frågan om proportionalitet och subsidiaritet som måste beaktas i ett tidigt skede. Ett utvärderingsförfarande för olika rättsakter bör införas. Detta skall anpassas till olika stadier (formulering, utarbetande, antagande och offentliggörande) och till uppföljningen av genomförandet. Ett sådant förfarande kan endast innebära att de som reglerna riktas till kan uttolka och efterleva reglerna bättre.

3.10

Gemenskapsrätten utgör i dag en stor del, om inte merparten, av de normer som tillämpas i medlemsstaterna. Det är uppenbart att målgrupperna för reglerna kräver formuleringar som är enklare, entydiga och lättare att överföra eller tillämpa. Tillämpningen av reglerna åsamkar företagen kostnader. Detta är ett problem särskilt för mindre företag som saknar egen juridisk expertis samt för konsumenter som vill försäkra sig om sina rättigheter och om eventuella möjligheter att lämna in klagomål.

3.11

Inre marknaden innebär reglering som naturligtvis utvecklas efter hand, men som trots detta måste vara tydlig och erbjuda tillräcklig rättssäkerhet till de ekonomiska och sociala aktörerna. Reglerna måste vara målinriktade och anpassade och inte skapa onödiga hinder eller problem, men förenklingsförfarandet får inte förväxlas med andra former av avreglering (8). Kodifiering är en form av förenkling som skall göra de tillämpliga normerna samstämmiga och lättförståeliga, men sakinnehållet förblir i princip oförändrat. Förenklingen av gemenskapslagstiftningen och den regelbundna utvärderingen av dess effektivitet bör även om möjligt leda till en omformulering av normerna genom ändringsförslag eller vid behov ersättande förslag.

3.12

Harmonisering och texter på gemenskapsnivå innebär redan en förenkling på den inre marknaden genom att en mångfald nationella texter undviks och genom att det blir lättare för alla berörda aktörer inom EU att veta vilken lagstiftning som gäller.

3.13

Information och hur den förmedlas är en viktig faktor för att öka kunskaperna om den gällande rätten och dess utveckling, men informationen bör vara målinriktad (enbart ett offentliggörande i EUT har sin begränsning, det är viktigt att finna andra möjliga kanaler och spridningssätt). Gemenskapsinstitutionernas webbplatser ingår i informationsspridningen till allmänheten redan i det förberedande stadierna. Parlamentet ger i sina faktablad om lagstiftningen tydlig information om hur ärendena utvecklas. Slutligen spelar gemenskapens broschyrer till allmänheten en viktig roll, liksom pressmeddelandena, som i allmänhet är välskrivna men som inte alltid ger tydliga förklaringar.

3.13.1

Ett antal branschorganisationer (bl.a. olika yrkesförbund och advokatsamfund) och sammanslutningar offentliggör texter, liksom förklaringar och råd, som berör deras medlemmar.

3.13.2

Informationen sprids också ofta av medlemsstaterna och genom utbildningsväsendet. Universitetens läroböcker och undervisning bidrar till utbildningen av jurister och framtida europeiska lagstiftare, liksom studentutbyten.

3.13.3

Kommittén föreslår att kommissionen granskar hur man på bästa möjliga sätt i praktiken kan informera jurister och andra som sysslar med gemenskapslagstiftningen, i syfte att avgöra om de nuvarande informationsmedlen används på rätt sätt och om de är tillräckliga. Detta kan eventuellt leda till en bättre strategi för kommunikation och utbildning när det gäller gemenskapslagstiftningen.

4.1

Det bör påpekas att ett antal förordningar föreskriver vilka förfaranden som skall följas, och de tillhandahåller också mallar för de dokument som skall användas. Kommittén ser positivt på denna metod som förenklar de administrativa formaliteterna inom inre marknaden och minskar transaktionskostnaderna.

4.2

När det gäller förfaranden och administrativa dokument blir behovet av harmonisering ett kännbart problem för aktörerna när varje land ställer olika krav. Här finns stort utrymme för harmonisering, som skulle innebära en verklig förenkling av handelsutbytet och som det är lämpligt att utnyttja fullt ut.

4.3

Kommittéförfarandet spelar en roll i genomförandet av lagstiftningen och det vore också lämpligt om det bidrog till förenkling och harmonisering av förfaranden och administrativa dokument, med beaktande av åsikter från jurister och dem som använder lagstiftningen.

4.4

Användningen av informations- och kommunikationsteknik i e-förvaltningen utgör också ett instrument för goda styresformer som borde främjas snarast möjligt. Den användning av IKT inom tullområdet som kommissionen planerar visar på ett önskvärt sätt att förenkla förfaranden och dokument (en central instans, standarddokument i syfte att undvika stockningar vid gemenskapens gränser). Detta innebär förstås samråd med berörda parter, näringslivet, tullpersonalen och transportföretagen för att undvika onödiga formaliteter, garantera rättssäkerheten och utöva effektiv kontroll, som inte hindrar den fria rörligheten och som respekterar affärshemligheter, om det inte föreligger bedrägerier eller starka misstankar om sådana.

4.5

EESK är för en utveckling av e-förvaltning om den innebär en förenkling av procedurerna och administrationen, men vill samtidigt påminna om de grundläggande principer som måste följas. Stränga regler måste respekteras när det gäller konfidentialiteten, arkiveringstid hos myndigheterna för vissa dokument samt avidentifiering och vidarebefordran av uppgifter som insamlats för statistiska ändamål.

5.1

Hittills har möjligheterna att reglera på ett mindre detaljerat sätt, med utrymme för samreglering och självreglering, inte utforskats i tillräcklig utsträckning. Möjligheterna för regleringens adressater att spela en roll bör främjas, vilket skulle bidra till att sprida kunskaper om bestämmelserna och underlätta tillämpningen av dem. EESK:s databas PRISM (Progress Report on Initiatives in the Single Market) innehåller konkreta exempel på vad man skulle kunna kalla ”avtalsstyrd reglering” respektive ”unilateral reglering”. Dessa kräver också lämpliga mekanismer för kontroll och utvärdering (märkning, certifiering, oberoende privat eller offentlig kontroll). Det ömsesidiga erkännandet, förbindelserna med konsumenterna osv. öppnar möjligheter för en effektiv privat reglering.

5.2

När det gäller gemenskapens regelverk för sociala frågor och arbetsmarknad innebär kollektiva förhandlingar i fråga om arbetsvillkor och sysselsättning och den sociala dialogen en möjlighet för representativa arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer på europeisk nivå att delta när det gäller förhållanden på arbetsmarknaden och sociala normer inom gemenskapen.

5.2.1

De texter som förhandlas fram bör dock initieras av kommissionen och beslutas av rådet för att kunna omvandlas till lagstiftning. I denna process kan inte parlamentet sägas delta eftersom dess eventuella ändringsförslag inte beaktas.

5.2.2

Om självregleringen inte fungerar tillfredsställande eller ger acceptabla resultat skulle lagstiftaren inom ramen för befintliga förfaranden eller nya förfaranden i samband med det nya fördraget (t.ex. återkallande) kunna omvandla självreglering eller samreglering till lagstiftning. Kommittén anser dock att man måste vara försiktig i detta avseende, särskilt när det gäller kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter på europeisk nivå. Deras önskemål och bestämmelser bör i princip respekteras.

5.3

Om offentlig reglering (initiativ till lagstiftning) skall kunna ersätta icke-offentlig reglering (avtalsstyrd reglering eller självreglering, icke-statliga kontrollorgan, tvistlösning utanför det vanliga rättssystemet osv.) måste det ske på grundval av starka politiska skäl eller för att upprätthållandet av den allmänna ordningen kräver det. Inom ramen för den politiska demokratin bör icke-offentlig reglering i allmänhet innebära en utveckling eller tillämpning av offentliga bestämmelser, eventuellt en komplettering av dem inom vissa områden, t.ex. nedtecknandet av oskrivna regler grundade på det faktiska bruket eller interna regler som lagstiftaren och de offentliga myndigheterna explicit eller implicit avser att kontrollera efterlevnaden av, t.ex. etiska regler för vissa yrken.

5.4

Om icke-offentliga regleringar innehåller bestämmelser som är av rättslig karaktär bör ett överklagande av ett beslut (som måste innehålla en motivering) som fattats av det privata organet (disciplinnämnd, antagningsnämnd för en yrkesmässig sammanslutning) alltid kunna prövas av en offentlig domstol eller eventuellt en skiljedomstol som parterna har enats om.

6.1

EESK kommer att ta del av kommissionens halvårsrapporter med stor uppmärksamhet. Kommittén stöder det initiativ och den åtgärdsram som syftar till att förenkla gemenskapens regelverk och hoppas att den snabbt kommer att utvidgas till olika delar av regelverket så att ett effektivt genomförande underlättas och främjas, både i medlemsländerna och i anslutningsländerna.

6.2

EESK önskar delta på effektivast möjliga sätt i utarbetandet av gemenskapslagstiftningen genom sina yttranden, vilket innebär att kommittén bör komma in på ett betydligt tidigare stadium än vad som vanligtvis är fallet för närvarande. Kommittén önskar också delta i konsekvensanalyser, uppföljning och förenklingssträvanden på ett aktivt sätt för att sprida kunskaperna om och effektiviteten i gemenskapslagstiftningen i ett utvidgat EU. Dessa framställningar skall naturligtvis ses mot bakgrund av demokratiska principer och goda styresformer samt principerna för hur EU:s institutioner och regelverk kan föras närmare medborgarna.

6.3

Slutligen välkomnar EESK den mellaninstitutionella överenskommelsen för bättre lagstiftning som antogs den 16 december 2003 av Europaparlamentet, rådet och kommissionen. Överenskommelsen fastställer formerna för en bättre förenkling av gemenskapslagstiftningen samtidigt som den definierar, avgränsar och uppmuntrar självreglering och samreglering bland arbetsmarknadens parter. Detta överensstämmer väl med EESK:s tidigare önskemål från december 2000 på dessa områden då kommittén antog en egen uppförandekodex samtidigt som den uppmuntrade de övriga institutionerna att göra detsamma. EESK har för avsikt att bidra till att överenskommelsen fungerar väl och kommer även i fortsättningen att uppmuntra till självreglering och samreglering. En informationsrapport om detta är för närvarande under arbete vid kommittén.

30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 112/9

1.1

Den vitbok som EESK har uppmanats att yttra sig över är en uppföljning av den grönbok om en europeisk rymdpolitik som kommittén antog ett yttrande över i juni 2003.

1.2

Vi ställde oss i huvudsak följande fråga: Finns det en stark och stabil politisk vilja i Europa avseende rymdpolitiken, en vilja att anslå tillräckliga budgetmedel och en ändamålsenlig institutionell inramning?

1.3

Plenarförsamlingen slog fast att ”Europas betydelse på rymdfartsområdet hänger på en stark politisk vilja och tydliga budgetbeslut. Ett införande av ett område för delade och/eller parallella befogenheter för rymdpolitiken i det kommande europeiska konstitutionella fördraget skulle ge unionen politiska, lagstiftande och finansiella möjligheter att genomföra en stark rymdpolitik. En sådan politik skulle bland annat

1.4

Kommittén kommer att med utgångspunkt i detta tydliga ställningstagande göra en bedömning av vitboken, som kommittén uppmanats att yttra sig över.

2.1

Kommissionen pekar på de hot som Europa står inför på rymdpolitikens område, med tanke på

2.2

Mot bakgrund av detta konstaterande och att ”en förändring krävs” föreslår kommissionen en rad initiativ för att förhindra att Europa försvagas på rymdområdet.

2.3

Dokumentet är uppdelat i olika avsnitt som tar upp

2.4

I varje avsnitt beskrivs de utmaningar man står inför och det ges förslag på hur man skall ta itu med dem.

2.5

I vitboken dras slutsatsen att Europa successivt bör anslå ökade budgetmedel för rymdområdet i ett längre perspektiv, för få en effektivare europeisk politik och ökade möjligheter för Europa att ta större marknadsandelar när det gäller rymdtjänster genom en förstärkt rymdindustri.

2.6

I bilaga 2 görs en bedömning av utgiftssidan och man beskriver tre scenarier för hur utgifterna för rymdverksamheten kan utvecklas, vilket motsvarar tre nivåer avseende den politiska viljan.

3.1

Vitboken är i första hand ett politiskt dokument, och dess främsta målsättning är att fastställa en europeisk rymdpolitik. I den bemärkelsen utgör den ett avgörande genombrott på ett område där Europa varit mycket aktivt och nått stora framgångar, men utan att hittills ha uttryckt någon övergripande politisk vilja. Vitboken innehåller dessutom en beskrivning av konkreta insatser avseende de viktigaste sektorerna där de strategiska, ekonomiska och industriella utmaningarna är kopplade till att man behärskar rymdtekniken. Dokumentet har en indelning som baseras på olika utmaningar som unionen står inför, vilket är intressant eftersom man därmed visar hur omfattande och överhängande behovet av satsningar är för att Europa skall behålla sin ställning som stark rymdmakt, sin vetenskapliga och tekniska styrka, sina forskare och ingenjörer, sin avancerade industri och sin konkurrenskraft på marknaderna.

3.2

De initiativ, åtgärder och förslag som presenteras verkar stämma väl överens med den diskussion som fördes med anledning av remissrundan om grönboken. Vitboken utgör en solid utgångspunkt för att förverkliga Europas strävan på rymdområdet som en del av en politisk framtidsvision. Det viktigaste är naturligtvis att det alltjämt finns en politisk vilja och att man i budgetbesluten bemödar sig om att stödja och utveckla en oberoende europeisk rymdsektor.

3.3

Sedan regeringskonferensens misslyckande finns det ett problem när det gäller frågan om en stabil rättslig grund för unionen på rymdpolitikens område. Så länge förslaget till fördrag om en konstitution för Europa inte har ratificerats, ändras inte artikel 13.3. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén förordar därför att ramavtalet mellan ESA och kommissionen utnyttjas till fullo och på helt frivillig basis. Insatserna på rymdområdet kan inte invänta den ratificering av fördraget som blir alltmer avlägsen. De negativa effekter som detta annars skulle få för Europas strategiska autonomi, för rymdindustrin och dess samarbetspartners, för våra forskarlag och vår forskningskompetens skulle kunna leda till en definitiv eftersläpning i konkurrensen på rymdområdet.

3.3.1

Medlemsstaterna hade för övrigt enhälligt nått en överenskommelse för att ge Europeiska unionen delade befogenheter i fråga om rymdpolitik. Denna överenskommelse har inte blivit ifrågasatt.

3.3.2

Därför betonar EESK vikten av att överväga lösningar och medel som utgår från denna klart uttalade politiska vilja i väntan på en stabil rättslig grund.

För det första måste man snarast inrätta det råd för rymdfrågor för ESA och EU som ingår i ramavtalet mellan ESA och kommissionen. För det andra bör man överväga att införa en funktion med ”Herr GUSP” som förebild, nämligen ”Herr eller Fru Rymd”, eller överföra rymdpolitiken till kommissionsordförandens ansvarsområde, utan att utesluta en eventuell framtida kommissionsledamot med ansvar för rymdfrågor. Samtliga av dessa möjligheter skulle ge rymdpolitiken en avsevärt större politisk betydelse.

4.1.1

Rymdtekniken är ett verktyg inom grundforskningen, såväl vad gäller den mångfald av teknikinriktningar som används med hänsyn till forskningsobjekten, t.ex. astrofysik och planetforskning, som seismologi, havsforskning, meteorologi, epidemiologi osv. EESK beklagar att man i vitboken inte uttryckligen nämner denna mycket viktiga roll. Vårt önskemål är att denna aspekt i någon form skall få ett erkännande via den europeiska rymdpolitiken, även om ESA:s obligatoriska program uppfyller detta behov, framför allt i fråga om rymdvetenskap.

4.1.2

Det bör påpekas att det i fråga om jordobservation och kunskaperna om vår planet finns ett ömsesidigt beroendeförhållande mellan den praktiska verksamheten (som exempelvis bedrivs av Eumetsat) och den renodlade forskningsverksamheten.

4.1.3

Det bör slutligen påpekas att rymdtekniken är tudelad i fråga om forskning och utveckling. Skillnaden mellan civil och militär användning kommer främst till uttryck då rönen används i praktiken. Samtliga civila och militära aktörer bör alltså samlas för att diskutera tidigare analyser och forskning i en samrådsanda i syfte att optimera användningen av systemen och minska kostnaderna.

4.2.2.1

Driftskompatibilitet mellan rymdsystemen bör prioriteras eftersom systemen kan vara av olika ursprung.

4.2.2.2

Enligt EESK understryker eller uppmärksammar man inte tillräckligt följande två specifika aspekter:

4.2.2.3

EESK anser att detta är en brist i dokumentet. Europas rymdpolitik bör utgå från vad som redan finns. Man bör undvika överlappningar med rymdorganen, men det bör ske en utbyggnad och efterfrågan bör struktureras.

4.2.2.4

Kommittén förordar därför att kommissionen anlägger en konstruktiv attityd i kontakterna med Eumetsat, en betydande europeiska partner, för att etablera kontakter liknande dem man har med ESA. I samma anda bedömer kommittén att Torrejón-centrumet i Madrid bör utnyttjas bättre för registrering av satellituppgifter i syfte att inrätta en reell databank med förebild i motsvarande verksamhet i Förenta staterna.

4.3.1

EESK anser att detta avsnitt – till såväl formen som innehållet – är dåligt underbyggt. Det står i kontrast till resten av dokumentet, vilket är förvånande. Det är också förvånande att man under rubriken ”Framtidsutsikter” kan konstatera att satellitkommunikation nästan bara nämns i förbigående eller inom parentes, samtidigt som det hävdas att man fullt ut bör utnyttja all tillgänglig bredbandsteknik för att minska den digitala klyftan.

4.3.2

Kommittén befarar att man i denna fråga har baserat sig på ett antal motsägelser eller felaktiga bedömningar.

4.3.3

Teknikneutralitet innebär inte att all teknik är likvärdig när det gäller att lösa ett visst problem. Naturligtvis bör valen underbyggas av en kostnadseffektivitetsanalys i enlighet med kommissionens rekommendationer (arbetsdokumentet SEK (2003) 895). I detta sammanhang är det viktigt att strukturfonderna inte används i strid med principerna för dessa och att de lokala myndigheterna ges en tydlig uppfattning om hur mark- och rymdbaserade system kompletterar varandra utgående från geografiska förhållanden och befolkningstäthet.

4.3.4

Även om det inte kan bli fråga om att gynna rymdtillämpningar till förfång för effektivare markbundna lösningar, bör det påpekas att rymdtillämpningar framför allt kan rekommenderas i områden som har låg befolkningstäthet eller som är avsides belägna eller svårtillgängliga. Genom att ha en framskjuten position på olika områden kompletterar rymdtillämpningarna och de markbundna lösningarna varandra.

4.3.5

Vad man förbiser är att rymdtillämpningarna kan spela en roll när det gäller att överbrygga den digitala klyftan genom att man utnyttjar det faktum att markbundna lösningar och rymdtillämpningar kan komplettera varandra.

4.3.6

Vad som står på spel i utvecklingen av rymdtillämpningar är lika tillgång till bredbandstjänsternas fördelar, oavsett var någonstans en verksamhet försiggår.

4.3.7

Markbundna lösningar omfattar – eller kommer att omfatta – 80 % av befolkningen i många länder, men endast 20 % av territoriet. Denna situation kan inte utvecklas i positiv riktning om man inte drar nytta av komplementariteten mellan rymdtillämpningar och markbundna lösningar.

4.3.8

Den omfattande marknaden i städerna bidrar till att man förordar markbundna lösningar, och eftersom aktörerna på detta område väger tungt ökar obalansen mellan städerna och landsbygden. Detta leder till följande fråga: Kan man acceptera att informationssamhällets utveckling främjar koncentrationen till städerna och flykten från landsbygden? Detta är med all säkerhet inte ett sociopolitiskt val från vare sig EU:s eller medlemsstaternas sida.

4.3.9

När man i vitboken talar om ”en skarp konkurrens mellan olika operatörer och tekniska lösningar” blandar man ihop två begrepp av helt olika art: den kommersiella konkurrensen mellan aktörerna och balansen mellan olika typer av teknik som i slutänden är avhängig kvaliteten.

4.3.10

EESK anser att EU:s institutioner bör göra en korrektare bedömning av den roll som rymdtillämpningarna spelar, för att man inte skall förlora fästet inom en sektor som är viktig för rymdpolitiken. Det vore därför lämpligt att främja pilotinsatser som grundar sig på initiativ som utformats i samråd mellan ESA och kommissionen, i syfte att framhålla satelliters fördelar, med utgångspunkt i en kostnads- och nyttoanalys, i förhållande till de investeringar som skulle bli nödvändiga för motsvarande kabelbaserade lösningar i områden som saknar täckning. Man bör på samma sätt främja offentlig gruppupphandling, så att satelliter med europeisk täckning kan dra nytta av stordriftsfördelar som leder till sänkta kostnader både för terminaler och de tjänster som erbjuds. Detta skulle också innebära att en europeisk standard skulle kunna tas fram, vilket skulle få till följd att företag inom dessa segment skulle kunna skaffa sig en stark ställning på världsmarknaden.

4.3.11

Rymdpolitikens roll är inte att till varje pris främja rymdpolitiken, utan snarare att se till att utvecklingen av rymdtillämpningar inte förbises på bekostnad av vissa användare och vissa regioner och deras befolkning.

4.4.1

Dessa kapitel kräver inte några omfattande kommentarer, men EESK vill kraftigt understryka att i den utsträckning som våra främsta samarbetspartner betraktar rymden som ett betydelsefullt maktmedel (under 2004 kommer Sean O'Keefe, tjänsteman vid NASA, att lägga fram ett nytt tidsschema som anmärkningsvärt nog bär titeln ”USA:s förnyade dominans på rymdområdet”), bör man i det internationella samarbetet på ett realistiskt sätt ta till vara de europeiska intressena.

4.4.2

Eftersom fritt tillträde till rymden är en förutsättning för ett självständigt Europa och detta inte har uppnåtts på kommersiell väg, vill kommittén åter framhålla att allmänna medel bör avsättas för att bevara detta fria tillträde som strategiskt sett är mycket viktigt.

4.4.3

I fråga om den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP) påminner kommittén om att ordförandeskapets rapport om ESFP vid Europeiska rådets toppmöte i Thessaloniki den 19–20 juni 2003 tillstod betydelsen av rymdverksamhetens instrument och uppgifter på detta område. Kommittén understryker i detta sammanhang att rymdvetenskapen och -tekniken har dubbla funktioner, vilket inte har utnyttjats i tillräckligt hög grad i Europa.

4.4.4

När det gäller rymdfärder bör man noggrant följa en eventuell ny utformning av den amerikanska rymdpolitiken på detta område.

4.4.5

EESK anser att det är önskvärt att bibehålla denna typ av insatser, dels på grund av människornas naturliga äventyrslystnad och upptäckarglädje, dels på grund av att det behövs symboler för att väcka intresse och vinna gehör hos allmänheten. Därför bör man utforma realistiska program som på ett intelligent sätt tar till vara de europeiska intressena samtidigt som de grundar sig på internationellt samarbete.

4.4.6

Mot denna bakgrund bör förslaget till en rymdstation på månen allvarligt övervägas med största möjliga hänsyn till Europas egna intressen.

4.5.1

EESK vill erinra om att ESA tillsammans med nationella organ, vetenskapliga institutioner och industrin har lyckats ge Europa en spetskompetens med världsrenommé. Detta har – som kommissionen påpekar – dessutom skett inom strikta budgetramar, vilket krävde effektivitet och konkurrensförmåga, och bör därför ses som positivt.

4.5.2

Vi vill därför uttrycka ett starkt stöd för vitbokens förslag att stegvis öka de medel som ESA och medlemsstaterna avsätter till rymdforskning i syfte att vidareutveckla den, men också för att undvika att vår forskningskapacitet tillintetgörs och i syfte att kunna erbjuda unga vetenskapsmäns möjligheter till attraktiva karriärer. I motsatt fall finns det stor risk för ökad kunskapsflykt, särskilt till Förenta staterna.

4.5.3

Kommittén anser det vara önskvärt att rymdforskningen inriktas i lika hög grad på forskning om jorden som på forskning om rymden. Forskning om jorden skiljer sig från forskning om rymden i så motto att den mynnar ut i konkreta tillämpningar (meteorologi, övervakning, miljöförvaltning m.m.). Man bör således göra en åtskillnad mellan dessa två vetenskapsgrenar, utan att man för den skull främjar den ena grenen på bekostnad av den andra.

4.6.1

På detta stadium kan man i vitboken endast skissera förslag, bland annat till hur man inom kommissionen skall dela upp ansvaret på rymdområdet.

4.6.2

Överenskommelsen om att ge EU delade befogenheter på rymdområdet har inte ifrågasatts, trots regeringskonferensens misslyckande. Frånvaron av en rättslig grund som tydligt anger EU:s befogenheter på rymdområdet innebär att viss försiktighet måste iakttas.

4.6.3

Vad gäller kommissionens interna organisation vill emellertid kommittén påpeka att man bör undvika följande:

4.6.4

EESK anser att ett mindre, samordnande organ kopplat till en hög nivå inom kommissionen, t.ex. dess ordförande, skulle kunna vara en lämplig lösning.

4.6.5

Naturligtvis bör kommissionen förfoga över egna medel förutom dem som medlemsstaterna avsätter till ESA och de nationella organen. Om man verkligen vill utveckla Europas rymdpolitik är det inte gratis.

4.7.1

I vitboken beskrivs tre finansieringsscenarier:

4.7.2

Rymdverksamheten är strategiskt sett av stor betydelse för Europeiska unionen. Den har stora återverkningar på det vetenskapliga, tekniska, ekonomiska och mänskliga planet och ligger således helt och hållet i linje med Lissabonstrategin. Det är därför viktigt att se till att tillräckliga medel anslås till denna verksamhet. Mot bakgrund av detta står det klart att EESK med kraft kan förkasta ett eventuellt scenario C och betrakta scenario B som en minimihypotes och i stället önska att det blir möjligt att komma så nära scenario A som möjligt.

4.7.2.1

Med tanke på kraven i stabilitetspakten frågar sig vissa för övrigt om det vore möjligt att undanta utgifter för strategiska investeringar, t.ex. i rymdpolitiken, för att undvika att belasta framtiden med budgetbegränsningar som i alltför många fall drabbar investeringsutgifter snarare än driftskostnader.

4.7.3

Det är även självklart att inget bör få hindra att samarbetet på rymdområdet förstärks. Trots detta måste man tillstå att den ram som Nicefördraget utgör inte är särskilt gynnsam i detta sammanhang.

5.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén anser att vitboken är ett dokument av hög kvalitet, och det är positivt att den uttrycker en politisk vilja formulerad med eftertryck och konsekvens.

5.2

Vi beklagar emellertid svagheterna i det kapitel som ägnas åt den digitala klyftan och bredbandstekniken. Därför föreslår vi att detta kapitel åter ses över och att man tar upp komplementariteten mellan rymdtillämpningar och markbundna lösningar.

5.3

Vi vill än en gång understryka att rymdverksamheten strategiskt sett är viktig för Europeiska unionen. Vi anser att EU:s politiska strategi, framför allt när det gäller internationellt samarbete, skall bygga på en realistisk vision – utan inslag av naivitet – särskilt som den teknik som rymdverksamheten kräver är av dubbel karaktär (civil och militär).

5.4

Vi vill framhålla att denna sektor – där man gjort omstruktureringar och vidtagit nödvändiga åtgärder för att stå emot den internationella konkurrensen – direkt sysselsätter 30 000 allmänt sett högt kvalificerade personer, och att det är viktigt att bevara och berika denna värdefulla mänskliga potential som ligger till grund för att EU intar en framträdande position på området. Vi vill särskilt framhålla att man bör fästa mycket stor vikt vid såväl grundutbildningen som fortbildningen, eftersom det rör sig om en högteknologisektor som utvecklas i takt med den vetenskapliga forskningens framsteg.

5.5

Vi rekommenderar att EU, trots misslyckandet vid regeringskonferensen, med utgångspunkt i ramavtalet mellan kommissionen och ESA beslutsamt fullföljer sina insatser för att få struktur på och driva olika rymdfrågor och rymdinitiativ, utan att det för den skull överlappar medlemsstaternas, deras organs och ESA:s program, och utan att det hindrar ett stärkt samarbete eller starka partnerskap mellan vissa medlemsstater. Vi förespråkar att den europeiska rymdpolitiken bör kopplas till en hög institutionell nivå i EU.

5.6

Vi begär med eftertryck att den budget som avsätts för rymdpolitiken minst skall motsvara scenario B i bilaga 2 och att man undviker fenomenet ”kommunicerande kärl”, som skulle leda till att medlemsstaternas insatser minskar i takt med EU:s investeringar.

5.7

Rymdpolitiken är en mänsklig, vetenskaplig och strategisk utmaning och tillhör det mest spännande i det mänskliga äventyret. Genom den går Europa ännu en gång historien till mötes i ett geopolitiskt sammanhang där andra stora länder gör sig gällande. Det får vi inte missa.

30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 112/14

1.1

Detta kommissionsdokument är framför allt en reaktion på – och faktiskt ett återgivande av – slutsatserna i rapporten från EU:s rådgivande grupp för flyg- och rymdsektorn med dess ”strategiska översyn över flyg- och rymdindustrin för 2000-talet (Star 21)”.

1.2

Kommissionen kopplar denna framställning till slutsatserna från Europeiska råden i Köln, Lissabon, Barcelona och Thessaloniki.

1.3

Det erinras om att flyg- och rymdbranschen är en nyckelsektor för att uppnå de strategiska och ekonomiska mål som Europeiska unionen ställt upp. Denna högteknologiska sektor och dess spjutspetskompetens verkar parallellt på de civila och militära områdena.

1.4

Vilket är läget för sektorn i EU?

1.4.1

Flyg- och rymdindustrin är en cyklisk och fluktuerande verksamhet. På det civila området är marknaden avhängig av flygbolagens inköpsprogram, som kan påverkas av yttre händelser, exempelvis terrorhandlingar, som kan allvarligt förrycka verksamheten.

1.4.1.1

På den militära sidan påverkas den av medlemsstaternas budget- och inköpspolitik, som i sin tur bestäms av geostrategiska villkor.

1.4.1.2

I dag, och i fortsättningen, är tillverkningen av större civila bärraketer, som understöds av Airbus konkurrenskraft, det grundläggande inslaget i flyg- och rymdindustrins utveckling.

1.4.1.3

Försvarssektorn är mer osäker. Antalet nya program minskar. Den europeiska flyg- och rymdbranschen är emellertid fortfarande stark och mycket framträdande på helikoptermarknaden.

1.4.1.4

Den europeiska marknaden är osäker, och beslutsfattandet på militärsidan är tungrott och komplicerat, vilket drabbar sektorn och gör att de europeiska företagen inriktar sig på den amerikanska försvarsmarknaden, som är större och stabilare, trots Förenta staternas protektionistiska regler och trots att det inte finns tillräckliga garantier för att detta medför några teknologiska fördelar.

1.4.1.5

Rymdsektorn befinner sig i en vansklig fas. Den är i mycket hög grad civilt präglad och har drabbats kraftigt av sjunkande efterfrågan på telekommunikationer. Numera är den också utsatt för stark konkurrens på bärraketområdet. Detta är en skyddad marknad i Förenta staterna, och på global nivå har det tillkommit nya aktörer. Om USA:s och NASA:s planer aktualiseras innebär detta ett uppsving för Europa.

1.4.1.6

Flyg- och rymdsektorn är tudelad, och kompetens och teknik kan ha både civila och militära tillämpningar. En av sektorns svagheter är att försvarsmarknaden är både otillräcklig och uppsplittrad.

1.4.2.1

I rapporten betonas betydelsen av

1.4.2.2

Slutligen framhäver rapporten att villkoren på försvarsmarknaden måste ses över.

1.4.3.1

Kommissionen redogör för de frågor som anses avgörande, sektor för sektor.

1.4.4.1

Kommissionen beklagar att marknaden är uppsplittrad till följd av att försvarsfrågorna berör själva kärnan i staternas suveränitet och att sektorn är speciell (konfidentialitet, försörjningstrygghet, politiska kriterier för upphandlingsbeslut osv.). Kommissionen framhåller att Europas försvarsutgifter är lägre än Förenta staternas. Dessutom gör uppsplittringen av marknaden att det inte går att dra största möjliga nytta av investeringarna.

1.4.4.2

För framtiden rekommenderar kommissionen att man motverkar denna uppsplittring av efterfrågan. De program som drivs i en enda stat ger inga möjligheter att komma upp i lönsamma produktionsnivåer.

Kommissionen föreslår harmonisering av kraven på det militära området och det skulle vara ändamålsenligt att inrätta en ”europeisk byrå för försvarsmateriel, forskning och militära resurser” i anslutning till en europeisk säkerhets- och försvarspolitik, för att skapa en tillräckligt stor och enhetlig marknad som kan bevara och utveckla vår flyg- och rymdindustri. Detta är för övrigt en förutsättning för att upprätthålla dialogen med USA på ett trovärdigt sätt.

1.4.4.3

Kommissionen anser också att de initiativ som tagits av Frankrikes, Tysklands, Italiens, Sveriges, Spaniens och Storbritanniens försvarsministrar med fördel kan utsträckas till hela Europeiska unionen.

1.4.5.1

Kommissionen noterar att det inte finns någon europeisk eller flernationell struktur för säkerhets- och försvarsprogrammen på rymdområdet. Detta är en brist som blir smärtsamt kännbar där den civila kommersiella marknaden tappar fart, både drastiskt och varaktigt. Denna situation är bland annat resultatet av bestämmelserna i ESA-avtalet, som innebär en strikt tillämpning av den rymdkonvention som förbjuder militär verksamhet i rymden. I motsats till Förenta staterna förstärker EU därmed inte sin civila och kommersiella rymdverksamhet med en institutionellt understödd rymdförsvarsverksamhet befriad från kommersiella risker. Detta är särskilt beklagligt med tanke på att rymdtekniken samtidigt ger möjlighet till såväl civil som militär aktivitet.

1.4.5.2

För framtiden önskar man sig en övergripande europeisk politik och effektivare samordning, så att den europeiska rymdsektorn inte tappar sin befintliga kapacitet och höga tekniska nivå.

1.4.6.1

Det finns ett klart behov av bättre samordning av flyg- och rymdforskningen. Det har visserligen tagits intressanta initiativ på det civila området (rådgivande gruppen för flygteknisk forskning i Europa, ACARE), men läget är inte tillfredsställande på försvarssidan.

1.4.6.2

Inför framtiden menar man att det är absolut nödvändigt att garantera den långsiktiga stabiliteten i systemen för forskningsfinansiering. Kommissionen efterlyser också en övergripande planering av forskning och utveckling och av själva forskningsprogrammen.

1.4.7.1

Kommissionen anser att den europeiska byrån för luftfartssäkerhet (EASA) bör inrättas snarast. Det gäller också att föra transatlantiska förhandlingar, bland annat i fråga om certifiering.

1.4.7.2

Man vill att flygsäkerhetsfrågorna skall behandlas på europeisk nivå och att EU skall delta aktivt i de berörda internationella organisationerna.

1.4.7.3

Kommissionen begär också att det skall upprättas en kontaktpunkt mellan civilflyget och militärflyget, så att luftrummet kan utnyttjas bättre.

1.4.8.1

Kommissionen tar i första hand upp frågor med anknytning till de kommersiella problemen med Förenta staterna när det gäller försvarsutrustning, bland annat de amerikanska skyddsreglerna och exportkontrollerna.

2.1

Både Star 21-rapporten och kommissionen gör ett antal konkreta iakttagelser som man kan ansluta sig till. Det är uppenbart att rymdindustrin är en spjutspetssektor som samlar hög kompetens och som utvecklar högteknologi vars kringeffekter kan vara värdefulla inom andra sektorer. Därmed kan rymdindustrin spela en framträdande roll i EU:s strävanden att uppnå målet från toppmötet i Lissabon ”att bli världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi” med kapacitet att skapa en hållbar ekonomisk tillväxt, fler och bättre arbetstillfällen samt en högre grad av social sammanhållning.

2.2

Inom den försvarsinriktade flyg- och rymdindustrin beror uppsplittringen av marknaden på sektorns speciella karaktär, som bygger på att försvar – det vill säga i sista hand krig – är statsmakternas ansvar. Därför är det logiskt att medlemsstaterna velat säkerställa försörjningstryggheten och bevara teknikhemligheterna genom att anlita inhemska företag, ofta med nära koppling till statsmakten. I dag utgör bilaterala och multilaterala avtal en garanti för att tekniken kan hållas hemlig.

2.3

Detta synsätt strider mot allianstanken och medför att försvarsindustrins ofantliga investeringar ger liten eller ingen lönsamhet på de nationella marknader som utgör den huvudsakliga basen, särskilt under perioder med budgetrestriktioner. Den internationella konkurrensen är också speciellt svår med tanke på att de amerikanska företagen gynnas av en stor och stabil nationell marknad.

2.4

Kommissionens förslag för att åtgärda marknadens uppsplittring är intressanta, men man kanske fäster alltför stor tilltro till organ som en europeisk byrå för försvarsmateriel. På försvarsområdet, som per definition är en statlig angelägenhet, kan ingenting uträttas utan att det finns en uttalad politisk vilja, och den kan bara uttalas inom ramen för en europeisk global politik som är klar och tydlig och som alla ställer sig bakom. Detta är inte fallet. Eftersom det är fråga om en spjutspetsverksamhet som använder sig av kompetens och kunnande på synnerligen hög nivå, vore det för övrigt lämpligt att förvissa sig om att det planerade samarbetet leder till att tekniskt mervärde kan uppnås i stället för urvattning av kunnandet.

2.5

Kommittén betonar att det nyligen undertecknade avtalet mellan Tyskland, Frankrike och Storbritannien på militärområdet torde ta konkret form 2005. Avtalet kan innebära intressanta aspekter för industrin eftersom de tre marknaderna – den tyska, franska och brittiska – tillsammans bildar den kritiska marknadsstorlek som EU:s militära flygindustri behöver.

2.6

När det gäller rymdsektorn går utvecklingen på senare tid (ramavtalet med ESA, bestämmelserna i utkastet till konstitutionellt fördrag för Europeiska unionen – som inte är orsak till regeringskonferensens misslyckande) i en riktning som både kommissionen och EESK önskat. Den centrala frågan är om budgetmedlen är tillräckliga för att EU och medlemsstaterna skall ha resurser att uppfylla sina ambitioner på rymdområdet. Denna fråga står i fokus i vitboken, som håller hög nivå trots den notoriska otillräckligheten i fråga om telekommunikationer per bredband.

2.7

Kommissionens förslag avseende EU:s regelverk för civilflyget framstår som välmotiverade, både praktiskt sett och när det gäller säkerhetsfrågor och logisk konsekvens. Detta kan för övrigt bara förstärka vår position i de transatlantiska förhandlingarna.

3.1.1

EESK noterar att det till följd av den splittrade marknaden finns en klyfta mellan det som den civila flygindustrin i EU har lyckats uppnå med Airbus å ena sidan och den relativa svagheten inom den militära flygindustrin å den andra. Kommittén anser att denna situation är ett resultat av frånvaron av en politisk helhetssyn på det europeiska försvaret. Kommittén konstaterar att denna situation ger Förenta staterna ytterligare försprång eftersom man där i hög grad har gynnat sin egen rymdindustri i försvarsavtal med olika länder i världen, vilket har lett till att världsmarknaden mer eller mindre är blockerad. Flyg- och rymdindustrin omfattar de mest strategiska teknologierna, som påverkar den framtida ekonomiska tillväxten. Den överensstämmer alltså till fullo med Lissabonstrategin som syftar till att göra unionen till ”världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi, med möjlighet till hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen och en högre grad av social sammanhållning”. Ett villkor för Europeiska unionens oavhängighet är dessutom att de europeiska företagen inom försvarssektorerna är tekniskt oavhängiga.

3.1.2

EESK påpekar att Förenta staterna i fråga om militär flygindustri (liksom även i fråga om rymdverksamhet) använder sig av olika rättsliga instrument eller metoder som i själva verket är protektionistiska. Därför anmodar kommittén kommissionen, som ansvarar för EU:s handelspolitik, att bekämpa sådana metoder, t.ex. inom ramen för Världshandelsorganisationen, i syfte att återställa handelsbalansen på detta område.

3.1.3

EESK noterar avtalet mellan Tyskland, Frankrike och Storbritannien på försvarsområdet, som är ett tecken på en utveckling i inställningen till det europeiska försvaret. Även om det inte är önskvärt med en uppdelning inom unionen bör man inte heller motsätta sig initiativ som kan få ”snöbollseffekt”.

3.2.1

EESK anser att förslagen i vitboken inte bara motsvarar, utan t.o.m. överträffar rekommendationerna i Star 21-rapporten. Kommittén vill även på nytt understryka rymdverksamhetens synnerligen stora strategiska betydelse för EU och förespråkar därför att EU:s politiska agerande inom internationellt samarbete och internationella förbindelser skall utgå från en realistisk vision om vad som ligger i unionens intresse.

3.2.2

EESK påminner om att sektorn sysselsätter 30 000 högt utbildade personer och att det är synnerligen viktigt att behålla och utveckla denna framstående arbetskraft.

3.2.3

EESK rekommenderar mot bakgrund av regeringskonferensens misslyckande att kommissionen i väntan på att EU skall få befogenheter på rymdområdet i största möjliga utsträckning skall utveckla de möjligheter som ges genom ramavtalet med ESA.

3.2.4

Slutligen begär EESK att den budget som tilldelas rymdpolitiken minst skall motsvara scenario B (”konstitutionsscenariot”) i bilagan till vitboken.

3.3.1

EESK ger sitt fulla stöd till kravet på att den europeiska byrån för luftfartssäkerhet (EASA) skall inrättas snarast möjligt samt till strävandena att uppnå att certifikat som utfärdats av tillsynsmyndigheter på båda sidorna av Atlanten så snart som möjligt skall erkännas ömsesidigt.

3.3.2

Kommittén förespråkar vidare att de europeiska flygsäkerhetsnormerna skall främjas effektivt. Detta är en viktig del av den europeiska flyg- och rymdindustrins konkurrenskraft. Därför föreslår kommittén att unionen skall vara aktiv inom internationella organisationer med behörighet på detta område.

4.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén anser att kommissionens meddelande om Star 21-rapporten rättmätigt belyser svagheterna i den europeiska militära flyg- och rymdverksamheten. Kommittén anser dock samtidigt att kommissionen fäster alltför stor uppmärksamhet vid institutionella aspekter. Det centrala är att EU uppbådar en genuin politisk vilja i fråga om ett självständigt försvar inom unionen. Denna politiska vilja vore den enda solida grunden för industrierna i EU.

4.2

EESK påpekar att kommissionens vitbok på rymdområdet fullständigt svarar mot förslagen i Star 21-rapporten. Kommittén anser att ramavtalet mellan kommissionen och ESA samt de politiska riktlinjerna i vitboken torde ge möjlighet att ånyo anta högt ställda mål för den europeiska rymdverksamheten.

4.3

EESK erinrar om att den europeiska flyg- och rymdindustrin sysselsätter miljontals européer. Industrin rekryterar högt utbildad personal som behärskar den senaste högteknologin. Därför är det uppenbart att målet att göra Europa till ”världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi” förblir en död bokstav om inte medlemsstaterna eftersträvar detta genom att fastställa en reell ambitiös EU-politik i fråga om rymdförsvar och rymdverksamhet som samordnas och sammanställs i syfte att ge Europa möjlighet att på nytt uppnå den rang som världsdelen bör ha i den nya världsordningen.

30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 112/18

1.1

För att uppnå målet att öka vägsäkerheten, som är en prioriterad fråga för både gemenskapsinstitutionerna och de nationella myndigheterna, måste successiva åtgärder vidtas på biltillverkningens alla områden som kan reducera antalet olyckor och deras konsekvenser.

1.2

Med rätta fokuserar förslaget på att skydda de svagaste och sårbaraste trafikanterna i händelse av en krock med ett motorfordon. Följande sägs i det europeiska åtgärdsprogrammet för trafiksäkerhet, som nyligen lades fram av kommissionen: ”Att utforma fordonsfronter som är mindre farliga för fotgängare och cyklister hör till Europeiska unionens prioriterade åtgärder.”

1.3

Statistik om vägolyckor tyder på att en avsevärd del av olyckorna innefattar fotgängare och cyklister som blir skadade till följd av kontakt med ett fordon i rörelse, främst fronter på personbilar. Senaste uppgifter från Care (1) ger följande siffror avseende dödsfall i de mest sårbara kategorierna: fotgängare 4 571, cyklister 1 444. Man anger tyvärr inga detaljer om omständigheterna kring olyckan.

1.3.1

Man skall komma ihåg att det förekommer två typer av skador vid denna typ av kollision: från den ”primära” krocken mellan fotgängaren eller cyklisten och fordonsfronten samt från den ”sekundära” med vägbeläggningen, som fotgängaren ofta kastas mot. Det skall i alla händelser noteras att det inte finns något hopp om att skydda fotgängare om den primära kollisionen sker i hastigheter över 40 km/h. Det går emellertid att reducera skadenivåerna i primärkollisioner vid lägre hastigheter, dvs. i stark stadstrafik där nästan hälften av olyckorna sker.

1.3.2

Förslaget om ändring av direktiv 70/156/EEG (2), som bildar grund för typgodkännande av fordon och släp med avseende på reglering och harmonisering av förfaranden, har sin upprinnelse i det åtagande som de europeiska, japanska och koreanska biltillverkarorganisationerna (ACEA, JAMA respektive KAMA) gjorde 2001, att från och med januari 2002 inte montera viltfångare (vanligen av stål) som originalutrustning på nya bilar eller sälja dem som eftermarknadsprodukt via återförsäljarnäten. Man skall emellertid komma ihåg att de ursprungligen konstruerades för att förbättra fordonssäkerheten för professionella användare (jordbrukare, skogsarbetare osv.) i ”ogästvänliga” trakter eller där det förekommer vilt.

1.4

Förslaget har också blivit nödvändigt av tre orsaker:

1.5

Förslaget syftar till att fastställa de tekniska och konstruktionsmässiga kraven på frontskyddssystem (viltfångare) på fordon av typ M1 och N1, dvs. personbilar och lätta lastbilar med en tillåten totalvikt på 3,5 ton, och utgör således ett av de särdirektiv som föreskrivs enligt det typgodkännandeförfarande som fastställts i direktiv 70/156.

1.6

Förslaget ansluter också till direktiv 2003/102/EG av den 17 november 2003 (3) om skydd av fotgängare och andra oskyddade trafikanter vid kollision med motorfordon. Det har blivit särskilt nödvändigt eftersom detta direktiv inte innehåller några specifika krav i fråga om viltfångare.

1.7

Kommittén har redan kommenterat det ovannämnda direktivet i sitt yttrande av den 16 juli 2003 (4), där vi stödde kommissionens insatser för skydd av fotgängare men påpekade att detta borde vara ett inslag i gemenskapens mer övergripande strävan att främja vägsäkerheten, med tyngdpunkt på behovet av en heltäckande förebyggande politik.

1.8

Vi har också på senare tid kommenterat andra lagstiftningsförslag avseende vägsäkerhet (t.ex. om fasthållningsanordningen och bilbälten och om att kravet på hastighetsbegränsade anordningar skall utsträckas till nästan alla fordon) (5), och om det europeiska åtgärdsprogrammet för trafiksäkerhet. Kommittén framhöll en gång betydelsen av att utveckla de tre avgörande säkerhetsaspekterna parallellt: fordon, infrastruktur och användarbeteende.

2.1

Kommittén välkomnar detta nya initiativ från kommissionen, som kommer att bidra till att fullborda det regelverk som skall förbättra vägsäkerheten och därigenom fylla en lucka i lagstiftningen.

2.2

Kommittén konstaterar att initiativet är nödvändigt, men måste ändå ge uttryck för några viktiga reservationer med avseende på kommissionens angreppssätt i utarbetandet av det föreslagna direktivet.

2.2.1

Med tanke på de erkända farorna med viltfångare och det faktum att biltillverkarna därför gått med på att inte tillverka eller marknadsföra dem, väljer kommissionen en teknisk typgodkännandelösning. Följaktligen ger man ingen definition på viltfångare, men fastställer tekniska specifikationer för typgodkännande som, om de respekteras, i sig är en definition på säkra frontskydd, dvs. som inte är för hårda.

2.2.2

Å andra sidan medför förslaget i sin nuvarande formulering oväntade och sannolikt olösliga komplikationer för tillverkarna genom att man föreskriver att viltfångarna skall genomgå andra prov än dem som krävs för själva fordonet under den första genomförandefasen av direktiv 2003/102/EG.

2.3

Man får inte heller glömma bort allt tidigare arbete på området för fotgängarnas säkerhet. Det inleddes med överenskommelsen med biltillverkarorganisationerna och följdes av ovannämnda direktiv 2003/102/EG, och genom dessa insatser har man kunnat klarlägga vissa av stöttepelarna inom spjutspetstekniken på området. Det är logiskt att förslaget borde bygga på dem.

2.3.1

I direktiv 2003/102/EG (bilaga I, punkt 1) föreskrivs att fordonen måste genomgå krocktest för ”frontytorna” (inklusive frontskyddssystem) för att få typgodkännande. Med föreliggande förslag föregriper kommissionen emellertid att vissa tekniska föreskrifter skall antas (art. 4) som är specifika för krocktest för viltfångare. Detta motsvarar inte kraven i första fasen av ovannämnda direktiv, som antogs helt nyligen. Kommittén kan inte se att denna revidering är nödvändig:

2.4

Kommittén anser därför att bestämmelserna i förslaget måste anpassas till dem som återfinns i direktiv 2003/102/EG och som preciseras här nedan.

2.5

I annat fall vore det rimligt att befara att tillverkarna av viltskydd skulle tvingas upphöra med tillverkningen eftersom de inte omedelbart skulle kunna bygga upp de tekniska enheter som krävs för att klara de stränga tester som föreskrivs i det aktuella förslaget.

3.1

Se till att medlemsstaterna verkar för att man alltid kontrollerar att frontskydden anbringas på det fordon för vilket de har typgodkänts i syfte att undvika varje skaderisk.

3.2

Omarbeta artikel 3.3 i förslaget – Kommittén vill ersätta datumet 1 juli 2005 med 1 oktober 2005. Som tidigare påpekats krävs en anpassning och en nära anknytning till direktiv 2003/102/EG.

3.3

Omarbeta artikel 4.1 och Bilaga I, avsnitt 3 i förslaget (kraven i fråga om provning) – Kommittén anser att det varken behövs eller är på sin plats att fastställa detaljerade tekniska bestämmelser och tidsfrister som skiljer sig från dem som föreskrivs under den första genomförandefasen av direktiv 2003/102/EG. Eftersom det inte är frontskyddet i sig som skall testas utan fordonets front (vare sig det är utrustat med frontskydd eller någon annan komponent) vore det fel att ha olika testformer. I förslaget är det t.ex. ett krav för typgodkännande att klara testet för ”provkroppen för den övre benformen”, som enligt direktiv 2003/102/EG utförs endast i kontrollsyfte och således för datainsamlingsändamål.

4.1

Kommittén hoppas att förslaget till direktiv, med kommitténs föreslagna ändringar, snarast antas. Förslagen är avsedda att inrikta direktivet på möjliga förbättringar av frontskydd på fordon, vilket redan föreskrivits och godkänts i och med det nyligen antagna direktivet om skydd av fotgängare.

4.2

Om dessa ändringar inte godtas befarar kommittén att resultatet skulle bli en lagstiftning av förbudstyp som skulle leda till att tillverkningen av viltskydd upphör, och kanske till att det uppstår en marknad som är svår att kontrollera.

4.3

Mer allmänt hoppas kommittén att kommissionen antar en strategi som tydligt definierar prioriteringarna i lagstiftningsåtgärderna och undviker att det uppstår motstridigheter vad gäller de mål som skall uppnås. I sammanhanget vill kommittén påpeka att de olika alternativen alltid bör utformas på grundval av en fullständig konsekvensanalys av de nya bestämmelserna, så att man utöver övriga faktorer tar vederbörlig hänsyn till de kostnader som drabbar tillverkarna och följaktligen till den europeiska industrins internationella konkurrenskraft.

4.4

Kommittén vill också understryka behovet av en översyn av hela den rättsliga ramen rörande motorfordon. Enbart för systemet för typgodkännande av fordon omfattar denna ram 170 direktiv som upptar ca 3 500 sidor i EU:s officiella tidning.

4.5

Vi framhåller också att alla lösningar rörande säkerheten noga måste utvärderas ur teknisk synvinkel genom ett omfattande samråd med industrin och samtliga berörda parter. Syftet med samrådet är att komma fram till mer avancerade och tillförlitliga lösningar som samtidigt är ekonomiskt effektiva och verkningsfulla.

4.6

I enlighet med vad som anförts i punkt 1.8 är det avslutningsvis kommitténs önskan att man för att öka trafiksäkerheten fäster större uppmärksamhet vid att instruera och informera fotgängare och cyklister.

30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 112/21

1.1.1

Kommissionen antog 1999 en handlingsplan för finansiella tjänster (1). Där definierades en serie nödvändiga åtgärder för att skapa en inre europeisk finansmarknad. Europeiska rådet i Lissabon i mars 2000 krävde att handlingsplanen skall genomföras senast 2005.

1.1.2

Rådet inrättade den 17 juli 2000 en visemannakommitté för regleringen av de europeiska värdepappersmarknaderna. I slutrapporten som förelåg i februari 2001 rekommenderades en reglering av marknaderna i fyra nivåer för att göra gemenskapens lagstiftning mer flexibel, effektiv och öppen.

1.1.3

Följden blev att kommissionen antog beslut 2001/527/EG (2) och 2001/528/EG (3) om inrättande av Europeiska värdepapperstillsynskommittén respektive Europeiska värdepapperskommittén.

1.1.4

Den 3 december 2002 krävde rådet att kommissionen i enlighet med visemannakommitténs slutrapport skulle genomföra åtgärder för de övriga finansiella tjänstesektorerna.

1.1.5

I förslaget anpassas således ståndpunkterna om kommittéförfarande i de nämnda besluten till bank-, försäkrings-, tjänstepensions- och investeringsfondssektorn.

1.2.1

Ett nytt system för kommittéförfarande införs som innebär att nya kommittéer skapas och att en del befintliga kommittéer avskaffas, och på så sätt byggs det upp en ny struktur för regleringen av de finansiella tjänsterna i Europeiska unionen.

1.2.2

När det sålunda gäller verksamhetsfältet för kreditinstituten kommer Europeiska bankkommittén, inrättad genom ett suspensivt beslut av Europeiska kommissionen av den 5 november 2003 (4), att överta flertalet av Rådgivande bankrörelsekommitténs uppgifter när denna läggs ned (5). Detta innebär att den i princip kommer att åta sig rådgivande funktioner på begäran av kommissionen i samband med de rättsakter som rådet och Europaparlamentet antar genom medbeslutandeförfarandet samt föreskrivande uppgifter som hör till kommittéförfarandet.

1.2.3

Europeiska banktillsynskommittén, inrättad genom kommissionens beslut av den 5 november 2003 (6), kommer i sin tur att förstärka samarbetet när det gäller tillsyn samt främja konvergensen mellan medlemsstaternas rutiner för tillsyn och en konsekvent tillämpning av gemenskapens regler. Likaledes skall den på kommissionens begäran bistå kommissionen med råd i frågor som gäller lagstiftingspolicy inom bankväsendet.

1.2.4

På området för försäkringar och tjänstepensioner kommer den försäkringskommitté som inrättades genom rådets direktiv 91/675/EEG av den 19 december 1991 (7) att förvandlas till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionskommittén (8), som i huvudsak kommer att syssla med uppgifter i samband med rådgivning inom lagstiftningsområdet på begäran av kommissionen och föreskrivande uppgifter som hör till kommittéförfarandet.

1.2.5

Inrättandet av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionskommittén (9) kommer i sin tur att främja konvergensen mellan de nationella tillsynsmyndigheternas rutiner, förbättra utbytet av sekretessbelagd information om enheter som är föremål för tillsyn och underlätta kommissionens tekniska rådgivning, särskilt när det gäller utkast till genomförandebestämmelser som kommissionen kan vilja föreslå.

1.2.6

I syfte att skapa större enhetlighet i förhållande till föreskrifterna i relevant lagstiftning, bl.a. i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/6/EG av den 28 januari 2003 (10), överförs slutligen de befogenheter på området för värdepappersmarknader (11) som hittills innehafts av kontaktkommittén för fondföretag till Europeiska värdepapperskommittén (12) när det gäller uppgifterna i samband med kommittéförfarande och de rådgivande funktionerna på begäran av Europeiska kommissionen vid utarbetandet av rättsakter. När det gäller uppgiften att fungera som rådgivare vid kommissionen utarbetande av utkast till genomförandebestämmelser för gällande lagstiftning på området och när det gäller uppgiften att främja förstärkt samarbete och nätverkssamarbete mellan EU:s tillsynsmyndigheter för värdepapper, överförs befogenheterna till Europeiska värdepapperstillsynskommittén (13).

2.1

Nödvändigheten av att reagera snabbt och effektivt på finansmarknadernas tekniska förändringar och deras utveckling inom en globaliserad ekonomi kräver en reformering av Europeiska unionens gällande regelverk och kommittéförfaranden.

2.2

Därför välkomnas förslaget till direktiv, vars syfte är att skapa större konsekvens i den europeiska lagstiftningen på det finansiella området genom att anpassa systemet för beslutsfattande till subsidiaritetsprincipen, proportionalitetsprincipen och principen om tillräckliga resurser.

3.1

Genom förslaget till direktiv vidgas strukturen och arbetsområdena för de rådgivande och föreskrivande kommittéerna, enligt den modell som redan tillämpas inom värdepapperssektorn för verksamhet inom bank-, försäkrings- och tjänstepensionsområdet samt inom fondföretagsbranschen.

3.2

I enlighet med förslagets redan nämnda syften och innehåll kan fyra huvudinslag utvärderas: för det första, inrättandet och sammansättningen av de nya kommittéerna; för det andra, den annorlunda rådgivande uppgift som de tilldelas; för det tredje de föreskrivande uppgifter eller uppgifter som hör till kommittéförfarandet som tilldelas någon av de nya kommittéerna; och, för det fjärde, uppgifterna i samband med övervakning och uppföljning av genomförandet av gemenskapens regelverk på området.

3.3

Man inrättar fyra nya kommittéer: Europeiska bankkommittén, Europeiska banktillsynskommittén, Europeiska försäkrings- och tjänstepensionskommittén samt Europeiska tillsynskommittén för försäkringar och tjänstepensioner, vilka kommer att ersätta de nuvarande tre kommittéerna: Rådgivande bankrörelsekommittén, Försäkringskommittén och Kontaktkommittén för fondföretag. På så sätt kan man enligt kommissionen undvika risken för onödig komplexitet och dubblering på grund av överlappningen med befintliga kommittéer.

3.4

Trots detta, och om man utgår enbart från ett rent kvantitativt betraktelsesätt sker det en dubblering av antalet kommittéer i förhållande till de redan existerande, vilket medför ännu fler kommittéförfaranden genom tillkomsten av Kommittén för finansiella tjänster, som inrättades några månader före de nämnda kommittéerna med vad som a priori framstår som likartade uppgifter (14). Med reservation för att detta kan vara berättigat av redan nämnda lagstiftningstekniska skäl, rimmar det i princip illa med kraven på öppenhet och förenkling genom en drastisk minskning av den ymniga floran av kommittéer inom Europeiska unionen (15).

3.5

När det å andra sidan gäller sammansättningen av de fyra nya kommittéerna förtjänar Europeiska bankkommitténs sammansättning ett positivt omnämnande, med endast en företrädare på hög nivå för varje medlemsstat i stället för de maximala tre medlemmar som de nationella delegationerna för närvarande har i Rådgivande bankrörelsekommittén. Det gäller också den omständigheten att kommissionen är ordförande i den förra medan en företrädare för en medlemsstat är ordförande i den senare. Även om denna aspekt inte nämns i någon av direktivets bestämmelser kan den härledas ur motiveringen.

3.6

Närvaron av företrädare för värdepappersmarknaderna i kommittéerna för reglering av dessa föreskrivs dock inte. Eftersom alla europeiska börser är privata företag som står under de lagstiftande myndigheternas tillsyn, borde någon nationell ansvarig för värdepappersmarknaderna beredas tillträde i egenskap av observatör.

3.7

När det gäller de nya kommittéernas rådgivande funktioner innebär förslaget på samma gång en omfördelning och en uppdelning av dessa uppgifter som för närvarande ombesörjs av de existerande kommittéerna inom bank-, försäkrings- och fondföretagsbranschen.

3.8

I enlighet med den tidigare beskrivningen (punkt I.2) kommer Europeiska bankkommittén, Europeiska försäkrings- och tjänstepensionskommittén och Europeiska värdepapperskommittén att samla de viktigaste rådgivande funktionerna avseende utarbetande och genomförande av lagstiftningen inom detta område.

3.9

Detta innebär att de kommer att syssla med rådgivande funktioner på den översta av de fyra nivåerna i gemenskapens nuvarande beslutsstruktur för värdepapper.

3.10

Europeiska banktillsynskommittén, Europeiska tillsynskommittén för försäkringar och tjänstepensioner och Europeiska värdepapperstillsynskommittén kommer att syssla med rådgivande funktioner i en strävan efter konsekvent tillämpning i rätt tid av all gällande lagstiftning på området, inklusive tillämpningsåtgärder och effektivisering av systemet för samarbete mellan medlemsstaternas tillsynsmyndigheter. De kommer alltså att sysselsätta sig med rådgivande funktioner på nivå 3 i den ovannämnda beslutsstrukturen.

3.11

Det skapas därför inte några nya rådgivande funktioner i förhållande till de redan existerande. Med reservation för de resultat som ikraftträdandet av det nya rådgivande systemet i sinom tid kommer att medföra, kan förhandsbedömning vara positiv förutsatt att den resulterar i en lagstiftning med bättre teknisk kvalitet, och i den mån dubbleringen av kommittéer inte inkräktar på smidigheten och öppenheten i de rådgivande förfaranden som kommissionen vid behov tillgriper.

3.12

De föreskrivande uppgifterna eller uppgifter som hör till kommittéförfarandet kommer inom respektive behörighetsområde att skötas uteslutande av Europeiska bankkommittén, Europeiska försäkrings- och tjänstepensionskommittén och Europeiska värdepapperskommittén. Inte heller kommer nya kommittéförfaranden att införas eller nya funktioner att tilldelas utöver dem som de befintliga kommittéerna redan har.

3.13

Det faktum att kommittéförfarandet inom den finansiella sektorn hittills har fört en tämligen anonym tillvaro förtjänar dock vissa kommentarer (16). Å ena sidan, när det gäller beslutsförfarande omfattas kommittéförfarandet inom finanssektorn av bestämmelserna i rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 (17), dvs. det föreskrivande förfarandet. Som bekant innebär detta förfarande en rätt till omprövning som endast tillkommer rådet (18) och en rätt till insyn för Europaparlamentet (19) som gör de båda institutionerna ungefär jämbördiga om än inte identiskt lika i betydelse i de fall då de ser sina rättigheter kränkas i ett föreskrivande förfarande i samband med en gemenskapsrättsakt som antas genom medbeslutandeförfarandet (20).

3.14

Denna omständighet bör behandlas med viss försiktighet i samband med det aktuella förslaget, eftersom Europaparlamentet faktiskt i sin resolution av den 5 februari 2002 om genomförandet av lagstiftning om finansiella tjänster (21) godkände principen för det förfarande med fyra nivåer som rekommenderas i visemannakommitténs redan åberopade rapport, förutsatt att behandlingen på nivå 2 (kommittéförfaranden) var likvärdig med den som rådet garanterades enligt resolutionen från Europeiska rådet i Stockholm (22). Europeiska ekonomiska och sociala kommittén uppmanar de behöriga institutionerna att finna en snar lösning av konflikten om kontrollen av genomförandebefogenheterna.

3.15

Det aktuella förslaget framstår å andra sidan, efter den föregående iakttagelsen, som i viss mån lösryckt ur sitt sammanhang genom svårigheten att förena det med vissa bestämmelser i det förslag till förändring av fördragen om upprättandet av gemenskaperna som för närvarande förhandlas fram. Sålunda skulle artikel I-35 i utkastet till fördrag om upprättande av en konstitution för Europa (23) innebära en revidering av det föreskrivande förfarandet genom att Europaparlamentet och ministerrådet likställs när det gäller rätten att tillbakavisa den behörighet som delegerats till kommissionen.

3.16

Vidare fastställs i bilaga 8 till dokumentet från ministermötet i Neapel om regereringskonferensen 2003 (24) en ändring av artikel III-77, punkt 6 i det nämnda förslaget till fördrag som framstår som dubbelt motstridig mot bakgrund av det förslag som det här är fråga om. För det första skulle en möjlighet att genom en europeisk lag utfärdad av rådet ge Europeiska centralbanken behörighet att utöva tillsyn över kreditinstitut och andra finansinstitut, med undantag av försäkringsföretag, inkräkta på Europeiska bankkommitténs rådgivande funktioner och kommittéförfarandefunktioner och på Europeiska banktillsynskommitténs rådgivande funktioner (25).

3.17

För det andra skulle det skapa en ny konflikt med Europaparlamentet att fastställa att rådet skulle besluta om denna överföring av behörighet enhälligt efter att ha hört parlamentet, medan den nu gällande artikel 105.6 i EG-fördraget föreskriver denna möjlighet efter Europaparlamentets samtycke. Även om kommissionen i sina förslag inte får hänvisa till förslag till lagstiftning som inte trätt i kraft har dessa överväganden gjorts mot bakgrund av det förberedande arbete som kommittén måste utföra i framtiden för att utföra sina rådgivande funktioner.

3.18

Slutligen skulle funktionerna övervakning och uppföljning av genomförandet av gemenskapens regelverk på detta område ge kommittéerna möjlighet att förstärka den nuvarande mekanism som gör att kommissionen kan upptäcka hinder och med lämpliga medel avlägsna dessa ur medlemsstaternas lagstiftning (26).

30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 112/25

1.1

Med ”ekodesign” menas att man systematiskt inkluderar miljöhänsyn i utformningen av produkter för att minska deras eventuella negativa miljökonsekvenser under hela deras livscykel. Målet är att utforma en enhetlig ram som gör en sådan ekodesign av produkter möjlig samtidigt som man behåller konkurrenskraftiga normer vad gäller priser, funktion och kvalitet för att förbättra produkternas hållbarhet och konkurrenskraft på EU:s inre marknad och på världsmarknaden.

1.2

Integreringen av miljöaspekterna i produktegenskaperna ända från utformningsstadiet är å enda sidan förbunden med gemenskapens utveckling av en integrerad produktpolitik – särskilt vad gäller begreppet ”livscykel” – om vilket kommittén redan har uttalat sig (1) bland annat i samband med sjätte miljöhandlingsprogrammet (2) – och å den andra med de tre dimensionerna – den ekonomiska, sociala och miljömässiga – av energiförbrukande produkters hållbarhet, som framhölls vid Europeiska råden i Cardiff och Helsingfors.

1.3

Utöver en harmonisering av de tekniska föreskrifterna (3), ett nytt synsätt och vikten av förhandsinformation (4), bör den nya ramen beakta de redan befintliga direktiven om minimikrav på energieffektivitet för olika typer av produkter.

1.4.1

Kommissionen påpekar uttryckligen att dessa direktiv lämpligen ”kan betraktas som genomförandeåtgärder” till förslaget till nytt ramdirektiv när det gäller energiförbrukning i drift genom att hävda att ”därmed uppnås en konsolidering och en förenkling av gemenskapslagstiftningen”.

1.5

Genom att det tas hänsyn till energiförbrukande produkters hela livscykel skulle dessa, förutom att omfattas av bestämmelserna för avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE) (12) och lagstiftningen om användningen av farliga ämnen (13), bli föremål för ytterligare föreskrifter och kontroller, eftersom kommissionens förslag ”syftar till att ytterligare främja produktdesign som underlättar återanvändning och materialåtervinning genom att dessa aspekter systematiskt införs på ett tidigt stadium i designprocessen…”. När väl miljöprestanda under en del eller hela designfasen av en produkt kommer att underkastas obligatoriska minimikrav kommer det dessutom ”att bli möjligt att ta hänsyn till energiförbrukningen under produktens hela livscykel och inte, som nu, bara under den period den är i bruk”.

1.6

Bestämmelserna för energiförbrukande produkter kan sedan påverkas av kompletterande åtgärder som frivillig märkning (14) som ingår i gemenskapens program för miljömärkning, samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (15) och bestämmelser om frivilligt deltagande för organisationer i gemenskapens miljölednings- och miljörevisionsordning (EMAS) (16) liksom regler för energimärkning av elektriska apparater som gagnar konsumenterna genom att göra dem uppmärksamma på en måttligare och säkrare konsumtion.

1.7

Enligt kommittén bör förslaget till en ”ram” för förenkling och konsolidering av gemenskapslagstiftningen å ena sidan värna om en utveckling av unionen som är hållbar och konkurrenskraftig på global nivå, och å den andra principerna för företagens sociala ansvar och medborgarnas/konsumenternas rätt till medvetna val.

2.1

Syftet med kommissionens förslag är att fastställa en enhetlig ram för integreringen av miljöaspekter i utformningen och utvecklingen av energiförbrukande produkter inom EU:s inre marknad (17). Förslaget har till mål att utforma ett ramdirektiv som – genom att ”ge den rätta ramen för att snabbt behandla nya miljöproblem” – gör det möjligt att på ett sammanhängande och övergripande sätt beakta krav på ekodesign i syfte att:

2.2

Enligt kommissionen borde denna nya ram inte begränsas till energieffektivitetsaspekterna, utan utsträckas till samtliga aspekter som rör miljökonsekvenserna, särskilt vad gäller utsläpp (fasta, gasformiga, bullerrelaterade, elektromagnetiska etc.) och grunda sig på artikel 95 i EG-fördraget som i högre grad än andra artiklar gör det möjligt att avvärja handelshinder och snedvriden konkurrens på inre marknaden.

2.3

Det föreslagna ramdirektivet skulle emellertid ha ett mycket omfattande tillämpningsområde såtillvida att det i princip skulle vara tillämpligt på alla produkter som förbrukar energi för att utföra de funktioner för vilka de tagits fram. Motorfordon undantas från förslagets tillämpningsområde, eftersom de redan omfattas av ett stort antal föreskrifter (om utformning) och frivilliga åtgärder (frivilliga avtal om utsläpp). I sitt förslag fastställer kommissionen dessutom kriterier för hur produkter som skulle kunna omfattas av framtida genomförandeåtgärder väljs ut.

2.4

Tillämpningsområdet omfattar dessutom de komponenter och delar som är avsedda att ingå i energiförbrukande produkter och som släpps ut på marknaden som enskilda delar till slutanvändarna och vars miljöprestanda kan bedömas separat.

2.5

Förslaget kompletteras med bestämmelser om försäkran om överensstämmelse, CE-märkning, bedömning av överensstämmelse och förmodad överensstämmelse, förfaranden för antagande och offentliggörande av harmoniserade tekniska standarder, begränsningar för utsläppande på marknaden, informationsutbyte och samarbete mellan medlemsstaterna samt deras sanktionsregler.

2.6

Enligt kommissionen bör förslaget till ramdirektiv – trots att det i brist på genomförandeåtgärder inte direkt innebär rättsliga förpliktelser för tillverkare, importörer och återförsäljare – bidra till att integrera livscykeltänkande i produktdesignen och på så sätt ge plats för en av de grundläggande principerna i unionens integrerade produktpolicy (IPP).

2.7

Slutligen uppmuntras i och med förslaget de initiativ och frivilliga avtal som rönt stor och välförtjänt framgång inom de olika sektorer som skulle kunna beröras av direktivförslagets tillämpning. Enligt förslaget bör inga ytterligare genomförandeåtgärder krävas där marknadsmekanismer eller befintlig lagstiftning redan fungerar tillfredsställande.

3.1

Olika hinder för tillämpningen av ekodesign har noterats på det internationella planet genom undersökningar vid de största företag i världen som återfinns på ”Fortune 500-listan” (18). Av dessa undersökningar framgår att kostnader hamnade långt före övriga faktorer, vilket låter förstå att ökad information om miljö och miljöskydd är mycket viktigt.

3.2

Förekomsten (eller frånvaron) av informationskällor har för övrigt uppgetts som en mycket viktig faktor också av de största amerikanska, japanska och europeiska företagen. Utbildning i ekodesign, både inom och utanför företaget, bedömdes också av de flesta intervjuade (79  %) som avgörande för att främja en verklig kultur på detta område.

3.3

Däremot hade företagen ingen klar uppfattning om förutsättningarna för ekodesign. De få som kände till begreppet associerade det till miljöledningssystemet (EMS). Medan man å ena sidan tog upp bristen på erfaren personal (”miljökunniga produktdesigners”) och lämpliga kvalifikationer, redovisade man å den andra inga stora skillnader jämfört med de föregående fem åren och inte heller några viktiga förändringar inom ekodesign.

3.4

Vad gäller internationella standarder uppgavs ISO 14000 som det första resultatet av Uruguayrundan och toppmötet i Rio 1992 om miljöskydd på global nivå. Beträffande ISO tycks USA när det handlar om ekodesign främst luta åt att anta riktlinjer snarare än tvingande standarder, om vilka de för övrigt nyligen uttalat sig negativt.

3.5

Vad EU anbelangar tyder de gemenskapsstudier (19) som genomförts på mycket varierande förhållanden:

3.6

Vad gäller små och medelstora företag i Europa (20) kan man konstatera följande:

4.1

Kommittén har alltid sett positivt på Europeiska unionens strävan att föra in en miljödimension för energibesparing och energieffektivitet i politiken för företagen och deras produktion som en naturlig del i strategin för konkurrenskraft, som bland annat intar en central plats i besluten från Lissabon 2000. Kommittén stöder till fullo ett mål som går ut på att främja en mer intelligent energianvändning via ett tänkande som från första början tar med denna dimension i de egna produkterna.

4.2

EESK har för övrigt i ett eget yttrande som antogs med stor majoritet (21), och där man upprepar sina tidigare farhågor (22), framhållit att det råder: ”underskattning av de stora ekonomiska, administrativa och lagstiftande insatser som krävs för att genomföra sådana ytterst viktiga instrument som livscykelanalys och ekoformgivning” samt lyft fram ”behovet av större satsningar på en politik till stöd för forskning och innovation riktad till små och medelstora företag som syftar till informationsspridning och utarbetande av innovativa processer för utveckling av mer miljövänliga produkter.”

4.3

Kommittén välkomnar därför kommissionens allmänna mål att skapa enhetlighet och öppenhet inom gemenskapslagstiftningen på detta område och att undvika en splittring på inre marknaden i enlighet med artikel 95 i EG-fördraget. Vi är emellertid oroade över det aktuella förslaget, både när det gäller dess tillämpningsområde, det rättsliga instrument som man valt (fullmaktslag) och hur förslaget är utformat.

4.4

Enligt kommittén vore ett första steg att konsolidera det omfattande område inom gemenskapslagstiftningen där förslaget skulle ingå med det ambitiösa syftet att ge en sammanhängande struktur åt de många direktivsom berörs av initiativet, vare sig de är sektorsinriktade eller ej. Det föreligger redan direktiv om minimikrav på energieffektivitet, och en mer integrerad miljöbedömning skulle kunna utgöra en bättre vägledning för företagen, så att dessa slipper tvingas in i ett system med förpliktelser och riktlinjer med risk för överlappningar.

4.5

Enligt kommittén borde man därför utarbeta en konsoliderad och förenklad version av gemenskapsbestämmelserna som produkttillverkarna redan nu måste rätta sig efter. Denna bör också innehålla stödsystem för utvecklingen av en kultur på området, både vad gäller tillgång, efterfrågan och design, med stöd i form av databanker för bästa metoder, informationsspridning och utbildningsinsatser som anpassas till olika målgrupper och tekniska nivåer.

4.6

Kommittén menar att man främst bör satsa på att utarbeta riktlinjer för ekodesign och upprätta permanenta plattformar för dialog och obligatoriskt samråd mellan kommissionen, företag, konsumenter, tillverkare och det civila samhället. Till den änden skulle man exempelvis kunna införa lämpliga stimulansinstrument i det nuvarande fleråriga gemenskapsprogrammet ”Intelligent energi” och i samband med översynen efter halva perioden av unionens sjätte ramprogram för forskning och teknisk utveckling samt översynen av de planerade insatserna i struktur- och sammanhållningspolitiken.

4.7

Enligt kommittén vore det lämpligt att med tanke på den nuvarande ”tekniska nivån” främja spridningen av frivilliga sektorsavtal och andra instrument som lyfter fram de ekonomiska och sociala aktörerna i syfte att förändra attityderna. Kommittén menar att det är viktigt att verka för att öka företagens sociala ansvar och för en politik som ökar konsumenternas medvetenhet.

4.8

Vidare borde det göras en omfattande utvärdering av hur kommissionens förslag överensstämmer med kraven på proportionalitet, subsidiaritet och minskad byråkrati samt vilka konsekvenser som dessa kan medföra i form av minskade/ökade kostnader och förbättrade/försämrade tekniska och ekonomiska produktprestanda. Utifrån en sådan utvärdering skulle man kunna sätta in lämpliga och samstämmiga politiska åtgärder och ekonomiska och skattemässiga stödåtgärder.

4.9

Kommittén ställer sig frågande till innehållet i förslaget eftersom det, vilket kommissionen själv framhåller, ”har ett bredare tillämpningsområde än någon annan gemenskapsakt på detta område, … när det gäller vilka produkter som kan omfattas av det…”. För att den föreslagna ramen skall fungera skulle det för att fastställa den ekologiska profilen för ett mycket stort antal produkter krävas genomförandeåtgärder som bygger på säkra kriterier för utvärdering av miljökonsekvenserna och ett fastställt antal indikatorer för miljöprestanda. Detta skulle kunna ske genom att kommissionen får ett mandat via kommittéförfarandet.

4.10

Kommittén anser att användningen av fiktiva referensmetoder för vissa produktsektorer också är oroande. För detta ändamål skulle man använda sig av begreppet ”den tekniska nivån”, som inte skall uppfattas som de senaste vetenskapliga framstegen, utan som ”en medelgod teknisk nivå” som tar hänsyn till en ”lämplig balans” mellan industriell genomförbarhet och gällande standarder och praxis. Kommittén anser att man bör respektera en liknande balans också vad gäller kostnader och vinster för att för alla konsumentgrupper säkerställa ett förhållande kvalitet/pris som står i proportion till deras val och möjligheter.

4.11

När man upprättar särskilda krav för ekodesign skulle man enligt förslaget fastställa exakta mätmetoder som bygger på produktens normala användning, prestanda och de egenskaper som gör den fördelaktigare och attraktivare för användarna. Enligt EESK bör man till detta foga en teknisk-ekonomisk analys av huruvida de olika designlösningarna går att genomföra. Eftersom de nödvändiga indikatorerna bör vara fastställda på förhand finns det risk för att framstegen och den tekniska och marknadsmässiga innovationen avstannar och att konkurrensen vad gäller de nya produkternas tekniska prestanda hämmas.

4.12

Utöver återverkningarna av ovanstående åtgärder på företagen inom berörda tillverkningssektorer bör man även analysera om de är fullt tillämpliga på samtliga produkter, vare sig de är tillverkade i EU eller i tredje land, och låta dem omfatta även de komponenter som ingår i produkten. Den kontroll som EU:s tullmyndigheter gör av utrikeshandeln och kontrollen av handeln på inre marknaden skulle enligt EESK:s åsikt kunna visa sig dyr, långsam och föga effektiv i förhållande till den snabba globala utvecklingen.

4.13

Kommittén anser att det är nödvändigt att dels se till att produkter tillverkade i EU och importerade produkter behandlas lika, dels införa lämpliga kontrollmekanismer för att förhindra att en och samma lagstiftning får skilda effekter på skilda tillverkare.

4.14

Lika viktigt är också att beakta de framsteg som ISO-standarderna och ISO-riktlinjerna utgjort på det internationella planet vad gäller att integrera miljöhänsyn i designen av energiförbrukande produkter.

4.15

Kommittén framhåller med eftertryck de små och medelstora företagens situation som förvärrats av de stora skillnaderna mellan medlemsstaterna och av det faktum att det är i sektorer med ett stort antal små och medelstora företag som det går långsammast att träffa frivilliga avtal.

4.16

EESK menar att det generellt, inte minst vad gäller små och medelstora företag, borde vara proportionalitetsprincipen och principen om verklig relevans som gäller samt att man i förväg måste fastställa om åtgärderna utgör en är framkomlig väg, samtidigt som man beviljar ett lämpligt finansiellt stöd och/eller skattelättnader. Alla dessa faktorer är nämligen viktiga för att uppmuntra och stödja den konkurrensmässiga tillämpningen av ekodesign, information och lättare och snabbare tillgång till databanker, utbildning av tekniker och företag, spridning av innovation och teknisk marknadsföring av nya produkter.

4.17

Kommittén understryker slutligen att det är absolut nödvändigt att säkerställa en korrekt jämvikt mellan behovet av minimikrav på miljöskydd, tryggandet av företagens utveckling och skapandet av arbetsplatser och konsumenternas rätt till medvetna val.

5.1

Kommittén har alltid sett positivt på att en miljödimension för energibesparing och energieffektivitet i politiken för företagen och deras produktion förs in som en naturlig del i strategin för EU:s konkurrenskraft. Detta understryker vikten av att det utvecklas en verklig kultur för ekodesign som stimulerar företagens och konsumenternas sociala och miljömässiga ansvar genom att främja ett aktivt och ansvarsfullt beteende.

5.2

Kommittén välkomnar upprättandet av en ram som ligger i linje med lagstiftningen på området för att undvika att marknaden splittras och för att säkerställa öppenhet i behandlingen av samtliga operatörer och användare.

5.3

Vi förordar därför att denna konsoliderade ram prioriteras för att förse företagen, och framför allt de små och medelstora företagen, med bättre riktlinjer.

5.4

Kraven på ekodesign för nya produkter bör begränsas till rimliga och godtagbara nivåer för att säkerställa utvecklingen av ny design och för att se till att konsumenterna kan välja fritt bland olika erbjudanden och tekniska lösningar.

5.5

Enligt kommittén borde det mycket breda spektrum av gemenskapsbestämmelser som berörs av initiativet åtföljas av en förenkling av lagstiftningen och en förstärkning av inre markanden i ett utvidgat EU.

5.6

Kommittén rekommenderar med eftertryck att man som ett första steg företar en konsolidering och förenkling av den redan befintliga lagstiftningen (23), som dels omfattar aspekterna effektivitet och energibesparing, dels de olika aspekterna vad gäller produkternas miljöpåverkan. Det viktiga är att komma fram till en förenklad och användarvänlig syn på den gemenskapslagstiftning som för närvarande reglerar designen av energiförbrukande produkter.

5.7

Kommittén rekommenderar att man snarast möjligt antar riktlinjer för ekodesign och upprättar permanenta dialogplattformar för berörda sektorer och produkter mellan kommissionen, företag, konsumenter, tillverkare och det civila samhället, där man kan analysera utvecklingen och främja initiativ för ett omfattande och enhetligt stöd från program och instrument på gemenskapsnivå och nationell nivå för gemensamma miljömål om. Syftet skulle vara att främja en ökad medvetenhet och få en verklig kultur på området att växa fram både i producent- och konsumentledet.

30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 112/30

1.1

Som bekant har efterfrågan på transporter i Europa under många år varit ständigt ökande, särskilt vad gäller vägtransporter av personer och gods.

1.2

Redan i dag, och kanske ännu mer i framtiden, medför denna ökning trafikstockningsproblem, skadliga effekter på miljön och framför allt olyckor i form av dödsfall, personskador och materiella skador.

1.3

Det är också känt att bilindustrin ständigt försöker förbättra sina produkters aktiva och passiva säkerhet. Man ska veta att bilar i dag är fyra gånger säkrare än 1970 och att dödsolyckorna sedan dess har minskat med 50 % i EU-15, medan trafikvolymen under samma tid mer än tredubblats.

1.4

Trots detta är de sociala kostnaderna för vägtransporter fortfarande alltför höga: ca 1 300 000 trafikolyckor om året i Europa orsakar 40 000 dödsoffer och 1 700 000 skadade. Kostnaden kan uppskattas till 160 miljarder euro eller 2 % av EU:s BNP. För den enskilde innebär ett enda dödsfall ett alltför högt pris.

1.5

Europeiska kommissionen, som är medveten om detta allvarliga problem, har lanserat en rad viktiga trafiksäkerhetsinitiativ. Man har bland annat antagit ett europeiskt åtgärdsprogram för trafiksäkerhet.

1.6

Redan innan programmet utarbetades hade man pekat på informations- och kommunikationstekniken (ICT), som redan i stor utsträckning används i fordon, som ett viktigt instrument i trafiksäkerhetens tjänst. Utvecklingen av kraftigare processorer, kommunikationsinstrument, sensorer och aktuatorer kan bidra till utformningen av allt mer sofistikerade integrerade system för aktiv säkerhet, som även om de inte helt kan avvärja olyckor åtminstone kan minska antalet och mildra konsekvenserna.

1.7

Mot denna bakgrund inrättade kommissionen 2002 arbetsgruppen för e-säkerhet som omfattar 40 sakkunniga från bilbranschen och andra berörda aktörer. Gruppens uppdrag var att föreslå en strategi för att öka takten i såväl forskning, utveckling och utformning som användning av intelligenta säkerhetssystem som bygger på informations- och kommunikationsteknik i syfte att höja trafiksäkerheten.

1.8

I november 2002 offentliggjorde arbetsgruppen en slutrapport innehållande 28 rekommendationer till Europeiska kommissionen, medlemsstaterna, väg- och trafiksäkerhetsmyndigheter, bilbranschen, tjänstetillhandahållare, konsumentorganisationer, försäkringsbolag och alla övriga intressenter. Rekommendationerna har till mål att förbättra säkerheten via integrerade system som använder avancerad informations- och kommunikationsteknik och som kan tillhandahålla ny och intelligent information som utgår från samspelet mellan förare, fordon och vägmiljö.

1.9

Arbetsgruppens rapport diskuterades därefter och godkändes vid det andra sammanträdet i högnivågruppen om e-säkerhet, som upprättade forumet för e-säkerhet (1) och anmodade kommissionen att presentera programförslag på området.

1.10

Det meddelande som EESK fått i uppdrag att uttala sig om utgör kommissionens svar på önskemålen från högnivågruppen för e-säkerhet, trafiksäkerhetsgruppen och medlemsstaterna.

2.1

I meddelandet hänvisas till rapporten från arbetsgruppen för e-säkerhet och föreslås 11 åtgärder som indelas i tre huvudkategorier:

2.1.1

Åtgärder för att utveckla intelligenta säkerhetssystem för fordon.

2.1.2

Åtgärder för att anpassa lagstiftning och standardisering.

2.1.3

Åtgärder för att ta bort samhälleliga och affärsmässiga hinder.

—

Kommissionen kommer att fortsätta att leda och stödja forumet för e-säkerhet – en gemensam plattform för samtliga aktörer inom trafiksäkerhetsområdet.

—

Kommissionen kommer att verka för en ökad forskning och teknisk utveckling bland annat genom att delta i finansieringen av några spjutspetsprojekt.

—

När det gäller samspelet människa-maskin kommer kommissionen att bedöma den påverkan införandet av funktioner som kan flyttas mellan fordon (2) har samt därefter den arbetsbelastning som införandet av nya system för kontroll och information innebär för bilföraren.

—

Kommissionen kommer att föreslå en integrerad strategi för den alleuroepiska räddningstjänsten (e-Call) som bygger på föreskrifterna i den s.k. E-112-lagstiftningen (3).

—

Kommissionen kommer att analysera hur trafik- och reseinformation i realtid (RTTI) utvecklas i Europa.

—

Kommissionen föreslår att man beviljar och reglerar användningen av 24 GHz-spektrumet för kortdistansradarsystem för bilar på ultrabredbandet (SRR –UWB).

—

Kommissionen kommer att se över lagstiftningen för EG-typgodkännande av fordon och fastställa åtgärder för att bevilja och reglera användningen av de nya systemen.

—

Kommissionen kommer att anmoda standardiseringsorganen (ISO, CEN och ETSI) att utarbeta ett standardiseringsprogram för de nya systemen: kommunikationsprotokoll, utveckling av hårdvara och mjukvara, standardiserade kommunikationsprotokoll och gränssnitt mellan människa och maskin.

—

Kommissionen kommer att utvärdera de socioekonomiska vinsterna av införandet av intelligenta säkerhetssystem.

—

Kommissionen kommer att främja och finansiera utvecklingen av en metod för utvärdering av nackdelar och fördelar med de nya systemen.

—

Kommissionen kommer att främja utarbetandet av arbetsplaner (roadmaps) både för industrin och den offentliga sektorn för utveckling och införande av de nya systemen.

—

Kommissionen kommer att stödja och finansiera utvecklingen av en metod för utvärdering av den potentiella effekten av införandet av samverkande intelligenta säkerhetssystem och kombinerade sensorer (sensor fusion) (4).

—

Kommissionen kommer att främja och finansiera utvecklingen av metoder för utvärdering av fordon som är försedda med de nya systemen.

—

Industrin kommer att utforma, tillverka, underhålla och certifiera en europeisk databas över digitala kartor med trafiksäkerhetsfunktioner.

3.1

Europeiska kommissionens dokument ger uttryck för en tydlig och exemplarisk strävan i fråga om användningen av intelligenta säkerhetssystem i syfte att förbättra trafiksäkerheten, i en tid då de traditionella systemen för passiv säkerhet tycks ha nått sin yttersta gräns.

3.2

De allmänna riktlinjerna i dokumentet är tydliga och väl utformade. Vad som brister i tydlighet är prioriteringarna (med undantag för samtalslokalisering som prioriteras med all rätt) och framför allt verkar handlingsplanerna sakna tidsramar; det enda som finns för närvarande är ett arbetsprogram för 2004. Man kan hoppas att upprättandet av en arbetsplan – ett av de resultat som förväntas av forumet för e-säkerhet – kan bli avgörande för att bestämma prioriteringar och tidsuppläggning för planen.

3.3

Det är viktigt att bilindustrin, som redan är representerad i arbetsgruppen och i forumet för e-säkerhet, fortsätter att utifrån en teknisk grund föra dessa initiativ framåt, särskilt genom att bidra till att utarbeta arbetsplanen.

3.4

Bilindustrin kommer säkerligen att behöva riktlinjer för införandet på marknaden av intelligenta säkerhetssystem. Det bör dock finnas möjligheter för enskilda företag att komma med egna innovativa lösningar med anpassade tidsramar, utan att man för den skull förlorar det oundgängliga kravet på att de nya systemen skall vara driftskompatibla och stabila ur sikte.

3.5

Man bör förutse en inskolningsperiod för användarna innan de kan använda de nya intelligenta säkerhetssystemen på bästa sätt. Därför skulle det vara lämpligt att även företrädare för trafikskolor deltog i forumet för e-säkerhet. Särskild uppmärksamhet bör ägnas yrkesförare som skulle kunna betraktas som ”pilotfall” i de nya systemens introduktionsfas och under alla omständigheter kunna utgöra en viktig målgrupp.

3.6

Ur rent teknisk synvinkel skulle vissa säkerhetssystem, som till exempel ESP (elektroniskt stabilitetssystem för fordon i kritiska lägen) kunna införas i stor skala och inom kort tid. Andra system som i fråga om utformning och användningsområde är mer komplicerade kräver en noggrann analys av förarens optimala arbetsbelastning, där det gäller att finna den bästa avvägningen mellan ansträngning och risk för avledd uppmärksamhet.

3.7

I kommissionens dokument behandlas utförligt frågan om ansvarsfördelningen mellan berörda parter (kommissionen, medlemsstaterna, väg- och trafiksäkerhetsmyndigheter, bilindustrin, tillhandahållare av system och tjänster). Man skulle emellertid i detalj behöva fastställa och reglera ansvaret i de fall då säkerhetsanordningarna inte fungerar tillfredsställande. Detta kräver ett omfattande arbete eftersom det rör sig om helt nya system och funktioner. Erinras bör att kommissionen vad gäller ansvarsfrågan redan har finansierat tre forskningsprojekt: Response, Response 2 och Prevent.

3.8

Man kan också notera att kommissionen i sitt dokument tydligt framhåller kravet på säkrare fordon. Man får absolut inte glömma vikten av att anpassa väginfrastrukturen (nya och säkrare trafikleder, eliminering av trafikstockningar). Många av de nya säkerhetssystemen för fordon kommer dessutom att behöva särskild ”intelligent” infrastruktur (t.ex. telekommunikationsnät som kan ta emot, avläsa och hantera automatiska nödsamtal, osv.) Kommissionen måste inrikta sig på dessa frågor och deras effekter.

3.9

Här spelar säkerligen gemenskapsprogrammet ”Galileo” en avgörande roll eftersom det ligger i linje med införandet av intelligent infrastruktur. Programmet kommer att erbjuda flera tjänster för navigering och positionering som gör det möjligt att utveckla flera olika innovativa tillämpningar vad gäller e-säkerhet.

3.10

Införandet av intelligenta säkerhetssystem kommer troligen att medföra en väsentlig ökning av fordonens inköps- och driftskostnader. En förutsättning för extra säkerhetssystem är att konsumenterna är beredda att betala för dem. Av yttersta vikt är att visa konsumenterna att den extra kostnaden leder till minskade olyckor och reducerar deras effekter. Också av detta skäl är det viktigt att utföra den kartläggning och analys av orsakerna till trafikolyckor som kommissionen planerar och som uppdragits åt forumet för e-säkerhet. Det kommer särskilt att krävas en omorganisering av Care-systemet (5) så att det redovisar olycksorsakerna och en analys av dessa som, om möjligt, åtföljs av uppgifter från ett antal biltillverkare.

3.11

Ett konkret exempel på problemet med kostnadsökningen utgörs av nödsamtalstjänsten (e-Call): många biltillverkare har erbjudit systemet som ett extra tillbehör, men efterfrågan har hittills varit låg eftersom få användare vill betala för en tjänst som de aldrig hoppas få användning för. e-Call, som i meddelandet utpekas som en prioritet, kan komma att utgöra ett testfall för hela programmet. Det enda som skulle kunna leda till lägre driftskostnader och därmed till lägre priser för konsumenterna vore en bred spridning av instrumentet. Denna skulle kunna åstadkommas tack vare skalfördelar och konkurrens mellan olika leverantörer och också genom att undvika monopolställningar.

3.12

Kostnaderna skulle förmodligen också i och med att reparationsverkstäderna skulle behöva skaffa särskilda diagnos-, reparations- och testverktyg. Noteras bör att detta också kan få positiva effekter eftersom kraven på verkstädernas yrkeskunnande skulle öka och nya arbetstillfällen skulle kunna skapas.

3.13

Ett alternativ som är värt att beakta när det gäller att avhjälpa problemet är säkerligen stimulansåtgärder i form av skattereduktioner och/eller lägre försäkringspremier. Ett samråd mellan de olika berörda parterna måste under alla omständigheter ske.

3.14

Det är emellertid mycket svårt, om inte rent av orealistiskt, att tänka sig ett allmänt bruk av intelligenta säkerhetssystem som endast bygger på den privata sektorns medvetenhet och/eller intresse, vare sig det rör sig om tillverkare eller användare. Som ett alternativ eller som komplement till ett användande på frivillig basis borde lagstiftning i form av tvingande bestämmelser övervägas. Bestämmelserna borde omfatta krav på ett stegvist antagande av intelligenta säkerhetssystem enligt en lämplig tidsplan.

3.15

Eftersom det är kunderna och skattebetalarna som när allt kommer omkring får stå för kostnaderna för säkerhetssystemen är det särskilt viktigt att beräkningen över nackdelar och fördelar är tillförlitlig och objektiv.

4.1

Eftersom det här rör sig om ett förslag och ännu inte några konkreta och tvingande åtgärder som kommissionen kan komma att utarbeta och föreslå på ett senare stadium, anser vi emellertid att det vore lämpligt att peka på några punkter som enligt kommittén borde beaktas i utvecklingen av programmet.

4.2

Kommissionens dokument ger uttryck för en tydlig och exemplarisk strävan i fråga om utvecklingen och användningen av intelligenta säkerhetssystem i syfte att förbättra trafiksäkerheten. Det borde därför välkomnas av berörda parter också därför att det i dokumentet framhålls att trafiksäkerhet är samtliga berörda aktörers ansvar.

4.3

Föresatserna i dokumentet bör emellertid genomföras enligt en handlingsplan som snarast måste fastställas. Dessutom måste man tydligare framhäva kravet på anpassning av väginfrastrukturen (nya och säkrare trafikleder, eliminering av trafikstockningar) och uppbyggnad av ny ”intelligent” infrastruktur.

4.4

Man behöver i detalj fastställa och reglera ansvaret i de fall då säkerhetsanordningarna inte fungerar tillfredsställande.

4.5

De enskilda bilföretagen måste få möjlighet att erbjuda egna innovativa lösningar med anpassade tidsramar.

4.6

Införandet av intelligenta säkerhetssystem kommer troligen att medföra väsentligt ökade kostnader för inköp och drift av fordon. Denna kostnadsökning skulle i hög grad kunna drabba bilmodeller i de lägre prisklasserna och därmed påverka möjligheten att köpa bil för de svagaste samhällsgrupperna. Det är av största vikt att snabbt vidta informationsinsatser och stimulansåtgärder medan man på medellång sikt skulle kunna överväga tvingande lagstiftning vad gäller vissa säkerhetssystem.

4.7

Slutligen spelar medlemsstaterna en avgörande roll för programmets framgång. Den dialog som redan inletts mellan kommissionen, industrin och övriga berörda parter bör fortgå. De enskilda medlemsstaterna bör delta under hela processen från första början utifrån tydliga politiska riktlinjer. Utan medlemsstaternas tekniska och ekonomiska engagemang har programmet inga utsikter att lyckas.

30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 112/34

1.1

Rörligheten är en viktig faktor för en mycket stor del av Europas befolkning. Den är viktig för alla åldrar. En övervägande del av Europas befolkning över 18 år har körkort. Körkortet ger denna del av befolkningen tillgång till en motoriserad form av rörlighet. Att ha körkort är ofta viktigt för ens kontakter med omvärlden och till och med för att tillgodose de mest elementära behoven, framför allt i ett Europa där befolkningen blir allt äldre. Varje förslag om att utarbeta ett EU-direktiv om körkort påverkar därför hela Europas befolkning. Vikten av ett sådant förslag får därför inte heller underskattas.

1.2

Europeiska kommissionen har för avsikt att med lagstiftningen om körkort i EES stärka gemenskapsmedborgarnas fria rörlighet, förbättra förfalskningsskyddet och öka trafiksäkerheten. Det är dessa mål Europeiska kommissionen haft för ögonen i tidigare lagstiftning om körkort, och de kommer också att vara ledstjärnor för framtida lagstiftning på området.

1.3

Trots alla de åtgärder som vidtagits på senare år har rättsläget för gemenskapsmedborgarna under de gångna åren blivit alltmer oklart. (1) Europeiska kommissionen anser det vara mycket viktigt att sådana hinder för medborgarnas fria rörlighet undanröjs. Denna målsättning faller inom ramen för de mycket bredare målsättningar som Europeiska rådet fastställt i Lissabonagendan, nämligen att få den inre marknaden att fungera till 100 %, även när det gäller konkurrensaspekterna. Kommissionen uppfattar det som en slutpunkt på harmoniseringen att genom detta förslag till direktiv undanröja de sista hindren när det gäller körkort.

1.4

Vid sidan om sina ansträngningar för ett fullständigt ömsesidigt erkännande av körkort, som främjar gemenskapsmedborgarnas fria rörlighet, föreslår kommissionen i direktivet vissa konkreta lagändringar som skall påverka trafiksäkerheten positivt. Till dessa åtgärder hör bland annat att nya fordonskategorier för körkort införs liksom även erfarenhetsbaserad behörighet till dessa kategorier så att förarna först skaffar sig erfarenhet av mindre fordon, att periodiciteten för läkarundersökningarna för undersökning av lämplighet som förare harmoniseras, att funktionshindrade förares tillgång till motoriserad trafik ägnas särskild uppmärksamhet samt att det införs minimikrav för utbildning av förarprövare.

1.5

Som en tredje viktig punkt i förslaget nämns en förbättring av förfalskningsskyddet. Genom att å ena sidan avskaffa möjligheten att utfärda papperskörkort och införa ett obligatoriskt plastkort och genom att å andra sidan begränsa giltighetstiden vill man uppnå ett bättre förfalskningsskydd.

2.1

Kommittén instämmer i Europeiska kommissionens målsättningar med detta förslag (att öka trafiksäkerheten, att förbättra förfalskningsskyddet och att främja gemenskapsmedborgarnas fria rörlighet). Detta förslag passar in i den ram som kommissionen utstakat genom antagandet av det europeiska åtgärdsprogrammet för trafiksäkerhet ”Att halvera antalet dödsoffer i trafiken i Europeiska unionen till år 2010: ett gemensamt ansvar” (2) och i den tidigare publicerade vitboken ”Den gemensamma transportpolitiken fram till 2010: Vägval inför framtiden” (3).

2.2

Kommittén gläder sig framför allt åt att tonvikten i förslaget ligger på den mänskliga faktorn i trafiken och att det innehåller förslag till konkreta åtgärder rörande problematiken kring människan och trafiken. Redan i yttrandet om det europeiska åtgärdsprogrammet för trafiksäkerhet ”Att halvera antalet dödsoffer i trafiken i Europeiska unionen till år 2010: ett gemensamt ansvar” (4) pekade kommittén på vilken viktig roll den mänskliga faktorn i trafiken spelar för trafiksäkerheten, och det är med glädje vi konstaterar att denna faktor ägnas särskild uppmärksamhet i kommissionens förslag.

2.3

Kommittén anser att vissa av de åtgärder som föreslås kommer att få långtgående följder för medborgarna i medlemsstaterna (körkortets begränsade giltighetstid), för dem som vill skaffa sig och för dem som redan har körkort för vissa kategorier (läkarundersökningar, erfarenhetsbaserad behörighet till vissa kategorier, höjda åldersgränser) och för körskolorna (nya kategorier, ändrade krav för underkategorierna C1 och D1). Dessa följder kommer inte alltid att uppfattas som positiva av de berörda och medför i vissa fall ett ökat administrativt tryck och ökade kostnader. Kommittén önskar peka på följderna av detta direktiv och göra kommissionen uppmärksam på behovet av en tillräckligt lång övergångsperiod innan åtgärderna enligt detta förslag till direktiv träder i kraft. Detta påpekande är också viktigt eftersom de förändringar som påbjuds genom direktiv 91/439/EEG (5) i vissa medlemsstater införts först nyligen. Detta hindrar inte att kommittén uttalar sig positivt om de åtgärder som föreslås med detta direktiv, med kritiska anmärkningar här och där.

3.1

Kommittén kan acceptera ett tidsbegränsat körkort. Vi instämmer i resonemanget att detta både främjar gemenskapsmedborgarnas fria rörlighet och förbättrar förfalskningsskyddet. Europeiska kommissionen anser att giltighetstiden inte bör begränsas för körkort som redan är i omlopp. Detta resonemang grundar sig på subsidiaritetsprincipen, att medlemsstaterna skall ha befogenhet att återkalla gamla dokument med ett sämre förfalskningsskydd. Kommittén ifrågasätter denna partiella befrielse, eftersom den leder till en faktisk övergångsperiod på mer än 50 år i vissa medlemsstater. Vi föreslår därför att kravet i artikel 3.2 skärps så att det på så sätt byggs in en högre grad av säkerhet i samband med byte från gamla körkort som inte uppfyller kraven på förfalskningsskydd. Denna skärpning skulle kunna ske genom att formuleringen ”De skall underrätta kommissionen om åtgärderna” i artikel 3.2 ersätts med ”Kommissionen skall lämna sitt godkännande till detta”. Denna synpunkt framförs också eftersom körkort i vissa länder även kan användas som identitetshandling. Förfalskningsskyddet är därför mycket viktigt.

3.2

Kommittén ställer sig positiv till kommissionens förslag om att papperskörkort ersätts med plastkort, eventuellt med ett inbyggt mikrochip. Ur kommitténs synvinkel främjar detta enhetligheten mellan medlemsstaterna och ökar avsevärt förfalskningsskyddet. Vi anser samtidigt att man bör göra ännu mer för att öka förfalskningsskyddet och förespråkar optimal teknik för förfalskningsskydd i och på detta dokument, i likhet med de säkerhetskrav som ställs på ett pass.

3.3

Kommittén ställer sig även positiv till en harmonisering av läkarundersökningarna för innehavare av körkort grupp 2. Både periodiciteten och innehållet i dessa läkarundersökningar bör harmoniseras i gemenskapen för att förhindra en snedvridning av konkurrensen mellan Europeiska unionens olika medlemsstater. Vi har däremot svårt att godta att man likställer skyldigheten att genomgå läkarundersökning för de ”stora” kategorierna C och D (lastbil och buss) med de ”små” kategorierna C1 och D1. Mindre täta läkarundersökningar för kategorierna C1 och D1 vore vi på sin plats. Det vore också bra om andra yrkesförare, som genom definitionen av sitt fordon räknas till grupp 1 av körkortsinnehavare, också omfattades av denna skyldighet. Här bör man till exempel tänka på taxichaufförerna.

3.4

Enligt kommissionens aktuella förslag skall medlemsstaterna inte längre kunna utfärda körkort med begränsad giltighet av medicinska skäl. Denna befogenhet hade de enligt tidigare lagstiftning. Kommittén anser att de bör få behålla denna befogenhet.

3.5

Kommittén kan helt och fullt acceptera den nya kategorisering av fordon för körkort som föreslås. Införandet av AM-körkortet, liksom det obligatoriska införandet av A1-körkortet för framförande av lätt motorcykel vid 16 års ålder kommer att lösa en viktig del av problemen med dessa lätta tvåhjulingar. Framför allt det faktum att 16-åriga förare i medlemsstaterna erbjuds ett alternativ till den olycksdrabbade motorcykeln och en mer krävande utbildning samt att ett teoretiskt och ett praktiskt prov blir obligatoriskt, kommer enligt kommittén att få en direkt positiv inverkan på trafiksäkerheten. Den åtskillnad som vidare görs mellan kategorierna A2 och A, med krav på ett andra körfärdighetsprov och högre åldersgränser, är lovande med tanke på att det handlar om en fordonstyp med ovanligt hög olycksfrekvens.

3.6

Kommittén står helt och fullt bakom den nya definitionen av fordonskategorierna C1 och D1, där den högsta tillåtna vikten sänks till 6 000 kg från ursprungliga 7 500 kg. Här bör framför allt poängteras att man på så sätt tar större hänsyn till fordonens tekniska egenskaper. Kommittén ställer sig också positiv till att fordon av typerna C1 och D1 likställs. Detta likställande försämrar inte trafiksäkerheten negativt, eftersom fordonen i dessa båda kategorier har samma tekniska specifikationer och till exempel är utrustade med likartade bromsanordningar. Den övre gränsen på 6 000 kg utgör också gränsen till en annan teknisk specifikation med till exempel ett annat slags bromsanordning. En förare av ett C1-fordon är därför väl rustad för att framföra ett D1-fordon. Likställandet ökar samtidigt friheten och möjligheterna för förare av dessa fordon.

3.7

Införandet av de ”små” kategorierna C1 och D1, som i föregående direktiv om körkort (91/439/EEG) fortfarande var valfritt men som föreslås bli obligatoriskt, kommer enligt kommittén också att öka trafiksäkerheten, framför allt i städerna. Kommittén räknar med att dessa fordonskategorier kommer att användas alltmer för varuleveranser och persontransporter inom städerna. Detta innebär att de ”stora” fordonen inte längre behöver trafikera de centrala delarna av städerna, vilket när det gäller både säkerhet och utsläpp av skadliga ämnen kommer att påverka befolkningen i städerna positivt. Kommittén anser dock att man för att kunna uppnå denna effekt måste göra dessa kategorier mer attraktiva, till exempel genom att öka tiden mellan läkarundersökningarna för innehavare av C1- och D1-körkort.

3.8

Kommittén gläder sig över att definitionen av fordonskategorin BE görs tydligare. Syftet med den omarbetade definitionen av BE är delvis att göra denna kategori tydligare genom att varje släpvagn med en högsta tillåtna vikt på mer än 750 kg hänförs till denna. Kommittén gläder sig över att detta blir tydligare för medborgarna och polisen.

3.9

Däremot skulle definitionen av fordonskategorierna B+E och C1+E kunna bli ännu tydligare. Det är framför allt definitionen av fordonskategorin C1+E som enligt kommittén skapar problem, eftersom den högsta tillåtna vikten på släpvagnen beror på den högsta tillåtna vikten på dragfordonet. Detta innebär att man inom denna körkortskategori endast får köra extremt lätta släpvagnar, medan man inom körkortskategorin B+E får använda mycket tyngre släpvagnar. Enligt den aktuella definitionen och förslaget till ny definition får man till exempel i praktiken, av hänsyn till viktfördelningarna, inte köra en kombination dragfordon–släpvagn inom kategori C1+E men däremot inom kategori B+E. Det är just kombinationen dragfordon–släpvagn inom körkortskategori B+E som kommittén inte anser vara önskvärd. Det vore enligt kommittén bättre att placera denna kombination, som enligt kommittén endast används för yrkestrafik, i kategori C1+E, vilket inte är möjligt enligt förslaget till ny definition.

3.10

Kommittén föreslår därför en översyn av definitionerna för släpvagnsklasserna. En möjlighet som skulle göra situationen tydligare för medborgarna och polisen och förbättra trafiksäkerheten vore att definiera släpvagnsklasserna oberoende av vikten på dragfordonet och att inte bara införa en undre gräns utan också en övre gräns.

3.11

Dessutom konstaterar kommittén att man genom den nya definition av fordonsklass BE som kommissionen föreslår kanske ställer alltför höga krav på husvagnsägarna. Enligt den nuvarande definitionen av fordonskategori B får de flesta husvagnar framföras med B-körkort. Enligt kommissionens förslag förfaller denna rätt helt och hållet för nya förare, och alla husvagnar placeras i körkortskategorin BE med krav på att prov avläggs. Kommittén önskar peka på de möjliga följderna av detta förslag för industrin och föreslår av hänsyn till trafiksäkerheten att det införs en obligatorisk utbildning på en dag för vissa typer av släpvagnar, bland annat en stor del av husvagnarna. På körkortet skulle man kunna notera att innehavaren genomgått denna utbildning. Kommittén föreslår att kod 96 används för detta ändamål.

3.12

Kommittén konstaterar att många förare med B-körkort bedriver yrkestrafik (skåpbilar) och att det i direktivet inte föreslås några ytterligare åtgärder för att minska den höga olycksfrekvensen (6) hos denna kategori. Detta innebär att denna grupp förare för närvarande inte är bundna av föreskrifter på området kör- och vilotider och grundläggande kompetens samt att fordonen inte behöver vara utrustade med hastighetsbegränsande anordningar. Det är framför allt sektorn skåpbilar med en högsta tillåtna vikt på mindre än 3 500 kg och de risker som denna sektor för med sig på EU:s vägar som är en nagel i ögat för kommittén. Kommittén skulle gärna vilja att kommissionen vidtog åtgärder för att ta itu med denna sektor. Det finns flera möjliga tillvägagångssätt. Den mest solida lösningen enligt kommittén vore att göra ett C1-körkort obligatoriskt för alla fordon med en högsta tillåtna vikt på mindre än 3 500 kg och en lastkapacitet på mer än 1 000 kg. På så sätt betecknas och behandlas förarna automatiskt som yrkesförare. Denna definition skulle leda till att förare av dessa fordon blir bundna av åtgärderna enligt direktiv 2003/59/EEG och både i början och med jämna mellanrum måste genomgå utbildning i för yrkeskompetens. På samma sätt vore det enligt kommittén ett framsteg om man lät yrkesförare från grupp 1, till exempel förare av skåpbilar, taxi och ambulanser omfattas av samma system av läkarundersökningar som yrkesförare från grupp 2 (lastbilar och bussar).

3.13

Kommittén föreslår därför följande nya definitioner för körkortskategorierna B, BE, C1 och C1E:

3.14

Kommittén hyser vissa betänkligheter när det gäller att göra det möjligt för medlemsstaterna att sänka åldersgränsen för körkort enligt artikel 7.2. Varken i skälen eller i artikeltexten görs det någon åtskillnad mellan praxis i medlemsstaterna. Man kan urskilja tre olika former av åldersgräns, nämligen sådana

3.15

Kommittén stöder inte det likställande av fordonskategorierna B och A1 som fastställs i direktiv 91/439/EEG och som kommissionen inte har för avsikt att ändra. Kommittén anser att detta visserligen ökar friheten och möjligheterna för personbilsförare men att det samtidigt inte främjar trafiksäkerheten. Av undersökningar från länder där kategorierna är likställda framgår att denna kategori av tvåhjulingar påverkar olycksstatistiken negativt. Vi anser också att det behövs en separat utbildning och ett separat prov för varje fordonstyp. Vi kan mycket väl tänka oss att B-körkortet och motorcykelkategorin AM likställs. Provet för fordonskategori AM består endast av ett teoretiskt prov som till en stor del testar samma kunskaper som krävs för ett B-körkort.

3.16

Kommittén instämmer i kommissionens förslag att harmonisera minimikraven för utbildning av förarprövare. Det kan inte bli tal om en faktisk harmonisering mellan medlemsstaterna, förrän körkortskandidaterna måste uppfylla samma villkor. Det är också självklart att verksamheten för de personer som skall bedöma om en kandidat uppfyller dessa villkor harmoniseras.

4.1

Kommittén gläder sig verkligen över förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om körkort. Vi har dock vissa kritiska anmärkningar när det gäller utformningen av vissa åtgärder.

4.2

Kommittén stöder framför allt det faktum att tonvikten i förslaget till direktiv ligger på att förbättra trafiksäkerheten genom ett antal förändringar i systemet som tar hänsyn till den mänskliga faktorn i trafiken, utan att vi för den sakens skull vill bagatellisera de andra målsättningarna i direktivet (fri rörlighet för medborgarna och förbättrat förfalskningsskydd).

4.3

Kommittén vill rikta uppmärksamheten på vilka reaktioner de föreslagna åtgärderna kan förväntas väcka i vissa medlemsstater och hos vissa målgrupper. En stor del av motståndet kan minskas framför allt genom att medlemsstaterna får tillräckligt god tid på sig att införa direktivet, utan att man därmed måste säga att åtgärderna måste läggas på is. Med tanke på de nya åtgärder som föreslås för fordonskategorierna C, C1, D och D1 och de släpvagnskategorier som hör till dessa och med tanke på det direktiv 2003/59/EEG och som kommissionen och rådet nyligen antog om yrkesförares grundläggande kompetens, skulle ett synkroniserat införande av delar av detta direktiv vara till nytta för många medlemsstater.

4.4

Kommittén önskar göra kommissionen uppmärksam på problematiken med den höga olycksfrekvensen hos yrkesförare med B-körkort. Vi skulle å det varmaste välkomna ett förslag från Europeiska kommissionen om åtgärder för denna grupp av chaufförer.

4.5

Kommittén rekommenderar att man återigen ser över definitionen av släpvagnsklasserna B+E och C1+E. Det är framför allt den brist på klarhet som det aktuella förslaget till definition ger upphov till och problematiken kring viktfördelningen i körkortskategori C1+E samt skillnaderna mellan körkortskategorierna B+E och C1+E som motiverar en kritisk anmärkning från kommitténs sida till det aktuella förslaget.

4.6

Kommittén gläder sig över att körkortskategorierna C1 och D1 likställs. Kommittén gläder sig däremot inte över de följder som kan förväntas av att körkortskategorierna B och A1 likställs. Vi är medveten om att dessa kategorier redan är likställda i ett antal medlemsstater men vill uttrycka vår oro över följderna av åtgärden.

4.7

Kommittén anser att medlemsstaterna bör få behålla befogenheten att utfärda körkort med begränsad giltighet på grund av medicinska skäl.

30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 112/39

1.

Eftersom det är viktigt med tydliga och öppna gemenskapsregler har rådet, Europaparlamentet och kommissionen betonat att ofta ändrade lagtexter måste kodifieras med ett avtalat och snabbt förfarande. Detta förfarande får inte innebära några avgörande ändringar (1).

2.

Kommittén stöder och uppmuntrar ansträngningarna att förenkla gemenskapslagstiftningen och särskilt konsolideringen och kodifieringen av gällande lagstiftning. Detta arbete bidrar till goda och demokratiska styresformer genom att göra det lättare att förstå och tillämpa gemenskapens regelverk.

30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 112/40

1.1

I samband med att ramdirektivet om vatten (1) träder i kraft måste tillämpningsföreskrifterna för dess normativa del anpassas så att dess huvudsyfte, skyddet av den europeiska vattenmiljön, uppfylls till fullo. I detta syfte har man redan lagt fram flera bestämmelser (2) som tar upp konkreta aspekter på vattenskydd, särskilt upprättandet av en lista över prioriterade ämnen på vattenpolitikens område (3) som är av stor betydelse för behandlingen av grundvattenförorening.

1.2

För närvarande behandlas grundvattenskyddet i princip i direktiv 80/68/EEG (4), där de farliga ämnen som förorenar grundvattnet identifieras, samt i artikel 17 i ramdirektivet om vatten, som innehåller de grundläggande reglerna för förebyggande och kontroll av förorening inom detta område.

1.3

Grundvattnets betydelse har påvisats i övermått, inte enbart dess avgörande betydelse för hushållens vattenförsörjning och i samband med en rad olika typer av mänsklig verksamhet, utan också som ett ”korrigerande” bidrag till ytvattnet. Det är sålunda lämpligt att se över grundvattenskyddet, eftersom det utöver direkt förorening av grundvattnet även finns diffus sådan till följd av olika under många år pågående processer (urlakning, läckage av förorenande ämnen m.m.), något som utgör en tilltagande och avgörande faktor bakom kvalitetsförlust och försämring av grundvattenlagren.

1.4

Grundvattenskyddet bör vara ett av huvudmålen för den europeiska lagstiftningen för att komma till rätta med existerande föroreningar, och även i förebyggande syfte. Grundvattenförorening skapar situationer som det är svårt och dyrbart att rätta till. Inverkan på uttaget av dricksvatten är betydande, och ett ökat skydd är därför ett grundläggande mål för varje skyddsnorm, inte bara för vatten utan också för människors hälsa och för medborgarnas livskvalitet.

1.5

När ramdirektivet för vatten trädde i kraft blev artikel 17 i dessa vattenbestämmelser en basnorm för skyddet mot förorening inom ramen för allmänna bestämmelser för gemenskapens samtliga vatten. Det måste dock påpekas att eftersom det rör sig om ett miljöområde som påverkas av annan gemenskapspolitik, såsom den gemensamma jordbrukspolitiken, industripolitiken, hälsovårdspolitiken osv., gäller här även de konkreta skyddsnormerna, exempelvis för dricksvatten (5), nitrater (6), växtskyddsmedel (7), biocider (8) osv.

2.1

Ursprunget till detta förslag till direktiv är kravet i artikel 17 på särskilda åtgärder för att förebygga och kontrollera grundvattenförorening i syfte att uppnå en god kemisk grundvattenstatus, med krav på att direktivet skall vara klart för tillämpning senast två år efter ikraftträdandet av ramdirektivet om vatten (dvs. 2006). Det är dock lämpligt att hålla i minnet att normerna i detta förslag till direktiv faller inom tillämpningsområdet för ramdirektivet för vatten. Därför blir det inte nödvändigt att upprepa bestämmelserna i det direktivet, särskilt de som gäller miljömål, de som gäller den samordnade förvaltningen av avrinningsområden där kartläggningen av grundvattnet bör finnas med, inklusive fastställandet av områden för uttag av dricksvatten och av säkerhetszoner för dessa vattenförekomster, samt bestämmelser som gäller information och offentligt samråd med de berörda, etc.

2.2

Det allmänna syftet med förslaget är att fastställa särskilda bestämmelser för förebyggande och kontroll av grundvattenförorening med hjälp av följande kriterier:

2.3

Villkor fastställs under vilka medlemsstaterna skall bestämma tröskelvärden för vart och ett av de förorenande ämnen som återfinns i bilaga III, så att dessa värden kan tjäna som referens för en översyn av grundvattenstatus, enligt reglerna i ramdirektivet för vatten.

2.4

Härtill kommer ett krav på att medlemsstaterna skall fastställa nya förebyggande och begränsande åtgärder, förutom de som redan ingår i ramdirektivet för vatten, mot de indirekta utsläpp i grundvattnet som påverkar god kemisk grundvattenstatus.

2.5

I bilagorna fastställs kvalitetsnormerna, förfarandet för utvärdering av kemisk status och tröskelvärdena för förorenande ämnen i grundvattnet. Det bör framhållas att medlemsstaterna enligt bilaga IV skall identifiera alla betydande eller ihållande uppåtgående trender i koncentrationen av förorenande ämnen i grundvattenförekomster och fastställa utgångspunkter för att motverka dessa trender.

3.1

Att detta förslag till direktiv utarbetats under samråd och diskussion med de berörda parterna ses som positivt, men EESK välkomnar särskilt den del av innehållet som avser en ny metod för analys av grundvattenstatus inom EU i förhållande till direktiv 80/68/EEG. Kriteriet att i förvaltningsplanerna för avrinningsdistrikt integrera all vattenpolitik, där också ett krav på kartläggning av grundvattenförekomster ingår, kan sålunda anpassas till åtgärdernas geografiska kännetecken.

3.2

Förteckningen över av föroreningar som påverkar kvaliteten på detta vatten kan dock ses som alltför återhållsam, även om den visserligen innehåller en betydande andel nitrater och växtskyddsmedel, och man måste också beakta effekter som uppstår genom andra processer, exempelvis läckage från bensindepåer, lakvatten från industriområden, och framför allt effekterna av överutnyttjande av grundvattenlager i kustområden, inte minst i Medelhavsområdet, som medför en fortskridande försaltning av dessa vattenförekomster.

3.3

Likaså är integrationen av alla gemenskapsnormer som berör grundvatten, bekämpningsmedel, biocider osv. positiv eftersom detta möjliggör en övergripande politik som inbegriper samtliga politikområden som kan inverka på vattenkvaliteten. Ett sådant övergripande synsätt bör även omfatta andra lagstiftningsinstrument för att bredda innehållet i detta kvalitetsbegrepp.

3.4

Man skulle i detta sammanhang kunna överväga om tillämpningen av de europeiska normerna med avseende på i redan fastställda förteckningar över förorenande ämnen (9) (trots att de hänför sig till ytvatten) och tröskelvärden också borde ingå i innehållet i bilaga I till detta förslag till direktiv. Detta vilket skulle ge ett gynnsammare resultat för grundvattenkvaliteten, eftersom fler ämnen som kan leda till en diffus förorening skulle omfattas.

3.5

Upprättandet av statistik om tendenser till betydande eller ihållande ökning av koncentrationen av förorenande ämnen, i enlighet med bilaga IV, ser EESK positivt på, då det bygger på uppdraget i bilaga V i ramdirektivet för vatten, som medger att medlemsstaterna identifierar tendenser under harmoniserade perioder, så att man kan beakta inte enbart avrinningsplanen, utan också klimat- och markförhållandena i varje europeisk region.

3.6

I syfte att uppnå större precision och undvika avvikelser i tolkningen av tendenserna vore det emellertid lämpligt att kommissionen införde mer konkreta kriterier för parametrar, indikatorer, bearbetningsfunktioner osv. så att effekterna av detta direktiv kan jämföras.

3.7

Det förfarande som innebär att medlemsstaterna senast den 22 juni 2006 skall överlämna en förteckning över alla förorenande ämnen för vilka de har fastställt tröskelvärden är av stor betydelse för den information som avrinningsplanen för grundvattenförekomsterna skall innehålla.

3.8

Det system som skall etableras för information och samråd med berörda parter (10), jordbrukare, icke-statliga organisationer och fackföreningar, samt möjligheten att ingripa i kontrollen av att det tillämpas rätt, är av stor betydelse. Det är därför lämpligt att förstärka systemet för godkännande av avrinningsplanerna genom ett offentligt informationssystem och deltagande av alla berörda parter. Kommissionen borde för säkerhets skull göra undersökningar för att kontrollera att dessa samråd genomförs på tillfredsställande sätt.

3.9

EESK anser det nödvändigt med en uppföljning av efterlevnaden av artikel 5 och bilaga II avsnitt 2 i ramdirektivet för vatten, som reglerar kännetecknen för den geografiska avgränsningen, miljöpåverkan m.m. liksom behovet av att undersöka effekterna av mänsklig verksamhet, så att alla källor som påverkar grundvattenförekomsterna redovisas i avrinningsplanerna. På samma sätt måste efterlevnad av resten av bilagorna till ramdirektivet för vatten säkerställas, eftersom i annat fall artikel 17.4–5 är tillämplig, varigenom medlemsstaterna tillåts avgöra vilka kriterier som skall gälla för att kunna vända utvecklingen för grundvattenkvaliteten.

3.10

Det är lämpligt att klargöra under vilka villkor indirekta utsläpp kan tillåtas, till exempel diffus förorening, via de grundläggande åtgärdsprogram som fastställs i artikel 11.3 i ramdirektivet för vatten. Huvudproblemet i fråga om indirekta utsläpp består i att tillstånd saknas, eller att tillstånden inte är till någon större nytta. Dessutom är det de som orsakar en avsevärd del av den diffusa föroreningen.

3.11

Den miljöpolitik som gäller de undersökningar som krävs för att tillämpa ny teknik på vattenområdet (11) bör knytas samman med sjätte forskningsprogrammet, så att universitetens och företagens forskningsavdelningar engageras för att förbättra systemen för utveckla och återställande av den europeiska vattenmiljön.

3.12

När det gäller den nyttokostnadsanalys som de nya bestämmelserna medför, bör det nämnas att den har utförts för samtliga vattenreserver genom en utvärdering av kostnaderna för övervakning och rening i avrinningsdistrikten. Kommissionens förslag innehåller dock särskilt avpassade och tydligare åtgärder som leder till större enhetlighet i fråga om att bedöma grundvattnets tillstånd, så att man inte behöver avsätta resurser på jämförelser av grundvattenförekomst beräknad enligt olika parametrar, med onödiga kostnader till följd. Med hjälp av enhetliga kriterier kan sådana kostnader undvikas (12).

4.1

EESK anser att förslaget till direktiv om grundvatten är av stor betydelse eftersom det i dag saknas jämförbara uppgifter om grundvattnets kvalitet i EU. Det är visserligen sant att det gällande ramdirektivet för vatten föreskriver att samtliga vattenavrinningsplaner skall åtföljas av en inventering av vattenförekomst (inklusive grundvattenförekomst), men det bör påpekas att det fortfarande finns medlemsstater som inte genomfört ramdirektivet. Det system som används av GD Miljö för om pilotprojekt för avrinningsdistrikt (för närvarande pågår omkring 50 projekt) skulle kunna utvidgas till att gälla även grundvatten så att medlemsstaterna uppmuntras till effektivare och snabbare insatser när det gäller att ta fram information om och utvärdera dessa vatten samt vidta åtgärder.

4.2

Förutom den allmänna beskrivning som skall göras i fråga om grundvattenförekomsten i enlighet med ramdirektivet för vatten i syfte att utvärdera miljökvaliteten, bör man bl.a. ange källor till diffus förorening. I förslaget till direktiv anges dessa källor vara bl.a. ”indirekta utsläpp”, dvs. utsläpp av förorenande ämnen i grundvatten efter det att de sipprat genom jorden eller alven, medan andra källor till förorening som kan förändra en god kemisk grundvattenstatus inte betraktas som indirekta.

4.2.1

Den första fråga man bör ta itu med är att fastställa om det finns andra gällande gemenskapsregler vars kvalitetsvärden skiljer sig från dem som anförs i det aktuella förslaget, t.ex. direktiven om dricksvatten, nitrater (13) och växtskyddsmedel (14).

4.2.1.1

Utgående från parametrarna i andra direktiv om vattenkvaliteten då det gäller vattnets huvudsakliga användningsområden (hushåll, jordbruk), och med hjälp av vetenskapliga och tekniska uppgifter från de planer som skall utarbetas i enlighet med ramdirektivet för vatten (vattenanvändning i avrinningsdistrikt, fastställande av värden för god kemisk grundvattenstatus), vore det möjligt att för en rad ämnen fastställa tröskelvärden som är högre än de som läggs fram i det aktuella förslaget.

4.2.1.2

Behöriga myndigheter beaktar även övrig detaljerad och varierande information som tas fram på basis av andra instrument, t.ex. direktiv 96/61/EEG (15) (IPPC-direktivet), som fastställer tröskelvärden för närmare 26 ämnen som förorenar vatten.

4.2.2

En annan viktig fråga rör förteckningen över förorenande ämnen i bilaga I och bilaga III till direktivförslaget. Det vore bra om denna förteckning (även om den avser minimivärden) utökades till att även omfatta de ämnen som anges i bilaga VIII till ramdirektivet för vatten med tanke på hänvisningeni förslagets artikel 6.

4.2.3

Med utgångspunkt i ovanstående bör kommissionen harmonisera samtliga parametrar för grundvattenkvalitet från och med 2007.

4.3

Vidare bör tillstånd när det gäller indirekta utsläpp som godkänns i enlighet med artikel 6 i förslaget följa nivåerna i ramdirektivets artikel 11.3 j, som förbjuder direkta utsläpp av föroreningar i grundvattnet, utan att någon myndighet skall kunna ändra dem i sina beslut om tillstånd, vilket anges i artikel 6.

4.4

EESK vill åter lyfta fram vikten av information och alla berörda parters möjlighet att delta i genomförandet av bestämmelserna om vatten. Kommittén anser i detta sammanhang att man måste ta hänsyn till de nya tillämpningsbestämmelserna (16) för Århuskonventionen som skall underlätta information, deltagande och tillgång till rättslig prövning med avseende på miljöpolitiken, inte bara i medlemsstaterna utan även inom gemenskapens institutioner.

4.5

Slutligen bör kommissionen påminnas om att ett grundläggande krav för att miljömålen i det sjätte ramprogrammet skall kunna fullföljas är samarbete och samordning mellan samtliga gemenskapsinstitutioner, inte minst generaldirektoraten, som bör undvika upprepningar, avvikelser och framför allt överlappningar i användningen av offentliga medel.

4.5.1

I detta sammanhang måste man prioritera insamling och behandling av all vetenskaplig, teknisk eller social information, som för närvarande är spridd på ett stort antal högskolor, förvaltningar, institut osv. Detta skulle i hög grad underlätta kommissionens arbete med att genomföra de olika direktiven rörande till hanteringen av EU:s vattenresurser.

30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 112/44

1.1

Marknaden för livsmedel i vilka vitaminer, mineralämnen och andra substanser har tillsatts, uppvisar stora variationer på grund av olika nationella bestämmelser i de olika medlemsstaterna inom EU, och detta utgör ett hinder för den fria rörligheten för varor. Av det skälet är det mycket positivt om man inför enhetliga europeiska bestämmelser, även med tanke på konsumentskyddet.

1.2

Man kan visserligen utgå från att en balanserad kost innehåller alla vitaminer, mineraler och andra ämnen som människan behöver, men av olika skäl har inte alla befolkningsgrupper i EU tillgång till en sådan balanserad kost (1).

1.3

Ett tillskott av vitaminer, mineralämnen och andra substanser för att berika våra livsmedel kan i detta sammanhang ses som en av många åtgärder som tillgrips för att förbättra befolkningens tillgång till viktiga näringsämnen, utan att det för den skull ersätter en balanserad och omväxlingsrik kost.

1.4.1

I detta sammanhang önskar EESK att man utvecklar lämpliga strategier för att säkerställa att befolkningens intag av folsyra är tillräckligt. Detta skulle kunna ske antingen genom att man i hela Europa ställer krav på att folsyra skall tillsättas till vissa livsmedel eller genom anpassade nationella informationskampanjer.

1.5

Vitaminer, mineraler och andra ämnen bör normalt sett inte tillsättas i livsmedel i syfte att berika dem. Livsmedel utan tillsatser får inte diskrimineras. Konsumenterna bör inte heller förespeglas att livsmedel med tillsättning av vitaminer, mineraler eller andra ämnen i berikande syfte rent generellt är av större värde än icke-berikade livsmedel.

2.1

Syftet med förslaget till förordning om tillsättning av vitaminer, mineraler och vissa andra ämnen i livsmedel är att harmonisera de lagar som gäller inom EU:s medlemsstater för saluföring av livsmedel då tillsats av vitaminer, mineraler eller vissa andra ämnen sker på frivillig basis.

2.2

Förslaget syftar inte till att harmonisera lagstiftningen för obligatorisk tillsättning av vitaminer och mineraler i livsmedel. I vissa medlemsstater finns redan föreskrifter för denna obligatoriska berikning av olika livsmedelsgrupper i syfte att komma till rätta med vissa kända, regionala näringsämnesbrister. Eftersom sådana brister har en stark koppling till regionala förhållanden skulle det inte vara lämpligt med en harmonisering på detta område.

2.3

I bilaga 1 och 2 till förordningen anges vilka vitaminer och mineraler och andra ämnen som får tillsättas i livsmedel. De får endast tillsättas för att berika ett livsmedel, skapa näringsfysiologisk balans i förhållande till ett referenslivsmedel eller för att återställa det ursprungliga näringsinnehållet efter det att det gått förlorat under fackmässig produktion eller under normal lagerhållning eller hantering.

2.4

Färska, obearbetade produkter (bland annat frukt, grönsaker och kött) och drycker som innehåller minst 1,2 volymprocent alkohol får inte berikas med vitaminer eller mineraler, och detta förbud kan i framtiden eventuellt komma att utvidgas till andra livsmedel eller livsmedelsgrupper.

2.5

Det finns särskilda bestämmelser om märkning av livsmedel där vitaminer och mineraler har tillsatts.

2.6

Tillsättning av andra ämnen än vitaminer och mineraler regleras också i det föreliggande förslaget till förordning.

2.7

Tillsättning av ett visst ämne i livsmedel kan förbjudas eller begränsas genom att detta ämne förs in i bilaga 3 i förordningen. Ämnen kan också bli föremål för övervakning om det råder tvivel om deras säkerhet.

2.8

För att underlätta övervakningen har medlemsstaterna möjlighet att tillämpa ett anmälningsförfarande för berikade livsmedel som innebär att de ansvariga myndigheterna måste erhålla ett prov på märkningen av det aktuella livsmedlet.

3.1

EESK välkomnar kommissionens förslag till harmonisering av lagstiftningen beträffande tillsättning av vitaminer, mineraler och vissa andra ämnen i livsmedel. Detta förslag är mycket välavvägt såväl vad gäller den fria rörligheten för varor som konsumentskyddet.

3.2

EESK vill erinra om att den princip om upprättande av näringsvärdesprofiler som förekom i kommissionens preliminära förslag inte längre finns kvar. Eftersom man kan utgå från att ämnen endast tillsätts om de håller vad som utlovats instämmer kommittén i den uppfattning kommissionen ger uttryck för i inledningen, nämligen att föreskrifter för upprättande av näringsvärdesprofiler inte uttryckligen behöver anges i det föreliggande förslaget eftersom dessa frågor redan har behandlats i kommissionens förslag beträffande näringsvärdes- och hälsorelaterade uppgifter om livsmedel.

3.3

EESK önskar emellertid dessutom uttryckligen framhålla att det krävs en samordning med de planerade bestämmelserna i förslaget till förordning om näringsvärdes- och hälsorelaterade uppgifter.

3.4

EESK välkomnar uttryckligen förbudet mot tillsättning av vitaminer och mineraler såväl i drycker som innehåller minst 1,2 volymprocent alkohol, som i färska, icke förädlade produkter. Det råder full enighet om att alkohol kan ha beroendeframkallande effekter. Därför bör man inte uppmuntra alkoholkonsumtion genom tillsättning av vitaminer eller mineraler.

3.5

Eftersom det saknas harmoniserade tillämpningsföreskrifter anser kommittén att de nationella bestämmelserna kan bibehållas. Detta omfattar även fastställandet av maximigränser för hur mycket vitaminer och mineralämnen som får tillsättas i ett livsmedel. Kommittén anser dock att denna bestämmelse bör få en bättre preciserad formulering. Till exempel skulle formuleringen i artikel 11 i direktiv 2002/46/EG (2) om kosttillskott kunna användas.

4.1.1

Vidare bör konsumenten upplysas om betydelsen av goda kostvanor och framför allt om att konsumtion av livsmedel som är berikade med vitaminer, mineraler och andra ämnen inte kan ersätta en varierad kosthållning utan endast bör ses som en del av denna. Detta bör också framgå av märkningen.

4.1.2

Motsvarande bestämmelser ingår redan i direktiv 2002/46/EG (3) om kosttillskott (4).

4.2

Artikel 8.3: Kommittén anser att det av märkningen alltid bör framgå om vitaminer och mineralämnen har tillsatts i ett livsmedel och föreslår därför att den frivilliga märkningen skall göras obligatorisk. Alla konsumenter bör ha möjlighet att snabbt och enkelt skilja mellan berikade och icke-berikade livsmedel.

4.3

Kapitel III: EESK anser att de särskilda bestämmelserna beträffande märkning, presentation och reklam (artikel 8) även bör tillämpas på andra ämnen än vitaminer och mineraler, framför allt den obligatoriska märkningen av vilka ämnen som har tillsatts i livsmedlet och i vilka mängder.

5.1

Kommittén anser att förslaget över lag är välavvägt och sammanhängande.

5.2

Ett krav på en märkning som anger vilka näringsämnen som har tillsatts i ett livsmedel skulle motsvara konsumentens rätt till information.

5.3

Lämpliga åtgärder bör också vidtas för att förhindra ett överdrivet intag av vitaminer, mineraler eller andra ämnen. I detta sammanhang är det också viktigt att omnämna betydelsen av balanserad kost.

5.4

De särskilda märkningskrav som i det aktuella förslaget omfattar endast livsmedel som berikats med vitaminer och mineralämnen bör utvidgas till att omfatta livsmedel med tillsatser av även andra ämnen än dessa.

30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 112/46

1.1

Syftet med förslaget är att kodifiera rådets direktiv 75/442/EG av den 15 juli 1975 om avfall. Det nya direktivet ersätter de olika texter som omfattas av kodifieringen. Förslaget följer de kodifierade texterna vad beträffar innehållet i sak och begränsar sig därmed till att föra samman texterna, vilket innebär att de ändringar som krävs till följd av kodifieringen endast är av formell karaktär.

1.2

Kommittén anser att det vore ytterst värdefullt om samtliga texter samlades i ett enda direktiv. Inom ramen för ”Medborgarnas Europa” fäster kommittén i likhet med kommissionen stor vikt vid att gemenskapsrätten förenklas och förtydligas så att den blir mer tillgänglig och begriplig för medborgarna och därmed ger dem nya möjligheter och tillfällen att utöva de särskilda rättigheter som de kan åberopa.

Kommittén har fått försäkringar om att kodifieringen inte innebär någon konkret ändring utan endast syftar till att göra gemenskapslagstiftningen klar och överskådlig. Vi ger därför vårt fulla stöd till denna målsättning och välkomnar förslaget på grundval av ovanstående försäkran.

30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 112/47

1.1

Genom rådets förordning (EG) nr 1467/94 om bevarande, karakterisering, insamling och nyttjande av genetiska resurser inom jordbruket inleddes år 1994 ett åtgärdsprogram för en femårsperiod som löpte ut den 31 december 1999. I åtgärdsprogrammet tog kommissionen upp initiativ från Europaparlamentet, som redan på 80-talet hade hänvisat till problemet med genetisk erosion i olika resolutioner, samt föreslagit gemenskapsinitiativ för att motverka denna utveckling.

1.2

Åtgärdsprogrammet omfattade finansiering av 21 projekt. Flertalet av dessa projekt gällde karaktärisering av genetiska resurser ex situ. Bland deltagarna ingick särskilt genbanker, vetenskapliga institut och användare. Under ledning av vetenskapliga institut var också icke-statliga organisationer delaktiga i viss utsträckning.

1.3

Handlingsprogrammet utvärderades i enlighet med förordningen av en grupp oberoende experter. I den rapport som gruppen lagt fram bedöms åtgärdsprogrammet i allmänhet positivt, och man kräver att åtgärderna skall fullföljas och förstärkas. Bland annat föreslås följande:

1.4

Kommissionen föreslog ett nytt gemenskapsprogram i mars 2001, men har dragit tillbaka det eftersom både Europaparlamentet och rådet är motståndare till finansiering av nationella åtgärder inom ramen för EUGFJ-garantierna. Kommissionen borde ha varit aktivare i samordningen och genomförandet av det nya programmet.

1.5

I det befintliga förslaget till förordning föreslås ett handlingsprogram som löper över tre år. Förtur kommer att ges till användning av genetiska resurser för

1.6

Genomförandet av gemenskapsprogrammet bör främst omfatta riktade verksamheter men även samordnad verksamhet och följdåtgärder.

2.1

Kommittén har redan i sitt yttrande (1) den 24 april 2002 välkomnat det kommissionsförslag (KOM(2001) 617 slutlig) som senare drogs tillbaka, och betonade i det yttrandet att: ”… förlusten av genetiska resurser i jordbruket inte på långa vägar har upphört, vilket innebär att ytterligare ansträngningar måste göras för att karakterisera, registrera och bevara genmaterial. Man bör även fortsätta uppmuntra jordbruksföretagen att utnyttja den genetiska mångfalden.”

2.2

EESK konstaterar att det är särskilt viktigt att bevara de genetiska resurserna med tanke på EU:s förestående utvidgning med tio länder. Framför allt kan den förändrade förvaltningen av kulturlandskapen utgöra ett hot mot den påtagliga mångfald av genetiska resurser som finns inom jordbruket i dessa regioner.

2.3

Det finns endast fragmentarisk kunskap om vilken genetisk potential de delvis starkt hotade och utrotningshotade arterna utgör. Den potentiella användningen av ett flertal, hittills delvis okända egenskaper utgör grund för en jordbruksproduktion inriktad på mångfald och odling av grödor som särskilt lämpar sig för lokala förhållanden.

2.4

Det finns brister i inventeringen av genpotentialen i databaserna och i skapandet av nätverk mellan databaser. EESK påpekar att det krävs tydliga regler vad gäller vetenskaplig och övrig användning inom ramen för de data som finns i programmet.

2.5

Det är positivt att man i förslaget till förordning framhäver att de genetiska resurserna skall bevaras in situ och på jordbruksföretaget. Förordningen uppfyller därmed kraven i FAO:s globala handlingsplan (2) från 1996. Även där ställs kravet att sådana åtgärder skall betonas tydligt.

2.6

Kommittén välkomnar att de icke-statliga organisationernas arbete beaktas i högre grad i programmet.

2.7

Kommittén konstaterade redan den 25 april 2002 följande i ett yttrande: ”Minst lika viktigt som denna vetenskapliga metod är att man säkerställer att den genetiska mångfalden av resurser i jordbruket utnyttjas. I samband med detta bör man inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare främja miljövänliga metoder, t.ex. olika former av växelbruk.” Man bör också genomföra liknande åtgärder för att upprätthålla användningen av vissa djurarter som blir allt ovanligare. Lösningen att ”bevara genom att äta” kan bli en värdefull aspekt av en ny medveten inriktning på mångfald i vår europeiska matkultur.

2.8

EESK betonar därför att man på ett bättre sätt måste påvisa och utnyttja de möjligheter som finns i den andra pelaren i den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) med målsättningen att bevara och använda genetiska resurser.

3.1

Det föreslagna treårsprogrammet 2004–2006 skall finansieras med totalt 10 miljoner euro från budgetrubrik 3, ”Inre politik”. Det är positivt att kommissionen därmed övertar den önskvärda aktiva rollen vad gäller genomförandet av programmet. Kommittén anser att de finansiella ramarna jämfört med förslaget från den 22 november 2001 (10 miljoner euro per år över fem år) är snäva och förväntar sig att budgetmedlen ökar under 2005.

3.2

EESK anser att kommissionen på längre sikt bör understödja och samordna de nödvändiga aktiviteterna i de nuvarande och nya medlemsländerna. Denna fråga handlar inte enbart om program och projekt som får statligt stöd utan också om de åtskilliga icke-statliga organisationer som spelar en viktig roll för att i ökad utsträckning göra det möjligt att bevara och utnyttja den genetiska mångfalden inom ramen för ett hållbart jordbruk.

3.3

Med denna förordning kan gemenskapen till viss del uppfylla sina åtaganden enligt tillämpliga internationella FN-konventioner (FAO:s globala handlingsplan (GPA) och konventionen om biologisk mångfald (Rio 1992)). Kommittén anser att kommissionen bör lägga fram ett förslag till anslutande program innan detta program löper ut. Den bör också planera motsvarande personalresurser för att kunna genomföra detta program.

3.4

Kommittén påpekar att detta gemenskapsprogram har särskild betydelse när det gäller gemenskapens förhandlingar med WTO om skyddet av regionala ursprungsbeteckningar och om stöd som inte snedvrider konkurrensen. Det utgör ett bidrag i arbetet för att förverkliga ett mångfunktionellt europeiskt jordbruk.

3.5

EESK inser hur viktig tillämpningsförordningen, som kommissionen aviserat men ännu inte lagt fram, om de ändrade direktiven 2002/53–57 och 66/401–401 om saluföring av utsäde är. Dessa riktlinjer påverkar tillgången på sorter som bör bevaras och sorter som inte skall odlas i stor skala. För de sädesslag som inte uppfyller tillämpliga kriterier för att kunna certifieras utarbetas på parlamentets initiativ särskilda bestämmelser för märkning och saluföring. Dessa sädesslag får inte marknadsföras för närvarande. De produceras och reproduceras därmed inte, vilket innebär att de inte heller kan bevaras. Tillämpningsförordningen till dessa direktiv håller sedan november 2002 på att utarbetas.

3.6

Man bör pröva om förordningen om handelskategorier utgör ett hinder när produkter baserade på sällsynta växter och djur skall beredas tillträde till marknaden.

3.7

I den kommitté för bevarande, karakterisering och nyttjande av genetiska resurser inom jordbruket som nämns i artikel 15 i förslaget till förordning måste man säkerställa att de icke-statliga organisationerna medverkar i tillräcklig omfattning.

3.8

I artikel 9.2 i förordningen bör också jordbrukare nämnas uttryckligen.

3.9

EESK uppmanar kommissionen att författa två rapporter om GJP:s konsekvenser som innehåller svar på följande frågor:

3.10

Även om det inte finns något arbetsprogram för förordningen välkomnar kommittén de detaljerade målen i det utkast till förordning som presenterats.

4.1

I sitt förslag till förordning tar kommissionen stor hänsyn till förslagen från medlemsstaterna, Europaparlament och EESK rörande det förslag från den 22 november 2001 som drogs tillbaka. EESK välkomnar det nya förslaget till förordning och förväntar sig att programmet snabbt antas, genomförs och utvärderas samt att det därefter löper vidare.

30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 112/49

1.1.1

Direktivet om utstationering av arbetstagare (1) antogs 1996 av rådet och Europaparlamentet.

1.1.2

Genom direktivet strävade man efter en jämvikt mellan att utöka möjligheterna för företagen att tillhandahålla tjänster i andra medlemsländer och den sociala tryggheten för arbetstagarna. I direktivet fastställs därför en rad anställningsvillkor som skulle säkerställas för arbetstagare som utstationerats i ett annat land, oavsett vilka bestämmelser den utstationerade arbetstagarens avtal innehåller. I direktivet definieras utstationerad arbetstagare som varje arbetstagare som under en begränsad tid utför arbete inom en annan medlemsstats territorium än där han eller hon vanligtvis arbetar (artikel 2.1).

1.1.3

I förordning (EEG) nr 1408/71 om samordning av systemen för social trygghet inom EU inom ramen för fri rörlighet för arbetstagare och tjänster infördes utstationering som en möjlighet att låta arbetstagare fortsätta att åtnjuta hemlandets sociala trygghet även vid arbete i en annan medlemsstat under en period på maximalt 12 månader (2) (18 månader under vissa villkor).

1.1.4

I direktiv 96/71/EG behandlas hur samordningen av utstationerade arbetstagares arbetsvillkor skall ske i praktiken. I artikel 3 återfinns den centrala delen av texten. Där fastställs de villkor som skall tillämpas för utstationerade arbetstagare, villkor som är fastställda

1.1.5

Vid sidan av införlivandet i lagstiftningen betraktas det administrativa samarbetet (artikel 4) som ett viktigt instrument för genomförandet av bestämmelserna i direktivet, inte bara för informationsutbyte utan också för de åtgärder som behövs för att se till att direktivets bestämmelser efterlevs. Att direkt förhindra brott mot bestämmelserna bidrar till den sociala tryggheten och till fri rörlighet för tjänster.

1.2.1

Redan 1991 avgav Ekonomiska och sociala kommittén ett yttrande om ”Förslag till rådets direktiv om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster” (KOM(91) 230 slutlig – l – SYN 346 och yttrande CES 1512/91).

1.3.1

Medlemsstaterna borde har införlivat detta direktiv i sin lagstiftning senast före slutet av 1999.

1.3.2

I direktivets artikel 8 fastställs att kommissionen skall se över texten före den 16 december 2001 för att se om det finns anledning att lägga fram förslag om ändringar inför rådet. När tidsfristen löpte ut började kommissionen granska hur direktivet införlivats i medlemsstaternas lagstiftning. Rapportens slutsatser användes sedan i kommissionens meddelande om tillämpningen av direktivet. Detta meddelande är en utvärdering av hur direktivet lagstiftningsmässigt införlivats i gällande nationell rätt. Meddelandet innehåller en genomgång av det utvärderade direktivets innehåll och syfte och de lagstiftningsåtgärder som vidtagits i medlemsstaterna. Staterna delas här in i tre grupper: de som i huvudsak infört direktivets formuleringar utan att ange vilka bestämmelser i nationell rätt som reglerar de frågor som avses i direktivet, de som har kartlagt vilka nationella bestämmelser som skall tillämpas och hänvisar till dem, samt de medlemsstater där det inte har antagits någon specifik lagstiftning om införlivande i fråga om vilka bestämmelser i nationell rätt som skall tillämpas på utstationerade arbetstagare.

1.3.3

I rättsstudien tar man upp avtalsstadgade bestämmelser, genomförandet av samarbetet i fråga om information (artikel 4) samt kontroll och sanktioner för att garantera efterlevnaden av direktivet (artiklarna 5 och 6).

1.3.4

I kapitel 4 i kommissionens meddelande görs en bedömning av införlivandet av direktivet i medlemsstaterna, metoden för införlivande, arten av tillämpliga bestämmelser och kollektivavtal.

1.3.5

I kapitel 4 tar man också upp praktiska och administrativa problem som är förknippade med genomförandet, enligt uppgift från myndigheterna i medlemsstaterna. I tre korta stycken beskrivs de problem som uppstått för tjänsteföretag och utstationerade arbetstagare.

1.3.6

Kommissionen menar sammanfattningsvis att även om ingen medlemsstat har haft några specifika lagstiftningsmässiga problem vid införlivandet, kan vissa genomförandeproblem förekomma som man kommer att kunna komma till rätta med efter hand.

1.3.7

Kommissionen menar att det därför vore förhastat att föreslå ändringar av direktivet. Det slutgiltiga förslaget är att man skall låta en expertgrupp på regeringsnivå, vars sammansättning varierar, utreda hur man kan förenkla tillgången till information om bestämmelser som tillämpas för utstationerade arbetstagare och kontrollera efterlevnaden av bestämmelserna för att komma till rätta med de problem som har konstaterats (stater som inte har införlivat specifika bestämmelser, allmän ordning/tvingande bestämmelser, informationssökning, kontroll av att de nationella bestämmelserna om införlivande efterlevs samt tillämpning av sanktioner).

2.1.1

Kommittén anser att meddelandet utgör ett användbart underlag, men att det är otillräckligt. Kommissionen uppmanas att fördjupa sin analys, inte minst när det gäller illojal konkurrens och social dumpning, vilket kan bli följderna av utstationering om reglerna missbrukas. Kommittén uppmanar kommissionen att se till att det hålls branschinriktade samråd med de aktörer som verkligen berörs av bestämmelserna, bland annat inom byggbranschen vars arbetsmarknadsparter ännu inte har rådfrågats. Där skulle man ta upp de problem som rör definitionen av utstationerade arbetstagare och gråzonen avseende ”egenföretagare”. En sådan fördjupad analys skulle ytterligare fokusera på den praktiska tillämpningen av artikel 3 i direktivet om konkreta aspekter som rör arbetstagares grundläggande rättigheter i dessa fall. Kommittén frågar sig, när det gäller denna fråga, om de nationella samråden inom den första analysomgången verkligen ger underlag för en uppskattning av de praktiska tillämpningsproblemen och de verkliga förhållandena när det gäller införlivande och genomförandebestämmelser. Kommittén anser emellertid att det behövs en fördjupad utredning av de mest fördelaktiga bestämmelserna så att man kan jämföra goda exempel och ge bättre information till alla arbetstagare och företag som berörs.

2.1.2

En annan viktig aspekt när det gäller principerna i direktivet är de definitioner som används i nationell lagstiftning om utstationerade arbetstagare. Det är viktigt att man ställer detaljfrågor, så att man får en komplett utvärdering. Hur definierar medlemsstaterna en utstationerad arbetstagare och hur tillämpas direktivet i överensstämmelse med detta? Vilka typer av åtgärder vidtar medlemsstaterna eller arbetsmarknadens parter för att garantera att direktivet efterlevs? I detta sammanhang är några aspekter av särskilt stor betydelse:

2.2

Med tanke på meddelandets brister uppmanar kommittén kommissionen att lägga fram en ny rapport, som tydligt anger följande:

2.2.1

Flera medlemsstater har kollektivavtal som gäller generellt inom byggbranschen. Den centrala frågan är hur kollektivavtalens bestämmelser används för genomförandet av direktivet. Det är bland annat tolkningen av arbetsvillkor enligt klassificeringen i artikel 3 som spelar in. Vilka villkor gäller enligt dessa kollektivavtal för minimilön, betald semester och vilotid? Kollektivavtal kan skilja sig åt betydligt mellan medlemsstaterna när det gäller dessa aspekter. Man kan exempelvis nämna att det i vissa medlemsstaterna finns sociala fonder för betald semester. Deltagande i dessa fonder kan ge de utstationerade arbetstagarna gynnsammare villkor. Det gäller att ta reda på hur sådana gynnsammare villkor kan mätas och vägas in i bedömningen.

2.2.2

Alla medlemsstater har inte låtit avtalsstadgade villkor omfatta utstationerade arbetstagare inom de övriga områden som räknas upp i direktivets bilaga, trots att en sådan möjlighet uttryckligen anges i 3.10, andra strecksatsen.

2.2.2.1

Kommittén uppmanar kommissionen att från medlemsstaterna och de nya anslutningsländerna samla in tillgängliga uppgifter beträffande antalet utstationerade arbetstagare och de olika sektorer som i första hand berörs med beaktande av de olika systemen för arbetsmarknadsrelationer.

2.2.3

Vid ett antal tillfällen de senaste åren har kommissionen varit tvungen att erkänna att förväntningarna i mitten på åttiotalet avseende rörlighet inte har infriats, eller bara till liten del har infriats. Mindre än 2 % av de aktiva på arbetsmarknaden i ett land arbetar utomlands. Siffran för årlig mobilitet är ännu lägre. EU:s uppskattning visar att 600 000 arbetstagare arbetar utomlands, men alla dessa betraktas inte som utstationerade arbetstagare och omfattas inte av direktivet. Det förefaller som om denna typ av rörlighet främst sker bland högkvalificerade arbetstagare samt bland arbetstagare inom byggbranschen. Förekomsten av lönedumpning och social dumpning i vissa EU-länder och inom vissa branscher hänger samman med att inom de högrisksektorer det är fråga om kan även ett mycket litet antal arbetstagare som erbjuder sina tjänster på arbetsmarknaden med marginellt lägre löner rubba den befintliga lönestrukturen och skapa en nedåtgående spiral för löner och priser.

—

Meddelandet ger inte underlag för att dra slutsatser om de praktiska problem som uppstått, så att man kan förenkla och ändra direktivet. Erfarenheterna i medlemsstaterna om utstationerade arbetstagare (via byggsektorns arbetsmarknadsparter, myndigheter, arbetsinspektioner, etc.) är en värdefull informationskälla som man måste dra nytta av.

3.1

Kommissionen borde i sin nya analys först och främst ta hänsyn till utvidgningens konsekvenser för tillämpningen av direktivet, såväl i de nuvarande medlemsstaterna som i anslutningsländerna, och till övergångsperioder i samband med anslutningen. En sådana analys borde dessutom värdera de regionala och gränsöverskridande aspekterna samt branschöverskridande aspekter, inte minst inom byggnäringen.

3.2

Kommittén föreslår dessutom följande:

30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 112/53

1.1

Den 8 januari 2004 lade kommissionen fram ett ”Förslag till rådets förordning om ändring av förordning (EEG) nr 337/75 om uppbyggnaden av ett europeiskt centrum för utveckling av yrkesutbildning (Cedefop)”. Förutom textförslaget om ändring av centrumets stadgar och motivet till ändringen innehåller dokumentet (1) också en presentation av bakgrunden till förslaget.

1.2

Den föreslagna översynen av förordningen föranleds av EU:s förestående utvidgning och är också kopplad till målsättningen att anpassa centrumets arbetssätt och funktion – och särskilt huvudorganens (styrelsens, presidiets och direktörens) roller – till de framtida ramvillkoren.

1.3

I motiveringen till revideringsförslagen hänvisar kommissionen till

1.4

Föreliggande text är kommissionens svar på parlamentets uppmaning. Beträffande Cedefop föreslår man i huvudsak följande:

1.5

Specifikt påverkar de ändringar som kommissionen föreslår dessutom följande nya föreskrifter för centrumet:

2.1

I likhet med Dublinfonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor och EU:s arbetsmiljöbyrå i Bilbao karaktäriseras Cedefop av det tongivande inslaget av arbetsmarknadsparterna i förvaltningen. Hittills har de svarat för knappt två tredjedelar av styrelsemedlemmarna. Detta återspeglar den betydelse som de nationella arbetsmarknadsparterna har i de flesta medlemsstater på områdena för social-, arbetstagarskydds- och yrkesutbildningspolitik. Därför är deras starka engagemang i en konstruktiv och ansvarsfull politikutveckling på dessa områden både nödvändigt och självklart även på europeisk nivå.

2.2

Cedefop är det första av dessa tre gemenskapsorgan med en styrelseuppläggning med tre parter, som nu skall anpassas enligt parlamentets krav. Parallellt med detta kommer de båda andra byråerna (Eurofound och Arbetsmiljöbyrån) att revideras inom kort. De föreslagna ändringarna i arbetsmetod och ledningsorganisation för Thessalonikicentrumet kommer därmed också att fungera som referens för de båda andra gemenskapsorganen.

2.3

EESK anser att det av denna anledning är ännu viktigare att noggrant studera de förslag som lagts fram, särskilt med avseende på att bevara arbetsmarknadsparternas möjligheter att delta i och ha inflytande över centrumets arbete, ledning och administration. Detta engagemang har hittills visat sig värdefullt. Varje förändring i huvudorganens roller och sammansättning vid dessa gemenskapsbyråer kan ju få återverkningar på de i styrelsen företrädda gruppernas koppling till verksamheten och möjligheter att medverka.

2.4

I detta sammanhang bör inte EU:s utvidgning ses som ett skäl att försvaga arbetsmarknadsparternas roll inom byråerna med hänvisning till kostnadseffektivitet och uppstramade arbetsmetoder. Det gäller i stället att utforma stadgar som klarar att anpassa arbetsmarknadsparternas särskilda koppling till verksamheten – som måste bevaras – till villkor som ändras i framtiden.

2.5

I fråga om alla förslag om revidering av sammansättning och riktlinjer med avseende på ledning och drift av centrumet menar EESK, i likhet med kommissionen, att det är speciellt viktigt att utan inskränkning bibehålla trepartsstrukturen i verksamhetsstyrningen, och därmed alla medlemsstaters arbetsmarknadsparters jämställda medverkan som nyckelfaktor för framgångsrikt arbete vid centrumet. Bara på detta sätt kan man se till att alla tongivande aktörer engageras och att hänsyn kan tas till mångfalden av system och synsätt på yrkesutbildningsområdet i centrumets verksamhet.

2.6

Det är centralt att ledningsorganens handlingskraft säkerställs för framtiden. Kostnadsargumenten i samband med de beräknade konsekvenserna av EU:s utvidgning kan framstå som aldrig så lättbegripliga, men EESK menar att man i samband med revideringen måste se till att de intressen som är företrädda i centrumets ledningsorgan inte får försämrad representation eller sämre möjligheter att utöva inflytande. Opinionsbildningens bredd och djup och kontinuiteten i medverkan får inte heller reduceras.

2.7

Med dessa premisser för ögonen ställer sig EESK positiv till de flesta av kommissionens ändringsförslag, men på vissa punkter som redovisas nedan vill kommittén lägga fram några särskilda kommentarer och invändningar. Vi hoppas att dessa skall vägas in i det fortsatta arbetet med revideringen av Cedefop-förordningen.

3.1

Formalisering av välfungerande lösningar: Många av kommissionens ändringsförslag går ut på att lägga fast sådant som redan i dag motsvarar centrumets praxis och som visat sig fungera. Det gäller framför allt arbetet i styrelsepresidiet, aspekter på integreringen av arbetsmarknadsparterna på nationell och europeisk nivå, samverkan med andra gemenskapsinstitutioner och samordningen av verksamheten i de grupper som är företrädda i centrumets ledningsorgan. Det är välkommet att man formaliserar välfungerande praxis som hittills till stor del haft informell karaktär. I anslutning till detta förväntar vi oss att det leder till ökad insyn, effektivitet och klargörande av ansvar, samtidigt som centrumets trepartskaraktär säkerställs och förstärks.

3.2

De europeiska arbetsmarknadsparternas roll: I detta sammanhang är det också välkommet att man nu erkänner i det nya förordningsförslaget att de europeiska arbetsmarknadsparterna har en betydelsefull roll i ledningen av centrumet (5). Gruppsamordnarnas funktion och deras rätt att delta i styrelsens och styrelsepresidiets sammanträden förs uttryckligen in i föreskrifterna. I detta sammanhang har Europas fackliga samorganisation (EFS) och Unice en framträdande roll att spela. För att understryka denna betydelsefulla roll föreslår EESK att man ger samordnarna rösträtt i styrelsen och styrelsepresidiet, genom motsvarande ändring i förordningsförslagets artikel 4.5, samt att man i konsekvens med de europeiska arbetsmarknadsparternas viktiga roll fastslår att de skall medverka i tillsättningen av centrumets ledningsfunktioner (direktören, vice direktören).

3.3

Samarbetet med institut och myndigheter: EESK välkomnar också formaliseringen av centrumets uppdrag att samarbeta med Europeiska yrkesutbildningsstiftelsen i Turin (6), mot bakgrund av Lissabonstrategin, utbildningens och fortbildningens betydelse samt det livslånga lärandet. I anslutning till detta hoppas kommittén att det inte stannar vid intensivare samverkan mellan de båda yrkesutbildningsbyråerna med självständigt uppdrag, utan att detta i stället blir en impuls till samarbete och bättre samordning med andra europeiska institut och myndigheter på utbildningsområdet, exempelvis med kommissionens Eurydike-enhet på området för allmän utbildning och högskolor.

3.4

Färre styrelsesammanträden: En central åtgärd i kommissionens förslag för att jämka samman ökningen av antalet styrelseplatser i anslutning till utvidgningen med kravet på kostnadsneutralitet är att minska antalet styrelsesammanträden från två till i normalfallet ett per år (7). Detta motiveras också med den nya och förstärkta organisationen av styrelsen, som också innebär att den avlastas administrativa ansvarsuppgifter som överförs till presidiet och direktionen.

I samband med detta ställer sig kommittén tveksam till att styrelsesammanträdena nu i regel bara skall hållas en gång om året, vilket kan gå ut över åsiktsutbytet mellan styrelsemedlemmarna. Det är också givet att ett minskat antal sammanträden kan leda till att större delen av styrelsemedlemmarna, som inte tillhör presidiet med fortsättningsvis åtta medlemmar, kan få svårt att uppehålla ett kontinuerligt informationsflöde och ömsesidiga kontakter under tiden mellan de årliga sammanträdena.

EESK har här två förslag för att undanröja dessa tveksamheter och åstadkomma att opinionsbildningen får den bredd och det djup som krävs:

3.5

Garantier för kontinuitet i deltagandet: För att alla styrelseledamöter skall beredas kontinuerliga möjligheter att medverka menar EESK att det behövs kompletterande åtgärder för att kompensera för den lägre närvaro som följer av att mötesfrekvensen minskar och för det reducerade informationsflödet, samtidigt som bredd och djup i opinionsbildningen garanteras. Här gäller det särskilt att säkerställa avstämningen inom grupperna (regeringar, arbetstagare, arbetsgivare) och att ge gruppsamordnarna, som har en betydelsefull roll i detta sammanhang, tillräckliga möjligheter (t.ex. att kalla till särskilda gruppmöten, rätt att föreslå att sammanträden med ett utvidgat presidium sammankallas) och motsvarande resurser.

3.6

Presidiets sammansättning: Med avseende på styrelsepresidiets framtida sammansättning med åtta medlemmar (två per grupp som företräds i centrumet och två representanter för kommissionen) (8) menar EESK att kommissionens förstärkta roll i detta ledningsorgan är anmärkningsvärd. Kommittén hade väntat sig en motivering från kommissionens sida av denna ändrade viktning av intressena. För att centrumet skall fungera förefaller det utskottet absolut nödvändigt att se till att alla tre parter finns företrädda även i presidiet. Kommittén hoppas därför att kommissionens förstärkta roll i centrumets ledning leder till ett ökat tillskott av expertis och att balansen i rösterna härigenom inte ändras.

I sammanhanget erinrar vi om förslaget i centrumets styrelses handlingsprogram från 2001 att inrätta ett utvidgat presidium med ett fåtal permanenta och övriga roterande medlemmar för att etablera jämvikt mellan skälig effektivitet och nödvändig bredd i opinionsbildningen bland styrelsemedlemmarna. EESK rekommenderar att detta motiv tas upp igen, och att man utöver den föreslagna föreskriften i artikel 4.10 om möjligheten att genom ordföranden kalla till extra sammanträden för in en bestämmelse om att utvidgade styrelsesammanträden kan inkallas på presidiemedlemmarnas begäran.

3.7

Direktörens roll och en vice direktörs position: Genom revideringen av förordningen fastställs i huvudsak direktörens funktion att juridiskt företräda centrumet, ansvara för ledningen av centrumet och genomföra styrelsens och presidiets beslut (9). Med hänsyn till det ansträngda interna effektivitetsläget är det tveksamt om denna mycket knappa definition av direktörens roll och ansvar utgör en tillräckligt preciserad och skarp uppgiftsfördelning mellan direktör, styrelse och presidium.

När det gäller direktionsledamöternas roll anser EESK dessutom att det i samband med översynen av Cedefop-förordningen vore lämpligt att överväga att på nytt föra in en vice direktörsfunktion även i stadgarna. Man skulle då än en gång etablera ett läge som visat sig fungera väl i praktiken under mer än 20 år, fram till flyttningen av centrumets säte från Berlin till Thessaloniki 1995. Detta har bidragit till att arbetsmarknadsparterna har kunnat delta utan uppehåll i de avgörande personalbesluten. Dessutom skulle man på så sätt återställa en anpassning till god praxis och till motsvarande föreskrifter i stadgarna för Eurofound i Dublin, vilket EESK ställer sig klart positiv till. Utskottet föreslår därför i enlighet med detta en ändring i artikel 6 som motsvarar bestämmelsen i Eurofound-förordningen (10).

Vidare anser kommittén att det måste fastställas uttryckligen i förordningen att direktörens anställningsavtal ovillkorligen skall undertecknas av styrelseordföranden. Detta bör ovillkorligen också gälla för vice direktörsfunktionen, som skall återinföras. I annat fall skulle dennes anställning i sista hand bli direktörens beslut, vilket knappast motsvarar praxis att ta hänsyn till styrelsens hela intressespektrum.

3.8

Antagande av prioriteringar på medellång sikt: I förordningens artikel 8.1 fastslår kommissionen att ansvaret för antagande av centrumets strategiuppläggning skall definieras i stadgarna. Detta skall ske i form av att prioriteringar på medellång sikt och det årliga arbetsprogrammet fastställs av styrelsen på basis av ett utkast som läggs fram av direktören. Även här handlar det om att formalisera praxis som de facto gällt sedan mitten av 1990-talet. Kommittén välkomnar den nyorientering som kommer till uttryck i att styrelsen får en förstärkt strategisk roll. Vi upprepar emellertid att vi är tveksamma till om man har säkerställt en tillräckligt bred opinionsbildning och effektiv beslutsgång i styrelsen, en nödvändighet för denna roll, med tanke på att antalet sammanträden nu fastställts till ett per år. Vi rekommenderade redan under punkterna 3.4 och 3.6 att förordningen skulle kompletteras med möjligheten till utvidgade presidiesammanträden, och det skulle kunna vara en lösning även här.

Kommittén har all förståelse för att de prioriteringar som fastställs skall ta hänsyn ”till de prioriterade behov som anges av gemenskapens institutioner (11)”. Men vi menar att det är lämpligt att man även för framtiden säkerställer att centrumets produktion inte bara fungerar som politisk rådgivning för gemenskapsorganen och medlemsstaternas regeringar, utan i första hand också måste vara till nytta för aktörerna inom den nationella yrkesutbildningssfären, framför allt arbetsmarknadsparterna ute i medlemsstaterna.

3.9

Lika möjligheter: EESK ställer sig slutligen positiv till att man tar ett konkret steg mot att uppfylla EG-fördragets artikel 3 genom att uttryckligen komplettera stadgarna med målet att åstadkomma jämn fördelning av män och kvinnor i centrumets organ (12). Kommittén uppfattar också detta som ett uppdrag till medlemsstaterna och arbetsmarknadsorganisationerna att tillämpa motsvarande kriterier när de nominerar sina företrädare. Kommittén räknar med att denna ståndpunkt också skall slå igenom i centrumets personalpolitik, särskilt i fråga om tillsättningsbeslut på ledningsnivåer.

30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 112/57

1.1

Europaparlamentet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén har beslutat att behandla problematiken i anslutning till ”kulturens sociala dimension” som en gemensam fråga, eftersom de anser att det finns ett nära samband mellan kultur och social utveckling och att detta kommer att bli ett allt viktigare tema i den europeiska integrationspolitiken.

1.2

Kommittén fastslog redan 1999 i ett yttrande (1) att ”om man utgår ifrån den – mycket vida – definitionen av kultur som orienteringssystem för värden som är relevanta för dem som ingår i en samhällsbildning, är det också kultur som strukturerar fältet för det civila samhällets agerande”. Kommittén anser att bildning och samhälleligt deltagande utgör nyckelfunktioner i kulturen – definierad som en process och ett gemensamt uttryck för tänkande och handlande. Arbetet med den europeiska konstitutionen baseras inte minst på gemensamma värdeföreställningar, målsättningar, grundläggande rättigheter och på en ny syn på demokratiskt handlande. Dessa faktorer utgör sammantaget grunden för en europeisk bild av kulturen. Den europeiska synen på kultur omfattar också viktiga sociala element som solidaritet, social sammanhållning, åtgärder mot marginalisering och diskriminering samt åtgärder för social integration. Utifrån detta – och inom ramen för det europeiska konventet – ser kommittén gärna att den i framtiden blir rådfrågad i ärenden som rör kulturen. Allt detta leder sammantaget dels till att Europaparlamentet får ett särskilt ansvar som demokratiskt representativt organ för Europas medborgare, dels till att Europeiska ekonomiska och sociala kommittén får ett specifikt ansvar såsom institutionell representant för det civila samhällets organisationer inom detta område.

1.3

Europaparlamentet har, med rätta, framhållit att skyldigheten att skapa en gemensam kulturell grund och ett europeiskt civilt område (2) blir allt angelägnare eftersom kulturens nationella dimension tenderar att få nytt liv så fort problematiken blir mer komplex. Dessutom innebär utvidgningen – förutom att den ökar komplexiteten – att det ansluts länder med mycket olika traditioner och olika kulturella och historiska utgångspunkter.