6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/1

(2004/C 33 E/001)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0415/02

från Erik Meijer (GUE/NGL) till kommissionen

(20 februari 2002)

Ämne: Uppstädning, återtagande och destruering av bekämpningsmedel som producerats i EU och sänts till tredje världen

Känner kommissionen till att stora mängder bekämpningsmedel som inte eller endast med svårighet är nedbrytbara har hamnat i tredje världens länder under de senaste årtiondena och att dessa medel skickats dit som ett led i utvecklingsbiståndet eller som ett resultat av att gamla lager som inte längre är önskvärda i länder med starkare ekonomi sänts dit, eller att industrin skickat varuprover i säljfrämjande syfte eller också som ett resultat av vetenskapliga experiment?

Känner kommissionen också till att många av dessa gamla lager aldrig kommit till användning och att de till följd av de insikter man har i dag är farliga och oanvändbara samt att de lagrats och förpackats på ett sådant sätt att oönskade ämnen från dem kommit ut i miljön eller kommer att hamna där om det inte vidtas åtgärder i tid för att förhindra sådant?

3.	Har kommissionen några uppgifter om vilka av de företag som är etablerade inom EU som framställt dessa ämnen och transporterat dem och om vilket kunnande de har för att på ett ansvarsmedvetet sätt kunna ta ämnena tillbaka och destruera dem?

4.	Vilka kontakter har kommissionen till Greenpeace som bland annat i Nepal håller på med en aktion för att ta tillbaka sådana ämnen och destruera dem?

5.	På vilka sätt och i vilken utsträckning är före detta leverantörer eller andra som redan berörs därav beredda att desarmera denna tidsinställda kemiska bomb?

6.	Vilka kompletterande åtgärder anser kommissionen att behövs för att man skall kunna få till stånd en så grundlig uppstädning som möjligt och vad har gjorts med tanke på detta?

Källa: Aktualitetsprogrammet ”2 Vandaag” i nederländsk TV den 29 januari 2002.

Svar från Poul Nielson på kommissionens vägnar

(16 april 2002)

Kommissionen är medveten om det problem som transport av farliga kemikalier till utvecklingsländer utgör och särskilt om hoten från obsoleta bekämpningsmedel mot människors hälsa och mot miljön.

Samtliga obsoleta bekämpningsmedel måste betraktas som riskavfall på grund av deras farliga egenskaper. Transport av riskavfall till länder utanför Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) är förbjuden enligt rådets förordning (EEG) nr 259/93 av den 1 februari 1993 om övervakning och kontroll av avfallstransporter inom, till och från Europeiska gemenskapen (1). Denna förordning inrättar ett kontrollsystem och särskilda åtgärder såsom exportlandets återtagande av olagligt transporterat avfall. I detta sammanhang skulle bekämpningsmedel som exporteras i avsikt att kasseras betraktas som avfall även om de betecknats som produkter av den exporterande parten och därigenom utgöra olagliga transporter. För att denna bestämmelse skall äga tillämplighet måste den exporterande partens avsikt att göra sig av med avfallet ledas i bevis.

Kommissionen förbereder vidare ratificieringen av Stockholmskonventionen om långlivade organiska föreningar vilken undertecknades i maj 2001. Konventionen behandlar för närvarande nio bekämpningsmedel av tolv organiska föreningar.

Bestämmelserna i Stockholmskonventionen beträffande upplag och avfall som innehåller eller är förorenat av långlivande organiska föreningar, anger som målsättning en miljömässigt riktig hantering. I detta syfte skall parterna bland annat sköta upplag på ett säkert, effektivt och miljömässigt riktigt sätt tills dessa är att betrakta som avfall och vidta åtgärder för att hantera, samla in, transportera och förvara avfall på ett miljömässigt riktigt sätt och göra sig av med avfallet på sådant sätt att de långlivade organiska föreningarna förstörs. Parterna skall inte tillåta återvinning, återanvändning, direkt vidareutnyttjande eller alternativa användningar av långlivade organiska föreningar och inte transportera långlivade organiska föreningar över internationella gränser utan att ta internationella regler i beaktande (till exempel Baselkonventionen om gränsöverskridande transporter av riskavfall).

Även om dessa bestämmelser ännu så länge endast gäller för de nio bekämpningsmedel som finns upptagna i Stockholmskonventionen måste en miljömässigt riktig hantering tillämpas på samtliga obsoleta bekämpningsmedel så att bästa möjliga miljöskydd erhålls mot effekterna av denna typ av farligt avfall.

Kommissionen har parallellt lagt fram förslag för att ratificera och för att inom gemenskapen ge kraft åt bestämmelserna i Rotterdamkonventionen om förfarandet för ett förhandsgodkännande av vissa farliga kemikalier och bekämpningsmedel i internationell handel (PIC-konventionen). Denna konventions målsättningar är att bättre informera utvecklingländer om kemikalier (bekämpningsmedel, industriella kemikalier och hushållskemikalier) och att hjälpa dessa länder att hantera dem på ett ordentligt och hållbart sätt. Rotterdamkonventionen utgör därför ytterligare ett viktigt steg på vägen mot en förbättring av den internationella regleringen och hanteringen av riskkemikalier.

Kommissionen har inga uppgifter vilka gör det möjligt att identifiera de företag som har producerat och transporterat de giftiga kemikalier till vilka parlamentsledamoten refererar.

Kommissionen är emellertid väl informerad om de initiativ inriktade på de osäkra lagringsförhållandena för stora mängder utgångna bekämpningsmedel som Greenpeace vidtagit i Nepal och i andra asiatiska och afrikanska länder.

Kommissionen är slutligen medveten om de samarbetsprojekt som Förenta nationernas livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO), Förenta nationeras miljöprogram (UNEP), OECD, biståndsorganisationer, länder med obsoleta lager, tillverkare av bekämpningsmedel och icke-statliga organisationer företagit för att inventera, samla in och undanskaffa existerande lager av obsoleta bekämpningsmedel och för att förhindra att nya lager byggs upp.

(1) EGT L 30, 6.2.1993.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/3

(2004/C 33 E/003)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1638/02

från Bart Staes (Verts/ALE) till kommissionen

(10 juni 2002)

Ämne: Kommissionsledamotens Busquins inställning till skattekonkurrens på EU:s inre marknad

I dagstidningen De Morgen av den 18 maj 2002 låter kommissionsledamoten med ansvar för vetenskapsfrågor, Philippe Busquin, förstå att han är djupt oenig med sin kollega Frits Bolkestein. Busquin anklagar Bolkestein för att hetsa medlemsstaterna mot varandra på skatteområdet: ”Måste vi driva skattekonkurrensen till sin spets på EU:s inre marknad? Herr Bolkestein (inre marknaden) är för. Jag säger klart och tydligt att jag är emot. Det är dags att vi för en principdiskussion om detta.”

Har kommissionsledamoten sedan dess officiellt informerat sin kollega om sitt missnöje med Bolkesteins politik och har han nu uppmanat sin kollega att föra en diskussion om detta?

Om svaret är nej, när kommer kommissionsledamoten Busquin att informera kommissionen officiellt?

Om ja, hur reagerade kommissionen på förslaget om att föra en principdiskussion?

Kan kommissionsledamoten Busquin ännu en gång förklara varför han inte delar Bolkesteins åsikter? Om så inte är fallet, hur skall man då tolka intervjun i tidningen De Morgen?

Svar från Frits Bolkestein på kommissionens vägnar

(18 juli 2002)

Kommissionens ståndpunkt när det gäller unionens skattepolitik framgår av meddelandet ”Skattepolitiken i Europeiska unionen — Prioriteringar för de kommande åren” (1). I detta mycket uttömmande meddelande fastställs flera åtgärdsnivåer och prioriteringar för de närmaste åren. Meddelandet är resultatet av en debatt inom kommissionen om vilken funktion skattepolitiken och beskattningsåtgärder bör fylla.

I meddelandet tas även frågan om skattekonkurrens upp — närmare bestämt i avsnitt 2.3, där det anges att EU:s skattepolitik ”måste helt klart ha som ett prioriterat mål att underlätta för de medborgare och företag som vill utnyttja den inre marknadens fyra friheter (fri rörlighet för personer, varor och kapital samt frihet att tillhandahålla tjänster). Den måste därför lägga tyngdpunkten på att avlägsna skattehindren för dessa fyra friheter. I den utsträckning skattesystemen används som medel för att uppnå fördelnings-, omfördelnings- eller stabiliseringsmål måste skattekonsekvenserna vidare vara klara och tydliga för de avsedda ekonomiska aktörerna. Av båda dessa skäl måste skattesystemen göras enklare och öppnare. Det är viktigt att i detta sammanhang medge att, samtidigt som skadlig skattekonkurrens måste uppmärksammas både på EU-nivå och i ett bredare internationellt sammanhang, särskilt inom OECD, och fördragets bestämmelser om statligt stöd måste respekteras, en viss skattekonkurrens inom EU kanske är oundviklig och att den kan bidra till lägre skattetryck.”

I meddelandet erkänns det också att skattepolitiken inte kan utformas isolerat utan att den måste vara sammanhängande och förenlig med de övriga allmänna målen för EU-politiken, i synnerhet målet att understödja moderniseringen av den s.k. europeiska sociala modellen. I detta sammanhang ankommer det också på ministerrådet att besluta vilka åtgärder som skall prioriteras. Det framgår också tydligt av meddelandet att kommissionen alltjämt är av den uppfattningen att det är nödvändigt med en övergång till omröstning med kvalificerad majoritet, åtminstone i vissa skattefrågor.

Uttalandet om skattekonkurrens i artikeln i De Morgen ligger således helt i linje med det meddelande som antagits av kommissionen. Man bör dock beakta att meddelandet innehåller flera åtgärdsnivåer på kort, medellång och lång sikt.

(1) KOM(2001)260.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/5

(2004/C 33 E/005)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2094/02

från Roger Helmer (PPE-DE) till kommissionen

(16 juli 2002)

Ämne: EU-stöd till palestinsk terrorism

Kan kommissionen bekräfta att den har läst reportaget om avslöjandet när det gäller EU-medel och palestinskt våld (”Lifting the Veil on EU Funding and Palestinian Violence”) som publicerades i Wall Street Journal Europe den 19 juni 2002, och att den vidtar omedelbara åtgärder i syfte att ta itu med de problem som redovisas i artikeln?

Kan kommissionen uttryckligen bekräfta att den undersöker tidningen Die Zeits påståenden om att EU:s omfattande stöd till den palestinska myndighetens television (PA TV) används för propaganda och antisemitiska syften samt för att främja rasism och främlingshat, som numera är olagligt enligt den europeiska arresteringsordern?

Kan kommissionen ange vilka åtgärder som vidtas för att säkerställa att pengar avsedda för utbildning inte utnyttjas för att finansiera religiös intolerans riktad mot judar?

Håller kommissionen med om att den, oavsett att stödet är avsett för budgetförvaltning och redovisningskapacitet, inte längre kan garantera att gemenskapsmedel avsedda för reformer och bistånd inte utnyttjas för att finansiera terrorism, särskilt som Arafat har sagt att han inte gör någon åtskillnad mellan strukturen hos den autonoma regeringen och al-Fatahrörelsen (Die Zeit, författare Kleine-Brockhoff och Schirra)?

Svar från Christopher Patten på kommissionens vägnar

(23 oktober 2002)

Kommissionen kan bekräfta att den har tagit del av den tidningsartikel som frågeställaren hänvisar till. Denna artikel grundar sig till stor del på en artikel som publicerades i Die Zeit i juni 2002, vilken innehöll oacceptabelt många oriktigheter. Kommissionen har gett ett svar på denna artikel och en kopia av detta kommer att sändas direkt till frågeställaren.

Det är oriktigt att påstå att unionen i betydande utsträckning skulle direktfinansiera PA TV (troligen avses här det palestinska TV-bolaget PBC). Kommissionen bidrog till igångsättningskostnaderna för detta TV-bolag 1994. Även några medlemsstater bidrog bilateralt till dessa kostnader. Ett ytterligare bidrag på 1,5 miljoner euro som planerats drogs in 1997, varvid dessa medel inte längre omfattades av ett åtagande.

Även om kommissionen aldrig finansierat palestinska läroböcker (medel har tillhandahållits bilateralt av ett antal medlemsstater), ser den icke desto mindre mycket allvarligt på beskyllningarna att dessa böcker skulle ha ett uppviglande innehåll. Av denna orsak har unionens företrädare i Jerusalem och Ramallah skrivit en rapport (”Palestinian Textbooks — 15 May 2002”) i ämnet, vilken återfinns på webbplatsen för Europeiska unionens råd (1).

Kommissionen är oroad över uppvigling via televisionen, den trycka pressen, läroböcker och andra medier, och den kommer tillsammans med rådet att fortsätta att ta upp denna fråga med ordförande Arafat och den palestinska myndigheten. I detta sammanhang välkomnar kommissionen det åtagande som görs i 100-dagarshandlingsplanen för reform av den 25 juni 2002 om att sträva efter att förstärka humanitära värden och avstå från fanatism i läroplanerna samt främja en vid spridning av en demokratisk, upplyst och öppen anda.

När det gäller beskyllningarna om att unionens medel missbrukas genom att användas för finansiering av terrorism hänvisar kommissionen frågeställaren till sitt svar på fråga E-1554/02 från Bob Van Den Bos (2).

(1) http://ue.eu.int/newsroom/newmain.

(2) EUT C 92 E, 17.4.2003, s. 64.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/6

(2004/C 33 E/006)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2448/02

från Erik Meijer (GUE/NGL) till kommissionen

(29 augusti 2002)

Ämne: I Transsylvanien i Rumänien förbereds ett stort gruvprojekt där guld skall utvinnas med hjälp av giftig cyanid

Erinrar sig kommissionen att en cyanidbassäng i början av 2000 svämmade över invid staden Baia Mare i nordvästra Rumänien? Bassängen hade anlagts av det australiska gruvföretaget Esmeralda för att guld med dess hjälp skulle kunna utvinnas ur malm som brutits i dagbrott. Resultatet av detta blev att giftigt vatten från floden Tiszas övre lopp strömmade genom Rumänien, Ungern och Serbien med omfattande fiskdöd som konsekvens.

Känner kommissionen till att det kanadensiska gruvföretaget Gabriel Resources, som bildar en del av kombinatet Eurogold där det samarbetar med det statliga företaget Minvest, söker investerare för ett storskaligt gruvprojekt i dalen vid Rosia Montana (före 1918: Verespatak) öster om Cimpeni och Abrud i den rumänska ”judetul” (provinsen) Alba och floden Mures/Maros' vattenföringsområde, varvid det skall anläggas en 600 hektar stor cyanidbassäng utan betongbotten och dessutom urgamla bergsbyar inom ett område på 1 600 hektar skall utrymmas för detta ändamål, samt att arbetet med detta redan inletts?

3.	Känner kommissionen också till att det kanadensiska företaget under tiden köpt upp den lokala koppargruvan för att lägga ner den och på det sättet kunna ta över utbildad personal, så att man inte kan förvänta sig någon större ökning av sysselsättningen på det lokala planet?

4.	Tycker kommissionen det kan accepteras att stora, nedströms belägna områden i kommande EU-medlemsstater kan göras obeboeliga genom att guld utvinns med hjälp av en farlig och föråldrad teknik av ett slag som inte längre används annat än i tredje världen?

Källa: ”De Volkskrant” av den 13 och 17 juli 2002.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/6

(2004/C 33 E/007)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2449/02

från Erik Meijer (GUE/NGL) till kommissionen

(29 augusti 2002)

Ämne: Kontakter med Världsbanken, Rumäniens regering och aktionsgruppen Alburnus Maior om hur det kan undvikas att det uppstår ett giftigt katastrofområde i Transsylvanien

Vad känner kommissionen till om Världsbankens medverkan vid Eurogolds projekt invid den rumänska byn Rosia Montana? Denna medverkan har av företaget, med Världsbankens passiva medgivande, använts som ett argument för att locka investerare, varvid företaget hävdat att Världsbanken själv gärna skulle se att det anlades en guldgruva inom området, medan Världsbanken meddelat att projektet fortfarande befinner sig på undersökningsstadiet?

2.	Håller kommissionen med mig om att Rumäniens ekonomi, som behöver stärkas, inte har någon nytta av sådana projekt som bygger på kortsiktig primitiv rovdrift som leder till skador av ett slag som knappast kan repareras på angränsande marker, miljö och kommande generationer?

Är kommissionen beredd att eftertryckligen avråda Rumäniens regering och Världsbanken från att fortsätta på denna väg, både genom att förespråka att en eventuellt återupptagen guldutvinning på detta område inte skall ske med hjälp av brytning i dagbrott och genom att se till att inga källor till dödligt gift kvarstår efter det att gruvdriften avslutats?

Är kommissionen beredd att upprätthålla kontakter med aktionsgruppen Alburnus Maior som uppstått som en följd av detta projekt samt att vidta andra åtgärder för att det skall kunna undvikas att det efter femton år av gruvdrift uppstår ett giftigt område och att det kring detta område i framtiden kan uppstå katastrofområden som tål en jämförelse med Tjernobyl?

Källa: ”De Volkskrant” av den 13 och 17 juli 2002.

Gemensamt svar

på de skriftliga frågorna E-2448/02 och E-2449/02

ingivet av Günter Verheugen för kommissionen

(21 oktober 2002)

Efter den händelse som frågeställaren hänvisar till inrättade kommissionen Baia Mare-arbetsgruppen som har till uppgift att fastställa fakta när det gäller denna händelse samt bedöma vilka skadeverkningar den har haft och vilka slutsatser som kan dras av den. Till följd av denna händelse och andra liknande händelser offentliggjorde kommissionen meddelandet ”Säker gruvdrift: en uppföljning av den senaste tidens gruvolyckor” (1).

Kommissionen har tagit emot vissa uppgifter rörande det projekt som frågeställaren nämner, men den vare sig deltar i detta eller har haft några särskilda kontakter med Världsbanken i detta avseende.

Kommissionen har inte underrättats om köpet av en koppargruva i länet (judet) Alba och även om det uppköpande företagets avsikter.

Kommissionen bistår kandidatländerna med införlivandet och genomförandet av gemenskapens regelverk inför anslutningen. För närvarande finns det inte något särskilt område inom gemenskapens regelverk som avser just miljöskydd i samband med guldbrytning och detta särskilda projekt finansieras inte på något sätt med gemenskapsmedel. Den rumänska lagstiftning genom vilken direktiven rörande rätt att ta del av miljöinformation respektive miljökonsekvensbedömning (2) införlivas bör tillämpas, även om införlivandet av båda direktiven ännu inte är slutfört.

Det bör emellertid understrykas att det företag som ansvarar för projektet och som är skyldigt att ansöka om miljötillstånd ännu inte inkommit med någon officiell begäran härom till de rumänska myndigheterna.

I samband med sina åtgärder för att främja ett gott styre har kommissionen dessutom antagit en särskild handlingsplan i detta hänseende för miljön. En av hörnstenarna i ett gott styre är att beslut fattas på grundval av fullständig information och i samråd med alla de grupper som beslutet kommer att påverka, inbegripet olika medborgargrupper och de boende i området för det föreslagna projektet. Kommissionen förväntar sig således att Rumänien beaktar dessa principer.

(1) KOM(2000) 664 slutlig.

(2) Rådets direktiv 97/11/EG av den 3 mars 1997 om ändring av direktiv 85/337/EEG om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (EGT L 73, 14.3.1997). Rådets direktiv 90/313/EEG av den 7 juni 1990 om rätt att ta del av miljöinformation (EGT L 158, 23.6.1990).

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/8

(2004/C 33 E/009)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2496/02

från Mogens Camre (UEN) till kommissionen

(9 september 2002)

Ämne: Sharialagstiftning i muslimska länder

En ung kvinna vid namn Amina Lawal dömdes den 19 augusti 2002 till döden genom stening av en domstol i norra Nigeria. Hennes ”brott” består i att hon haft ett förhållande med en man som hon inte är gift med.

Detta är inte ett isolerat fall eller en situation som bara gäller Nigeria. Att unga kvinnor döms till döden genom stening är allmänt förekommande i de muslimska länder som tillämpar sharialagstiftning. Det har alltså funnits åtskilliga liknande fall i Nigeria, Pakistan. Saudiarabien och en rad andra muslimska länder.

Att unga kvinnor skall stenas på grund av otrohet och sex utanför äktenskapet är något som alla normalt funtade människor tar avstånd ifrån. Därför har både kvinnorättsgrupper, invandrarorganisationer, Amnesty International och andra tagit avstånd från den dom som avkunnades i Nigeria.

Det internationella samfundet måste reagera om denna barbariska grymhet skall kunna undvikas i framtiden.

Kan kommissionen därför redogöra för vad den ämnar göra i just Amina Lawals fall? Kan kommissionen också redogöra för i vilka länder sharialagstiftning tillämpas och hur många fall av stening av kvinnor per år som förekommer i vart och ett av dessa länder?

Gemensamt svar

på de skriftliga frågorna E-2495/02 och E-2496/02

ingivet av Poul Nielson för kommissionen

(6 november 2002)

EU har genomgående motsatt sig utdömandet av dödsstraff och har fastställt sin politik i riktlinjerna för EU:s politik gentemot tredjeland rörande dödsstraff (Guidelines to EU policy towards third countries on the death penalty (1)). I dessa riktlinjer nämns inte endast EU:s mål att dödsstraffet skall avskaffas i hela världen utan understryks även att de stater som framhärdar i att tillämpa straffet skall göra detta på ett sätt som medför minsta möjliga lidande. Det står uppenbart att bruket att stena inte uppfyller det villkoret.

Kommissionen har lämnat konkret stöd till projekt för avskaffandet av dödsstraffet i hela världen. Resultaten av en förslagsinfordran avseende 7 miljoner euro inom ramen för Europeiskt initiativ för demokrati och mänskliga rättigheter håller för närvarande på att utvärderas.

I fallet Amina Lawal har beslutet överklagats till shariadomstolen i Katsina. Amina kan sedan överklaga beslutet till federala appellationsdomstolen i Kaduna och högsta federala domstolen i Abuja. Avrättningen av Amina kan inte ske medan hon ammar sitt barn, dvs. förrän i januari 2004. EU utfärdade den 21 augusti 2002 en förklaring och uttryckte sin djupa oro över domen. EU har uppmanat Nigerias regering att avskaffa dödsstraffet eller att, som ett första steg, införa ett moratorium. EU uttrycker vidare sin oro över de omänskliga straff som utdömts i vissa delstater i Nigeria. Kommissionen kommer genom sin delegation i Abuja noggrant att följa utvecklingen i fallet Amina. Det har ännu inte skett några avrättningar genom stening i Nigeria. Kommissionen tillkännagav i mars 2001 en tilldelning till Nigeria från Nionde Europeiska utvecklingsfonden (EUF) på 222 miljoner euro. Den sammanlagda summa som finns tillgänglig för programplaneringen uppgår, inbegripet belopp som inte spenderats inom tidigare EUF, till 552 miljoner euro.

EU intar ett liknande förhållningssätt gentemot andra länder som utdömer sådana grymma och omänskliga straff som stening. I fallet Iran har Amnesty International rapporterat att det under 2001 avrättades minst 139 människor, varav två kvinnor uppgavs ha stenats till döds. EU lade fram en resolution på FN:s 56:e generalförsamling i vilken man bl.a. djupt beklagade att sådana avrättningssätt användes, och frågan tas upp i samtalen med de iranska myndigheterna. Kommissionen planerar inte för närvarande några projekt i Iran men har under åren finansierat ett begränsat antal insatser på sådana områden som narkotika och flyktingar.

Kommissionen är inte i stånd att lämna några detaljerade upplysningar om vilka länder som tillämpar sharia och det exakta antalet avrättningar genom stening i varje sådant land.

Alla gemenskapens avtal med tredjeland innehåller en klausul i vilken anges att respekten för de mänskliga rättigheterna är en grundläggande beståndsdel av avtalet. Om en part inte uppfyller sina skyldigheter när det gäller de mänskliga rättigheterna, är det möjligt att tillfälligt inställa tillämpningen av avtalet. Att ställa in biståndet till ett land skulle dock vanligtvis vara mer skadligt för de fattigare delarna av samhället och skulle minska våra möjligheter att utöva påtryckningar i fall som dessa. Det är därför en sista utväg.

(1) Finns tillgänglig på www.europa.eu.int/comm/external_relations/human_rights.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/9

(2004/C 33 E/010)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2558/02

från Erik Meijer (GUE/NGL) till kommissionen

(13 september 2002)

Ämne: Ekonomisk kontroll 2: Motstridiga visioner hos kommissionens ledamöter och tjänstemannakåren

Varför har kommissionen trots de förutsebara nackdelarna (se föregående frågor) tagit risken att ytterligare alienera sig från den allmänna opinionen genom att flytta den tidigare chefen för budgetkontrollen Marta Andreasen från hennes post i maj 2002, sedan hon först internt och sedan offentligt hade varnat för den dåliga interna kontrollen?

2.	Kommer kommissionen ihåg att det inte är första gången som man flyttar en tjänsteman från hans/hennes post p.g.a. liknande kritik? Vad har man lärt av den förra omplaceringen (Paul van Buitenen 1999)?

Blev kommissionen överraskad av att Andreasens kritik senare bekräftades av chefen för internrevisionen, Jules Muis, och av revisionsrätten som enligt Financial Times anser att bokföringsmetoderna är otillförlitliga och osäkra, inte följer gällande redovisningsregler och inte tillämpar dubbel bokföring som i dylika fall synes underlätta kontrollen av inkomster och utgifter?

4.	Har dokumenten från revisionsrätten och Muis offentliggjorts, så att alla kan verifiera den kritik som under tiden sipprat ut till pressen? Om så inte är fallet, varför inte?

Varför bidrar kommissionsledamot Schreyer ytterligare till att skada trovärdigheten när det gäller hur EU fungerar genom att reagera på den förklaring som Andreasen lämnade i London den 1 augusti 2002, enligt vilken EU:s budget är mycket känslig för bedrägerier, systemet är sämre än i de konkursdrabbade amerikanska företagen Enron och Worldcom, det inte finns någon möjlighet att kontrollera siffrorna och att bedrägerier göms i systemet utan att någon ser dem eller letar upp dem, med ett tillkännagivande av att revisionsrättens rapport inte skall publiceras eftersom den innehåller felaktigheter och tonen inte är den rätta samt att Andreasen rent av aldrig borde ha anställts?

Anser kommissionen — inte endast i detta fall, utan även i andra fall — att det ledningsmässigt är riktigt och ändamålsenligt att stämpla avvikande uppfattningar som ”felaktiga”, och att använda detta argument för att hålla dem utanför diskussionen, eller är man bered att i framtiden avstå från ett dylikt angreppssätt?

Svar från Michaele Schreyer på kommissionens vägnar

(15 januari 2003)

Kommissionen hänvisar till sitt svar på parlamentsledamotens fråga E-2557/02 (1). Kommissionen avstår från att kommentera enskilda fall under utredning.

Kommissionen inledde en viktig och omfattande administrativ reform redan år 2000. Många åtgärder i vitboken ”Reformen av kommissionen” (2), som antogs av kommissionen den 1 mars 2000 avser särskilt en ökad intern kontroll och revision samt tjänstemännens ansvarsskyldighet, upprättandet av en internrevision och en central finanstjänst, samt en förstärkt finansförvaltning och -kontroll på generaldirektoraten. Kommissionen har föreslagit en ny budgetförordning, och gläder sig över att rådet har fattat beslut om denna åtgärd som givits stöd av Europaparlamentet. Denna modernisering planerades redan i kommissionens arbetsdokument från juni 2001, vilket låg till grund för rekryteringen av räkenskapsföraren i januari 2002.

För att fylla ett självklart behov av klara och exakta bestämmelser om hur misstanke om allvarliga överträdelser skall rapporteras infördes 1999 nya strikta bestämmelser enligt vilka tjänstemännen är skyldiga att rapportera sådana allvarliga förseelser. Dessa bestämmelser omfattar ett antal säkra och effektiva kanaler som tjänstemännen kan använda för att ge uttryck för sina misstankar, och de ger också skydd till tjänstemän som gör så i god tro. 2002 infördes nya bestämmelser om anmälan om oegentligheter, som innebär ett striktare och mer omfattande system på detta område. Som parlamentsledamoten utan tvekan känner till har dessa bestämmelser tillämpats på Paul Van Buitenen, med hans godkännande, i avvaktan på att de faktiskt skall antas.

Kommissionen vill framhäva att bestämmelserna gäller avslöjanden om bedrägeri, korruption och andra jämförbara allvarliga överträdelser. De omfattar inte meningsskiljaktigheter om laglig politik. Parlamentsledamoten torde också känna till att Marta Andreasen har hävdat att den kommissionsledamot som ansvarar för budget lade fram en budgetförordning som skulle medföra ökade risker för bedrägeri. Den nya budgetförordningen välkomnades inte bara av revisionsrätten, utan stöddes också av Europaparlamentet och antogs enhälligt av rådet. Marta Andreasens anklagelser riktar sig sålunda inte endast mot kommissionen, utan även mot revisionsrätten, Europaparlamentet, rådet och de femton medlemsstaterna.

För budgetåret 2001 kom rätten, liksom för tidigare budgetår, fram till att de årliga räkenskaperna i god ordning motsvarar kommissionens intäkter och utgifter för året och deras finansiella ståndpunkt vid årsslutet. Man reserverade sig dock beträffande fyra punkter i de allmänna räkenskaperna. Kommissionens räkenskaper följer normerna i budgetförordningen och kontantprincipen. Parlamentsledamoten torde känna till att det finns olika standardmetoder för att lägga fram de allmänna räkenskaperna. Kommissionen kommer att följa budgetförordningen och dess normer enligt redovisning baserad på principer om periodiserad redovisning. Dessa bestämmelser kommer att vara bindande från och med 2005.

När det gäller frågan om dess räkenskapsmetoder vill kommissionen hänvisa till sitt svar på den skriftliga frågan E-2455/02 från Chris Heaton-Harris (3). I en artikel av professor Vicente Montesinos (4), som kommissionen kommer att översända till parlamentsledamoten och Europaparlamentets generalsekretariat, framhåller professor Montesinos att framsteg redan har gjorts inom ramen för reformprogrammet och sammanfattar att situationen är jämförbar med den som råder i de flesta offentliga förvaltningar i EU.

Till följd av kommissionens eget förslag från 2000 innehåller dessutom redan omarbetningen av budgetförordningen (5) de bestämmelser som efterfrågas, nämligen integrerad redovisning baserad på principer om periodiserad redovisning.

Den skrivelse från kommissionens internrevision som parlamentsledamoten nämner grundande sig på preliminära resultat från en pågående revision, och borde inte har förekommit utanför institutionen i det stadiet. Varken budgetförordningen eller relevanta normer för internrevision föreskriver att preliminära resultat från pågående internrevision används utanför institutionen. Detta för att skydda relationen mellan revisor och den som granskas, eftersom detta är nyckeln till en effektiv internrevision.

Helt i enlighet med budgetförordningen får dock Europaparlamentet regelbundna rapporter från internrevisionen, som sammanfattar revisionsresultat, rekommendationer och uppföljning.

Den interna skrivelse som parlamentsledamoten nämner låg också till grund för upprättandet av den årliga verksamhetsrapporten och deklarationen från generaldirektören för Budget. Generaldirektörens årsrapporter, den sammanfattande rapporten och IAS årliga verksamhetsrapport har översänts till parlamentet.

Den fråga som riktar sig till revisionsrätten har kommissionen inte mandat att svara på.

Det finns ingen grund för en jämförelse mellan fall som Enron eller Worldcom och kommissionens räkenskaper. Enron- och Worldcom-fallen innefattade påstått avsiktligt hemlighållande av skulder i syfte att dölja företagens verkliga finansiella ställning för att påverka aktiemarknaden och garantera bonus för högre chefer. Kommissionens räkenskaper har konsekvent certifierats av revisionsrätten så att de korrekt speglar verkliga intäkter och utgifter, i enlighet med budgetförordningen. Den manipulation som enligt uppgift skall ha förekommit av räkenskaperna hos Enron och Worldcom kan inte ske vid en redovisning baserad på in- och utbetalningar som är fallet i gemenskaperna.

Kommissionen har tagit till sig den kritik som revisionsrätten har riktat mot kommissionens redovisning under de gångna åren, och har vidtagit åtgärder för att rätta till situationen.

Utöver vissa särskilda åtgärder i vitboken om reformen och förslagen om omarbetning av budgetförordningen enligt ovan har följande åtgärder vidtagits:

—	Efter en anbudsinfordran genomfördes en undersökning som lades fram i mitten av 2000 av en expert på offentlig redovisning (professor Montesinos från universitetet i Valencia).

—	År 2000 antog kommissionen en vitbok om reformer som bland annat omfattar en omarbetning av budgetförordningen och som föreskriver åtgärder beträffande revisorns roll. Många av reformförslagen har redan genomförts.

—	I juni 2001, efter ovan nämnda studie, gjorde kommissionen ett utkast till en handlingsplan för modernisering, som därefter diskuterades med revisionsrätten. Moderniseringen av redovisningen har fortsatt.

—	Den 25 juni 2002 antog rådet en omarbetad budgetförordning enligt vilken man senast 2005 skall införa ett integrerat integrerad redovisning baserad principer om periodiserad redovisning enligt kommissionens förslag.

—	Den 24 juli lade kommissionen fram ett memorandum om reformen av redovisningen.

Detta visar att kommissionen lyssnar till välgrundad kritik och är öppen för att genomföra rekommendationer om den pågående reformprocessen. Kommissionen har inte bara rätt, utan är skyldig att försvara sig mot felaktiga anklagelser.

(1) EUT C 242 E, 9.10.2003, s. 25.

(2) KOM(2000) 200 slutlig.

(3) EUT C 161 E, 10.7.2003, s. 22.

(4) Generalsekreteraren för European Organisation of Regional Audit Institutions (Eurorai).

(5) Rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget, EGT L 248, 16.9.2002.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/11

(2004/C 33 E/011)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2750/02

från María Izquierdo Rojo (PSE) till kommissionen

(1 oktober 2002)

Ämne: Våldtäkten på den pakistanska läraren Mukhtar Mai och bydomstolar

I juni 2002 våldtogs den pakistanska läraren Mukhtar Mai upprepade gånger av fyra män på order av en bydomstol eller ”panchayat” i södra Punjab. Mai straffades eftersom hennes 12-årige bror hade haft ett förhållande med en ung flicka av högre kast. Hon dömdes enligt de ”hederslagar” som de pakistanska (utomrättsliga) bydomstolarna tillämpar. Halvnaken och utsatt för hundratals grannars blickar tog sig Mai hem till fots efter våldtäkten. I slutet av augusti dömdes två av våldtäktsmännen till döden.

Vilka åtgärder kan Europeiska unionen vidta, mot bakgrund av denna händelse och andra liknande händelser som tyvärr utspelar sig i Pakistan, för att sätta stopp för tillämpningen av detta system med bydomstolar, vilket är ett brott mot de mänskliga rättigheterna? Vilka utvecklings- och samarbetsprojekt kan utnyttjas mot dessa hedersbrott?

Svar från Christopher Patten på kommissionens vägnar

(16 oktober 2002)

Kommissionen är djupt oroad över kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Pakistan, i synnerhet de diskriminerande s.k. hederslagar som i vissa fall tillämpas av pakistanska bydomstolar.

Utöver officiella de marscher till de pakistanska myndigheterna försöker Europeiska unionen, genom kommissionens delegation i Pakistan i samarbete med medlemsstaternas ambassader, göra de pakistanska myndigheterna uppmärksamma på dessa frågor vid varje lämpligt tillfälle. Unionen väntas inom de närmaste veckorna göra en officiell de marsch till Pakistans minister för lag och rättvisa, med särskild inriktning på de mänskliga rättigheterna och däribland de s.k. hederslagarna.

I alla utvecklingsprojekt med anknytning till utbildning, sjuk- och hälsovård, jordbruk, social utveckling och landsbygdsutveckling tar kommissionen regelmässigt allt större hänsyn till jämställdhetsaspekten som genomgående tema så att denna vid det konkreta genomförandet av kommissionens program får ett kraftigt genomslag i frågor som rör könsdiskriminering. Ett exempel på detta är programmet för social utveckling på landsbygden i Pakistan inom vilket genusrelaterade frågor tas upp i samband med utbildning, kampanjverksamhet och åtgärder för ökad medvetenhet om dessa frågor genom finansiering av små lokala icke-statliga organisationer som har möjlighet att verka i avlägsna områden på landsbygden där hederslagar fortfarande tillämpas.

Vidare har Pakistan förklarats som prioriterat land inom ramen för det europeiska initiativet för mänskliga rättigheter och demokrati. En förslagsinfordran har utfärdats i detta sammanhang. Den har som särskild målsättning att förbättra förmågan hos det civila samhällets organisationer och stödja rättsväsendet med betoning på en förstärkning av institutionerna och rättshjälp till offren för våld inom hemmet eller könsrelaterat våld.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/12

(2004/C 33 E/012)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2861/02

från José Ribeiro e Castro (UEN) till kommissionen

(10 oktober 2002)

Ämne: Angola och insyn i statsfinanserna

Den 12 september i år uppgavs i medierna att Världsbankens vice ordförande för Afrika, Calisto Madavo, hade sagt i Luanda att Världsbanken misstänkte att tusen miljoner dollar försvunnit ur den angolanska statsbudgeten. Samtidigt förespråkade han en öppen förvaltning av statsfinanserna, som något nödvändigt bland annat för att minska antalet fattiga.

Calisto Madavo sade också att det var betydelsefullt att det var statschefen själv, Eduardo dos Santos, som hade tagit upp frågan om insyn i Angolas statsfinanser, under deras samtal. Enligt Världsbankens vice ordförande för Afrika är det de politiska makthavarnas och det civila samhällets ansvar att vidta åtgärder för att skapa insyn i de statliga räkenskaperna.

När det gäller Världsbankens stöd till strukturella reformer i Angola, uppgav Calisto Madavo att biståndet skulle organiseras i etapper, och att det var mycket viktigt att anslagen användes för de projekt de var avsedda för.

I den resolution som Europaparlamentet röstade igenom den 4 juli i år (P5_TA(2002)0375) sägs följande: ”Europaparlamentet uppmanar Angolas regering och dess industri- och handelspartner att inrätta öppna och ansvarstagande strukturer för förvaltning av Angolas naturresurser, i synnerhet olje- och diamantutvinningen, för att vinsterna från dessa verksamheter skall användas för att bekämpa fattigdomen och finansiera en övergripande, hållbar, rättvis och varaktig utveckling”.

Denna uppmaning har Europaparlamentet redan framfört i flera resolutioner, och inte endast när det handlat om Angola. Den är giltig även för andra liknande situationer och mer allmänt för frågor i samband med Europeiska unionens utvecklingspolitik.

Jag vill nu fråga kommissionen: Har kommissionen följt utvecklingen ordentligt i denna viktiga fråga om insynen i Angolas statsfinanser? Hur bedömer kommissionen i dagsläget den nuvarande situationen och den närmaste framtiden, både vad gäller intäkterna från olje- och diamantindustrin och statens räkenskaper i allmänhet?

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/13

(2004/C 33 E/013)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2862/02

från José Ribeiro e Castro (UEN) till kommissionen

(10 oktober 2002)

Ämne: Angola och budgeten för 2003

Att Angolas regering visar så svalt intresse för de sociala frågorna är något som föranlett många kommentarer och kritik från det internationella samfundet och även från de frivilligorganisationer som är insatta i den angolanska verkligheten. Ett mätbart tecken på hur de sociala frågorna behandlas är att det år efter år avsätts så lite pengar i budgeten till områden som hälsovård, socialhjälp, utbildning, boende, hygien etc. Det långa inbördeskriget är kanske den främsta orsaken till detta. Att kriget aldrig tog slut har bidragit till den paradoxala situation som kritiserades då den gemensamma församlingen för AVS-länderna och EU senast sammanträdde: ”den omänskliga paradox som skapats genom angolanernas mångåriga lidanden, med ett land som skulle kunna vara oerhört rikt, men där befolkningen lever i extrem fattigdom” och i Europaparlamentets resolution av den 11 april i år (P5_TA(2002)0192): ”situationen innebär en grym paradox: ett potentiellt mycket rikt land vars befolkning lever i stort armod och ett lidande som i många år har karaktäriserat Angolas folk”.

Några gånger har den angolanska regeringen visat att den bryr sig om kritiken och att den är villig att förändra situationen. Det var fallet då den allmänna statsbudgeten för 2002 skulle utarbetas och godkännas. Då, i november 2001, sade Angolas planeringsminister att man för första gången sedan Angola blev självständigt hade placerat försvarsindustrin på tredje plats vad gällde anslagstilldelningen, medan hälsovård och utbildning skulle få de största anslagen.

För 2003 väntas nu en mycket djupgående och ännu tydligare förändring, eftersom två faktorer tillkommit: dels har kriget tagit slut, dels är hjälpbehoven enorma, eftersom det finns miljoner flyktingar och tvångsförflyttade människor. Befolkningsgrupperna måste försonas och civilbefolkningen måste få återgå till ett normalt liv. Alla törstar efter normala levnadsförhållanden och normala utvecklingsmöjligheter.

Det internationella samfundet, inte minst EU och dess medlemsstater, bör naturligtvis fortsätta med sitt stöd till Angola. Men om den nya politik som nu signaleras, med klar social inriktning, verkligen kommer att drivas av de angolanska myndigheterna, skulle det kunna uppmuntra till nya givarkonferenser, som ett grundläggande tecken på goda styrelseformer och som ett tecken på att Angolas enorma rikedomar, förmåga och möjligheter äntligen skall kunna utnyttjas så att det gagnar hela folket och landets utveckling på alla områden.

Jag vill därför fråga kommissionen: Har kommissionen följt situationen och utvecklingen avseende de angolanska statsbudgetarna, framför allt i fråga om genomförandet av 2002 års budget och utarbetandet av budgeten för 2003? Hur ser kommissionen på genomförandet av 2002 års budget och utarbetandet av budgeten för 2003, framför allt när det gäller sociala frågor och socialt ansvar och den betydelse dessa områden ges — eller inte ges?

Gemensamt svar

på de skriftliga frågorna E-2861/02 och E-2862/02

ingivet av Poul Nielson för kommissionen

(4 december 2002)

Frågan om insyn i och riktigheten hos de offentliga räkenskaperna och genomförandet eller utarbetandet av budgetarna för 2002 och 2003 hänger nära samman. Det råder samstämmighet om att insynen i och riktigheten hos Angolas offentliga räkenskaper är långt ifrån tillfredsställande, särskilt när det gäller intäkter av olja och diamanter, och att det nästan är omöjligt att få tag i tillförlitliga uppgifter. Detta är roten till svårigheterna i förbindelserna mellan Internationella valutafonden (IMF) och Angola. Kommissionen anser att ett nära samarbete mellan Angola och IMF är av yttersta vikt för landets återuppbyggnad och uppmanar Angola att anstränga sig för att komma över det dödläge som råder.

Kommissionen betonar behovet av att inrätta sådana mekanismer för hanteringen av Angolas naturresurser, framför allt oljeproduktion och diamanter, som medger insyn och ansvar, så att intäkterna av dessa, tillsammans med de fortlöpande bidragen från världssamfundet, kan användas för att bekämpa fattigdomen och finansiera landets återuppbyggnad. En av gemenskapens prioriteringar i den framtida strategin för samarbete med Angola är därför att bidra till en förbättrad förvaltning av de offentliga finanserna. Nivån på och naturen hos detta stöd, som uppskattas till 5-10 miljoner euro, beror i mycket stor utsträckning på hur solida samarbetet och samordningen med Angolas regering är. Angolas regering har förklarat att full insyn kommer att uppnås under de närmaste åren, och uppfyllelsen av denna utfästelse kommer att följas upp noggrant. Dessutom förbereds en revision av oljesektorn. IMF förväntas skicka en delegation till Angola i slutet av 2002, vilket tyder på en positiv förändring.

När det gäller upplysningar om genomförandet av 2002 års budget och utarbetandet av 2003 års budget medger inte bristen på riktiga och detaljerade upplysningar någon välunderbyggd kommentar i denna fråga. I 2002 års statsbudget, som antogs i ändrad form den 17 juli 2002, har det inte varit möjligt att kontrollera i vilken utsträckning — om så överhuvud taget är fallet — utgifterna för den sociala sektorn överstiger dem för försvarssektorn. 2003 års budget är fortfarande under diskussion. Regeringens ekonomiska och sociala program för 2003/2004 godtogs dock förra månaden, inbegripet investeringsprogrammet för återställande av grundläggande samhällstjänster (hälso- och sjukvård, utbildning, vatten, elektricitet och landsvägar) för landsbygdens befolkning. Enligt detta investeringsprogram skall 20 miljoner US-dollar investeras i varje provins under de närmaste två åren (10 miljoner US-dollar under 2003 och 10 miljoner US-dollar under 2004). Detta skulle, om programmet genomfördes, innebära en stor förbättring när det gäller de sociala utgifterna och ett välkommet komplement till det av gemenskapen finansierade programmet för återuppbyggnad av landsbygden i de centrala högländerna.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/14

(2004/C 33 E/014)

SKRIFTLIG FRÅGA E-3142/02

från Sérgio Marques (PPE-DE) till kommissionen

(4 november 2002)

Ämne: Gemensamt momssystem

Den juridiska och politiska målsättning som utformades 1967 i samband med antagandet av momssystemet, dvs. att främja ett system grundat på beskattning av varor och tjänster i ursprungsmedlemsstaten, har successivt frångåtts. Dagens momssystem av övergångskaraktär är komplicerat, inaktuellt och inbjuder lätt till bedrägerier, även om det förvisso har möjliggjort slopandet av kontroller vid unionens inre gränser, vilket under vissa omständigheter har gjort det möjligt att fortsätta att uppbära skatten i mottagarlandet. Ett betydande problem är svårigheten att få andra medlemsstater att betala tillbaka momsen. Ett annat problem rör kostnaderna för och svårigheterna med att använda skatterepresentanter, vilket operatörer som är aktiva i andra medlemsstater, inte minst små och medelstora företag, upplever som sitt största problem. Operatörerna hänvisar ofta till att olika medlemsstater tillämpar olika metoder.

Dessutom är vissa av bestämmelserna i det sjätte direktivet och vissa av de rättsliga instrument som under årens lopp har ändrat direktivet oklara och ofullständiga. Även de många undantag som medlemsstaterna har begärt har bidragit till att skapa ett visst kaos i systemet.

De rättsliga instrument som nyligen antogs ändrade inte någon större utsträckning denna situation.

Kan kommissionen besvara följande frågor:

När avser kommissionen att utforma ett slutgiltigt momssystem eller åtminstone anpassa dagens system till rådande behov? Om man utgår från detta sista antagande, anser då inte kommissionen det vara nödvändigt att sammanföra de olika bestämmelser som finns både i gemenskapens primär- och sekundärrätt i ett enda rättsligt instrument?

2.	Borde man inte dessutom på nytt se över alla de undantag som beviljats medlemsstaterna och låta endast de som är särskilt nödvändiga och effektiva vara kvar?

Svar från Frits Bolkestein på kommissionens vägnar

(9 december 2002)

Det slutgiltiga mervärdesskattesystemet förväntas komma att grunda sig på principen om att transaktioner som leder till förbrukning i gemenskapen skall beskattas i ursprungsmedlemsstaten. Innan ett sådant system kan införas måste medlemsstaternas skattesystem harmoniseras i mycket omfattande utsträckning. Det har ännu inte varit möjligt att uppnå den grad av harmonisering som är nödvändig.

Även om kommissionen fortfarande anser att ett slutgiltigt system är ett mål på lång sikt för gemenskapen erkänner den emellertid att det krävs förbättringar av det nuvarande systemet på kort sikt för att avhjälpa bristerna i den nuvarande ordningen. Den införde därför en ny mervärdesstrategi i juni 2000, vilken grundar sig på fyra huvudmål, nämligen förenkling och modernisering av gällande regler, en enhetligare tillämpning av dessa regler och ett närmare administrativt samarbete (1).

En kodifiering av sjätte momsdirektivet (2) är en av prioriteringarna i den nya mervärdesskattestrategin. Kodifiering av gällande bestämmelser är förenlig med förenklingsmålet. Denna kodifiering kommer att ta formen av en omarbetning av den gällande texten. Omarbetningen har till syfte att rationalisera textens struktur utan att genomföra några större ändringar, vilka hellre bör få formen av särskilda förslag om genomförande av den nya strategin. Kommissionen håller för närvarande på att förbereda en omarbetning och den omarbetade texten kommer att läggas fram i form av ett förslag från kommissionen under 2003. När detta väl antagits kommer den omarbetade texten att ge tydlig bild av den gällande gemenskapslagstiftningen.

I sitt meddelande om en ny mervärdesstrategi angav kommissionen även att den skulle komma att genomföra vissa rationaliseringar av det betydande antalet avvikelser enligt artikel 27 i rådets sjätte momsdirektiv som för närvarande är i kraft. Denna rationalisering planeras leda till framläggandet av ett förslag som innebär att vissa avvikelser som visat sig vara särskilt effektiva införlivas i direktivet. Kommissionen har påbörjat förberedelserna härför i avsikt att kunna lägga fram förslaget under 2003.

(1) Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet — Strategi för en förbättring av mervärdesskattesystemets funktion inom ramen för den inre marknaden (KOM 2000) 348 slutlig).

(2) Rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter — Gemensamt system för mervärdeskatt: enhetlig beräkningsgrund, EGT L 145, 13.6.1977.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/15

(2004/C 33 E/015)

SKRIFTLIG FRÅGA P-3173/02

från Charles Tannock (PPE-DE) till kommissionen

(30 oktober 2002)

Ämne: EU-stöd till de palestinska områdena

I ett meningsutbyte i Europaparlamentet 22 oktober 2002 om huruvida man bör inrätta en undersökningskommitté i parlamentet för att utreda anklagelserna om att EU-stöd har använts till att finansiera terroristverksamhet i de palestinska myndigheternas landområden, hävdade kommissionär Chris Patten att en sådan granskning skulle resultera i ett kraftigt minskat stöd till de palestinska myndigheterna p.g.a. den psykologiska effekten på dem som betalar ut medlen på plats. Chris Patten påpekade även att Förenta staterna, Israel och FN alla litar till att EU tillhandahåller humanitärt bistånd, och han har i utrikesutskottet framhållit att en total indragning av stödet till de palestinska områdena skulle motverka syftet eftersom det skulle skapa sociala spänningar och öka hatet, vilket i förlängningen skulle leda till fler terroristhandlingar. Det här är naturligtvis argument som bör tas med största allvar.

Många av oss är villiga att acceptera att vår övergripande målsättning även i framtiden måste vara att arbeta för en tvåstatslösning, i vilken israelerna kan leva i säkerhet och vilken erbjuder de palestinska medborgarna ett värdigt liv. Farhågorna kvarstår dock att EU:s medel varit direkt inblandade i terroristhandlingar mot kvinnor och barn och att mer kan göras på plats för att i så stor utsträckning som möjligt se till att det saknas medel för sådana övergrepp. Det förekommer t.ex. uppgifter om att EU-medel betalats ut som lön till personer som inte existerar och att dessa medel sedan har missbrukats. Enligt kommissionen har IMF deltagit i övervakningen av hur EU:s medel används, och ändå erkänner den ansvarige tjänstemannen på IMF i Der Spiegel den 27 maj inte bara att han inte har kännedom om hur varje euro spenderas, utan även att en effektiv granskning är omöjlig att genomföra. Dessutom erkände han att IMF endast kontrollerar de palestinska myndigheternas stöd verkligen går till avsedd mottagare och att summorna är de rätta.

Skulle kommissionen kunna klargöra IMF:s roll i övervakningsprocessen? Är det rutin för IMF att kontrollera vart EU:s medel går och vem är ansvarig för det ”strikta förhands- och efterhandskontrollsystem” som Chris Patten tidigare omnämnt? Vem kontrollerar t.ex. att alla de personer man betalar ut lön till verkligen existerar och utför det arbete de avlönas för?

Svar från Christopher Patten på kommissionens vägnar

(10 december 2002)

Den 4 november 2002 sammanträffade tjänstemän från kommissionen med parlamentsledamöter som är ledamöter i Budgetkontrollutskottet, Budgetutskottet och utskottet för utrikesfrågor för att diskutera EU:s stöd till palestinierna. Ett liknande möte hölls den 14 november 2002 mellan vice ordförande Guido Podestà och tjänstemän från kommissionen. En rad dokument rörande förvaltningen av gemenskapsmedlen till palestinierna överlämnades till parlamentsledamöterna och Guido Podestà vid dessa möten.

När det gäller för- och efterhandskontrollerna förhåller det sig så att EU:s direkta budgetstöd, precis som skatteöverföringar från den israeliska regeringen, andra intäkter för den palestinska myndigheten och annat budgetstöd från givare, utgör ett ekonomiskt bidrag till den palestinska myndighetens budget. Alla dessa medel används till att finansiera den palestinska myndighetens offentliga utgifter under den palestinska myndighetens finansministeriums kontroll. Varken EU:s medel eller de andra givarnas medel är öronmärkta för särskilda utgifter och kan således inte hänföras till någon särskild betalning. Internationella valutafonden (IMF) övervakar emellertid om aggregaten i budgeten (sammanlagda utgifter, löner, icke-lönemässiga utgifter, utestående skulder) har genomförts i enlighet med den månatliga utgiftsplan som IMF och EU enats om. Alla betalningar till budgeten, inbegripet de senaste överföringarna av de skatter som den israeliska regeringen tagit ut (juli, augusti och oktober 2002) har omfattats av denna övervakningsmekanism. I syfte att förbättra kontrollen av de offentliga utgifterna utgör emellertid inrättandet av både interna och externa revisionssystem som följer internationella bästa metoder ett villkor för EU:s budgetstöd till den palestinska myndigheten. Dessa åtgärder ingår i en genomgripande skattemässig och administrativ reform som den palestinska myndigheten offentliggjorde i juli 2002 och som godkänts av Förenta staterna, Europeiska unionen, Ryssland och Förenta nationernas generalsekreterare. Såsom bekräftas i arbetsgruppens senaste rapport (lokal nivå) om de framsteg som gjorts i reformprocessen (20 september 2002) har finansministeriet tillsatt en chefsstyrekonom och nio styrekonomer i nio olika ministerier och målet är att ha 40 styrekonomer i de större ministerierna och utanordnande organen. Nödvändiga åtgärder för att förstärka det befintliga systemet för externrevision planeras att genomföras under de kommande månaderna.

Nyligen överfördes kontrollen över löneutbetalningarna för personalen på Västbanken till finansministeriet. Följaktligen är finansministeriet ansvarig enhet för kontrollen av löneutbetalningarna, nyrekrytering och anslagen till de berörda ministerierna för löneutbetalningar.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/17

(2004/C 33 E/016)

SKRIFTLIG FRÅGA P-3307/02

från Marco Cappato (NI) till kommissionen

(14 november 2002)

Ämne: Fängelsestraff på fyra år för cyberdissidenten Le Chi Quang

Den vietnamesiske ”cyberdissidenten” Le Chi Quang, som anklagas för att på Internet ha publicerat artiklar som kritiserar det kommunistiska styret, har dömts till ett ovillkorligt fängelsestraff på fyra år av en domstol i Hanoi för motstånd mot den Socialistiska republiken Vietnam. Utländsk press fick inte tillstånd att närvara under dissidentens rättegång, som endast varade några timmar.

Le Chi Quang anhölls den 21 februari 2002 på ett Internetcafé i Hanoi och han har sedan dess suttit fängslad i B14-fängelset för att på Internet ha publicerat en skrivelse om situationen i områdena som gränsar till Kina. Han skickade skrivelsen till den kinesiska presidenten Jiang Zemin dagen innan denne skulle inleda ett officiellt besök i Vietnam. I skrivelsen anklagade denne 32-årige dataprofessor Hanoi för att ha gjort territoriella eftergifter gentemot Kina under förhandlingar om den gemensamma gränslinjen. Han spred också demokratiskt sinnade dokument på Internet.

Sedan juni är fri tillgång till Internet och satellit-TV reserverad för det kommunistiska partiets och den vietnamesiska regeringens högre tjänstemän, och de som ansvarar för Internetcafén är tvungna att övervaka sina kunders användande av Internet. Det verkar dessutom vara Frankrike som välvilligt tillhandahållit den vietnamesiska regeringen systemen för att övervaka tillgången till Internet.

Bad kommissionen om att få närvara under Le Chi Quangs rättegång? Vilka åtgärder har kommissionen vidtagit eller avser kommissionen vidta för en omedelbar frigivning av Le Chi Quang och för en granskning av hans rättegång på grundval av internationella rättegångs standarder? Vilka övervakningsmekanismer har kommissionen för att säkerställa att de samarbets- och utvecklingsprogram den finansierar eller samfinansierar, inte används av de vietnamesiska myndigheterna för att genomföra odemokratisk och repressiv politik, såsom de åtgärder med vilka man nyligen strävat efter att begränsa användningen av Internet?

Svar från Christopher Patten på kommissionens vägnar

(6 december 2002)

Kommissionen ber att få hänvisa parlamentsledamoten till sitt svar på den skriftliga frågan E-2854/02 av Marco Pannella (1).

Kommissionen bad inte om att få närvara under Le Chi Quangs rättegång och var inte heller underrättad i förväg om när och var den skulle äga rum. Kommissionen har inte för vana att närvara som officiell observatör vid rättegångar mot vietnamesiska medborgare.

Främjandet av mänskliga rättigheter, demokrati och gott styre angavs som övergripande teman i den landstrategi för Vietnam som godkändes av kommissionen i maj 2002. Kommissionen och medlemsstaterna har i detta sammanhang välkomnat den övergripande plan för en rättslig reform som utarbetats av den vietnamesiska regeringen. Planen grundar sig på en behovsbedömning på det rättsliga området som gjorts i samarbete med det internationella givarsamfundet.

Alla projekt och program som stöds av kommissionen i Vietnam är, liksom i andra länder, underkastade stränga kontroller — såväl ekonomiska kontroller som andra. Bland annat kontrolleras att projekten och programmen är förenliga med EU:s politik på området mänskliga rättigheter och demokrati.

Kommissionen har fått bekräftelse på att det inte finns någon grund för den av parlamentsledamoten återgivna uppgiften om att den franska regeringen skulle ha tillhandahållit den vietnamesiska regeringen system för kontroll av användningen av Internet.

(1) EUT C 192 E, 14.8.2003, s. 82.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/18

(2004/C 33 E/017)

SKRIFTLIG FRÅGA P-3311/02

från Regina Bastos (PPE-DE) till kommissionen

(15 november 2002)

Ämne: EU:s bidrag till FN:s befolkningsfond

Efter det att amerikanerna beslutat att dra in stödet (34 miljoner dollar 2002) till FN:s befolkningsfond (UNFPA) meddelade EU:s ordförandeland Danmark att EU kommer att bevilja stöd till organisationens arbete och sålunda täcka Förenta staternas budgetbortfall.

Jag skulle därför vilja ställa följande frågor till kommissionen: Stämmer det att EU kommer att stå för det stöd till UNFPA som Förenta staterna drar in?

Om så är fallet:

—	Hur stort är stödet totalt sett?

—	När kommer stödet att betalas ut?

—	I vilket skede befinner sig den här processen?

Svar från Poul Nielson på kommissionens vägnar

(7 januari 2003)

Rådet (biståndsfrågor) utfärdade i samband med sitt möte den 30 maj 2002 ett uttalande i vilket betydelsen av FN:s befolkningsfonds (UNFPA) arbete betonas och alla givarländer uppmanas att fortsätta att stödja fonden. I uttalandet välkomnas dessutom kommissionens avsikt att stärka sitt samarbete med UNFPA.

Kommissionen har upprepade gånger uttryckt sin besvikelse över de beslut om att hålla inne medel till UNFPA som den amerikanska förvaltningen har fattat. Kommissionen anser att det därav följande hålet i UNFPA:s kärnbudget kommer att väsentligt försvaga organisationen, som fått i uppdrag av det internationella samfundet att leda genomförandet världen över av det åtgärdsprogram som antogs i samförstånd vid FN:s internationella konferens om befolkning och utveckling (i Kairo i september 1994). Kommissionen har inte gjort några utfästelser om att ersätta Förenta staternas bidrag till UNFPA:s kärnbudget. Den kommer snarare, mot bakgrund av de beslut som den amerikanska förvaltningen har fattat, att öka sitt programstöd till UNFPA och till det internationella förbundet för familjeplanering (International Planned Parenthood Federation, IPPF), för genomförande av åtgärder rörande reproduktiv hälsa i utvecklingsländerna.

Kommissionen undertecknade den 10 september 2002 en finansieringsöverenskommelse för ett program med ett anslag på 32 miljoner euro inom ramen för åttonde Europeiska utvecklingsfonden (EUF). Programmet kommer att genomföras av UNFPA (ungefär två tredjedelar av anslaget) och IPPF (ungefär en tredjedel av anslaget), i 22 av de fattigaste länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet. Syftet med programmet är att förbättra kapaciteten i AVS-länderna att tillhandahålla grundläggande tjänster rörande reproduktiv hälsa till utsatta och underförsörjda befolkningsgrupper. Kommissionen räknar med att kontrakten med UNFPA och IPPF kommer att undertecknas inom den närmaste framtiden och att programmet kommer att börja genomföras i början av 2003. Ytterligare stöd till UNFPA för genomförande av åtgärder rörande reproduktiv hälsa planeras inom ramen för nionde EUF.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/18

(2004/C 33 E/018)

SKRIFTLIG FRÅGA E-3349/02

från José Ribeiro e Castro (UEN) till kommissionen

(26 november 2002)

Ämne: Kriminalitet i Sydafrika: mord på ännu en portugisisk medborgare

I sitt svar på min skiftliga fråga i samma ärende framlagd den 14 juni 2001 (E-1683/01 (1)) meddelade kommissionsledamot Poul Nielsen den 7 september 2001 att ”[d]et fleråriga vägledande programmet är visserligen inte huvudsakligen inriktat på förebyggande av brott, men kommissionen tror att en förbättring av den sociala och ekonomiska situationen i landet också kommer att få en positiv inverkan på situationen när det gäller brottsligheten. EU:s utvecklingspolitik kommer att bidra till detta. Kommissionen har tidigare finansierat två program för stöd till den sydafrikanska poliskåren, varav ett fortfarande pågår.”

Ungefär samtidigt, den 5 juli 2001, antog Europaparlamentet en resolution om situationen i Sydafrika (2) vari den gav uttryck för mer begränsad optimism vad denna situation och dess vidare utveckling beträffar: ”Det skulle vara mycket svårt för Sydafrika att lösa dessa problem utan det internationella samfundets stöd och solidaritet. Europeiska unionens roll är i detta avseende av stor betydelse eftersom unionen och dess medlemsstater svarar för 70 procent av det internationella biståndet till landet.”

Det finns dessvärre inga tecken på en nedgång i antalet våldsbrott i Sydafrika. Tvärtom begås fortfarande många mord på EU-medborgare, i synnerhet portugiser. För några dagar sedan begicks det 25:e mordet på en portugisisk medborgare detta år.

Situationen är självklart oacceptabel och kräver såväl mer energiska åtgärder från de behöriga sydafrikanska myndigheternas sida som ett starkare internationell stöd.

Är kommissionen fortfarande av den optimistiska uppfattning att de våldsbrott som EU-medborgare bosatta i Sydafrika är utsatta för kan lösas genom ”en förbättring av den sociala och ekonomiska situationen”, något som naturligtvis vore önskvärt för såväl Sydafrika som andra länder? Eller har den för avsikt att låta förebyggande av kriminalitet, och i synnerhet av våldsbrott och mord, ingå som ett centralt led i EU:s sammantagna samarbets- och utvecklingspolitik gentemot Sydafrika? Vilka är det viktigaste rönen och konklusionerna från de två program till stöd för den sydafrikanska polisen som kommissionen har finansierat?

Svar från Poul Nielson på kommissionens vägnar

(24 januari 2003)

Kommissionen har aldrig påstått att en förbättring av den ekonomiska och sociala situationen kommer att ”lösa” problemet med våldsbrott mot europeiska medborgare i Sydafrika. Den bibehåller dock uppfattningen att grundorsaken till våldet i landet åtminstone delvis ligger i de extrema skillnader som fortfarande i dag råder i det sydafrikanska samhället i arvet efter apartheid och det institutionella våld som detta system innebar och i den djupa fattigdomen hos de mindre gynnade befolkningsgrupper som fortfarande utgör en stor del av befolkningen. Kommissionen anser att dess bidrag för att avhjälpa dessa skillnader kommer att få en positiv effekt på brottssituationen på lång sikt. Kommissionen har genomfört viktiga program på detta område och kommer att göra det även i framtiden.

Kommissionen vill återigen framhålla att kampen mot brottsligheten i sig inte utgör ett huvudområde i det nuvarande fleråriga vägledande programmet och inte heller kommer att vara det i det nya program som håller på att godkännas.

Inom ramen för det nuvarande programmet och huvudområdet ”Befästande av rättsstaten och främjande av mänskliga rättigheter” har kommissionen emellertid finansierat två program till stöd för Sydafrikas polis (SAPS).

Programmet för ”Stöd till polisverksamhet i östra delen av Kaphalvön” syftar till att förbättra effektiviteten och förmågan hos regionens poliskår. I programmet ingick flera utbildningskurser för poliser samt uppförande eller renovering av 34 polisstationer. Åtagandet på 10,8 miljoner euro har utbetalats nästan helt och hållet. Programmet håller på att avslutas och en utvärdering av det är på gång.

Programmet för ”Kapacitetsuppbyggnad och institutionell utveckling för Sydafrikas polis och ministeriet för säkerhet” syftar till att förstärka personalens kapacitet så att polisen kan genomföra program för brottsförebyggande, inrätta en DNA-databas avseende brottslingar, utarbeta ett säkerhetsprogram för provinsen Kwa Zulu-Natal och förbättra dess mänskliga resurser och förvaltningsförmåga. Programmet startade långsamt men är nu i full gång. Av åtagandet på 18,5 miljoner euro har cirka en fjärdedel utbetalats.

Kommissionen finansierar även ett omfattande program för stöd till justitieministeriet vilket syftar till ett effektivare rättssystem och bättre tillgång till detta för alla sydafrikaner.

När det gäller det nya fleråriga vägledande programmet för perioden 2002-2006 är huvudområdet ”Fördjupning av demokratin” mycket mera inriktat än tidigare på kampen mot brottslighet. I det nya fleråriga vägledande programmet sägs följande: ”Det europeiska programmet för återuppbyggnad och utveckling kommer att bidra till en förstärkning av det sociala kapitalet och de demokratiska värdena på lokal nivå genom brottsförebyggande — särskilt avseende våld mot och bland sårbara grupper — och främjande av lokalsamhällenas deltagande och rättssystemets ansvarighet.” I fråga om vilka program som kan genomföras inom ramen för detta huvudområde nämns följande: ”På grundval av vunna erfarenheter, ett program för att stödja polisverksamheten i östra delen av Kaphalvön. Detta kommer att inriktas på brottsförebyggande och i synnerhet våld mot kvinnor och barn. Tillhandahållande av tjänster, lokalsamhällenas deltagande och rättssystemets ansvarighet kommer att stödjas.” Delar av detta program skulle även kunna genomföras i provinsen Kwa Zulu-Natal.

(1) EGT C 115 E, 16.5.2002, s. 8.

(2) EGT C 65 E, 14.3.2002, s. 371.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/20

(2004/C 33 E/019)

SKRIFTLIG FRÅGA P-3365/02

från Brian Crowley (UEN) till kommissionen

(20 november 2002)

Ämne: AFCon Management Consultants i Irland och vägran att tilldela företaget FDRUS 9902-kontraktet inom ramen för Tacis för tillhandahållande av tjänster

Vad anser kommissionen om det klagomål som lämnats in av AFCon Management Consultants i Irland om upprättelse i förbindelse med att kommissionen orättmätigt nekat företaget FDRUS 9902-kontraktet inom ramen för Tacis för tillhandahållande av tjänster?

Varför har kommissionen vägrat att beakta AFCons rätt till tilldelning av kontraktet, när företaget faktiskt står på andra plats efter den orättmätiga tilldelningen av tekniska poäng till den ”vinnande” anbudsgivaren? På vilka grunder åsidosätter kommissionen fortfarande de fakta som framkommit i ärendet och som talar till förmån för AFCon, och vad anser kommissionen om det bristfälliga genomförandet av projektet?

Tänker kommissionen söka nå en snabb lösning i godo i samband med det klagomål som lämnats in av AFCon, och kommer kommissionen att göra ett generellt uttalande i ärendet?

Svar från Christopher Patten på kommissionens vägnar

(23 december 2002)

Kommissionen delar inte AFCons åsikt att företaget på felaktiga grunder inte tilldelats kontraktet i samband med anbudsförfarandet FDRUS 9902 beträffande rådgivningsverksamhet inom jordbruket i södra Ryssland. Dessutom finns det inte någon bestämmelse i anbudsförfarandet som innebär att de anbudsgivare som inte tilldelas kontraktet skulle ha rätt till kompensation. Kommissionen godtar således inte några krav på kompensation.

Anbudsförfarandet FDRUS 9902 inleddes på den tiden då kommissionen inte tillämpade några särskilda regler i standarddokumenten för anbud för att förhindra att avgifter fördes in under återbetalningsbara utgifter. Anbudsdokumenten för FDRUS 9902 avvek förvisso inte i det avseendet och kunde därför ge upphov till olika tolkningar. Den anbudsgivare som tilldelades kontraktet och AFCon valde olika infallsvinklar för att lägga fram sina anbud och båda dessa var godtagbara enligt de regler som gällde vid den aktuella tidpunkten.

Kontraktet tilldelades det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet vilket definierades såsom det mest prisvärda i förhållande till sin kvalitet (dvs. kombinationen av tekniska och finansiella inslag i förhållandet 70 respektive 30 %). Den finansiella utvärderingen gjordes på grundval av den totala kostnaden för respektive anbud, inklusive ansökningsavgifter, traktamenten, direkta utgifter och återbetalningsbara kostnader.

Den anbudsgivare som valdes ut ansågs vara den bästa och tilldelades kontraktet enligt reglerna om anbudsförfaranden i Tacisprogrammet.

AFCon har anlitat advokatfirman O'Connor and Company för att bistå företaget i dess krav på kompensation. Ett möte mellan Bernard O'Connor och kommissionen ägde på O'Connors begäran rum den 4 september 2002 för att parterna skulle kunna utbyta åsikter om AFCons krav.

När det gäller genomförandet av projektet är kommissionen medveten om de svårigheter som uppstått på grund av bristande samarbete från den lokala samarbetspartnerns och det lokala styrets sida. Detta har lett till att projektet klart och tydligt inte har genomförts i avsedd takt. Kommissionen har därför vidtagit de åtgärder som krävs för att ändra verksamheten så att de återstående målen uppnås och dess hållbarhet garanteras.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/21

(2004/C 33 E/020)

SKRIFTLIG FRÅGA E-3406/02

från Marco Cappato (NI) och Benedetto Della Vedova (NI) till kommissionen

(29 november 2002)

Ämne: Fallet med den sudanesiska medborgaren Dimiana Murad Nashid

Den 4 november 2002 publicerade den sudanesiska dagstidningen Al-Watan en artikel om en kvinnlig student, tillhörande den kristna koptiska kyrkan, som bortförts i norra Sudan och tvingats omvända sig till islam och ingå äktenskap mot sin vilja.

Dimiana Murad Nashid är förstaårsstudent vid Al-Neelain-universitetet i Omdurman och försvann i slutet av oktober. Hennes vänner och kolleger informerade familjen om att en muslimsk man vid namn Ehab hade fört bort henne från universitetet.

Dimianas far redogjorde för fallet vid ”Freedom House's Center for Religious Freedom” och berättade att han kallats till domstolen i Kalakla (en liten stad nära Khartoum) för att närvara vid dotterns bröllop. Vid domstolen träffade han en religiös ledare, som sade sig vara brudgummens far och uppvisade ett äktenskapsintyg, och en advokat, som visade fram ett dokument där Dimiana med sin namnteckning bekräftat att hon konverterat till islam och ville gifta sig med Ehab.

Efter att ha träffat sin dotter i närvaro av dem som rövat bort henne sade fadern att hon verkade drogad och att hennes ögon och läppar var svullna. Han förklarade också att han uppmanats att omvända sig till islam om han ville ha sin dotter tillbaka.

Har kommissionen formellt uppmanat Sudans ambassadör att utreda situationen? Om nej, varför inte? Om ja, vilka svar har man fått? Vilka åtgärder tänker kommissionen vidta för att förmå den sudanesiska regeringen att sätta stopp för de ständiga hoten mot friheten för icke-muslimska kvinnor och män i detta land?

Vad tänker kommissionen göra för att hindra de allmänt förekommande kränkningar av den internationella konventionen mot slaveri från 1927 som tolereras och utförs av regimen i Khartoum? Vilka typer av politiska och diplomatiska påtryckningar tänker kommissionen tillgripa för att sätta stopp för dessa kränkningar av internationell rätt?

Svar från Poul Nielson på kommissionens vägnar

(8 januari 2003)

Kommissionen känner inte till de händelser som frågeställarna hänvisar till mot bakgrund av de uppgifter som lämnats i den sudanesiska tidningen ”Al-Watan”. Kommissionen kommer att begära en rapport från sin delegation i Sudan och att ge frågeställarna direkt besked.

Unionen har genomgående understrukit att den motsätter sig slaveri, däribland vid den 58:e sessionen i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna (CHR). I den resolution om Sudan som framlades vid sen senaste sessionen i CHR uttryckte unionen även sin oro över förekomsten av tvångsarbete.

Kommissionen känner till att det förekommer slaveri i vissa stater i Sudan. När så är möjligt försöker den diskutera frågan med myndigheterna. Den ger emellertid även stöd till icke-statliga organisationer och det civila samhället. Artikel 8 i Cotonouavtalet utgör grunden för den politiska dialog som för närvarande förs med Sudan och som är det forum där gemenskapen kan ta upp detta slags frågor. Frågan kommer att tas upp nästa gång trojkan besöker Sudan.

Kommissionen har med stort intresse följt det arbete som den internationella gruppen av framstående personer utfört i samband med det fredsuppdrag i Sudan som senator John Danforth leder såsom utsänd av Förenta staternas president. Gruppen skulle undersöka situationen när det gäller slaveri, bortrövande och tvångsarbete i Sudan. Kommissionen anser att rapporten är ett mycket användbart redskap för att öka förståelsen av dessa känsliga frågor. Såsom gruppen även föreslagit behövs det dessutom ytterligare undersökningar och analyser.

Dessutom överväger man att finansiera projekt rörande människohandel, barnarbete och slaveri.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/22

(2004/C 33 E/021)

SKRIFTLIG FRÅGA P-3415/02

från Harald Ettl (PSE) till kommissionen

(25 november 2002)

Ämne: Ärendet Pfizer/Pharmacia — förhandsanmälan av en koncentration (tillkännagivet i EGT C 265, s. 2, 31.10.2002)

I vad mån har kommissionens generaldirektorat för konkurrens tagit reda på om fusionen Pfizer/Pharmacia ger anledning till att en situation uppkommer eller förstärks där en effektiv konkurrens på den gemensamma marknaden, eller en väsentlig del av den, hindras på ett betydande sätt, särskilt med tanke på att Pfizer genom övertagandet av Pharmacia kommer att bli det största läkemedelsföretaget på världsmarknaden? I vad mån förhindrar tillämpliga villkor att det inom vissa produktsegment uppstår en marknadsdominerande ställning som är oförenlig med bestämmelserna i artikel 2.3 i rådets förordning (EEG) nr 4064/89?

I och med fusionen kommer det övertagande företaget Pfizer att uppnå en helt dominerande ställning på marknaden på ett stort antal produktmarknader, varigenom utbudet till konsumenterna kan försämras, såväl med avseende på produktsortiment som på prishöjningar. Har kommissionens generaldirektorat för konkurrens undersökt denna aspekt och vad har den kommit fram till? Vilka villkor har ställts för att förhindra en sådan utveckling av marknaden?

Har kommissionens generaldirektorat undersökt om denna koncentration är nödvändig i den mening som avses i artikel 2.1 led a i förordning (EEG) nr 4064/89, för att upprätthålla och utveckla effektiv konkurrens på den gemensamma marknaden, särskilt med avseende på att samtliga berörda marknaders strukturer skall upprätthållas och utvecklas, och eftersom uppskattningsvis 30 000 — 40 000 arbetsplatser i hela världen, i Europa 10 000 och i Österrike en tredjedel av de befintliga arbetsplatserna går förlorade?

Svar från Mario Monti på kommissionens vägnar

(13 januari 2003)

När kommissionen granskar en fusion är syftet alltid att ta reda på om denna skapar eller förstärker en dominerande ställning som innebär att den faktiska konkurrensen hämmas på den gemensamma marknaden eller på en stor del av denna (artikel 2.2 i förordning (EEG) nr 4064/89, ”företagsför- ordningen”) (1). En sådan granskning har också gjort av denna fusion. Generaldirektoratet för konkurrens har genomfört en omfattande marknadsundersökning, inklusive detaljerade frågeformulär till kunder och konkurrenter på samtliga relevanta marknader. Det faktum att företaget efter fusionen kommer att bli världens största läkemedelsföretag förändrar inte granskningens inriktning — att konstatera om det uppstår ny dominans eller om den förstärks.

När en företagskoncentration leder till att man allvarligt börjar betvivla om den är förenlig med reglerna för den gemensamma marknaden, kan de berörda företagen föreslå åtgärder för att avhjälpa dessa svårigheter. Om kommissionen anser att de föreslagna åtgärderna är tillräckliga för att de allvarliga tvivlen skall kunna skingras kan de besluta att förklara sammanslagningen förenlig med den gemensamma marknaden på grundval av artikel 6.2 i företagsförordningen. En typisk åtgärd skulle kunna vara att avstå från den del av företaget som agerar på marknader där dessa tvivel uppstått. De föreslagna åtgärderna granskas sedan av kommissionen, som frågar konsumenter och konkurrenter om de anser att förslaget verkligen skulle lindra farhågorna. Förutom dessa förslag om att avstå från vissa delar kan kommissionen förhindra att en dominant ställning skapas eller förstärks på vissa produktmarknader genom att förklara att hela transaktionen är oförenlig med den gemensamma marknaden och därigenom förbjuda den. Ett sådant beslut fattas bara efter en omfattande utredning och endast om de deltagande företagen underlåter att ta itu med konkurrensproblemen på ett tillfredsställande sätt.

Eftersom undersökningen av den föreslagna sammanslagningen av Pfizer och Pharmacia fortfarande inte avslutad kan kommissionen inte uttala sig om några detaljer eller om hur ärendet kommer att utvecklas.

Bevarande och utveckling av effektiv konkurrens, som är målet för kontrollerna av fusioner, koncentreras i hög grad på vilka ekonomiska konsekvenser en sammanslagning kan tänkas få för konsumenterna. Även om den omstrukturering som blir följden av en sammanslagning kan påverka sysselsättningen, ingår de aspekterna inte i en ekonomisk beräkning av vilken effekt en transaktion får på konkurrensen inom en bestämd marknad. Företagsförordningen innebär emellertid att tredje parter, inklusive företrädare för de anställda, får rätt att uttrycka sin åsikt skriftligt och/eller muntligt. I det aktuella fallet har berörda tredje parter i ett dokument som publicerades i den officiella tidningen den 31 oktober 2002 (2) uppmanats att inkomma med sina synpunkter på transaktionen.

(1) Rådets förordning (EEG) nr. 4064/89 av den 21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer, EGT L 395, 30.12.1989.

(2) EGT C 265, 31.10.2002.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/23

(2004/C 33 E/022)

SKRIFTLIG FRÅGA P-3755/02

från Antonios Trakatellis (PPE-DE) till kommissionen

(16 december 2002)

Ämne: Ersättning till jordbrukare för skadegörelser på grund av oväder

Oväder i områden i Makedonien och Thessalien har lett till en förstörelse av odlingar och egendom, vars omfattning är omöjlig att uppskatta, och även förorsakat stora trafikproblem. En stor del av jordbruksproduktionen dränktes i vatten och en stor del av vägnätet lamslogs, vilket berodde på bristfälligheter i vägarbetena.

Kommer gemenskapen att bevilja ovannämnda områden ekonomiskt stöd för att normala förhållanden snabbt skall kunna återupprättas i de områden som drabbades av naturkatastrofer, i enlighet med rådets förordning (EG) nr 2012/2002 (1) av den 11 november 2002?

Vilka åtgärder har de grekiska myndigheterna vidtagit för att åta sig den förpliktelse om de ekonomiska resurserna som krävs för att de skall användas för att täcka de skador som beskrivs ovan?

Eftersom Grekland ställts inför liknande situationer förut undrar jag också om de stöd landet erhållit använts i enlighet med bestämmelserna i den här förordningen? Och om inte, så undrar jag om de anslag som inte kommit till användning returnerats till kommissionen?

Svar från Franz Fischler på kommissionens vägnar

(22 januari 2003)

De grekiska myndigheterna har den senaste tiden inte lämnat in någon ansökan till kommissionen, i enlighet med artikel 4 i rådets förordning (EG) nr 2012/2002 av den 11 november 2002 om inrättande av Europeiska unionens solidaritetsfond (2), för att erhålla ekonomiskt stöd för att ersätta skadorna som uppstått till följd av de naturkatastrofer som parlamentsledamoten nämner i sin fråga.

Kommissionen påminner dessutom om att det bistånd från solidaritetsfonden som införs genom nämnda förordning endast beviljas på de villkor som föreskrivs i artikel 2 och artikel 4.1 i förordningen. Dessa villkor omfattar bl.a. kravet på att kostnaderna för skadorna — utom under de exceptionella omständigheter som avses i sista stycket i artikel 2.2 — skall beräknas överstiga 3 miljarder euro eller utgöra mer än 0,6 % av den berörda medlemsstatens BNI, samt att ansökan skall läggas fram inom tio veckor efter det datum då den första skadan i samband med katastrofen inträffade. Dessutom finansierar fonden endast de insatser som anges i artikel 3 i förordningen, och dit räknas inte ersättning för jordbruksproduktion som gått förlorad.

Slutligen bör det påpekas att den här förordningen är alldeles ny och ännu inte har utnyttjats för Grekland.

(1) EGT L 311, 14.11.2002, s. 3.

(2) EGT L 311, 14.11.2002.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/24

(2004/C 33 E/023)

SKRIFTLIG FRÅGA E-3806/02

från Karin Junker (PSE) till kommissionen

(7 januari 2003)

Ämne: Kommissionens och medlemsstaternas IKT-projekt till förmån för utvecklingsländer

Tillgången till global kommunikation och i synnerhet till den moderna informations- och kommunikationstekniken (IKT) kan spela en avgörande roll för stödet till en hållbar ekonomisk och social utveckling i AVS-länderna och kan ge ett viktigt bidrag till en demokratisk opinionsbildning.

Om IKT införs snabbare kan möjligheterna till en hållbar utveckling förbättras betydligt och centrala aspekter av EU:s utvecklingssamarbete främjas på områden som fattigdomsbekämpning, hälsa, bildning, utbildning, miljö och stärkande av den privata sektorn.

Även kommissionen och rådet inser informations- och kommunikationsteknikens betydelse, vilket framgår av kommissionens meddelande (1) och rådets (utvecklingssamarbete) beslut av den 30 maj 2002 om kommissionens meddelande. I sin rapport skisserar kommissionen de löpande programmen och de framtida insatserna. Denna beskrivning är emellertid mycket allmänt hållen.

Under Palermokonferensen i april informerades det om den italienska regeringens IKT-initiativ för utvecklingsländerna. Italien har ställt mer än 100 miljoner USD till förfogande för projekt som syftar till att främja e-förvaltning i fem utvecklingsländer.

Kan kommissionen besvara följande frågor: Vad gör kommissionen konkret för utvecklingsländerna och i synnerhet AVS-staterna när det gäller IKT?

Vilka program och insatser finns det, och hur ser dessa ut?

Vad gör andra medlemsstater (jämför Italien) med tanke på IKT för utvecklingsländerna?

Svar från Poul Nielson på kommissionens vägnar

(14 mars 2003)

I meddelandet om informations- och kommunikationsteknik och utvecklingen betonas vikten av denna teknik som ett redskap för att främja de sex prioriterade sektorerna i gemenskapens utvecklingspolitik. Informations- och kommunikationstekniken är ett verktyg och inte ett självändamål.

Alla de sex regionala vägledande program som genomförs inom ramen för den nionde Europeiska utvecklingsfonden innehåller hänvisningar till informations- och kommunikationsteknik. Kommissionen samarbetar nu med behöriga regionala organisationer för att så långt som möjligt genomföra dessa delar. Dessutom håller kommissionen på att utarbeta en genomförbarhetsstudie för ett program för informations-och kommunikationsteknik med avseende på länderna i Afrika, Västindien och Stilla havet (AVS). Detta sker på AVS-ländernas begäran och som en uppföljning av arbetet i Gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen. På grundval av denna studie kan ett åtgärdsprogram utarbetas och genomföras inom ramen för den nionde Europeiska utvecklingsfonden.

Kommissionen kommer inom kort att ingå ett avtal med Internationella telekommunikationsunionen rörande stöd till flera program på det informations- och kommunikationstekniska området vilka kommer att få en multiplikatoreffekt. Detta sker inom ramen för budgetpost B7-627 i gemenskapens budget (Kapacitetsuppbyggnad för informations- och kommunikationsteknik och hållbar energi). Programmet är inriktat på låginkomstländer, främst AVS-länderna.

När det gäller Asien, Medelhavsområdet och Latinamerika genomför kommissionen programmen Asia IT & C, Eumedis och @LIS i de olika regionerna. De två första programmen håller på att slutföras, och man överväger en andra fas för dem.

Kommissionen försöker också utveckla riktlinjer för hur informations- och kommunikationstekniken kan integreras inom de sex prioriterade sektorerna.

Parallellt med detta — både enligt utvecklingsagendan från Doha inom ramen för Världshandelsorganisationen (WTO) och förhandlingarna om de ekonomiska partnerskapsavtalen mellan AVS-länderna och EU — uppmanar kommissionen utvecklingsländerna att skapa lämpliga regelverk och tillåta privata investeringar (lokala eller utländska) inom de sektorer som är särskilt viktiga för informations- och kommunikationstekniken, som t.ex. telekommunikation, datatjänster och finansiella tjänster. Genom konkurrens och investering i dessa sektorer, samt finansiellt och tekniskt bistånd för att genomföra lämpliga regelverk skulle man kunna främja infrastrukturen i fråga om informations- och kommunikationsteknik i dessa länder, liksom utvecklingen av e-handel och e-förvaltning.

När det gäller informations- och kommunikationsteknik i utvecklingssamarbetet samverkar kommissionen och medlemsstaterna inom ramen för en expertgrupp som redan har hållit fyra möten. Kommissionen har dock inte tillgång till detaljerad och heltäckande information om medlemsstaternas utvecklingsprogram med avseende på informations- och kommunikationsteknik.

(1) KOM(2001) 770.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/25

(2004/C 33 E/024)

SKRIFTLIG FRÅGA E-3845/02

från Ieke van den Burg (PSE) och Wilfried Kuckelkorn (PSE) till kommissionen

(9 januari 2003)

Ämne: Gemenskapsrättsliga aspekter på tyska förmåner (”Zulagen”) som stimulans till individuell till-läggspension

I Tyskland finns det ett antal åtgärder som syftar till att stimulera den s.k. tilläggspensionen (Riesterrente). Det gäller grundtillägget och barntillägget som tyska arbetstagare kan utnyttja om de deltar i tilläggspensionen.

Anser kommissionen att dessa bidrag utgör sociala och/eller skattemäsiga förmåner enligt förordning 1612/68 (1) (artikel 7.2)? Om så är fallet, vilka förmåner har de gränspendlare som arbetar i Tyskland men som bor i andra medlemsstater rätt till i de fall de är fullständigt eller delvis skattskyldiga?

Om en fullständigt skattskyldig och i Tyskland socialförsäkrad gränspendlare har rätt till en förmån som stimulerar till frivilliga avsättningar till tilläggspensionen (s.k. Riesterrente), har då hans eller hennes partner — om denna person varken arbetar i Tyskland eller i hemlandet — också rätt till denna förmån?

3.	Har en gränspendlare som är socialförsäkrad i Tyskland med som inte är skattskyldig där p.g.a. dubbelbeskattningsavtal mellan Tyskland och hans hemland enligt vilket han inte skall betala skatt i Tyskland, ändå rätt till grundtillägg eller barntillägg?

Om en fullständigt eller delvis skattskyldig gränspendlare har rätt till de förmåner som stimulerar till frivilliga avsättningar till tilläggspensionen (s.k. Riesterrente), är det då tillåtet att upphöra med dessa förmåner eller t.o.m. kräva dem tillbaka om denne gränspendlare blir (o)frivilligt arbetslös eller arbetsoförmögen eller avgår med pension?

Svar från Frits Bolkestein på kommissionens vägnar

(24 mars 2003)

Enligt artikel 7 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen skall migrerande arbetstagare åtnjuta samma ”sociala och skattemässiga förmåner” som de arbetstagare som är medborgare i värdmedlemsstaten. EG-domstolen har definierat dessa förmåner på följande sätt: ”alla förmåner, med eller utan anknytning till ett anställningsavtal, som i allmänhet tillerkänns inhemska arbetstagare på grund av deras objektivt konstaterbara ställning som arbetstagare eller enbart därför att de är bosatta inom det nationella territoriet och vilkas utsträckning till att även gälla arbetstagare som är medborgare i andra medlemsstater således kan antas underlätta deras rörlighet inom gemenskapen” (2). Grundförmånen (Grundzulage) och barntillägget (Kinderzulage) bör anses vara sådana förmåner eftersom de är knutna till inbetalning till tjänstepensionssystem. I enlighet med domstolens fasta rättspraxis har gränsarbetare rätt till sociala förmåner (3).

Den gällande tyska lagstiftningen innebär att även en partner som inte är bosatt i Tyskland erhåller förmånerna från ett kompletterande pensionssystem där han själv tecknat försäkring, om paret behandlas som skattskyldigt utan några inskränkningar. Detta är fallet om minst 90 % av den ena partens inkomster är föremål för beskattning i Tyskland eller om de inkomster som inte är föremål för beskattning i Tyskland inte överstiger 12 272 euro.

Enligt kommissionens synsätt är en icke-bosatt partner vad gemenskapsrätten avser berättigad till förmånerna om en tysk arbetstagares i Tyskland bosatta partner också är berättigad till förmånerna.

I enlighet med den gällande tyska lagstiftningen är rätten till grundförmånen knuten till om personen i fråga är skattskyldig utan inskränkningar enligt vad som avses ovan. Barntillägget beviljas endast för de barn för vilka det allmänna barnbidraget betalas.

Kommissionen anser att om förmånen i fråga skall anses vara en social förmån enligt artikel 7 i förordning (EEG) nr 1612/68 bör den beviljas utan beaktande av personens ställning i skattehänseende.

Om en gränsarbetare säger upp sig, är arbetslös eller oförmögen att arbeta, kan han ansöka om sociala förmåner från den medlemsstat där han tidigare varit anställd, om dessa förmåner kan anses ha samband med den tidigare anställningen. I så fall får medlemsstaterna inte uppställa bosättning i landet som villkor för betalning av de sociala förmånerna och de får inte kräva återbetalning om landets lagstiftning innehåller bestämmelser om återkrav av dessa förmåner vid utvandring.

(1) EGT L 257, 19.10.1968, s. 2.

(2) Mål C-85/96, Martinez Sala, REG 1998, I-02691.

(3) Mål C-35/97, Kommissionen mot Frankrike, REG 1998, I-5325.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/27

(2004/C 33 E/025)

SKRIFTLIG FRÅGA E-3846/02

från Ieke van den Burg (PSE) och Wilfried Kuckelkorn (PSE) till kommissionen

(9 januari 2003)

Ämne: Gemenskapsrättsliga aspekter på tyska bidrag för att stimulera ägande av den egna bostaden (”Eigenheimzulagen”)

I Tyskland finns det ett antal bidrag vilkas syfte är att stimulera ägande av den egna bostaden. Det rör sig om det s.k. ”Eigenheimzulage” (inklusive ett bidrag för barn, ”Kinderzulage”). Anser kommissionen att dessa bidrag utgör sociala eller skattemässiga förmåner enligt förordning 1612/68 (1) (artikel 7.2/4)?

Om så är fallet, vilka av dessa förmåner har en gränspendlare rätt till om han arbetar i Tyskland men bor i en annan medlemsstat där hans bostad finns och där han inte har någon rätt till skattemässiga förmåner som stimulerar till ägande av den egna bostaden, och om han är obegränsat skattskyldig och socialförsäkrad i Tyskland?

3.	Har en begränsat skattskyldig gränspendlare som i enlighet med förordning 1408/71 (2) är socialförsäkrad i Tyskland rätt till ”Kinderzulage” och/eller ”Eigenheimzulage”?

4.	Om en obegränsat skattskyldig eller en begränsat skattskyldig gränspendlare har rätt till ”Eigenheimzulage”, är det då tillåtet att upphöra med dessa bidrag om denne gränspendlare blir (o)frivilligt arbetslös eller arbetsoförmögen eller avgår med pension?

Svar från Frits Bolkestein på kommissionens vägnar

(27 mars 2003)

Enligt artiklarna 12, 39 och 43 i EG-fördraget skall migrerande arbetstagare och egenföretagare åtnjuta samma behandling som de arbetstagare som är medborgare i värdmedlemsstaten.

Egnahemsbidraget (Eigenheimzulage) (och det barntillägg som ingår i detta) beviljas inte enbart till arbetstagare utan till alla. Det är ett allmänt bidrag för att stimulera ägande av den egna bostaden. Dessa förmåner för att stimulera ägande av den egna bostaden, vilka de tyska lagstiftarna för närvarande håller på att ändra, är kopplade till att en person behandlas som obegränsat skattskyldig. Följaktligen är alla arbetstagare som är obegränsat skattskyldiga i Tyskland berättigade till detta bidrag.

I den mån som egnahemsbidraget skall anses vara en förmån som täcks av artikel 7.2 i förordning (EEG) nr 1612/68 är personer som omfattas av den förordningen berättigade till bidraget så länge de uppfyller de allmänna villkoren.

Det är dock långt i från klart om artikel 7.2 skall anses gälla alla förmåner som rör en persons ställning i skattehänseende. Samtidigt som det är viktigt att se till att enskilda personer inte berövas sin rätt till förmåner när de utövar sin rätt till fri rörlighet, är det viktigt att undvika överlappande förmåner.

I enlighet med den gällande tyska lagstiftningen är ett av villkoren för att beviljas förmånerna att personen i fråga är obegränsat skattskyldig. Denna status beviljas på begäran, om minst 90 % av personens inkomster är föremål för inkomstbeskattning i Tyskland eller om de inkomster som inte är föremål för beskattning i Tyskland inte överstiger 6 136 euro. Huset måste dessutom ligga i Tyskland.

Kommissionen anser att villkoret om var huset ligger är oförenligt med gemenskapsrätten och har därför inlett ett överträdelseförfarande (nr 1999/4943).

Det finns anledning att pröva tröskeln på 90 % närmare. Vad som är viktigt från gemenskapsrättslig synpunkt är om bosättningsstaten är i stånd att ta skattebetalarens personliga förhållanden och familjesituation i beaktande för att kunna bevilja motsvarande skattemässiga eller tillhörande förmåner (4). Det går inte direkt att avgöra om en fast tröskel på 90 % motsvarar det kriteriet, eftersom det avser den enskilda skattebetalarens situation.

I enlighet med den gällande tyska lagstiftningen är en gränsarbetare som befinner sig i den beskrivna situationen inte berättigad till egnahemsbidraget (och det däri ingående barntillägget), inte bara för att han endast i begränsad utsträckning är skyldig att betala skatt i Tyskland, utan också eftersom hans hem inte är beläget i Tyskland.

Såsom redan noterats anser kommissionen att villkoret beträffande var huset ligger är oacceptabelt.

Av de skäl som redan nämnts är det nödvändigt att undersöka villkoret beträffande obegränsad skattskyldighet närmare.

Så länge som en gränsarbetare är obegränsat skattskyldig i Tyskland är han eller hon berättigad till förmånen. När gränsarbetaren avslutar sin anställning och i stället erhåller en pension som är föremål för beskattning i den medlemsstat där han eller hon är bosatt, upphör mestadels denna situation.

(1) EGT L 257, 19.10.1968, s. 2.

(2) EGT L 149, 5.7.1971, s. 2.

(3) Mål C-85/96, Martinez Sala, REG 1998, I-02691.

(4) Mål C-279/93, Schumacker, REG 1995, I-225.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/28

(2004/C 33 E/026)

SKRIFTLIG FRÅGA E-3904/02

från Nelly Maes (Verts/ALE) till kommissionen

(14 januari 2003)

Ämne: Ekonomiskt stöd till Rwanda och Uganda

Tisdagen den 3 december hölls det en debatt med experter i Europaparlamentets utskott för utveckling och samarbete om FN:s rapport: ”Illegal exploitation of Natural Resources and Other Forms of Wealth of the Democratic Republic of the Congo”.

Trots att de utländska trupperna påstås ha dragits tillbaka fortsätter utplundringen av Kongos rikedomar i oförminskad skala. I FN:s panel talades det bland annat om ett nätverk, där högt uppsatta politiker, upprorsledare och militärer från Rwanda och Uganda är inblandade. Tillsammans med Zimbabwe har de skapat en apparat för att kunna ha kvar kontrollen över diamanter, kobolt, koppar, germanium, guld, coltan (= niob och tantal) och trä.

Anser inte kommissionen att det som berättats om denna utplundring utgör en anledning till att det såsom påtryckningsmedel skulle ställas upp som förutsättning för en del av stödet till dessa länder, vilket direkt eller indirekt kommer regeringarna till godo, att alla deras trupper skall dras tillbaka från Kongo, att det skall bli slut på allt stöd till upproriska grupper i Kongo och att det skall vidtas konkreta åtgärder från ländernas sida för att inte deras medborgare och militärer längre olagligen skall kunna utnyttja naturtillgångarna i östra Kongo? Borde inte kommissionen också rekommendera rådet att överväga ”målinriktade sanktioner” mot de personer och företag som sysslar med sådan handel?

Vilka former av stöd ger kommissionen till Rwanda och Uganda?

Ges det också direkt budgetstöd?

Om så är fallet: vore det då inte skäl att omedelbart upphöra med detta stöd?

Svar från Poul Nielson på kommissionens vägnar

(3 mars 2003)

Kommissionen har noterat innehållet i expertpanelens rapport om det olagliga utnyttjandet av naturresurser och andra tillgångar i Demokratiska republiken Kongo, vilken överlämnades till rådet av FN:s generalsekreterare den 15 oktober 2002.

Enligt rapporten, särskilt dess punkter 171, 172 och 173, skulle FN:s säkerhetsråd vid behov kunna föreslå vissa nedskärningar i det offentliga utvecklingsstödet i syfte att främja fred och ett gott styre i regionen. I rapporten föreslås också en allmän mekanism för genomförande av nedskärningarna, och det anges att en förutsättning skulle vara att de utländska trupperna i Demokratiska republiken Kongo dras bort (vilket också nyligen har skett). Däremot innehåller rapporten inga närmare detaljer om vilka andra korrigerande åtgärder som skulle kunna övervägas när det gäller att genomföra en sådan mekanism för en gradvis nedskärning av biståndet.

I sin resolution nr 1457 av den 24 januari 2003 yttrade sig säkerhetsrådet om rapporten och förlängde panelens mandat med sex månader så att expertgruppen skulle ha tid att gå igenom relevanta uppgifter och analysera tidigare insamlad information i syfte att kontrollera, bekräfta och vid behov anpassa sina slutsatser.

Med tanke på frågans sammansatta natur är kommission positiv till denna förlängning, som kan leda till en bättre överblick av situationen. För att eventuella sanktioner skall få avsedd verkan är det enligt kommissionens mening dessutom nödvändigt att säkerhetsrådet antar en resolution i vilken ramen för genomförandet av en gemensam och samlad ståndpunkt från det internationella samfundets sida rörande dessa sanktioner fastställs.

Inom ramen för den politiska dialogen mellan unionen och AVS-länderna enligt artikel 8 i Cotonouavtalet rekommenderar kommissionen starkt de länder som nämns i rapporten att utföra ingående undersökningar och att vidta lämpliga åtgärder gentemot de medborgare som nämns, när så är berättigat på grundval av bevisade och ovedersägliga fakta eller objektiva omständigheter. Kommissionen uppmärksammar även att FN:s expertgrupp i sin rapport också pekar ut personer och företag från medlemsstater i EU eller andra icke-afrikanska länder som medskyldiga till utplundringen av Demokratiska republiken Kongos resurser.

Kommissionen har ingen specifik behörighet när det gäller sanktioner riktade mot personer och företag. Med tanke på att de sanktioner mot personer och företag som nämns i rapporten skulle ha en straffrättslig eller inrikespolitisk karaktär har kommissionen inte möjlighet att formellt rekommendera rådet att anta sådana sanktioner.

Gemenskapens bistånd till Uganda och Rwanda lämnas i form av projektstöd på områdena hälso- och sjukvård samt utbildning, inom transportsektorn och för lokal utveckling samt i form av budgetstöd för genomförande av nationella strategier för fattigdomsbekämpning, vilka utarbetats i samråd med Bretton Woods-institutionerna, det civila samhället och givarsamfundet.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/30

(2004/C 33 E/028)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0037/03

från Cristiana Muscardini (UEN) till kommissionen

(21 januari 2003)

Ämne: Somatostaninets effektivitet i kampen mot cancer

Den internationella onkologikongressen i Förenta staterna och de i Neapel och Como angav A-vitamin, retinoider och somatostatin som effektiva tumörbekämpningsprinciper. Effektiviteten har bekräftats av professor Luigi Di Bella som 1997 fick sin egen metod bedömd såsom varande utan vetenskaplig grund av den italienska hälsovårdsministern. Med anledning härav frågas:

1.	Känner kommissionen till de resultat som uppnåtts av forskningen och som offentliggjorts i kongresser nyligen?

2.	Känner kommissionen till om den metod som uppkallats efter professor Di Bella har anknytning till de senaste resultat som framkommit under de internationella onkologikongresser som nämnts ovan?

3.	Anser inte kommissionen att det vore lämpligt att inrätta en kommitté med uppgift att utvärdera Di Bella-metodens giltighet som tumörbehandling?

4.	Med beaktande av den vetenskapliga grund som i dag erkänns för somatostatinbehandling av vissa former av tumörer, anser inte kommissionen att den borde finansiera forskning som skulle göra det möjligt för denna metod att finna en allt vidare tillämpning i Europa?

Svar från Philippe Busquin på kommissionens vägnar

(28 februari 2003)

Kommissionen följer den senaste forskningen om somatostatin, retinoider och A-vitamin för cancerbehandling.

Somatostatinanaloger har visat sig ha effekt både i tumörmodeller in vitro och i djurmodeller. Man har också fastställt kliniska effekter hos människor vid behandling av akromegali och, i mindre utsträckning, neuroendokrina tumörer.

Retinoider, som är derivat av A-vitamin, håller på att undersökas med avseende på eventuella cancerförebyggande egenskaper. De senaste resultaten visar att retinoider bidrar till att behandla vissa premaligna lesioner och att minska uppkomsten av ytterligare primörtumörer hos patienter som haft primär cancer i huvud- och halsregionen. Man vet dock ännu inte om retinoider kan förhindra uppkomsten av primära tumörer på dessa ställen.

Kommissionen anser att ovannämnda resultat om somatostatiner och retinoider inte ger vidare underlag som ytterligare kan belysa hur effektiv Di Bella-metoden är eller som motiverar att metoden utvärderas på nytt. Denna metod bygger på användningen av flera läkemedel förutom de två ovannämnda, t.ex. melatonin, bromokriptin, ACTH, cyklofosfamid och hydroxiurea, som administreras till andra cancer-drabbade kroppsdelar än de som nämns ovan. På grundval av ovannämnda resultat går det därför inte att göra extrapoleringar av Di Bella-metodens potentiella effekter.

De kliniska effekterna och antitumöreffekterna av Di Bellas metod har redan utvärderats på begäran av det italienska hälsoministeriet genom kliniska prövningar (fas II) som utfördes på 26 onkologiska sjukhusavdelningar och där 386 patienter med avancerad cancer deltog. Slutsatsen av dessa prövningar var att Di Bellas metod inte kunde konstateras vara tillräckligt effektiv för patienter med avancerad cancer för att motivera ytterligare kliniska prövningar. Den fullständiga rapporten från dessa kliniska prövningar har offentliggjorts i den internationella tidskriften British Medical Journal (1).

Från sjätte ramprogrammet ges stöd för cancerforskning via den tematiska prioriteringen ”Biovetenskap, genomik och bioteknik för bättre hälsa”. Bland annat kommer cancerforskningen att inriktas på stöd för klinisk forskning, framför allt kliniska prövningar som syftar till att validera nya och bättre metoder samt stödja forskning för att utforma tillämpningar inom klinisk praxis och folkhälsa som bygger på grundforskning.

I detta sammanhang erbjuder programmet möjligheter bland annat vad gäller forskningstillämpningar där somatostatin, A-vitamin och retinoider används för behandling av cancer.

(1) No 318, s. 224-228, 1999.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/31

(2004/C 33 E/029)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0044/03

från Christa Randzio-Plath (PSE) till kommissionen

(21 januari 2003)

Ämne: Konkurrensrätt: anlitandet av kreditvärderingsinstitut och revisorer

Boksluts- och finansskandalerna i fjol har rubbat investerarnas förtroende. Myndigheterna i Förenta staterna och EU koncentrerar sig på att utfärda bestämmelser och utöva tillsyn. Kommer inte konkurrensövervakningen att förfela sin verkan i en situation där externa kreditvärderingar görs av fem kreditvärderingsinstitut och revisionerna i mer än 80 procent av de 100 största företagen i Belgien, Frankrike, Italien, Förenade kungariket och Nederländerna och i långt över 50 procent i de andra EU-länderna är beroende av fyra revisionsfirmor?

Hur kommissionen på att ett fåtal kreditvärderingsinstitut innehar en dominerande ställning på marknaden och på att det saknas en mekanism för konkurrens inom branschen? Vilka ytterligare snedvridningar av konkurrensen finns det i fråga om förstauppdrag på den europeiska marknaden för kreditbedömningar, som ännu är ung?

2.	Hur skapar kommissionen garantier för att kreditvärderingsinstituten inte ytterligare befäster sin dominerande ställning på marknaden genom att erbjuda ytterligare tjänster?

3.	Vilka former av samarbete finns det för att komma till rätta med de utmaningar som dominansen på världsmarknaden innebär?

Har det kommit fram något nytt i fråga om en utveckling i riktning mot dominans på marknaden och/eller snedvridningar av konkurrensen inom sektorn för revisionsfirmor? Är Europeiska kommissionen säker på att det inte ingåtts några inbördes avtal, vare sig om vilka respektive geografiska områden verksamhet skall bedrivas inom eller vilka priser som skall tillämpas?

5.	Vore det inte, av omtanke om konsumenternas intresse, ur konkurrenspolitisk och konkurrensrättslig synvinkel påkallat med föreskrifter om att urvalet mellan de olika revisionsfirmorna skulle ske i tur och ordning efter ett visst mönster?

Svar från Mario Monti på kommissionens vägnar

(12 mars 2003)

Kommissionen delar parlamentsledamotens syn på kreditvärderingsinstitutens och revisionsbyråernas betydelse för att våra ekonomier ska fungera väl, särskilt för investerarnas förtroende med tanke på vad som hänt den senaste tiden. Vi vill särskilt tacka parlamentsledamoten för att ha fäst uppmärksamheten på kreditvärderingsinstitutens marknad. Kommissionen har hittills inte fått några klagomål om konkurrens-stridigt beteende från deras sida, och inga koncentrationer har ägt rum i sektorn som kommissionen har fått på sin lott att granska. Kommissionen har därför inte ännu tagit ställning till om det finns några konkurrensproblem på den marknaden.

Att det bara finns ett fåtal kreditvärderingsinstitut i världen behöver inte betyda att de var för sig eller tillsammans innehar en dominerande ställning. Också ett litet antal konkurrenter kan göra marknaden konkurrenspräglad om de konkurrerar livligt. Kommissionen har ännu inte undersökt marknaden och kan inte dra slutsatsen att ”det saknas en mekanism för konkurrens inom branschen”. Att ha en dominerande ställning är hur som helst inte ett missbruk i sig. Att stärka en dominerande ställning kan under vissa omständigheter anses vara det, men att erbjuda ytterligare tjänster kan knappast betraktas som missbruk, i den mån det ökar konsumenternas valmöjligheter. Om frågeställaren har upplysningar om precisa beteenden från kreditvärderingsinstitutens sida som skulle kunna skada konkurrensen, uppmanar vi henne att överlämna dem till kommissionen, som sedan kan tänkas besluta att inleda en undersökning utifrån de uppgifter som kommer in.

Kommissionen har ett nära samarbete med andra konkurrensmyndigheter, särskilt de båda amerikanska (Federal Trade Commission och Department of Justice). Frågan om kreditvärderingsinstituten har dock aldrig kommit upp i de bilaterala kontakterna med dessa. American Securities and Exchange Commission utgav i januari 2003 en rapport om kreditupplysnings- och kreditvärderingsinstitutens roll för värdepappersmarknadens funktion. Man kommer fram till att Securities and Exchange Commission ska undersöka i vilken mån påståenden om konkurrensskadligt eller illojalt beteende från kreditvärderingsinstitutens sida har fog för sig och vad som i så fall bör göras, samt om det finns möjlighet att minska eventuella lagstiftnings- och regelmässiga hinder för marknadstillträde. Kommissionen kommer att övervaka hur den granskningen fortlöper.

Den internationella marknaden för revisionstjänster granskades av kommissionen senast sommaren 2002, då man analyserade tre transaktioner enligt EG:s koncentrationsförordning som berörde den tidigare revisionsbyrån Andersen. Bara tre köp hade EG-dimension, nämligen i Storbritannien, Tyskland och Frankrike. Dessa tre sammanslagningar fick godkänt i den första fasen.

De slutliga besluten finns tillgängliga på Internet:

—	M.2810 Deloitte & Touche/Andersen UK, beslut enligt artikel 6.1 b, 1.7.2002.

—	M.2824 Ernst & Young/Andersen Germany, beslut enligt artikel 6.1 b, 27.8.2002.

—	M.2816 Ernst & Young/Andersen France, beslut enligt artikel 6.1 b, 5.9.2002. http://europa.eu.int/comm/competition/mergers/cases/index/by_cy_a.html#an_

Kommissionen granskade branschen redan 1998, när Price Waterhouse och Coopers & Lybrand slogs samman. Då gjordes en fem månader lång undersökning av de eventuella riskerna för en kollektiv dominerande ställning för de stora spelarna tillsammans, men man såg ingen sådan risk. När det nu kom en ny sammanslagning granskade kommissionen noggrant branschens struktur. Denna gång var det dock ingen stor sammanslagning utan en rad nationella sådana, och kommissionen var särskilt uppmärksam på varje marknads säregenheter. Den viktigaste orsaken till att man godkände köpen var att Andersen hur som helst inte skulle vara i stånd att behålla sina stora kunder ensamt. Sammanslagningarna i sig själva skulle alltså inte inverka på en eventuell försämrad konkurrens orsakad av att en av de fem stora revisionsbyråerna försvann.

Kommissionen har inte funnit något konkurrensstridigt beteende på denna marknad. Den kommer dock också i fortsättningen att hålla ett öga på branschens utveckling.

Kommissionens rekommendation 2002/590/EG av den 16 maj 2002”Revisorers oberoende i EU: Grundläggande principer” (1) innehåller en rad krävande överordnade principer. Särskilt rekommenderas att en revisor inte får utföra lagstadgad revision om det finns förbindelser mellan revisorn och hans kund som skulle kunna äventyra hans oberoende. Det kan gälla finansiella förbindelser, affärsförbindelser, anställningsförhållanden eller andra förbindelser eller situationer där revisorn tillhandahåller ytterligare tjänster till kunden utöver revisionen.

I rekommendationen tas två viktiga frågor upp som föranleds av Enrons sammanbrott och som gäller revisorns oberoende: ”ytterligare tjänster” som revisorn tillhandahåller och ”anställning hos revisionsklienten”. Man rekommenderar också att revisorer byts ut senast efter sju år. Även om rekommendationen inte är rättsligt bindande kommer den att tjäna som ett tydligt rättesnöre för god sed, och kommissionen förväntar att den kommer att tillämpas omedelbart inom hela branschen. År 2005 kommer kommissionen att se över hur den har tillämpats i praxis och då överväga om bindande lagstiftning på EG-nivå blir nödvändig. Kommissionen kan dock komma att agera tidigare om man anser att medlemsstaternas tillämpning av rekommendationen inte är tillfredsställande.

(1) EGT L 191, 19.7.2002.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/33

(2004/C 33 E/030)

SKRIFTLIG FRÅGA P-0065/03

från Cristiana Muscardini (UEN) till kommissionen

(15 januari 2003)

Ämne: Stöd till Guatemala

Guatemala har stora problem med dåligt vägnät och bristande trafiksäkerhet, vilket drabbar storstadsborna. I Quetzaltenango, Guatemalas näst största stad, har man genomfört en undersökning som visar att antalet olycksfall i trafiken ökar kraftigt. Bristerna innebär också problem för Guatemalas regering, som måste göra en stor ekonomisk insats för att åter bygga upp de viktigaste anläggningarna i tätorterna. Kan kommissionen säga hur stora belopp Guatemala har fått från de samarbetsprogram som finns, särskilt ur regionalprogrammet för återuppbyggnad i Centralamerika (PRRAC), och hur mycket Guatemala ännu kommer att få av de anslagna medlen?

Svar från Christopher Patten på kommissionens vägnar

(5 februari 2003)

Sedan början har kommissionens ansträngningar inom ramen för samarbetet med Guatemala, om man bortser från utvecklingsproblemen, huvudsakligen inriktats på behovet av fred och demokrati i detta land som under 1990-talet började ta sig ut ur ett omfattande inbördeskrig som varat i mer än 30 år.

Sedan 1997 är den främsta målsättningen med gemenskapens bistånd till Guatemala att stödja genomförandet av de fredsavtal som undertecknades i december 1996, och detta har tagit sig uttryck i åtgärder på områden såsom återanpassning av demobiliserade väpnade grupper i samhällslivet, stöd till befolkningar på flykt, bildande av civila polisstyrkor, inrättande av ett fastighetsregister och stärkande av rättssystemet. Inriktningarna på dessa områden ligger även till grund för de riktlinjer för samarbetet med Guatemala som fastställts i strategidokumentet ”2002-2006”, som kommissionen antog i maj 2002. Kommissionen har för perioden 2001-2006 beviljat Guatemala stöd till ett belopp av ungefär 93 miljoner euro inom ramen för det finansiella och tekniska samarbetet samt det ekonomiska samarbetet.

I detta sammanhang utgör investeringarna i offentlig infrastruktur (landsvägar, skolor, vattenförsörjningssystem osv.) en mindre beståndsdel av åtgärderna i Guatemala, med undantag för det regionala programmet för återuppbyggnad i Centralamerika (PRRAC). För internationella medel för finansiering av omfattande arbeten avseende offentlig infrastruktur vänder sig Guatemala nämligen huvudsakligen till andra givare såsom medlemsstaterna, Världsbanken eller Interamerikanska utvecklingsbanken.

När det gäller PRRAC har kommissionen fram till slutet av 2006 ställt medel till ett sammanlagt värde av 18,5 miljoner euro till Guatemalas förfogande. Det bör påpekas att PRRAC:s insatser i Guatemala inriktats på de delar av landet där orkanen Mitch orsakat störst skador (huvudsakligen Izabal och las Verapaces) och att regionen Quetzaltenango inte kommit i beaktande inom ramen för återuppbyggnadsprogrammet. Den största delen av dessa medel, sammanlagt 16 miljoner euro, utgörs av åtaganden för tre stora projekt som just nu håller på att genomföras: två inom hälso- och sjukvård samt utbildning, det tredje, som förvaltas av FN:s utvecklingsprogram, inom vatten och sanitet.

Dessutom har det tillsammans med europeiska och guatemaltekiska icke-statliga organisationer inletts tio projekt av mindre omfattning inom dessa sektorer. Fyra av dessa initiativ håller just nu på att genomföras, och kommissionen håller på att underteckna avtalen för de sex övriga.

Utöver dessa åtgärder avser inte kommissionen att ställa ytterligare medel till förfogande för nya initiativ inom PRRAC. När det gäller medel som använts hade i december 2002 redan 3,3 miljoner av de 18,5 miljoner euro som fanns tillgängliga för Guatemala betalats ut.

Det sammanlagda belopp som i början av 2003 stod till Guatemalas förfogande, alla budgetposter sammantagna, uppgick till ungefär 100 miljoner euro, inbegripet medel som avsatts för PRRAC.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/34

(2004/C 33 E/031)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0095/03

från Olivier Dupuis (NI) till kommissionen

(28 januari 2003)

Ämne: Pedofilbrottslighet

I sitt svar av den 25 juni 2002 på den skriftliga frågan E-1450/02 (1), förklarade kommissionens ledamot António Vitorino att ”kommittén för programmet Stop II den 15 december 2001 beslutat stödja projektet International Child Exploitation Database Feasibility Study (en genomförbarhetsstudie om skapandet av en internationell databas om barnexploatering)” och att projektet ”har till syfte att bedöma om det går att skapa en internationell databas med bilder av sexuell exploatering av barn, hämtade från Internet och andra bildsystem”.

I samma svar preciserade Vitorino att ”Europol är inkopplad på projektet tillsammans med andra medlemsstater, Interpol och de åtta mest industrialiserade länderna” och att ”slutrapporten väntas vara klar i december 2002”.

Kan kommissionen ge upplysningar om slutrapporten för projektet International Child Exploitation Database Feasibility Study? Vilken bedömning gör kommissionen av genomförbarheten när det gäller att skapa en internationell databas med bilder av sexuell exploatering av barn, hämtade från Internet och andra bildsystem? Tänker kommissionen vidta konkreta åtgärder för att inrätta denna databank, och vilken tidsplan gäller i så fall?

Svar från António Vitorino på kommissionens vägnar

(14 februari 2003)

Som en fortsättning på vårt svar av den 25 juni 2002 på ledamotens skriftliga fråga 1450/02 kan vi informera ledamoten om att den 14 januari 2003 lade projektgruppen formellt fram den slutliga versionen av genomförbarhetsstudien om ”International Child Exploitation Databas” (en internationell databas om utnyttjande av barn), som har samfinansierats under Stop II-programmet. Sammanfattningen av genomförbarhetsstudien kommer inom kort att läggas ut på Generaldirektoratet för rättsliga och inrikes frågors webbplats.

Projektgruppen har lagt fram flera rekommendationer, bland annat nyckelrekommendationen att det snabbt behövs en sofistikerad databas i nätverksform rörande bilder som visar sexuellt utnyttjande av barn, som bygger på det färdiga systemet vid Interpol, vilket också är både tekniskt och rättsligt möjligt. Projektgruppen var överens om att databasen måste ta hänsyn till de olika nationella lagar som gäller bilder av sexuellt utnyttjande av barn och skydd av personuppgifter. Man skall därför använda en modell som kan både distribuera uppgifter och tillåta deltagande på olika nivåer, och också att olika befintliga system skall kunna användas tillsammans.

När det gäller inrättandet av databasen är kommissionen inte ansvarig för det faktiska inrättandet av en sådan internationell databas, utan det är medlemsstaterna och andra intresserade länder som har det ansvaret. Projektgruppen har tydligt pekat på att det arbete som utförts hittills måste utvecklas vidare, genom en genomförandeplan för att identifiera och lösa de politiska och rättsliga frågor som inte omfattas av denna genomförbarhetsstudie. Om Interpol beslutar sig för att inrätta en sådan internationell databas, kommer kommissionen att granska hur alla medlemsstater skulle kunna ha nytta av den.

(1) EUT C 28 E, 6.2.2003, s. 107.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/36

(2004/C 33 E/033)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0185/03

från Ian Hudghton (Verts/ALE) till kommissionen

(31 januari 2003)

Ämne: Allmänhetens tillgång till handlingar — förslag som rör Gats-avtalet

EU har gjort ett åtagande om insyn och om att se till att medborgarna har största möjliga tillgång till handlingar. Många europeiska medborgare är oroliga och har visat att de vill ha klargöranden av följande:

—	hur det allmänna tjänstehandelsavtalet Gats kommer att tillämpas på offentliga tjänster,

—	vilka konsekvenser gällande regler får för de fattigaste nationerna,

—	hur bestämmelserna eventuellt påverkar nationella och lokala förvaltningar,

—	vilka följderna blir av Gats-bestämmelsernas bindande natur och vilka krav som ställs på framtida regeringar med annan politisk sammansättning.

Kan kommissionen mot bakgrund av detta tala om hur stor tillgång allmänheten kommer att ha till kommissionens handlingar under pågående Gats-förhandlingsrunda? Kommer det att beviljas obegränsad tillgång till handlingar där det anges vilka krav som ställs på EU eller vilka eftergifter EU är berett att göra?

Gemensamt svar

på de skriftliga frågorna E-0169/03 och E-0185/03

ingivet av Pascal Lamy för kommissionen

(19 mars 2003)

Kommissionen strävar efter största möjliga insyn för alla intressenter i tjänsteförhandlingarna inom ramen för Allmänna tjänstehandelsavtalet (GATS). Öppenheten ingår som en självklar beståndsdel i demokratin, och kommissionen ägnar åtskillig tid och betydande resurser åt att diskutera handelspolitiska frågor med alla intressenter, och i synnerhet med Europaparlamentet. Man bör dock göra en avvägning mellan öppenheten och gemenskapens förmåga att förhandla i en atmosfär som främjar en rättfram och öppen diskussion.

Kommissionen kan försäkra att parlamentsledamöterna i enlighet med ramavtalet av den 5 juli 2000 regelbundet informeras om handelspolitiska frågor och att samråd hålls med dem i viktiga ärenden. Den medlem av kommissionen som ansvarar för handel träffar och utbyter åsikter med parlamentsledamöter antingen vid plenarmöten, i utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi (ITRE) eller i informella grupper på regelbunden basis. I linje med kommissionens önskan att hålla ledamöterna underrättade om utvecklingen på det handelspolitiska området fick ITRE i juli 2002 tillgång till de första kraven beträffande bättre marknadstillträde inom tjänstesektorn som överlämnats till andra medlemmar av Världshandelsorganisationen (WTO).

För ytterligare upplysningar om gemenskapens krav hänvisas frågeställarna till kommissionens svar på den skriftliga frågan E-3130/02 från Ilda Figueiredo (1). Kommissionen har tillämpat samma förfarande i fråga om utkastet till gemenskapens bud och har ställt detta till ITRE:s och rådets förfogande.

När det gäller den breda allmänheten anslår kommissionen mycken tid och omfattande resurser till samråd och diskussioner om alla handelspolitiska frågor. 1998 inledde kommissionen en dialog med det civila samhället i det specifika syftet att utveckla ett förtroligt samarbete mellan alla intresserade parter på det handelspolitiska området. Inom denna ram har sedan 1999 regelbundna samråd av olika omfattning ägt rum beträffande alla aspekter av utvecklingsagendan från Doha, inklusive frågor i samband med tjänsteförhandlingarna. Dessutom har gemenskapens allmänna mål för GATS-förhandlingarna liksom målen för de flesta sektorer som omfattas av GATS sedan någon tid funnits tillgängliga för allmänheten t.ex. på EU:s och WTO:s webbplatser. Alla sektorsvisa förslag förelades för WTO i december 2000, och ett meddelande om gemenskapens allmänna mål i mars 2001.

Utöver detta offentliggjordes en sammanfattning av gemenskapens första krav i juli 2002 på kommissionens webbplats (generaldirektoratet för handel) (2) och den 12 november 2002 inledde kommissionen ett nytt offentligt samråd om de krav som av WTO-medlemmar lämnats in till gemenskapen genom att publicera ett omfattande samrådsdokument på alla officiella språk som redogör för huvudfrågorna i kraven. Detta offentliga samråd har rönt stort intresse från allmänheten. Kommissionen har senare analyserat de kommentarer som flutit in och har tagit hänsyn till dessa vid beredningen av utkastet till gemenskapens bud. Kommissionen är tacksam för de många bidrag som varit till hjälp i arbetet för att lyfta fram angelägna frågor eller frågor som intresserar alla parter.

När det gäller allmänhetens tillgång till de första krav som i dessa förhandlingar lämnats in av gemenskapen och andra WTO-medlemmar hänvisar kommissionen frågeställarna till sitt svar på den skriftliga frågan E-2446 från Nirj Deva (3). Beträffande gemenskapens bud i tjänsteförhandlingarna har kommissionen meddelat att detta kommer att ges offentlighet så snart det sänts till våra handelspartner. Denna offentlighet saknar tidigare motstycke.

Kommissionen är övertygad om att ovan nämnda insatser visar att kommissionen har en stor vilja till öppenhet samtidigt som den vill trygga sin förmåga att förhandla.

(1) EUT C 11 E, 15.1.2004, s. 27.

(2) http://europa.eu.int/comm/trade/wto_overview/index_en.htm.

(3) EUT C 110 E, 8.5.2003, s. 55.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/37

(2004/C 33 E/034)

SKRIFTLIG FRÅGA P-0275/03

från Wolfgang Ilgenfritz (NI) till kommissionen

(31 januari 2003)

Ämne: Överföring av valutareserver

I Belgien, Nederländerna och Italien skall enligt uppgift överföringar av valutareserver ha genomförts utan att EU-myndigheterna gjort några invändningar.

Har valutareserver verkligen överförts från centralbankerna, och kan dessa medel på grundval av nationella budgetbeslut därefter användas fritt (till exempel för finansiering av offentliga vägbyggen eller främjande av forskning)?

Måste EU:s myndigheter, och i så fall vilka, godkänna sådana överföringar eller kan dessa beslut helt och hållet fattas på nationell nivå?

Hur stora valutareserver står till förfogande för sådana överföringar i de enskilda medlemsstaterna?

Svar från Pedro Solbes Mira på kommissionens vägnar

(5 mars 2003)

Kommissionen förfogar inte över några upplysningar om att nationella centralbanker nyligen skulle ha gjort överföringar av valutareserver till förmån för nationella regeringar.

Tillgången till utländska valutareserver för transaktioner på medlemsstatsnivå är begränsad. Varje sådan transaktion måste godkännas av ECB-rådet.

Faktum är att, enligt artikel 105.2 i EG-fördraget, består en av Europeiska centralbankssystemets (dvs. Europeiska centralbanken och de nationella centralbankerna i euroområdet) grundläggande uppgifter i att hålla och förvalta medlemsstaternas officiella valutareserver (guld, utländsk valuta och särskilda dragningsrätter (SDR)) i euroområdet. Följaktligen består euroområdets reserver av både ECB:s och de deltagande nationella centralbankernas reserver. ECB:s reserver är de tillgångar som samlas i enlighet med artikel 30 i ECBS-stadgan enligt fördelningsnyckeln för tecknande av kapital. Alla övriga reserver innehas av de nationella centralbankerna, så länge äganderätten inte överförs, i enlighet med artikel 30.4. Enligt artikel 31.2 i ECBS-stadgan skall alla övriga transaktioner av utländska valutareserver som behålls i de nationella centralbankerna, över en viss gräns, godkännas av ECB för att säkerställa att dessa transaktioner inte stör penning- och valutapolitiken i euroområdet. Transaktioner som de nationella centralbankerna genomför för att uppfylla sina skyldigheter gentemot internationella organisationer, såsom Internationella valutafonden och Banken för internationell betalningsutjämning, undantas från detta villkor.

Storleken på de reserver som de nationella centralbankerna innehar och som kan användas för transaktioner är begränsad, eftersom ECB i rådets förordning (EG) nr 1010/2000 av den 8 maj 2000 om Europeiska centralbankens krav på ytterligare inbetalning (1) ges möjlighet att begära överföring av ytterligare utländska valutareserver. Det slags reserver som kan komma att övervägas för överföringar begränsas av Central Bank Gold Agreement från 1999 (ett avtal mellan centralbankerna avseende guld). Bland dem som undertecknat avtalet återfinns ECB och 11 nationella centralbanker i euroområdet (alla utom Bank of Greece). De gjorde en överenskommelse om att inte sälja guld under en period på fem år (fram till september 2004 med möjlighet till förlängning) om inte sådana försäljningar hade planerats redan i förväg. Dessutom omfattas transaktioner av utländska reserver av alla andra aspekter i euroområdets regelverk, särskilt artikel 101 (centralbankernas finansiering av budgeten) och artikel 7 i protokollet om ECSB-stadgan (oberoende).

Medlemsstaterna har inte tillgång till några utländska valutareserver för överföringar mellan de nationella centralbankerna och de nationella regeringarna för budgetändamål.

(1) EGT L 115, 16.5.2000.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/39

(2004/C 33 E/036)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0339/03

från Horst Schnellhardt (PPE-DE) till kommissionen

(10 februari 2003)

Ämne: Förbud mot chokladcigaretter

I en skrivelse från Förbundsrepubliken Tysklands ministerium för konsumentskydd, livsmedel och jordbruk tillkännages det att Europeiska kommissionen ämnar vidta åtgärder mot sådana strategier inom reklamen som avser att sporra till tobakskonsumtion bland barn och unga. I detta sammanhang har man också övervägt att förbjuda tillverkning, import och försäljning av njutningsmedel och leksaker i form av tobaksvaror.

1.	På vilken grundval och vid vilken tidpunkt kommer en sådan åtgärd att utformas?

2.	Hur är det meningen att de ovannämnda målen skall nås?

Svar från David Byrne på kommissionens vägnar

(3 mars 2003)

Förbud mot försäljning av chokladcigaretter är inte någon åtgärd som har antagits av kommissionen. Ett sådant förbud ingår däremot i rekommendationen om förebyggande av rökning och om initiativ för en effektivare bekämpning av rökning och annat tobaksbruk, som rådet antog den 2 december 2002 på förslag av kommissionen enligt artikel 152.4 i EG-fördraget (1). På grundval av detta kommissionsförslag antog parlamentet en resolution (2), som i modifiering 5 innehåller följande nya stycke under punkt 1.d i kommissionens förslag:

da)	förbjuda tillverkning, import och försäljning av ätbara produkter och leksaker i form av tobaksvaror.

Den slutliga versionen av rekommendationen, som rådet antog, följer detta förslag, men har en annan ordalydelse:

e)	förbjuder försäljning av sötsaker och leksaker avsedda för barn och tillverkade med en klar avsikt att produkten och/eller dess förpackning till utseendet skall likna en typ av tobaksvara.

Som framgår av beteckningen är rådets rekommendation inte juridiskt bindande. Medlemsstaterna får därför själva avgöra på vilket sätt de vill följa upp rådets rekommendation om att förbjuda försäljning av produkter som chokladcigaretter.

(1) Rådets rekommendation 2003/54/EG av den 2 december 2002 om förebyggande av rökning och om initiativ för en effektivare bekämpning av rökning och annat tobaksbruk — EGT L 22, 25.1.2003.

(2) Europaparlamentets resolution om förebyggande av rökning och om initiativ för en effektivare bekämpning av rökning och annat tobaksbruk (2002/2167(INI)).

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/39

(2004/C 33 E/037)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0391/03

från Alexandros Alavanos (GUE/NGL) till kommissionen

(13 februari 2003)

Ämne: Miljömärke

Genom förordning (EEG) nr 880/92 (1), nyligen ändrad genom förordning (EG) nr 1980/2000 (2), infördes ett miljömärke och syftet med detta var att underlätta för konsumenterna att känna igen offentligt EU-godkända miljövänliga produkter och att uppmuntra företagarna att ta fram produkter som uppfyller de krav som ställs på sådana produkter. Hittills har kriterier för 19 olika kategorier av produkter fastställts, och det långsiktiga målet är att komma upp i 35.

1.	I hur hög grad har miljömärket trängt ut på markaden i EU?

2.	Vilka och hur många produkter har fått miljömärket i Grekland? Vilka företag är det som producerar dessa produkter?

3.	Vilka åtgärder måste vidtas för att fler företag skall intressera sig för att förvärva miljömärket, utan att man därför sänker kraven på kvalitet och miljöskydd?

Svar från Margot Wallström på kommissionens vägnar

(16 juni 2003)

Unionens miljömärkning är ett riktmärke för att hjälpa konsumenterna, antingen de är statliga eller privata köpare, att känna igen miljövänliga varor och tjänster på marknaden. Syftet är att uppmuntra företag att marknadsföra gröna produkter som uppfyller höga standarder för miljö och fullgörande.

Den nuvarande statistiken för unionens miljömärke är följande:

—	20 produktkategorier med fastställda kriterier

—	134 miljömärkta företag

—	81 miljoner miljömärkta produkter (3)

—	fabriksförsäljning om 179 miljoner euro (3)

—	detaljhandelsförsäljning om 314 miljoner euro (3)

Statistiken för Grekland är följande:

—

nio miljömärkta företag

—

Sängmadrasser:

—	Ideal Strom Krdakos Bros S.A.;

—	Vas. Chantiridis S.A.;

—	Athenian Bed Mattresses Manufacturing Unit S.A.

—

Målarfärg och lack för inomhusbruk:

—	Berling S.A.;

—	”ER - LAC” G.D. Koutlis S.A.;

—	S.A.; International Ilios Cotachem S.A.;

—	Viochrom Ltd.

—

Diskmaskiner:

—	Morris S.A.

—

Textilier:

—	Gallop S.A.

—	2,1 miljoner miljömärkta produkter (3)

—	fabriksförsäljning om 17,8 miljoner euro (3)

—	detaljhandelsförsäljning om 26,8 miljoner euro (3)

Som svar på frågan om hur företagen skall uppmuntras att förvärva unionens miljömärke är det viktigt att notera att miljömärket nu ingår i den integrerade produktpolitiken inom gemenskapens sjätte miljöhandlingsprogram. Utvecklingen av miljömärket kommer därför säkert att gynnas av den framtida förbättringen av miljöpolitiken i fråga om konsumtion och produktion.

Miljömärket omfattas dessutom av en arbetsplan för 2002-2004 med målet att synliggöra programmet i större utsträckning. Kommissionen verkar aktivt, tillsammans med medlemsstaterna i Europeiska unionens miljömärkningsnämnd (EUEB), för att fastställa effektiva åtgärder för att öka miljömärkets genomslagskraft på marknaden, bland annat särskilda marknadsföringsinitiativ och ett ökat samarbete och en ökad samordning mellan unionens och medlemsstaternas program för miljömärkning.

(1) EGT L 99, 11.4.1992, s. 1.

(2) EGT L 237, 21.9.2000, s. 1.

(3) Uppgifter beräknade för 2002 baserade på 50 procents ökning av omsättningen jämfört med 2001.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/41

(2004/C 33 E/039)

SKRIFTLIG FRÅGA P-0442/03

från Luciano Caveri (ELDR) till kommissionen

(12 februari 2003)

Ämne: Företagsskatt

De italienska rederier som samarbetar med Folkrepubliken Kina är skyldiga att betala företagsskatt som är tillämplig på tillhandahållandet av tjänster. För transporter och kommunikation uppgår skattesatsen till 3 procent av den omsättning som skapas lokalt. Avtalet om sjötransporter mellan Italien och Folkrepubliken Kina av den 8 oktober 1972 innehåller endast bestämmelser om inkomstskatt och inga om företagsskatt, liksom inte heller ändringsprotokollet till detta avtal av den 3 juni 2002. Likaså innehåller dubbelbeskattningsavtalet mellan Italien och Folkrepubliken Kina av den 31 oktober 1986 endast bestämmelser rörande direkta skatter.

De rederier från andra länder inom EU som samarbetar med Folkrepubliken Kina behöver inte betala företagsskatt, då respektive lands sjötransportavtal och/eller bilaterala avtal innehåller bestämmelser om befrielse från denna skatt. Förutom Italien är de enda undantagen i detta avseende Spanien, Österrike och Luxemburg, länder som inte har några betydande sjöfartsförbindelser med Folkrepubliken Kina.

De kinesiska rederier som för närvarande har verksamhet i Italien behöver inte betala någon företagsskatt eller liknande.

Denna situation orsakar en betydande skillnad i behandlingen mellan rederier inom EU och innebär följaktligen ett klart brott mot principerna om fri konkurrens och likabehandling mellan medlemsstaterna.

För att lösa detta problem som orsakar en ofrivillig men reell diskriminering av vissa medlemsstater, har den italienska regeringen länge uppmanat de kinesiska myndigheterna att ändra de existerande sjötransportavtalen. Hittills har den kinesiska regeringen inte fattat något positivt beslut i den riktningen.

Kan kommissionen tala om

1.	hur den förhåller sig till den ovan beskrivna situationen som orsakar en verklig diskriminering av vissa medlemsstater?

2.	huruvida den avser att ingripa för att denna situation skall upphöra?

3.	vilka åtgärder den tänker vidta i detta ärende?

Svar från Pascal Lamy på kommissionens vägnar

(31 mars 2003)

Kommissionen har inga ytterligare upplysningar om frågeställarens fråga om den företagsskatt som italienska rederier i Kina måste betala. Det förefaller som om sjötransportavtalet mellan Italien och Kina inte innehåller några bestämmelser på detta område, fastän så är fallet när det gäller de avtal som Kina ingått med andra medlemsstater.

Dubbelbeskattningsavtal är vanligen undantagna från mest gynnad nationsskyldigheten i GATS-avtalet (allmänna tjänstehandelsavtalet). Enligt artikel XIV i GATS-avtalet är åtgärder som är oförenliga med artikel II (principen om mest gynnad nationsbehandling) tillåtna, förutsatt att skillnaden i behandling härrör från ett avtal om undvikande av dubbelbeskattning eller från bestämmelser om undvikande av dubbelbeskattning i andra internationella avtal och överenskommelser av vilka medlemmen är bunden.

Frågan om företagsskatt tas inte heller upp i det sjötransportavtal mellan EU och Kina som nyligen undertecknades. I artikel 2.2 (räckvidd) 2 i detta avtal anges att det inte skall påverka tillämpningen av bilaterala sjötransportavtal som ingåtts mellan Kina och gemenskapens medlemsstater när det gäller frågor som inte omfattas av avtalet.

De ansvariga tjänstegrenarna vid kommissionen står i nära förbindelse med de nationella förvaltningarna i medlemsstaterna och med rederibranschens företrädare och sammanslutningar i syfte att säkerställa en snar ratificering och en korrekt tillämpning av sjötransportavtalet mellan EU och Kina till förmån för den europeiska rederinäringen.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/42

(2004/C 33 E/040)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0474/03

från Erik Meijer (GUE/NGL) till kommissionen

(20 februari 2003)

Ämne: Upprop till hungerstrejk i Turkiet gav politiska fångar strängare straff i stället för bättre förhållanden

Har kommissionen tagit kännedom om utlåtandena från människorättsorganisationer såsom IHD i Diyarbakir, om att antalet personer som arresterats eller försvunnit i Turkiet förblivit oförändrat, att situationen för de mänskliga rättigheterna i praktiken inte stämmer överens med de liberala lagar som nyligen antagits och att det rentav inträffat att förhållandena blivit sämre?

2.	Känner kommissionen till att hungerstrejker, som sedan slutet av 2000 ordnats av politiska fångar för att protestera mot överföringen från gruppvis förvaring i gamla fängelser till förvaring i ensamcell i nya fängelser sedan dess kostat mer än 60 människor livet?

3.	Känner kommissionen också till att Turkiet vill få slut på dessa hungerstrejker, inte genom att skapa bättre förhållanden för fångarna utan genom att skärpa det strängaste straffet för sådana som uppmanar till hungerstrejk från fyra till tjugo år?

Anser kommissionen det är risk för att ett sådant tillvägagångssätt, som därefter godkänts av Turkiets nyvalda parlament, riskerar att inte leda till försoning, överbryggande av långvariga motsättningar, förbättring av de mänskliga rättigheterna och ökat utrymme för laglig demokratisk opposition utan framför allt till nya spänningar till följd av att allt flera hamnar i fängelse för att de motsätter sig att lagstiftningen och ordningens upprätthållare kringskär de mänskliga rättigheterna?

5.	Går en sådan här utveckling ihop med Köpenhamnskriterierna, som Turkiet har att uppfylla innan några förhandlingar om en anslutning till EU kan inledas?

6.	Vad gör kommissionen för att inte Turkiet på nytt skall bli skådeplatsen för våldsamma motsättningar mellan grupper som i Turkiet protesterar mot vad de anser vara en fortgående orättvisa?

7.	Vad gör kommissionen för att situationen för de mänskliga rättigheterna i Turkiet inte skall försämras på nytt och för att landet inte skall få en meningslös lagstiftning som undertrycker medborgerliga fri- och rättigheter?

Källa: Den nederländska utgåvan av dagstidningen Metro den 7 februari 2003.

Svar från Günter Verheugen på kommissionens vägnar

(21 mars 2003)

Kommissionen känner till människorättssituationen i sydöstra Turkiet och rapporter från olika männi-skorättsorganisationer, däribland den turkiska avdelningen av Människorättsförbundet (IHD).

Kommissionen följer noga hungerstrejkerna i Turkiet. I sin återkommande rapport 2001 (1) redogjorde kommissionen för att den turkiska regeringen hösten 2000 beslutat genomföra en reform av fängelsesystemet såtillvida att större sovsalar (med upp till 80 fångar per sal) skulle ersättas med små celler för en till tre fångar (högsäkerhetsfängelser av F-typ). Detta ledde till våldsamma demonstrationer och hungerstrejker som inte enbart gällde förbättringar av förhållandena i fängelserna utan även andra krav. I sin återkommande rapport av den 9 oktober 2002 (2) noterade kommissionen att hungerstrejkerna i protest mot fängelser av F-typ fortsatte. Antalet dödsoffer uppgår nu till 64.

Kommissionen anser att den fortsatta förlusten av liv till följd av hungerstrejkerna är djupt beklaglig. Kommissionen är medveten om ansträngningar från de turkiska myndigheternas sida för att avsluta hungerstrejkerna. Kommissionen känner också till den nyare lagstiftningen om ändring av artiklarna 307/a och 307/b i den turkiska strafflagen rörande fängelsestraff för personer som uppmanar till hungerstrejker.

Kommissionen kommer att fortsätta att noga följa människorättssituationen i Turkiet, inklusive hungerstrejkerna och situationen i den sydöstra delen av landet, och vid lämpligt tillfälle ta upp dessa frågor med de turkiska myndigheterna.

Kommissionen kommer att avge en bedömning av människorättssituationen i Turkiet mot bakgrund av de politiska Köpenhamnskriterierna i sin återkommande rapport som kommer ut senare under 2003.

(1) KOM(2001) 700 slutlig.

(2) KOM(2002) 700 slutlig.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/43

(2004/C 33 E/041)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0478/03

från Erik Meijer (GUE/NGL) till kommissionen

(20 februari 2003)

Ämne: Slut på hemlighetsmakeriet kring kontroversiella ekonomiska transaktioner via republiken Cypern

Känner kommissionen till att stora penningflöden till ett värde på hundratals miljoner euro på nittiotalet strömmade ut från det inbördeskrigshärjade Libanon och de sönderfallande staterna Sovjetunionen och Jugoslavien, genom förmedling av banker som var etablerade i den södra delen av Cypern, och att dessa penningflöden dels bokfördes på Cypern såsom ”investeringar” och dels slussades vidare till andra områden som anses vara skatteparadis?

Kan kommissionen förneka att ett hemlighetsfullt företag Antexo Trade Ltd som leddes av tidigare tjänstemän vid Beogradska Banka spelade en viktig roll vid ekonomiska transaktioner med utlandet, att alla uppgifter om dessa transaktioner och detta företag i görligaste mån undanhålls offentligheten, också med Cyperns nationella centralbanks goda minne, och att de som torde kunna berätta något om detta, såsom tidningen Alithia och affärsmannen P. Djordjevic utsätts för hot eller påtryckningar, för att förmås att lämna landet?

3.	Tycker kommissionen att ett sådant hemlighetsmakeri kring eventuell penningtvätt passar sig för en medlemsstat i EU?

Har det kommit till kommissionens kännedom att transaktioner av detta slag i praktiken fortsatt, också efter en lagändring 1996 med syfte att motverka penningtvätt via Cypern? Det har då handlat bland annat om stora transaktioner till ett värde av hundratals miljoner tyska mark 1998. Därtill kommer att bankerna och myndigheterna på nytt ägnar sig åt största möjliga hemlighetsmakeri, varvid en av kandidaterna i de presidentval som inom kort skall förrättas lär spela en roll.

Vilka kompletterande åtgärder behövs det för att det skall kunna ses till att Cypern, i god tid före anslutningen till EU den 1 maj 2004, inte bara på papperet utan också i verkligheten kan uppfylla EU:s föreskrifter beträffande penningflöden vilkas ursprung inte kan förklaras och hur tänker kommissionen verka för att dessa åtgärder genomförs i rätt tid?

Källa: TV Nederland 2, aktualitetsprogrammet Twee Vandaag, den 8 februari 2003.

Svar från Günter Verheugen på kommissionens vägnar

(21 mars 2003)

Kommissionen har ingående behandlat frågan om penningtvätt i alla återkommande rapporter om Cyperns framsteg på vägen mot anslutning.

I rapporten från 2002 (1) konstaterades att Cypern hade genomfört all behövlig lagstiftning på området för penningtvätt och skapat den nödvändiga administrativa kapaciteten i detta hänseende.

Ytterligare framsteg emotses såtillvida att enheten för bekämpning av penningtvätt (MOKAS) enligt planerna kommer att få en förstärkt administrativ struktur genom rekrytering av ytterligare personal, vilket redan godkänts.

Kommissionen fortsätter att följa hur Cypern uppfyller de åtaganden landet gjort i anslutningsförhandlingarna. Enligt en övervakningsdelegation som nyligen besökte Cypern uppfyller landet sina åtaganden generellt sett. En övergripande rapport kommer att läggas fram sex månader före anslutningen.

(1) KOM(2002) 700 slutlig.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/44

(2004/C 33 E/042)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0485/03

från Roberta Angelilli (UEN) till kommissionen

(20 februari 2003)

Ämne: Hundraårsjubileet av bröderna Wrights första flygning — finansieringsmöjligheter för ett projekt i Östeuropa

Flyg- och fallskärmsskolan ”Aero Club” i Latina planerar att i juni i år, med stöd av det italienska ministerrådet och det italienska flygvapnet, organisera en kulturell begivenhet av stor betydelse, nämligen att i samband med hundraårsjubileet av bröderna Wrights första flygning genomföra en kryssning i luften som skall påminna om Italo Balbos flygning över östra Medelhavet.

Denna begivenhet fordrar ett omfattande arrangemang av högtidlighållanden och festligheter som inte enbart skall äga rum i Förenta staterna utan också i de länder, däribland Italien, där flyget har spelat en viktig roll i historien.

Initiativet från ”Aero Club” kommer att bli ett av de viktigaste, inte enbart på grund av dess historiska värde och betydelse som minneshögtid, utan också för att man har valt att flyga över Östeuropa och passera huvudstäderna i de länder som inom kort skall ansluta sig till EU. Det blir på så sätt också en välkomsthälsning till dessa länder och ett bevis på medlemsstaternas medvetenhet och vilja till dialog.

Etapperna på denna kryssning blir de viktigaste städerna i de länder som ingår i den närmast förestående och den framtida utvidgningen, som t.ex. Istanbul, Odessa, Budapest, Burgas, Arad, Bukarest, Zagreb och Zadar där deltagarna i kryssningen kan göra uppehåll för att besöka och lära känna några av de viktigaste aspekterna av den östeuropeiska kulturen som i allt högre grad kommer att ingå i unionens kultur.

Kan kommissionen, med tanke på projektets stora betydelse, särskilt när det gäller Östeuropas kulturella och sociala integrering och att EU dessutom för detta ändamål har skapat ett stort antal program såsom SAPARD, ISPA och många andra program för små projekt, ge följande upplysningar:

1.	Finns det program som skulle kunna finansiera ovannämnda projekt?

2.	Kan EU stödja projektet på andra sätt?

Svar från Günter Verheugen på kommissionens vägnar

(26 mars 2003)

De program som frågeställaren nämner (Sapard och ISPA) är instrument inför anslutningen vilka omfattar investeringar i transport- och miljöinfrastrukturer, på jordbruksområdet och inom sektorn för landsbygdsutveckling. Bland instrumenten inom ramen för Phareprogrammet finns det inga andra möjligheter. Princeprogrammet är för sin del i första hand avsett för att tillgodose informationsbehoven hos medborgare i unionen i dess nuvarande sammansättning. Tilläggas bör att inga projekt kan finansieras som inte omfattas av ett befintligt program med en motsvarande budgetpost.

Såvitt kommissionen känner till finns det för närvarande inget program genom vilket det nämnda projektet skulle kunna finansieras.

På detta stadium av projektet och med tanke på dess innehåll anser kommissionen därför att festligheterna till minnet av händelsen i fråga bör organiseras av föreningar och organisationer inom den privata sektorn som har med luftfart att göra.

När det gäller dylika förfrågningar vill kommissionen erinra om att det inte är meningen att det stöd inför anslutningen som ställs till kandidatländernas förfogande skall kunna anpassas för att tillämpas på projekt med ursprung utanför kandidatländerna som inte har något samband med deras behov inför anslutningen.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/45

(2004/C 33 E/043)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0515/03

från Miet Smet (PPE-DE) till kommissionen

(24 februari 2003)

Ämne: Kvinnors rättigheter i Egypten

Samarbetet mellan Europeiska unionen och Egypten sker på grundval av partnerskapet EU-Medelhavs-länderna. Detta partnerskap bygger på Barcelonaförklaringen, som undertecknats av EU:s medlemsstater och 12 partnerländer i Medelhavsområdet. 2001 undertecknade Europeiska unionen och Egypten ett associeringsavtal.

Trots att det hänvisas till mänskliga rättigheter i såväl Barcelonaförklaringen som i associeringsavtalet med Egypten respekteras inte alltid kvinnors rättigheter i Egypten. AFP rapporterar om könsstympning av egyptiska kvinnor och diskriminerande lagstiftning, bland annat när det gäller skilsmässor.

Har EU redan reagerat på dessa grova kränkningar av kvinnors rättigheter? Om inte, har EU för avsikt att reagera på dessa kränkningar?

Finns det en mekanism som på ett systematiskt sätt skulle kontrollera och framtvinga respekt för kvinnors rättigheter i Egypten? Och finns det möjlighet att avbryta samarbetet mellan Egypten och EU om kvinnors rättigheter, och mänskliga rättigheter i allmänhet, hela tiden kränks? Om inte, kommer EU att skapa dessa två möjligheter i framtiden?

Om det finns ett system för att kontrollera och framtvinga respekt för kvinnors rättigheter och om associeringsavtalet skulle kunna upphävas i Egyptens fall, gäller detta då för alla länder som undertecknat ett associeringsavtal inom ramen för Barcelonaförklaringen?

Svar från Christopher Patten på kommissionens vägnar

(25 mars 2003)

Egypten har ratificerat konventionen om avskaffande av alla former av diskriminering av kvinnor och Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter. Kvinnornas rättigheter omfattas även av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, som definierar respekten för demokratiska principer och grundläggande mänskliga rättigheter. Dessa utgör en viktig beståndsdel i associeringsavtalet mellan EU och Egypten (undertecknat i juni 2001 och håller nu på att ratificeras).

Kvinnlig könsstympning är olaglig i Egypten, och genom ett dekret 1996 förbjöds utövning av denna på alla statliga sjukhus och av all medicinsk personal. Trots att förespråkare för kvinnlig könsstympning temporärt fick förbudet ogiltigförklarat i rätten, lyckades regeringen återinföra det. Det är dock fråga om en ingrodd sedvänja som i hög grad påtvingas flickor av deras familjer och som fortfarande är djupt rotad i kulturen. Mellan 80 och 90 % av alla egyptiska kvinnor oavsett religion, område eller klass har utsatts för könsstympning. Detta är inte bara en könsfråga utan även ett allvarligt angrepp på barnets rättigheter. Den egyptiska regeringen förefaller fortfarande engagerad i kampen mot kvinnlig könsstympning via lagstiftning och åtgärder för att förändra attityder genom utbildning, rådgivning och stöd till initiativ från det civila samhället, och många framträdande politiska och religiösa personer är knutna till denna kampanj. Europeiska unionen understöder detta arbete i sina program för reproduktiv och grundläggande hälsovård och i sin samfinansiering av relevanta initiativ från det civila samhället (däribland en särskild kampanj mot kvinnlig könsstympning och en till stöd för registrering av kvinnliga väljare).

När det gäller skilsmässor har situationen väsentligt förbättrats sedan år 2000. Kvinnor kan nu ensidigt upplösa äktenskap, men bara om de avstår från sin rätt till ekonomiskt understöd. Andra diskriminerande aspekter i familjelagstiftningen — både den sekulära och islamska — tas upp till behandling efter hand, men mycken ojämlikhet kvarstår. En av de mest omstridda frågorna gäller medborgarskapslagstiftningen, enligt vilken barn med egyptisk mor och icke-egyptisk far förvägras egyptiskt medborgarskap. Läskunnigheten bland flickor, liksom flickors och unga kvinnors tillgång till vidareutbildning och hälsovård förbättras likaså långsamt, och EU ger denna process ett kraftigt stöd genom sina nuvarande program för grundläggande hälsovård och grundläggande utbildning samt de planerade programmen för yrkesutbildning, regional utveckling och stöd till de icke-statliga organisationer som arbetar med de mest utsatta grupperna i samhället.

Ansvaret för att i Egypten hävda de mänskliga rättigheterna, inklusive kvinnors rättigheter, ligger hos Egyptens regering, Egyptens parlament och rättsväsendet. Kommissionens delegation och medlemsstaternas ambassader i Kairo övervakar dock systematiskt läget i fråga om de mänskliga rättigheterna i Egypten och gör vid behov framställningar för de egyptiska myndigheterna via lämpliga kanaler. EU gör regelbundet detsamma till stöd för individuella fall, och stöder aktivt organisationer inom det egyptiska civila samhället som kämpar för medborgerliga rättigheter.

I enlighet med alla de associeringsavtal som EU undertecknat med Medelhavspartnerna innehåller associeringsavtalet med Egypten bestämmelser om en strukturerad och regelbunden politisk dialog. Denna kommer att utgöra ett ytterligare viktigt forum där båda parterna kan diskutera en rad viktiga frågor av gemensamt intresse, däribland demokratiska och mänskliga rättigheter. Respekt för demokratiska principer och grundläggande mänskliga rättigheter nämns uttryckligen som en väsentlig beståndsdel i associeringsavtalet. Avtalet innehåller likaså bestämmelser om att vardera parten kan vidta åtgärder i fall av ett väsentligt avtalsbrott.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/47

(2004/C 33 E/044)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0519/03

från Miet Smet (PPE-DE) till kommissionen

(24 februari 2003)

Ämne: Kvinnors rättigheter i Kenya

Samarbetet mellan Europeiska unionen och Kenya sker på grundval av AVS-EU-partnerskapet. I Cotonouavtalet, som utgör den allmänna ramen för förbindelserna mellan EU och AVS-länderna under de kommande tjugo åren, finns flera uttryck för att båda parter förbundit sig att respektera mänskliga rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män.

Trots att Kenya skrivit under på dessa principer respekteras inte alltid kvinnors rättigheter i detta land. Agencia EFE uppger att flickor och kvinnor i Kenya fortfarande i stor utsträckning utsätts för könsstympning.

Har EU redan reagerat på dessa grova kränkningar av kvinnors rättigheter? Om inte, har EU för avsikt att reagera på dessa kränkningar?

Finns det en mekanism som på ett systematiskt sätt skulle kontrollera och framtvinga respekt för kvinnors rättigheter i Kenya? Och finns det möjlighet att avbryta samarbetet mellan Kenya och EU om kvinnors rättigheter, och mänskliga rättigheter i allmänhet, hela tiden kränks?

Om svaret på ovanstående två frågor är nej, kommer EU att skapa dessa två möjligheter i framtiden?

Om det finns ett system för att kontrollera och framtvinga respekt för kvinnors rättigheter och om samarbetet mellan Kenya och EU eventuellt skulle kunna avbrytas, gäller detta då för alla länder som undertecknat Cotonouavtalet?

Svar från Poul Nielson på kommissionens vägnar

(4 april 2003)

Kommissionen har med Kenyas regering vid olika tillfällen tagit upp frågan om de mänskliga rättigheterna, särskilt kvinnors rättigheter, inklusive frågan om kvinnlig könsstympning. Kommissionen understöder också initiativ från det civila samhället som rör kvinnors rättigheter och deltagande i det politiska beslutsfattandet, och stöder ett specifikt projekt i Kisiiområdet för förebyggande av kvinnlig könsstympning.

Kommissionen kommer att fortsätta att stödja lämpliga åtgärder för att nå framsteg i fråga om de mänskliga rättigheterna, inklusive kvinnors rättigheter och utrotandet av kvinnlig könsstympning.

EU ämnar i synnerhet förstärka den politiska dialogen med Kenyas nyutnämnda regering och rikta in sig på bl.a. mänskliga rättigheter. Kommissionen kommer också att fortsätta att ta upp människorättsfrågor, inklusive könsrelaterade frågor, i lämpliga forum. Detta sker bland annat inom ramen för dialogen med icke-statliga aktörer som övervakar och upprätthåller kvinnors rättigheter.

För att följa situationen förlitar sig kommissionen dessutom på internationella initiativ, i synnerhet kommittén för konventionen för avlägsnande av all slags diskriminering mot kvinnor, till vilken Kenya regelbundet måste lämna in rapporter.

På detta område har vissa framsteg gjorts i Kenya under senare år. Kvinnlig könsstympning förbjöds uttryckligen för flickor under 17 år i samband med att parlamentet antog barnlagen (2001), och det civila samhället har ökat medvetenheten hos allmänheten i hela landet i fråga om denna specifika aspekt av könsrelaterat våld.

Kommissionen glädjer sig också över regeringens färska inititativ att erbjuda gratis primär skolgång för alla, eftersom kommissionen anser att repressiva åtgärder måste kompletteras med utbildning för att man skall kunna bemöta de komplexa och kulturellt djupt rotade föreställningar som ligger till grund för kvinnlig könsstympning och diskriminering av kvinnor.

Artikel 8 i Cotonouavtalet innehåller bestämmelser om en allsidig politisk dialog med alla stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, inklusive en regelbunden bedömning av utvecklingen vad gäller respekten för de mänskliga rättigheterna.

Om de grundsatser som ställts upp i artikel 9 i Cotonouavtalet inte respekteras kan en part enligt artikel 96 i avtalet kalla den andra parten till samråd. Respekten för de mänskliga rättigheterna är en av grundsatserna i avtalet och gäller alla undertecknare. Enligt artikel 96 kan lämpliga åtgärder vidtas om samråden inte leder till en lösning som är godtagbar för bägge parter. Att avbryta tillämpningen av avtalet skulle vara en sista utväg.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/48

(2004/C 33 E/045)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0523/03

från Miet Smet (PPE-DE) till kommissionen

(24 februari 2003)

Ämne: Kvinnors rättigheter i Zambia

Samarbetet mellan Europeiska unionen och Zambia sker på grundval av AVS-EU-partnerskapet. I Cotonouavtalet, som utgör den allmänna ramen för förbindelserna mellan EU och AVS-länderna under de kommande tjugo åren, finns flera uttryck för att båda parter förbundit sig att respektera mänskliga rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män.

Trots att Zambia skrivit under på dessa principer respekteras inte alltid kvinnors rättigheter i detta land. Enligt en rapport av den 28 januari 2003 från Human Rights Watch är fem gånger fler flickor än pojkar smittade med hiv i Zambia eftersom flickor fallit offer för utbrett sexuellt missbruk.

Har EU redan reagerat på dessa grova kränkningar av kvinnors rättigheter? Om inte, har EU för avsikt att reagera på dessa kränkningar?

Finns det en mekanism som på ett systematiskt sätt skulle kontrollera och framtvinga respekt för kvinnors rättigheter i Zambia? Och finns det möjlighet att avbryta samarbetet mellan Zambia och EU om kvinnors rättigheter, och mänskliga rättigheter i allmänhet, hela tiden kränks?

Om svaret på ovanstående två frågor är nej, kommer EU att skapa dessa två möjligheter i framtiden?

Om det finns ett system för att kontrollera och framtvinga respekt för kvinnors rättigheter och om samarbetet mellan Zambia och EU eventuellt skulle kunna avbrytas, gäller detta då för alla länder som undertecknat Cotonouavtalet?

Svar från Poul Nielson på kommissionens vägnar

(3 april 2003)

Det faktum att en större andel flickor än pojkar har drabbats av hiv i Zambia och i södra Afrika beror på ett antal faktorer, varav en är sexuellt utnyttjande, men även på exempelvis tidigare samlagsdebut och kvinnors högre mottaglighet för infektioner.

I september 2002 tillkännagav kommissionen en förslagsinfordran inom ramen för budgetpost B7-6211 med syftet att bekämpa fattigdomsrelaterade sjukdomar, däribland hiv/aids, i samtliga utvecklingsländer. Bistånd avsågs ges till verksamheter som skulle förbättra vård och behandling för redan infekterade personer, men även till projekt inriktade på behoven hos unga kvinnor som är mottagliga för infektioner. I den rapport från Human Rights Watch om kvinnors rättigheter i Zambia som nämns av parlamentsledamoten hänvisas till detta EG-program (1).

Zambia har mottagit ett bidrag på 19 858 000 US-dollar från den globala fonden för hiv/aids, till vilken gemenskapen bidragit med 120 miljoner euro.

Genusfrågor och hiv/aids är också de viktigaste övergripande frågorna i det löpande nationella vägledande programmet för Zambia.

I rapporten från Human Rights Watch noteras att ett av huvudproblemen med statens insatser är rättsväsendets svaghet och oförmåga att adekvat behandla klagomål rörande sexuellt utnyttjande och behovet att ge polisen särskild utbildning beträffande könsrelaterat våld och utnyttjande av barn. När kommissionsledamoten med ansvar för biståndsfrågor besökte Zambia i januari 2003 diskuterades med president Mwanawasa våldet mot kvinnor och behovet av särskild utbildning för domare. I anslutning till den dialogen arbetar kommissionen med justitieministeriet för att utforma särskilda utbildningsprogram för domare och poliser, inom ramen för ett program för institutionell utveckling och kapacitetsuppbyggnad som fastställts i det ovannämnda nationella vägledande program som får stöd från nionde Europeiska utvecklingsfonden.

Gemenskapen och medlemsstaterna bevakar mycket noga samt diskuterar med Zambias regering verkningarna av hiv/aids och våldet mot kvinnor, inom ramen för den kontinuerliga politiska dialog som fastställs i artikel 8 i Cotonouavtalet.

(1) Sidan 74.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/49

(2004/C 33 E/046)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0526/03

från José Ribeiro e Castro (UEN) till kommissionen

(24 februari 2003)

Ämne: Samarbetet med Macao

Kommissionen har förklarat att den vill utnyttja de instrument som står till dess förfogande (…) för att bidra till att betona Macaos självstyre inom Kinas gränser och de särskilda livsvillkoren i området (…) (1). Kommissionen är övertygad om att den europeiska närvaron i området och de starka personliga banden mellan Europa och Macao är några av de viktigaste faktorerna som kommer att göra Macao till ett naturligt språngbräde för EU i regionen (2). Europaparlamentet har bekräftat och på nytt upprepat åtagandet (3) och önskar att Europeiska unionen aktivt utnyttjar de instrument som står till dess förfogande, nämligen politisk dialog, gemensamma åtgärder, gemensamma ståndpunkter och, i synnerhet, särskilda samarbetsåtgärder (4).

Trots detta har det visat sig att samarbetet mellan EU och Macao sjunkit på knappt två år till en extremt låg nivå. Gemenskapens nuvarande samarbete med Macao omfattar endast ett projekt (5), enligt det svar som kommissionsledamot Patten gav på den fråga jag ställde.

Att den här situationen uppstått lär bero på den inom EU rådande uppfattningen om att ”samarbete är lika med finansiering”, det vill säga att om det inte finns projekt som kan finansieras på jämlik basis så anser EU att det inte finns några praktiska möjligheter att organisera och utveckla samarbetsåtgärder.

Det är förståeligt att finansieringen av åtgärder i Macao inte ges någon hög prioritet inom EU:s budget med tanke på det akuta behovet av samarbete och utveckling i de fattigaste regionerna i världen. Men detta borde inte förhindra att bilaterala utvecklingsförbindelser utvecklas mellan EU och Macao, också om de i övervägande grad eller uteslutande finansieras av den särskilda administrativa regionen Macao, eftersom det också här ligger ett europeiskt intresse i att EU kan uppfylla de önskemål som den särskilda administrativa regionen Macao lägger fram.

Jag skulle därför vilja ställa följande fråga till kommissionen: Stämmer det att det finns en inskränkande uppfattning om att ”samarbete är lika med finansiering”? Om så är fallet, ämnar kommissionen se över den här uppfattningen så att man kan utvidga möjligheterna och modellerna för bilateralt samarbete mellan EU och den särskilda administrativa regionen Macao? Vilka andra idéer har kommissionen för att göra samarbete mellan EU och Macao mer dynamiskt i enlighet med de fastställda politiska förklaringarna, samt på vilka områden?

Svar från Christopher Patten på kommissionens vägnar

(4 april 2003)

Kommissionen åberopar sitt svar på parlamentsledamotens skriftliga fråga E-3098/02 (6) och bekräftar att den är fast besluten att samarbeta med myndigheterna i den särskilda administrativa regionen Macao i syfte att främja en stabil utveckling i linje med principen om ”ett land — två system”. Samarbetet har t.ex. tagit sig uttryck i beviljandet år 2001 av visumfri inresa till gemenskapen för innehavare av pass utfärdade i den särskilda administrativa regionen Macao, i paraferingen år 2002 av ett avtal mellan gemenskapen och Macao om återtagande, i ett program för samarbete mellan gemenskapen och Macao i rättsliga frågor samt i att Macao på ett framgångsrikt sätt har deltagit i vissa gemenskapsprogram för regionen (t.ex. Asia Invest och Asia Link).

Macao finns på grund av att inkomstnivån i den särskilda administrativa regionen är hög inte längre med i OECD:s utvecklingsbiståndskommittés förteckning över utvecklingsländer och -territorier.

Kommissionen och Macao kommer att fortsätta att diskutera och utforska nya möjligheter till samarbete. Senaste gången detta skedde var i oktober 2002, i samband med mötet i den genom det under 1992 ingångna handels- och samarbetsavtalet mellan gemenskapen och Macao inrättade gemensamma kommittén.

(1) KOM(1999)484 - C5-0169/2000, s. 3.

(2) KOM(1999)484 - C5-0169/2000, s. 4.

(3) A5-0017/2001.

(4) A5-0017/2001, punkt 10.

(5) E-3098/02, svar av den 29 november 2002 - EUT C 242 E, 9.10.2003, s. 39.

(6) EUT C 242 E, 9.10.2003, s. 39.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/50

(2004/C 33 E/047)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0533/03

från Alexandros Alavanos (GUE/NGL) till kommissionen

(26 februari 2003)

Ämne: Förbud mot aborter i Polen

Den polska regeringen har beslutat om att till avtalet om Polens anslutning till Europeiska unionen foga en förklaring om ”moral, kultur och skydd av liv”. Den här förklaringen rymmer en synnerligen restriktiv lag om aborter. Införlivandet av ett sådant här förbud i avtalet om Polens anslutning stadfäster, inte bara ett gammaldags och odemokratiskt förbud riktat mot kvinnans rättigheter, utan kan eventuellt också ses som ett godkännande av en sådan förklaring från Europeiska unionens sida och därmed komma att utgöra ett juridiskt och moraliskt slag mot kvinnans rättigheter runtom hela Europeiska unionen. Därför undrar jag om kommissionen ämnar godta den här förklaringen i samband med Polens anslutningsavtal. Och vilka åtgärder kommer kommissionen att vidta för att det polska förbudet, fristående från anslutningsavtalet, inte skall äga giltighet?

Svar från Günter Verheugen på kommissionens vägnar

(2 april 2003)

Det stämmer att den polska regeringen har lyckats få in en förklaring om ”allmän moral” i anslutningsfördraget. Förklaringen hänvisar inte uttryckligen till någon lag om aborter i Polen. Förklaringen som sådan innebär inte att Polen beviljades ett undantag från sina åligganden och skyldigheter enligt EG-fördragen. Tvärtom har de nuvarande medlemsstaterna utfärdat en allmän gemensam förklaring i vilken det betonas att de förklaringar som fogats till anslutningsfördraget inte kan tolkas eller tillämpas i strid med medlemsstaternas skyldigheter enligt fördraget och anslutningsakten. Kommissionen har fullt ut anslutit sig till denna deklaration.

Man bör i alla händelser komma ihåg att medlemsländerna kommer att fortsätta att vara behöriga att besluta om sin nationella lagstiftning om abort och att abort är föremål för diverse inskränkningar i de nuvarande medlemsstaterna.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/51

(2004/C 33 E/048)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0538/03

från Erik Meijer (GUE/NGL) till kommissionen

(26 februari 2003)

Ämne: Zoner för export till den europeiska marknaden med extremt låga löner och oacceptabla arbetsvillkor på ön Mauritius

Känner kommissionen till att det på ön Mauritius, som ligger i Indiska oceanen och tidigare var en koloni till olika av de länder som nu är medlemmar i EU, finns ”export processing zones” där lyxvaror tillverkas för marknaden i Europa inom branscher som märkeskläder, elektronik och kosmetika, samt också tonfisk på burk?

Känner kommissionen till att lagen på Mauritius tillåter att det betalas ytterst låga löner till dem som arbetar inom dessa zoner och att de har synnerligen långa arbetsveckor och dåligt arbetarskydd, vilket leder till att de inte kan leva på sina löner, oavsett hur mycket de knappar in på sin livsföring, utan i stället blir beroende av ekonomiskt stöd från det allmänna och måste bo i ruckel som byggts av avfallsprodukter?

Känner kommissionen också till att lönerna och arbetsförhållandena nu blivit så dåliga att de egna invånarna på Mauritius inte längre vill arbeta där, utan att deras arbeten tas över av invandrare från Kina, Indien och Bangladesh som måste betala en kännbar så kallad rekryteringsavgift innan de kommer för att arbeta, med den påföljd att de efter åratal av råslit får lov att återvända med skulder till de länder de kommit från?

Delar kommissionen den uppfattningen att arbete av ovannämnda slag inte leder till någon utveckling på det lokala planet, utan till en ständig utsugning av arbetskraften så att priserna på lyxvaror i Europa artificiellt kan hållas nere, så att vårt eget välstånd hela tiden blir mer beroende av att det råder en ständig fattigdom på andra håll i världen och samtidigt goda arbetstillfällen i Europa går förlorade?

Vad kan EU bidra med för att det så snabbt som möjligt skall bli ett slut på denna oacceptabla situation, till exempel i form av att varna importerande företag och konsumenter, utfärda importförbud mot varor vilkas priser artificiellt hållits på en låg nivå och ta kontakter med Mauritius och jämförbara stater för att zoner av detta slag skall avskaffas?

Källa: TV Nederland 2, aktualitetsprogrammet ”Twee Vandaag”, den 12 februari 2003.

Svar från Poul Nielson på kommissionens vägnar

(22 april 2003)

Kommissionen är medveten om existensen av de industriella frizonerna för bearbetning på export (Export Processing Zones), som har spelat en betydande roll i utvecklingen på Mauritius under de senaste 30 åren.

Kommissionen är också medveten om att dessa frizoner ofta utsatts för kritik i allmänna ordalag med anledning av undermåliga arbetsförhållanden och faktum att fackföreningar där motarbetas. På Mauritius har exportsektorn avskilts från resten av ekonomin, och exportföretag har på ett flexibelt sätt kunnat utöka eller minska arbetskraften alltefter de ändrade marknadsförhållandena. Den senaste ökningen ifråga om fall av illegal arbetsnedläggelse i frizonerna visar att det i övrigt omfattande regleringssystemet inte är helt effektivt. Utvecklingen i fråga om internationella handels- och arbetsmönster med avseende på frizoner skulle också kunna få betydelse för frizonerna på Mauritius. Internationella arbetsorganisationen (ILO) har intensifierat sitt arbete för sysselsättning och socialpolitik i fråga om frizonerna, och har rapporterat om förekomsten av vissa problem på Mauritius beträffande anställningen av migrerande arbetare och andra frågor såsom arbetstid (1).

Kommissionen delar inte åsikten att frizonerna på Mauritius inte skulle ha åstadkommit lokal utveckling. Vid sidan av socker, turism och finansiella tjänster anses frizonerna utgöra en av de fyra pelarna som den ekonomiska aktiviteten vilar på. Mauritius har på ett framgångsrikt sätt knutit frizonerna till landets industrialiseringsprocess genom att skapa varaktiga förbindelser mellan frizonerna och inhemska leverantörer och därmed maximalt utnyttja zonernas potential när det gäller att skapa arbetstillfällen.

Kommissionen beklagar dock det missbruk av arbetslagstiftningen som förekommer på Mauritius, liksom annorstädes. I detta sammanhang bör framhållas att gemenskapen åtagit sig att tillämpa ILO:s grundläggande arbetsnormer. Dessutom har kommissionen nyligen stärkt sitt samarbete med ILO, bland annat när det gäller att främja grundläggande arbetsnormer på världsomfattande nivå, främja arbete på rimliga villkor, bekämpa fattigdom och främja globaliseringens sociala dimension. Kommissionen har också åtagit sig att verka för tillämpningen av grundläggande arbetsnormer inom ramen för de bilaterala och multilaterala avtalen med utvecklingsländerna. Ett gott exempel är artikel 50 i Cotonouavtalet, enligt vilken gemenskapen och staterna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet har bekräftat sin uppslutning kring ILO:s grundläggande arbetsnormer.

Förhandlingarna om ekonomiska partnerskapsavtal mellan unionen och staterna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet kommer att utgöra en möjlighet att intensifiera dialogen och samarbetet kring hur detta åtagande kan omsättas i konkret handling.

(1) http://www.ilo.org/public/english/standards/relm/gb/docs/gb286/pdf/esp-3.pdf.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/52

(2004/C 33 E/049)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0542/03

från José Ribeiro e Castro (UEN) till kommissionen

(26 februari 2003)

Ämne: Definitionen av begreppet ”befolkning” — abort

På webbsidan http://www.europa.eu.int/comm/development/sector/social/population_en.htm definierar kommissionen begreppet befolkning på följande egendomliga sätt:

The term ”population” is an umbrella term now used to describe issues relating to demography and reproductive and sexual health and rights. This can include issues such as contraception, abortion, safe motherhood, early child care, gender-based and sexual violence, and sexually transmitted diseases (STDs), including HIV/AIDS. ”Population” issues relate to men, women, adolescents and children.

Definitionen kontrasterar mot samtliga allmänna ordböcker, och väcker många frågor om kommissionens politiska avsikter, framför allt frågan om kommissionen gynnar abort.

Jag har redan tagit upp den här frågan då Sandbaeks betänkande nyligen diskuterades om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om stöd för strategier och åtgärder avseende reproduktiv och sexuell hälsa och därtill hörande rättigheter i utvecklingsländerna.

Jag skulle därför vilja ställa följande fråga:

—	Hur förklarar kommissionen detta faktum och den här definitionen?

—	Kommer den officiellt att bibehålla definitionen?

—	Vilka följder har den här politiken haft? Eller har kommissionen vidtagit åtgärder för att rätta till frågan?

Svar från Poul Nielson på kommissionens vägnar

(4 april 2003)

I gemenskapens utvecklingspolitik används begreppet befolkning som en övergripande term med hänsyftning på de linjer och principer som antogs vid den internationella konferensen om befolkning och utveckling i Kairo 1994. Vid denna konferens godkände 179 länder ett handlingsprogram i vilket man erkänner sambanden mellan befolkning, fattigdom och hållbar utveckling. Befolkningsbegreppet utvidgades från att omfatta enbart demografi även till reproduktiv och sexuell hälsa samt därtillhörande rättigheter. Kvinnornas roll och ökat medinflytande för kvinnor sågs i detta sammanhang som en fråga av största vikt. I handlingsprogrammet fastslås att ansträngningarna att hejda befolkningstillväxten, minska fattigdomen, åstadkomma ekonomiska framsteg, förbättra miljöskyddet samt minska ohållbar konsumtion och ohållbara produktionsmönster ömsesidigt förstärker varandra. En hållbar ekonomisk tillväxt inom ramen för en hållbar utveckling är nödvändig för att fattigdomen skall utrotas. Ett utrotande av fattigdomen bidrar till att hejda befolkningstillväxten och stabilisera befolkningsutvecklingen på ett tidigt stadium. Kvinnorna är vanligen de fattigaste av de fattiga, men de har en avgörande betydelse i utvecklingsprocessen. Avlägsnandet av all slags diskriminering av kvinnor är därmed en förutsättning för man skall kunna utrota fattigdomen, främja en hållbar ekonomisk tillväxt, trygga en familjeplanering och reproduktiv hälsovård av hög kvalitet samt åstadkomma en balans mellan befolkningen och de tillgängliga resurserna. (Kapitel 3 i handlingsprogrammet: http://www.un.org/ecosocdev/geninfo/populatin/icpd.htm#chapter3).

I avsikt att ge konkreta exempel på den utvidgade betydelsen av befolkningsbegreppet, som också inkluderar reproduktiv och sexuell hälsa och därtillhörande rättigheter, upptar kommissionen på sin webbplats flera ämnesområden som omfattas av detta överordnade begrepp. Abort är ett av dessa, eftersom abort enligt definitionen från befolknings- och utvecklingskonferensen (1) ingår i reproduktiv hälsovård. Gemenskapens politik i fråga om abort följer riktlinjerna från konferensen. Det är fråga om en politik som godkänts av 179 länder. Ledamoten av kommissionen med ansvar för biståndsfrågor angav klart i ett brev till parlamentsledamöterna den 13 januari 2003 att gemenskapen genom att stödja program för reproduktiv hälsa strävar efter att förebygga behovet av abort. Han konstaterar dock att kommissionen erkänner att osäkra aborter är en realitet som förorsakar många kvinnors onödiga död varje år, samt slår fast att där abort på bestämda indikationer är laglig bör den ske under säkra förhållanden. Kommissionen anser att den nationella lagstiftningen har avgörande betydelse för att aborter utförs inom ramen för det formella hälso- och sjukvårdssystemet. Gemenskapen stöder inte abortpolitik som ett medel för att begränsa befolkningstillväxten i utvecklingsländerna och motsätter sig starkt påtvingade aborter.

(1) Reproduktiv hälsovård definieras som en sammanställning av metoder, tekniker och tjänster som bidrar till reproduktiv hälsa och därtillhörande välbefinnande genom att förebygga och lösa problem inom reproduktiv hälsa. (Handlingsprogrammet från konferensen om befolkning och utveckling).

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/54

(2004/C 33 E/050)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0560/03

från Raina Echerer (Verts/ALE) till kommissionen

(27 februari 2003)

Ämne: Maltas radio- och TV-bolag censurerar TV-program

Maltas radio- och TV-bolag har beslutat att de TV-program som inspelats och producerats av det maltesiska produktionsbolaget ”Where's Everybody?” skall granskas innan de sänds på den nationella TV-stationen, Public Broadcasting Services. Under förra året bojkottade det maltesiska arbetarpartiet (Malta Labour Party) dessa program, men radio- och TV-bolaget har aldrig fällt dem för partiskhet. Programmen har i själva verket fungerat som en plattform där det maltesiska folket kan uttrycka sina synpunkter på ett mycket demokratiskt sätt. Trots det har radio- och TV-bolaget nu beslutat att censurera och granska de program som producerats av ”Where's Everybody?”. Inga andra program utsätts för samma behandling.

Kan kommissionen fråga de maltesiska myndigheterna varför Maltas radio- och TV-bolag på detta sätt särbehandlar ett enda produktionsbolag? Kan kommissionen även undersöka om bolagets hållning är diskriminerande, inskränker yttrandefriheten på Malta och strider mot Europeiska unionens grundläggande krav på yttrandefrihet?

Svar från Günter Verheugen på kommissionens vägnar

(31 mars 2003)

Kommissionen övervakar yttrandefriheten på Malta, liksom i alla de andra kandidatländerna, eftersom den är ett mycket viktigt politiskt kriterium för medlemsskap. I dess återkommande rapporter om Maltas framsteg på vägen mot anslutning konstateras genomgående att yttrandefriheten finns inskriven i den maltesiska författningen och fortfarande respekteras väl i praktiken.

När det gäller radio- och TV-journalisternas yttrandefrihet har Malta en oberoende radio- och televisions-myndighet vars medlemmar utses av republikens president på förslag av premiärministern och efter konsultationer med ledaren för oppositionen.

Enligt Maltas författning och lagstiftning är radio- och televisionsmyndigheten i synnerhet ansvarig för att:

—	säkerställa opartiskhet i frågor som är upphov till kontrovers inom politiken och näringslivet eller rör aktuell politik,

—	rättvist fördela sändningsresurser och sändningstid mellan politiska partier,

—	övervaka hur stationerna efterlever författningen, annan lagstiftning och bestämmelserna i relevanta sändningslicenser och kontrakt.

Radio- och televisionsmyndighetens beslut att kontrollera en del inspelade sändningar som producerats av det maltesiska produktionsbolaget ”Where's Everybody” bör ses mot bakgrund av kampanjen inför folkomröstningen om anslutning till Europeiska unionen, som hölls på Malta den 8 mars 2003.

För att säkerställa opartiskhet och rättvis fördelning av sändningstid mellan olika politiska partier hade radio- och televisionsmyndigheten behandlat och godkänt ett sändningsschema från Public Broadcasting Services för omröstningsperioden. Till följd av ändringar av det godkända sändningsschemat och en därpå följande klagan inlämnad av det maltesiska arbetarpartiet (Malta Labour Party) begärde radio- och televisionsmyndigheten att Public Broadcasting Services skulle lämna in ett antal sändningar, som Malta Labour Party hävdade var partiska, för kontroll. Radio- och televisionsmyndigheten förordade att detta var nödvändigt med hänsyn till dess skyldighet att vara på sin vakt mot alla möjligheter att statliga radio- och tv-sändningar kunde manipuleras av partiintressen vid en tidpunkt då befolkningens uppfattning efterfrågades och även för att den saknade uppgifter om sändningarnas innehåll.

Efter det att Public Broadcasting Services inkommit med de begärda uppgifterna beträffande de omtvistade sändningarna beslutade radio- och televisionsmyndigheten att häva sin begäran om ”förebyggande kontroll”.

Kommissionen anser inte att radio- och televisionsmyndigheten har agerat diskriminerande i den här frågan utan snarare att den spända folkomröstningskampanjen på Malta drev den att vidta exceptionella åtgärder för att säkerställa den statliga televisionens opartiskhet.

Med hänsyn till dessa exceptionella omständigheter och den maltesiska radio- och televisionsmyndighetens status, uppgifter och oberoende anser kommissionen att dess bedömning att yttrandefriheten respekteras på Malta fortfarande är riktig.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/55

(2004/C 33 E/051)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0574/03

från Luigi Vinci (GUE/NGL) till kommissionen

(28 februari 2003)

Ämne: Turkiet och ”fallet Öcalan”

Den f.d. PKK-ledaren Abdullah Öcalan har i flera veckor nekats rätten att ta emot besök av sina försvarsadvokater och av andra personer. Detta godtyckliga beslut, som fattats av den turkiska regeringen, går stick i stäv med Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Beslutet strider även mot de ”politiska kriterier” för utvidgningen som Europeiska rådet antog vid sitt möte i Köpenhamn.

Vad tänker Europeiska kommissionen göra för att Öcalan skall tillförsäkras sin grundläggande rätt till ett försvar? Anser inte kommissionen, med tanke på att dödsdomen mot Öcalan nu har upphävts, att EU bör pressa regeringen i Ankara att frige Öcalan och att inleda förhandlingar för att få till stånd en politisk lösning på ”kurdfrågan”?

Svar från Günter Verheugen på kommissionens vägnar

(2 april 2003)

Kommissionen känner till Abdullah Öçalans nuvarande förhållanden i fängelset. Sedan den 27 november 2002 har det kommit rapporter om att Abdullah Öçalans släktingar och advokater har haft svårigheter att få träffa honom.

Som ett kandidatland strävar Turkiet efter att uppfylla de politiska kriterierna från Köpenhamn liksom de prioriteringar som fastställs i partnerskapet för anslutning. De inbegriper anpassning av fängelseförhållandena till europeiska normer och fullständigt iakttagande av bestämmelserna i Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter.

Kommissionen har informerats om de besök hos Abdullah Öçalan som en delegation från Europarådets kommitté till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning gjorde den 16 och 17 februari 2003. Delegationen drog slutsaten Abdullah Öçalan var vid god hälsa men att det var ett problem att han fortfarande hölls i isolering. Delegationen kommer att vidta åtgärder för att se till att Abdullah Öçalans rätt att ta emot besök gäller i praktiken.

Kommissionen kommer att fortsätta att övervaka fängelseförhållandena för Abdullah Öçalan och respekten för hans rätt till försvar.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/55

(2004/C 33 E/052)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0575/03

från Nelly Maes (Verts/ALE) till kommissionen

(28 februari 2003)

Ämne: Tvångssterilisering av romska kvinnor i Slovakien

Som ledamot av den gemensamma parlamentarikerkommittén EU-Slovakien har jag flera gånger besökt Slovakien och har då ofta kommit i kontakt med den romska minoriteten. Under anslutningsförhandling- arna betonade jag upprepade gånger minoriteternas rättigheter. En nyligen offentliggjord rapport från organisationen Center of Reproductive Rights om tvångssteriliseringar av romska kvinnor, en skarpt formulerad varning från Europaparlamentets föredragande Jan Marínus Wiersma och vittnesmål av romska kvinnor som sökt asyl i Belgien är alla samstämmiga: en sedvänja vi tror hör till en avlägsen och mörk historia förekommer fortfarande.

Några kvinnor har berättat för mig hur de tvingats att genomgå sterilisering, andra att de blivit steriliserade i samband med förlossning med kejsarsnitt och andra talar om steriliseringsbidrag inom ramen för familjeplaneringsbudgeten.

Slovakiens minoritetsminister har inlett en undersökning, men överväger även, enligt uppgifter från nyhetsbyrån CTK (den 30 januari 2003), att väcka åtal mot rapportens upphovsmän.

Kommer kommissionen, mot bakgrund av Slovakiens förestående EU-anslutning, att verka för en detaljerad, objektiv och landsomfattande undersökning och kritiskt granska resultaten av undersökningen? Kan kommissionen i så fall låta mig ta del av resultaten och kommissionens åtgärder? Eller anser inte kommissionen att den här formen av familjepolitik strider mot de mänskliga rättigheterna?

Svar från Günter Verheugen på kommissionens vägnar

(28 mars 2003)

Kommissionen är medveten om påståendena i en nyligen offentliggjord rapport av Center of Reproductive Rights om att läkare i östra Slovakien steriliserar romska kvinnor utan deras samtycke eller med framtvingat samtycke.

Ledamoten för kommissionen med ansvar för utvidgning tog omedelbart upp denna fråga i ett brev till Slovakiens premiärminister Mikulas Dzurinda. Han underströk att det rör sig om allvarliga påståenden. Om de visar sig vara riktiga och de offentliga myndigheterna har främjat eller tolererat tvångssteriliseringarna eller underlåtit att vidta rättsliga åtgärder för att stävja dem skulle detta utgöra ett allvarligt brott mot de mänskliga rättigheterna. Dessutom uppmanade han de slovakiska myndigheterna att göra en kraftansträngning för att genomföra nödvändiga brottsutredningar, undanröja eventuell diskriminering och hålla kommissionen underrättad om ärendet.

Enligt de upplysningar som kommissionen fått har de behöriga myndigheterna inlett en brottsutredning och tillsatt en särskild utredningsgrupp. Inrikesministerns rådgivare i romska frågor, som själv är rom, har getts i uppdrag att fungera som rådgivare till utredningsgruppen. Hälsoministeriet och det slovakiska gynekologförbundet är nära knutna till utredningen, och dessa har utfört en preliminär undersökning på ett av de sjukhus som nämns i rapporten. Tills vidare har påståendena dock inte bekräftats. Dessutom har Europarådet fått en inbjudan av Slovakien att utföra en undersökning i östra Slovakien.

Kommissionen kommer att fortsätta att noggrant övervaka hur ärendet framskrider och hur undersökningarna utfaller. Den kommer vid behov att överväga ytterligare åtgärder och håller naturligtvis parlamentet underrättat.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/56

(2004/C 33 E/053)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0594/03

från Matti Wuori (Verts/ALE), Bart Staes (Verts/ALE) och Elisabeth Schroedter (Verts/ALE) till kommissionen

(28 februari 2003)

Ämne: EU-stöd till urbefolkningar i Ryska federationen

Urbefolkningarna i Ryska federation uppgår till omkring 200 000 personer fördelade på 40 olika och kulturellt mycket rika folkslag. De flesta av dessa folkslag fortsätter att leva på traditionellt sätt. De är utspridda på stora områden som ofta saknar grundläggande transport- eller kommunikationsstrukturer. Allvarliga miljöhot (som hänger samman med närheten till anläggningar för utvinning av gas och olja som är avsedd för Europeiska unionen) och effekterna av klimatförändringar påverkar dessa folkslag direkt. Deras genomsnittsålder är 25 år lägre än den ryska befolkningens.

Har Europeiska kommissionen under de fem senaste åren stött urbefolkningarna som målgrupp inom ramen för Tacisprogrammet eller andra gemenskapsprogram? Skulle kommissionen kunna överlämna en förteckning över dessa projekt?

På vilket sätt kontrollerar kommissionen att principen om föregående samråd, deltagande på lika villkor och urbefolkningarnas vetorätt när det gäller de projekt som berör dem respekteras? (Se rådets slutsatser av den 30 november 1998 om urbefolkningar i utvecklingsländerna).

På vilket sätt skaffar kommissionen fram information om urbefolkningarnas situation i Ryska federationen, framför allt när det gäller mänskliga rättigheter men också i fråga om ekonomi, miljö och kultur?

Svar från Christopher Patten på kommissionens vägnar

(2 april 2003)

Kommission känner till den mycket speciella situationen för urbefolkningarna i Ryssland och de svårigheter de står inför.

EG har finansierat flera projekt för tekniskt bistånd i syfte att främja medvetenheten om faktorer som påverkar urbefolkningar och förbättra deras möjligheter till utbildning.

Förutom ett antal mer allmänna projekt rörande etniska relationer (och som alltså rör frågor som är relevanta för urbefolkningar) är två projekt som finansieras genom Europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter (EIDHR) uttryckligen avsedda för ryska urbefolkningar.

Det första projektet, som löper till april 2003, syftar till att öka den ryska befolkningens medvetenhet om de rättigheter och problem som minoritetsurbefolkningarna i de norra och östra delarna av landet samt i Sibirien har. Inom ramen för detta projekt har det bland annat gjorts en serie på 12 utbildningsprogram för den ryska radion som sänds en gång i veckan. Det andra projektet, som syftar till att öka möjligheterna till högre utbildning för urbefolkningarna i Sibirien, kommer snart att sättas i gång.

Europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter är ett program som drivs genom efterfrågan. Kommissionens delegation i Moskva försöker se till att alla intresserade icke-statliga organisationer, inbegripet urbefolkningarnas, känner till kommissionens anbudsförfaranden inom ramen för initiativet när dessa utannonseras.

Kommissionen följer noggrant situationen när det gäller urbefolkningar i Ryssland till exempel genom att upprätthålla kontakter med organisationer som arbetar för att främja urbefolkningarnas rättigheter. Ett exempel är Russian Association of Indigenous Peoples of the North (Raipon), en icke-statlig organisation som företräder de nordliga ryska urbefolkningarnas intressen. Den här sortens icke-statliga organisationer deltar regelbundet i anbudsförfaranden som kommissionen står bakom.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/57

(2004/C 33 E/054)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0608/03

från José Ribeiro e Castro (UEN) till kommissionen

(3 mars 2003)

Ämne: Angola: Budgeten 2003 — regeringens ekonomiska och sociala program 2003/2004

Som svar på den fråga om samma ämne (E-2862/02 (1)) som jag ställde den 10 oktober 2002 meddelade kommissionen genom kommissionsledamot Poul Nielson den 4 december 2002 att frågan inte kan besvaras uttömmande, eftersom det inte finns korrekta och detaljerade uppgifter om hur 2002 års budget genomförts och 2003 års budget utarbetats, och i synnerhet inte om hur mycket anslag som beviljats den sociala sektorn. Kommissionen konstaterade ändå att om programmet (regeringens ekonomiska och sociala program 2003/2004) genomförs på rätt sätt kan det i hög grad bidra till att öka anslagen till den sociala sektorn samt täcka en del av kostnaderna som gemenskapens pådragit sig till följd av sitt program för rehabilitering av landsbygden i det centrala höglandet.

Det har nu gått en tid och vi befinner oss i ett nytt budgetår. EU och Angola undertecknade nyligen det nationella vägledande programmet, som, om jag inte minns fel, omfattar cirka 200 miljoner euro för hela perioden. Av programmet framgår det också tydligt att största delen av medlen kommer att gå till de sociala sektorerna, livsmedelsförsörjningen och utvecklingen av jordbruket.

Jag skulle därför vilja ställa följande frågor till kommissionen: Har kommissionen uppgifter om hur 2002 års budget genomförts och den första tolftedelen av 2003 års budget utarbetats och genomförts, framför allt uppgifter om de sociala frågorna och förpliktelserna? Har kommissionen följt med hur regeringens program för ekonomiskt och socialt program 2003/2004 verkställts? Vet kommissionen redan om programmet på ett effektivt sätt bidragit till att resurser tilldelats de områden och förpliktelser som angetts? Vilka upplysningar och garantier i dessa frågor fick kommissionsledamot Nielson då han nyligen besökte Angola i slutet på januari?

Svar från Poul Nielson på kommissionens vägnar

(10 april 2003)

Situationen rörande tillgången på uppgifter om Angola och dessa uppgifters tillförlitlighet har inte förbättrats nämnvärt under de senaste månaderna.

Kommissionen har inga uppgifter rörande budgetgenomförandet för 2002, eftersom regeringen ännu inte har offentliggjort dessa uppgifter. Så är även fallet när det gäller uppgifter om budgetgenomförandet för de första månaderna av 2003. I den första etappen av regeringens övergångsplan för 2003/2004 är det meningen att utgifterna till de sociala området i sin helhet kommer att överstiga utgifterna för försvaret, vilka beräknas uppgå till 4,71 % av de totala offentliga utgifterna (av dessa svarar utbildning för 7,16 %, hälso- och sjukvård för 5,06 %, social trygghet för 1,26 % och bostäder och samhälleliga tjänster för 1,36 %).

Bristen på officiella och tillförlitliga uppgifter gör att det är mycket svårt att följa utvecklingen i landet. Det är hur som helst nästan omöjligt att övervaka genomförandet av en regeringsplan så snart efter det att den inletts.

I strategin för samarbete mellan gemenskapen och Angola för perioden 2002-2007 som undertecknades den 28 januari 2003 anges förvisso att gemenskapens stöd skall inriktas på de sociala sektorerna (hälso-och sjukvård och utbildning) och en tryggad livsmedelsförsörjning. Inriktningen på dessa sektorer skall ske på medellång och lång sikt. På kort och medellång sikt prioriteras finansiering av de åtgärder som är nödvändiga för att stödja fredsprocessen och nationell försoning, bl.a. att skapa förutsättningar för fria och rättvisa val. I detta sammanhang är det värt att nämna att strategin även innehåller stöd till det nationella statistikinstitutet i syfte att förbättra dess förmåga och tillgången på statistiska uppgifter om fattigdomen i Angola.

Vid sitt besök i Angola för att underteckna landstrategidokumentet underströk kommissionens ledamoten med ansvar för utveckling och humanitärt bistånd upprepade gånger vid sina möten med företrädare för regeringen nödvändigheten av att anslå ytterligare medel till den sociala sektorn i syfte att öka Angolas fredsvinst. Han underströk att världsamfundets bidrag till återuppbyggnaden av Angola endast kan och bör utgöra ett komplement till regeringens egna insatser, men aldrig kan vara en ersättning för dessa. Kommissionsledamoten påpekade att världssamfundet förväntar sig att konfliktens upphörande gör det möjligt för regeringen att påta sig en större del av bördan av att täcka sin egen befolknings behov. Detta kommer dessutom att ses som en viktig faktor i samband med den internationella givarkonferensen om återuppbyggnaden av landet. Man försäkrade kommissionsledamoten om att regeringen var redo att ta sig an frågan om fattigdomsbekämpning och ett starkare stöd till de sociala sektorerna inom ramen för det ovannämnda programmet samt den långsiktiga utvecklingsstrategi för perioden fram till 2025 som för närvarande håller på att utarbetas. Det program för återanpassning och återuppbyggnad efter konflikten som regeringen förbereder med bistånd av Världsbanken och som kommer att presenteras vid givarkonferensen bör ge ytterligare upplysningar om regeringens avsikter när det gäller de sociala sektorerna.

(1) Se s. 13.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/59

(2004/C 33 E/055)

SKRIFTLIG FRÅGA P-0617/03

från W.G. van Velzen (PPE-DE) till kommissionen

(25 februari 2003)

Ämne: Artikel i Financial Times av den 20 februari 2003 om meningsskiljaktigheter inom kommissionen avseende konkurrensen i grossistledet på marknaden för bredbandsinternet inom EU

Med anledning av artikeln den 20 februari i Financial Times (Brussels chiefs clash over internet, förstasidan) har jag följande frågor till kommissionen:

—	Kan kommissionen ange hur det sedan den 1 januari 2003 ligger till med tidigare monopolisters (incumbents) betydande dominans (significant dominance) på EU-marknaden för bredbandsinternet och avreglering av accessnätet (local loop)?

—	Stämmer det att endast 4 procent av EU:s 187 miljoner telefonlinjer är bredband den 1 januari 2003 och att huvuddelen av dessa 4 procent är i händerna på de tidigare monopolisterna? Har kommissionen andra uppgifter?

—	När förväntar sig kommissionen att fatta beslut avseende de undersökningar som den gjort av bland annat France Telecoms (Wanadoo) och Deutsche Telekoms marknadsagerande?

—	Vilka skillnader finns det inom kommissionen mellan GD Konkurrens och GD Informationssamhället när det gäller de marknadsanalyser som nämns i ovanstående artikel och kan kommissionen klargöra dessa skillnader?

Svar från Mario Monti på kommissionens vägnar

(4 april 2003)

Uppgifterna i den åttonde rapporten om genomförandet av EU:s lagstiftning på telekommunikationsområdet (1) speglar den situation som rådde i september 2002. Vid den tidpunkten stod alternativa leverantörer för 22 % av alla DSL-anslutningar (digital abonnentledningsteknik), men bara 4 % DSL-anslutningarna i försäljningsledet tillhandahölls genom tillträde till accessnät (skillnaden mellan 22 % och 4 % utgörs av återförsålda DSL-tjänster, vilket innebär att en alternativ operatör helt enkelt förpackar om tjänster som skapats av den etablerade leverantören, och DSL-linjer som görs tillgängliga genom försäljning av bitström i grossistledet). De färskaste uppgifterna som medlemsstaternas regleringsorgan har tillhandahållit kommissionen, avseende marknadsläget den 1 januari 2003, indikerar att det finns 12,67 miljoner bredbandsanslutningar i EU (huvudsakligen anslutning via kabelmodem för telefon och TV). De etablerade telekomföretagens marknadsandel på bredbandsområdet uppgår nu till 60 %. För närvarande har 1,27 miljoner telefonlinjer tillträde till accessnät, vilket innebär en ökning med 189 000 linjer sedan den 1 oktober 2002.

I kommissionen åttonde rapport angavs det faktiskt att 4 % av 187 miljoner telefonanslutningar i EU var bredbandsanslutningar. Enligt kommissionens senaste uppgifter, från den 1 januari 2003, har denna siffra nu ökat till 4,75 % (8,87 miljoner linjer).

Utöver bredbandstjänster över telefonlinjer kan höghastighetsinternet tillhandahållas över kabelnäten. Bredband via kabelnät står för omkring 2,6 miljoner anslutningar.

Det bör understrykas att den faktiska anslutningen till bredband inte motsvarar bredbandstjänsternas geografiska täckning. I själva verket finns merparten av EU-hushållen i områden där bredbandstjänster nu är tekniskt tillgängliga.

3.	Kommissionen har för avsikt att ta ställning i de två nämnda ärendena före sommaruppehållet.

De marknadsanalyser som nämns (SMP-riktlinjer, riktlinjer om relevanta marknader, genomförande-rapporter) representerar kommissionens officiella hållning. Kommissionens berörda tjänsteavdelningar samråder alltid sinsemellan innan kommissionen fattar ett beslut. Den senaste bedömningen av situationen på de berörda marknaderna är den ovan nämnda åttonde rapporten. Kommissionen har också tagit ställning till den framtida analysen av dessa marknader, mot bakgrund av den nya rättsliga ramen, i kommissionens rekommendation om relevanta produkt- och tjänstemarknader inom området elektronisk kommunikation (C (2003) 497, 11/02/2003). Vad gäller bredbandstjänster kommer kommissionen i rekommendationen till slutsatsen att eftersom utvecklingen av konkurrerande tekniska plattformar var ett mycket viktigt mål, i överensstämmelse med principen om teknisk neutralitet, kan det för att främja konkurrensen bli nödvändigt att under vissa förhållanden införa förhandsreglering av bredbandsanslutning i grossistledet för att främja konkurrensen.

(1) KOM(2002) 695 slutlig.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/60

(2004/C 33 E/056)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0634/03

från Rosa Miguélez Ramos (PSE) till kommissionen

(4 mars 2003)

Ämne: Skyddet av den sibiriska tigern

Känner kommissionen till det hot som hänger över amurtigern, också kallad den sibiriska tigern, som i likhet med de övriga fyra tigerarterna i världen håller på att utrotas?

Vilka åtgärder ämnar kommissionen vidta för att skydda amurtigern? Enligt WWF finns det idag 200-400 exemplar i Primorsky Kray och i området Khabarovsky Kray, långt österut i Ryssland vid gränsen till Kina. Finns det några Tacis-projekt som omfattar denna region?

Skulle det vara möjligt att starta ett projekt inom ramen för samarbetet mellan Europeiska unionen och Ryska federationen för att förhindra att denna djurart utrotas?

Vilken är Europeiska unionens ståndpunkt i denna fråga, och på vilka sätt kunde Europeiska unionen stödja Ryska federationen att skydda sina nationalparker, som befinner sig i en mycket svår situation på grund av de ekonomiska problemen i regionen?

Känner Europeiska unionen till de senaste motsättningarna och spänningarna bland udegerna, den första urbefolkningen i Amurområdet, vilka alltid skyddat tigrarna, som i egenskap av heligt djur innehar en central ställning i udegernas kultur? Samarbetet mellan udegerna och cheferna för Changbai-parken i Amurregionen, vilka stöds av WWF, befinner sig för närvarande i kris. Krisen har pågått ända sedan de lokala projektledarna byttes ut för några år sedan. Trots att WWF på internationell nivå mottagit varningar av udegerna, har organisationen synbarligen inte vidtagit nödvändiga åtgärder för att följa sina egna strategi- och principförklaringar vad beträffar urbefolkningen.

Svar från Christopher Patten på kommissionens vägnar

(28 mars 2003)

Kommissionen känner till det hot som hänger över amurtigern och har diskuterat denna fråga med de ryska myndigheterna inom ramen för partnerskaps- och samarbetsavtalet mellan EU och Ryssland.

Den sibiriska tigern är förtecknad i bilaga A till rådets förordning (EG) nr 338/97 av den 9 december 1996 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem (1) den förordning som genomför bestämmelserna i konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter (CITES) i unionen. Detta innebär att handel med dessa arter är förbjuden och att import endast får ske i undantagsfall, t.ex. för forskning som syftar till arternas bevarande.

Vid miljöutskottets möte den 20 september 2001 framhöll de ryska myndigheterna att det fanns en nationell strategi för skyddet av amurtigern och att ett särskilt program hade tilldelats federala medel. Amurtigerbeståndet rapporterades uppgå till ungefär 450 djur, förmodligen det högsta antalet som skulle kunna finnas. En särskild grupp för arbetet mot tjuvjakt hade inrättats, ett avtal om gemensamt ingripande hade undertecknats med Kina och flera möten hade hållits (även med Japan och Korea) för att samordna åtgärder mot tjuvjakt och smuggling. Tre miljoner US-dollar hade investerats under de senaste tre åren för att skydda tigrar och programmet skulle utvidgas till att även omfatta andra stora kattdjur.

Tacisprojekten fastställs i dialog med de ryska myndigheterna och skall vara i överensstämmelse med den strategi som antagits för Ryssland. För närvarande är den inriktad på fyra huvudområden: stöd till institutionella, rättsliga och administrativa reformer, stöd till den privata sektorn och bistånd till ekonomisk utveckling, stöd till att ta itu med de sociala följderna samhällsförändringen samt kärnsäkerhet. Kommissionen har inte tagit emot några förslag att ta under övervägande från de ryska myndigheterna om situationen beträffande amurtigern. Om ett sådant förslag inkommer kommer kommissionen att bedöma i vilken utsträckning det stämmer överens med stödstrategin och vilken prioritet ett sådant förslag skulle kunna få i förhållande till andra angelägna behov.

Kommissionen är för närvarande inte medveten om att det finns problem relaterade till Världsnaturfondens verksamhet i Amurområdet och urbefolkningen udegerna.

(1) EGT L 61, 3.3.1997.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/61

(2004/C 33 E/057)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0648/03

från Erik Meijer (GUE/NGL) till kommissionen

(5 mars 2003)

Ämne: Utebliven ersättning och upprättelse av personer som i strid med gällande lagstiftning fördrevs från Slovakien 1946 och 1947

Känner kommissionen till att lag nr 88/1945 av den 1 oktober 1945, som gällde under tjugo år i det dåvarande Tjeckoslovakien gjorde det möjligt för staten att beordra män mellan 16 och 60 år och kvinnor mellan 18 och 55 år till arbetsplikt i högst ett år utanför hemorten för att göra insatser vid katastrof- och krissituationer och utföra angelägna arbeten för det offentliga? Gravida, mödrar med barn och sjuka skulle undantas. Dessutom skulle endast enskilda personer och alltså inga familjer kunna beordras att delta i dessa arbeten, och de berörda skulle få behålla sin bostad och sina ägodelar när de var borta.

Känner kommissionen till att 43 546 personer togs ut till tvångsarbeten under åren 1946-1947 och att dessa arbeten, i strid med lagen, ofta varade längre än ett år. Människor skickades långt hemifrån utan ordentlig inkvartering eller ersättning och sysselsattes i jordbruket och inom andra näringar där det inte rådde någon nödsituation. Hela familjer, inklusive barn och gamla, forslades med hjälp av militär och polis i boskapsvagnar från det nuvarande Slovakien till det nuvarande Tjeckien. Deras hus beslagtogs och gavs åt andra. Denna lag ledde i praktiken till vad vi i dag kallar för etnisk rensning och drabbade främst det ungerskspråkiga i södra Slovakien och den stora romska befolkningsgruppen i framför allt östra Slovakien?

Kan kommissionen föreställa sig bitterheten och ilskan hos de människor från Slovakien som blev offer för dessa bestämmelser och deras ättlingar som nu lever spridda över Slovakien, Tjeckien och andra länder, företrädesvis i Europa, över att den slovakiska regeringen har beslutat om upprättelse av och ersättning åt dem som blev offer för orättfärdigt myndighetsutövning under den fascistiska perioden 1939-1945 och den kommunistiska perioden 1948-1989, men aldrig har beslutat om liknande åtgärder när det gäller offren för tvångsarbete och etnisk rensning under den mellanliggande perioden 1945-1948 som betraktas som demokratisk, och att den slovakiske presidenten inte svarar på klagomål och frågor om detta?

4.	Vad kan kommissionen göra för att verka för att åstadkomma en tillfredsställande lösning på detta utdragna problem, som liknar situationer som vi nu tar avstånd från inom EU, innan Slovakien blir medlem i EU?

Svar från Günter Verheugen på kommissionens vägnar

(7 april 2003)

Kommissionen känner väl till den tjeckoslovakiska efterkrigslagstiftningen rörande de ungerska och tyska minoriteterna i Tjeckoslovakien. Den har företagit en ingående analys av de dekret som Tjeckoslovakiens president utfärdade i frågan, av de berörda lagarna från åren 1945 och 1946 och av de därtill relaterade aspekterna av Tjeckoslovakiens och Tjeckiens lagstiftning om skadeersättning från 1990-talet.

En sammanfattning av resultatet av kommissionens analys offentliggjordes den 18 oktober 2002. Denna visar inte att det mot bakgrund av gemenskapens regelverk föreligger några hinder för anslutningen, för de berörda dekreten och lagarna är inte tillämpliga längre. Vissa diskriminerande inslag i Tjeckoslovakiens och Tjeckiens lagstiftning om skadeersättning i fråga om konfiskerad egendom har inte befunnits stå i strid med gemenskapens regelverk, för alla tidsfrister för ingivande av nya skadeståndsanspråk har löpt ut. Kommissionen är tacksam för att parlamentsledamoten anger att den lag om tvångsarbete som ledamoten hänvisar till sedan länge har upphört att gälla.

Kommissionen kan inte ge sig in i en diskussion om huruvida en viss lag om tvångsarbete vid en viss tidpunkt i det förflutna, före upprättandet av den första europeiska gemenskapen, tillämpats i enlighet med vad som stipulerats i lagen i fråga, detta oavsett om det rör sig om en lag som utfärdats i ett land som är nu medlem av EU eller om en lag som utfärdats i ett tredje land. Kommissionen kan erinra om att slaveri, tvångsarbete och annat påtvingat arbete är förbjudet enligt artikel 5 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, detta oavsett omständigheterna.

Kommissionen erinrar även om att Europaparlamentet och Europeiska rådet upprepade gånger har uttryckt sitt stöd för kommissionens uppfattning att Slovakien uppfyller Köpenhamnskriterierna och kommer att vara i stånd att i full utsträckning tillämpa gemenskapens regelverk vid anslutningen. Gemenskapen har ingen behörighet i frågor som rör kompensation för orättvisor som begåtts i ett avlägset förflutet. Medlemsstaterna har möjlighet att i enlighet med vad de anser lämpligt fastställa begränsningar och andra villkor för kompensationsåtgärder, under förutsättning att sådana villkor inte står i strid med gemenskapslagstiftningen, t.ex. med principen om icke-diskriminering.

Kommissionen välkomnar alla ansträngningar som nuvarande och blivande medlemsstater gör för att ta itu med arvet och orättvisorna från det förflutna och uppmuntrar dem att framhärda i dessa ansträngningar. De europeiska gemenskaperna grundar sig på den gemensamma föresatsen att övervinna tidigare spänningar mellan Europas folk. Medlemsstaterna bidrar genom att ta itu med dessa moraliska och psykologiska frågor till att vår på ömsesidig respekt och förståelse byggda union stärks.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/62

(2004/C 33 E/058)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0654/03

från Graham Watson (ELDR) till kommissionen

(5 mars 2003)

Ämne: Sockerodlare i Moçambique

Är kommissionen medveten om den förödande effekt som importkvoten på 8 000 ton socker från Moçambique har på moçambikierna?

Moçambique kan producera så mycket som 30 000 ton socker för export till europeiska länder, men eftersom importkvoterna är så stränga kan det inte göra det. Sockerfabrikerna i Moçambique är villiga att bevilja medel till småbrukare så att de kan köpa redskap och producera socker på den bördiga odlingsjorden och den vägen minska Moçambiques beroende av EU-bistånd, men de kvoter som införts minskar den här möjligheten.

Är kommissionen beredd att se över och öka kvoten, utöver den föreslagna ökningen på 15 procent, för sockerimport från Moçambique? Kommer kommissionen att göra sitt allt för att öppna marknaden för Moçambique och på så sätt uppmuntra moçambikierna att bygga upp sin egen ekonomi och minska behovet av internationellt bistånd?

Svar från Pascal Lamy på kommissionens vägnar

(26 mars 2003)

Moçambique hade inte tillträde till gemenskapens sockermarknad innan initiativet ”Allt utom vapen” infördes. Detta initiativ har således inneburit nya tillfällen till förmånsexport för landet och har fyllt en viktig funktion i återuppbyggnaden av sockersektorn efter inbördeskrig och översvämningar.

Moçambique kommer att kunna exporta obegränsade mängder socker till gemenskapen från och med 2009. Fram till dess gäller en övergångsordning enligt vilken landet omfattas av kvoten för ”Allt utom vapen”, vilken årligen ökar med 15 % och därmed kommer att stiga från 74 185 ton 2001-2002 till 197 355 ton 2008-2009. Denna övergångsordning behövs för att gemenskapen skall kunna göra de nödvändiga interna anpassningarna för att kunna hantera importökningen inom ramen för ”Allt utom vapen”-initiativet.

Det är inte tillrådligt att sockersektorn är helt beroende av tillträde till en enda utländsk marknad, utan alla exportmöjligheter bör övervägas med tanke på utvecklingen. Moçambique är således på väg att börja exportera till andra marknader både inom Södra Afrikas utvecklingsgemenskap (SADC) och i Förenta staterna, vilket ytterligare bör hjälpa landets sockerodlare.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/63

(2004/C 33 E/059)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0655/03

från Bill Miller (PSE) till kommissionen

(5 mars 2003)

Ämne: Antidumpingsavtalet mellan EU och Norge

Ifall kommissionen stöder antidumpingskommitténs beslut att överge avtalet mellan EU och Norge, är den beredd att övervaka situationen omedelbart och i synnerhet de oberoende laxodlarna?

Skulle kommissionen kunna acceptera att ett förbud mot dumping av lax återinfördes för Norge, men också för Chile och Färöarna, om de oberoende laxodlarnas utkomstmöjligheter minskade avsevärt?

Svar från Pascal Lamy på kommissionens vägnar

(31 mars 2003)

Den 20 december 2002 meddelade kommissionen de berörda parterna de grundläggande omständigheter och överväganden som låg till grund för ett förslag att avsluta dels översynen av de antidumpnings- och utjämningsåtgärder som är tillämpliga på import av odlad atlantlax med ursprung i Norge, dels antidumpningsförfarandet rörande import av samma produkt med ursprung i Chile och på Färöarna utan tillämpning av handelspolitiska skyddsåtgärder.

I enlighet med relevant gemenskapslagstiftning gavs de berörda parterna tillfälle att till kommissionen inkomma med skriftliga synpunkter på innehållet i förslaget. Kommissionen inhämtade också, i enlighet med samma gemenskapslagstiftning, ett yttrande från medlemsstaternas företrädare i den rådgivande antidumpnings- och antisubventionskommittén rörande förslaget. Yttrandena från medlemsstaternas företrädare i kommittén och de diskussioner som äger rum i det organet är konfidentiella.

Det bör dock tydliggöras att förslaget, som det lades fram för kommittén, avsåg ett avslutande av de befintliga åtgärder som är tillämpliga på import av odlad atlantlax från Norge och inte av det så kallade laxavtalet mellan EU och Norge. Genom detta avtal, som undertecknades 1997 av kommissionen och Norges regering och löpte ut den 28 februari 2003, inrättades bland annat ett forum för meningsutbyte mellan undertecknarna rörande situationen på laxmarknaden i gemenskapen. De åtgärder som för närvarande är i kraft, inbegripet systemet med prisåtaganden, hänger emellertid inte samman med avtalet. De handelspolitiska åtgärder som är tillämpliga på import från Norge av odlad atlantlax gäller därför fortfarande och kommer att fortsätta gälla tills ett slutgiltigt beslut har fattats.

Frågan om att införa ett system för övervakning av utvecklingen på laxmarknaden om tillämpningen av åtgärderna mot import från Norge inte förlängs har tagits upp av ett antal parter. Kommissionen håller för närvarande på att ta ställning till de praktiska aspekterna av ett sådant system både när det gäller räckvidd och rättsliga konsekvenser.

Kommissionen är fortfarande beredd att undersöka alla fall där det finns faktisk bevisning för att exportörer i tredjeland tillämpat illojala handelsmetoder och att vidta åtgärder för att avhjälpa skada som drabbat gemenskapstillverkare om det finns fog för detta. Om det därför till slut fattas beslut om att upphäva de befintliga åtgärder som är tillämpliga på import av odlad atlantlax från Norge och att inte införa åtgärder mot import från Chile och Färöarna, kommer de oberoende laxodlare som parlamentsledamoten hänvisar till att ha möjlighet att lägga fram ett väl underbyggt klagomål till kommissionen avseende en del av eller hela importen, av vilket bland annat skall framgå att omständigheterna som legat till grund för avslutandet förändrats och att det finns tillräcklig bevisning för skadevållande dumpning.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/64

(2004/C 33 E/060)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0656/03

från Elly Plooij-van Gorsel (ELDR) till kommissionen

(5 mars 2003)

Ämne: Mudderverk i Indonesien

Den 26 juli 2002 prejades ett antal mudderverk, inbegripet tre belgiska maskiner, av den indonesiska flottan nära Sumatra. Enligt uppgift medförde de ansvariga på mudderverken inte rätt dokument och de beskylldes dessutom för sandstöld. Sedan dess har mudderverken varit belagda med kvarstad.

Den 9 oktober dömde en indonesisk domstol var och en av ägarna till de belgiska mudderverken till böter på över 3 000 dollar för att de i stället för originaldokument haft med sig kopior ombord. Efter det att böterna betalats skulle kvarstaden ha upphävts. I domen nämns inget om sandstöld. Det handlar nämligen inte alls om stöld. Om för små utvunna sandmängder uppgivits, beror detta uteslutande på de lokala koncessionshavarna, som står i kontakt med centralregeringen. Det är dock ett internt indonesiskt problem. Den indonesiska regeringen ignorerade domen och beslutade därefter, utan hänsyn till domen, att begära ett skadestånd på 18,5 miljoner euro. Det beloppet motsvarar 15 procent av mudderverkens värde. Den indonesiska regeringen talar om en kompensation för den förlust som den indonesiska befolkningen drabbats av på grund av de ogynnsamma villkor för sandutvinning som fastställts av tidigare regeringar. Mudderverkens ägare har betalat beloppet och mudderverken kan nu röra sig fritt.

1.	Känner kommissionen till dessa händelser?

2.	Om så är fallet, anser kommissionen att den indonesiska regeringen har handlat i strid med de skyldigheter den har inom ramen för WTO?

3.	Anser kommissionen att den indonesiska regeringen (på ett oriktigt sätt) har ignorerat den indonesiska domen och därmed underminerat rättsstatsprincipen?

4.	Om så är fallet, avser kommissionen att vidta åtgärder i denna fråga i förhållande till den indonesiska regeringen?

Svar från Christopher Patten på kommissionens vägnar

(4 april 2003)

Kommissionen är medveten om frågan rörande de domstolsförhandlingar som hållits i Indonesien och faktum att ett antal mudderverk, däribland belgiska, belagts med kvarstad och därefter släppts.

På detta stadium anser kommissionen inte att Indonesiens regering handlat i strid med landets åtaganden inom ramen för Världshandelsorganisationen.

Vad beträffar påståendet att Indonesiens regering ignorerat domstolens utslag ser kommissionen denna omständighet som ett internt indonesiskt problem som saknar samband med landets internationella åtaganden. Kommissionen ämnar därför inte på detta stadium ingripa gentemot den indonesiska regeringen.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/65

(2004/C 33 E/061)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0658/03

från Charles Tannock (PPE-DE) till kommissionen

(6 mars 2003)

Ämne: Säkerhetsrådets resolution om Irak och användningen av militära medel

I slutsatserna från Europeiska rådets möte av den 17 februari 2003 anges bland annat att Bagdad måste ”nedrusta och samarbeta omedelbart och fullt ut”, att unionens mål när det gäller Irak fortfarande är ”en faktisk och fullständig nedrustning i enlighet med tillämpliga resolutioner av FN:s säkerhetsråd, i synnerhet 1441”, och att rådet lovar ge sitt ”fulla stöd till säkerhetsrådet i dess uppfyllande av sitt ansvar”.

Resolution 1441 hänvisar till en rad tidigare resolutioner som FN:s säkerhetsråd har utfärdat om Irak, bland dem resolutionerna 678 (1990) och 687 (1991). Andra stycket i resolution 678, som huvudsakligen rör befrielsen av Kuwait, lyder:

Bemyndigar medlemsstater som samarbetar med Kuwaits regering, såvida inte Irak senast den 15 januari 1991 fullt ut tillämpar ovannämnda resolutioner i enlighet med första stycket ovan, att utnyttja alla nödvändiga medel för att upprätthålla och genomföra resolution 660 (1990) och alla följande resolutioner i detta ärende, och att återupprätta den internationella freden och säkerheten i regionen.

Tredje stycket i samma resolution lyder:

Uppmanar samtliga stater att i lämplig mån stödja åt de åtgärder som vidtas i enlighet med andra stycket ovan.

Säkerhetsrådets resolution 687 understryker att det är nödvändigt att säkerhetsrådet övertygas om Iraks fredliga avsikter, och kräver att Irak villkorslöst accepterar att dess innehav av biologiska och kemiska vapen, inklusive forsknings- och tillverkningsanläggningar, förstörs eller avlägsnas, samt att landets kemiska och biologiska stridsberedskap och dess raketkapacitet inspekteras på plats av Unscom.

Accepterar kommissionen att Iraks ihärdiga vägran under lång tid att samarbeta med FN och helt och fullt redovisa sitt innehav av massförstörelsevapen, vilka utgör ett ständigt hot mot den regionala säkerheten, skall tolkas som att den internationella freden och säkerheten i regionen ännu inte har återupprättats? Om så är fallet, accepterar kommissionen att resolutionerna 678, 687 och 1441 utgör adekvat rättslig grund för ett militärt ingripande i händelse av att Irak fortsätter att vägra att samarbeta med FN och redogöra för sitt bestånd av biologiska och kemiska vapen?

Svar från Christopher Patten på kommissionens vägnar

(25 mars 2003)

Som redan nämnts i tidigare förklaringar från rådet och i slutsatserna från Europeiska rådets senaste möte den 17 februari 2003 instämmer kommissionen i att Irak inte efterkommit flera av FN:s säkerhetsråds resolutioner från 1991 och framåt.

Kommissionen anser att det ankommer på FN:s säkerhetsråd att avgöra huruvida FN:s säkerhetsråds resolution nr 1441 utgör adekvat rättslig grund för ett militärt ingripande. Kommissionen anser att FN:s säkerhetsråd är det organ som är behörigt att tolka dessa resolutioner på lämpligt sätt och besvara de frågor som parlamentsledamoten ställt.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/66

(2004/C 33 E/062)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0660/03

från Maurizio Turco (Nl) till kommissionen

(6 mars 2003)

Ämne: 514 företag med huvudkontor i Italien och Luxemburg gör sig skyldiga till bedrägeri mot EU-budgeten

I beaktande av

—	Domare i Italien anhöll den 18 februari 2003 10 personer som anklagas för att ha omsatt falska fakturor och för att begått bedrägeri mot statens och EU:s budget. Enligt anklagelserna är 514 företag med huvudkontor i Italien och Luxemburg inblandade.

—

Bland de anhållna märks styrelseordföranden för Maguro SpA, med huvudkontor i San Prospero Parmense (i provinsen Parma) och med produktionen förlagd till Sant'Ilario d'Enza (i provinsen Reggio Emilia), som redan 2001, i samband med ett olovligt försök att tillskansa sig EU-medel, underkastades säkerhetsåtgärder av Banco di Sicilia.

Kan kommissionen, mot denna bakgrund, besvara följande frågor:

—	Är kommissionen medveten om förundersökningarna som ligger till grund för dessa rättssaker, och, om så är fallet, har OLAF inlett undersökningar i dessa ärenden?

—	Har eller tänker kommissionen skaffa fram listan över de 514 företag som är inblandade i dessa bedrägerier?

—	Förfogar kommissionen över en databas som innehåller uppgifter om de personer och företag som har begått eller försökt att begå bedrägeri mot EU och, vad företag beträffar, uppgifter om ansvariga personer?

Svar från Michaele Schreyer på kommissionens vägnar

(28 april 2003)

Kommissionen kan bekräfta för parlamentsledamoten att saken fått straffrättsliga påföljder i Italien och för närvarande omfattas av sekretess (artikel 329 i Italiens straffprocessrätt om förundersökningar).

Om gemenskapsmedel drabbats måste medlemsstaten göra en anmälan till kommissionen enligt såväl sektorsbestämmelser som övergripande bestämmelser, efter förhandstillstånd från behörig rättslig instans. När anmälan gjorts kan Europeiska bedrägeribekämpningsbyrån (OLAF) utreda den eventuella skadan på gemenskapens allmänna budget samt vilka företag och personer som berörs. OLAF uppger att ingen utredning pågår för närvarande.

Kommissionen vill slutligen framhålla att den inte har något register över personer eller företag som dömts för bedrägerier eller försök till bedrägerier riktade mot Europeiska unionen. Beroende på vem som förvaltar gemenskapsmedlen finns dock flera informationsdatabaser med uppgifter om oegentligheter som drabbat gemenskapsmedel.

Det bör även framhållas att det enligt subsidiaritetsprincipen i första hand är medlemsstaterna som är ansvariga för den finansiella kontrollen av gemenskapens medel.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/67

(2004/C 33 E/063)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0673/03

från Marco Pannella (Nl) och Maurizio Turco (NI) till kommissionen

(7 mars 2003)

Ämne: De ryska myndigheternas allvarliga och ofta återkommande brott mot religionsfriheten

Bronislav Czaplicki är en polsk medborgare som har arbetat som katolsk missionär i området omkring Pushkin, en stad strax utanför Sankt Petersburg. Den 21 februari 2003 uppmanades han av de ryska myndigheterna att lämna landet inom två veckor. Enligt myndigheterna har nämligen hans uppehållstillstånd blivit återkallat.

På senare år har en mängd missionärer utvisats av de ryska myndigheterna. Czaplicki är det senaste exemplet, men under 2002 har även bl.a. följande fall noterats:

—

I september återkallades uppehållstillståndet för Leo Martensson som är svensk medborgare och som varit verksam som protestantisk missionär i området omkring Krasnodar. Den 12 september anhölls Jaroslaw Wisniewski, som är polsk medborgare och som arbetat som katolsk missionär i området omkring Sakhalin, när han anlände till Khabarovsk (i den östligaste delen av Ryssland). Wisniewski skickades därefter tillbaka till Japan, varifrån hans flygplan hade kommit. Den 10 september återkallades uppehållstillståndet för Eduard Mackiewicz, som är polsk medborgare och som varit verksam som katolsk missionär i området omkring Rostov-on-Don.

—

I augusti nekades Stanislav Krajnak uppehållstillstånd. Krajnak är slovakisk medborgare och hade varit verksam som katolsk missionär i området omkring Yaroslavl. Chalyshan Seidi, som är turkisk medborgare och som varit verksam som muslimsk missionär i området omkring Bashkortostan, utvisades. Den amerikanske pingstvännen Victor Barousse, som hade arbetat i området Irkutsk, nekades uppehållstillstånd.

—

I juni återkallades uppehållstillståndet för Aleksei Ledyayev, som är litauisk medborgare och pingstvän. Uppehållstillstånd nekades även Robert Cook, Virginia Cook och Jeffrey, Susan och Jordan Wollman som är amerikanska medborgare som varit verksamma som protestantiska missionärer i området omkring Kostroma. Uppehållstillstånd nekades dessutom den fjortonde Dalai Lama, Tenzin Gyatso, som är tibetansk flykting.

—

Den 19 april återkallade myndigheterna uppehållstillståndet för Jerzy Mazur, som är polsk medborgare och katolsk biskop i Johanneskyrkan i Irkutsk (södra Sibirien). Den 15 april återkallade myndigheterna uppehållstillståndet för Stefano Caprio, som är italiensk medborgare och som varit verksam som katolsk missionär i området omkring Vladimir. När Caprio tvingades att lämna Ryssland hade han varit bosatt där i 12 år.

—

I februari upphävdes uppehållstillståndet för den sydkoreanske medborgaren Paul Kim, som varit verksam som protestantisk missionär i området omkring Kalmykia. Dessutom har utvisningsbesked överlämnats till Autumn Newson, Matthew Crain och Weston Pope, amerikanska medborgare och mormoner verksamma i området Pskov.

Mot denna bakgrund uppmanas Europeiska kommissionen att svara på följande frågor:

—	Känner kommissionen till denna situation? Vilka initiativ har den tagit, eller tänker den ta, gentemot Ryssland, som undertecknat den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, vilken på ett flagrant och regelbundet sätt kränks genom ovannämnda handlingar?

—

Vilka initiativ tänker kommissionen ta när det gäller det resolutionsförslag som undertecknats av 133 parlamentsledamöter, i vilket det framförs krav på att respekten för religionsfriheten skall införas bland de prioriterade handlingsområdena inom ramen för EU:s förbindelser med tredje land? Vad tänker kommissionen göra för att se till att man, i händelse av brott, tillämpar liknande påföljder som dem som anges i Förenta staternas lag från1998 om religionsfriheten i världen (Public Law 105-292/105:e kongressen)?

Svar från Christopher Patten på kommissionens vägnar

(3 april 2003)

Kommissionen känner till att ett antal personer som ägnat sig åt religiös verksamhet i Ryssland nekats uppehållstillstånd eller fått sina uppehållstillstånd återkallade. Den är medveten om den besvärliga situationen i Ryssland för andra religioner än den ryskortodoxa kyrkan. Ett flertal personer har utvisats sedan april 2002, efter Vatikanens beslut att omvandla de fyra provisoriska romerskkatolska strukturerna i Ryssland till permanenta stift. Även företrädare för andra kyrkor har utvisats.

Kommissionen har av dessa skäl inom ramen för den politiska dialogen mellan unionen och Ryssland vid ett antal tillfällen understrukit att partnerskapet mellan unionen och Ryssland grundar sig på vissa grundläggande värden, däribland oinskränkt respekt för de mänskliga rättigheterna.

Det bör erinras om att det står varje stat fritt att besluta huruvida utlänningar skall få uppehålla sig på statens territorium. Upphävandet av ett uppehållstillstånd kan därför vanligen inte anses såsom oförenligt med de av Ryssland ratificerade stora internationella och europeiska konventionerna om de mänskliga rättigheterna. Om ett uppehållstillstånd å andra sidan upphävs enbart i syfte att lägga hinder i vägen för utövandet av en religion eller tro, kan detta, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, mycket väl utgöra en indirekt sanktion som står i strid med religions- eller trosfriheten. Kommissionen kommer att fortsätta att hos de ryska myndigheterna inskärpa vikten av denna fråga.

Samtidigt kommer främjandet av de mänskliga rättigheterna i Ryssland även i fortsättningen att vara en prioritet inom ramen för det europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter, eftersom Ryssland är ett av de länder som står i centrum för det programmet.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/68

(2004/C 33 E/064)

SKRIFTLIG FRÅGA P-0675/03

från Wolfgang Kreissl-Dörfler (PSE) till kommissionen

(3 mars 2003)

Ämne: Grön genteknik i utvecklingsländer

Den tyska frivilligorganisationen ILD (betyder ungefär ”Katolska folkrörelsen för internationell hjälp från folk till folk”) uppmanades 1999 att ta reda på om grön genteknik skulle kunna bidra till att förbättra livsmedelssituationen i utvecklingsländerna. Tillsamman med andra frivilligorganisationer anordnade därför ILD en internationell utfrågning och två internationella konferenser för att skapa en bred plattform för en offentlig diskussion med företrädare för forskning, näringsliv och organisationer som arbetar med jordbruksfrågor. De dokument som finns publicerade i ämnet visar på olika aspekter av grön genteknik och att det finns ett stort behov av information bland de olika aktörerna. Detta gäller för övrigt även ILD:s olika samarbetspartner i utvecklingsländerna. För att fortsätta debatten på EU-nivå lade ILD tillsammans med en fransk och en belgisk partner fram en gemensam ansökan om stöd. Ansökan avslogs med motiveringen att den franska partnern inte var en ren u-hjälpsorganisation och att ILD i sin tur har en årsbudget på omkring 500 000 euro och därför inte har den ekonomiska kapacitet som krävs. ILD tog till sig kommissionens synpunkter och skickade in en ny ansökan 2002, som dock också den avslogs. Jag undrar följande:

1.	Varför vill inte kommissionen främja en grundläggande diskussion om grön genteknik? Varför berör inga av de projekt som beviljats detta område?

2.	Hur kan man fortsätta denna diskussionsprocess på ett effektivt sätt?

3.	Kan kommissionen tänka sig en bättre form av samarbete med ansökarorganisationerna så att nya oklarheter kan klaras av på ett tidigt stadium välgrundade projekt kan uppfylla kommissionens krav på formalia och innehåll?

4.	Finns det bedömningsgrunder som innebär att vissa länder prioriteras vid beviljande av projekt? Hur ser dessa grunder i så fall ut?

5.	Hur många projekt har under de senaste två åren (2001/2002) beviljats per medlemsland?

Svar från Poul Nielson på kommissionens vägnar

(4 april 2003)

Kommissionens finansiering av projekt via budgetpost B7-6000 sker på grundval av offentlig infordran av förslag från berättigade icke-statliga organisationer. Organisationerna lämnar in förslag för samfinansiering som skall utformas enligt de kriterier som anges i infordran. Det kommer an på organisationerna att ange vilka frågor de anser vara viktiga, när de lägger fram dessa förslag, som skall leda till en ökad medvetenhet om utvecklingsfrågor. Frågan om användning av ”grön genteknik” för att hantera problemet med säker livsmedelsförsörjning i utvecklingsländerna är en av många angelägenheter som tagits upp av icke-statliga organisationer.

Kommissionen har webbplatser som ger mer allmän information i denna fråga. I september 2001 satte kommissionen igång ett brett offentligt samråd med det allmänna temat ”Biovetenskap och bioteknik”. Omkring 320 bidrag sändes in, och många av dem var synnerligen omfattande. Efter detta samråd lade kommissionen fram ett meddelande i januari 2002 (1).

Såsom framgår av förslagsinfordran är kommissionen till fullo beredd att samarbeta med de ansökande.

Det finns ingen landsspecifik facit för vilka projekt som godkänts. Information om de projekt som beviljades finansiering 2001 och 2002 finns på webbplatsen http://europa.eu.int/comm/europeaid/projects/ong_cd/index_en.htm).

Den 30 och 31 januari 2003 organiserade kommissionen en konferens med temat ”Mot ett hållbart jordbruk i utvecklingsländerna — bioteknikforskningens val och möjligheter”. Mer än 600 delegater från hela världen deltog i konferensen. Vetenskapsmän, politiker, utvecklingsexperter, jordbrukare, undomar och företrädare för det civila samhället möttes för att ta sig an de viktigaste och mest omstridda frågorna kring utnyttjandet av biovetenskaperna och deras förmåga att erbjuda hållbara lösningar för livsmedelsproduktion och fattigdomslindring. Konferenshandlingarna finns tillgängliga på webbplatsen http://europa.eu.int/comm/research/sadc.

Kommissionen understödde det andra europeiska forumet för jordbruksforskning för utveckling, som hölls i Rom i maj 2002 inför världslivsmedelstoppmötet. Vetenskapsmän och företrädare för det civila samhället deltog och diskuterade forskningsprioriteringar inom jordbruksforskningen för utveckling. Ett av de prioritetsområden som då lyftes fram var användningen av modern bioteknik för utveckling.

(1) EGT C 55, 2.3.2002.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/69

(2004/C 33 E/065)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0677/03

från Marco Cappato (Nl) till kommissionen

(7 mars 2003)

Ämne: Bränning av kaffeodlingsområden i Colombia

Under mitt besök i Colombia i förra veckan tillsammans med Marco Perduca, sekreterare i Lega Internazionale Antiproibizionista (den internationella antiförbudsorganisationen) nåddes jag av flera samstämmiga uppgifter om att en plan om bränning av kaffeodlingsområden inom kort skulle genomföras i Colombia. Detta skulle ske i samband med en katastrofal och godtycklig operation med kemisk bränning från mycket hög höjd över stora områden i Colombia vars syfte är att avveckla produktionen av kokablad. Denna operation har planerats tillsammans med de amerikanska myndigheterna.

Bränningen skulle få katastrofala följder för människors hälsa, miljön och den socio-ekonomiska balansen. Kommissionen genomför dessutom alternativa utvecklingsprogram i några av dessa områden. Har kommissionen med tanke på detta vidtagit åtgärder för att informera de colombianska myndigheterna om att den inte anser att planen skall genomföras och att de alternativa utvecklingsprogrammen omedelbart måste upphöra i dessa områden om operationen genomförs?

Hur avser kommissionen gå till väga för att se till att bränningen inte genomförs och för att officiellt begära att operationen över Colombia skall ställas in?

Svar från Christopher Patten på kommissionens vägnar

(7 april 2003)

Kommissionen är emot flygbesprutning av olagliga odlingar i Colombia.

Den colombianska regeringen har gjort ett politiskt åtagande att undanta de områden som berörs av kommissionens projekt för alternativ utveckling från besprutning (inom ramen för dessa planeras manuell bekämpning på frivillig basis). Kommissionen för en diskussion med de amerikanska myndigheterna i detta ärende och följer noga utvecklingen i Colombia.

Kommissionen grundar sin ståndpunkt i detta ärende framför allt på sin uppfattning om flygbesprutningen inom unionen. Den anser att denna bör begränsas i så hög utsträckning som möjligt, eller rent av förbjudas. I sitt meddelande Mot en temainriktad strategi för hållbar användning av bekämpningsmedel (1) föreslår den att det skall införas ett generellt förbud mot flygbesprutning, men att specifika undantag skall kunna beviljas av medlemsstaterna om flygbesprutning medför klara fördelar och är skonsammare för miljön än andra besprutningsmetoder. Flygbesprutning med bekämpningsmedel kan på grund av vindavdrift i samband med besprutningen få samhällsekonomiska konsekvenser (människors hälsa, miljö och vatten kan påverkas) (2).

(1) KOM(2002) 349 slutlig.

(2) För närmare upplysningar se följande webbplats: http://europa.eu.int/comm/environment/ppps/home.htm.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/70

(2004/C 33 E/066)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0679/03

från Marco Cappato (Nl) till kommissionen

(7 mars 2003)

Ämne: Arresteringen av den peruanske medborgaren Nelson Palomino

Under mitt besök i Lima förra veckan arresterades Nelson Palomino, en av ledarna för den peruanska ”campesino”-rörelsen. Han anklagas för att uppmana till terrorism, vilket anses som ett brott i den peruanska Fujimori-regeringens strafflag, vilken håller på att omarbetas. I den peruanska pressen framkommer att Palomino skall ha gjort sig skyldig till att uppmuntra demonstrationer och gatublockader utan att ta avstånd från användande av våld.

Förbindelserna mellan den peruanska regeringen och ”campesino”-rörelsen är mycket spända på grund av dödläget i dialogen om ett reformpaket för jordbruket, och särskilt den misslyckade politiken att med våld avveckla kokaodlingar.

Vid mitt möte med ledarna för det peruanska antidrogorganet Devida vägrade man att ge mig och Marco Perduca, sekreteraren i Lega Internazionale Antiproibizionista (den internationella antiförbudsorganisatio-nen), någon som helst information om situationen för ”campesino”-rörelsen och särskilt inte om arresteringen av Palomino.

Kan kommissionen begära information från de peruanska myndigheterna, och sedan vidarebefordra denna till parlamentet, om denna situation som riskerar att leda till våldshandlingar om man inte snarast bemöter den i en anda av dialog? De senaste veckorna har liknande våldshandlingar lett till tiotals människors död och hundratals skadade i grannlandet Bolivia.

Vilka resultat har uppnåtts genom Europeiska kommissionens projekt i Peru vilka syftar till att ersätta kokaodlingar med annan gröda på hela Perus territorium?

I vilken utsträckning har kommissionens arbete i området påverkats av den ökade militariseringen av Peru och de spänningar som följt efter arresteringen av Palomino, och vilka samtalsparter har kommissionen i ”campesino”-rörelsen för att genomföra sina projekt?

Svar från Christopher Patten på kommissionens vägnar

(9 april 2003)

Kommissionens delegation i Lima följer noga den politiska, ekonomiska och sociala situationen i Peru och håller sig därvid bl.a. genom kontakter med de peruanska myndigheterna à jour med utvecklingen i viktiga aktuella frågor, såsom bekämpning av narkotika och insatser i fråga om alternativ utveckling.

Kommissionens policy är att stödja frivillig avveckling av kokaodlingar snarare än tvångsavveckling och den peruanska regeringen känner till detta. Kommissionen var fram till för kort tid sedan inte inblandad i något större projekt i Peru avsett att främja alternativ till kokaodling. I oktober 2002 inleddes ett projekt som är avsett att främja alternativ utveckling i Pozuzo Palcazu-området (PER B7 310 IB 98 0253). Detta projekt är upplagt på så sätt att främjandet av alternativ till kokaodling utgör en av många aspekter inom ramen för ett projekt för integrerad regional utveckling. Ett samlat operativt program för Pozuzo Palcazu-projektet håller på att tas fram.

Det på det här stadiet fortfarande mycket begränsade arbetet på fältet med projektet har hittills inte påverkats av några spänningar i området. Kommissionens peruanska motpart och viktigaste nationella samtalspartner i samband med projektet är kommissionen för utveckling och ett liv utan droger (Comisión para el Desarollo y la Vida sin Drogas — Devida).

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/71

(2004/C 33 E/067)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0699/03

från Bart Staes (Verts/ALE) till kommissionen

(10 mars 2003)

Ämne: Undersökning av den avskärmade marknaden för bläckpatroner

I mitten av maj 2002 gjorde kommissionsledamoten Monti gällande, i anslutning till ett sammanträffande med den amerikanske biträdande justitieministern James, att Europeiska kommissionen avser inleda en undersökning om de höga priserna på bläckpatroner som säljs för att användas i skrivare. Att dessa patroner är märkesbundna kan innebära en form av snedvridning av konkurrensen. Kommissionsledamoten meddelade att nödtvånget att använda bläckpatroner av ett visst märke i skrivare av samma märke skulle göras till föremål för en mycket grundlig undersökning.

Kan kommissionen meddela om det faktiskt satts i gång någon undersökning av denna eventuella form av konkurrenssnedvridning?

Om så är fallet: kan kommissionen meddela hur långt det framskridit med denna undersökning och om det redan kan dras några provisoriska slutsatser av den?

Om inte: kan kommissionen meddela varför kommissionen inte ansett det vara till någon nytta att inleda en undersökning, trots kommissionens tidigare avsikt och trots de olika klagomål som kommissionen fått ta emot om de höga priserna på bläckpatroner?

Svar från Mario Monti på kommissionens vägnar

(1 april 2003)

Kommissionen bekräftar att den nyligen inlett ett ärende avseende bläckskrivare och patroner till sådana. Kommissionen håller för närvarande på att analysera företagsstrategier på marknaden mot bakgrund av konkurrensbestämmelserna.

Eftersom ärendet fortfarande bara är på analysstadiet kan kommissionen inte förutspå dess utveckling eller omfattning. Skulle ärendet leda vidare kommer kommissionen naturligtvis att offentliggöra sin utredning så snart som möjligt.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/72

(2004/C 33 E/068)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0710/03

från Marco Cappato (Nl) till kommissionen

(10 mars 2003)

Ämne: Kartläggning av kokaproducenterna i Peru och omklassificering av kokablad

År 1978 genomfördes den hittills enda kartläggningen av de lagliga och godkända producenterna av kokablad i Peru. När det statliga monopsonföretaget ENACO införskaffar kokablad för legal användning måste det numera välja sina producenter efter eget godtycke. Detta har lett till att de områden som är avsedda för kokabladsodling har ökat. Det råder dock delade meningar om hur stor denna ökning är.

I FN:s tabeller inplaceras kokabladet i samma kategori som kokain och heroin, trots att oberoende studier och Världshälsoorganisationen visar att det har medicinska effekter och livsmedelsegenskaper. I de andinska områdena har kokabladet även en viktig plats i kulturen, traditionen och de lokala religionerna.

Anser inte kommissionen att det — mot denna bakgrund och med tanke på de alternativa utvecklingsprojekten i de ovannämnda områdena — är nödvändigt att begära och uppmuntra att den 25 år gamla kartläggningen ersätts med en ny förteckning över producenter som godkänts enligt allmänna, öppna och icke-diskriminerande kriterier?

Anser inte kommissionen att den, inom ramen för ministergruppen i FN:s narkotikakommission som skall sammanträda i Wien den 16-17 april 2003, bör föreslå att kokablad tas bort från tabell I, så att det blir möjligt att skapa en legal marknad för kokablad och därmed en hållbar jordbrukspolitik i de andinska länderna?

Svar från Christopher Patten på kommissionens vägnar

(7 april 2003)

På grundval av principen om medansvar stöder kommissionen ett program för alternativ utveckling i regionen Pozuzo Palcazu i Peru (gemenskapens bidrag uppgår till 28 miljoner euro). Enligt kommissionen skall alternativ utveckling ha till syfte att hjälpa ekonomier som grundar sig på olaglig kokaodling att övergå till ett system som grundar sig på laglig verksamhet. Ett sådant system skall inrättas genom en dialog med lokalsamhällena och grunda sig på iakttagandet av de demokratiska principerna. Alternativ utveckling är således ett brett begrepp som täcker mer än enbart odling av ersättningsgrödor.

Följaktligen omfattar programmet endast olaglig kokaodling, vilket förklarar varför gemenskapen inte vidta några åtgärder med avseende på ENACO:s verksamhet. Programmet för Pozuzo Palcazu omfattar olika genomförbarhetsstudier (t.ex. om miljökonsekvenser), stöd till transport- och elinfrastruktur, produktiv verksamhet (närmare bestämt på områdena jordbruk, uppfödning och skogsbruk) och förstärkning av företrädarstrukturerna bland de stödmottagare som deltar i projektet.

När det gäller skillnaderna i uppgifterna rörande de olika kokaodlingsområdena är det att märka att det finns metodskäl och tekniska skäl till att statistisk från olika källor ger olika resultat.

Kommissionen är aktiv permanent observatör i FN:s narkotikakommission där den har förespråkat ett synsätt där jämvikt råder mellan förebyggande och behandling, å ena sidan, och bekämpning av produktion och illegal handel, å andra sidan. Projekt för alternativ utveckling är ett exempel på det sistnämnda, eftersom de har till syfte att minska jordbrukarnas beroende av narkotikaodling genom att tillhandahålla alternativa försörjningskällor.

Det finns inga planer på att inleda en översyn av de tre FN-konventionerna vid nästa möte i FN:s narkotikakommission. Denna fråga har för övrigt inte heller tagits upp vare sig av medlemsstaterna eller av kommissionen i de regelbundna diskussionerna om unionens narkotikapolitik.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/73

(2004/C 33 E/069)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0721/03

från Rosa Miguélez Ramos (PSE) till kommissionen

(11 mars 2003)

Ämne: Prestige: Inrättande av en europeisk civilförsvarsstyrka

Europaparlamentet antog den 19 december 2002 en resolution om sjösäkerhet och åtgärder för att mildra följderna av katastrofen med oljetankern Prestige. Enligt punkt 20 kräver parlamentet att det inrättas en europeisk civilförsvarsstyrka, som kan ingripa vid natur- och industrikatastrofer med en lagstiftningsram för åtgärder på europeisk nivå vid sådana katastrofer, samt att det utses en ansvarig kommissionsledamot.

Vilka åtgärder har kommissionen vidtagit eller har för avsikt att vidta i denna fråga?

Svar från Margot Wallström på kommissionens vägnar

(15 maj 2003)

Fördraget om upprättandet av Europeiska unionen innehåller inga bestämmelser om inrättande av en europeisk räddningstjänst. Följaktligen trädde den 1 januari 2002 en samordningsmekanism som skulle underlätta ett förstärkt samarbete vid biståndsinsatser inom räddningstjänsten (1) i kraft. Vid insatser på räddningstjänstens område på unionsnivå måste man strikt följa subsidiaritetsprincipen.

Unionens beredskapscentrum, som inrättats inom ovanstående ramverk, samordnar den hjälp som medlemsstaterna erbjuder i katastroflägen.

Kommissionen driver också ett särskilt handlingsprogram på området för bekämpning av föroreningar till havs (2).

Slutligen har kommissionen redan tillkännagivit sina planer på att ändra förordningen genom vilken den europeiska sjösäkerhetsbyrån inrättades så att byrån kan hyra eller köpa fartyg som skall bekämpa föroreningar till havs i unionen.

(1) 2001/792/EG, Euratom: Rådets beslut av den 23 oktober 2001 om inrättande av en gemenskapsindustri för att underlätta ett förstärkt samarbete vid biståndsinsatser inom räddningstjänsten, EGT L 297, 15.11.2001.

(2) Europaparlamentets och rådets beslut nr 2850/2000/EG av den 20 december 2000 om upprättande av en gemenskapsram för samarbete om oavsiktlig eller avsiktlig förorening av havet, EGT L 332, 28.12.2000.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/73

(2004/C 33 E/070)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0732/03

från José Ribeiro e Castro (UEN) till kommissionen

(11 mars 2003)

Ämne: De mänskliga rättigheterna i Guinea-Bissau

Under den senaste tiden har vi nåtts av allt fler nyheter om att fackföreningsmedlemmar, föreningsledare, människorättsaktivister och ledare för oppositionspartierna arresterats i Guinea-Bissau. De här nyheterna är några i raden av nyheter som visar att uttrycksfriheten (en delegation från RTP-Africa, lokala radior och andra medier) och andra grundläggande rättigheter begränsas kraftigt i landet, och fördystrar ännu mer den negativa bilden av den extremt allvarliga situation som råder i landet, på det allmänna ekonomiska, finansiella, sociala och politiska planet. Till den här bilden av allmänt förfall måste man lägga till meddelandet om att de guineanska parlamentsvalen troligtvis kommer att skjutas upp (ursprungligen var det tänkt att de skulle anordnas i april), eftersom det inte finns tillräckligt med pengar för att anordna dem.

Jag skulle därför vilja ställa följande frågor till kommissionen: Hur har kommissionen följt med den fortsatta försämringen av situationen i Guinea-Bissau? Vilka specialåtgärder har kommissionen vidtagit för att försvara de mänskliga rättigheterna och få slut på de politiska förföljelserna i landet? Anser kommissionen att EU skulle kunna stödja valprocessen ekonomiskt och på så sätt bidra till en demokratisk utveckling i Guinea-Bissau? Vilka andra åtgärder ämnar kommissionen vidta, ensam eller i samarbete med andra länder eller internationella organisationer, för att stödja Guinea-Bissaus väg till normala demokratiska förhållanden?

Svar från Poul Nielson på kommissionens vägnar

(9 april 2003)

Kommissionen följer regelbundet den fortgående försämringen av situationen i Guinea-Bissau, bl.a. inom ramen för den politiska dialogen med myndigheterna i landet. I artikel 8 i Cotonouavtalet anges att den politiska dialogen även skall omfatta en regelbunden bedömning av utvecklingen vad gäller respekten för de mänskliga rättigheterna.

Kommissionen är beredd att ta framställningar om ekonomiskt stöd till valprocessen i beaktande.

Kommissionen kommer att fortsätta att delta i den politiska dialogen med myndigheterna i Guinea-Bissau och denna kan beroende på utvecklingen i landet komma att intensifieras.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/74

(2004/C 33 E/071)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0739/03

från Erik Meijer (GUE/NGL) till kommissionen

(11 mars 2003)

Ämne: Ökad spridning av aids i länder med låg levnadsstandard på grund av fel i samband med injektioner och blodtransfusioner

Känner kommissionen till februariutgåvan 2003 av ”International Journal of STD and Aids”, en facktidskrift om sexuellt överförbara sjukdomar, där David Gisselquist, John Potterat med flera hävdar att spridningen av aids kraftigt avviker från spridningen av könssjukdomar och att aids också i hög utsträckning förekommer hos barn mellan 5 och 12 år vars mödrar inte är smittade och att förekomsten av aids är anmärkningsvärd hög i befolkningsgrupper där utbildningsnivån och hälsovården är den bästa?

2.	Anser kommissionen liksom de i fråga 1 omnämnda författarna att det är möjligt att fel i samband med blodtransfusioner och injektioner snarare än promiskuöst beteende bidrar till den vidare spridningen av hiv/aids?

Har kommissionen något jämförande material från kandidatländerna, där spridningen av hiv/aids på grund av en relativ isolering till en början var mindre än i Västeuropa, men där spridningen tilltagit kraftigt sedan man börjat spara på de utgifter som krävs för noggrannhet vid medicinsk behandling och sedan tillgången till hälsovård begränsats för personer med lägre inkomster på grund av att de allmänna ersättningssystemen fallit bort?

4.	I vilken mån medverkar EU i de program i tredje länder som i kampen mot hiv/aids fram tills nu uteslutande haft sexuellt överföra sjukdomar som utgångspunkt snarare än slarv eller andra brister vid medicinsk behandling?

5.	Hur kan kommissionen bidra till att de verkliga orsakerna till den snabba spridningen av hiv/aids i världen blir bättre kända och att de ändringar som eventuellt är nödvändiga i kampen mot denna sjukdom kan göras så snart som möjligt?

Källa: Den nederländska dagstidningen De Volkskrant den 25 februari 2003.

Svar från Poul Nielson på kommissionens vägnar

(16 april 2003)

Kommissionen delar inte slutsatserna i en serie artiklar som publicerades i marsutgåvan 2003 av International Journal of sexually transmitted diseases (STD) and acquired immunodeficiency syndrome (AIDS) att i Afrika kontakter med hälso- och sjukvården har orsakat mer humant immunbristvirus än sexuella kontakter. Kommissionen instämmer snarare i huvudslutsatsen i ett färsk expertutlåtande från Världshälsoorganisationen (WHO) och UNAIDS enligt vilket den överväldigande majoriteten av hiv-smitta i Afrika beror på osäker sex (1).

Kommissionen anser att den påstådda höga förekomsten av hiv-smitta bland barn mellan 5-10 år som Gisselquist och hans medarbetare framhäver är felaktig, och att den orsakas av ett högt antal felaktigt positiva hiv-test till följd av bristen på noggranna och giltiga test i Afrika söder om Sahara under mitten av 1980-talet. När korrekta och ytterst noggranna diagnostiska test genomförts på barn har hiv-smitta inte påträffats om inte modern varit smittad med hiv, utom när barnet har fått en transfusion med smittat blod eller har ammats av en hiv-positiv amma. I artiklarna hänvisas till konstaterandet av ett statistiskt samband mellan hiv-smitta och högre socioekonomisk status, men detta är inte nödvändigtvis ett bevis mot sexuell överföring — vilket författarna själva medger.

Denna forskning, som är baserad på gamla uppgifter och förlegade metoder, stämmer helt enkelt inte överens med den moderna epidemiologiska bilden av hiv-smittan i Afrika, där antalet smittade är väldigt få bland barn men mycket större bland unga vuxna. Kommissionen är oroad över att uppmärksamheten kring publiceringen av dessa rapporter kan orsaka opåkallad oro och eventuellt avskräcka föräldrar från att ta sina barn till rutinvaccineringar och annan hälsovård. Det finns dessutom en risk för att detta kan underminera pågående verksamhet som syftar till att förhindra hiv-smitta genom att främja säker sex.

Världshälsoorganisationen har uppskattat att osäkra injektionsvanor endast ligger bakom 2,5 % av antalet hiv-smittade i Afrika. Kommissionen instämmer i att detta är den bästa tillgängliga uppskattningen, men anser att hiv/aids-epidemin fortfarande måste övervakas noggrant och att det krävs ökade ansträngningar för att förbättra biosäkerheten i hälso- och sjukvårdssystemen. Vid sidan av gemenskapsstöd till nationella program för säker hantering av blod i flera afrikanska länder (inbegripet Malawi, Niger, Uganda, Zambia och Zimbabwe) kommer vi att fortsätta att arbeta tillsammans med regeringarna för att förbättra hälso-och sjukvården och säkerställa att det finns tillräckligt med steril medicinsk utrustning.

Kommissionens politik och prioriteringar för att bekämpa hiv/aids-epidemin i utvecklingsländerna nämns i handlingsprogrammet Påskyndade insatser mot hiv/aids, malaria och tuberkulos som led i fattigdoms-bekämpningen som antogs den 20 februari 2001 (2). Programmet uppdaterades genom kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet av den 26 februari 2003 (3).

Enligt tillgängliga uppgifter breder hiv-smittan snabbt ut sig i östra Europa. I Kaukasien och Centralasien finns det stor risk för att utbredningen snart når farliga nivåer. Det framgår av de vägledande programmen inom Tacisprogrammet för 2002-2003 och 2004-2006 vilka åtgärder kommissionen har för avsikt att vidta för att bistå partnerländernas regeringar med att förebygga och bekämpa hiv/aids. Förebyggande och bekämpning av hiv/aids har särskilt hög prioritet i kommissionens samarbete med Ukraina och Ryssland, inklusive Kaliningrad. I dessa områden är gemenskapens verksamhet särskilt inriktad på överföringen av hiv genom användning av intravenösa droger och från mor till barn. I Ryssland kommer ett nytt projekt för att förebygga och bekämpa hiv/aids att finansieras genom det nationella Tacisprogrammet 2002. I programmet ingår en kampanj i syfte att informera och medvetandegöra den stora allmänheten, och särskild hänsyn kommer att tas till sådana befolkningsgrupper som fungerar som ”broar” vid spridningen av hiv/aids från riskgrupper till befolkningen i allmänhet. I det här fallet utgörs de huvudsakliga riskgrupperna av sprutnarkomaner, som också kan vara prostituerade, och deras sexuella partners fungerar som broar.

Förekomsten av hiv i anslutningsländerna är fortfarande låg. Genom projektet EuroHIV som kommissionen finansierat, samlas uppgifter om hiv/aids in i ansökande länder. Uppgifterna finns tillgängliga via http://www.eurohiv.org/sida.htm. Att minska risken för överföring av hiv vid blodtransfusioner i unionen är ett av huvudsyftena med Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/98/EG av den 27 januari 2003 om fastställande av kvalitets- och säkerhetsnormer för insamling, kontroll, framställning, förvaring och distribution av humanblod och blodkomponenter och om ändring av direktiv 2001/83/EG (4), vilket anslutningsländerna skall tillämpa i framtiden. Direktivet innehåller bestämmelser beträffande vilka blodgivare som inte får lämna blod och krav på att varje bloddonation hiv-testas.

(1) http://www.who.int/mediacentre/statements/2003/statement5/en/.

(2) KOM(2001) 96 slutlig.

(3) KOM(2003) 93 slutlig.

(4) EGT L 33, 8.2.2003.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/76

(2004/C 33 E/072)

SKRIFTLIG FRÅGA P-0743/03

från Helena Torres Marques (PSE) till kommissionen

(4 mars 2003)

Ämne: Anslag från EU till turistbranschen i Västindien

Europeiska gemenskapen, dess 15 medlemsstater och de 77 AVS-länderna (länder i Afrika, Västindien och Stilla havet) håller på att ratificera Cotonouavtalet som undertecknades i juni 2000 och som skall utgöra en ram för handeln och samarbetet mellan EU och AVS-länderna under de närmaste 20 åren.

Utvecklingsbiståndet till AVS-länderna distribueras med hjälp av olika instrument: direkt utvecklingsbistånd genom den nionde Europeiska utvecklingsfonden, lån från Europeiska investeringsbanken samt genom olika stödorgan såsom Centre for Development of Entreprise, Proinvest eller European Business Assistance Scheme.

Vissa regioner i AVS-området, såsom Västindiska öarna, konkurrerar hårt med EU i kampen om globala turistmål. Förfogar Europeiska kommissionen över uppgifter om det totala anslag och den totala finansiering som EU erbjuder turistbranschen i Västindien? Hur stor del av anslagen är avsedd för privata investeringar?

Svar från Poul Nielson på kommissionens vägnar

(26 mars 2003)

Kommissionen ser liksom många andra givare turistnäringen som en potentiell nyckelsektor för att minska fattigdomen i den mån den kan bidra till ekonomisk tillväxt och sysselsättning.

Kommissionen är särskilt mån om att främja hållbar turism och stödjer inrättandet av lämpliga politiska ramar och fastställande av normer, i synnerhet på miljöområdet. Den önskar också stödja representativa nationella och regionala sammanslutningar, främja utbildning och andra tjänster som kan främja utvecklingen av lokala små hotell samt stödjer tillverkare och tjänsteleverantörer med anknytning till turism. Tidigare har stödet tillhandahållits för att underlätta lokala operatörers deltagande vid turistmässor, men detta ingår inte längre. I vissa fall har stödet gått till bevarandet av historiska monument och inrättandet av eko-turismprojekt.

Genom sjunde och åttonde europeiska utvecklingsfonden (EUF) har 20,8 miljoner euro avsatts för regionala turismutvecklingsprogram i Västindien.

AVS-programmet Proinvest (åttonde EUF), som syftar till att främja utländska direktinvesteringar och samarbetsavtal i AVS-länderna, kommer troligen också att användas i den västindiska turistnäringen för att stödja inrättandet av partnerskapsavtal mellan lokala och europeiska aktörer.

Ytterligare medel (ca 10 miljoner euro) från sjunde och åttonde EUF har avsatts till turismutvecklingsprojekt inom nationella program i t.ex. Surinam, Dominica och OECS-länderna (Organisation of Eastern Caribbean States).

Endast ett land, Grenada, har fastställt turismen som prioriterad sektor under 9:e EUF. Ett mindre projekt omfattande 3,2 miljoner euro för renovering av ett fort har planerats.

Inga medel har tilldelats inom ramen för EUF för investeringar av kapital i den västindiska turistnäringen i syfte att främja en ny ekonomisk infrastruktur.

En del medel har trots att de inte är specifikt avsedda för turistnäringen gått till denna näring genom sådana nationella eller regionala program eller program avsedda för alla AVS-länder som syftar till att främja lokala företag genom att ge dem tillgång till företagsutvecklingshjälp. I detta avseende kan det noteras att EBAS, som är EU-AVS företagsstödsservice, har tilldelat aktörer inom turistnäringen (sammanslutningar, hotell, researrangörer osv.) i Västindien 0,8 miljoner euro.

Det är enbart Europeiska investeringsbanken (EIB) — inte kommissionen — som direkt stödjer privata investeringar av kapital. EIB försöker begränsa sitt direkta stöd till projekt som ger en betydande socio-ekonomisk vinst och främst drivs av med lokala initiativtagare. Baserat på uppgifter tillgängliga i slutet av 2001 är i detta avseende endast två direktlån från EIB relevanta, båda med lokala initiativtagare: i Anguilla The Great House (1,5 miljoner euro) och i Grenada The Resort Hotel (1,5 miljon euro). Båda projekten finansierades med riskkapitalmedel.

Via dess globala lån till finansiella mellanhänder har banken också stött ungefär 70 små hotell som mestadels ägs och drivs av inhemska små och medelstora företag som inte är dotterbolag till utländska kedjor. Samtidigt som detta stöd till investeringar i denna inhemska privata näring är mycket lämpligt innebär det dock att banken framför allt utsätter sig för risker i den del av hotellbranschen som är minst lönsam och mest riskabel.

Gemenskapen är fast besluten att fortsätta med stödet till turistnäringen i framtiden.

När det gäller de eventuella effekterna för europeiska destinationer påpekas följande:

—

Västindien är en särskild turistdestination, vilket innebär att den för de flesta europeiska marknaderna troligen inte är en direkt konkurrent. Man kan dessutom vara tämligen säker på att efterfrågan från turister kommer att fortsätta att öka, såsom den genomgående gjort under åren trots den senaste tidens ostadighet. Det bör under dessa omständigheter inte finnas några skäl till oro för de eventuella negativa effekterna för nya konkurrenter på turistmarknaden. De bör fånga upp ökad efterfrågan och sporra de europeiska destinationerna att förbättra sin kvalitet på en konkurrensutsatt marknad.

—	Starkare lokala arrangörer och sammanslutningar kan komma de europeiska turistarrangörerna till godo genom att det blir möjligt för dem att lättare ingå avtal med pålitliga lokala partner.

—

Genom utveckling och tillämpning av miljö-, hälso- och säkerhetsnormer i överensstämmelse med internationell praxis kommer det regionala utvecklingsprogrammet för hållbar turism i Västindien inom ramen för 8:e EUF att bidra till införande av ansvarsmedveten turism och rättvis handel inom turismen i Västindien, vilket är nödvändiga faktorer för rättvis konkurrens mellan alla destinationer.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/77

(2004/C 33 E/073)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0746/03

från Jillian Evans (Verts/ALE) till kommissionen

(11 mars 2003)

Ämne: Kristna Hmong i Vietnam

Jag har blivit uppmärksammad på det lidande som de kristna Hmong blir utsatta för i Vietnam. De kan inte fritt utöva sin religion, i strid med artikel 18 i Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, och de förföljs uppenbarligen av de polisstyrkor som upprättar den allmänna säkerheten, gränspolisen och även politiska ledare, som alla tvingar de kristna Hmong att överge sin tro. Familjer har blivit vräkta från sina hem, och vissa personer, såsom Mua Bua Senh, har dött, troligen till följd av skador han fick då han vägrade lämna sitt hem.

Det är oacceptabelt att människor, oberoende av trostillhörighet, behandlas på ett så intolerant sätt och förföljs. Anser kommissionen att det mot bakgrund av artikel 18 i Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter är acceptabelt att vietnamesiska medborgare behandlas på detta sätt?

Har kommissionen sett över sin Vietnampolitik? Utövar den påtryckning på de vietnamesiska myndigheterna för att de skall anta nationella lagar i enlighet med principerna i artikel 18 och garantera att vietnamesiska medborgare inte förföljs och kan leva ett liv fritt från förtryck oberoende av tro eller ras?

Svar från Christopher Patten på kommissionens vägnar

(9 april 2003)

I Vietnams konstitution garanteras tros- och religionsfrihet. Vietnams regering erkänner officiellt sex religioner: en buddhistisk organisation, Vietnams centrala buddhistiska kyrka, katolska kyrkan, två protestantiska kyrkoorganisationer, islam, hoa-hao-buddhismen och cao-daoismen.

Vietnams sammanlagda folkmängd beräknas uppgå till 78,5 miljoner. Den officiella siffran för antalet aktiva buddhister uppges till 7,5 miljoner, och cirka hälften av vietnameserna uppger sig vara buddhister och praktisera buddhism. Det finns mellan 6 och 7 miljoner praktiserande katoliker och runt 1 miljon praktiserande protestanter. Antalet protestanter, framför allt i södra Vietnam och bland etniska minoriteter på landsbygden, har ökat snabbt de senaste åren. De övriga fyra religionerna rapporteras ha cirka 2,5 miljoner anhängare sammanlagt, inbegripet cirka 70 000 muslimer.

I Vietnams konstitution anges också att det är förbjudet att kränka tros- eller religionsfriheten eller att dra nytta av den för att verka i strid mot statens lagar eller politik. Denna bestämmelse hänger samman med de vietnamesiska myndigheternas önskan att kontrollera takten i förändringsprocessen och att upprätthålla sammanhållningen i samhället under övergången till marknadsekonomi. Eftersom de vietnamesiska myndigheterna uppfattar framför allt icke-godkända religiösa rörelser som ett element av politisk opposition och splittring, används denna bestämmelse ofta för att motivera kontroller, begränsningar, förbud och sanktioner som begränsar friheten på detta område.

Uppgifterna om trakasserier mot vissa kristna i Vietnam (framför allt mot montagnarder och medlemmar av hmong-folket) har blivit allt flera sedan det våldsamma upproret i de centrala bergsmassiven i februari 2001. I ett antal rapporter påstås säkerhetsstyrkorna ha genomfört upprepade aktioner för att tvinga dessa folk att avsäga sig sin tro. Dessa rapporter och uppgifter om att människor dött efter olyckshändelser eller misshandel i polisförvar förnekas av de vietnamesiska myndigheterna. Det har än så länge inte varit möjligt att få dessa uppgifter bekräftade från oberoende håll.

Kommissionen delar den oro som FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna i juli 2002 uttryckte rörande artikel 18 i Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. FN:s kommission noterade att de uppgifter som lämnats av Vietnam inte var tillräckliga för att ge en tydlig bild av situationen i landet när det gäller religionsfriheten. Mot bakgrund av befintliga uppgifter om att vissa religiösa sedvänjor i Vietnam beivras eller kraftigt motarbetas uttryckte FN:s kommission allvarlig oro för att praxis hos det statsbärande partiet i Vietnam inte överensstämmer med kraven i artikel 18 i konventionen.

Kommissionens politik gentemot Vietnam går ut på att uppmuntra och stödja framsteg på de mänskliga rättigheternas och demokratiseringens område och att uttrycka oro vid överträdelser eller en tydlig försämring av situationen. Kommissionen följer på nära håll, tillsammans med medlemsstaterna, utvecklingen när det gäller de mänskliga rättigheterna i landet och deltar i alla EU-de marscher gentemot Vietnams regering i frågor rörande de mänskliga rättigheterna.

Kommissionen ser med glädje på den vietnamesiska regeringens beslut att utarbeta en handlingsplan för en reform av lagstiftningen på grundval av en bedömning av rättsmedlen, ett beslut som fattats med stöd från det internationella givarsamfundet. Kommissionen och medlemsstaterna har vid upprepade tillfällen uppmanat Vietnams regering att öka respekten för de politiska friheterna och religionsfriheten samt att ytterligare förstärka de ekonomiska och sociala friheterna. EU har uttryckt denna begäran i sin förklaring vid den rådgivande gruppens möte i Hanoi i december 2002. Kommissionen och medlemsstaterna har dessutom förklarat att de gärna utnyttjar varje tillfälle att stödja den vietnamesiska regeringen i dess åtgärder att förstärka reformen av ledningen och den offentliga förvaltningen, att förbättra situationen när det gäller de mänskliga rättigheterna, att förbereda undertecknandet och genomförandet av ytterligare internationella konventioner rörande de mänskliga rättigheterna och på andra områden där bistånd kan komma till nytta.

Kommissionens delegation kommer tillsammans med företrädare för medlemsstaterna även i fortsättningen att noggrant följa upp situationen när det gäller de mänskliga rättigheterna i Vietnam och vidta lämpliga åtgärder.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/79

(2004/C 33 E/075)

SKRIFTLIG FRÅGA P-0771/03

från Marco Cappato (Nl) till kommissionen

(6 mars 2003)

Ämne: Rätten till religionsfrihet i Kambodja

Fredagen den 28 februari 2003 godkände ministern för religiösa frågor i Kambodja ett direktiv som förbjuder alla offentliga aktiviteter för att värva proselyter. Det uttalade syftet med denna åtgärd är att undvika eventuella religiösa spänningar och försvara de kambodjanska medborgarnas rätt till ett privatliv. Det verkar som om regeringens initiativ har sitt ursprung i vanan hos en del religiösa samfund, exempelvis vissa evangeliska kyrkor, att gå från dörr till dörr för att sprida sitt budskap. Den biträdande ministern för religiösa frågor, Dok Narin, har sagt rent ut att vissa kristna grupper uppför sig illa och att de tvingar människor att konvertera.

Är kommissionen medveten om dessa omständigheter? Vad tänker den göra för att se till att detta direktiv inte används för att diskriminera religiösa grupper som regeringen betraktar som ovälkomna? Vilka påtryckningar kommer den att utöva för att säkra kambodjanernas rätta till religionsfrihet i enlighet med artikel 18 i den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter, däribland friheten att byta religion eller övertygelse och friheten att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller övertygelse genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer?

Svar från Christopher Patten på kommissionens vägnar

(26 mars 2003)

Kommissionen känner mycket väl till det direktiv som ministeriet för religiösa frågor utfärdade den 14 januari 2003 och som syftar till att förhindra konflikter mellan olika religiösa grupper genom att driva igenom de instruktioner som utfärdades den 21 augusti 1999.

Det är sant att det i direktivet fastställs att vissa kristna aktiviteter, såsom att gå från dörr till dörr, för att värva proselyter är förbjudna eftersom dessa aktiviteter anses störa människors vardagsliv och skapa osäkerhet som påverkar den sociala sämjan, men det fastställs också att det är obligatoriskt att respektera andra religioner än den egna och att det är förbjudet att kritisera eller smutskasta dem. Detta gäller även för buddismen som är statsreligion i Kambodja. All verksamhet som framkallar religiöst hat eller religiösa konflikter är också förbjuden.

Religionsfriheten i Kambodja säkerställs genom artikel 31 (kapitel III) i den kambodjanska författningen. I avsaknad av en mer djupgående analys i det här skedet förefaller varken direktivet eller de åtgärder som ministeriet för religiösa frågor hittills godkänt och som har införts för att undvika religiösa konflikter, utgöra ett brott mot den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter eller bestämmelserna i Kambodjas författning.

Kommission anser inte att det för närvarande finns någon anledning att tro att regeringen kommer att använda direktivet för att diskriminera några särskilda religiösa grupper.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/80

(2004/C 33 E/076)

SKRIFTLIG FRÅGA P-0772/03

från Albert Maat (PPE-DE) till kommissionen

(7 mars 2003)

Ämne: Utlåtande från Nederländernas konkurrensmyndighet (Nma), mål nummer 2269, om räkfiske och partihandel med räkor i anledning av prisöverenskommelser

1.	Känner Europeiska kommissionen till utlåtandet från Nederländernas konkurrensmyndighet (Nma), mål nummer 2269, om räkfiske och partihandel med räkor i anledning av prisöverenskommelser?

2.	Är Europeiska kommissionen beredd att på mycket kort varsel inleda förhandlingar med de berörda producentorganisationerna och företrädare för de nederländska myndigheterna för att se efter vilka avtal som kan ingås?

3.	Delar Europeiska kommissionen min åsikt om att utlåtandet från Nederländernas konkurrensmyndighet (Nma) strider mot gemenskapens politik för stimulans till producentorganisationer och hållbar skötsel av våra fiskbestånd?

Svar från Mario Monti på kommissionens vägnar

(1 april 2003)

Kommissionen känner till beslutet av den 14 januari 2003 i vilket Nederländernas konkurrensmyndighet (Nederlandse Mededingingsautoriteit, NMa) ålägger böter på totalt 13,781 miljoner euro till åtta räkgros-sisthandlare och fyra holländska, tre tyska och en dansk producentorganisation inom räkfiskeindustrin, för överträdelser av konkurrensbestämmelser i EG:s och Nederländernas konkurrenslagstiftning, som förbjuder karteller. I sitt beslut fastställer NMa för det första att producentorgansiationerna och grossisterna ingick överenskommelser sins emellan för att begränsa storleken på fångsten av räkor från Nordsjön och för att fastställa minimipriser och, för det andra, att dessa avtal också genomfördes under perioden januari 1998 till februari 2000.

Kommissionen har regelbundna kontakter med producentorganisationer genom Rådgivande kommittén för fiske och vattenbruk. De aktuella frågorna diskuterades vid kommitténs möte den 26 februari 2003. Dessutom diskuterades frågorna med medlemsstaterna vid mötet med Förvaltningskommittén för fiske och vattenbruk den 7 mars 2003. Kommissionen är redo att diskutera vidare med de berörda parter som så önskar.

Kommissionen håller inte med ledamoten om att NMa:s beslut går emot gemenskapens politik. Det är sant att huvudsyftet med reformen av den gemensamma organisationen av marknaden för fiskeri- och vattenbruksprodukter i förordning nr 104/2000 (1) är att säkerställa att produktionen och marknadsföringen av fiskeriprodukter tar hänsyn till behovet av att stödja ett hållbart fiske. Den gemensamma organisationen av marknaden för dessa produkter bör därför omfatta åtgärder som främjar en bättre jämvikt mellan utbud och efterfrågan. Därför har producentorganisationerna fått specifika uppgifter. Detta ligger i linje med hållbarhetsinriktningen i den gemensamma fiskeripolitiken, och är en aspekt som har stärkts tydligt genom det senaste beslutspaketet om reformen av den gemensamma fiskeripolitiken, som rådet antog i december 2002. Det är emellertid tydligt att det inte får finnas någon konflikt mellan kraven på hållbarhet och konkurrensbestämmelserna så länge som producentorganisationerna håller sig till de lagenliga uppgifter de har enligt den gemensamma fiskeripolitiken. Och tvärtom, hållbarhetsargument får inte användas för att motivera metoder som kartellsamverkan mellan producentorganisationer och grossister om minimipriser och begränsningar i fångstmängder, vilka går utanför de lagenliga uppgifter producentorganisationerna har enligt relevanta rättsliga instrument och som utgör en överträdelse av gemenskapens konkurrensbestämmelser.

(1) Rådets förordning (EG) nr 104/2000 av den 17 december 1999 om den gemensamma organisationen av marknaden för fiskeri- och vattenbruksprodukter, EGT L 17, 21.1.2000.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/81

(2004/C 33 E/077)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0794/03

från Hedwig Keppelhoff-Wiechert (PPE-DE) till kommissionen

(14 mars 2003)

Ämne: Samordning av, samgång i nätverk kring och marknadsföring av erbjudanden och tjänster inom turismen på landsbygden såsom ytterligare åtgärd i förordning (EG) nr 1257/1999

”Bondgårdssemester” tryggar inkomster och arbetstillfällen både inom jordbruket och utanför denna näringsgren och innebär dessutom ett svar på det ökande behov av naturnära former för turism som upplevs av många befolkningsgrupper, skapar bättre förståelse mellan stadsbor och folk ute på landet och bidrar även till att skydda natur och miljö. Till det här kommer att sådana semestrar i lantlig miljö är ett särskilt bra sätt att öka semesterfirarnas, alltså konsumenternas, medvetande om hur jordbruksprodukter kommer till och vilka egenskaper de har. Bondgårdssemestrar och turisttjänster genom jordbruksföretagens försorg kommer därför i hög grad och på ett sätt som verkar till förmån för en hållbar utveckling att uppfylla målen för gemenskapens politik för landsbygdens utveckling.

Om en sådan produkt för turister som bondgårdssemestrar skall ha framgång eller inte beror i mycket hög grad på hur den marknadsförs. Här måste företagen och deras regionala och riksomfattande marknadsföringsorganisationer konkurrera hårt, delvis med högst blygsamma och begränsade budgetar. Visserligen har det hittillsvarande stödet (också från gemenskapen) till marknadsföringsarbetet överlag gett goda resultat, men ändå har inte den potentiella efterfrågan på sådana semestrar i lantlig miljö utnyttjats till fullo. Samtidigt hårdnar konkurrensen med andra semesterformer och resmål utanför Europa.

Om bondgårdssemestrarna också i fortsättningen skall kunna ge ett bidrag, såväl till att trygga arbetstillfällen och stärka det regionala näringslivet på landsbygden som till att gå ut med information och upplysningar till konsumenterna, och detta bidrag i framtiden skall kunna få ökad betydelse, då måste marknadsföringsarbetet intensifieras och göras mera professionellt, framför allt inom de företagsöver-gripande organisationer som finns till för detta ändamål.

Anser kommissionen också att det behöver göras mer för att målinriktat stödja marknadsföringen av bondgårdssemestrar och är detta något som kan säkerställas genom att det tas med ett ytterligare stödkriterium ”Samordning av, samgång i nätverk kring och marknadsföring av erbjudanden och tjänster inom turismen på landsbygden” i förordning (EG) nr 1257/1999 (1)?

Svar från Franz Fischler på kommissionens vägnar

(9 april 2003)

I artikel 33 i förordning (EG) nr 1257/1999 (2) föreskrivs finansiellt stöd för anpassning och utveckling av jordbruksområden. Särskilt i den tionde strecksatsen i denna artikel fastställs stöd för ”främjande av verksamhet inom turism och hantverk”. Termen ”främjande” kan omfatta inte bara investeringar för att underlätta tillhandahållandet av dessa turistaktiviteter (t.ex. investeringar i bondgårdar för att ta emot besökare eller investeringar i fritidsaktiviteter som bergsklättring m.m.) utan också åtgärder för att främja turismen och verksamheten på landsbygden genom t.ex. turistbyråer och marknadsförings/annonskampanjer

Stöd för denna typ av åtgärder beviljas genom utvecklingssektionen vid Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket, (EUGFJ) i mål 1-områden (instrumenten för programplanering kommer att vara samlade programdokument eller operativa program) eller genom garantifonden vid EUGFJ i områden som inte omfattas av mål 1 (i dessa fall kommer åtgärderna att ingå i utvecklingsprogrammen för landsbygden).

Under programperioden 2000-2006 kommer stöd att beviljas för de åtgärder som anges i artikel 33 (som även omfattar andra åtgärder än turism på landsbygden) till ett belopp på cirka 25 % av garanti- och utvecklingssektionen vid EUGFJ. Utvärderingen efter halva tiden av programmen för landsbygdens utveckling som äger rum 2003 kommer att vara till god hjälp när det gäller att avgöra storleken på och effekten av de åtgärder som finansierats inom landsbygds- grön turism.

Genom gemenskapsinitiativet Leader+ (3) finansieras sådana pilotstrategier för landsbygdens utveckling som beslutats och genomförts av lokala aktörer. Inom ramen för detta och under förutsättning att det passar in i den godkända utvecklingsstrategin för en viss lokal Leader-grupp kan Leader+ också finansiera marknadsföring av erbjudanden och tjänster inom turismen på landsbygden eftersom denna typ av åtgärder kan omfattas i fyra temainriktade prioriteringar; använda know-how och nya teknologier för att göra produkter och tjänster på landsbygden mer konkurrenskraftiga, förbättra livskvalitén på landsbygden, tillföra ett mervärde till lokala produkter och på bästa sätt använda naturresurser och kulturella resurser.

Leader+ omfattar också stöd för nätverksbyggande och samarbete mellan landsbygdsområden (inom samma medlemsstat eller från olika medlemsstater). Denna samarbetsfas mellan lokala grupper har just inletts och skulle också kunna omfatta erfarenhetsutbyte och särskilda projekt om marknadsföring av erbjudanden och tjänster inom turism på landsbygden, eftersom denna verksamhet blir allt viktigare på landsbygden i unionen.

Medlemsstaterna och/eller regionerna redan har redan finansierat denna typ av åtgärder. Eftersom nuvarande gemenskapsinstrument (Förordningen om utveckling av landsbygden (EG) nr 1257/1999 och gemenskapsinitiativet Leader+) redan omfattar möjligheten att finansiera marknadsföring av turistaktiviteter anser kommissionen det inte vara nödvändigt att införa en ny stödåtgärd i förordning (EG) nr 1257/1999.

(1) EGT L 160, 26.6.1999, s. 80.

(2) Rådets förordning (EG) nr 1257/1999 av den 17 maj 1999 om stöd från Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) till utveckling av landsbygden och om ändring och upphävande av vissa förordningar.

(3) Kommissionens meddelande till medlemsstaterna av den 14 april 2000 om fastställande av riktlinjer för gemenskapsinitiativet för landsbygdens utveckling (Leader+). EGT C 139, 18.5.2000.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/83

(2004/C 33 E/079)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0805/03

från Cristiana Muscardini (UEN) till kommissionen

(17 mars 2003)

Ämne: Amning och torrmjölk i Afrika

De multinationella torrmjölksproducenterna fortsätter genom en oupphörlig propagandakampanj att sporra användningen av mjölkpulver som mat för nyfödda barn i Afrika. Därigenom får de mödrarnas intresse för amning att avta. Denna propaganda går inte endast stick i stäv mot de lokala sedvänjorna, utan blir särskilt farlig på grund av följande: 1) i många afrikanska områden är det vatten som behövs för att lösa upp mjölkpulvret infekterat och förorsakar sjukdomar, 2) amning gör nyfödda immuna mot olika sjukdomar under den tid som amningen pågår och 3) den påträngande reklamen för torrmjölk i mycket fattiga länder gynnar i verkligheten endast de multinationella företagen och de rika industriländerna, som producerar detta livsmedel.

1.	Vad anser kommissionen om denna fråga?

2.	Anser den inte att användning av torrmjölk som ersättning för amning endast borde få rekommenderas av myndigheter inom medicin och hälsovård?

3.	Anser kommissionen inte att man i samråd med regeringarna i dessa länder bör främja informationskampanjer för att sprida kunskap om amningens fördelar för nyfödda barns hälsa?

Svar från Poul Nielson på kommissionens vägnar

(23 april 2003)

Kommissionen håller i huvudsak med parlamentsledamoten i hennes bedömning av de problem som är förenade med uppfödning med modersmjölksersättning. Kommissionens inriktning har genomgående varit att amning bör stödjas i utvecklingsländerna utom i de fall då modern är hiv-positiv, förutsatt att det är möjligt att garantera säker uppfödning och tryggad försörjning med modersmjölksersättning, eller i de sällsynta fall då andra medicinska indikationer talar mot amning.

Kommissionen anser därför att torrmjölk bör användas som ersättning för modersmjölk endast på inrådan av personer som arbetar med hälso- och sjukvård.

Kommissionen stöder den internationella uppförandekod om marknadsföring av modersmjölksersättning (International Code of Marketing of Breast-milk Substitutes) som antogs av Världshälsoförsamlingen (WHA) år 1981. Uppförandekoden är enligt kommissionens uppfattning fortfarande av stor betydelse, men den behöver aktualiseras, särskilt på grund av hiv/aidspandemin.

Kommissionen anser att regeringarna har ansvar för att tillhandahålla information och utbildning om spädbarnsuppfödning, särskilt om fördelarna med amning och om de problem som är förenade med uppfödning med modersmjölksersättning, men den har inga planer på att ekonomiskt stödja något särskilt program på detta område.

De biståndsmedel som kommissionen förfogar över används i allt större utsträckning för stöd på hälso-och sjukvårdsområdet rent allmänt snarare än för öronmärkta projekt på det området. Även om det i det sammanhanget är regeringen i mottagarlandet som har initiativet när det gäller beslut om utgifter, skulle kommissionen vara benägen att se tillhandahållandet av adekvat information om spädbarnsuppfödning som något mycket angeläget.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/84

(2004/C 33 E/080)

SKRIFTLIG FRÅGA P-0810/03

från Heidi Hautala (Verts/ALE) till kommissionen

(11 mars 2003)

Ämne: Avvärjande av alkoholens skadeverkningar i Finland och inom Europeiska unionen

Finland, Sverige och Danmark är tvungna att slopa begränsningarna av införsel av alkohol i början av år 2004. När Estland den 1 maj 2004 godkänns som medlem av EU, kommer Finland, ur folkhälsosynvinkel, att hamna i en mycket svår situation. Alkoholdrycker är betydligt billigare i Estland än i Finland. Prisskillnaden beror till stor del på skillnader i skattenivå. Antalet alkoholskador åtföljer förändringarna i totalkonsumtion. Enligt undersökningar som gjorts kommer totalkonsumtionen i Finland att öka med upp till 15 procent efter det att begränsningarna av införsel av alkohol slopats. Detta betyder till exempel att antalet alkoholrelaterade dödsfall blir 450 fler per år och att utnyttjandet av sådana social- och hälsotjänster som föranleds av alkoholkonsumtion ökar med 500 000 besök per år.

Rådet har den 5 juni 2001 (1) i sina slutsatser om gemenskapens strategier för att minska alkoholens skadeverkningar betonat sin oro för unga människors bruk av alkohol. Slopandet av begränsningarna för införsel av alkohol medför en sänkning av alkoholpriserna i Finland, vilket kommer att leda till att framför allt låginkomsttagares, alltså även unga människors, alkoholkonsumtion ökar. Enligt artikel 152 i EEG-fördraget bör en hög hälsoskyddsnivå för människor säkerställas vid utformning och genomförande av all gemenskapspolitik och alla gemenskapsåtgärder. Rådet har i sina slutsatser den 5 juni 2001 uppmanat kommissionen att lägga fram ett förslag till en helhetsbetonad gemenskapsstrategi för att minska alkoholens skadeverkningar och nämner punktskatterna som en delfaktor.

Man har inte sett över minimiskattesatserna i direktiv 92/84/EEG (2), något man enligt direktivvillkoren borde ha gjort före utgången av år 1994. Europeiska unionen kunde på ett betydande sätt bidra till att avvärja de skador alkoholen orsakar folkhälsan genom att belägga alkoholprodukter med en enhetlig punktskatt, som är högre än den nuvarande. Om en harmonisering av skatter, med utgångspunkt i folkhälsan, inte genomförs, måste Finland, för att förhindra att alkoholbrukets skadeverkningar ytterligare ökar, få behålla sina begränsningar av införsel av alkohol.

1.	Planerar kommissionen lägga fram ett initiativ om en förhöjning av minimiskattesatserna för punktskatten på alkohol med tanke på alkoholkomsumtionens inverkan på folkhälsan?

2.	Hur förhåller sig kommissionen till Finlands eventuella begäran om en fortsatt begränsning av införsel av alkohol?

(1) EGT C 175, 20.6.2001, s. 1.

(2) EGT L 316, 31.10.1992, s. 29.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/85

(2004/C 33 E/081)

SKRIFTLIG FRÅGA P-0870/03

från Eija-Riitta Korhola (PPE-DE) till kommissionen

(13 mars 2003)

Ämne: Avvärjande av alkoholens skadeverkningar i Finland

I Finland beskattas alkoholprodukter med en punktskattesats som är avsevärt högre än den som används i de flesta andra EU-länder. Trots detta motsvarar inte skatteintäkterna de utgifter som alkoholens skadeverkningar åsamkar samhället.

Vid medlemskapsförhandlingarna fick Finland undantagstillstånd att begränsa den mängd alkohol privatpersoner får införa. Avsikten var att förhindra att incitamentet att föra in alkohol, orsakat av skillnaderna i punktskatt, inte skulle skapa oövervinneliga problem. Inom kort upphör undantagsregeln att gälla.

Kan en medlemsstat vidta åtgärder om den kan påvisa, att en fullständig frihet för privatpersoner att föra in alkohol ger upphov till sådana allvarliga problem som beskrivs i grundfördragets artikel 30, nämligen problem som hänför sig till offentlig moral, allmän ordning, säkerhet och hälsa, eller de specifika hälsoproblem som avses i artikel 95? Vilka åtgärder är möjliga i ett sådant läge?

Gemensamt svar

på de skriftliga frågorna P-0810/03 och P-0870/03

ingivet av Frits Bolkestein för kommissionen

(14 april 2003)

Rådets direktiv 92/84/EEG av den 19 oktober 1992 handlar om tillnärmning av punktskattesatser på alkohol och alkoholdrycker. Enligt bestämmelserna är det nödvändigt att rådet regelbundet ser över de punktskattesatser som fastställs i direktivet. Denna översyn skall ske på grundval av en kommissions-rapport. Kommissionen håller för närvarande på att utarbeta en sådan rapport, i vilken hänsyn kommer att tas till alla relevanta frågor, i synnerhet den inre marknadens korrekta funktion, konkurrensen mellan olika kategorier av alkoholdrycker, det verkliga värdet av skattesatserna och EG-fördragets vidare syften, i enlighet med artikel 8 i direktivet. I dessa överväganden kommer hänsyn även att tas till de folkhälsoskäl som parlamentsledamoten nämner.

Såsom kommissionen redan har framhävt i sin rapport av den 24 maj 2000 (1), utgör de restriktioner som Danmark, Finland och Sverige tillämpar vad gäller de kvantiteter punktskattepliktiga varor som av resande får föras in på dessa länders territorium från andra medlemsstater ett undantag från principen om fri rörlighet på den inre marknaden. Detta undantag beviljades av rådet för att dessa medlemsstater gradvis skulle kunna anpassa sin politik till den inre marknadens alla krav. I rapporten uppmanar kommissionen med kraft de berörda medlemsstaterna att vidta de åtgärder som krävs för att förbereda övergången till att, efter det att deras undantag upphör att gälla i slutet av 2003, tillämpa de allmänna reglerna.

Kommissionen uppmanar även medlemsstaterna att vidta andra åtgärder inriktade på att minska de negativa hälsoeffekterna av alkoholkonsumtion. Programmet för gemenskapsåtgärder på folkhälsoområdet (2003-2008) (2) innehåller bestämmelser om utarbetande och genomförande av strategier och åtgärder, inklusive sådana som har till syfte att upplysa allmänheten, beträffande livsstilsrelaterade hälsofaktorer, såsom alkohol, inbegripet åtgärder som skall vidtas inom all gemenskapspolitik samt ålders- och könsspecifika strategier. I anslutning till detta program offentliggjordes nyligen en förslagsinfordran och en arbetsplan för 2003 (2).

(1) KOM(2000) 316 slutlig.

(2) EGT L 271, 9.10.2002.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/86

(2004/C 33 E/082)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0813/03

från Maurizio Turco (NI), Marco Cappato (NI), Emma Bonino (NI), Marco Pannella (NI) och Gianfranco Dell'Alba (NI) till kommissionen

(17 mars 2003)

Ämne: Narkotikabekämpning i Thailand

”UN Wire” lämnade följande upplysningar den 4 mars 2003:

—

Thailands premiärminister Thaksin Shinawatra bekräftade att den offensiv som har inletts mot landets narkotikahantering kommer att utökas, trots den oro med vilken FN:s rapportör för utomrättsliga avrättningar, Asma Jahangir, och andra har mottagit rapporter om att summariska avrättningar har utförts som led i denna. I en slående kommentar konstaterade premiärministern: ”Offensiven kommer att intensifieras, det kan jag garantera […] Oroa er inte. FN är inte min fader. Om de vill komma hit, låt dem komma. Om de vill inspektera, låt dem göra det.”

—

Den thailändska premiärministern bekräftade också att mer än 1 140 personer har dödats som ett led i offensiven som inleddes den 1 februari 2003 och som beräknas pågå i tre månader. Den thailändska polisen rapporterar att under offensiven och fram till fredagen den 28 februari 2003 hade 29 501 misstänkta arresterats, poliser hade dödat 31 personer i självförsvar och att narkotikagäng hade dödat ytterligare personer. En talesman för premiärministern har därtill uttalat att ”ingenting står utanför lagen under denna offensiv”.

Har kommissionen inför de thailändska myndigheterna givit uttryck för EU:s oro över de regeringsstödda massakrer som genomförs som ett led i narkotikabekämpningen? Har den uppmanat den thailändska regeringen att upphöra med detta omfattande dödande som kränker alla internationellt erkända mänskliga rättigheter och grundläggande friheter?

Vilka progressiva åtgärder tänker kommissionen vidta om den thailändska regeringen fortsätter med dessa massakrer och ignorerar internationella uppmaningar om att upphöra?

Är kommissionen medveten om att inte bara Thailand utan även Kina, Malaysia, Vietnam, Singapore, Kuwait, Iran, Filippinerna och Indonesien tillämpar dödsstraff för narkotikarelaterade brott? Håller kommissionen med om att en väg framåt vore att ändra internationella konventioner i narkotikafrågor genom att införa förbud mot dödsstraff, förslagsvis vid FN:s förestående möte om narkotikafrågor i april 2003?

Svar från Christopher Patten på kommissionens vägnar

(22 april 2003)

Kommissionen följer uppmärksamt den thailändska regeringens strategi när det gäller den offensiv mot narkotika som inleddes i början av februari 2003. Kommissionen är oroad över den nuvarande situationen, särskilt över rapporterna om flera dödsfall med anknytning till narkotika i samband med utomrättsliga avrättningar.

Kommissionen är medveten om att problemet med olaglig narkotika i Thailand är allvarligt och överhängande, men anser att det bör lösas genom ett balanserat tillvägagångssätt inriktat på tillgång och efterfrågan, och att det bör ske i enlighet med internationella normer i fråga om mänskliga rättigheter och med tillämpning av rättsstatsprincipen.

Kommissionen anser att den thailändska regeringen bör genomföra öppna och noggranna undersökningar av samtliga dödsfall, omedelbart vidta åtgärder för att förhindra att antalet dödsfall stiger ytterligare och ha ett nära samarbete med Förenta nationernas kommission för de mänskliga rättigheterna (UNCHR) när det gäller denna fråga.

Kommissionen och medlemsstaterna brukar ta upp frågan om narkotikabekämpning med den thailändska regeringen via lämpliga diplomatiska kanaler.

Kommissionen tillämpar när det gäller dödsstraffet unionens riktlinjer i sina förbindelser med de tredjeländer som har kvar dödsstraff. Unionen har vid ett flertal tillfällen tagit upp frågan om dödsstraff med den thailändska regeringen, senast år 2002.

Förslaget om eventuella ändringar av Förenta nationernas konventioner om narkotika, som går ut på att uttryckligen förbjuda dödsstraff för narkotikabrott, förefaller svårt att föra fram med tanke på den internationella lagstiftningens beskaffenhet och staternas suveränitet, men även mot bakgrund av att gemenskapen inte är part i dessa konventioner. Det är därför upp till de stater som är parter i konventionerna att lägga fram förslag om de ändringar som de bedömer lämpliga.

Detta ärende stod inte på dagordningen för det möte i FN:s narkotikakommission som ägde rum den 8-17 april 2003 i Wien. Eftersom kommissionen endast har observatörsstatus i FN:s narkotikakommission kunde den heller inte ingripa i detta avseende.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/87

(2004/C 33 E/083)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0821/03

från Patricia McKenna (Verts/ALE) till kommissionen

(17 mars 2003)

Ämne: GATS och privatisering av vattenförsörjning

Kommissionen har vid WTO-förhandlingarna varit en av de mest aktiva påskyndarna när det gäller en privatisering av vattenförsörjningen i utvecklingsländerna. Håller kommissionen med om att en privatisering av vattenförsörjningen i utvecklingsländerna snarare gagnar de stora multinationella företagen än världens fattigaste människor?

Har kommissionen genomfört någon oberoende studie av effekterna av en privatisering av vattenförsörjningen i utvecklingsländerna innan den uttryckte önskemål om sådana privatiseringar?

Om inte, samtycker kommissionen till att genomföra en sådan utvärdering i nära samarbete med berörda icke-statliga organisationer, innan den yrkar på ytterligare privatiseringar i tredje land?

Svar från Pascal Lamy på kommissionens vägnar

(25 april 2003)

De pågående förhandlingarna om handel med tjänster (GATS) omfattar även miljötjänster och gemenskapen har lämnat ett förhandlingsförslag och lämnat önskemål rörande miljötjänster, bl.a. vatten-distributionstjänster och avloppshantering, till flertalet av sina handelspartner. Gemenskapens huvudmål i förhandlingarna är att minska eller avskaffa handelshindren för miljötjänster.

Gemenskapens önskemål rörande vattendistribution omfattar inte privatisering. De utesluter uttryckligen alla gränsöverskridande transporter, både rörledningstransporter och andra transportsätt, och de avser inte tillgång till vattenresurser. Även om en medlem av Världshandelsorganisationen (WTO) skulle välja att göra åtaganden så undergräver eller minskar dessa inte på något sätt värdländernas förmåga att reglera vattenförvaltningen och fördelningen av vatten mellan användarna, att välja den lämpligaste formen för privat deltagande, att införa en rättvis prispolitik och att säkerställa att priserna är överkomliga för den fattiga befolkningen. Gemenskapen har stött, och kommer att fortsätta stödja, utvecklingsländerna i detta avseende, bl.a. genom tekniskt bistånd.

Gemenskapens inställning till vattenrelaterade tjänster, även inom WTO är förenlig med dess övergripande vattenpolitk, vilken grundar sig på en noggrann bedömning av de frågor och utmaningar som står på spel. Detta omfattar självfallet även frågan om den privata sektorns deltagande i tillhandahållandet av vatten-och sanitetstjänster. Det finns en insikt om att den privata sektorn, tillsammans med staten och det civila samhället, måste delta i insatserna för att tillhandahålla vatten- och sanitetstjänster till dem som saknar detta och öka investeringarna och förbättra ledningsförmågan. Med hänsyn till att investeringsbehoven är betydande när det gäller vatteninfrastruktur (enligt vissa uppskattningar behövs det upp till 180 miljarder US-dollar årligen, vilket är att jämföra med de nuvarande investeringsnivåerna på 70-80 miljarder US-dollar årligen) krävs det ett tillskott av privata medel till de offentliga medlen för finansiering av vattenbolag, avloppshantering, bevattning och andra vattenrelaterade program och för att göra sektorn mer attraktiv för privata investerare. I syfte att uppnå det sistnämnda målet måste privata investerare, både inhemska och utländska, ges försäkringar om att deras lagliga och ekonomiska rättigheter är skyddade. Kommissionen anser att GATS-förhandlingarna, under förutsättning att de förs på rätt sätt, kan bidra till detta mål. En liberalisering av vattentjänster bör användas som ett instrument för att underlätta investeringar i infrastruktur, stärka förvaltningsförmågan när det gäller vatten och främja teknisk utveckling, samtidigt som hänsyn tas till utvecklingsländernas administrativa förmåga och regelverk.

Kommissionen har dessutom inlett en ”bedömning av hållbar utveckling” när det gäller verkan av resultatet av WTO-förhandlingarna. I detta sammanhang kommer en sektorsstudie rörande miljötjänster att genomföras, i vilken särskild uppmärksamhet ägnas åt avloppshantering. Samråd med intressenterna är en väsentlig del av en bedömning av hållbar utveckling och mekanismer har därför inrättats som säkerställer att intressenterna kan bidra fullt ut till bedömningen, både i egenskap av experter och som deltagare i samrådsprocessen. Entreprenörerna och kommissionen kommer att aktivt inhämta intressenternas expertutlåtanden och säkerställa en bred samrådsprocess som omfattar samtliga berörda parter inom det civila samhället.

Kommissionen samråder dessutom regelbundet med det civila samhället, inbegripet icke-statliga organisationer med relevant erfarenhet och särskilt intresse av handelspolitiska frågor. Denna dialog är ett viktigt led i utformningen av handelspolitiken.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/88

(2004/C 33 E/084)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0852/03

från Christos Folias (PPE-DE) till kommissionen

(20 mars 2003)

Ämne: Offentliga avtal

Genom artikel 7.2 i den grekiska lagen 2955/2001 tillåts tillhandahållande av substanser utan att det årliga behovet har beräknats och utan att avtal ingåtts. Den föreskriver inte något förfarande för att säkerställa att substansen är den lämpligaste för patienten och den tillåter att ett högsta bindande pris fastställs och begränsar på detta sätt konkurrensen. På ett liknande sätt grundar sig ministerbeslut DG6A/GP/737/54/24-7-7-02/Officiella tidningen 984/31/7-02, som genomför denna lag, inte på några tekniska specifikationer när det gäller produkter som ingen jämförelse kan göras emellan. Den indikerar även att stora produktkategorier inte kan jämföras med varandra och stöder sig då på principen att alla tillverkare per definition producerar substanser som inte kan jämföras med produkter som framställs av en annan tillverkare. Den innehåller heller inga begränsningar av de kvantiteter som tillhandahålls av offentliga leverantörer, utan dessa tillåts verka utan kontrakt och utan att fastställa några årliga behov när det gäller exakt innehåll eller kvantitet.

Är den grekiska lagen 2955/2001 och ministerbeslutet som genomför denna lag, i överensstämmelse med gemenskapslagstiftningen på detta område, och i synnerhet med direktiv 93/36/EEG (1)? Om så inte är fallet, vilka åtgärder tänker kommissionen vidta för att se till att Grekland följer detta direktiv till fullo och när tänker den vidta dessa åtgärder?

Kompletterande svar avgivet av Frits Bolkestein på kommissionens vägnar

(31 juli 2003)

Kommissionen har just erhållit den grekiska lagen nr 2955/2001 samt ministerbeslutet om dess till-lämpning (2). Efter en inledande undersökning förefaller det som om dessa bestämmelser inte är förenliga med bestämmelserna i direktiv 93/36/EEG (3).

Ett klagomål i samma sak har nyligen inkommit till kommissionen. Det senare förefaller ge en fullständigare inblick i hur den grekiska lagstiftningen tillämpas på sjukhusartiklar.

Kommissionen skall undersöka de omfattande handlingar som inkommit vid detta tillfälle och kommer när det gäller detta klagomål att vända sig till de grekiska myndigheterna för att erhålla deras synpunkter på såväl den klagandes yttranden som kommissionens analys av detta ärende.

(1) EGT L 199, 9.8.1993.

(2) DY6a/GP/73754/24-7-02/FEK 984/31-7-02.

(3) Rådets direktiv 93/36/EEG av den 14 juni 1993 om samordning av förfarandet vid offentlig upphandling av varor, EGT L 199, 9.8.1993.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/89

(2004/C 33 E/085)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0905/03

från José Ribeiro e Castro (UEN) till kommissionen

(24 mars 2003)

Ämne: Rumänien — tillgång till Securitates arkiv

I en nyhetssändning den 11 mars 2003 meddelade TV-kanalen Euronews att den rumänska regeringen nyligen beslutat att förhindra att medborgarna får tillgång till den tidigare hemliga polisens, Securitates, handlingar. Det verkar som om även den nya rumänska informationstjänsten försvårar tillgången till handlingarna. Regeringen föreslog också att CNSAS — Consiliului National pentru Studierea Arhivelor Securitatii, det nationella rådet för sökning i de hemliga arkiven, som inrättades för tre år sedan skall avskaffas.

De här åtgärderna ledde enligt Euronews till att cirka 3 000 personer demonstrerade framför det rumänska parlamentet.

Jag skulle därför vilja ställa följande frågor till kommissionen:

—	Bekräftar kommissionen nyheterna?

—	Om nyheterna är sanna, hur förhåller sig kommissionen till den rumänska regeringens åtgärder?

—	Kommer händelserna att påverka Rumäniens anslutning till EU och på vilket sätt?

Svar från Günter Verheugen på kommissionens vägnar

(22 april 2003)

Enligt lag nummer 187/99 rörande enskilda personers tillgång till sina egna handlingar och om avslöjandet av Securitate som en politisk polis upprättades ett nationellt råd för undersökning av Securitates arkiv (CNSAS). Rådet leds av en styrelse med 11 ledamöter som utnämnts av Rumäniens parlament. Styrelsen kan fatta beslut med enkel majoritet, förutsatt att minst åtta ledamöter är närvarande. Utnämningen av styrelseledamöter kan återkallas endast av Rumäniens högsta domstol. I CNSAS uppgifter ingår att trygga enskilda personers tillgång till sina egna handlingar, pröva kandidater till offentliga ämbeten och offentliggöra förteckningar över personer som varit agenter eller angivare för den forna hemliga polisen. För att kunna utföra dessa uppgifter måste CNSAS få tillgång till den forna hemliga polisens arkiv, men till dess att arkiven i sin helhet överförts till CNSAS lokaler kvarstår de under den nuvarande informationstjänstens (SRI) kontroll.

Sedan CNSAS upprättades 2000 förefaller det som om SRI inte överlämnat alla handlingar som begärts eller — vilket påstås — överlämnat ofullständiga handlingar. SRI:s inställning har lett till splittring inom CNSAS och slutligen till ett dödläge med fem styrelseledamöter som stöder SRI och avstår från att delta i rådets verksamhet.

I januari 2003 tillsatte båda parlamentskamrarnas utskott för rättsliga frågor en gemensam underkommitté i syfte att försöka råda bot på dödläget. I den rapport som underkommittén avgav i mars föreslås att parlamentet skall återkalla utnämningarna av alla styrelseledamöter och utnämna en interimstyrelse bestående av de fem styrelseledamöter som för närvarande inte deltar i verksamheten.

Kommissionen vill inte komma med någon kommentar till ett specifikt rumänskt inrikespolitiskt ärende, i synnerhet som situationen fortfarande är under utveckling. Principerna för öppenhet och tillgång till handlingar, offentliga organs iakttagande av lagstiftning och den demokratiska kontrollen över poliskåren utgör dock frågor som är relevanta med hänsyn till Köpenhamnskriterierna. Enligt dessa förutsätter medlemskap i EU ”stabila institutioner som garanterar demokrati, rättsstatsprincipen, de mänskliga rättigheterna …”. Den återkommande rapport som kommissionen kommer att godkänna och offentliggöra hösten 2003 kommer att innehålla en övergripande granskning av Rumäniens framsteg på vägen mot anslutning mot bakgrund av Köpenhamnskriterierna.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/90

(2004/C 33 E/086)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0917/03

från Claude Moraes (PSE) till kommissionen

(24 mars 2003)

Ämne: Hiv/aids i Sydafrika

Vad anser kommissionen, inom ramen för sitt utvecklingsbistånd till Sydafrika, om den sydafrikanska regeringens åtgärder när det gäller antiretroviral behandling och tillhandhållandet av Nevirapine till gravida kvinnor i de sydafrikanska provinserna?

Svar från Poul Nielson på kommissionens vägnar

(16 april 2003)

Även om kommissionen anser att det kommer an på Sydafrikas regering att fastslå sin politik på det aktuella området, har kommissionen vid mer än ett tillfälle uttryckt sin oro över den tvetydiga hållning som regeringen hittills intagit i fråga om kampen mot hiv/aids.

Kommissionen konstaterar att Sydafrikas regering under de senaste månaderna klargjort sin hiv/aids-politik och anslagit betydande resurser för denna sektor i budgeten för 2003-2004. Kommissionen stöder till fullo regeringens nya inställning som möjliggör förebyggande av överföring från mor till barn och antiretroviral behandling av våldtäktsoffer och noterar de beaktansvärda (om än inte allomfattande) framsteg som gjorts i detta sammanhang. Kommissionen hoppas att Sydafrikas regering kommer att göra ytterligare framsteg när det gäller att utveckla en övergripande politik för behandling av hiv/aids och successivt börja förse de behövande med antiretrovirala läkemedel.

Det bör dock påpekas att vi har att göra med ett mycket komplext problem. Uppskattningsvis 7 miljoner människor i Sydafrika bär på hiv-smitta. Det är därför troligt att kostnaderna för en övergripande behandling kommer att bli enorma. Kommissionens delegation i Pretoria bistår för närvarande det sydafrikanska hälsoministeriet i utarbetandet av en realistisk uppskattning av de budgetmässiga konsekvenserna. Mer detaljerade uppgifter kommer förhoppningsvis att finnas tillgängliga inom sex till åtta veckor.

På det allmänna politiska planet anser kommissionen att människor som lever med hiv/aids har rätt att få behandling till ett överkomligt pris, bland annat genom lämpliga kombinationer av antiretrovirala läkemedel, såsom en del av ett övergripande paket som består av prevention, behandling, vård och kontroll av hiv/aids.

Inom ramen för Europeiska programmet för återuppbyggnad och utveckling ger kommissionen finansiellt stöd till de sydafrikanska åtgärderna på hälsovårds- och hiv/aids-området genom ett antal program, bland annat ett nyligen inlett Partnerskap för grundläggande hälsovård, inbegripet hiv/aids. Genom sitt program för understödjande av den offentliga hälso- och sjukvården finansierar kommissionen också 6 icke-statliga organisationer som är verksamma i kampen mot hiv/aids, häribland The Aids Law Project. Denna organisation är nära anknuten till Treatment Action Campaign, och båda organisationerna bedriver en stark lobbyverksamhet för förbättrad tillgång till hiv/aids-behandling för alla sydafrikaner.

Gemenskapens nya landstrategi för Sydafrika liksom det fleråriga vägledande programmet, vilka antagits och är redo för undertecknande, lyfter fram hiv/aids-pandemin som den främsta utmaningen som det sydafrikanska samhället står inför. Programmet tar upp hiv/aids både som en del av det viktigaste målområdet för gemenskapens stöd och som en fråga av övergripande betydelse.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/92

(2004/C 33 E/089)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1358/03

från Geoffrey Van Orden (PPE-DE) till kommissionen

(10 april 2003)

Ämne: Via Baltica-vägprojektet i Polen

1.	Är kommissionen medveten om det eventuella hot förbättringen av Via Baltica-vägen till en motorväg genom sumpmarkerna i Biebrza och skogarna i Knyszyn och Augustow i Polen utgör för dessa miljöer?

2.	Kommer en miljökonsekvensbedömning om projektets eventuella inverkan och en utvärdering av alternativa vägar att genomföras innan EU-medel beviljas?

3.	Kommer EU-medel att beviljas till Via Baltica-vägsystemet även om projektet anses strida mot EU:s miljödirektiv, som enligt kommissionen bör tillämpas på alla nya investeringar i infrastruktur i kandidatländerna?

Gemensamt svar

på de skriftliga frågorna E-0925/03, E-1032/03 och E-1358/03

ingivet av Margot Wallström för kommissionen

(21 maj 2003)

Efter anslutningen måste Polen följa gemenskapslagstiftningen om ett projekts miljöpåverkan, inte minst när det gäller effekter på naturområden av särskilt värde. Dessutom uppmuntrar kommissionen de anslutande länderna att tillämpa och genomföra gemenskapens miljölagstiftning redan under tiden före anslutningen, särskilt i fråga om nya projekt såsom motorvägar. De relevanta gemenskapsdirektiven är direktiven om livsmiljöer (92/43/EEG (1)) (även kallat habitatdirektivet), fåglar (79/409/EEG (2)) och miljökonsekvensbedömning (97/11/EG (3)) samt direktivet om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan (2001/42/EG (4)), som gäller från och med juli 2004. Gemenskapsmedel till relevanta projekt beviljas bara om kraven i gemenskapslagstiftningen om miljö och kompatibilitet är uppfyllda.

De nämnda känsliga områdena med vilda djur och växter kommer troligen att utpekas som Natura 2000-områden när Polen ansluts till EU. Det innebär att stränga bevaranderegler måste följas. Enligt artikel 6 i habitatdirektivet skall varje medlemsstat göra en omfattande bedömning av alla projektalternativ som eventuellt kan inkräkta på miljön i ett Natura 2000-område. Om det inte finns några alternativ, kan projektet endast tillåtas om det har ett väsentligt allmänintresse och alla nödvändiga kompensationsåtgärder har vidtagits.

Det bör också påpekas att Polen nyligen införlivade dessa krav med sin lagstiftning genom att ändra den nationella lagen om bevarande av miljön, och att kraven därför också gäller enligt polsk lagstiftning.

Kommissionen vill påpeka att inga medel inom ramen för Phare eller det strukturpolitiska föranslutningsinstrumentet (ISPA) har ställts till förfogande för byggandet av en motorväg genom de nämnda områdena. Något sådant projekt förekommer inte heller bland de projekt som är under utarbetande.

Kommissionen är dessutom i färd med att ta fram en studie för att på ett oberoende sätt kunna bedöma de redan planerade förbättringsarbetenas miljöeffekter och fastställa prioriteringarna för ytterligare investeringar i den aktuella korridoren, som sträcker sig från Tallinn till Warszawa och går genom tre länder. Härvid kommer man också att ta hänsyn till befintliga och alternativa vägsträckning ars miljö- och kostnadseffekter.

(1) Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter, EGT L 206, 22.7.1992.

(2) Rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar, EGT L 103, 25.4.1979.

(3) Rådets direktiv 97/11/EG av den 3 mars 1997 om ändring av direktiv 85/337/EEG om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt, EGT L 73, 14.3.1997.

(4) Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/42/EG av den 27 juni 2001 om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan, EGT L 197, 21.7.2001.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/93

(2004/C 33 E/090)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0929/03

från Jorge Moreira Da Silva (PPE-DE) till kommissionen

(24 mars 2003)

Ämne: Legionärssjukan

Det finns ett direkt samband mellan bristfällig underhållning av vattenuppvärmnings- och luftkonditioneringsanläggningar i offentliga byggnader och de mycket allvarliga fallen av lunginflammation som förorsakats av legionellabakterier.

1.	Anser kommissionen att den nationella lagstiftningen rörande konstruktion och underhållning av offentliga byggnader skyddar medborgarna mot legionärssjukan? Vilka länder har en lagstiftning som skyddar medborgarna?

2.	Håller kommissionen på att förbereda rättsliga initiativ på EU-nivå i syfte att införa gemensamma folkhälsofrämjande bestämmelser för underhållning av offentliga byggnader?

Kompletterande svar av David Byrne på kommissionens vägnar

(28 juli 2003)

Uppförande och underhåll av byggnader och anläggningsarbeten i samband med detta är frågor som medlemsstaterna ansvarar för. När det gäller dricksvattnets säkerhet förväntas dessa frågor behandlas inom ramen för det nya systemet för europeiskt erkännande (EAS) avseende reglerade byggprodukter som kommer i kontakt med dricksvatten. EAS-systemet omfattar dock inte värme- och luftkonditioneringssystem i byggnader.

En tabell med referenser till nationell vägledning för bekämpning och förebyggande av legionärssjuka skickas direkt till parlamentsledamoten och till parlamentets sekretariat. Många länder tillhandahåller vägledning men alla har inte infört lagstiftning.

Det finns ingen gemensam EU-ram på området. Kommissionen håller på att utarbeta en sådan, och genom harmoniserade produktstandarder kommer vattenförsörjningssystem tillverkade av produkter som uppfyller kraven för dessa EU-standarder att kunna hålla en vattenkvalitet som motsvarar kraven i rådets direktiv 98/83/EG av den 3 november 1998 om kvaliteten på dricksvatten (1).

(1) EGT L 330, 5.12.1998.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/95

(2004/C 33 E/093)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0942/03

från Salvador Garriga Polledo (PPE-DE) till kommissionen

(26 mars 2003)

Ämne: Politisk debatt om unionens framtida finansieringssystem

Med siktet inställt på den 1 januari 2006 skall kommissionen göra en allmän översyn av systemet för egna medel, men kommissionen har åtagit sig att inför parlamentet slutföra denna översyn i slutet av 2004. Inom ramen för denna översyn skall frågan tas upp om att skapa nya egna medel.

Kommissionen anser med rätta att man bör inleda en politisk debatt om de huvudsakliga alternativ som finns för unionens framtida finansieringssystem, och det vore därför på sin plats att få reda på vilka kriterier som kommer att användas för att inleda denna politiska debatt.

Vilket förfarande anser kommissionen vara det bäst lämpade för att inleda denna politiska debatt och vem bör ta initiativ till detta?

Svar från Michaele Schreyer på kommissionens vägnar

(5 maj 2003)

Enligt artikel 9 i rådets beslut 2000/597/EG, Euratom av den 29 september 2000 (1) skall kommissionen före den 1 januari 2006 göra en övergripande översyn av systemet med egna medel. På parlamentets begäran åtog sig kommissionen att lägga fram resultatet av denna översyn i slutet av 2004. Kommissionen försöker att om möjligt bli färdig tidigare, trots att beslutet om egna medel trädde i kraft först den 1 januari 2002.

Kommissionen antog nyligen en tidsplan och intern arbetsordning för förberedelserna av EU:s budgetplan efter 2006. Kommissionen kommer att lägga fram ett meddelande till Europeiska rådet i december 2003 om de breda riktlinjerna för budgetplanen, inklusive systemet för egna medel. Kommissionen vill bli färdig med den andra etappen i mitten av 2004 för att kunna lägga fram relevanta lagförslag.

Även konventet om EU:s framtid diskuterar unionens framtida finansiering, och kommissinen bidrar aktivt till denna debatt. I ett meddelande av den 4 december 2002 (2) uppmanade kommissionen konventet att undersöka finansieringen av EU:s verksamhet och har på senare tid även lagt fram förslag angående de artiklar som avser finansieringen.

(1) EGT L 253, 7.10.2000.

(2) KOM(2002) 728 slutlig ”För Europeiska Unionen: fred, frihet och solidaritet — Meddelande från kommissionen om den institutionella strukturen”.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/95

(2004/C 33 E/094)

SKRIFTLIG FRÅGA E-0977/03

från Carles-Alfred Gasòliba i Böhm (ELDR) till kommissionen

(27 mars 2003)

Ämne: Förseningar för höghastighetsbanan Figueres-Perpignan

Europeiska kommissionen har på senare tid gjort insatser när det gäller de två grundläggande frågorna att avreglera järnvägssektorn och stimulera järnvägstransporterna. Direktiv 2001/12/EG (1) har bland annat som syfte att driva på utvecklingen mot en gemensam EU-marknad för järnvägstransporter.

I september 2001 publicerade kommissionen sin vitbok om transporter där man betonar behovet av att stimulera användningen av tåg som en central åtgärd för att åstadkomma jämvikt mellan olika transportmedel. Förslagen i vitboken omfattar ett paket med fem lagstiftningsåtgärder som lades fram den 23 januari 2002 för att skapa ett integrerat europeiskt järnvägsområde såväl tekniskt som rättsligt.

Den franska regeringen har nyligen meddelat att den internationella sträckan Figueres-Perpignan som ingår i den fransk-spanska sträckningen av höghastighetsbanan kommer att vara klar 2007 eller 2008 i stället för 2005, som tidigare planerats och då den spanska regeringen försäkrat att förbindelsen skulle vara klar.

Anser inte kommissionen att den franska regeringens meddelande om försening motverkar de förbättringar av järnvägsnätet som kommissionen uttryckt önskemål om i vitboken om transporter?

Ämnar kommissionen ingripa med anledning av den franska regeringens beslut för att garantera att banan kan tas i bruk vid den tidpunkt som tidigare planerats och i enlighet med kommissionens förslag?

Svar från Loyola de Palacio på kommissionens vägnar

(2 juni 2003)

Kommissionen kan bara beklaga förseningarna när det gäller möjligheten att börja bedriva trafik på den internationella tågsträckan. Den har vid flera tillfällen klagat på denna situation, som påverkar många projekt inom det transeuropeiska transportnätet och har framhållit att unionens konkurrenskraft kommer att påverkas på lång sikt (2). Förseningarna på sträckan Perpignan-Figueiras beror i huvudsak på svårigheterna när det gäller att bevilja koncession för denna internationella sträcka. Förhandlingarna, där bland annat de nationella myndigheterna deltar, förutom Euroferro som var tänkt att bli koncessions-innehavare, har av den mellanstatliga fransk-spanska kommissionen uppgivits vara fruktlösa. Det har varit omöjligt att komma överens, framför allt om riskdelningen mellan offentliga och privata aktörer. De franska och spanska myndigheterna räknar med att snart kunna införa ett förenklat urvalsförfarande för att man slutgiltigt skall kunna välja koncessionsinnehavare före utgången av år 2003.

Även om det är genomförandet av det offentlig-privata partnerskapet som givit upphov till vissa förseningar måste kommissionen stödja de val som gjorts av de franska och spanska myndigheterna för att hitta en innovativ finansieringsmetod. Detta stöd har tagit sig uttryck i ett gemenskapsbidrag till finansieringen av den internationella sträckan. Stödet uppgår till den högsta tillåtna nivån enligt den nuvarande budgetförordningen för transeuropeiska nät, dvs. 10 % av den totala kostnaden för arbetet.

Den 23 april 2003 antog kommissionen ett meddelande om införande av innovativa metoder för finansiering av det transeuropeiska transportnätet, framför allt främjande av offentlig-privata partnerskap.

(1) EGT L 75, 15.3.2001, s. 1.

(2) Förslag till ändring av rådets förordning (EG) nr 2236/95 om allmänna regler för gemenskapens finansiella stöd på området för transeuropeiska nät, EGT C 75, 26.3.2002.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/96

(2004/C 33 E/095)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1155/03

från Mario Mauro (PPE-DE) och Giuseppe Gargani (PPE-DE) till kommissionen

(1 april 2003)

Ämne: Telemaster och miljöhänsyn

Marknaden för tredje generationens mobilkommunikation har inte utvecklats lika snabbt som väntat. Det är nämligen dyrt att skapa infrastruktur, och många människor befarar att det växande antalet telemaster kommer att inverka menligt på miljön och folkhälsan. Slutanvändarna vill dock att dessa tjänster utvecklas snabbt. Detta önskemål delas även av industrin, som hoppas att arbetstillfällen kan skapas.

Europaparlamentet och rådet antog nyligen direktiv 2002/19/EG (1), 2002/20/EG (2), 2002/21/EG (3) och 2002/22/EG (4), som bl.a. ger medlemsstaterna möjlighet att vid behov vidta åtgärder för att i så stor utsträckning som möjligt minska den inverkan som utvecklingen av marknaden för elektronisk kommunikation har på miljön och landskapet.

I sin rapport KOM(2002) 695 konstaterar kommissionen att det i princip är positivt att man kan dela på anläggningar såsom telefonmaster för att snabba på allmänhetens tillgång till mobila bredbandstjänster, förutsatt att detta sker på ett sätt som omfattas av konkurrensreglerna.

Det är tekniskt möjligt att skapa särskilda mastsystem i olika stadsområden, vilket innebär att man i hög grad kan minska inverkan på stadsplaneringen, miljön och ekonomin genom att använda optiska fibrer för att sammankoppla en enskild apparat med ett stort antal ”minimaster”, som kan vara belägna långt från varandra och apparaten. Om man använder bredband och lämplig utrustning blir det även möjligt för flera operatörer och flera standarder (GSM, UMTS osv.) att använda sig av var och en av dessa minimaster samtidigt. Eftersom minimasterna är mycket små kan de installeras på t.ex. lyktstolpar.

Kan kommissionen mot denna bakgrund meddela hur den förhåller sig till dessa tekniska möjligheter? Finns det planer på åtgärder för att förespråka, underlätta och stödja lösningar av detta slag?

Svar från Erkki Liikanen på kommissionens vägnar

(22 maj 2003)

Kommissionen håller med parlamentsledamoten om att det är viktigt att snabbt utveckla nya avancerade system för mobil kommunikation i unionen. Dess ståndpunkt i denna fråga har uttryckts i de tidigare meddelandena om spridning av tredje generationens tjänster (5), liksom i den åttonde rapporten om genomförandet av EU:s lagstiftning på telekommunikationsområdet, som parlamentsledamoten hänvisar till.

Kommissionen har också i princip uttryckt sig positivt om åtgärder som innebär att mobilnätoperatörer snabbt kan sprida nya mobila tjänster, bland annat avtal för gemensam användning av nätinfrastruktur, förutsatt att bestämmelserna i konkurrenslagstiftningen iakttas. Kommissionen förväntar sig att de europeiska tillsynsmyndigheterna kommer att diskutera denna fråga vidare under de närmaste månaderna.

När det gäller de olika tekniska möjligheterna till en effektiv utbyggnad av nya elektroniska kommunikationstjänster vid lämplig tidpunkt, välkomnar kommissionen innovativa metoder för att uppnå detta på ett sätt som överensstämmer med miljömål och andra mål av allmänintresse. Inom sjätte ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling har kommissionen avsatt ungefär 3,6 miljarder euro för forskningsprojekt, bland annat avseende mobil kommunikation, inom ramen för IST-programmet (Informationssamhällets teknik). Aktörer inom industrin kan föreslå projekt som de anser vara av betydelse för bredbandsutbyggnaden i unionen, inom ramen för särskilda ansökningsomgångar. Kommissionen välkomnar tekniska lösningar som kan främja informationssamhället. Enligt principen om teknisk neutralitet, som fastställs i gemenskapens regelverk för elektroniska kommunikationer, anser dock kommissionen att det främst är de berörda operatörerna som skall svara för valet av teknik.

(1) EGT L 108, 24.4.2002, s. 7.

(2) EGT L 108, 24.4.2002, s. 21.

(3) EGT L 108, 24.4.2002, s. 33.

(4) EGT L 108, 24.4.2002, s. 51.

(5) Följande meddelanden: ”Införande av tredje generationens system för mobil kommunikation i Europeiska unionen: Lägesrapport och förslag till åtgärder”, KOM(2001) 141 slutlig, och ”På väg mot en fullständig utbyggnad av tredje generationens system för mobil kommunikation”, KOM(2002) 301 slutlig.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/99

(2004/C 33 E/098)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1234/03

från Miquel Mayol i Raynal (Verts/ALE) till kommissionen

(2 april 2003)

Ämne: Stängning av tidningen Euskaldunon Egunkaria

Torsdagen den 20 februari 2003 stängdes den baskiska tidningen Euskaldunon Egunkaria som en säkerhetsåtgärd, i enlighet med ett beslut av Juan del Olmo, domare i Spaniens Högsta domstol (Audiencia Nacional). Denne domare utarbetade sedan tillsammans med åklagarmyndigheten och inrikesministeriet ett gemensamt pressmeddelande, i vilket de motiverade stängningen av tidningen — den enda som utkommer helt på baskiska — med dess påstådda förbindelser med terrororganisationen ETA, beroende på vissa dokument som konfiskerades av rikspolisen på 1990-talet. Något sådant har inte inträffat sedan Spanien blev ett demokratiskt land. Det är nu över en månad sedan tidningen stängdes, och fem av de tio personer som anhölls genom ett rättsligt beslut är fortfarande kvar i fängelse utan att det framkommit avgörande och ovedersägliga bevis på deras förbindelser med terrororganisationen. Några av dem har dessutom anmält att de utsatts för tortyr från de spanska polismyndigheternas sida, vilket givetvis inte bidrar till att bana väg för fred i ett plågat Baskien. Eftersom det är fråga om ett kommunikationsmedel får detta agerande mycket negativa konsekvenser såväl för det baskiska språket och den baskiska kulturen som för invånarna i denna region, som med stigande bestörtning åser hur typiska metoder från Francotiden, som ännu ingen glömt, kommer till användning på nytt. De bevis på stöd och solidaritet gentemot tidningens medarbetare som man fått från olika politiska grupper och sammanslutningar, fackföreningar, religiösa samfund och så vidare, i hela Baskien, Katalonien och övriga delar av Europa är ett förhållande som den spanska regeringen varken bör förbigå med tystnad eller undervärdera.

Nedläggning av tidningen Euskaldunon Egunkaria är en mycket viktig händelse och berör helt klart en konstitutionell rättighet, nämligen medborgarnas rätt till information i enlighet med artikel 20 i den spanska konstitutionen och artikel 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

Anser kommissionen att de spanska myndigheterna har brutit mot grundläggande principer i gemenskapens regelverk?

Anser kommissionen att principen om att ingen person skall dömas i förväg uppenbarligen har kränkts upprepade gånger?

Svar från António Vitorino på kommissionens vägnar

(5 maj 2003)

Parlamentsledamoten hänvisas till kommissionens svar på Mario Borghezios skriftliga fråga E-0672/03 och Michl Ebners fråga E-0641/03 (1).

(1) EUT C 280 E, 21.11.2003, s. 75.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/100

(2004/C 33 E/099)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1242/03

från Chris Davies (ELDR) till kommissionen

(2 april 2003)

Ämne: Direktivet om deponering av avfall

Hur stor andel av avfallet deponeras för närvarande i respektive medlemsstat?

Hur hög deponeringsskatt tas för närvarande ut i respektive medlemsstat?

Svar från Margot Wallström på kommissionens vägnar

(21 maj 2003)

Enligt de uppgifter som medlemsstaterna har lämnat in för sammanställningen av rapporten om genomförandet av gemenskapens vattenlagstiftning för perioden 1995-1997 (1) är deponering den dominerande metoden för hantering av hushållsavfall i gemenskapen. I genomsnitt 60 % av avfallet deponeras. Denna procentandel varierar kraftigt mellan medlemsstaterna. Vissa medlemsstater deponerar endast 15 % av sitt hushållsavfall, medan andra deponerar upp till 94 %. För andra typer av avfall är uppgifterna inte tillräckliga för att man skall kunna dra några slutsatser.

Av rapporten framgår följande procentandelar för deponi av hushållsavfall i medlemsstaterna:

—	Belgien: 32

—	Danmark: 15

—	Tyskland: 46

—	Grekland: 93

—	Spanien: 83

—	Frankrike: 47

—	Irland: 92

—	Italien: 94

—	Luxemburg: 37

—	Nederländerna: 15

—	Österrike: 43

—	Portugal: 88

—	Finland: 57

—	Sverige: 38

—	Förenade kungariket: 83

Medlemsstaternas uppgifter för perioden 1998-2000 visar att deponeringen minskar, men ett stort antal medlemsstater fortsätter att förlita sig kraftigt på denna avfallshanteringsmetod. Kommissionen kommer snart att anta och offentliggöra rapporten för perioden 1998-2000.

Det finns ännu ingen gemenskapslagstiftning eller harmonisering av nationella skattebestämmelser för deponeringsskatter. Kommissionen har därför inga fullständiga uppgifter om sådana skatter i medlems- staterna. Nedanstående uppgifter är hämtade ur OECD:s databas för miljöskatter (2):

(i euro/t)
Danmark	50,3
Nederländerna	13 - 78,8
Österrike	5,8 - 101,6
Finland	15,1
Sverige	31,1
Förenade kungariket	3,2 - 19,3

(1) KOM(1999) 752 slutlig.

(2) http://europa.eu.int/comm/environment/enveco/database_env_taxation.htm.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/102

(2004/C 33 E/102)

SKRIFTLIG FRÅGA P-1335/03

från Freddy Blak (GUE/NGL) till kommissionen

(2 april 2003)

Ämne: Dansk förpackningsavgift

En stor del av de läskedrycks- och ölflaskor som cirkulerar på den danska marknaden härrör från organiserad import från Tyskland. Förbrukare och driftiga handlare i Danmark hämtar in hundratals backar i Tyskland och säljer dryckerna i danska flaskautomater. Panten är nämligen högre i Danmark.

Genom denna omfattande ”privata” import får danska bryggerier tillgång till flaskor utan att dessa passerar de danska skattemyndigheterna. Därmed slipper bryggerierna undan den förpackningsavgift som de normalt skall betala vid import av tomma flaskor från Tyskland.

Samtidigt får bryggerierna tillbaka förpackningsavgiften på de flaskor som exporteras.

Det danska skatteministeriet uppskattar att denna handel kostar den danska staten 15 miljoner danska kronor om året, medan burkindustrin kostar staten 50 miljoner kronor om året.

Kan kommissionen ge en bedömning om huruvida den danska förpackningsavgiften utgör ett indirekt statligt stöd till bryggerierna och gränshandeln? Kan kommissionen under alla omständigheter ge besked om vad den tänker göra för att stoppa detta?

Kan kommissionen samtidigt ge besked om vad den anser om det förhållande att danskar inte behöver betala pant på burkförpackningar köpta i Tyskland om de deklarerar med underskrift att de avser ta burkarna med sig till Danmark?

Gemensamt svar

på de skriftliga frågorna E-1252/03 och P-1335/03

ingivet av Margot Wallström för kommissionen

(16 maj 2003)

Kommissionen känner till att pant- och retursystem för förpackningar införts eller planeras i vissa medlemsstater, till exempel Danmark, Tyskland och Sverige. I enlighet med artiklarna 5 och 15 samt skäl 32 i Europaparlamentets och rådets direktiv 94/62/EG av den 20 december 1994 om förpackningar och förpackningsavfall (1) får medlemsstaterna främja miljövänliga återanvändningssystem och anta ekonomiska styrmedel, förutsatt att bestämmelserna i EG-fördraget iakttas. Om ett sådant nationellt system utgör tekniska föreskrifter i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter (2), måste förslaget till nationell lagstiftning om inrättande av systemet anmälas till kommissionen (se även artikel 16 i direktiv 94/62/EG). Innan de nationella systemen formellt antas har kommissionen således möjlighet att undersöka om de överensstämmer med gemenskapsrätten. Om kommissionen finner att de nationella systemen utgör onödiga handelshinder eller konkurrensbegränsningar och strider mot gemenskapsrätten kommer den att ta itu med dessa problem med den berörda medlemsstaten.

Efter det formella antagandet kommer kommissionen kontinuerligt att övervaka tillämpningen av dessa nationella system och hur de fungerar. Mot bakgrund av den information som finns att tillgå kommer den att vidta lämpliga åtgärder i förhållande till de berörda medlemsstaterna för att undanröja sådana hinder för den inre marknaden eller för konkurrensen som parlamentsledamoten tar upp. I dagsläget har man dock inte för avsikt att på gemenskapsnivå föreslå lagstiftning för att harmonisera nationella pant- och retursystem.

Mot bakgrund av den information som kommissionen har tillgång till är dess uppfattning att den danska förpackningsskatten inte verkar utgöra ett statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i EG-fördraget. Skatten verkar tas ut både på flaskor som tillverkas i Danmark och på importerade flaskor på ett icke-diskriminerande sätt. Det verkar därför inte beviljas någon selektiv fördel, vilket är ett av kriterierna för att en nationell åtgärd skall betraktas som statligt stöd i enlighet med EU-bestämmelserna.

Kommissionen har i dagsläget inte tillräckligt med information för att kunna ta ställning till de uppgifter som förts fram om att danska medborgare inte skulle behöva betala pant på burkar som köps i Tyskland om de undertecknar ett intyg att de importerar burkarna till Danmark.

Sett till det system som beskrivs i frågan verkar inte det danska nationella skattesystemet strida mot förbudet mot skattediskriminering av produkter från andra medlemsstater för att indirekt skydda inhemska produkter, i den mening som avses i artikel 90 i EG-fördraget.

(1) EGT L 365, 31.12.1994.

(2) EGT L 204, 21.7.1998.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/104

(2004/C 33 E/105)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1314/03

från Jean Lambert (Verts/ALE) till kommissionen

(7 april 2003)

Ämne: Rösträtt för EU-medborgare som bor i ett annat EU-land än hemlandet

En brittisk medborgare som bott i Österrike sedan 1981 kontaktade mig nyligen.

På grund av att han bott utomlands under så lång tid får han inte längre rösta i de nationella valen i Förenade kungariket, beroende på att enligt de brittiska lagarna får en medborgare inte längre rösta i dessa val efter 15 års bosättning utomlands.

Emellertid får han inte heller rösta i de nationella valen i Österrike. Enligt de österrikiska bestämmelserna får personer som inte är österrikiska medborgare endast rösta i lokala val och i valen till Europaparlamentet.

Det finns ingen tidsgräns för hur länge österrikiska medborgare som är bosatta utomlands kan fortsätta att rösta i de nationella valen i Österrike. Denna skillnad mellan de österrikiska och de brittiska myndigheternas inställning har lett fram till detta missförhållande.

Situationen är problematisk, eftersom denna person som är medborgare i Förenade kungariket och EU bör kunna rösta i de nationella valen, antingen i det land där han bor eller i det land där han är medborgare. Rösträtten är en grundläggande demokratisk rättighet, och att förnekas denna rätt är allvarligt.

Vad anser kommissionen om denna situation?

Svar från António Vitorino på kommissionens vägnar

(15 maj 2003)

Parlamentsledamoten tar upp att medborgare i Förenade kungariket som bott utomlands i över 15 år mister sin rösträtt i Förenade kungariket.

Kommissionen hänvisar först och främst parlamentsledamoten till svaret på Michael Cashmans skriftliga fråga Ε-1301/02 (1) och bekräftar att EG-rätten bara garanterar unionsmedborgarna rätt att rösta och valbarhet i val till Europaparlamentet och kommunalval i den medlemsstat där de är bosatta på samma villkor som medborgare i den staten. Rätten att rösta på medborgare av den egna nationaliteten i nationella val i en medlemsstat beviljas enbart av den medlemsstaten, oberoende av om medborgarna bor på eller utanför dess territorium, vilket uttryckligen bekräftas i direktiv 93/109/EG (2) och direktiv 94/80/EG (3).

(1) EUT C 92 E, 17.4.2003.

(2) Rådets direktiv 93/109/EG av den 6 december 1993 om fastställande av närmare bestämmelser för rösträtt och valbarhet vid val till Europaparlamentet för unionsmedborgare som är bosatta i en medlemsstat där de inte är medborgare. EGT L 329, 31.12.1993.

(3) Rådets direktiv 94/80/EG av den 19 december 1994 om närmare bestämmelser för rösträtt och valbarhet vid kommunala val för unionsmedborgare som är bosatta i en medlemsstat där de inte är medborgare. EGT L 368, 31.12.1994.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/105

(2004/C 33 E/106)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1333/03

från Cristiana Muscardini (UEN) till kommissionen

(9 april 2003)

Ämne: Olagliga bankavgifter

Trots eurons införande och trots Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2560/2001 (1) av den 19 december 2001 om gränsöverskridande betalningar i euro fortsätter bankerna att ta ut höga avgifter både för överföringar och för inlösen av checkar från olika EU-länder.

I den belgiska postens informationsbroschyr om överföringar från andra EU-länder används fortfarande formuleringen ”från utlandet”.

Detta innebär en merkostnad och ställer till besvär för medborgarna, inte minst för invandrare som ofta är tvungna att göra gränsöverskridande betalningar och överföringar.

—	Kan kommissionen agera för att se till att överföringar mellan medlemsstaterna inom euroområdet benämns ”överföringar inom EU” och införa ett förbud mot benämningen ”från utlandet”?

—	Är dessa bankavgifter förenliga med gällande gemenskapsbestämmelser?

—	Vad tänker kommissionen göra om det visar sig att man bryter mot direktivet?

—	Vad tänker kommissionen göra för att se till att man tar ut samma avgifter för överföringar och checkar från EU:s medlemsstater som för överföringar och checkar inom en och samma stat?

Svar från Frits Bolkestein på kommissionens vägnar

(4 juni 2003)

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2560/2001 av den 19 december 2001, om gränsöverskridande betalningar i euro, föreskrivs principen om lika avgifter för både rent nationella betalningar och gränsöverskridande betalningar i euro inom EU. För elektroniska betalningar trädde denna bestämmelse i kraft den 1 juli 2002. För överföringar skall den tillämpas från och med den 1 juli 2003. Däremot skall principen om lika avgifter inte omfatta checkar, eftersom lagstiftaren ansett att checkar inte har någon framtid som gränsöverskridande betalningsmedel.

Under första halvåret 2003 kommer gränsöverskridande överföringar i euro alltså fortfarande att omfattas av högre avgifter än nationella överföringar. I juli kommer denna situation att förändras. Detta gäller dock inte för checkar: bankvärldens politik är att inskränka checkanvändningen, antingen genom att sluta distribuera checkar eller genom att höja avgifterna ytterligare.

Vid utgången av 2002 hade kommissionen meddelats om några överträdelser av förordningen. Den vände sig omgående till de nationella myndigheter som ansvarar för tillämpningen, i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 7 i förordningen, och problemen kunde snabbt åtgärdas. Berörda banker tillstod utan vidare att fel begåtts, som antingen gällde tryckandet av dokument (gamla avgiftsuppgifter) eller till-lämpandet av vissa typer av betalningar.

Kommissionen kommer utan tvekan att fortsätta se till att förordning (EG) nr 2560/2001 tillämpas korrekt, inom ramen för de befogenheter den har enligt fördraget.

(1) EGT L 344, 28.12.2001, s. 13.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/106

(2004/C 33 E/107)

SKRIFTLIG FRÅGA P-1344/03

från Charles Tannock (PPE-DE) till kommissionen

(3 april 2003)

Ämne: Eurodac och dataskydd

Eurodac-systemet för fingeravtryck, som godkändes av Europeiska unionen för två år sedan, har slutligen inrättats som en del i ett försök att se till att asylsökande i ett EU-land inte, efter att ha fått tillträde till unionen, begär asyl i andra medlemsstater.

Enligt rapporter kommer emellertid information i Eurodac-systemet på grund av EU:s lagstiftning om dataskydd inte att vara tillgänglig för medlemsstaternas polismyndigheter utan endast, under vissa villkor, för immigrationsmyndigheterna. Stämmer dessa rapporter och, om så är fallet, vilka bestämmelser anger särskilt att information om icke-EU-medborgare inte får överlämnas till de nationella polismyndigheterna?

Stämmer det slutligen att polisen, om den skulle behöva information om misstänkta terroristers identitet eller rörelser, skulle nekas Eurodac-information? Om ja, hur stämmer detta överens med behovet av att skydda våra medborgare, kampen mot terrorism eller våra internationella skyldigheter att bekämpa terrorism?

Svar från António Vitorino på kommissionens vägnar

(4 juni 2003)

Som parlamentsledamoten säkert känner till inrättades Eurodacsystemet för jämförelse av asylsökandes fingeravtryck genom rådets förordning (EG) nr 2725/2000 av den 11 december 2000 (1) enbart för att underlätta en effektiv tillämpning av Dublinkonventionen (2).

I första artikeln av förordningen sägs:

Paragraf 1:

Härmed inrättas ett system kallat Eurodac, vars syfte skall vara att bistå med att fastställa vilken medlemsstat som enligt Dublinkonventionen är ansvarig för att pröva en ansökan om asyl som lämnas in i en medlemsstat samt att också i övrigt underlätta tillämpningen av Dublinkonventionen […].

Paragraf 3:

Utan att det påverkar ursprungsmedlemsstatens användning av uppgifter som är avsedda för Eurodac och som finns i databaser som inrättats enligt nationell lagstiftning, får uppgifter om fingeravtryck och andra personuppgifter behandlas i Eurodac endast i de syften som anges i artikel 15.1 i Dublinkonventionen.

Enligt en uttömmande förteckning i artikel 15.1 i Dublinkonventionen är dessa tillåtna syften att

—	avgöra den medlemsstat som är ansvarig för prövningen av asylansökan,

—	pröva asylansökan,

—	verkställa alla åligganden som följer av denna konvention.

Dessa syften citeras utan ändring i artikel 21.1 i rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (3), som ersätter Dublinkonventionen.

Även om polisväsendet i en av medlemsstaterna är behörig instans för de ovannämnda målen får därför uppgifterna i Eurodac inte användas för polisiära ändamål.

Gällande lagstiftning skulle behöva ändras för att Eurodac skall kunna användas i andra syften, med vederbörlig hänsyn till balansen mellan allmän säkerhet och skyddet av de mänskliga rättigheterna.

(1) EGT L 316, 15.12.2000.

(2) EGT C 254, 19.8.1997.

(3) EUT L 50, 25.2.2003.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/108

(2004/C 33 E/109)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1366/03

från Jonas Sjöstedt (GUE/NGL) till kommissionen

(10 april 2003)

Ämne: EU-medborgarnas medvetenhet om bättre hushållning av energi

De moderna samhällena bygger i hög grad på en omfattande konsumtion av energi. All energianvändning skapar dock miljöproblem. För att på sikt kunna reducera konsumtionen av energi krävs det att omfattande åtgärder vidtas bland såväl konsumenter som producenter. Men förändring kräver kunskap och förståelse. I en nyligen genomförd enkät av Generaldirektoratet för forskning bland 16 000 EU-medborgare dras bland annat slutsatsen att en stor del av dessa medborgare har begränsad förståelse för dels hur energin konsumeras i samhället, dels hur medborgarna själva kan verka för en reducerad användning av energi i det egna hushållet.

Vilken är kommissionens uppfattning om vilka åtgärder som bör vidtas för att EU:s medborgare ska få en ökad medvetenhet om hur de bättre kan hushålla med sin användning av energi?

Svar från Loyola de Palacio på kommissionens vägnar

(16 maj 2003)

För att uppnå de nödvändiga mål som anges i grönboken om en trygg energiförsörjning har kommissionen vidtagit olika åtgärder på efterfrågesidan, t.ex. lagstiftning, främjandeåtgärder och utbildning för att öka EU-medborgarnas medvetenhet om energianvändningen. Kommissionen anser att det är viktigt att man kombinerar dessa olika tillvägagångssätt.

Kommissionen ser dock med tillfredsställelse att EU-medborgarna enligt en färsk Eurobarometerunder-sökning om energi är väl medvetna om den stora betydelse som energi har för vårt samhälle och att energianvändningen påverkar miljön. Medborgarna har också en uttalat positiv inställning till förnybar energi och energihushållning.

Bland annat har följande initiativ vidtagits för att öka EU-medborgarnas medvetenhet om energifrågor:

—

Exempel på informations- och främjandeåtgärder för att öka medvetenheten:

—

Ramprogrammet för energisektorn, framför allt Altener och Save-projekten, omfattar åtgärder för att främja en effektiv energiproduktion och energiförbrukning, i synnerhet åtgärder riktade mot utbildningssektorn och en bredare allmänhet. Det omfattar också stöd till utvecklingen av ett nätverk för regionala och lokala energimyndigheter. Dessa åtgärder kommer att fortsätta inom ramen för det nya programmet för intelligent energi (2003-2006).

—

Επ kampanj för att öka allmänhetens medvetenhet om en hållbar energiutveckling för Europa kommer att inledas i början av 2004 för att ta över efter take-off-kampanjen för förnybar energi 2000-2003. Olika åtgärder för att främja de bästa metoderna för energieffektivitet kommer att vara en av hörnstenarna i denna kampanj där nationella, regionala och lokala beslutsfattare kommer att delta för att öka allmänhetens medvetenhet.

—	Som ett resultat av olika kampanjer finns det nu viktiga webbplatser med information om förnybara energikällor och energieffektivitet, bland annat ManagEnergy.

—	Informationsmaterial om byggdirektivet och om hur man spar energi, som skall distribueras till allmänheten, håller på att utarbetas. Det skall spridas både i tryckt form och via Internet.

—	Indirekt bidrar också pressmeddelanden till att öka medvetenheten.

—

I det följande ges några exempel på hur gemenskapslagstiftningen och frivilliga åtgärder bidrar till att öka medvetenheten:

—

Märkning av apparater för hushållsbruk. Alla konsumenter som köper hushållsapparater informeras om energieffektiviteten vid försäljningsstället, så att de kan göra ett ansvarsfullt val. Denna information skall också tillhandahållas i informationsbroschyrer, och samma sak gäller för Internetförsäljning.

—	Märkning av kontorsutrustning. Inom detta program tilldelas energieffektiv kontorsutrustning (datorer, skrivare, skannrar) ett särskilt märke, Energy Star.

—	Miljömärkning: Energieffektivitet är ett av de viktigaste kriterierna för denna högkvalitativa märkning som avser miljöpåverkan under hela produktens livscykel.

—

Certifiering av byggnader. Inom en nära framtid kommer det nya direktivet om byggnader att leda till en certifiering av en byggnads totala energiprestanda — och detta omfattar även privatbostäder i unionen. I byggnader på över 1 000 kvadratmeter (m2) som används av offentliga myndigheter och andra institutioner som tillhandahåller offentliga tjänster skall detta certifikat finnas på väl synlig plats. Mot bakgrund av resultaten från energiundersökningen bör dessa åtgärder bidra till att avsevärt öka medvetenheten om energifrågor.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/109

(2004/C 33 E/110)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1372/03

från Konstantinos Hatzidakis (PPE-DE) till kommissionen

(15 april 2003)

Ämne: Främjande av olivolja på gemenskapsmarknaden och den internationella marknaden

Som bekant upphörde i slutet av 2002 de åtgärder för att främja olivolja på gemenskapsmarknaden och den internationella marknaden som föreskrevs i förordningen om gemensam organisation av olivoljemarknaden. Samtidigt omfattas olivolja varken av rådets förordning (EG) nr 2826/2000 (1) om informationskampanjer och säljfrämjande åtgärder för jordbruksprodukter eller av tillhörande tillämpningsförordning (EG) nr 94/2002 (2). Detta har lett till att det fr.o.m. den 1 januari 2003 inte längre görs några insatser från gemenskapens sida för att främja olivoljan på den internationella marknaden.

Kan kommissionen med tanke på att detta skapar oro bland olivoljeproducenterna informera mig om på vilket sätt den tänker ta itu med detta problem?

Svar från Franz Fischler på kommissionens vägnar

(21 maj 2003)

Säljfrämjande åtgärder för olivolja på den inre marknaden

När den nya förordningen (3) antogs pågick det fortfarande en direktstyrd kampanj i hela unionen för att främja konsumtionen av olivolja (den sjunde kampanjen) och den baserades på det gamla regelverket. Därför fanns inte olivolja med på listan över de produkter som var aktuella för säljfrämjande åtgärder vid den tidpunkten.

Kampanjen var genomförd i slutet av 2002. Utvärderingen kommer att vara klar i slutet av juni 2003.

I och med den senaste ändringen av ovannämnda förordning (4) ingår olivolja och bordsoliver nu på listan över aktuella produkter, och riktlinjer för formuleringen av programmen bifogades. Detta möjliggör för intresseorganisationerna i de producerande medlemsstaterna att lägga fram förslag inom ramen för gällande förordning.

Säljfrämjande åtgärder för olivolja i tredjeländer

Med utgångspunkt i rådets förordning (EG) nr 2702/1999 av den 14 december 1999 om informations-och säljfrämjande åtgärder för jordbruksprodukter i tredje land (5), kan gemenskapen i de fall åtgärder beslutats för olivolja och bordsoliver låta genomföra dem genom Internationella olivoljerådet.

Internationella olivoljerådet håller för närvarande på att omorganisera sin administration och sina rutiner.

Internationella olivoljerådets budget för säljfrämjande åtgärder är i dagsläget på 500 000 euro inklusive de obligatoriska bidragen från Internationella olivoljerådets medlemmar till fonden för säljfrämjande åtgärder.

Det återstår att fatta ett beslut om ett frivilligt ekonomiskt bidrag från gemenskapens sida till fonden för säljfrämjande åtgärder.

(1) EGT L 328, 23.12.2000, s. 2.

(2) EGT L 17, 19.1.2002, s. 20.

(3) Kommissionens förordning (EG) nr 94/2002 av den 18 januari 2002 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 2826/2000 om informationskampanjer och säljfrämjande åtgärder för jordbruksprodukter på den inre marknaden.

(4) Kommissionens förordning (EG) nr 497/2003 av den 18 mars 2003 om ändring av förordning (EG) nr 94/2002 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 2826/2000 om informationskampanjer och säljfrämjande åtgärder för jordbruksprodukter på den inre marknaden, EUT L 74, 20.3.2003.

(5) EGT L 327, 21.12.1999.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/110

(2004/C 33 E/111)

SKRIFTLIG FRÅGA P-1377/03

från Jaime Valdivielso de Cué (PPE-DE) till kommissionen

(7 april 2003)

Ämne: Försämrade mobiltelefonitjänster

Under de senaste tolv månaderna har antalet mobiltelefoner med multimediekapacitet ökat kraftigt bland allmänheten. Med sådana mobiltelefoner kan man ta och skicka foton, surfa och ladda ner program från nätet.

De mobiltelefonnät som endast var avsedda för sändande av röstsignaler har inte ersatts av UMTS-tekniknät, vilka är de som bör användas för den nya sortens översändningar. Mobiltelefonnäten har inte heller byggts ut ordentligt på grund av kraftiga nedskärningar när det gäller nätinvesteringar.

Nu är näten därför så överbelastade att tjänsterna försämras, vilket på ett särskilt sätt påverkar lanseringen av och tilliten till de nya multimedieapparaterna.

Vad har kommissionen för planer för att förändra denna situation, och vilken tidsplan gäller?

Hur skall användarna skyddas med tanke på tjänsternas allmänna kvalitetsminskning, som framför allt berör de nya multimedietjänsterna?

Hur skall man kompensera de konsumenter som köper en tjänst som de senare i praktiken knappast kan utnyttja?

Svar från Erkki Liikanen på kommissionens vägnar

(21 maj 2003)

Kommissionen känner inte till att nätet skulle vara överlastat eller att kvaliteten på mobiltjänsterna skulle ha försämrats.

Samtidigt som mobiloperatörerna kämpar mot den ekonomiska nedgången sedan år 2000 och försöker bygga ut 3G-näten och -tjänsterna, erbjuder marknaden nya tjänster via en uppgradering av befintliga plattformar, t.ex. GPRS. Av naturliga skäl drabbas den typen av innovativ teknik av barnsjukdomar (t.ex. när det gäller driftskompatibilitet). Enligt kommissionen har dock operatörerna prioriterat dessa problem.

Kommissionen uppmuntrar nätutbyggnaden, till exempel genom handlingsplanen eEurope i vilken samtliga medlemsstater uppmanas att utveckla en omfattande bredbandsstrategi till slutet av 2003. I sitt meddelande ”Elektronisk kommunikation: Vägen till kunskapssamhället” (1) lade kommissionen fram flera åtgärder som bland annat berörde utbyggnaden av bredband samt 3G-nät och -tjänster. I slutet av 2003 kommer kommissionen att rapportera om utvecklingen av 3G-nät och dessutom förtydliga vissa frågor som rör delning av nätinfrastruktur.

Slutligen är det dock mobiloperatörerna som skall finansiera uppgraderingen av befintliga och framtida nät och dessutom garantera tjänstekvaliteten. Framgångarna för mobiltjänsterna leder till att det under vissa förhållanden kan uppstå hög belastning (i så kallade hot spots och vid vissa tidpunkter på dygnet). Tillgängligheten i fråga om nättjänster är en av de viktigaste konkurrensfördelarna för operatörerna. Kommissionen är därför övertygad om att möjligheten för kunderna att byta tjänsteleverantör om servicen är dålig eller försämras är ett starkt incitament för operatörerna att uppgradera sina nätverk i takt med efterfrågan och belastningen på nätet, inte minst för att otillgängliga tjänster leder till inkomstbortfall.

Kommissionen anser inte att konsumenterna är allmänt missnöjda med tjänstekvaliteten på 2G-tjänster. Om så skulle vara fallet, regleras frågan om kompensation av kunderna genom de kontrakt som upprättats mellan kunden och tjänstetillhandahållaren.

(1) KOM(2003) 65 slutlig.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/111

(2004/C 33 E/112)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1388/03

från Maurizio Turco (NI) till kommissionen

(15 april 2003)

Ämne: Dödsfall genom ”tillfälliga omständigheter” i italienska fängelser — fallet med Luigi Giusti

Luigi Giusti, 58 år, greps den 3 december 2002 och överfördes till Poggioreale-fängelset i Neapel efter häktningbeslut av Neapels undersökningsdomare, Giovanna Ceppaluni, och på begäran av åklagare Francesco Curcio.

Det var vid gripandet redan känt att Giusti led av en livshotande sjukdom (svår diabetes som redan orsakat obotliga skador på hjärtkärlsystemet: blindhet och cirkulationsrubbningar i armar och ben).

Den 21 december 2002 avvisade en domstol försvarets första framställan. I denna framställan angavs klart och tydligt för åklagare och undersökningsdomare att Giustis hälsotillstånd var allvarligt och att han behövde genomgå en läkarundersökning, vilket alltså inte skedde.

Den 27 januari 2003 inkom försvaret med ytterligare en begäran om frigivning, i vilken man begärde att få ut sjukjournalen från häktet (vilket inte beviljades).

Den 21 februari 2003, efter försvarets begäran om frigivning med hänsyn till den häktades hälsotillstånd, registrerades undersökningsdomarens avslag — efter åklagarens avstyrkan — utan några kommentarer om försvarets begäran om sjukjournalen eller om hälsotillståndets eventuella betydelse för häktningsbehovet.

Den 17 mars 2003 skickade anstaltsmyndigheten, enligt uppgift från en av försvarsadvokaterna, ett brådskande fax till undersökningsdomaren, i vilket man meddelade att hälsotillståndet hade försämrats. Man begärde att Giusti omedelbart skulle överföras till Cardarelli-sjukhuset i Neapel (vilket inte beviljades).

Natten mellan den 20 och 21 mars började Giusti klaga på svåra smärtor i bröstet. Han föll ur sängen och bars av sonen Ottavio, som också satt häktad, till anstaltens sjukstuga. Vårdpersonalen undersökte Giusti, men sedan fördes han tillbaka till cellen. Ett par timmar senare förlorade han medvetandet och transporterades då till Loreto Mare-sjukhuset, där han dödförklarades.

Hittills har inga anklagelser framförts mot de ämbetsmän som uppenbarligen har åsidosatt sina skyldigheter, och inte heller mot vårdpersonalen i Poggioreale-fängelset. Ingen har heller delgivits misstanke om brott.

Det händer allt oftare att de intagnas hälsotillstånd felbedöms i italienska fängelser, både av övervakare och av vårdpersonal.

Vad tänker kommissionen vidta för åtgärder för att tillvarata de intagnas grundläggande rättigheter?

Anser inte kommissionen att man borde utarbeta en gemenskapsrättsakt med minimikrav för att tillvarata de intagnas rättigheter?

Anser inte kommissionen att sådana här allvarliga och återkommande kränkningar av de intagnas rättigheter, i synnerhet i Italien, där det ovan beskrivna fallet bara är ett exempel, strider mot EU-fördragen?

Svar från António Vitorino på kommissionens vägnar

(15 maj 2003)

De italienska myndigheternas internering av Luigi Giusti rör upprätthållandet av lag och ordning och skyddet av den inre säkerheten. Enligt artikel 3 3 i Fördraget om Europeiska unionen är det medlemsstaterna som ansvarar för åtgärder som skall upprätthålla lag och ordning och skydda den inre säkerheten.

Kommissionen måste tyvärr meddela att den inte kan ingripa i dessa frågor, som helt och hållet faller inom medlemsstaternas behörighet.

Kommissionen utreder dock för närvarande frågor kring häktning och andra alternativ på EU-nivå. Initiativet bygger på åtgärdsprogrammet för principen om ömsesidigt erkännande av domar i brottmål (1) (i synnerhet åtgärd nr 9 och 10). En grönbok i frågan kommer att offentliggöras senare under 2003.

Den 19 februari 2003 offentliggjorde kommissionen även en grönbok om rättssäkerhetsgarantier för misstänkta och tilltalade i brottmål i Europeiska unionen. (2) Den grönboken inriktas på rätten till juridisk rådgivning och rättegångsbiträde, rätten till en kompetent, kvalificerad (eller auktoriserad) tolk eller översättare, skydd för särskilt utsatta grupper, rätten till konsulärt bistånd och vikten av att känna till sina rättigheter.

(1) EGT C 12, 15.1.2001.

(2) KOM(2003) 75 slutlig.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/113

(2004/C 33 E/113)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1390/03

från Antonio Di Pietro (ELDR) till kommissionen

(15 april 2003)

Ämne: Vissa tyska delstaters tillämpning av avtalen om dubbelt medborgarskap

I fördraget om Europeiska unionen föreskrivs att ett europeiskt medborgarskap skall inrättas.

Den 19 september 2001 undertecknade regeringen i Förbundsrepubliken Tyskland den europeiska konventionen av den 6 november 1997 om medborgarskap och beslutade att man skulle utträda ur konventionen av den 6 maj 1963 om avskaffande av dubbelt medborgarskap och skyldigheten att göra värnplikt i flera länder.

I lagen om reformering av rätten till medborgarskap i Tyskland (Gesetz zur Reform des Staatsangehörigkeitsrechts) av den 15 juli 1999, som trädde i kraft den 1 januari 2000, fastställs att beviljandet av dubbelt medborgarskap för EU-medborgare som bor i Tyskland bör underställas principen om ömsesidighet.

Den 25 maj 2002 fastställde Republiken Italien i ett ministerdekret att medborgare i Europeiska unionen kan bli italienska medborgare utan att förlora sitt medborgarskap och vice versa. Detta dekret befäster alltså de villkor om ömsesidighet som gäller i den tyska lagstiftningen.

Genom en bilateral överenskommelse mellan Italien och Tyskland av den 22 december 2002 tillämpas nu den bestämmelse i artikel 87.2 i den tyska lagen om medborgarskap som gör att italienska medborgare som bor i Tyskland och uppfyller vissa krav kan ansöka om tyskt medborgarskap utan att avstå från sitt italienska medborgarskap. Delstaterna Bayern och Baden-Württemberg har emellertid gjort en restriktiv tolkning av bestämmelsen och förnekat att det mellan Tyskland och Italien finns en överenskommelse om ömsesidighet av den anledningen att den italienska bestämmelsen inte är en lag utan bara ett administrativt dokument.

Vilka åtgärder ämnar kommission vidta mot bakgrund av denna information för att hävda de italienska medborgares rättigheter som bor i ovannämnda delstater och för att harmonisera reglerna om medborgarskap på europeisk nivå så att eventuella rättsliga och politiska tvister i frågor som rör medlemskap mellan EU:s medlemsstater kan regleras i förväg?

Svar från António Vitorino på kommissionens vägnar

(15 maj 2003)

Kommissionen vill framhålla att parlamentsledamotens frågor om dubbelt medborgarskap ingår i medlemsstaternas behörighet. Detta bekräftas i den förklaring om medborgarskap i en medlemsstat som bilagts Maastrichtfördraget, enligt vilken medborgarskap i en viss medlemsstat skall avgöras uteslutande genom hänvisning till den berörda medlemsstatens egen lagstiftning. EU har ingen behörighet i frågan. Det är varje medlemsstat själv som, med vederbörlig respekt för EG-rätten, skall fastställa på vilka villkor medborgarskap beviljas eller dras tillbaka (1), inklusive bestämmelser om dubbelt medborgarskap.

Därför kan kommissionen inte ta några initiativ i frågan.

(1) Se EG-domstolens dom i mål C-369/90 Micheletti av den 7 juli 1992, REC 1992, s. I-4239.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/114

(2004/C 33 E/114)

SKRIFTLIG FRÅGA P-1404/03

från Luigi Vinci (GUE/NGL) till kommissionen

(11 april 2003)

Ämne: Skydd av områden av gemenskapsintresse och av särskilda skyddsområden i Basilicata (Italien) i enlighet med habitatdirektivet 92/43/EEG och fågeldirektivet 79/409/EEG

Ett antal områden av gemenskapsintresse (IT9220090 Foce Brandano, IT9220085 Costa Jonica Foce Basento, IT9220095 Costa Jonica Foce Cavone, IT9220080 Costa Jonica Foce Agri) och ett särskilt skyddsområde (IT9220065 Bosco Pantano di Policoro och Costa Jonica Foce Sinni) är allvarligt hotade av turist- och badanläggningar som skall uppföras i närheten av eller inom dessa skyddade områden.

Skyddet av dessa områden är nödvändigt för att bevara den biologiska mångfalden, livsmiljön och häckningsplatserna för havssköldpaddor (Caretta caretta), uttrar (Lutra lutra) och andra djur som nämns i bilaga II till direktiv 92/43/EEG (1), samt för att bevara särskilda arter av flyttfåglar som nämns i bilaga I till direktiv 79/409/EEG (2).

Till följd av de anmälningar som den italienska organisationen för fågelskydd (Lipu) och kommittén för skydd av Costa Jonica skickat in till kommissionen (nr 2002/4799, SG (2002) A/7425 och nr 2002/4800, SG (2002) A/6930/2) uppmanade det italienska miljödepartementet under 2002 Basilicata-regionen att ta fram de nödvändiga handlingarna för att undvika ett överträdelseförfarande mot den italienska staten för brott mot ovannämnda direktiv.

Uppförandet av dessa anläggningar, som i några fall redan påbörjats, skall enligt gällande bestämmelser föregås av miljökonsekvensbeskrivningar. Trots detta har hittills endast en miljökonsekvensbeskrivning presenterats.

Kammarrätten i Basilicata godkände i en dom (nr 801/2002) Lipus invändningar mot ett av byggprojekten, men högsta förvaltningsdomstolen upphävde den 14 januari 2003 dess verkan genom att ge tillstånd att återuppta arbetena, trots frånvaron av miljökonsekvensbeskrivningar och konsekvensbedömningar. De sistnämnda är obligatoriska när det gäller områden av gemenskapsintresse och särskilda skyddsområden som omfattas av Natura 2000.

Områdena IT9220095 och IT9220055 är föremål för gemenskapsprojekt till skydd för miljön: Det förstnämnda området omfattas av gemenskapsinitiativet Envireg som syftar till att minska föroreningen i kustområdet vid floden Cavones mynning och att återställa detta område, det andra av ett projekt under Life-Natur som förvaltas av den italienska nationella sammanslutningen för ny teknik, energi och miljö (ENEA) i Lazio-regionen och Basilicata-regionen.

Med tanke på ovanstående undrar jag vilka initiativ kommissionen tänker ta för att få ett slut på överträdelserna av gemenskapsdirektiven och för att garantera effektiviteten hos de projekt och gemenskapsinitiativ till skydd för miljön som samfinansieras av EU?

Svar från Margot Wallström på kommissionens vägnar

(21 maj 2003)

Kommissionen har mottagit klagomål när det gäller de frågor som parlamentsledamoten tar upp i fråga om bristande tillämpning av rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (3), ändrat genom rådets direktiv 97/11/EG av den 3 mars 1997 (4), rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar (5) och rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (6). Klagomålet behandlas för närvarande.

Den information som parlamentsledamoten lämnat har bifogats de dokument som hör till ovanstående klagomål.

Om kommissionen skulle komma till slutsatsen att det aktuella fallet innebär att det skett en överträdelse av gemenskapslagstiftningen, tvekar den inte i sin roll som fördragens väktare att vidta alla nödvändiga åtgärder, även överträdelseförfaranden i enlighet med artikel 226 i EG-fördraget, för att säkerställa att gemenskapslagstiftningen efterlevs.

Kommissionen har vidare vidtagit nödvändiga åtgärder i fråga om Basilicata-regionen för att kontrollera om ERUF medfinansierar turistanläggningar i närheten av eller i de områden av gemenskapsintresse och särskilda skyddsområden som nämns i frågan. Kommissionen kommer även fortsättningsvis att övervaka och kontrollera användningen av strukturfonderna inom ramen för Basilicata-programmet, och även om de utvalda projekten överensstämmer med reglerna för Europeiska utvecklingsfonden och med gemenskapslagstiftningen.

(1) EGT L 206, 22.7.1992, s. 7.

(2) EGT L 103, 25.4.1979, s. 1.

(3) EGT L 175, 5.7.1985.

(4) EGT L 73, 14.3.1997.

(5) EGT L 103, 25.4.1979.

(6) EGT L 206, 22.7.1992.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/115

(2004/C 33 E/115)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1407/03

från Kathleen Van Brempt (PSE) till kommissionen

(23 april 2003)

Ämne: Skyddskläder för motorcyklister

Skyddskläder för motorcyklister är mycket viktiga, men dyra. Sådan utrustning kan dock rädda liv. Motorcykelorganisationer begär att momsen sänks från 21 till 6 procent på sådana skyddskläder, liksom momsen på den lagstiftade hjälmen. Nationella myndigheter påpekar för motorcyklisterna att en momssänkning på skyddskläder endast kan beslutas inom ramen för EU.

Känner kommissionen till detta krav från motorcyklisterna?

Planerar kommissionen att ta ett initiativ för att sänka momssatsen på skyddskläder?

Om inte, vad gör kommissionen för att främja skyddskläder för motorcyklister?

Svar från Frits Bolkestein på kommissionens vägnar

(16 juni 2003)

Kommissionen företar, i enlighet med vad den angav i sitt meddelande rörande den nya mervärdesskattes-strategin (1) och i sin i oktober 2001 antagna rapport rörande de reducerade mervärdesskattesatserna (2), under första halvåret 2003 en övergripande översyn av de reducerade mervärdesskattesatsernas struktur. Inom ramen för denna översyn kommer även alla framställningar som gjorts om tillämpning, för olika kategorier av varor och tjänster, av en reducerad mervärdesskattesats att prövas. Det har i många sektorer i ekonomin uttryckts intresse för användning av skatteincitament, särskilt reducerade mervärdesskattesatser.

Kommissionen har underrättats om att flera sammanslutningar för motorcyklister har gjort framställningar om tillämpning av reducerade mervärdesskattesatser för skyddsutrustning.

I 14 medlemsstater tillämpas för närvarande den s.k. normalskattesatsen. Denna varierar i gemenskapen mellan 15 och 25 %. Förenade kungariket har undantagsvis tillåtits att under en övergångsperiod fortsätta att tillämpa den nollskattesats som tillämpades i landet den 1 januari 1991. Situationen i gemenskapen är följaktligen tämligen harmoniserad.

Huvudsyftet med det förslag som kommissionen inom kort kommer att lägga fram är att förbättra den inre marknadens funktion genom att rationalisera medlemsstaternas användning av reducerade skattesatser. Avsikten är att undvika potentiella snedvridningar av konkurrensen genom att ge medlemsstaterna lika möjligheter att tillämpa reducerade skattesatser.

Vad beträffar frågan om vilka andra åtgärder kommissionen vidtar för att främja användningen av motorcyklistskyddskläder håller kommissionen på att pröva huruvida det är lämpligt att ta ett initiativ för harmonisering av villkoren för användning av hjälm (för användare av tvåh juliga fordon) och att understödja upplysningskampanjer som syftar till att få användare av tvåh juliga fordon att använda skyddsutrustning.

Europeiska unionen godkände under 1998 förordning nr 22 av FN:s ekonomiska kommission för Europa, vilket gör det möjligt att godkänna hjälmar för motorcyklister. Skyddsanordningar som är avsedda att införlivas i kläder för motorcyklister täcks av direktiv 89/686/EEG (3), i kraft av vilket CE-märkning är obligatorisk för alla produkter som förklaras ha särskilda skyddsegenskaper. I kraft av detta direktiv (som för närvarande håller på att ändras) tryggas en hög nivå av skydd för dem som använder personlig skyddsutrustning. CE-märkningen bidrar dessutom till större tydlighet på marknaden, eftersom produkter som är i överensstämmelse med direktivet enkelt kan skiljas från produkter utan särskild skyddsfunktion.

(1) KOM(2000) 348 slutlig.

(2) KOM(2001) 599 slutlig.

(3) Rådets direktiv 89/686/EEG av den 21 december 1989 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om personlig skyddsutrustning (EGT L 399, 30.12.1989).

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/116

(2004/C 33 E/116)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1413/03

från Graham Watson (ELDR) till kommissionen

(23 april 2003)

Ämne: Avloppsrening

Kan kommissionen yttra sig om i vad mån kloaksystemen i Bryssel och Milano följer gemenskapslagstiftningen om avloppsrening?

Svar från Margot Wallström på kommissionens vägnar

(23 maj 2003)

Enligt rådets direktiv 91/271/EEG av den 21 maj 1991 om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse (1) skall medlemsstaterna se till att alla tätorter med över 2 000 personekvivalenter (2) förses med system för insamling och rening av avloppsvatten från hushållen. Tidsfristerna för detta är den 31 december 1998 (tertiär rening), den 31 december 2000 och den 31 december 2005, beroende på tätbebyggelsens storlek och känsligheten hos de vatten som tar emot föroreningarna.

Kommissionen har inlett ett överträdelseförfarande mot Italien på grund av att kraven i direktivet inte uppfyllts när det gäller Milano. Detta beror på att avloppsvattnet i Milano släpps ut i avrinningsområdena utan den effektivare (tertiära) rening som är nödvändig. I en dom av den 25 april 2002 stödde EG-domstolen kommissionens ståndpunkt.

Man håller för närvarande på att bygga tre reningsverk i Milano. De italienska myndigheterna har informerat kommissionen om att anläggningarna ”Milano syd” (som skall rena 40 % av Milanos avloppsvatten) och ”Peschiera” (10 %) enligt planen skall vara i drift i slutet av 2004. Anläggningen ”Nosedo” kommer så småningom att rena 50 % av Milanos avloppsvatten. De italienska myndigheterna har angett att 25 % av kapaciteten vid detta reningsverk tagits i drift i april 2003. Från och med januari 2005 kommer hela kapaciteten att utnyttjas. Kommissionen kommer att fortsätta att övervaka utvecklingen.

Kommissionen har också inlett ett överträdelseförfarande mot Belgien på grund av utsläppen av orenat avloppsvatten från Bryssel. Målet togs upp i EG-domstolen i januari 2003. Enligt de belgiska myndigheterna fortsätter de med investeringsprogrammet för reningsverk för effektivare (tertiär) behandling i Bryssel. Enligt planen skall arbetet vara färdigt i juni 2006.

Information om läget beträffande rening av vatten inom EU finns i kommissionens rapport om genomförandet av rådets direktiv 91/271/EEG om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse. Denna rapport kommer att finnas tillgänglig om några månader.

(1) EGT L 135, 30.5.1991, ändrat genom kommissionens direktiv 98/15/EG av den 27 februari 1998, EGT L 67, 7.3.1998.

(2) En personekvivalent är ett mätvärde som motsvarar den genomsnittliga organiska förorening som produceras per person och dag.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/117

(2004/C 33 E/117)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1428/03

från Laura González Álvarez (GUE/NGL) och Salvador Jové Peres (GUE/NGL) till kommissionen

(24 april 2003)

Ämne: Bebyggelse av Pinya de Rosa (Blanes-Katalonien)

Jordbruksfastigheten ”Pinya de Rosa”, det sista naturområdet på kustbandet (1 400 meter kuststräcka) utan bebyggelse inom Blanes kommunområde, omfattar den tropiska trädgården Pinya de Rosa (med 700 arter), en sextioårig skog med en blandning av stenek och fura, ett kustområde med låga kustklippor i perfekt stadium samt ett rikt växt- och djurliv på havsbottnen och på kusten.

Europaparlamentets och rådets förslag till rekommendation om en integrerad förvaltning av kustområden i Europa rekommenderar en utformning av nationella strategier som främjar de mycket hotade kustmiljöerna, framför allt på Medelhavskusten.

Sedan 1994 vill vissa investerare bebygga detta naturområde vilket skulle göra hela Blanes kustutrymme konstgjort.

Anser inte kommissionen, med tanke på detta och om detta bebyggelseprojekt förverkligas, vilket tycks bli fallet, att bland annat följande direktiv skulle beröras:

—	85/337/EEG (1), ändrat genom direktiv 97/11/EG (2), om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt,

—	92/43/EEG (3), om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter?

Svar från Margot Wallström på kommissionens vägnar

(16 juni 2003)

Ledamöterna frågar kommissionen om förslaget till ett bebyggelseprojekt i Pinya de Rosa (Blanes, Katalonien, Spanien) omfattas av rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (EIA-direktivet), ändrat genom direktiv 97/11/EG av den 3 mars 1997, samt av rådets direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (livsmiljödirektivet).

Ledamöterna påpekar att jordbruksfastigheten Pinya de Rosa är det sista naturområdet på kustbandet utan bebyggelse inom Blanes kommunområde med 1 400 meter kuststräcka som omfattar en tropisk trädgård (med 700 arter), en skog med en blandning av stenek och fura som är mer än 60 år gamla, samt ett rikt växt- och djurliv på havsbottnen och på kusten.

Enligt EIA-direktivet skall medlemsstaterna garantera en bedömning av miljöeffekterna av projekt som kan antas medföra stor inverkan på miljön, till exempel på grund av sin karaktär, storlek eller sitt läge, innan tillstånd ges. Vissa infrastrukturprojekt och projekt för turism och fritid ingår i bilaga II i EIA-direktivet som skulle kunna omfatta det bebyggelseprojekt som ledamöterna nämner. Medlemsstaterna skall från fall till fall eller utifrån gränsvärden och andra kriterier bedöma om projektet kan antas ge avsevärda effekter på miljön. Relevanta urvalskriterier i bilaga III i EIA-direktivet skall därmed beaktas. Vid ett jakande svar skall en miljökonsekvensbedömning ske.

Vad livsmiljödirektivet beträffar är medlemsstaterna ansvariga för att utse områden av gemenskapsintresse. Dessa områden skall uppfylla de villkor som fastställs i bilaga III, etapp 1 i livsmiljödirektivet. De grundar sig på en nationell bedömning av områdens relativa betydelse för varje typ av livsmiljö av gemenskapsintresse och alla arter av gemenskapsintresse vars bevarande kräver att särskilda bevarandeområden utses.

De spanska myndigheterna har enligt den tillgängliga informationen varken föreslagit området som ett område av gemenskapsintresse eller utsett det till särskilt fågelskyddsområde.

(1) EGT L 175, 5.7.1985, s. 40.

(2) EGT L 73, 14.3.1997, s. 5.

(3) EGT L 206, 22.7.1992, s. 7.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/118

(2004/C 33 E/118)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1430/03

från Laura González Álvarez (GUE/NGL) till kommissionen

(24 april 2003)

Ämne: Miljöhot i Algecirasbukten

Den 20 januari genomförde Greenpeace en protestaktion i Algecirasbukten mot det enkelskroviga fartyget Vemamagna, byggt 1978 och som uppvisar många likheter med Prestige. Detta fartyg som ägs av företaget Vemaoil, bär bekvämlighetsflagg och bedriver en mycket förorenande verksamhet (flytande bensinstation), förutom den fara själva dess närvaro i sig innebär för bukten.

Den 17 mars slet tankfartyget sin förtöjning och drev omkring med 70 000 ton olja vilket på nytt hade kunnat förorsaka en katastrof såsom i fallet med Prestige.

Den 6 december 2002 beslutade rådet (transport) att vidta tilläggsåtgärder för att förstärka sjösäkerheten samt att de skulle tillämpas omedelbart. Man följde därmed den inriktning som föreslagits av kommissionen och Europaparlamentet när de godkände åtgärdspaketen Erika I och II.

Vilka åtgärder kan kommissionen vidta för att EU:s existerande sjösäkerhetsåtgärder skall tillämpas fullständigt och omedelbart när det gäller detta oljefartyg?

Svar från Loyola de Palacio på kommissionens vägnar

(16 juni 2003)

När det gäller de åtgärder som kommissionen vidtagit för att förbättra sjösäkerheten och miljöskyddet efter olyckan med Prestige hänvisas ledamoten till meddelandet av den 3 december 2002 och till diverse lägesrapporter som lagts fram för olika gemenskapsinstitutioner: rapport av den 5 mars 2003 till Europeiska rådet om åtgärder för att ta itu med konsekvenserna av Prestige-katastrofen (1) och kommissionens arbetsdokument om oljetankern Prestiges förlisning, framlagt med anledning av utfrågningen i Europaparlamentets utskott för regionalpolitik, transport och turism den 19 mars 2003.

Bland de åtgärder som särskilt berör enkelskroviga fartyg som Vemamagna, vill kommissionen framhålla det förslag till förordning (2) enligt vilket transporter av tunga oljor i enkelskroviga oljetankfartyg skall förbjudas och den typen av fartyg ersättas av fartyg med dubbla skrov. Förslaget, som överlämnades till de lagstiftande institutionerna den 20 december 2002, har antagits enhälligt av rådet. Ett förslag till positivt yttrande har också antagits av parlamentets utskott för regionalpolitik, transport och turism, vilket talar för att förslaget kommer att antas vid parlamentets första behandling vid plenarsammanträdet i juni 2003.

Den 13 mars 2001 lade kommissionen dessutom fram ett förslag om skydd för miljön genom strafflagstiftning (3), och den 5 mars 2003, slutligen, överlämnade kommissionen ett förslag till direktiv till parlamentet och rådet om föroreningar orsakade av fartyg och införandet av påföljder, inbegripet brottspåföljder, för föroreningsbrott (4). Förslaget avser olagliga utsläpp och stora oljeföroreningar och omfattar hela ansvarskedjan, vilket innebär att personerna bakom sådana utsläpp inte längre kommer att kunna undandra sig sitt ansvar.

(1) KOM(2003) 105 slutlig.

(2) KOM(2002) 780 slutlig.

(3) KOM(2001)139 slutlig, 13 mars 2001, EGT C 180, 26.6.2001, ändrat genom KOM(2002) 544 slutlig, 30 september 2002, EGT C 20 E, 28.1.2003.

(4) KOM(2003) 92 slutlig.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/119

(2004/C 33 E/119)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1433/03

från Theodorus Bouwman (Verts/ALE) och Rijk van Dam (EDD) till kommissionen

(24 april 2003)

Ämne: Europeiskt förartillstånd och förmodat missbruk av gemenskapstillstånd

Från den 19 mars 2003 är transportföretag inom EU förpliktade att inneha förartillstånd för sina förare från tredje land.

Kan kommissionen ange i vilken utsträckning medlemsstaterna uppfyller den förpliktelse för förare från tredje land som gäller sedan den 19 mars 2003 att inneha förartillstånd i enlighet med förordning (EG) nr 484/2002 (1)?

Håller kommissionen med frågeställarna om att förpliktelsen att inneha ett förartillstånd (i enlighet med förordning (EG) nr 484/2002) inte gäller för ”tredjelandsförare” som arbetar för transportföretag från tredje land i vilka transportföretag från EU äger en (majoritets)andel är en betydande lucka i lagstiftningen som måste åtgärdas? Om svaret är ja, vad avser kommissionen att göra?

Håller kommissionen med frågeställarna om att företag och förare från tredje land som använder gemenskapstillstånd för transport inom EU, och därigenom kan utföra transporter i det närmaste (tidsmässigt) obegränsat på EU:s territorium, i praktiken utgör en olaga användning av detta tillstånd och att denna situation måste åtgärdas?

Håller kommissionen med frågeställarna om att det inte är önskvärt att förare från ”tredje land” hyrs ut som ”självständiga förare” till europeiska transportföretag, varigenom de undgår förpliktelsen att inneha ett europeiskt förartillstånd? Vilka åtgärder kan och kommer kommissionen att vidta för att få denna hantering att upphöra?

Svar från Loyola de Palacio på kommissionens vägnar

(10 juni 2003)

Förordningen är ett rättsligt instrument som är direkt tillämpligt i samtliga medlemsstater. Kommissionen har hittills inte mottagit något klagomål om bristande tillämpning av förordningen.

Kommissionen anser att den lucka som ledamöterna talar om inte existerar. Tillträdet till gemenskapens vägtransportmarknad för transportföretag från tredje land är nämligen begränsat. Tillträde ges endast inom ramen för tillstånd från Europeiska transportministerkonferensen (CEMT), som beskrivs nedan, och vissa bilaterala avtal (triangeltillstånd). Gemenskapens regler är dessutom endast tillämpliga på tredje länder inom ramen för avtal som måste förhandlas fram med dessa länder. Eftersom tillträdet till marknaden är begränsat vore det i detta fall orimligt att inleda förhandlingar om flera avtal (långa och komplicerade förfaranden). Förordning (EEG) nr 484/2002 (2) ändrar dessutom förordning (EEG) nr 881/92, som endast är tillämplig på EU:s territorium. Den åtgärd som ledamöterna förespråkar, och som endast innefattar ett krav på att tredje länders bestämmelser tillämpas korrekt, skulle inte leda till att konkurrensvillkoren anpassas efter de villkor som gäller i EU.

CEMT-systemet är ett fristående system som inte regleras av gemenskapens lagstiftning, och kommissionen yttrar sig därför inte om hur CEMT-tillstånden brukas av tillståndshavarna. Vid CEMT-medlemsländernas möte behandlades dock den fråga om missbruk av tillstånden som ledamöterna tar upp, och vid det senaste CEMT-ministermötet beslutades att systemet för tillståndens användning skall reformeras så att förarna måste återvända till sitt ursprungsland minst var sjätte vecka. Reformen skall genomföras under en försöksperiod på ett år med början den 1 januari 2004.

Förordningen om förartillstånd inrättades för att kunna kontrollera att arbetsvillkoren för anställda förare är lagliga. Näringsverksamhet omfattas därför inte av förordningen.

(1) EGT L 76, 19.3.2002, s. 1.

(2) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 484/2002 av den 1 mars 2002 om ändring av rådets förordningar (EEG) nr 881/92 och (EEG) nr 3118/93 i syfte att införa ett förartillstånd, EGT L 76, 19.3.2002.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/120

(2004/C 33 E/120)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1453/03

från Hiltrud Breyer (Verts/ALE) till kommissionen

(28 april 2003)

Ämne: Europaparlamentets resolution av den 28 januari 1999 — A4-0005/1999 — Resolution om miljö, säkerhet och utrikespolitik

I fråga om punkterna 26-29 i resolutionen om miljö, säkerhet och utrikespolitik (Europaparlamentets resolution av den 28 januari 1999 - A4-0005/1999 (1):

(med avseende på punkt 26) Har kommissionen undersökt om forskningsprogrammet för högfrekvent strålning (HAARP, High Active Auroral Research Project) på något sätt påverkar de arktiska områdena i Europa i fråga om miljön och befolkningens hälsa och ämnar kommissionen inför parlamentet avlägga rapport om resultaten? Om så är fallet: vilka slag av påverkan kunde konstateras vid undersökningen?

2.	(med avseende på punkt 27) Vilka åtgärder har kommissionen vidtagit för att få till stånd och driva igenom en internationell konvention om ett världsomfattande förbud mot all utveckling och utplacering av sådana vapen som kan öppna möjligheter för vilken som helst påverkan av människan?

3.	(med avseende på punkt 28) Vilka åtgärder har kommissionen vidtagit för att det skall ingås internationella avtal för att vid krig skydda miljön från onödig förstörelse?

4.	(med avseende på punkt 29) Vilka åtgärder har kommissionen vidtagit för att det skall fastställas internationella normer också för militär verksamhet i fredstid med avseende på dess miljöpåverkan?

Svar från Margot Wallström på kommissionens vägnar

(3 juli 2003)

Forskningsprogrammet för högfrekvent strålning (HAARP, High Active Auroral Research Project) är ett militärt program. Kommissionen har varken den behörighet eller sakkunskap som krävs för att vidta den undersökning som parlamentet begär i paragraf 26 i sin resolution.

Vad gäller kraven som ställs i paragraferna 27 till 29 så handlar dessa om internationella avtal och standarder som huvudsakligen avser militära frågor, till exempel nedrustning. De hör därmed till medlemsstaternas ansvarsområde.

(1) EGT C 128, 7.5.1999, s. 92.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/121

(2004/C 33 E/121)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1462/03

från Joaquim Miranda (GUE/NGL) till kommissionen

(29 april 2003)

Ämne: Den sociala situationen i Portugal och stabilitetspakten

Enligt uppgifter från EU:s statistikkontor som offentliggjordes den här veckan löpte mer än en femtedel av portugiserna risk för att drabbas av fattigdom 1999. Andelen fattiga inom EU är således störst i Portugal. Den uppgår till 21 procent av befolkningen, och skulle uppgå till 27 procent, om stödet från staten (i form av arbetslöshetsunderstöd och garanterad minimilön) avskaffades.

Kommissionen meddelade också den här veckan att arbetslösheten i Portugal kommer att öka med 27,5 procent 2003, och att arbetslösheten därför kommer att uppgå till 6,5 procent vid slutet av året. Enligt kommissionen kommer arbetslösheten att accentueras 2004 och antalet arbetslösa uppgå till 390 000. Portugal befinner sig otvetydigt i en fas av ekonomisk recession, och kommer inte att uppnå det tillväxtmål på 1,3 procent som den portugisiska regeringen ursprungligen fastställde. Enligt mycket färska uppgifter från Internationella valutafonden kommer Portugal att uppvisa det sämsta ekonomiska resultatet i EU under treårsperioden 2002-2004, med alla de sociala konsekvenser som detta för med sig.

Den här veckan insisterade kommissionen också på att stabilitets- och tillväxtpakten skall följas till punkt och pricka. Trots de katastrofala sociala konsekvenserna rekommenderade kommissionen att minskningen av utbildnings-, hälso- och socialförsäkringsutgifterna skall ges prioritet.

Jag skulle därför vilja ställa följande frågor till kommissionen:

1.	Anser inte kommissionen att det finns en djup konflikt mellan å ena sidan de situationer som beskrivs ovan och utvecklingsperspektiven och å andra sidan de antisociala åtgärder som föreslås?

Är kommissionen mest oroad över att arbetslösheten skall öka och fattigdomen förvärras i en medlemsstat? Eller är den mest oroad över hur en viss ekonomisk indikator utvecklar sig i medlemsstaten? Säkert är det emellertid att den här utvecklingen fastställts utan någon som helst vetenskaplig grund och på basis av ekonomiska prognoser som inte kommer att uppfyllas och som till och med de ekonomiska riktlinjerna bidrar till att omintetgöra.

I vilken utsträckning kan stabilitets- och tillväxtpakten bektraktas som en dogm trots att man känner till dess negativa effekter på tillväxten, sammanhållningen och de sociala frågorna? Ämnar kommissionen föreslå för rådet att stabilitets- och tillväxtpakten skall bli mer flexibel, ses över eller avskaffas?

Svar från Pedro Solbes Mira på kommissionens vägnar

(6 juni 2003)

Kommissionens tror inte alls att en ram som syftar till ekonomisk stabilitet, där stabilitets- och tillväxtpakten utgör en central del, förhindrar att de sociala målen kan uppnås. Tvärtom är det just avsaknaden av makroekonomisk stabilitet som i slutändan kan äventyra uppnåendet av de sociala målen.

Parlamentsledamoten kan vara förvissad om att arbetslöshet och fattigdom är frågor av stor vikt för kommissionen. Det som är viktigt för att uppnå full sysselsättning och välstånd är en oavbruten hög ekonomisk tillväxttakt. Det sistnämnda kan endast skapas på grundval av stabila förhållanden vad gäller priser, offentliga finanser och bytesbalansen.

I enlighet med vad som sagts ovan försäkrar kommissionen åter sin övertygelse att den stabilitets-orienterade ram som åtstadkoms av stabilitets- och tillväxtpakten befrämjar ekonomisk tillväxt och skapar därigenom de nödvändiga betingelserna för att de socialpolitiska åtgärderna skall kunna bli hållbara. De ekonomiska resultaten i de medlemsstater som helt uppfyller pakten ger inte några belägg för några sådana negativa effekter som parlamentsledamoten nämner.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/122

(2004/C 33 E/122)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1468/03

från Cristiana Muscardini (UEN) till kommissionen

(30 april 2003)

Ämne: Barnpornografi på Internet

Fenomenet barnpornografi på Internet har nått skrämmande nivåer vad gäller utsträckning, specialisering, intäkter och kriminalitet. Den ”kulturpedofili” som ostraffat förs ut via Internet är ännu mer oroande eftersom den skapar proselyter, ekonomiska resurser och opinioner. Institutionerna borde ägna detta större uppmärksamhet, förutom att framställa och sprida material om pedofili. Mellan juni och december 2002 hittade en italiensk frivilligorganisation 4 656 webbplatser med barnpornografiskt innehåll och informerade FBI, Interpol och polisen i diverse länder (Spanien, Schweiz och Frankrike). I vissa fall meddelades även Europol om dessa webbplatser. Från juni 2002 till mars 2003 har man hittat 1 322 webbplatser. Den italienska postpolisen har sedan den inrättades (1998) hittat cirka 70 000 webbplatser. Från en social studie av detta fenomen som genomförts av ovannämnda förening, Meter, framgår att det finns en ”kulturlobby” för pedofili som vill rättfärdiga såväl ”rätten att vara pedofil” som påståendet att ”pedofila förbindelser” skulle vara ”nyttigt för barnen”. Vid sidan av detta finns en kriminell pedofili i ständig verksamhet som producerar, sprider och säljer barnpornografiskt material och vars omsättning det är svårt att uppskatta (priset kan variera från 35 dollar för ett veckoabonnemang på 50 barnpornografiska bilder till 150 dollar per ”sällsynt” foto med ”små” barn, mellan 2 och 6 år. I 60 procent av fallen finns servrarna i Förenta staterna och 30 procent finns i länderna i Östeuropa).

1.	Är kommissionen medveten om denna situation?

2.	Kan Europol ge oss färska och exakta siffror?

3.	Kan kommissionen redan redovisa resultaten från de initiativ som tagits av unionen mot detta avskyvärda fenomen?

4.	När man väl har hittat dessa webbplatser och konstaterat att det rör sig om brottsliga handlingar, vilka åtgärder kan man vidta för att förhindra en fortsättning av denna verksamhet?

5.	Anser inte kommissionen att man bör rikta medlemsstaternas uppmärksamhet, med hänvisning till deras utbildningspolitik, på konsekvenserna av denna ”kultiverade syn” på pedofili, bland annat genom ett program för att informera familjerna via medierna?

Svar från António Vitorino på kommissionens vägnar

(4 juni 2003)

Kommissionen anser liksom parlamentsledamoten att barnpornografi på Internet är ett allvarligt och växande problem. För att effektivt tackla detta otäcka problem finns ett stort behov av att fortsätta arbetet och det internationella samarbetet mellan regeringar, polis- och rättsväsende, samt mellan regeringar och Internetbranschen, hotlines och icke-statliga organisationer.

Det främsta ansvaret för olagligt innehåll (t.ex. barnpornografi) vilar på medlemsstaternas behöriga polisoch rättsinstanser som samarbetar internationellt i kampen mot barnpornografi på Internet genom befintliga kommunikationskanaler som Europol och Interpol. EU har sedan 1996 gått i spetsen för kampen mot olagligt och skadligt innehåll på Internet. Via programmet för ett säkrare Internet finansieras verksamhet som motarbetar olagligt och skadligt innehåll enligt EU:s strategi. Handlingsplanen för ett säkrare Internet löpte ut den 31 december 2002 men har förlängts. Därmed kan arbetet gå vidare i två år med hjälp av vunna erfarenheter och ny teknik samt samarbete med andra nätverk för IT-säkerhet. Syftet är att åstadkomma bredare kontakter med nationella program och åtgärder, bättre utbyte av information och goda arbetsmetoder mellan medlemsstater samt mellan delar av programmet, t.ex. om programvara som ger föräldrar eller lärare möjlighet att begränsa barns tillgång till olämpligt material på Internet samt filtrera Internetuppkopplingen.

Andra inslag i EU:s strategi mot barnpornografi omfattar rättsakter och praktiska åtgärder mot databrott och barnpornografi. Här kan nämnas kommissionens förslag till rådets rambeslut om åtgärder för att bekämpa sexuell exploatering av barn och barnpornografi (1), med särskild hänvisning till barnpornografi på Internet (2), samt rådets rekommendation av den 24 september 1998 om skyddsnivån för minderåriga och för den mänskliga värdigheten (3) samt rådets beslut av den 29 maj 2000 om bekämpning av barnpornografi på Internet (4).

I januari 2003 fick kommissionen in en genomförbarhetsundersökning om ”International Child Exploitation Database” som samfinansierades via Stop II-programmet. Undersökningen utfördes av en projektgrupp med experter från flera medlemsstater och även Europol deltog. Gruppen lämnade olika rekommendationer, inklusive att snarast inrätta en internationell onlinebas över barnpornografi med hjälp av Interpols nya system, med motiveringen att det behövs och är både tekniskt och lagligt möjligt. Projektgruppen medger att databasen bör drivas med hänsyn till olika nationella lagar om barnpornografi och skydd av personuppgifter. Man ansåg även att Europol borde ha tillgång till databasen för analys.

Kommissionen ansvarar inte för inrättandet av en sådan internationell databas. Detta skall avgöras av EU:s medlemsstater och andra länder som vill delta. Kommissionen fick den 7 mars 2003 in en ansökan från flera medlemsstater, Europol och tredje länder inom ramen för Agisprogrammet om finansiering av en studie inför den konkreta uppföljningen. Ansökan bedöms nu enligt programmets finansieringsbestämmelser. Ett slutligt beslut kommer att lämnas i mitten av juni 2003.

(1) EGT C 62 E, 27.2.2001.

(2) Rådet antog en gemensam ståndpunkt om kommissionens förslag den 14 oktober 2002. Två medlemsstater (Nederländerna och Sverige) har fortfarande parlamentsreservationer på förslaget.

(3) EGT L 270, 7.10.1998.

(4) EGT L 138, 9.6.2000.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/123

(2004/C 33 E/123)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1473/03

från Stavros Xarchakos (PPE-DE) till kommissionen

(30 april 2003)

Ämne: Trafikolyckor med många döda i Grekland

Det är känt att trafikolyckor inträffar mycket ofta i Grekland, något som ger landet den inte alls smickrande ställningen som ”förstapristagare” i trafikolyckor i hela EU. Ett betecknande exempel är den olycka med flera döda som inträffade häromdagen (2003-04-13) i Tembi, dessutom inträffade något liknande för någon månad sedan då en buss föll ned från en bro. Det bör uppmärksammas att resultatet av bara dessa trafikolyckor var nästan 40 döda och många skadade. I Grekland är det förbjudet att framföra lastbilar med last under lördag-söndag, förbudet gäller dock bara från juni till september.

Gäller just detsamma i EU:s övriga länder eller är det under hela året förbjudet att framföra lastbilar med last lördag-söndag? I vilka av EU:s länder är det tillåtet att framföra lastbilar med last under lördag-söndag? Har kommissionen några uppgifter om att hastighetsbegränsande anordningar på lastbilar och bussar i Grekland olagligt avlägsnas samt om vissa påföljder har beslutats av grekiska myndigheter? Utför de grekiska myndigheterna en grundlig kontroll och förekommer påföljder på grundval av uppgifter från lastbilars och bussars färdskrivare? Vilka uppgifter har grekiska myndigheter lämnat beträffande de påföljder som lastbilschaufförer och lastbilsägare har dömts till på grund av överlastade lastbilar och dåligt säkrad last? Vilka åtgärder har kommissionen vidtagit för att göra de grekiska myndigheterna medvetna om alla de frågor som tas upp ovan och vilka svar har man fått?

Svar från Loyola de Palacio på kommissionens vägnar

(20 juni 2003)

När det gäller tung lastbilstrafik under lördagar och söndagar har åtta medlemsstater (Grekland, Spanien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Österrike och Portugal) valt att införa trafikbegränsningar för tunga lastfordon på sitt territorium. Dessa bestämmelser har i allmänhet införts utan föregående samråd och ser därför mycket olika ut i olika medlemsstater.

Det finns för närvarande inga regler för harmonisering av dessa bestämmelser på gemenskapsnivå. Medlemsstaterna får dock införa sådana bestämmelser, så länge gemenskapslagstiftningens principer följs (åtgärdens proportionalitet, icke-diskriminering, förenlighet med principerna om fri rörlighet för varor och frihet att tillhandahålla tjänster).

För att åtgärda de problem som orsakas av bristande harmonisering lade kommissionen i mars 1998 fram ett förslag till direktiv för parlamentet och rådet om ett öppet system av harmoniserade regler för trafikbegränsningar för tunga lastfordon som deltar i internationella transporter på bestämda vägar (1). En harmonisering av trafikbegränsningarna på de viktigaste internationella vägsträckorna skulle underlätta vägtransporter av varor i gemenskapen, förtydliga de bestämmelser som reglerar undantagen och förbättra den inre marknadens funktion liksom förarnas arbetsvillkor vid internationella transporter. Förslaget har ännu inte antagits.

När det gäller kontrollen av att hastighetsbegränsande anordningar fungerar samt påföljder vid avsaknad av eller bristande funktion hos sådana anordningar har vissa bestämmelser fastställts i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/30/EG av den 6 juni 2000 (2). Direktivet tillämpas från och med den 1 januari 2003.I direktivet anges inte hur ofta kontrollerna måste genomföras och heller inga påföljder, då detta tillhör medlemsstaternas ansvarsområde. Enligt direktivet skall medlemsstaterna senast den 31 mars 2005 överlämna uppgifter om de kontrollerade fordonen till kommissionen, som skall vidarebefordra uppgifterna till parlamentet. Kommissionen har tillgång till statistik över dåligt fungerande hastighetsbegränsande anordningar i vissa länder, som den vidarefordrade till parlamentet och rådet under 2001 (3). Uppgifter om Grekland saknas dock, då landet inte behandlas i rapporten.

När det gäller de grekiska myndigheternas kontroll av färdskrivare och arbets- och vilotidslagstiftningens tillämpning har kommissionen haft svårt att få uppgifter från de grekiska myndigheterna som är utformade på ett sätt som gör det möjligt för kommissionen att utarbeta en rapport vartannat år om genomförandet av denna lagstiftning. Kommissionen har inlett ett rättsligt förfarande mot Grekland. Till skillnad från övriga medlemsstater har Grekland inte lämnat uppgifter om de påföljder som tillämpas vid överträdelse av lagstiftningen.

Kontroller av överlast och tillämpningen av lagstiftningen om transport av farligt gods är för närvarande medlemsstaternas ansvar.

Såsom anges i vitboken om transportpolitiken (4) anser kommissionen att stora insatser krävs för att förbättra väg säkerheten, och att den därför betraktar arbets-, trafik- och transportlagstiftningens till-lämpning som en prioriterad fråga. Kommissionen kommer inom kort att föreslå åtgärder för att förbättra trafikkontrollerna.

(1) KOM(1998) 115 slutlig, EGT C 198, 24.6.1998, ändrat genom KOM(2000) 759 slutlig, EGT C 120 E, 24.4.2001.

(2) Direktiv 2000/30/EG om vägkontroller av trafiksäkerheten hos nyttofordon i trafik i gemenskapen, EGT L 203, 10.8.2000.

(3) Rapport till Europaparlamentet och rådet om genomförandet av rådets direktiv 92/6/EEG av den 10 februari 1992 om montering och användning av hastighetsbegränsande anordningar i vissa kategorier av motorfordon inom gemenskapen.

(4) Den gemensamma transportpolitiken fram till 2010: Vägval inför framtiden, KOM(2001) 370 slutlig.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/125

(2004/C 33 E/124)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1482/03

från Camilo Nogueira Román (Verts/ALE) till kommissionen

(2 maj 2003)

Ämne: EU:s behandling och finansiering av den s.k. ”Galicienplanen” som den spanska regeringen lade fram efter Prestigekatastrofen

Under sammanträdesperioden i april undrade jag i en muntlig fråga vad kommissionen visste om ”Galicienplanen” som den spanska regeringen lade fram efter Prestigekatastrofen. Jag ville också veta vad den visste om de medel ur strukturfonderna och Sammanhållningsfonden som särskilt öronmärkts för planen under programplaneringsperioden 2000-2006. Kommissionen konstaterade i sitt svar att den inte visste något om den spanska regeringens plan och att det var jag som hade informerat den om planen. Det är förvånansvärt att kommissionen inte informerats om planen, trots att det är den som i sista hand skall fatta viktiga beslut om hur en stor del av planen skall finansieras. Förvåningen blir desto större om man tänker på hur viktig planen är för den spanska och galiciska regeringen och den debatt som uppstod i Galicien och hela Spanien om orsakerna till och konsekvenserna av Prestigekatastrofen, de reparationer som krävs och ”Galicienplanens” omfattning och verklighet också som ett europeiskt problem. Kommissionen vet säkert att den spanska regeringen beslutat att bevilja ”Galicienplanen”12 459 miljoner euro (2 076 741 miljoner pesetas) fördelat på tre olika områden. Under rubriken ”nya initiativ” kommer regeringen att investera en miljard euro i programmet för återställning av miljön, 21,3 miljoner för att förbättra bilden av Galicien, 265,4 miljoner euro för att stimulera näringslivet, 2,946 miljoner för nya höghastighetslinjer och 676 miljoner euro i nya motorvägar. När det gäller ”pågående planer” kommer 6 481 miljoner euro att investeras i transportinfrastrukturplanen (2000-2007), 481 miljoner euro i vattenplanen (2003-2008) och 290 miljoner euro i skogsplanen (2003-2008). ”Övriga åtgärder” beviljas 26 miljoner euro för att hjälpa personer och företag som blivit tvungna att upphöra med sin verksamhet till följd av katastrofen. Inga uppgifter har getts om de belopp som krävs för att finna en slutlig lösning på frågan om vad som borde göras med fartyget som sjönk utanför den galiciska kusten. Investeringarna i höghastighetståg omfattar den redan kända förbindelsen mellan Frankrike och Madrid via Valladolid och också en ny förbindelse mellan Galicien och Frankrike. Efter det här undrar jag om kommissionen fortfarande inte fått några uppgifter om investeringarna i ”Galicienplanen”? Mot bakgrund av planens omfattning och mål undrar jag om det finns medel för perioden 2000-2006 som kan investeras i planen? Ämnar kommissionen delta i finansieringen av höghastighetslinjen mellan Galicien och den franska gränsen via den kantabriska kusten? Hur ämnar kommissionen samfinansiera de 1 000 miljoner euro som är en del av ”Galicienplanen” i programmet för att återställa miljön i havet och längs kusterna? Ämnar kommissionen förhandla om frågan med ansvariga inom de spanska myndigheterna? Har kommissionen bett den spanska regeringen om uppgifter om ”Galicienplanen” som kräver avsevärda medel från strukturfonderna och Sammanhållningsfonden?

Svar från Michel Barnier på kommissionens vägnar

(23 juni 2003)

Kommissionen har fått kännedom om Galicienplanen dels genom kontakter med den spanska regeringen och de spanska myndigheterna, dels genom de upplysningar som parlamentsledamoten har tillhandahållit. Enligt denna plan planeras mycket riktigt omfattande investeringar i regionen, av vilka en del antagligen skulle kunna samfinansieras genom strukturfonderna och Sammanhållningsfonden.

När det gäller Galicienplanen ber kommissionen att få hänvisa parlamentsledamoten till kommissionens svar på muntlig fråga H-0144/03 som parlamentsledamoten själv ställde vid plenarmötet i april 2003 (1).

För övrigt har kommissionen nyligen antagit ett meddelande rörande möjligheterna till insatser på gemenskapsnivå med anledning av Prestigekatastrofen (2). När det gäller strukturfonderna eller Sammanhållningsfonden har kommissionen vid upprepade tillfällen framhållit att den inom ramen för gällande gemenskapslagstiftning är beredd att samarbeta med de spanska myndigheterna i avsikt att bidra till bekämpningen av sviterna av katastrofen.

I det avseendet ber kommissionen att få hänvisa parlamentsledamoten till det gemensamma svaret på frågorna E-3597/02 och E-3598/02 (3).

(1) Skriftligt svar av den 8 april 2003.

(2) KOM(2003) 105 slutlig.

(3) EUT C 242 E, 9.10.2003, s. 65.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/127

(2004/C 33 E/126)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1494/03

från Elly Plooij-van Gorsel (ELDR) till kommissionen

(2 maj 2003)

Ämne: Intresseanmälningar inom ramen för sjätte ramprogrammet för forskning kring embryon och stamceller

Den 20 mars 2002 offentliggjorde Europeiska kommissionen ett upprop om intresseanmälningar inom ramen för sjätte ramprogrammet för forskning. Fram till den 7 juni 2002 kunde vetenskapliga inrättningar och företag inför kommissionen framlägga planer för bedömning om huruvida de kunde komma i fråga för stöd i enlighet med ramprogrammet. Den 4 oktober 2002 framlade kommissionen resultaten av detta.

Av de offentliggjorda resultaten framgår det att det kommit in 1997 intresseanmälningar för den tematiska prioriteringen ”Biovetenskap, genomik och bioteknik”. Denna prioritering omfattar också ekonomiskt stöd till forskning kring stamceller.

Lagstiftningen för forskning kring embryonala stamceller av mänskligt ursprung är en fråga som faller under subsidiaritetsprincipen och därför har också olika medlemsstater olika praxis i det här hänseendet. I somliga medlemsstater är det exempelvis tillåtet att avla fram mänskliga embryon för forskningens behov, medan detta i andra medlemsstater är uttryckligen förbjudet.

I den kompromiss som ministerrådet och Europaparlamentet nått fram till i september 2002 angående de fem särskilda programmen i ramprogrammet föreskrivs det att kommissionen fram till utgången av 2003 inte skall ge ekonomiskt stöd till sådana forskningsprogram där det utförs forskning på embryonala stamceller.

1.	Hur många av de intresseanmälningar som framlagts för kommissionen och hänfört sig till den tematiska prioriteringen ”Biovetenskap, genomik och bioteknik” har berört forskning på embryonala stamceller?

2.	I vilka medlemsstater är de vetenskapliga inrättningar och/eller företag etablerade som framlagt dessa intresseanmälningar?

Svar från Philippe Busquin på kommissionens vägnar

(13 juni 2003)

Det har inkommit 2000 intresseanmälningar till prioritet 1, Biovetenskap, genomik och bioteknik. Cirka 80 intresseanmälningar inbegriper forskning på stamceller (hos djur eller människor).

De olika källorna till stamceller undersöktes (embryon, foster, blod från navelsträngen, vuxna individer). Stamcellernas källor har inte specificerats i alla intresseanmälningar, inte heller det land i vilket forskningen i fråga ska bedrivas. Kommissionen har därför inte möjlighet att lämna mer detaljerade upplysningar om hur många intresseanmälningar som innebär att stamceller från mänskliga embryon skulle användas och om i vilka länder forskningen skall äga rum.

En första ansökningsomgång till prioritet 1 offentliggjordes den 17 december 2002 med den 25 mars 2003 som sista ansökningsdatum. Såhär långt visar en genomgång av ansökningarna att prioritet 1 har erhållit 26 förslag som gäller forskning på stamceller och 3 förslag som innebär att stamceller från mänskliga embryon i cellbanker eller isolerade celler i odlingar skall användas. Forskningen inbegriper laboratorier i Belgien, Finland, Sverige, Förenade kungariket, Tjeckiska republiken och Israel.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/127

(2004/C 33 E/127)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1518/03

från Joan Colom i Naval (PSE) till kommissionen

(6 maj 2003)

Ämne: Försenad utbyggnad av järnvägen för höghastighetståget mellan Figueres och Perpignan

Enligt uppgifter i spanska tidningar har den spansk-franska regeringskommittén för utbyggnaden av järnvägen för höghastighetståget mellan Figueres och Perpignan avbrutit förhandlingarna med företags- gruppen Euroferro (Dragados och Bouyges) som i juli 2002 fick koncession för utbyggnaden av denna sträcka.

Järnvägsförbindelsen ingår i de fjorton projekt som antogs vid Europeiska rådets möte i Essen den 10 december 1994, för snart tio år sedan.

Kan kommissionen ange

—	om de inblandade medlemsstaterna har eller kommer att få bidrag från gemenskapen för att genomföra detta järnvägsprojekt,

—	vilka åtgärder kommissionen ämnar vidta för att de berörda medlemsstaterna skall driva detta prioriterade EU-projekt vidare?

Svar från Loyola de Palacio på kommissionens vägnar

(19 juni 2003)

Perpignan-Figueras-projektet är ett av de transeuropeiska transportnätens prioriterade projekt och tillhör de projekt som inom ramen för de transeuropeiska transportnätens budget beviljas stöd från det fleråriga vägledande programmet. Under 2001-2006 har därför 64,5 miljoner euro anslagits för att slutföra undersökningsprogrammet och bygga upp infrastrukturen. Under 2001 beviljades stöd på 1 miljon euro för undersökning av projektet. Stödet fördelas lika mellan Spanien och Frankrike. Även tidigare, under 1995-2000, beviljades projektet stöd inom ramen för de transeuropeiska nätens budget, för tekniska och juridiska undersökningar inför ansökningsomgången om koncession för sträckan.

Förseningen av den internationella sträckans ibruktagande beror främst på problem med beviljande av koncession för den internationella sträckningen mellan Perpignan och Figueras. Den finansieringslösning som valts bygger på ett offentlig-privat partnerskap. Kommissionen kan därför bara stödja de franska och spanska myndigheternas val att söka innovativa finansieringslösningar, såsom även anges i meddelandet ”Att förverkliga det transeuropeiska transportnätet” som antogs för några veckor sedan (1). Detta stöd består i maximalt tillåten medfinansiering från gemenskapen av den internationella sträckningen, vilket enligt den nuvarande budgetförordningen för de transeuropeiska näten motsvarar 10 % av den totala kostnaden för arbetet. För att underlätta finansieringen av de gränsöverskridande sträckningarna hos större infrastrukturprojekt har kommissionen föreslagit att budgetförordningen skall ändras så att medfinansiering av arbetet med upp till 20 % skall tillåtas för gränsöverskridande järnvägsprojekt där naturliga hinder föreligger. Förslaget antogs av parlamentet vid första behandlingen i juli 2002 (2), men rådet har ännu inte inkommit med sin gemensamma ståndpunkt.

(1) KOM(2003) 132 slutlig.

(2) KOM(2003) 38 slutlig.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/128

(2004/C 33 E/128)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1522/03

från Armando Cossutta (GUE/NGL) till kommissionen

(6 maj 2003)

Ämne: Oskäliga höjningar av premierna för ansvarsförsäkringar för fordon

Den italienska konkurrensombudsmannen har i dagarna offentliggjort resultatet av en undersökning rörande ansvarsförsäkringar för fordon, enligt vilken försäkringspremierna fördubblats, och i vissa fall femdubblats, i Italien sedan 1994. De efterlängtade avregleringarna på den italienska ansvarsförsäkringsmarknaden (vilka offentliggjordes 1994) har visat sig vara misslyckade, vilket jag redan konstaterade i en skriftlig fråga av den 14 februari 2000. I några italienska regioner uppgår premierna idag till ett belopp som motsvarar 19 gånger de premier som gällde för nio år sedan och under förra året steg premierna i Italien med 11,6 procent jämfört med EU:s genomsnitt på 4,8 procent.

1.	Anser inte kommissionen att den bör ingripa mot den italienska regeringen för att så snart som möjligt få ett stopp på dessa omotiverade premiehöjningar?

2.	Anser inte kommissionen att förverkligandet av en inre marknad för ansvarsförsäkringar för fordon misslyckats med tanke på att de flesta försäkringsbolagen vägrar att försäkra medborgare från ett annat land, även om detta land är med i EU?

Svar från Frits Bolkestein på kommissionens vägnar

(9 juli 2003)

Kommissionen känner till premiehöjningarna för ansvarsförsäkringar i Italien. De siffror som kommissionen har visar dock inte på en så stor höjning av trafikförsäkringspremierna som de parlamentsledamoten nämner. Sedan 1995 har den årliga höjningen (efter inflationsjustering) i Italien varit i genomsnitt 5,1 procent, att jämföra med EU-genomsnittet på 1,7 procent (källa: European Insurance Association — CEA).

Det är sant att trafikförsäkring förefaller vara dyrare i Italien än i EU i genomsnitt. Detta avspeglar dock bara olycksfrekvensen och kostnaderna för olyckor i Italien jämfört med EU-genomsnittet. I Italien ligger dock förhållandet mellan skadereglering med omkostnader och försäkringsgivarnas premieintäkter nära EU-genomsnittet. Faktum är att skaderegleringskostnaderna plus omkostnader är större än premieintäkterna i Italien.

Det finns flera skäl till dessa höga kostnader och den höga olycksfrekvensen i Italien.

Kommissionen vill särskilt nämna följande.

—

De höga kostnaderna för personskador. De är högre än i till exempel Tyskland, Frankrike, Spanien och Storbritannien. Som ett exempel utgör pisksnärtskador 66 procent av personskadekraven i Italien jämfört med 40 procent i Tyskland, 35 procent i Nederländerna, 15 procent i Spanien, 6 procent i Frankrike, 5 procent i Norge och 4,8 procent i Danmark.

—	Den höga andelen försäkringsfall som innefattar personskador. År 1999 var andelen 17,3 procent i Italien, jämfört med 11 procent i Tyskland, 10 procent i Frankrike, 8,3 procent i Storbritannien och 6 procent i Spanien.

—	Den höga olycksfrekvensen bland ungdomar, särskilt på lördagskvällar. Detta är ett välkänt socialt problem i Italien.

—	Antalet försäkringsbedrägerier. För att komma till rätta med detta problem har en databas nyligen skapats av Istituto per la Vigilanza sulle Assicurazioni Private e di Interesse Collettivo (ISVAP). Syftet är att samla in uppgifter om försäkringsfallen.

—	Antalet bilar per invånare. Andelen är högre än i Tyskland, Frankrike och Storbritannien. År 2000 fanns det i Italien 789 bilar per tusen invånare, att jämföra med Tysklands 614, Frankrikes 602 och Storbritanniens 478.

—	Antalet bilar per vägkilometer. Det finns 137 bilar per kilometer väg i Italien, jämfört med 110 i Tyskland, 40 i Frankrike och 76 i Storbritannien.

Som ett motdrag infördes ny lagstiftning med riktlinjer för personskadeersättningen och strängare regler för att minska försäkringsbedrägerierna i Italien i slutet av 2002.

Kommissionen vill fästa parlamentsledamotens uppmärksamhet på EG-domstolens dom av den 25 februari 2003 i mål C-59/01 (kommissionen mot Italien). I domen bekräftar EG-domstolen principen om fri prissättning för annan försäkring än livförsäkring, även i fråga om obligatoriska försäkringar som trafikförsäkringen. Vidare konstaterar domstolen att denna princip ”innebär ett förbud mot alla system för förhandsanmälan eller löpande anmälan och för godkännande av de tariffer som ett försäkringsföretag avser att använda i sina mellanhavanden med försäkringstagarna. Det enda undantag från principen som är tillåtet enligt direktiv 92/49 (1) är förhandsanmälan och förhandsgodkännande av ’premiehöjningar’ inom ramen för ett ’allmän[t] priskontrollsystem’.” Kommissionen väckte talan vid EG-domstolen enligt artikel 226 i EG-fördraget och målet gällde den italienska regeringens åtgärder i mars 2000 för att frysa premierna för den obligatoriska trafikförsäkringen i ett år till att börja med.

Vad beträffar parlamentsledamotens andra fråga vill kommissionen påpeka att alla europeiska medborgare enligt försäkringsdirektiven kan teckna trafikförsäkring i en annan medlemsstat än hemlandet. Försäkringsföretag får även erbjuda gränsöverskridande tjänster om de följer reglerna i direktiven.

Försäkringsgivare i EU har alltså rätt att arbeta över gränserna, men de kan inte tvingas att försäkra risker som de inte är intresserade av; det följer av avtalsfriheten. Med hänsyn till kopplingen mellan trafikförsäkring och det land där fordonet normalt används samt den italienska försäkringsmarknadens egenheter, är det inte så konstigt att många icke-italienska försäkringsföretag väljer att verka i Italien genom lokala filialer eller dotterbolag i stället för över gränserna från ett annat EU-land.

(1) Rådets direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring samt om ändring av direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring), EGT L 228, 11.8.1992 (svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 160).

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/130

(2004/C 33 E/129)

SKRIFTLIG FRÅGA P-1532/03

från Michael Cashman (PSE) till kommissionen

(30 april 2003)

Ämne: Ny teknik och medborgarnas privatliv och rättigheter

Känner kommissionen till att det för närvarande utvecklas ny teknik som påstås få allvarliga påföljder för medborgarnas privatliv, sysselsättning, frihet, oberoende och valfrihet? Tekniken går ut på att bygga in ett chip i varje ny persondator så att datorutrustning, programvara och datatillämpningar fungerar endast om de finns med på en godkänd förteckning som ägs och förvaltas centralt.

Är kommissionen oroad över att små företag skulle hindras från att registrera sina produkter på förteckningen eftersom det kostar alltför mycket (ungefär 91 000 euro) och vilka åtgärder ämnar kommissionen vidta för att förhindra en sådan situation?

Kan kommissionen beskriva vilka åtgärder som vidtas för att begränsa skadeverkningarna för den europeiska programvarubranschen?

Svar från Erkki Liikanen på kommissionens vägnar

(10 juni 2003)

Kommissionen följer teknikens och marknadens utveckling i informationssamhället på nära håll. Gemenskapens rättsliga ramar för frågor om uppgiftsskydd är Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (1).

Åtskilliga marknadsaktörer utvecklar teknik som avsevärt kan påverka hur konsumenterna interagerar i informationssamhället. Deras inflytande i samhället är starkt beroende av de särskilda kännetecknen för varje tillämpning (applikation) och deras kommersiella och affärsmässiga framgångar. Erfarenheten från olika teknikområden visar att det är svårt att förutse vilken väg marknaden och personerna bakom tekniken som ligger till grund för den slutligen kommer att ta.

Utvecklingen av teknik som grundar sig på inbyggda chips är inte ett nytt fenomen. Det har prövats tidigare inom industrin. Liknande försök har även gjorts med den unika identifieringen av mjukvaror och övrigt innehåll i persondatorer. Dessa tekniska åtgärder har varit mer eller mindre framgångsrika.

Införandet av sådan teknik kan få både positiva och negativa politiska konsekvenser. Till exempel kan system som medger en identifiering av datorer underlätta nollställningen av system för förvaltning av digitala rättigheter eller bidra till bekämpningen av piratkopiering och cyberbrott eller höja informationssäkerhetsnivån, samtidigt som de kan inkräkta på rätten till integritet eller medföra problem i konkurrenshänseende.

Kommissionen håller för närvarande på att undersöka vissa av dessa teknikers inverkan på uppgiftsskyddet tillsammans med arbetsgruppen i artikel 29 och det förmodas att handlingar i dessa frågor kommer att upprättas under andra hälften av 2003.

Kommissionen stöder aktivt utvecklingen av Privacy Enhancing Technologies (PET, integritetsförbättrande teknik) genom flera verksamheter, bland annat inom Gemensamma forskningscentret och IST-programmet. Införlivandet av PET i strategier för skydd av privatlivet finner stöd i artiklarna 6 och 17 i ovan nämnda direktiv om skydd av personuppgifter, som kräver att den registeransvariga skall begränsa insamlingen av uppgifter och genomföra lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder för att skydda personuppgifter, särskilt vid överföring av uppgifter i ett nätverk. Betydelsen av teknik för att öka skyddet av privatlivet har även lyfts fram av kommissionsledamoten med ansvar för den inre marknaden som ett av budskapen från den internationella konferensen om genomförandet av direktivet om skydd av personuppgifter i Bryssel hösten 2002.

Kommissionen förordar en väl avvägd och proportionerlig metod som utgår från de problem som tekniken avser att lösa, de åtgärder som används för att uppnå målet och åtgärdernas inverkan på användarna, industrin och samhället i sin helhet.

Eventuella effekter av andra nya utvecklingstekniker på små och medelstora företag i Europa eller konkurrensläget på den inre marknaden skall och håller på att granskas ingående av behörig avdelning inom kommissionen. Kommissionen kommer att besluta vilka åtgärder som skall vidtas när granskningen är avslutad.

(1) EGT L 281, 23.11.1995.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/131

(2004/C 33 E/130)

SKRIFTLIG FRÅGA P-1535/03

från Carlos Westendorp y Cabeza (PSE) till kommissionen

(30 april 2003)

Ämne: Ordning för handeln med utsläppsrättigheter för växthusgaser

Förslaget till direktiv om inrättande av en ordning för handeln med utsläppsrättigheter för växthusgaser kan, då detta direktiv träder i kraft, få mycket oroande konsekvenser när det gäller vissa sektorer, om man inte tar hänsyn till följande viktiga faktorer:

1.	Företag med produktionsenheter i flera länder i Europa skulle kunna anta olika och till och med motsägande bestämmelser.

2.	Indirekta utsläpp, som inte alstras i ett visst företags anläggningar utan som uppkommer på grund av de energikällor som används i anläggningarna (exempelvis masugnsgaser).

3.	Konkurrensen mellan olika sektorer och länder kommer att snedvridas.

4.	Överlåtelse av rättigheter motsvarande den överföring av kapacitet som sker till följd av nedläggning av fabriker tillhörande samma företagsgrupp.

Särskilt när det gäller stålindustrin visar sig detta i en mycket allvarlig begränsning av existerande marginal för anpassning till direktivet för företagen inom denna sektor på grund av vissa speciella omständigheter, som att det är omöjligt att föra över kostnadsökningar till nästa led (mycket begränsat kundunderlag och antal leverantörer av råmaterial), att det endast finns två möjligheter när det gäller stålframställning (masugnar och elektriska masugnar, vilka båda direkt påverkas av direktivet), samt recirkulationen av gas från masugnarna (vilket minskar koldioxidutsläppen och frigör energi, men paradoxalt nog tillfaller motsvarande rättigheter inte industrin utan energibolagen).

Kommer kommissionen att ta hänsyn till dessa omständigheter och därigenom undvika att utsätta omstruktureringen av en sektor som börjat konsolideras på gemenskapsnivå för allvarliga risker?

Svar från Margot Wallström på kommissionens vägnar

(16 juni 2003)

Kommissionen var noga med att beakta nämnda punkter när den utarbetade sitt förslag om att införa en ordning för handeln med utsläppsrättigheter för växthusgaser i hela gemenskapen.

Kommissionen anser rent generellt att det är viktigt att göra en noggrann åtskillnad mellan mål och instrument. Handeln med utsläppsrättigheter är det instrument som används för att bidra till införandet av de mål som gemenskapen och dess medlemsstater har accepterat i Kyotoprotokollet. Det övergripande syftet med det föreslagna direktivet är att skapa en ordning för handeln med utsläppsrättigheter för växthusgaser inom gemenskapen genom att upprätta gemensamma ramar och säkerställa en gemensam marknad för utsläppsrättigheter. Ett sådant instrument är hörnstenen i kommissionens strategi för att uppnå Kyoto-målen på det mest kostnadseffektiva sättet. Jämfört med andra instrument kan antas att handeln med utsläppsrättigheter kommer att sänka kostnaderna för utsläppsminskningar genom att säkerställa att sådana minskningar sker där de är billigast.

Handeln med utsläppsrättigheter kommer som ett gemenskapsinstrument att skapa en enhetlig marknad och garantera ett gemensamt pris på rättigheter för alla företag som deltar. Det kommer att minska eventuella snedvridningar.

Gemenskapsinstrumentet gör det vidare möjligt att överlåta rättigheter på den inre marknaden, vilket innebär att ett företag kan överföra produktionskapacitet med motsvarande överlåtelse av rättigheter, både inom medlemsstaterna och över gränserna under en handelsperiod. I vilken utsträckning ett företag kan dra tillfällig nytta av nedläggningen av en anläggning är beroende av direktivets införlivande i medlemsstatens lagstiftning.

Enligt direktivet ansvarar det företag som driver en anläggning endast för direkta utsläpp som sker på plats. Företagens åtgärder för att indirekt minska utsläppen av växthusgaser omfattas inte av direktivet.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/132

(2004/C 33 E/131)

SKRIFTLIG FRÅGA P-1554/03

från Jean Lambert (Verts/ALE) till kommissionen

(2 maj 2003)

Ämne: Samordningsgrupp för återvändande från Afghanistan

Denna fråga gäller mötet i samordningsgruppen för återvändande från Afghanistan (Afghanistan Coordination Return Group, ACRG) som äger rum den 30 april 2003.

Kunde kommissionen, mot bakgrund av att ordföranden för Afghan Association i Förenade kungariket inte längre inbjuds att delta, meddela oss följande:

—	Med vilka organisationer samråder kommissionen och rådet om denna fråga?

—	Hur många afghaner eller afghanska organisationer deltar själva i diskussionerna och hur många deltar genom en mellanhand?

—	Anser kommissionen att det finns någon möjlighet för andra afghanska sammanslutningar än dem som redan rådfrågats att delta i diskussionen?

Svar från António Vitorino på kommissionens vägnar

(4 juni 2003)

Mötet i samordningsgruppen för återvändande till Afghanistan (Afghanistan Co-ordination Return Group — ACRG) som parlamentsledamoten nämner, ägde rum den 30 april 2003 under deltagande av de medlemsstater som är särskilt intresserade av de afghanska medborgarnas återvändande. Flera internationella organisationer och icke-statliga organisationer som särskilt sysslar med frågor som rör program för de återvändande, övervakning av mänskliga rättigheter och skydd av flyktingar deltog också, bl.a. UNHCR, Amnesty International, företrädare för European Council of Refugees and Exiles (ECRE) och International Organisation for Migration (IOM). Organisationerna informerade ACRG om utvecklingen i Afghanistan och presenterade sina rekommendationer vad gäller de afghanska flyktingarnas återvändande till Afghanistan, vilket också skett vid de flesta av de föregående fyra mötena och vilket gett gruppen värdefulla insikter.

Kommissionen har aldrig inbjudit afghanska företrädare från medlemsstaterna till ACRG, utan har förlitat sig på informella kontakter med dem och ECRE:s presentation av deras åsikter. Vid detta specifika möte cirkulerade uttalandet som kommissionen fått av British Afghan Association i ACRG och kommentarer efterfrågades.

När det gäller afghaner som är direkt inblandade i diskussionerna i denna fråga måste det påpekas att kommissionen till fullo konsulterar företrädarna för den afghanska regeringen i alla frågor som rör afghanernas återvändande. EU:s särskilda representant tillsammans med chefen för kommissionens kontor i Kabul samt generaldirektören för GD Rättsliga och inrikes frågor i Bryssel har sammanträtt med den afghanska flyktingministern i detta ärende. Dessutom har den afghanska EU-ambassadören flera gånger nyttjat sig av vår stående inbjudan att delta vid ACRG:s möten.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/133

(2004/C 33 E/132)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1572/03

från Christos Folias (PPE-DE) till kommissionen

(8 maj 2003)

Ämne: Skydd av gemenskapens skogar mot bränder

Att skydda skogarna från bränder är en särskilt viktig och akut fråga för gemenskapen med tanke på skogarnas stora betydelse för bevarandet och utvecklingen av jordbruket och landsbygden. Jordbrukets och landsbygdens existens är ju i hög grad beroende på skydd från omgivande skogar och att goda förhållanden råder där. Men som bekant hotas skogarna — särskilt i gemenskapens södra delar — av skogsbränder som varje år skadar stora skogsområden.

Jag vill därför fråga kommissionen vad Europeiska gemenskapen planerar att göra för att stödja de frivilligbrandkårer och frivilligorganisationer för släckande av skogsbränder som finns i medlemsstaterna?

Svar från Margot Wallström på kommissionens vägnar

(10 juni 2003)

Kommissionen har insett att skogarna kan drabbas hårt av skogsbränder, vilka särskilt drabbar skogarna i södra Europa. Trots att det främsta ansvaret för samordning och genomförande av skogspolitiken ligger på medlemsstatsnivå har unionen bestämt sig för att bistå dem i bekämpningen av skogsbränderna. Således infördes ett program för att övervaka skogarna och skydda dem mot bränder genom rådets förordning (EEG) nr 2158/92 av den 23 juli 1992 om skydd av gemenskapens skogar mot bränder (1).

Syftet med programmet var att minska antalet skogsbränder och de nedbrända områdenas omfattning genom skogsskyddsplaner som upprättades och genomfördes av medlemsstaterna. Förordningen har ändrats ett antal gånger och upphörde att gälla den 31 december 2002.

Den 15 juli 2002 lade kommissionen fram ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om övervakning av skogar och miljösamspel i gemenskapen (Forest Focus) (2). Syftet med förslaget var att upprätta ett nytt gemenskapsprogram om övervakning av skogar och miljösamspel för att skydda gemenskapens skogar mot föroreningar och skogsbränder. Programmet skulle vara i sex år (från 2003 och fram till 2008) och innehålla nya element för en bedömning av situationen i skogarnas ekosystem i ett vidare sammanhang.

Förslaget innefattar åtgärder för övervakning av skogsbränder och deras effekter på skogarna, undersökningar av brändernas inverkan på skogarnas ekosystem och integrerade demonstrationsprojekt som bidrar till ett ökat förebyggande av skogsbränder och skydd av ekosystemet. Förslaget inbegriper inte direkta åtgärder för att förebygga skogsbränder, eftersom sådana redan finns i de flesta regioner i de södra medlemsstaterna i planerna för utveckling av landsbygden, i enlighet med rådets förordning (EG) nr 1257/1999 av den 17 maj 1999 om stöd från Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) till utveckling av landsbygden och om ändring och upphävande av vissa förordningar (3). Gemenskapen kommer därför fortsätta att ekonomiskt stödja den nationella skogsvårdspolitiken genom rådets förordning (EG) nr 1257/1999 och ”Forest Focus” med hjälp av vilka de åtgärder som tidigare tagits fram mot skogsbränder kommer att fortsätta.

Den 4 mars 2003 uppnådde rådet en ny politisk överenskommelse om en gemensam ståndpunkt beträffande ”Forest Focus”. Den gemensamma ståndpunkten skickas till parlamentet för en andra behandling i enlighet med medbeslutandeförfarandet. Den nya överenskommelsen — som fortfarande diskuteras — innehåller även särskilda bestämmelser om medvetandehöjande kampanjer och specialutbildning av deltagare i brandförebyggande insatser, i de fall där sådana åtgärder ännu inte har införts i planerna för landsbygdens utveckling. En del av medlen kan även användas till en medfinansiering av frivilligorganisationer, även om sådan verksamhet fortfarande åligger medlemsstaterna och deras lokala myndigheter.

(1) EGT L 217, 31.7.1992.

(2) EGT C 20 E, 28.1.2003.

(3) EGT L 160, 26.6.1999.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/134

(2004/C 33 E/133)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1573/03

från Phillip Whitehead (PSE) till kommissionen

(8 maj 2003)

Ämne: ”Europe by Satellite” och TV-sändningar från de europeiska institutionernas arbete

Det är ett erkänt faktum att TV-program om europeiska frågor kan göra mycket för att öka allmänhetens förståelse för EU:s institutioner. Kan kommissionen gå ut med statistik och uppgifter om ”Europe by Satellite” under de senaste tre åren och då ge besked om:

1.	hur många timmar den sammanlagda sändningstiden omfattat och vilka språkversioner som funnits att tillgå,

2.	hur mycket av sändningstiden som hänfört sig till respektive Europaparlamentet, Europeiska kommissionen, ministerrådet och Europeiska rådet,

3.	hur många timmar som av kommersiella och allmännyttiga TV-stationer i Europa i vidare bemärkelse, land för land, använts för återutsändning?

Svar från Romano Prodi på kommissionens vägnar

(2 juni 2003)

Kommissionen har nöjet att informera parlamentsledamoten om att upplysningarna redan överlämnats till parlamentets audiovisuella enhet och inom kort kommer att offentliggöras på webbplatsen Europa.

Kommissionen bilägger dock för ordningens skull följande utdrag:

1. Europe by Satellites sändningar och språkversioner

EbS sände sammanlagt 2 968 timmar år 2000, 3 273 timmar år 2001 och 3 077 timmar år 2002. Minskningen år 2002 beror på att återutsändningarna av dagens presskonferenser upphörde och övertogs av beställvideo-delen på EbS webbplats där allt material är åtkomligt en vecka efter utsändning.

Alla direktsändningar sker på de elva officiella språken, beroende på hur många kanaler varje institution förfogar över. (Parlamentet har till exempel 12 kanaler — en för källspråket och elva för tolkning till EU:s officiella språk. Kommissionen har tio kanaler och rådet fyra). Parlamentet och kommissionen planerar direktsändningar på hela 25 språk år 2004.

2. Fördelning per EU-institution av nyhetssammanfattningarna och reportage på EbS

Källa och bevakning (timmar)	2000	%	2001	%	2002	%
Europeiska kommissionen	976	50,90	1 222	51,88	544	34,73
Europaparlamentet	545	28,45	623	26,45	459	29,31
Rådet	365	19,05	445	18,90	284	18,13
Övriga	30	1,60	65	2,77	279	17,83
Totalt	1 916	100	2 355	100	1 566	100

3. TV-stationernas användning av material från EbS

Under de tre senaste åren har ingen permanent bevakning gjorts av TV-stationernas användning av EbS bildmaterial. Under år 2000 prövades dock en ny teknik med vattenmärkning och under 2003 bildmärkning som förberedelse för ett permanent system. Utdrag ur två rapporter om systemen översänds till parlamentsledamoten:

Under andra halvåret 2000 mätte den utomstående firman Medialink hur EbS utsändningar användes med hjälp av stickprov på 79 av de 627 nationella och paneuropeiska TV-kanaler som regelbundet använder sig av EbS. Undersökningen visade att 90 % av kanalerna i medel sände 25 program med bilder från EbS. Bara i Tyskland sände 23 internationella, nationella och regionala kanaler som 3 Sat, Phoenix, ARD, ZDF, N-TV och Bayerische Rundfunk 503 program med bilder från EbS.

År 2003 studerade JLM Conseil användningen av EbS bilder mellan den 19 och den 21 mars, i samband med Europeiska rådets möte. JLM:s rapport visar att ett stickprov på 12 kanaler i Danmark, Spanien och Frankrike samt två gränsöverskridande kanaler under tre dagar sände 153 nyhetsreportage varav 76 % använde bilder från EbS. Bilderna upptog nära hälften av den totala sändningstiden (49,4 %).

Alla ovannämnda rapporter är tillgängliga på begäran och kommer inom kort att offentliggöras på webbplatsen (1).

(1) Siffrorna för 2002 är lägre eftersom den äldre statistiken omfattar även återutsändningar av nyhetssammandrag och direktsända eller bandade reportage. Utan repriser skulle siffrorna för 2000 och 2001 ligga på en tredjedel av det som anges i tabellen.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/135

(2004/C 33 E/134)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1575/03

från Chris Davies (ELDR) till kommissionen

(8 maj 2003)

Ämne: Utsläpp av växthusgaser från nedlagda kolgruvor

Hur mycket av EU:s bidrag till utsläppen av växthusgaser uppskattar kommissionen stammar från metan från nedlagda kolgruvor?

I vilka medlemsstater anser kommissionen det är mest sannolikt att sådana utsläpp är en betydande faktor beträffande andelen av de totala utsläppen?

Finns det några tillförlitliga sätt att mäta hur mycket metan som kommer ut i luften från nedlagda kolgruvor?

Vilka medlemsstater uppmuntras för närvarande med hjälp av ekonomiska incitament eller skattetekniska åtgärder att metan från kolgruvor tas till vara och används?

Har kommissionen några planer på att utvidga EU:s system för handel med utsläppsrättigheter så att parterna skall få tillgodoräkna sig projekt som går ut på att hantera metan från kolgruvor?

Svar från Margit Wallström på kommissionens vägnar

(23 juni 2003)

Även om det finns mycket information om metanutsläpp från aktiva kolgruvor inbegriper riktlinjerna för rapportering, som antagits av den mellanstatliga klimatpanelen i enlighet med Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar, inte någon metod för bedömning och rapportering av metanutsläpp från nedlagda kolgruvor. Det innebär att utsläpp från nedlagda kolgruvor för närvarande inte beräknas eller redovisas enligt de riktlinjer som antagits på internationell nivå.

De fem länder som rapporterar avsevärda mängder metan från aktiva kolgruvor är Tyskland, Grekland, Spanien, Frankrike och Förenade kungariket.

Det finns metoder för mätning av den mängd metan som släpps ut från nedlagda kolgruvor.

Vissa medlemsstater utarbetar för närvarande metoder för att effektivisera kontrollen av metan från nedlagda kolgruvor, särskilt i de fall där metanet återvinns.

Kommissionen känner inte till att någon medlemsstat för närvarande medger skattelättnader för att uppmuntra att metan från kolgruvor utvinns och tillvaratas. De brittiska myndigheterna har emellertid kommit med ett förslag på att industrin för metan från kolgruvor skall undantas helt från den brittiska klimatförändringsskatten. För närvarande granskas förslaget mot bakgrund av bestämmelserna om statligt stöd.

I den politiska kompromiss om energibeskattning som rådet ingick i mars 2003 har en möjlighet till skatteundantag och skattesänkningar införts till förmån för elektricitet som utvinns ur metan från övergivna kolgruvor (se artikel 15.1 b fjärde strecksatsen i rådets dokument 8084/03 Fisc 59 av den 3 april 2003). Rådet rådgör för närvarande med parlamentet om denna kompromiss.

När det gäller andra ekonomiska incitament känner kommissionen endast till att elektricitet som framställts av metan från kolgruvor, däribland metan från nedlagda kolgruvor, har ett högre pris än marknadspriset för el i Tyskland. Anledningen till det är att metan från kolgruvor definieras som en förnybar energikälla enligt den tyska lagen om förnybara energikällor (Erneuerbare-Energien-Gesetz, EEG). Kommissionen har beslutat att denna åtgärd inte utgör ett statligt stöd (statligt stöd, ärende nr NN 27/2000).

Kommissionen kommer att genomföra nya undersökningar 2004 och 2006 där man tar ställning till om unionens system för handel med utsläppsrättigheter skall utvidgas till att omfatta fler verksamheter och utsläpp av andra växthusgaser, i enlighet med artikel 30 i den gemensamma ståndpunkten. Undersökningarna kommer att vara omfattande och innehålla överväganden om huruvida metanutsläppen från de nedlagda kolgruvorna skall ingå i unionens system för handel med utsläppsrättigheter. Sådana åtgärder skulle förutsätta att pålitliga protokoll för mätning och rapportering upprättades.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/136

(2004/C 33 E/135)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1577/03

från Roberta Angelilli (UEN) till kommissionen

(8 maj 2003)

Ämne: GMO-användning inom jordbruket

Rådet för genetiska rättigheter, en oberoende organisation som verkar för att upprätta förbindelser och ett tvärvetenskapligt möte mellan vetenskap, juridik, ekonomi och filosofi inom bioteknikområdet, har nyligen riktat en vädjan till den italienska regeringen och till Europeiska kommissionen för att medvetandegöra de behöriga myndigheterna om användningen av genteknik inom jordbruket och om patenteringen av genetiska uppfinningar. Den ökande användningen av genetiskt modifierade organismer i livsmedel och foderprodukter väcker nämligen flera frågor om konsumenternas säkerhet och hälsa, eftersom vi ännu inte känner till de genetiskt modifierade organismernas inverkan på miljön och på människan. Rådet för genetiska rättigheter vill i sin vädjan framför allt rikta uppmärksamheten på en del oroande observationer det gjort, exempelvis beträffande en naturlig korsning mellan genmodifierade och vilda växter, bioackumulation av gener som kodar för insektsproteiner, påvisad immunbrist hos försöksdjur som utsatts för tester med potatis som modifierats med lektiner samt risken för att genetiskt modifierade växter som är resistenta mot virus utvecklar virus med nya biologiska egenskaper. Förutom konsekvenser för ekosystem och människor riskerar patentering av genetiska uppfinningar, som tjänar vinstintressena hos ett snävt oligopol av privata företag, att påverka livsmedelsekonomin i allmänhet och jordbrukssystemet i mindre utvecklade områden i synnerhet, med följd att dessa riskerar att se sina inneboende resurser allvarligt försvagade.

Det tycks således nödvändigt att se till att användningen av genmodifierade organismer inom jordbruk och livsmedelsindustri inte skadar konventionella jordbruksformer samt att skydda konsumenterna och lantbrukarnas rätt till näringsverksamhet. Det bör även påpekas att färska uttalanden från kommissionsledamöterna David Byrne och Margot Wallström endast tycks fokusera på märkning och information och inte på bestämmelser om de sociala, ekonomiska, politiska och etiska konsekvenserna av användningen av dessa organismer.

Jag ber därför kommissionen upplysa mig om följande:

1.	Håller kommissionen på att se över initiativ för att säkerställa att ovanstående krav uppfylls?

2.	Hur ställer sig unionen till försvaret av de traditionella jordbrukssystemens särdrag?

3.	Vilka instrument finns för närvarande till hands inom unionen för att skydda konsumenternas hälsa i samband med användning av genmodifierade organismer i livsmedelsprodukter?

Svar från Franz Fischler på kommissionens vägnar

(29 juli 2003)

Den potentiella inverkan av genetiskt modifierade organismer (GMO) på människors hälsa och miljön utvärderas för närvarande från fall till fall enligt direktiv 2001/18/EG (1) var gång det lämnas in en ansökan om att få släppa ut GMO på marknaden. I denna utvärdering, som sker enligt mycket stränga regler, tas det hänsyn till olika aspekter, bland annat följderna av överföring av gener mellan genmodifierade och vilda växter till följd av en spridning av GMO i miljön.

Om det fastställs en potentiell risk för människors hälsa eller miljön, kan man enligt direktivet dessutom vidta lämpliga åtgärder (exempelvis säkerhetsavstånd mellan fält med GMO-grödor och dem med konventionella grödor) för att minska eller begränsa risken och de potentiella följderna.

Kommissionen har bekräftat att jordbrukarna kan välja om de vill ha ett produktionssystem med eller utan GMO. Det innebär konkret att man måste vidta åtgärder som gör det möjligt för olika former av jordbruk att samexistera, alltså också GMO-jordbruk och traditionellt jordbruk.

Vid sitt sammanträde den 5 mars 2003 uttalade kommissionen sitt stöd för en lösning enligt subsidiaritetsprincipen. Det är alltså upp till medlemsstaterna att vidta de åtgärder som bäst lämpar sig för att se till att olika odlingsformer kan samexistera. Åtgärderna bör således anpassas till odlingarna och till den berörda regionens geografiska förhållanden och jordbruksförhållanden.

När det gäller traditionellt jordbruk, som framför allt bedrivs av små företag med mark i små och spridda skiften, måste åtgärderna ta hänsyn till nämnda faktorer, de socioekonomiska förhållandena och kostnaderna.

Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 258/97 av den 27 januari 1997 om nya livsmedel och nya livsmedelsingredienser (2) skall livsmedel som innehåller GMO, som består av GMO eller som tillverkas av men inte längre innehåller GMO godkännas innan de släpps ut på den gemensamma marknaden. Ett av de viktigaste kriterierna för ett sådant godkännande är att livsmedlen inte får innebära några risker för konsumenten. Kommissionen har föreslagit en förordning om genetiskt modifierade livsmedel och foderprodukter som för närvarande ligger hos parlamentet för en andra behandling (3). Syftet med förslaget är bland annat att förbättra godkännandeförfarandet i förordning (EG) No 258/97 genom att göra det effektivare och sörja för mer insyn. Godkännandekriteriet enligt vilket GMO-livsmedel inte får innebära några risker för konsumenten kvarstår oförändrat.

(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/18/EG av den 12 mars 2001 om avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer i miljön och om upphävande av rådets direktiv 90/220/EEG, EGT L 106, 17.4.2001.

(2) EGT L 43, 14.2.1997.

(3) EGT C 304 E, 30.10.2001.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/138

(2004/C 33 E/136)

SKRIFTLIG FRÅGA P-1584/03

från Philip Bushill-Matthews (PPE-DE) till kommissionen

(5 maj 2003)

Ämne: Orättvisa bidrag

Är kommissionen medveten om att handelskammaren i Strasbourg och Bas-Rhin har subventionerat RyanAirs flygtrafik mellan London Stansted och Strasbourg till ett belopp av 1,7 miljoner euro under det första verksamhetsåret? Detta har inneburit att RyanAir kunnat erbjuda flygbiljetter till konstlat låga priser. Är kommissionen medveten om att dessa snedvridande subventioner lett till att ett konkurrerande företag, Brit Air, som fram till förra året varit vinstgivande, håller på att manövreras ut från marknaden? Vilka åtgärder kommer kommissionen att vidta, och när för att sätta stopp för dessa och andra illojala subventioner till enskilda företag?

Svar från Loyola de Palacio på kommissionens vägnar

(2 juni 2003)

Kommissionen håller för närvarande på att undersöka ett klagomål angående de förmåner som beviljats av Strasbourgs flygplats. Klagomålet registrerades av kommissionen den 16 april 2003 och den klagande har begärt att hans identitet inte skall röjas.

Kommissionen skall fatta beslut om vilka åtgärder som skall vidtas i detta ärende på grundval av en analys enligt bestämmelserna om statligt stöd i EG-fördraget (artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget).

Den kan nämnas att kommissionen har beslutat att inleda en formell undersökning i ett fall gällande betalningar från en flygplats och en region till ett lågprisflygbolag, närmare bestämt de förmåner som beviljats Rynair i Charleroi (Belgien). Skälen till denna undersökning har offentliggjorts och återfinns i Europeiska unionens officiella tidning (1). Kommissionen skall fatta ett beslut i detta ärende på grundval av information som den för närvarande håller på att begära in från berörda parter och de belgiska myndigheterna i enlighet med förordning (EG) nr 659/1999 (2).

(1) EGT C 18, 25.1.2003.

(2) Rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget, EGT L 83, 27.3.1999.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/139

(2004/C 33 E/137)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1599/03

från Caroline Jackson (PPE-DE) till kommissionen

(12 maj 2003)

Ämne: Förenta staternas klassificering av genetiskt modifierade grödor (följdfråga till fråga H-0433/98)

I anledning av min fråga H-0433/98 (1): på vilket sätt, i den mån så överhuvud taget skett, har Förenta staternas jordbruksdepartement ändrat landets normer för ekologiska livsmedel så att genetiskt modifierade grödor och produkter från intensiv boskapsskötsel skall kunna klassas som ekologiska?

Svar från Franz Fischler på kommissionens vägnar

(23 juni 2003)

I det amerikanska nationella programmet för ekologi som utarbetats av USA:s jordbruksdepartement fastställs de officiella normerna för ekologiskt jordbruk i USA. Det trädde i kraft den 22 oktober 2002.

Jämfört med det förslag till nationellt program för ekologiskt jordbruk som parlamentsledamoten hänvisade till i sin muntliga fråga H-0433/98 under parlamentets session i maj 1998 har USA:s jordbruksdepartement i det slutliga förslaget gjort ett antal ändringar.

När det gäller genetiskt modifierade organismer utesluter det nationella programmet följande: ”uteslutna metoder: en rad olika metoder för att genetiskt modifiera organismer eller påverka deras tillväxt och utveckling med metoder som inte är möjliga under naturliga villkor eller processer och som inte anses förenliga med organisk produktion. Till dessa metoder räknas cellfusion, mikroinkapsling, makroinkaps-ling, och rekombinant DNA-teknik (inklusive gendeletion, gendubbling, införande av en främmande gen och ändring av genernas position med hjälp av rekombinant DNA-teknik). Till sådana metoder räknas inte traditionell avel, konjugation, jäsning, hybridisering, odling in vitro eller vävnadsodling” (nationella programmet för organisk odling, § 205.2). Undantag görs dock för vacciner (nationella programmet § 205.105(e)).

När det gäller djuruppfödning krävs det enligt det nationella programmet ”levnadsförhållanden som respekterar djurens naturliga beteenden och hälsa, inklusive möjlighet att vistas utomhus, skugga, skydd, rastningsområden, frisk luft och den mängd direkt solljus som är lämplig för arten, dess stadium i produktionen, klimatet och miljön, samt, när det gäller idisslare, tillgång till betesmark. (nationella programmet § 205.239(a)).” Vidare fastställs det att: ”[…] producenten vid ett företag för ekologisk djuruppfödning skall hantera gödsel på ett sådant sätt att det inte bidrar till förorening av grödor, mark eller vatten med växtnäring, tungmetaller eller sjukdomsalstrande organismer, och så att näringsämnenas återanvändning optimeras” (nationella programmet § 205.239(c)).

(1) Skriftligt svar av den 12 maj 1998.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/140

(2004/C 33 E/139)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1612/03

från Heide Rühle (Verts/ALE) till kommissionen

(13 maj 2003)

Ämne: Ännu en eventuell överträdelse av direktivet om rätt att ta del av miljöinformation

Tysklands transport-, byggnads- och bostadsförbundsministerium har för en rad transportprojekt låtit genomföra en kostnads-nyttoanalys, delvis i kombination med miljöbedömningar. Denna analys skall också beaktas vid ett lagförslag gällande förlängning av Förbundsstatens plan för utbyggnad av vägnätet (Bundesverkehrswegsplanes).

Förbundsregeringen har uppmanat delstatsregeringarna att ta ställning till resultatet av kostnads-nyttoanalysen. Delstaten Baden-Württembergs transportministerium har å sin sida sedan uppmanat de regionala regeringskanslierna att yttra sig.

Hos regeringskansliet i Karlsruhe ansöktes, med hänvisning till den tyska lagen om rätt till tillgång till miljöinformation (UIG) och till direktivet om rätt att ta del av miljöinformation, om en kopia av dess yttrande. Karlsruhes regeringskansli har avvisat denna begäran av följande skäl:

Enligt § 3.1.1 i UIG är de högsta delstatsmyndigheterna i sin egenskap av lagstiftande myndigheter inte skyldiga att tillhandahålla information.

Regeringskansliet i Karlsruhe är inte den högsta myndigheten i delstaten. Yttrandet från Karlsruhes regeringskansli om Förbundsstatens plan för utbyggnad av vägnätet behövs emellertid av delstatsministeriet för miljö och transport för att delstaten Baden-Württemberg skall kunna medverka i ett lagstiftningsförfarande — nämligen det förfarande som kommer att mynna ut i nästa lag om utbyggnad av det nationella vägnätet. Det undantag från skyldigheten att tillhandahålla information som medges ministeriet enligt § 3.1.1 i UIG kan inte kringgås genom att man riktar begäran om upplysningar till en underordnad instans som inte är behörig att hänvisa till § 3.1.1 i UIG.

Anser kommissionen att regeringskansliet på grundval av delstatsministeriets lagstiftningsbefogenhet kan undanta yttrandet från principen om tillgång till information, och motivera detta med att det gäller ett dokument som utarbetats av (det underordnade) regeringskansliet för (det överordnade) delstatsministeriet (artikel 2.b i direktiv 90/313/EEG (1))?

Gemensamt svar

på de skriftliga frågorna P-1605/03 och E-1612/03

ingivet av Margot Wallström för kommissionen

(25 juni 2003)

De frågor som ledamoten tar upp gäller båda huruvida paragraf 3 första stycket i den tyska miljöinformationslagen (Umweltinformationsgesetz) är förenlig med artikel 2b i rådets direktiv 90/313/EEG av den 7 juni 1990 om rätt att ta del av miljöinformation.

I artikel 2b i direktivet definieras ”offentliga myndigheter” som ”varje offentlig förvaltning på nationell, regional eller lokal nivå som ansvarar för och innehar uppgifter om miljön, med undantag för organ med dömande eller lagstiftande befogenheter”.

Enligt paragraf 3 första stycket i den tyska miljöinformationslagen omfattas hela kategorin juridiska organ av ett undantag och begreppet ”juridiska organ” tolkas i vid bemärkelse: domstolar, åklagarämbeten och disciplinära myndigheter är alla undantagna.

Det är domstolens ansvar att tolka direktiv 90/313/EEG. Kommissionen anser att direktivet generellt är till för att skapa fri tillgång till offentliga myndigheters miljöinformation och att en snävare tolkning därför måste göras av varje undantag. Den juridiska verksamheten, som rättegångar och domar, är i princip offentlig i alla medlemsstater. Däremot brukar åklagare sällan agera offentligt. De kan dessutom vara bundna av instruktioner från politiska eller administrativa organ, till skillnad från domare. Åklagare tycks följaktligen inte handla i egenskap av lagstiftande myndighet. Det innebär att tillgången till ett åklagarämbetes miljöinformation i regel inte bör nekas, åtminstone inte i ett sådant fall som ledamoten nämner, där undersökningen är nedlagd.

Enligt direktiv 90/131/EEG har medlemsstaterna emellertid rätt att neka tillgång till information om ärenden som är eller har varit föremål för undersökning (artikel 3.2, tredje strecksatsen). Enligt den nuvarande ordalydelsen i direktiv 90/313/EEG kan offentliga åklagare därför vägra tillgång till miljöinformation som varit föremål för ett undersökningsförfarande, under förutsättning att motsvarande lagstiftning i medlemsstaten föreskriver detta.

När det gäller organ med lagstiftande befogenheter fastställs i den tyska lagstiftningen att de högsta federala och nationella myndigheterna är undantagna när de handlar i egenskap av lagstiftande myndighet. Det framgår av den skriftliga frågan E-1612/03 att Regierungspräsidium Karlsruhe inte betraktar sig själv som delstatens högsta myndighet (oberste Landesbehörde), men vägrar tillgång till de kommentarer man gjort till kostnadsanalysen. Man vägrar eftersom lagstiftningen inte skulle gälla transportministeriet i delstaten Baden-Württemberg (den högsta myndigheten, oberste Landesbehörde, till vilken man sänt kommentarerna) eftersom hänsyn tas till kommentarerna under förarbetet till lagstiftningen.

I fråga om synpunkter från förvaltningsmyndigheter som lämnas under arbetet med eller genomförandet av ett lagstiftningsförfarande, anser kommissionen att sådana synpunkter under inga omständigheter utgör en del av lagstiftningsförfarandet i sig. Det är irrelevant om den administrativa myndigheten är den högsta administrativa myndigheten i en medlemsstat eller region eller inte. Syftet med direktiv 90/131/EEG är i själva verket att öka tillgången till miljöinformation. I mål C-321/96, Mecklenburg, Rec. 1998, s. I-3809, bekräftar domstolen detta förfarande oberoende av förvaltningsmyndighetens nivå. På basis av dessa överväganden genomför kommissionens just nu en undersökning av ett klagomål i ett fall där utlämnandet av uppgifter har vägrats.

Kommissionen vill även uppmärksamma ledamoten på de senaste händelserna som rör genomförandet av tillgången till miljöinformation. Den 29 juni 2000 lade kommissionen, i enlighet med artikel 8 i direktiv 90/131/EEG, fram en rapport (2) till rådet och Europaparlamentet om erfarenheterna av till-lämpningen av rådets direktiv 90/313/EEG. På sidan 10 i rapporten anger kommissionen att definitionen av de uppgifter som skall lämnas ut och de offentliga myndigheter och andra organ som skall ombesörja detta var ett av problemområdena. Kommissionen ansåg att definitionerna borde förtydligas för att utöka alla de berörda kategorierna.

Den 29 juni 2000 antog kommissionen ett förslag (3) till ett nytt direktiv som innebar en ändring av direktiv 90/313/EEG. Syftet med direktivet var komma till rätta med de brister som konstaterats i den praktiska tillämpningen av direktiv 90/313/EEG och samtidigt bana väg för gemenskapens ratificering av FN/ECE:s konvention om tillgång till information, allmänhetens deltagande och möjlighet till rättslig prövning avseende miljöfrågor (den så kallade Århuskonventionen) som undertecknades 1998.

Den 28 januari 2003 antogs till följd av lagstiftningsförfarandet Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/4/EG av den 28 januari 2003 om allmänhetens tillgång till miljöinformation och om upphävande av rådets direktiv 90/313/EEG (4). I artikel 2.2 i direktivet klargörs vidare vilka offentliga myndigheter som omfattas av direktivet och där konstateras att ”Medlemsstaterna kan föreskriva att denna definition inte skall omfatta organ eller institutioner när de handlar i egenskap av dömande eller lagstiftande myndighet.”.

Kommissionen känner till att de tyska myndigheterna nu omarbetar sin miljöinformationslag (Umweltinformationsgesetz) för att den skall överensstämma med kraven i direktiv 2003/4/EG.

När kommissionen övervakar medlemsstaternas förfaranden för ändringar av rådande lagstiftning i syfte att anpassa denna till direktiv 2003/4/EG kommer den att ta vederbörlig hänsyn till den fråga som ledamoten tagit upp.

(1) EGT L 158, 23.6.1990, s. 56.

(2) KOM(2000) 400 slutlig.

(3) EGT C 337 E, 28.11.2000.

(4) EUT L 41, 14.2.2003.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/142

(2004/C 33 E/140)

SKRIFTLIG FRÅGA P-1608/03

från Bart Staes (Verts/ALE) till kommissionen

(7 maj 2003)

Ämne: Destruktion av utgångna bekämpningsmedel

I sitt svar på skriftlig fråga P-0480/03 (1), anger kommissionen att fram till idag har inget av kandidatländerna reagerat på skrivelsen från 28 Europaparlamentsledamöter om mottagandet av ekonomiskt stöd för inventering av och destruktion av utgångna bekämpningsmedel. Kommissionen har flera gånger tidigare uppmärksammat problem på grund av sådana utgångna bekämpningsmedel.

Samtidigt är frågan om ansökarländerna nu har ett tillräckligt antal lämpliga och effektiva förbränningsanläggningar där man kan förstöra lager av utgångna bekämpningsmedel (och eventuellt annat farligt avfall som är förbjudet i nuvarande EU).

Kan kommissionen ange om förbränningsanläggningarna i ansökarländerna idag uppfyller kraven för förbränning av utgångna bekämpningsmedel i enlighet med kommissionens strängaste normer på området och vilka steg kommissionen kommer att vidta om så inte är fallet?

Kan kommissionen ange den ungefärliga andelen som utgångna bekämpningsmedel står för i ansökningarna om ekonomiskt stöd från sju medlemsstater för inventering av utsläpp som kan ledas till svårnedbrytbara organiska utsläpp och vilken del det utgör av den totala (uppskattade) allmänna mängden utgångna bekämpningsmedel?

Anser kommissionen fortfarande att det är upp till ansökarländerna att ta initiativ till att ansöka om de vill erhålla ekonomiskt stöd för destruktion av utgångna bekämpningsmedel när det är uppenbart att ansökarländerna efter upprepade förfrågningar från bland annat Europaparlamentet inte ännu har förstått att detta problem måste tas på allvar för att skydda folkhälsan i EU? Om svaret är ja, på vilka argument grundar kommissionen sin syn?

Svar från Margot Wallström på kommissionens vägnar

(13 juni 2003)

I anslutningsförhandlingarna om miljökapitlet gick nio av kandidatländerna med på att följa de normer fullt ut som fastställs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/76/EG av den 4 december 2000 om förbränning av avfall (2) vid anslutningen för nya anläggningar och till det datum som direktivet föreskriver för befintliga anläggningar (28 december 2005). Slovakien har beviljats en övergångsperiod till slutet av 2006 för att uppfylla kraven för ett begränsat antal befintliga förbränningsanläggningar. Vad gäller rådets tidigare direktiv 94/67/EG av den 16 december 1994 om förbränning av farligt avfall (3), har Ungern beviljats en övergångsperiod fram till den 30 juni 2005 för vissa gränsvärden för utsläpp och åtgärder vid ett begränsat antal förbränningsanläggningar.

Kommissionen kan inte ange hur stor andel de utgångna bekämpningsmedlen utgör i sju anslutnings- och kandidatländers begäran om en inventering (4) av svårnedbrytbara organiska utsläpp, inte heller vet kommissionen hur stor andel dessa utgör av den totala mängden utgångna bekämpningsmedel. De omfattas av Stockholmskonventionen om långlivade organiska föroreningar, vilket förklarades i stora drag i svaret på ledamotens skriftliga fråga P-0480/03. En undersökning (5) i de tio anslutningsländerna visar att andelen POP (Persistent Organic Pollutants) tycks variera avsevärt från det ena landet till det andra. I de fyra anslutningsländerna som har stora lager med utgångna bekämpningsmedel beräknas andelen POP-avfall variera mellan 1,4 och 30 procent.

Slutligen är det anslutnings- och kandidatländerna själva som måste ta ansvar och initiativ till att skaffa ekonomiskt stöd för inventering av och destruktion av utgångna bekämpningsmedel. Det är deras skyldighet att omvandla och tillämpa gemenskapsrätten senast i samband med att de ansluter sig till unionen, med ovan nämnda begränsade undantag. Kommissionen följer deras förberedelser på nära håll och bistår dem i utvärderingen av problemets omfattning. I samband med detta har kommissionen begärt ovan nämnda undersökning. Finansiella gemenskapsinstrument som Phare och ISPA är i princip tillgängliga för en korrekt hantering av utgångna bekämpningsmedel i kandidatländerna som är föremål för instrumentens särskilda villkor. Efter anslutningen kommer dessa länder att få tillgång till struktur- och sammanhållningsfonderna i det syftet.

(1) EUT C 268 E, 7.11.2003.

(2) EGT L 332, 28.12.2000.

(3) EGT L 365, 31.12.1994.

(4) Mer information om dessa förslag finns på http://www.gefonline.org/.

(5) Europeiska kommissionen, Generaldirektoratet för miljö, ”Obsolete Pesticides Status in Candidate Countries”, slutrapport, september 2002.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/143

(2004/C 33 E/141)

SKRIFTLIG FRÅGA P-1609/03

från Claude Moraes (PSE) till kommissionen

(7 maj 2003)

Ämne: Expertgruppen för människohandel

Kan kommissionen ge detaljerad information om syftet med dess expertgrupp för människohandel och om gruppens befogenheter?

Svar från António Vitorino på kommissionens vägnar

(3 juni 2003)

Den 25 mars 2003 antog kommissionen beslut 2003/209/EG om inrättande av en rådgivande arbetsgrupp med beteckningen ”Expertgruppen för frågor om människohandel” (1).

Expertgruppen har en viktig uppgift när det gäller genomförandet av Brysseldeklarationen. Deklarationen är resultatet av en europeisk konferens om förebyggande och bekämpande av människohandel — global utmaning i det tjugoförsta århundradet som hölls mellan den 18 och den 20 september 2002. I en bilaga finns rekommendationer, normer och goda arbetsmetoder. Expertgruppen kan väsentligt bidra till att utveckla det förebyggande arbetet och kampen mot människohandel. Enligt artikel 2 i beslutet får kommissionen vända sig till expertgruppen i alla frågor som rör människohandel. Senast nio månader efter inrättandet skall expertgruppen avlägga en rapport med utgångspunkt i rekommendationerna för att kommissionen skall kunna utarbeta konkreta förslag på europeisk nivå, till exempel i en handlingsplan eller ett meddelande.

Expertgruppen har 20 medlemmar. Kommissionen utser medlemmarna utifrån en förteckning över personer som föreslagits av medlemsstaterna, kandidatländerna samt vissa internationella, mellanstatliga och icke-statliga organisationer. Kommissionen offentliggör i informationssyfte förteckningen över medlemmar i Europeiska unionens officiella tidning.

Enligt artikel 5 i kommissionens beslut skall arbetet i expertgruppen inte berättiga till någon ersättning. Resekostnader ersätts enligt bestämmelserna för rådgivande kommittéer (A-07031). Det kan krävas fyra årliga möten i expertgruppen och fyra möten i de arbetsgrupper som får tillsättas enligt artikel 6 i kommissionens beslut. Antalet möten kan behöva justeras med hänsyn till framtida budgetkrav och expertgruppens omdöme när den väl inlett arbetet.

(1) EUT L 79, 26.3.2003.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/144

(2004/C 33 E/142)

SKRIFTLIG FRÅGA P-1611/03

från Jean-Louis Bernié (EDD) till kommissionen

(7 maj 2003)

Ämne: Saluförande av spannmål

Med undantag av i Frankrike kan man fritt saluföra spannmål inom Europeiska unionen. Jordbrukarna kan fritt sälja sin produktion och garantera att spannmålet är lätt att spåra, i motsats till det spannmål som kommer från stora silor.

I Frankrike utgör handeln med spannmål ett monopol som endast består av sådana lagringsorgan som godkänts av Office National Interprofessionnel des Céréales (ONIC, en nationell myndighet för spannmålsbranschen) och via vilka all handel med spannmål måste passera. De godkända lagringsorganen uppbär skatteliknande avgifter som bland annat behövs för att driva ONIC, som i sin tur utdelar ekonomiskt stöd till dem.

I ett sådant läge straffas producenterna och konsumenterna av franskt spannmål både ekonomiskt och genom att de inte har möjlighet att idka fri handel. Det är till exempel förbjudet för en fransk spannmålsproducent att direkt sälja sin produktion till en djuruppfödare.

Det verkar alltså som om de regler som ONIC föreskriver skulle utgöra ett hinder för gemenskapshandeln och för den fria handeln.

Vad anser kommissionen om denna situation som är specifik för Frankrike?

Har kommissionen några förslag till åtgärder för att rätta till den?

Kompletterande svar från Franz Fischler på kommissionens vägnar

(25 juli 2003)

Enligt de uppgifter som kommissionen har tillgång till infördes systemet med godkända uppköpare genom förordning nr 67-812 av den 22 september 1967 och ersatte därmed systemet med lagringsorgan. På så sätt kunde Frankrike uppfylla kraven om en gemensam organisation av marknaden för spannmål efter ikraftträdandet av förordning (EEG) nr 120/67 (1). I det allmännas intresse fastställdes genom detta system objektiva och icke-diskriminerande villkor för tillträde till verksamheten som uppköpare, utan att man för den skull åsidosatte målen för den gemensamma organisationen av marknaden för spannmål.

Syftet med systemet är dels att skydda den svagaste avtalsparten, dvs. produktören, för att garantera kontant betalning av spannmålen och att transaktionerna sker på lagligt sätt, dels att bevara spannmålens kvalitet i olika led av saluföringen. Systemet gör det också möjligt att erhålla tillförlitlig statistik om spannmålsmarknaden och att uppbära skatteliknande avgifter från produktörerna. Kommissionen anser inte att systemet påverkar prisbildningen, eftersom det inte har någon inverkan på handelsflödet inom gemenskapen eller på friheten för användare i andra medlemsstater att tillhandahålla tjänster. Producenten kan fritt välja mellan de godkända uppköparna, eftersom dessa konkurrerar med varandra, och eftersom priserna fastställs enligt principen om utbud och efterfrågan.

Den 19 oktober 2000 godkände kommissionen systemet med skatteliknande avgifter i dess nuvarande utformning och slog fast att stödordningen var förenlig med den gemensamma marknaden (statligt stöd/Frankrike nr 514/2000). Syftet med dessa avgifter är att finansiera åtgärder inom spannmålssektorn. De belastar inte produkter som införs från andra medlemsstater eller tredjeländer och påverkar inte heller spannmålsodlarnas inkomstpolitik, såsom den genomförs genom den gemensamma organisationen av spannmålsmarknaden.

(1) Rådets förordning (EEG) nr 120/67 av den 13 juni 1967 om den gemensamma organisationen av marknaden för spannmål, EGT 117, 19.6.1967.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/145

(2004/C 33 E/143)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1618/03

från José Ribeiro e Castro (UEN) till kommissionen

(13 maj 2003)

Ämne: Strukturfonderna och Sammanhållningsfonden i Portugal (II)

I min skriftliga fråga P-0976/03 (1) frågade jag kommissionen om några viktiga uttalanden som gjorts av kommissionens ledamot Günter Verheugen, som bland annat sagt att kommissionen tänkte föreslå att stödnivån för Portugal i nästa finansiella paket skall vara i stort sett densamma. Naturligtvis tror man att dessa uttalanden motsvarar ett enhetligt synsätt hos kommissionen. Kommissionen försökte säkert ge mig ordentlig information genom sitt svar, men den grundläggande frågan besvarades inte och måste därför upprepas.

Kommissionens ledamot Michel Barnier säger nämligen mycket mindre än vad Verheugen tidigare garanterat i Portugal. I det skriftliga svaret står endast att läsa att diskussionerna om gemenskapens sammanhållningspolitik efter 2006 just inletts, att förslagen till budgetplaner för perioden efter 2006 kommer att presenteras senare, och att det därför inte är möjligt att i nuläget ange vilka belopp Portugal kan komma att erbjudas efter 2006.

Jag vill därför fråga kommissionen:

—	Kan kommissionen förklara om Günter Verheugens och Michel Barniers ställningstaganden i denna avgörande fråga är desamma?

—	Är de åsikter som Günter Verheugen framförde och som jag refererar ovan ett uttryck för ett enhetligt synsätt inom kommissionen?

—	Även om kommissionen inte vill precisera vilka belopp som kommer att gälla för perioden efter 2006, så måste den väl i dagsläget åtminstone ha allmänna avsikter när det gäller vad som skall föreslås, precis som Günter Verheugen klart angav?

Svar från Michel Barnier på kommissionens vägnar

(5 augusti 2003)

Som nämnts i svaret på parlamentsledamotens skriftliga fråga P-0976/03 pågår övervägandena om utformningen av gemenskapens sammanhållningspolitik efter 2006 fortfarande inom kommissionen.

Intervjun med ledamoten av kommissionen med ansvar för utvidgning och särskilt det uttalande som nämns av parlamentsledamoten återgavs i flera portugisiska tidningar (bl.a. Diário Económico och Correio da Manhã) på olika sätt. Vad han i själva verket hänvisade till var kommissionens väl kända ståndpunkt: att den så kallade statistiska effekten av utvidgningen bör beaktas för perioden 2007-2013 för att undvika att vissa regioner i de nuvarande medlemsstaterna som annars, i en utvidgad union, inte skulle komma i fråga för stöd enligt mål 1 inte bestraffas.

Kommissionen kommer i slutet av 2003 att i den tredje sammanhållningsrapporten redovisa sina ekonomiska och sociala förslag när det gäller den framtida sammanhållningspolitiken efter 2006. Förslagen till budgetplan för perioden efter 2006 kommer att läggas fram längre fram. Kommissionen kan emellertid redan nu meddela parlamentsledamoten att den eftersträvar en rättvis och meningsfull lösning för de regioner som kommer att drabbas av ”den statistiska effekten” på grund av den lägre genomsnittliga bruttonationalprodukten (BNP) per capita i EU.

(1) EUT C 268 E, 7.11.2003.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/146

(2004/C 33 E/144)

SKRIFTLIG FRÅGA P-1620/03

från Patricia McKenna (Verts/ALE) till kommissionen

(7 maj 2003)

Ämne: Utrotning av fjällröding i Lough Conn i Irland

Undersökningar med hjälp av stågarn som utfördes av Irish Central Fisheries Board 1978 och 1984 i Lough Conn i grevskapet Mayo i Irland visade ett rikligt bestånd av fjällröding i sjön. I senare undersökningar 1994, 1998 och 2001 registrerades ingen röding, och nu anses denna sällsynta fisk vara utdöd i sjön. Forskare anser att orsaken till att fjällrödingen dött ut är övergödning. Även om omsättningen av näringsämnen är komplex i sjön, tros orsaken vara den alltför stora tillväxten av alger, inbegripet blågröna alger, under hösten och tidig vinter i början av 1990-talet på platser där rödingarna leker (sådan algtillväxt sker fortfarande, särskilt milda vinterdagar med en lätt bris). Lekplatserna täcktes av vad som närmast måste beskrivas som tjock gelé (bestående av nästan rena kulturer av Anabaena som är känd för att under vissa omständigheter bli toxisk) av dy, och det är allmänt känt att röding undviker dy och endast leker på ren grovsand. Orsakerna till att fjällrödingen dött ut i Irland är flera, men experter anser att det i fallet med Lough Conns finns ett direkt samband med ökade utsläpp av näringsämnen, särskilt fosfor, i sjön.

Även om provtagning i mitten på sjöar (OECD-klassificering) av offentliga organ är praktiskt för att klassificera sjöar, återspeglar det inte med nödvändighet förhållandena längs stränderna, till exempel tillväxt av alger (uppmätt klorofyll) längs stränderna under den kritiska perioden för röding. Nyligen minskade även bestånden av bäcköring dramatiskt i samma sjö, vilket också anses vara en följd av övergödningen (t.ex. växande karpbestånd).

Även om framsteg görs för att begränsa källor i form av avloppsvatten, fortsätter övergödningen från andra sektorer att öka betydligt.

Delar kommissionen uppfattningen att fortsatt övergödning av sjön i grund och botten innebär att de irländska myndigheterna misslyckats med att kontrollera och begränsa tillförseln av fosforhaltiga ämnen i Lough Conn och därför strider mot direktivet om farliga ämnen?

Delar kommissionen uppfattningen att särskilda åtgärder måste vidtas för att skydda sjöar med känsliga arter, såsom rödingen, mot effekterna av övergödning, inbegripet fosforutsläpp?

Bör inte Irland återställa sjön och skapa förutsättningar som är gynnsamma för den inhemska fjällrödingen och bäcköringen, det vill säga radikalt minska tillförseln av näringsämnen?

Svar från Margot Wallström på kommissionens vägnar

(12 juni 2003)

Kommissionen är medveten om det faktum att kvaliteten på ett antal sjöar i Irland har försämrats de senaste årtiondena. Den relevanta gemenskapslagstiftningen omfattar direktivet om farliga ämnen (1) och ramdirektivet för vattenpolitik (2).

Kommissionen är även medveten om den situation som ledamoten tar upp, nämligen att fjällrödingen dog ut i Lough Conn på 1980-talet. Den troliga orsaken till detta anses vara sedimenteringen av de platser där arterna lekte längs stränderna som ett resultat av övergödning till följd av ökade utsläpp av fosfor i sjön. Det beräknas ha skett en fördubbling under 1980-talet av fosfortillförseln till sjön från olika källor. En annan bidragande faktor misstänks vara införandet av mört och gädda, arter som är omtyckta av fiskare.

Direktivet om farliga ämnen kräver att åtgärder vidtas mot sådana ämnen eller grupper av ämnen som finns med i förteckningen i direktivets bilaga. Oorganiska fosforföreningar finns med i förteckning II i denna bilaga, och medlemsstaterna åläggs att upprätta och genomföra program för en begränsning av föroreningar genom dessa ämnen. Programmen skall innehålla kvalitetsmål för fosfor och ett tillståndssystem för utsläppsnormer som grundar sig på dessa mål. I direktivet fastställs dessutom att tillämpningen av åtgärder enligt direktivet inte under några omständigheter, varken indirekt eller direkt, får leda till ökade vattenföroreningar (en så kallad moratoriebestämmelse).

Kommissionen anmälde 2002 Irland till EU-domstolen på grund av att direktivet om farliga ämnen (3) inte följdes. I anmälan hävdas bland annat att Irland inte hade fastställt kvalitetsmål för fosfor för de irländska sjöarna i enlighet med direktivet. Vattenkvaliteten i Lough Conn ansågs närmare bestämt vara tillfredsställande enligt den relevanta irländska lagstiftningen, medan kommissionen hävdade att sjöns vattenkvalitet hade försämrats, något som framgår tydligt av att fjällrödingen har dött ut, samt av att moratorie-bestämmelsen inte hade respekterats. Nu avvaktas domstolens beslut.

Kommissionen håller med ledamoten om att sjöar med arter som i likhet med fjällrödingen är känsliga för föroreningar måste skyddas från näringstillförsel. Det vill, förutom mot direktivet om farliga ämnen, rikta uppmärksamheten mot ramdirektivet om vattenpolitiken där ett omfattande skydd fastställs av alla vattenslag (floder, sjöar, kustfarvatten och grundvatten) som gäller alla källor som inverkar. I direktivet fastställs även ett bindande krav på att god kvalitet (”god status”) skall ha uppnåtts för alla vatten 2015. God status för ytvatten så som sjöar bedöms med hjälp av olika miljöparametrar (mikrofauna, mikroflora och fiskfauna) och endast mindre avvikningar är tillåtna från den ursprungliga statusen (mycket god status) till god status. Dessa rättsligt bindande försök till åtgärder kommer att vända tidigare negativa tendenser och återupprätta ett hållbart ekosystem med en lämplig mångfald och ett lämpligt fiskbestånd. Medborgare, frivilligorganisationer och övriga intresserade parter måste alla medverka i fastställandet av vilka åtgärder som är nödvändiga och kommer att ha en lagstadgad rätt att begära relevanta upplysningar, fakta och bakgrundsdokument.

(1) Rådets direktiv 76/464/EEG av den 4 maj 1976 om förorening genom utsläpp av vissa farliga ämnen i gemenskapens vattenmiljö, EGT L 129, 18.5.1976.

(2) Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område, EGT L 327, 22.12.2000.

(3) C-282/02.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/148

(2004/C 33 E/146)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1639/03

från Erik Meijer (GUE/NGL) till kommissionen

(16 maj 2003)

Ämne: Extra uppmärksamhet åt främjande av existensmöjligheter i områden där en stor del av befolkningen hör till folkgruppen romer

Är kommissionen medveten om att det kommer att finnas åtminstone tre till fyra miljoner människor som hör till folkgruppen romer bosatta inom EU efter de två förestående utvidgningarna och att dessa människor till stor del är koncentrerade inom de ekonomiskt svagaste regionerna, alltså områden med stor arbetslöshet och låg medelinkomst per capita?

Vad görs det till förmån för att det i de blivande medlemsstater som har största procentuella andelen romer, alltså Slovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien, från och med anslutningen kommer att användas medel från EU i tillräcklig grad för projekt avsedda att förbättra undervisningen, bostadsförhållandena, inkomstkällorna och de sociala förmånerna för de stora minoriteterna romer så att de som tillhör dessa minoriteter skall kunna leva som likvärdiga medborgare med likvärdiga möjligheter, utan att behöva emigrera?

Vad görs det till förmån för att förhållandena i de eftersatta regionerna i Slovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien där minoriteterna romer är koncentrerade skall förbättras med hjälp av medfinansiering ur EU-medel? Hur skall det undvikas att en stor del av dessa pengar går till de mest välmående och centrala regionerna, som försöker öka sitt försprång framför de andra delarna av de berörda medlemsstaterna?

Är de nuvarande bestämmelserna om initiativtagande samt medlemsstaternas eller de lägre myndigheternas beredvillighet att sörja för medfinansiering till hinder för att EU skall kunna ägna särskild uppmärksamhet åt romerna och de regioner där dessa merendels är bosatta? Vilka eventuella förändringar behövs för att dessa hinder skall kunna avlägsnas?

5.	Kommer detta problem att tas upp i samband med de beslut som återstår att fatta om i vilken omfattning EU-medel från och med 2006 skall ställas till förfogande och användas samt om hur detta skall ske?

Svar på fråga från Michel Barnier på kommissionens vägnar

(19 augusti 2003)

Enligt de uppskattningar som anges i kommissionens dokument om EU:s stöd till romerna i Central- och Östeuropa som offentliggjordes i maj 2002 kommer utvidgningen till 25 medlemsstater att leda till att den romska befolkningen i Europeiska unionen ökar med ca 1,5 miljoner personer. Om unionen utvidgas till att omfatta även Bulgarien och Rumänien skulle detta leda till att den romska befolkningen i unionen ökade med ytterligare ca 3 miljoner personer.

Kommissionen är besluten att se till att myndigheterna och andra relevanta aktörer i medlemsstaterna, de nya medlemsstaterna och kandidatländerna gör fullt bruk av de olika instrument som finns tillgängliga på gemenskapsnivå när det gäller de romska befolkningsgruppernas situation.

Unionen arbetar redan mycket aktivt på att förbättra situationen för de romska befolkningsgrupperna i Europa. Enbart under de tre senaste åren har mer än 77 miljoner euro tillhandahållits genom Phare-programmet till projekt till förmån för romerna i Bulgarien, Rumänien, Slovakien, Tjeckien och Ungern.

Liknande initiativ finansieras i de nuvarande medlemsstaterna, t.ex. Frankrike, Grekland och Spanien, genom Europeiska socialfonden, inbegripet gemenskapsinitiativet Equal och Europeiska regionala utvecklingsfondens stöd till investeringar. Stöd till projekt till förmån för romerna ges även genom andra gemenskapsprogram såsom Sokrates, Ungdom för Europa och gemenskapens åtgärdsprogram för att bekämpa diskriminering.

Efter de nya medlemsstaternas anslutning, vilken planeras äga rum i maj 2004, kommer Slovakien och Ungern att vara berättigade till stöd från Europeiska unionen inom ramen för strukturfonderna och Sammanhållningsfonden. Medel från program och projekt som finansieras genom dessa fonder kan användas till att bidra till en rad olika projekt till förmån för romerna, t.ex. på områdena utbildning och utveckling av företagande och infrastruktur.

I enlighet med principen om decentraliserad förvaltning av gemenskapens program åligger det myndigheterna i medlemsstaterna att välja ut de projekt som skall beviljas stöd. Detta sker dock först efter det att de breda strategiska målen för programmen överenskommits med kommissionen. Det åligger vidare de nationella myndigheterna att se till att de utvalda projekten bidrar till att möta behoven hos hela den berörda befolkningsgruppen i enlighet med programmet strategiska mål.

Efter anslutningen måste de nya medlemsstaterna även säkerställa förenlighet med rådets direktiv 2000/43/EG av den 29 juni 2000 om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung (1) och rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling (2).

På samma sätt kommer även Bulgarien och Rumänien att omfattas av gemenskapens sammanhållningspolitik när de ansluter sig samt vara skyldiga att iaktta gemenskapslagstiftningen i enlighet med de bestämmelser som gäller vid anslutningen.

(1) EGT L 180, 19.7.2000.

(2) EGT L 303, 2.12.2000.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/149

(2004/C 33 E/147)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1642/03

från Erik Meijer (GUE/NGL) till kommissionen

(16 maj 2003)

Ämne: Invånare i EU utsätts för ett amerikanskt system med poängräkning och förhandling i stället för faktautredning och normal straffrättspraxis

Händer det allt oftare att medborgare i EU:s medlemsstater utlämnas till Förenta staterna till följd av att de begått någon handling som anses straffbar i detta land samt att de som en följd av detta inte får möjlighet att vid en normal brottmålsprocess visa att de är oskyldiga utan utsätts för ”plea-agreement”, där straffmätningen sker med hjälp av ett slags poängräkning, utgående från de åtalades villighet att avlägga bekännelse samt på grundval av anmälan från eventuella andra gärningsmän?

Kan ni bekräfta att personer som inte medverkar vid detta förfarande betraktas som samarbetsovilliga så att de, om målen mot dem faktiskt går till rättegång, löper en stor risk att dömas till avsevärt strängare straff än de som utmäts vid ”plea-agreement”, så att ifrågavarande personer, fastän de är uppriktigt övertygade om sin oskuld, skräms att trots allt bekänna sig skyldiga?

3.	Leder detta amerikanska förfarande till att de advokater som anlitats av de misstänkta inte får tillfälle att föra en normal försvarstalan såsom det brukas i Europa, utan kan spela en roll endast vid förhandlingarna och bedömningen av riskerna?

4.	Vilka möjligheter finns det för att européer som är brottsmisstänkta i Förenta staterna kunde lagföras i EU enligt sitt eget bosättningslands lag och med stöd av amerikanskt bevismaterial, i stället för att de utlämnas till en stat som utgår från starkt avvikande rättsnormer?

5.	Kunde de enskilda medlemsstaterna eller EU som helhet taget stoppa utlämningarna till Förenta staterna, så länge som lagföringen i brottmål i detta land inte handlar om sanningssökande?

Källa: TV Nederland 3, aktualitetsprogrammet ”NOVA” den 3 maj 2003.

Svar från António Vitorino på kommissionens vägnar

(10 juli 2003)

1.	Kommissionen saknar statistik som gör det möjligt att fastställa huruvida alltfler medborgare i medlemsstaterna överlämnas till USA och gör s.k. plea bargaining, det vill säga erkänner sig skyldiga till brott i utbyte mot lindrigare straff.

Kommissionen har inte tillräckligt med uppgifter om USA:s rättssystem (lagstiftningens innehåll och dess praktiska tillämpning) för att kunna avgöra hur stor risken är för dem som inte gör upp med åklagaren att få strängare straff än de annars skulle ha fått. Under alla omständigheter är det extremt svårt att ge ett allmängiltigt svar på frågan, eftersom varje enskilt fall torde vara unikt.

3.	Kommissionen har inte tillräckligt med uppgifter om USA:s rättssystem för att kunna besvara parlamentsledamotens fråga.

Tre olika fall kan tänkas: a) EU-medborgaren i fråga befinner sig i den medlemsstat där han eller hon är medborgare. De flesta medlemsstater utvisar inte sina egna medborgare till USA. Bland dem som gör det finns det ett land som endast gör det på villkor att personen återsänds efter domen för att avtjäna straffet i hemlandet. Dessutom anpassas straffet vid behov till den medlemsstatens normer. b) EU-medborgaren i fråga befinner sig i en medlemsstat där han eller hon inte är medborgare, eller i tredje land. I detta fall är medborgarskapet inget hinder för utlämning till USA, men andra grunder för att vägra utlämning kan bli aktuella, särskilt sådana som finns i bilaterala utlämningsavtal. I framtiden, om överenskommelsen mellan EU och USA om utlämning träder i kraft, måste grunderna för att vägra utlämning i den överenskommelsen också beaktas. c) EU-medborgaren i fråga befinner sig i USA. I detta fall är det högst osannolikt att han eller hon skulle återsändas till den medlemsstat där han eller hon är medborgare för att ställas inför rätta där.

Enskilda medlemsstater kan eventuellt förhindra utlämning under de omständigheter som beskrivs i den skriftliga frågan. Det beror på innehållet i det tillämpliga bilaterala utlämningsavtalet. För närvarande saknar EU som organisation möjlighet till detta. Överenskommelsen mellan EU och USA om utlämning kommer, om och när det träder i kraft, att innehålla ett skäl i ingressen där det anges att EU och USA är ”medvetna om de bestämmelser i deras respektive rättssystem som garanterar rätten till rättvis rättegång för en utlämnad person, däribland rätten att få sin sak prövad av en opartisk domstol som upprättats enligt lag”. Man kan tänka sig att allvarliga brister i denna rätt i rättssystemet i en av de avtalsslutande parterna ger den andra parten rätt att anse att det brister i en väsentlig förutsättning för överenskommelsen och att det saknas skyldighet till utlämning.

En allmän debatt om frågan ägde rum i parlamentet den 3 juni 2003, och parlamentsledamoten hänvisas till de svar som lämnades i detta sammanhang. Rådet beslutade den 6 juni 2003 att bemyndiga ordförandeskapet att underteckna överenskommelserna, vilket skedde i Washington den 25 juni 2003.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/151

(2004/C 33 E/148)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1662/03

från Michl Ebner (PPE-DE) till kommissionen

(19 maj 2003)

Ämne: Differentierade vägavgifter

Medlemsstaterna uppmanas i punkt 54 i ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådet den 20 och 21 mars 2003 att uppnå en slutlig överenskommelse om direktivet om handel med utsläppsrätter.

Systemet med miljöpoäng som trädde i kraft 1993 löper ut i och med december månad 2003. De undersökningar som gjorts hittills har visat att de mål som fastställdes i det österrikiska anslutningsfördraget, nämligen att NOx-utsläppen skulle minska med 60 procent samt att antalet tunga transporter skulle begränsas (klausulen om 108 procent), inte kunnat uppnås under denna tidsperiod. Utsläppen skulle minskats med 60 procent men i stället har de bara minskat med 52 procent. Kommissionen och medlemsstaterna har klagat på att man i klausulen om 108 procent fastställde en kvalitativ målsättning om en allmän minskning av utsläppen i stället för att antalet genomfarter skulle registreras. Detta skulle kunna motarbetas med en differentierad vägavgift som bestraffar transportföretagen i relation till deras enskilda utsläppsmängder.

Vilka ekonomiskt och miljömässigt väl grundade alternativ erbjuder kommissionen för det fall klausulen om 108 procent avskaffas?

Instämmer kommissionen i synpunkten att en reglering av utsläppen genom införande av en differentierad avgift skulle vara till nytta?

Vilket slags stöd erbjuder kommissionen medlemsstaterna i detta avseende, särskilt de känsliga områdena i centrala Alperna?

Svar från Loyola de Palacio på kommissionens vägnar

(3 juli 2003)

Maxgränsen för antalet genomfarter per år — den så kallade 108 % -klausulen — har betraktats som en kraftig motsägelse till systemet med miljöpoäng, en uppfattning som bekräftas av parlamentets överenskommelse om att stryka den ur systemet (1). Klausulen är endast tillämplig när lastbilarnas totala miljöprestanda förbättras med mer än 8 % per år. Eftersom syftet med miljöpoängsystemet är att uppmuntra åkarna att använda mer miljövänliga lastbilar när de passerar Österrike är det svårt att motivera sanktioner för lastbilar som är ”för gröna”.

Beträffande målet med miljöpoängsystem som fastställs i artikel 11 i protokoll nr 9, skall de totala kväveoxidutsläppen minskas med 60 % under perioden 1 januari 1992 till 31 december 2003. Den 1 januari 1992 fanns teoretiskt sett 23 556 220 miljöpoäng tillgängliga för EU-15. Eftersom man enats om att varje miljöpoäng motsvarar en kväveoxidenhet kommer målet med miljöpoängsystemet att uppnås, i enlighet med protokoll nr 9, när 40 % av det totala antalet miljöpoäng (det vill säga 9 422 488 poäng) använts på ett kalenderår vilket kommer att vara fallet 2003.

När det gäller statistiken över kväveoxidutsläpp i Österrike skall den exakta procentandelen av de minskade kväveoxidutsläppen från lastbilar som passerar Österrike vägas mot flera faktorer, till exempel den mängd föroreningar som orsakas av den inhemska trafiken eller av andra transportfordon på vägarna än lastbilar, utsläpp från en välskött motor jämfört med en dåligt skött motor, de omständigheter under vilka körcyklarna för de nya motorerna tillverkats, etcetera.

I den nuvarande debatten om att förlänga miljöpoängsystemet har både parlamentet och rådet diskuterat möjligheten till ett förbud för de lastbilar som förorenar mest att åka igenom Österrike. Däremot skulle mer miljövänliga lastbilar, som EURO IV, undantas från miljöpoängen.

Utsläppen bör i första hand regleras genom lämpliga standarder i lagstiftningen (EURO-klassificering). Kommissionen tänker dessutom inom kort lägga fram ett sektorsbundet förslag till direktiv om vägavgifter som en ändring av direktiv 1999/62/EG (2).

Det är tänkt att direktivet skall bidra till att skapa rättvisa konkurrensvillkor på transportmarknaden och att de särskilda omständigheterna i känsliga områden och korridorer skall beaktas.

(1) Förslag från kommissionen, EGT 120 E, 24.4.2001, godkänt av Europaparlamentet den 1 september 2001.

(2) Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/62/EG av den 17 juni 1999 om avgifter på tunga godsfordon för användningen av vissa infrastrukturer, EGT L 187, 20.7.1999.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/152

(2004/C 33 E/149)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1663/03

från Joan Vallvé (ELDR) till kommissionen

(19 maj 2003)

Ämne: Stöd till grönsaksodling

I förslaget till rådets förordning om upprättande av gemensamma bestämmelser för direktstöd inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av stödsystem för producenter av vissa grödor (1) anges i artikel 53 (”Användning av mark för jordbruksändamål”) att jordbrukarna får använda sin mark för all jordbruksverksamhet utom för fleråriga grödor.

Detta innebär att de jordbrukare som hittills använt sin mark till jordbruksgrödor, och som när den nya förordningen trätt i kraft kommer att beviljas ett frikopplat stöd, kan använda marken till att odla grönsaker utan att förlora rätten till stöd.

Detta system kommer att leda till en allvarlig snedvridning av sektorn eftersom traditionella grönsaksproducenter, som inte uppbär något direktstöd, kommer att konkurrera med nya producenter som tidigare odlade jordbruksgrödor och som uppbär denna typ av stöd.

Dessutom måste man komma ihåg att den grönsaksproduktion som ägt rum på dessa marker enligt de aktuella förordningarna även kommer att kunna dra nytta av de medel som EU avsätter till frukt-och grönsakssektorn, som i sig är begränsade och som hädanefter skall fördelas mellan fler jordbrukare.

Denna situation är ännu mer förvånande om man beaktar att det i den tidigare versionen av reformförslaget, dvs. kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet av den 10 juli 2002 (2) under rubriken ”Systemets räckvidd” tydligt angavs att för närvarande ”finns det inga planer på att låta odling av frukt och grönsaker vara stödberättigade enligt det nya systemet”.

Dessutom ges varken i skälen eller i motiveringen till KOM(2003) 23 någon förklaring till varför man ändrat detta kriterium.

Varför har kommissionen beslutat föreslå att grönsaksodling på mark som, när reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken trätt i kraft kommer att vara stödberättigad, skall omfattas av frikopplat stöd?

Svar från Franz Fischler på kommissionens vägnar

(17 juni 2003)

Den 21 januari 2003 lade kommissionen fram ett förslag till reform av den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) (3) till rådet (jordbruk) och till parlamentet. Ett av förslagen till förordning handlar om fastställande av gemensamma bestämmelser för ordningar för direktstöd och införande av stödordningar för producenter av vissa grödor.

I artikel 53 i utkastet till förordning föreslås att det skall vara förbjudet att på mark som berättigar till direktstöd odla fleråriga grödor (t.ex. fruktträd, vin, växthusodlingar). Emellertid kommer icke-fleråriga frukter och trädgårdsodling att vara tillåtet på den typen av mark, enligt det förslag som för närvarande diskuteras i rådet och på parlamentet.

Flera representanter för traditionella frukt- och grönsaksodlare har redan uttryckt sin oro över att konkurrensen skall komma att snedvridas genom dessa bestämmelser.

På grund av svårigheten att genomföra kontroller skulle kommissionen hellre ha tillåtit odlingarna i fråga på den mark som berättigar till direktbetalningar, i stället för att förbjuda dem, vilket föreslås i meddelandet från juli 2002 om granskning efter halva tiden.

Den ledamot av kommissionen som ansvarar för jordbruk framhöll emellertid vid rådets möte (jordbruk) i Luxemburg den 8 april 2003 sin vilja att lösa problemet.

Vid rådsmötet meddelade han att den producent som får ett enhetsbidrag för hela jordbruksföretaget i princip bör fritt få besluta hur marken skall användas. Detta skulle dock i vissa områden kunna leda till konkurrensnackdelar för de traditionella frukt- och grönsaksproducenterna. Det verkar rimligt att garantera medlemsstaterna möjligheten att kunna förbjuda frukt- och grönsaksodling på den mark som berättigar till direktstöd.

(1) KOM(2003) 23 slutlig.

(2) KOM(2002) 394 slutlig.

(3) KOM(2003) 23 slutlig.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/153

(2004/C 33 E/150)

SKRIFTLIG FRÅGA P-1683/03

från Paulo Casaca (PSE) till kommissionen

(15 maj 2003)

Ämne: Förtydligande av rådets förordning (EG) nr 2340/2002

Rådets förordning (EG) nr 2340/2002 (1) följer inte kommissionens förslag vad gäller tillämpning av bestämmelserna enligt rådets förordning (EG) nr 2027/95 (2) av den 15 juni 1995, ändrad genom rådets förordning (EG) nr 149/1999 (3) av den 19 januari 1999 till vilken kommissionens hänvisar i sitt svar till skriftlig fråga E-1849/02 (4). Frågan gäller huruvida de brittiska och spanska fiskeflottornas fiskeansträngning efter vissa arter inom den del av ICES-område X eller CECAF 3.4 som lyder under Portugals överhöghet skall begränsas till noll.

I sitt svar till skriftlig fråga P-0026/03 (5) förklarar kommissionen att den åsyftade nollkvoten äger full giltighet, varav följer att ingen rättslig slutsats kan dras av utelämnandet av denna begränsning.

Anser inte kommissionen det nödvändigt i detta sammanhang att den klart och tydligt slår fast att begränsningen gäller, för att säkra att gemenskapslagstiftningen efterlevs och förhindra att den biologiska jämvikten hos fiskebestånden i de berörda områdena åsamkas obotliga skador? Risken att denna jämvikt rubbas är väl dokumenterad i den vetenskapliga litteratur som kommissionen förfogar över och redovisas tydligt i kommissionens förslag KOM(2002) 739.

Svar från Franz Fischler på kommissionens vägnar

(12 juni 2003)

När det gäller regleringen av fiskeansträngningen i ICES-område X, hänvisas parlamentsledamoten till kommissionens svar på de skriftliga frågan E-1849/02 från P. Casaca (6). Kommissionen vidhåller sitt ställningstagande i det svaret när det gäller tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 2340/2002 av den 16 december 2002 om fastställande för 2003 och 2004 av fiskemöjligheterna för djuphavsfisk.

I alla händelser bör det noteras att i bestämmelserna i den nya ordning som skall tillämpas i det som kallas ”västra vattnen” som för närvarande ligger hos rådet (7), kommer det att anges nya tillträdesvillkor för området i fråga.

(1) EGT L 356, 31.12.2002, s. 1.

(2) EGT L 199, 24.8.1995, s. 1.

(3) EGT L 18, 23.1.1999, s. 3.

(4) EUT C 28 E, 6.2.2003, s. 148.

(5) EUT C 222 E, 18.9.2003, s. 138.

(6) EUT C 28 E, 6.2.2003.

(7) KOM(2002) 739 slutlig.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/154

(2004/C 33 E/151)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1685/03

från Brigitte Langenhagen (PPE-DE) till kommissionen

(20 maj 2003)

Ämne: Digital färdskrivare

I förordning (EG) nr 2135/98 (1) beslutade man att införa en ny generation av digitala färdskrivare i Europeiska unionen. Denna förordning kan inte verkställas förrän man antagit och offentliggjort de tekniska specifikationerna i bilaga 1 B. Detta gjorde man i förordning (EG) nr 1360/2002 (2).

I den grundläggande förordningen (EG) nr 2135/98 finns det vissa tidsfrister för införandet av digitala färdskrivare. Dessa tidsfrister började löpa den dag då förordning (EG) nr 1360/2002 offentliggjordes. Tidsfristerna rör montering av digitala färdskrivare i nyregistrerade fordon (24 månader efter offentliggörandet enligt artikel 2.1 a), utfärdandet av förarkort på medlemsstaternas vägnar (21 månader efter offentliggörandet enligt artikel 2.2) samt beviljandet av typgodkännanden (12 månader efter offentliggörandet enligt artikel 2.3).

Anser kommissionen att dessa tidsfrister kan hållas i nuvarande läge? Hur tror kommissionen att situationen ser ut angående typgodkännanden? Vilka åtgärder kommer kommissionen att vidta om man inte kan bevilja något typgodkännande fram till den 5 augusti 2003? När kommer kommissionen att inleda ett medbeslutandeförfarande för att fastställa nya tidsfrister enligt artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2135/98 om man redan före den 5 augusti 2003 vet att man inte hinner bevilja några typgodkännanden förrän tidsfristen löper ut? Vilka alternativa åtgärder överväger kommissionen vidta för att garantera att den digitala färdskrivaren snart tas i bruk? Anser kommissionen att man kommer att hinna utfärda färdskrivarkort i tid till alla medlemsstater i Europeiska unionen?

Svar från Loyola de Palacio på kommissionens vägnar

(2 juli 2003)

Förfarandet vid typgodkännanden beskrivs i bilaga 1 B i kommissionens förordning (EG) nr 1360/2002 av den 13 juni 2002 om anpassning för sjunde gången till den tekniska utvecklingen av rådets förordning (EEG) nr 3821/85 om färdskrivare vid vägtransporter (2). Ett intyg om typgodkännande kan endast utfärdas om en tillverkare har ett säkerhetsintyg, ett funktionsintyg och ett intyg om driftskompatibilitet. För att få ett intyg om driftskompatibilitet måste tillverkarna gå igenom ett särskilt förfarande som kan ta flera månader. För närvarande har ingen tillverkare av färdskrivare och kort påbörjat ett förfarande om driftskompatibilitet. Det innebär att det förmodligen inte kommer att finnas några intyg om typgodkännande den 5 augusti 2003 (tolv månader efter offentliggörandet av kommissionens förordning (EG) nr 1360/2002). Kommissionen räknar emellertid med att det första typ godkännandet kommer att utfärdas före årets slut.

Införandet av digitala färdskrivare kommer troligtvis att försenas avsevärt i och med att kommissionen lägger fram ett förslag om en förlängning av tidsfristerna. Med tanke på det uppenbara missbruket av dagens analoga färdskrivare med negativa följder för trafiksäkerheten, anser kommissionen att de digitala färdskrivarna bör införas så snart som möjligt. Av den anledningen tänker kommissionen ompröva situationen när de första tillverkarna har fått ett typgodkännande år 2003.

Kommissionen stöder två projekt för att hjälpa medlemsstaterna att införa digitala färdskrivare före den 5 augusti 2004.

Det första projektet, på initiativ av det franska ministeriet för infrastruktur, transport och bostadsfrågor, behandlar utfärdandet av färdskrivarkort. Det är av största vikt för ett framgångsrikt införande av digitala färdskrivare att färdskrivarkorten utfärdas i tid. En av de viktigaste delarna i projektet är TACHOnet, ett system som möjliggör informationsutbyte mellan statliga förvaltningsenheter som ansvarar för utfärdandet av färdskrivarkort och kontrollsystemet för förarnas körtid och vila. Uppbyggnadsfasen av TACHOnet har nyligen avslutats. Medlemsstaterna kommer nu att påbörja genomförandefasen.

I det andra projektet, på initiativ av svenska Vägverket, behandlas rent allmänna genomförandefrågor som till exempel villkor för godkännande och instruktioner till arbetsgrupper, rekommendationer till transportföretag om uppgiftshantering och kontroller efter vägar och företagskontroller.

Dessa projekt kommer vara till stor hjälp för medlemsstaterna när de inför digitala färdskrivare.

(1) EGT L 274, 9.10.1998, s. 1.

(2) EGT L 207, 5.8.2002.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/155

(2004/C 33 E/152)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1702/03

från Laura González Álvarez (GUE/NGL) till kommissionen

(22 maj 2003)

Ämne: Miljöpåverkan från vägavsnitten Arenas-Molledo, Pesquera-Reinosa och underavsnittet Molledo-Pesquera på motorvägen Cantabria-Meseta (i spanska Kantabrien)

Linjedragningen för motorvägen Cantabria-Meseta, framför allt vägavsnitten Arenas-Molledo, Pesquera-Reinosa och Molledo-Pesquera har vållat oerhörd oro bland personer bosatta i omgivningen samt bland föreningar och medborgare överlag, på grund av att den inte tagit hänsyn till naturområden, framför allt Reserva Nacional de Saja och dessutom lett till att en viktig del av det historiska arvet inom området förstörts. Vid ett flertal tillfällen har det inte gått rätt till, såsom när arbetena med avsnittet Arenas-Molledo fortsatts fastän miljöstyrelsen (Dirección General de Calidad y Evaluación Ambiental) ännu inte sagt sitt i saken eller som när lantgårdar tagits i anspråk innan det kommit något besked om tvångsinlösen av dem.

Miljökonsekvensbedömningarna har inte varit särskilt omsorgsfullt gjorda och i fråga om vägavsnittet Corrales-Arenas de Iguña har det vid miljökonsekvensbedömningen kommit fram att det skulle leda till allvarliga skadeverkningar på miljön om projektet genomfördes, såsom redan blivit fallet när naturformationer som berget Fresneda, klyftdalen Muriago och Calzada Romana försvunnit.

Känner kommissionen till de ovan angivna omständigheterna? Vilka åtgärder avser kommissionen vidta för att garantera att gemenskapens miljölagstiftning efterlevs i det ifrågavarande fallet, närmare bestämt direktiv 85/337/EEG (1) om bedömning av inverkan på miljön och direktiv 92/43/EEG (2) om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter?

Svar från Margot Wallström på kommissionens vägnar

(14 juli 2003)

Kommissionen känner till de uppgifter som parlamentsledamoten hänvisar till inom ramen för motorvägsprojektet Cantabria-Meseta.

Denna väg var redan 1997 föremål för ett klagomål om den eventuella bristande tillämpningen av direktiv 85/337/EEG (3), om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt, ändrat genom direktiv 97/11/EG (4).

Vid handläggningen av ärendet har kommissionen bekräftat att de spanska myndigheterna hade genomfört en miljökonsekvensbedömning om detta projekt i enlighet med ovannämnda direktiv. Klagomålet har dock avskrivits.

De klagande har nyligen uttryckt sin oro om ändringen av vissa sträckningar av denna väg.

Ändringarna av en vägsträckning omfattas av bilaga II punkt 12 till ovannämnda direktiv 85/337/EEG. De projekt som anges i denna bilaga är de som avses i artikel 4.2 till det nämnda direktivet, som följaktligen skall vara föremål för en miljökonsekvensbedömning om medlemsstaterna anser att deras egenskaper kräver det.

Detta direktiv är av procedurmässig art och genom direktivet krävs att medlemsstaterna gör en miljökonsekvensbedömning om vissa projekt som skulle kunna leda till betydande negativa effekter för miljön. När bedömningen väl är genomförd skall den berörda myndigheten bestämma om projektet skall genomföras eller inte. Kommissionen har emellertid inte någon befogenhet att bestämma vilken konkret sträckning medlemsstaten skall välja. Detta val är helt och hållet de nationella berörda myndigheternas.

Enligt de tillgängliga uppgifterna går motorvägen vare sig över eller kantar något område som de spanska myndigheterna har föreslagit som område av gemenskapsbetydelse i enlighet med rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 (5).

Följaktligen och med hänsyn till det faktum att motorvägsprojektet har genomgått förordningsförfarandet om miljökonsekvensbedömning i enlighet med vad som fastställs genom ovannämnda direktiv har kommissionen inga befogenheter att ingripa i detta fall då den inte har kunnat fastställa att gemenskapsrätten överträtts.

(1) EGT L 175, 5.7.1985, s. 40.

(2) EGT L 206, 22.7.1992, s. 7.

(3) EGT L 175, 5.7.1985.

(4) EGT L 73, 14.3.1997.

(5) EGT L 206, 22.7.1992.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/156

(2004/C 33 E/153)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1712/03

från Stavros Xarchakos (PPE-DE) till kommissionen

(23 maj 2003)

Ämne: Gemenskapsstöd till projekt och inköp av fordon i Grekland

Finansierar EU (direkt eller indirekt, kostnadsfritt eller via lån från EIB) byggandet av de olympiska anläggningarna i Grekland eller byggande och färdigställande av projekt vars syfte är att underlätta genomförandet av OS 2004? Om så är fallet, är kommissionen nöjd med hur genomförandet av projekten framskrider?

Finansierar EU (återigen direkt eller indirekt, kostnadsfritt eller via lån) inköp av nya fordon (bussar och trådbussar) för de allmänna kommunikationerna i Aten eller i andra grekiska städer? Om så är fallet, borde inte detta anges (t.ex. genom skyltar) i de fordon som har inköpts med hjälp av gemenskapsmedel?

Svar från Michel Barnier på kommissionens vägnar

(4 juli 2003)

Unionen bidrar till vissa av de olympiska idrottsanläggningarna genom ett lån som tillhandahålls av Europeiska investeringsbanken, i synnerhet för renovering av den olympiska stadion i Maroussi och presscentrumet i närheten.

Unionen bidrar också till anläggningen av diverse allmänna kommunikationsmedel i Aten med ytterområden via Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF).

Det rör sig om följande projekt (de siffror som anges är ERUF:s vägledande bidrag):

—	Förlängning av den blå tunnelbanelinjen från försvarsministeriet till flygplatsen Spata (90 miljoner euro).

—	Anläggning av två spårvagnslinjer från Zappeion till Paleo Faliron och från Neo Faliron till Glyfada (173 miljoner euro).

—	Anläggning av pendeltågslinjen från flygplatsen Spata via Stavros till järnvägsknuten ”SKA” i närheten av Acharnes (342 miljoner euro).

—	Färdigställande av ringleden ”Attiki odos” från flygplatsen Spata via Stavros och de norra förorterna till Eleusina (476 miljoner euro).

—	Renovering av den gröna tunnelbanelinjen från Piraeus till Kifissia (42 miljoner euro).

—	Förnyelse av Atens buss- och trådbusspark (79 miljoner euro).

Syftet med dessa projekt är att bidra till modernisering och utvidgning av infrastrukturen i Grekland. Om de avslutas i tid kan de dock i stor utsträckning underlätta hanteringen av den förväntade trafikökningen i samband med Olympiska spelen. De grekiska myndigheterna prioriterar ett slutföranade av projekten i god tid före Olympiska spelen.

När det gäller samfinansieringen av förnyelsen av Atens buss- och trådbusspark gäller de vanliga kraven för information och publicitet.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/157

(2004/C 33 E/154)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1718/03

från Christopher Heaton-Harris (PPE-DE) till kommissionen

(23 maj 2003)

Ämne: Skydd av barn inom idrotten

Enligt Europaparlamentets och rådets beslut nr 291/2003/EG (1) inrättades Europeiska året för utbildning genom idrott 2004. Detta är ett välkommet initiativ från EU:s sida och det ger idrotts sektorn en viktig roll för främjande av fostran och hälsa inom EU.

Idrotten är ett synnerligen viktigt verktyg i samhällets och fostrans tjänst för de miljoner barn som varje dag bedriver någon form av idrott inom EU. Det är dock mycket viktigt att barnen i samband med all idrottsverksamhet och alla idrottsgrenar skyddas och respekteras som sig bör. Europeiska kommissionen torde känna till att ett ökande antal fall av att barn utnyttjas sexuellt, fysiskt och känslomässigt rapporteras inom idrotten. Har Europeiska kommissionen mot bakgrund av detta för avsikt att vidta några åtgärder för att bidra till ett bättre skydd av idrottande barn och ungdomar?

Kunde kommissionen ställa upp bakom ett förslag om miniminormer för att se till att idrottssektorn inom EU kan agera utgående från rapporter om utnyttjande för att skydda och garantera de barn och ungdomar som denna sektor har hand om?

Svar från Viviane Reding på kommissionens vägnar

(16 juli 2003)

Som frågeställaren mycket riktigt påpekar har 2004 utsetts till Europeiska året för utbildning genom idrott, för att framhålla idrottens fostrande och sociala värden i enlighet med Helsingforsrapporten (2) och Nicedeklarationen (3).

Syftet med Europeiska året för utbildning genom idrott är att stärka partnerskapet mellan utbildningsvärlden, sportvärlden och de offentliga myndigheterna för att bl.a. främja idrottande barns och ungdomars utbildning, hälsoskydd och omskolning. Dessutom kommer kommissionen som förberedande åtgärd på idrottsområdet att via budgetpost B3-1026 finansiera undersökningar av bl.a. de utbildningsmässiga konsekvenserna och idrottens jämviktsskapande betydelse för barn och ungdomar. Det sammantagna resultatet av dessa åtgärder kommer att hjälpa kommissionen att utveckla nya utbildnings- och ungdomsprogram. Vissa slutsatser kan också leda till bättre utnyttjande av idrottsevenemang inom annan gemenskapspolitik.

Beträffande frågeställarens andra fråga vill kommissionen framhålla att den är mycket oroad av detta problem. Rådets direktiv 94/33/EG av den 22 juni 1994 om skydd av minderåriga i arbetslivet (4) tar hänsyn till problemet med fysiska och känslomässiga övergrepp. I artikel 5 i direktivet föreskrivs det att medlemsstaterna ska fastställa arbetsvillkoren för barn, bl.a. när det gäller idrottsevenemang. Det ankommer således på medlemsstaterna att använda sig av direktivet för att ingripa när unga professionella idrottare är utsatta för risker.

Beträffande kampen mot sexuellt utnyttjande av barn på ett allmänt plan har olika EU-initiativ inletts. Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna förbjuder sexuellt utnyttjande av barn. Dessutom nådde man i rådet politisk enighet i oktober 2002 om ett rambeslut om bekämpande av sexuellt utnyttjande av barn och barnpornografi. EU finansierar också projekt för att bekämpa sexuellt utnyttjande av barn genom programmen AGIS och Daphne.

(1) EUT L 43, 18.2.2003, s. 1.

(2) Rapport från kommissionen till Europeiska rådet om hur man kan bevara den nuvarande uppbyggnaden av idrotten och upprätthålla idrottens sociala funktion inom gemenskapen, KOM(644)99, 1.12.1999.

(3) EUT C 80, 10.3.2001.

(4) EGT L 216, 20.8.1994.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/158

(2004/C 33 E/155)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1721/03

från Erik Meijer (GUE/NGL) till kommissionen

(23 maj 2003)

Ämne: Destinationer i Grekland har av järnvägsföretagen i andra EU-medlemsstater uteslutits från den internationella biljettförsäljningen

Känner kommissionen till att de direkta tågförbindelserna från Tyskland och Österrike till Grekland, vilka varit avbrutna under den tid det var krig på före detta förbundsrepubliken Jugoslaviens territorium, nu delvis är återställda? Det går dock inte att från andra länder reservera sittplats- eller sovvagnsbiljetter och de resande måste stiga om i Ljubljana eller Belgrad.

2.	Känner kommissionen till att bland annat de grekiska städerna Thessaloniki och Aten nyligen avförts från datorerna hos järnvägsföretagen i andra EU-medlemsstater efter det att de direkta förbindelserna återupptagits, så att det inte längre går att sälja tågbiljetter till dessa destinationer?

3.	Är kommissionen medveten om att det är till nackdel framför allt för landförbindelserna med staden Thessaloniki i norra Grekland att det inte längre går att få tag på normala internationella järnvägsbiljetter, eftersom Thessaloniki i motsats till Aten inte kan nås via färjeförbindelse med Italien?

Passar en sådan inskränkning av möjligheterna att anlita kollektiv landtrafik ihop med en tilltagande integration av det slag som utspelar sig mellan EU:s medlemsstater? Är det acceptabelt att försätta Grekland i en negativ särställning genom att låta landets förbindelser med omvärlden bli helt beroende av flyg och sjöfart?

5.	Kan kommissionen verka till förmån för att det åter skall bli möjligt att från andra medlemsstater köpa internationella järnvägsbiljetter till Thessaloniki?

6.	Är kommissionen beredd att verka till förmån för att man inom EU skall kunna fortsätta att köpa tågbiljetter eller på nytt kunna köpa sådana till åtminstone de största städerna, bland dem medlemsstaternas huvudstäder och de stora städerna med järnvägsknutpunkter närmast gränsövergångarna?

Svar från Loyola de Palacio på kommissionens vägnar

(9 juli 2003)

Kommissionen kände inte till de särskilda omständigheter som rådde när järnvägstjänsterna mellan Tyskland och Grekland återupptogs när konflikten i det forna Jugoslavien var över.

Kommissionen var inte heller medveten om att vissa destinationer i Grekland inte längre finns i de elektroniska platsreservationssystem som används av järnvägsföretag i Europa. På webbplatsen för det tyska järnvägsföretaget Deutsche Bahn (DB (1)) finns dock tidtabeller för resor mellan exempelvis München och Aten. Där finns ingen information om gällande biljettpriser och villkor, vilket tyvärr gäller många internationella tågresor. Det bör dock noteras att villkoren för marknadsföring och försäljning av tågbiljetter faller under det förvaltningsmässiga oberoendet för järnvägsföretagen enligt direktiv 91/440/EEC (2). Detta gäller när inte allmän trafikplikt föreligger eller avtal ingåtts enligt villkoren i förordning (EEG) nr 1191/69 (3).

Vidare anger kommissionen i arbetsprogrammet 2003 att den kommer att lägga fram ett förslag till förordning om passagerares rättigheter och skyldigheter i internationella järnvägstjänster. Förordningen kommer bland annat att behandla förhandsinformation till konsumenterna om resor, till exempel information om tidtabeller, biljettpriser och tillträdesvillkor för schemalagda internationella järnvägstjänster. Detta var en av de frågor som behandlades i det samrådsdokument som kommissionen tog fram 2002 för att skapa en omfattande översikt över aktuella problem som rör passagerares rättigheter och skyldigheter i internationella järnvägstjänster (4). Förslaget till förordning kommer därför att innehålla bestämmelser om krav på att man, om så begärs, måste föra in information om järnvägstjänster från andra järnvägsföretag i elektroniska platsreservationssystem. Kraven kommer att gälla på lika villkor och oavsett vem som äger reservationssystemen. Vidare blir järnvägsföretag som erbjuder passagerartjänster mellan större järnvägsstationer skyldiga att samarbeta och erbjuda passagerarna övergångsbiljetter inom ramen för ett enda transportavtal. Bestämmelserna förutsätter att de tekniska specifikationerna för driftskompatibilitet för passagerartelematik enligt direktiv 2001/16/EG (5) antas.

Slutligen hänvisar kommissionen till Internationella järnvägsunionens (UIC) initiativ att utveckla ett informationssystem över medlemmarnas samtliga järnvägstjänster. Enligt UIC har systemet, Merits, börjat användas 2003. UIC har dessutom börjat utveckla ett platsreservations- och biljettsystem, Prifis. Kommissionen kommer noggrant att följa hur detta platsreservationssystem genomförs, i synnerhet för att se till att det innehåller information om alla järnvägstjänster och att unionens konkurrensbestämmelser iakttas.

(1) Se http://www.bahn.de.

(2) Rådets direktiv 91/440/EEG av den 29 juli 1991 om utvecklingen av gemenskapens järnvägar EGT L 237, 24.8.1991, ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/12/EG av den 26 februari 2001, EGT L 75, 15.3.2001.

(3) Rådets förordning (EEG) nr 1191/69 av den 26 juni 1969 om medlemsstaternas åtgärder i fråga om allmän trafikplikt på järnväg, väg och inre vattenvägar, EGT L 156, 28.6.1969, ändrad genom rådets förordning (EEG) nr 1893/91 av den 20 juni 1991, EGT L 169, 29.6.1991.

(4) Hela texten finns på http://europa.eu.int/comm/transport/rail/passenger/doc/cd-en.pdf.

(5) Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/16/EG av den 19 mars 2001 om driftskompatibiliteten hos det transeuropeiska järnvägssystemet för konventionella tåg, EGT L 110, 20.4.2001.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/160

(2004/C 33 E/156)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1725/03

från Reimer Böge (PPE-DE) till kommissionen

(23 maj 2003)

Ämne: Finansiering av övervakningssystemet VMS för fiskefartyg

Enligt artikel 22 i förordning (EG) nr 2371/2002 (1) skall utan undantag varje fiskefartyg vara utrustat med ett fungerande system för satellitspårning (”Blue Box”). Detta krav gäller från och med den 1 januari 2004 för fartyg vilkas största längd överstiger 18 meter och från och med den 1 januari 2005 för fartyg vilkas största längd överskrider 15 meter.

För fiskefartyg vilkas största längd överstiger 24 meter och som redan från och med juli 1998 obligatoriskt skall vara anslutna till övervakningssystemet VMS ersattes efter ansökan anskaffningskostnaderna till 100 procent av Europeiska unionen. För fartyg vilkas största längd inte överstiger 24 meter föreskrivs det däremot endast ett bidrag på 25 procent av anskaffningskostnaderna inom ramen för FIFU (det finansiella instrumentet för utveckling av fisket). Till detta kommer driftskostnader på upp till 500 euro om året, vilket innebär en ytterligare belastning för yrkesfiskarna.

Kan kommissionen, bortsett från att det ställer sig svårt att motivera en sådan extra utgift för fiskefartyg som bedriver kustnära fiske och fiske dagtid, ge besked om huruvida kommissionen är beredd att rätta till problemet med att fartyg på under 24 meter uppenbart missgynnas i samband med anskaffningen av (”Blue Box”), något som kommissionen kunde göra exempelvis genom en ändring av förordningen, genom stöd till motsvarande initiativ i budgetförfarandet eller genom att EU skulle ta del av medlemsstaternas övervakningskostnader, så att det också skulle bli möjligt att betala ut ersättning för satellitövervakningsutrustning som installerats under 2003 samt 2004?

Svar från Franz Fischler på kommissionens vägnar

(11 juli 2003)

Kommissionen delar naturligtvis uppfattningen att alla fiskare skall behandlas lika i samband med att övervakningssystemet Vessel Monitoring System (VMS) utvidgas till att även omfatta mindre fartyg.

Det är inte korrekt uppfattat att utrustningen på större fartyg finansierades till 100 % och att utrustningen på mindre fartyg endast finansieras till 25 %. I fråga om de fartyg som redan omfattas av VMS betalades det ut ett stöd, upp till ett visst högsta belopp, i proportion till anskaffningskostnaderna. Denna övre gräns var 3 400 euro under 1999 och 2000.

För fartyg under 24 meter kommer kommissionen att bevilja stöd på villkor som liknar de som tidigare gällde för större fartyg, med hänsyn tagen till gällande budgetramar.

(1) EGT L 358, 31.12.2002, s. 59.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/160

(2004/C 33 E/157)

SKRIFTLIG FRÅGA P-1729/03

från Roger Helmer (PPE-DE) till kommissionen

(19 maj 2003)

Ämne: Försäkring av motorfordon i Litauen

Kan kommissionen uppge om förberedelser gjorts för att Litauen skall kunna uppfylla EU:s normer för försäkring av motorfordon, särskilt det första direktivet om försäkring av motorfordon, enligt vilket varje försäkringsbrev som utfärdats inom EU skall omfatta den miniminivå av försäkringsskydd som i lag krävs i varje annat EU-land?

För närvarande tillämpar alla EU-medlemsstater gröna-kort-systemet för försäkring av motorfordon, vilket innebär att ett standardiserat minimiförsäkringsskydd erbjuds inom hela EU. Samtliga medlemsstater har också undertecknat det multilaterala garantiavtalet, vilket strikt taget betyder att ett grönt kort inte behövs för inresa i en annan EU-medlemsstat. Kan kommissionen meddela om Litauen kommer att tillämpa grönakort-systemet när landet blir fullvärdig medlem i EU? Kan kommissionen också uppge om Litauen kommer att underteckna det multilaterala garantiavtalet?

Svar från Frits Bolkestein på kommissionens vägnar

(10 juni 2003)

Enligt kommissionens senast inhämtade information har Litauen ännu inte helt infört EU:s bestämmelser om försäkring av motorfordon. Enligt den information som lämnats av de litauiska myndigheterna håller man på att utarbeta ett utkast till lagstiftning, som skall inlemma det första direktivet om försäkring av motorfordon 72/166/EEG (1), som nämns av parlamentsledamoten liksom övriga tre motorfordonsdirektiv (84/5/EEG (2), 90/232/EEG (3) och 2000/26/EG (4)), och detta utkast bör snart kunna underställas de nationella lagstiftande myndigheterna.

Litauen är ännu inte part i det avtal mellan de nationella försäkringsbyråerna i medlemsstaterna inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och övriga associerade stater, som slöts i enlighet med principerna i artikel 2.2 i första motorfordonsdirektivet ovan. Litauen förväntas dock tillträda avtalet i en nära framtid och under alla omständigheter före anslutningsdagen.

Litauen måste liksom övriga kandidatländer fullständigt införliva EU:s försäkringslagstiftning, vari ingår direktiven gällande försäkring av motorfordon, före anslutningsdagen. Kommissionen kommer att fortsätta övervaka denna process och i all synnerhet kontrollera att alla villkor uppfylls som krävs för att avskaffa försäkringskontrollerna vid gränserna. Vid behov kommer kommissionen att vidta nödvändiga åtgärder för att se till att systemet fungerar väl.

(1) Rådets direktiv 72/166/EEG av den 24 april 1972 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet, EGT L 103, 2.5.1972.

(2) Rådets andra direktiv 84/5/EEG av den 30 december 1983 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om ansvarsförsäkring för motorfordon, EGT L 8, 11.1.1984.

(3) Rådets tredje direktiv 90/232/EEG av den 14 maj 1990 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon, EGT L 129, 19.5.1990.

(4) Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG av den 16 maj 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om ansvarsförsäkring för motorfordon samt om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (fjärde direktivet om motorfordonsförsäkring), EGT L 181, 20.7.2000.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/162

(2004/C 33 E/159)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1737/03

från Jorge Hernández Mollar (PPE-DE) till kommissionen

(26 maj 2003)

Ämne: Sjötransport av jordbruksprodukter från Almería (Spanien)

Skeppsklarerare, jordbruksexportörer och hamnmyndigheten i Almería har beslutat att snarast undersöka kostnaderna för en förbindelse mellan Almería och den nederländska hamnstaden Rotterdam. Genom upprättandet av denna sjöfartsförbindelse kommer jordbrukare i Almería att kunna börja exportera frukt och grönsaker i november detta år.

Förslaget innebär att ett fartyg lastat med åttio lastbilar skulle avgå från hamnen i Almería en gång i veckan, från november till mars. Från hamnen i Rotterdam skulle varorna fraktas vidare på landsväg inom en radie på 350 km (norra Frankrike, Belgien och Tyskland).

Om detta innovativa förslag genomförs skulle det underlätta exporten av jordbruksprodukter från Almería till övriga Europa och minska lastbilstrafiken på vägarna i centrala Europa. Anser inte kommissionen att man borde bidra genom ett nära samarbete så att detta projekt för sjötransport av jordbruksprodukter från Almería till hamnen i Rotterdam kan genomföras?

Svar från Loyola de Palacio på kommissionens vägnar

(2 juli 2003)

Kommissionen har som vedertagen policy att stödja närsjöfart som ett komplement och alternativ till vägtransporter. Om ett större antal transporter går med närsjöfart undviks flaskhalsar och trafikstockningar i vägnätet och dessutom bidrar det till att miljö- och säkerhetsmål uppnås. Närsjöfart kan alltså spela en stor roll när det gäller att uppnå de politiska målen i kommissionens vitbok om den europeiska transportpolitiken för 2010 (1).

Mot denna bakgrund välkomnar kommissionen att exportörer och importörer av jordbruksprodukter och hamnmyndigheterna i Almeria vill undersöka om närsjötransporter kan bli ett alternativ till den allmänna vägtransporttrenden för export av jordbruksprodukter från Spanien till Beneluxländerna, Tyskland och Frankrike.

Kommissionen ser fram emot resultaten av undersökningen som skall visa om den planerade tjänsten är praktiskt genomförbar och ekonomiskt försvarbar. I samband med detta kommer säkert faktorer som frekvens, regelbundenhet, returlast och typ av fartyg och last (lastbilar med eller utan chaufför, containrar, bytesobjekt) att utvärderas noggrant.

I detta sammanhang vill kommissionen påminna om att det nya Marco Polo-programmet beräknas antas i juli 2003. Parterna uppmanas att genomföra förslagen så snart som möjligt efter antagandet. Programmets mål är att flytta internationella godstransporter inom alla marknadssegment från vägarna till närsjöfarten, järnvägarna och de inre vattenvägarna. Om programmet antas kommer det att gälla från 2003 till 2010 med en uppmaning om nya förslag varje år. Mer information finns på Marco Polo-programmets nya webbplats och helpdesk ”http://europa.eu.int/comm/transport/marcopolo/index_en.htm” samt ”tren-marco-polo@cec.eu.int”.

(1) KOM(2001) 370 slutlig.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/163

(2004/C 33 E/160)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1740/03

från Salvador Garriga Polledo (PPE-DE) till kommissionen

(26 maj 2003)

Ämne: Resultat efter den inledande etappen för det europeiska extrajudiciella nätverket (EEJ-Net)

Försöksperioden för det europeiska extrajudiciella nätverket (EEJ-Net), som inleddes den 16 oktober 2001, har förlängts med ett år. Under detta år har sjutton länder deltagit (alla medlemsstater plus Norge och Island).

Genom detta nätverk skapas större möjligheter för europeiska konsumenter att tillgå mer lämpade sätt för alternativ tvistlösning, vilket innebär att de inte behöver vända sig till de vanliga rättsinstanserna och att de kan undvika de erkänt långa tidsfristerna och väntetiderna.

Kan kommissionen redovisa de viktigaste slutsatserna i den rapport som lades fram efter denna första försöksperiod och ange om resultaten tyder på att man bör inrätta ett europeiskt register över företag som uppfyller kraven på god företagssed och som är anslutna till systemet med alternativ tvistlösning i enlighet med förslaget inom ramen för nätverket EEJ-Net och uttalandena från gruppen av regeringsexperter?

Svar från David Byrne på kommissionens vägnar

(23 juli 2003)

Det europeiska extrajudiciella nätverket (EEJ-Net) syftar till att hjälpa konsumenter att lösa gränsöverskridande tvister där ekonomiska intressen står på spel. EEJ-Net erbjuder konsumenterna information och hjälp att lösa sådana tvister genom lämplig alternativ tvistlösning utanför domstol. För att uppnå detta mål har 17 s.k. clearinghus upprättats i varje medlemsstat samt i Norge och Island.

Pilotfasen av EEJ-Net inleddes den 16 oktober 2001 och från början deltog åtta medlemsstater samt Norge och Island. De återstående sju medlemsstaterna (1) integrerades under 2002. Pilotfasen skulle egentligen ha avslutats i slutet av oktober 2002 men man beslutade att förlänga den till 2003. En expertgrupp bestående av företrädare för regeringarna och clearinghusen under ledning av kommissionen ansåg att detta skulle gynna utvecklingen av nätverket, eftersom en rad clearinghus blev fullt funktionsdugliga först flera månader efter det officiella startdatumet. Denna extra period ger clearinghusen mer tid att testa sina system, förbättra samordningen och fullt ut införa tekniska stödverktyg (t.ex. webbplatsen och en databas för klagomålshantering).

Statistiken för cleringhusens verksamhet från den 16 oktober 2001 till den 31 mars 2003 är uppmuntrande. Under denna period tog clearinghusen emot totalt 2 182 klagomål. Antalet klagomål ökade kraftigt under periodens sista sex månader efterhand som nätverket blev mer och mer etablerat. Det är tydligt att nätverket uppfyller målsättningarna och är till verklig nytta för många konsumenter.

Den 10 och 11 juni 2003 hölls en konferens för att utvärdera nätverket i vilken alla berörda parter samt företrädare för Europaparlamentet deltog. I en av konferensens workshoppar utvecklades frågan om att främja utvecklingen av flera alternativa tvistlösningar. Man diskuterade inte upprättandet av ett europeiskt register för bästa praxis för företag som deltar i förfarandet för tvistlösning, men man underströk dock fördelarna med att ha någon form av certifieringssystem för att säkra konsumenternas förtroende. Denna fråga kommer att undersökas närmare som en del i den framtida utvecklingen av nätverket.

Kommissionen kommer att utvärdera nätverket fullt ut i en rapport som kommer att läggas fram för Europaparlamentet och rådet i slutet av 2003.

(1) Tyskland, Grekland, Spanien, Frankrike, Irland, Italien och Nederländerna.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/164

(2004/C 33 E/162)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1748/03

från Proinsias De Rossa (PSE) till kommissionen

(26 maj 2003)

Ämne: Obligatorisk provning av personbilar

Kan kommissionen ange vilken situationen är beträffande medlemsstaternas införlivande av rådets direktiv 1996/96/EG (1) om obligatorisk provning vartannat år av personbilar som är äldre än fyra år. Har kommissionen planer på att se över direktivet?

Svar från Loyola de Palacio på kommissionens vägnar

(27 juni 2003)

Provningen av motorfordons trafiksäkerhet inom unionen styrs av rådets direktiv 96/96/EG av den 20 december 1996 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om provning av motorfordons och tillhörande släpfordons trafiksäkerhet, vilket numera även omfattar provning av personbilar och lätta lastbilar och noggrant anger testkraven för fordonens bromsar och avgasutsläpp.

Idag har samtliga medlemsstater och kandidatländer införlivat och verkställt direktivet och därmed infört provning av personbilar i sina nationella program för provning av motorfordons trafiksäkerhet i enlighet med det ändrade direktivet 96/96/EG (2). I direktivet specificeras minimivärden och vissa medlemsstater ställer även hårdare krav vid besiktning, kräver tätare besiktningar eller låter besiktiga ett större antal olika typer av fordon, som till exempel motorcyklar.

Det senaste årtiondet har avsevärda framsteg gjorts i fråga om standarder för fordonskonstruktion, särskilt för elektroniska kontrollsystem. Kommissionen arbetar nu på hur kraven på provning av trafiksäkerhet kan utvecklas i framtiden. Som ett steg framåt i denna utveckling kommer kommissionen snart att inleda en undersökning om framtida alternativ för kontroll av fordonstrafiksäkerhet där man beaktar frågor som komplexiteten i dagens fordonssäkerhet och miljökontrollsystem och hur dessa förväntas utvecklas i framtiden. Man kommer även att beakta utvecklingen på andra områden, till exempel i fråga om ”ömsesidigt erkännande”, samt om kvalitetssäkringssystem är möjliga i vissa fall.

Efter resultatet av undersökningen, som förmodligen kommer att ta två år att genomföra, kommer kommissionen att ta ställning till om en ändring av direktivet om provning av motorfordons trafiksäkerhet är nödvändig.

(1) EGT L 46, 17.2.1997, s. 1.

(2) EGT L 48, 17.2.2001.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/165

(2004/C 33 E/163)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1757/03

från Juan Ojeda Sanz (PPE-DE) till kommissionen

(27 maj 2003)

Ämne: Eventuellt maktmissbruk

Under de senaste dagarna har det åter skett incidenter vid gränsen av Portugals territorialvatten när spanska fiskebåtar har trängt in på dessa vatten. Dessa intrång, som tyvärr sker med jämna mellanrum, besvaras med eldgivning från de portugisiska myndigheternas sida, liksom med annat fullständigt oproportionerligt bruk av våld. Detta mellan två grannländer och tillika EU-medlemsstater.

Mot bakgrund av det ovannämnda och av artikel 49 i EU:s stadga om grundläggande rättigheter, vilken avser principerna om legalitet och proportionalitet i fråga om brott och straff, ställs följande fråga: Anser kommissionen att den intensitet som intrången besvaras med står i proportion till brottet? Hur anser kommissionen i annat fall att man skulle kunna förhindra detta maktmissbruk inom EU?

Svar från Franz Fischler på kommissionens vägnar

(8 juli 2003)

Kommissionen har ingen detaljerad information om den situation som parlamentsledamoten beskriver.

Det bör påpekas att medlemsstaterna, enligt artikel 24 i rådets förordning (EG) nr 2371/2002 av den 20 december 2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken (1), är skyldiga att vidta de åtgärder i fråga om inspektioner och genomförande som krävs för se till att den gemensamma fiskeripolitikens regler följs i respektive länder och i de vatten som ligger under deras överhet eller jurisdiktion. Enligt artikel 25 i samma förordning är medlemsstaterna också skyldiga att vidta de åtgärder som krävs, vilket även kan innebära att i enlighet med den nationella lagstiftningen inleda administrativa eller rättsliga förfaranden gentemot ansvariga fysiska eller juridiska personer i de fall där den gemensamma fiskeripolitikens regler inte följts. Medlemsstaterna är också skyldiga att vidta omedelbara åtgärder för att se till att sådana fartyg, fysiska eller juridiska personer som ertappats på bar gärning, enligt vad som sägs i rådets förordning (EG) nr 1447/1999 (2), inte kan fortsätta med sin olagliga verksamhet.

Påföljderna måste naturligtvis tillämpas utan att man bryter mot principerna i Stadgan om de grundläggande rättigheterna, vilket parlamentsledamoten mycket riktigt påpekar.

Eftersom kommissionen inte har någon detaljerad information kan den inte ge något svar på parlamentsledamotens sista fråga.

(1) EGT L 358, 31.12.2002.

(2) Rådets förordning (EG) nr 1447/1999 av den 24 juni 1999 om att upprätta en förteckning över sådana beteenden som utgör allvarliga överträdelser av den gemensamma fiskeripolitikens bestämmelser EGT L 167, 2.7.1999.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/166

(2004/C 33 E/164)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1759/03

från Ioannis Marínos (PPE-DE) till kommissionen

(27 maj 2003)

Ämne: Korruption inom den offentliga förvaltningen

Enligt vad som nyligen stått att läsa i grekisk press (bl.a. i dagstidningen Ta Nea, den 10 maj 2003) är körkortsproven för bil, motorcykel och tunga fordon i Grekland till stor del inte att lita på. I samma tidningar har det vidare nämnts att tjänstemän tar emot pengar för att utfärda körkort, oberoende av vilket resultat förarkandidaterna har haft på proven, och i vissa fall t.o.m. utan att deras kunskaper ens har prövats. Trots att det under endast en månad har skett två stora olyckor i Tempedalen och vid Aliakmonas, med nästan 40 döda sammanlagt, publicerar grekiska massmedia dagligen fakta som visar på att en mängd farliga och fellastade lastbilar, tunga fordon som överträder hastighetsbegränsningarna och uråldriga skolbussar kör omkring på de grekiska vägarna.

Vad anser kommissionen om säkerheten på de grekiska vägarna? Vad anser den om de grekiska körkorten, med tanke på att dessa gäller i alla EU-länder och ser ut som det välbekanta rosa gemenskapskörkortet? Borde inte förarens blodgrupp anges på körkorten? Har kommissionen gjort någon egen studie, eller har den några nya uppgifter om korruptionen inom den offentliga förvaltningen i de 15 EU-medlemsländerna, och om så är fallet, vad säger dessa uppgifter?

Svar från Loyola de Palacio på kommissionens vägnar

(3 juli 2003)

Kommissionen beklagar de två allvarliga olyckor som inträffat på senare tid i Grekland. Även om det stämmer att Grekland under det senaste tio åren inte gjort särskilt stora framsteg på väg säkerhetsområdet i jämförelse med övriga medlemsstater, visar siffrorna för de senaste två åren ändå en betydande minskning av antalet dödade per år.

Grekland har på ett korrekt sätt införlivat rådets direktiv 91/439/EEG av den 29 juli 1991 om körkort (1). Ett rättsligt förfarande som kommissionen inlett på grund av bristande förenlighet har kunnat avslutas då Grekland ändrat sin lagstiftning på ett tillfredsställande sätt.

Kommissionen har inte fått några uppgifter om att det förkommer korruption i samband med körkortsprov. Kommissionen har därför inte inlett några undersökningar och saknar tillgång till exakta uppgifter, även om ämnet ibland tagits upp till diskussion i expertgrupperna. Kommissionen har i samband med dessa diskussioner fått kännedom om enstaka fall av korruption i medlemsstaterna, men det är medlemsstaterna själva som har ansvaret för att bekämpa den. Om kommissionen skulle få konkreta bevis på förekommande och upprepad korruption kan den dock överväga att vidta åtgärder i enlighet med fördragens bestämmelser om bristande tillämpning av direktivet. Kommissionen kommer i alla händelser att ta upp saken med de grekiska myndigheterna för att räta ut alla frågetecken.

När det gäller att ange förarens blodgrupp på körkortet är detta för närvarande inget krav enligt direktiv 91/439/EEG. Medlemsstaterna har dock möjlighet att införa nationella bestämmelser om sådana uppgifter, förutsatt att körkortsinnehavaren uttryckligen och skriftligen ger sitt samtycke, då skyddet av personuppgifter måste upprätthållas.

(1) EGT L 237, 24.8.1991.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/167

(2004/C 33 E/165)

SKRIFTLIG FRÅGA P-1762/03

från Adriana Poli Bortone (UEN) till kommissionen

(21 maj 2003)

Ämne: Diskriminering mellan dem som lastar och lossar gods i Grekland

Med tanke på de många klagomål som har inkommit vill jag upplysa kommissionen om att det i Grekland finns en lag från 1949 (lag nr 1254) som fortfarande reglerar arbetet med att lasta och lossa gods. Enligt denna lag måste den som vill ägna sig åt lastnings- och lossningsarbeten vara införd i ett särskilt yrkesregister. Det saknas dock tydliga regler för detta yrkesregister, och det förvaltas av en förening som enligt uppgift ofta diskriminerar mellan de sökande.

Kan kommissionen meddela om detta system är förenligt med de nuvarande bestämmelserna om den gemensamma marknaden?

Svar från Loyola de Palacio på kommissionens vägnar

(20 juni 2003)

Kommissionen vill påpeka för ledamoten att den allmänna regeln är och att rättsläran säger att en tjänsteleverantör har rätt att själv avgöra vem han vill anställa.

Kommissionen har efter informella kontakter med de grekiska myndigheterna fått veta att lag 1254/1949 i sig inte tillåter den typ av diskriminering som ledamoten beskriver i sin fråga.

Däremot vill kommissionen uppmana ledamoten att komma med fler upplysningar som kan leda till att diskriminering och oegentligheter till följd av tillämpningen av lag 1254/1949 kan upptäckas. I så fall är kommissionen beredd att undersöka frågan närmare för att bedöma vilka åtgärder som bör vidtas.

Hur som helst vill kommissionen påminna ledamoten om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om tillträde till marknaden för hamntjänster, som syftar till att skapa rättvisa konkurrensvillkor på området och garantera ett fullständigt iakttagande av fördragets bestämmelser för alla berörda parter — hamnarbetare, tjänsteleverantörer och hamnanvändare.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/167

(2004/C 33 E/166)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1765/03

från Alexandros Alavanos (GUE/NGL) till kommissionen

(28 maj 2003)

Ämne: Avskedanden vid Schiesser-Palco

Företaget Schiesser-Palcos beslut att den 30 maj 2003 lägga ner sin grekiska produktionsenhet och omlokalisera verksamheten till Bulgarien ställer mer än 500 personer utan arbete. De flesta av dem är kvinnor som efter tiotals år av arbete vid företaget kommer att ha svårt att hitta ett nytt arbete. Företaget har vidare fått del av EU-finansierade program, men trots detta redan tidigare avskedat 360 personer under de senaste tre åren.

1.	Vilka EU-finansierade program har Schiesser-Palco fått del av? Är något av dem förbundna med krav på att bevara antalet arbetstillfällen?

2.	Har kommissionen med tanke på att Schiesser-Palco tills helt nyligen drev verksamhet i flera EU-länder, föreslagit inrättande av ett europeiskt företagsråd för samråd med arbetstagarna i enlighet med direktiv 94/45/EG (1)?

Svar från Anna Diamantopoulou på kommissionens vägnar

(16 juli 2003)

Företaget Schiesser-Palco har inte fått medel från Europeiska socialfonden inom ramen för något operativt program under perioden 2000-2006.

Beträffande tillämpningen av rådets direktiv 94/45/EG av den 22 september 1994 om inrättandet av ett europeiskt företagsråd eller ett förfarande i gemenskapsföretag och grupper av gemenskapsföretag för information till och samråd med arbetstagare, vill kommissionen framhålla följande: Förhandlingar om att inrätta denna instans kan inledas endast efter en skriftlig begäran från 100 arbetstagare eller deras representanter från minst två medlemsstater, eller på initiativ av den centrala ledningen inom de berörda koncernerna. Kommissionen kan alltså inte ta initiativ till sådana förhandlingar, där det bara krävs att de som har rättigheter enligt direktivet visar intresse för det.

(1) EGT L 254, 30.9.1994, s. 64.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/168

(2004/C 33 E/167)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1769/03

från Dominique Vlasto (PPE-DE) till kommissionen

(28 maj 2003)

Ämne: Ersättning ur IOPC för skador till följd av olyckan med tankern Prestige

Prestige gick under den 13 november 2002. Den 9 maj tillkännagav IOPC-fonden att de som drabbats av oljeföroreningar till följd av detta inledningsvis skulle få ersättning för 15 procent av det uppskattade värdet på de skador som de lidit. De totala kostnaderna för dessa skador närmar sig 1 miljard euro.

Frågeställaren delar den indignation de skadelidande personerna känner, när de sex månader efter att katastrofen inträffat får en löjligt liten ersättning för de skador som de lidit och de insatser som de gjort. Kommissionen hade i lagstiftningspaketet Erika II föreslagit att det skulle inrättas en fond för ersättning av skada orsakad av förorening genom olja i europeiska vatten, den så kallade COPE-fonden. Denna text antogs av Europaparlamentet vid första behandlingen i juni 2001 och har sedan dess blockerats av rådet.

1.	Kan kommissionen ange om det gjorts några framsteg med avseende på detta förslag?

Då ersättning skall betalas för skadorna till följd av Prestige kommer medlemsstaternas skattebetalare att få betala återstoden av det belopp som skall ersättas. Om man haft COPE-fonden att anlita hade man kunnat undvika en sådan skandalös situation. COPE-fonden har emellertid inte inrättats till följd av att den blockerats i rådet. Kan kommissionen föreslå några alternativa lösningar?

För närvarande pågår förhandlingar inom IOPC-fonden (den internationella fonden för ersättning av skada orsakad av förorening genom olja) om hur mycket som skall betalas ut i ersättning och hur det skall gås till väga vid utbetalning av ersättning för skador som orsakats av förorening genom olja. Anser kommissionen att det räcker med att den övre gränsen för ersättningarna ur IOPC-fonden höjs?

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/168

(2004/C 33 E/168)

SKRIFTLIG FRÅGA P-1771/03

från Jean-Pierre Bébéar (PPE-DE) till kommissionen

(21 maj 2003)

Ämne: Internationella konventionen om upprättandet av en internationell fond för ersättning av skada orsakad av förorening genom olja (IOPC) — havsföroreningar

Mot bakgrund av det förslag till ytterst blygsam ersättning som lagts fram på grundval av IOPC i samband med Prestige-olyckan, ställer jag och många andra sig frågan vilken den verkliga nyttan är med denna fond.

För att råda bot på bristerna i IOPC önskar kommissionen inrätta en fond på en miljard euro avsedd att ge ersättning till olika offer för oljefartygsförlisningar.

Om en dylik fond inte kan tillskapas på internationell nivå ämnar då kommissionen föreslå att inrätta något i stil med vad USA redan åstadkommit för skydda sina kuster?

Vilka bestämmelser kommer att gälla, hur sker finansieringen, vilket är tidsperspektivet och vilket ansvar kommer medlemsstaterna att bära för att inrätta en dylik fond?

Gemensamt svar

på de skriftliga frågorna E-1769/03 och P-1771/03

ingivet av Loyola de Palacio för kommissionen

(20 juni 2003)

Kommissionen delar ledamotens uppfattning att tillräcklig ersättning måste garanteras dem som drabbas av oljeföroreningar.

Därför föreslog kommissionen den 6 december 2000 att Cope-fonden skulle inrättas. Med hjälp av denna skulle den totala maxersättningsnivån höjas till en miljard euro från den nuvarande internationella maxgränsen på cirka 185 miljoner euro. Med en sådan åtgärd skulle alla drabbade med giltiga ersättningsanspråk ersättas fullt ut vid oljeutsläpp i unionens vatten och den skulle också leda till snabbare ersättning till de drabbade.

Rådet beslutade att inte anta förslaget utan att i stället främja inrättandet av en liknande fond på internationell nivå. På Internationella sjöfartsorganisationens diplomatiska konferens om tilläggsfonden den 12-16 maj 2003 antogs ett nytt protokoll som kompletterar de befintliga internationella bestämmelserna om ersättning vid oljeföroreningar. I den nya internationella tilläggsfonden höjs den disponibla ersättningsnivån till 920 miljoner euro, det vill säga mer än de 1 000 miljoner US-dollar som finns i USA:s Oil Spill Liability Trust Fund. Kommissionen välkomnar därför antagandet av det nya protokollet.

Det finns nu en garanti på att medlemsstaterna uppfyller åtagandet att ha den nya fonden klar före årsskiftet. Så länge inte alla medlemsstater, åtminstone de som har en kustlinje, är med i den nya tilläggsfonden, kommer kommissionen inte att behandla förslaget om att inrätta en Cope-fond på unionsnivå.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/170

(2004/C 33 E/170)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1785/03

från Claude Moraes (PSE) till kommissionen

(28 maj 2003)

Ämne: Strukturfonder

Hur ser det nuvarande förfarandet ut för att offentliggöra beloppen och tidsfristerna för strukturfondernas utbetalningar till regionerna? Finns det några detaljerade redogörelser för de olika regionerna, parlamentsledamöternas valkretsar eller delar av dessa EU-valkretsar?

Svar från Michel Barnier på kommissionens vägnar

(29 juli 2003)

Kommissionen insamlar och offentliggör ekonomiska uppgifter allt efter den berörda insatsens art. För insatser som genomförs på regional nivå inom ramen för strukturfondsmålen 1 och 2 föreligger det ekonomiska uppgifter beträffande samtliga regionala program. Dessa uppgifter offentliggörs på webbsidan för GD Regionalpolitik (http://europa.eu.int/comm/regional_policy/index_en.htm). När det gäller insatser som får stöd från Europeiska socialfonden återfinns de ekonomiska uppgifterna på webbsidan för GD Sysselsättning och socialpolitik (http://europa.eu.int/comm/employment_social/esf2000/member_states-en.htm). När det gäller insatser som får stöd från fonden för fiskets utveckling (FFU) återfinns uppgifterna på webbsidan för GD Fiske (http://europa.eu.int/comm/fischeries/policy_en.htm). När det gäller landsbygdsutvecklingsprogram som får stöd från Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) slutligen återfinns uppgifterna på webbsidan för GD Jordbruk (http://europa.eu.int/comm/agriculture/rur/index_fr.htm).

I enlighet med subsidiaritetsprincipen är förvaltningen av strukturfonderna i hög grad decentraliserad och förvaltningsmyndigheterna i de enskilda medlemsstaterna och regionerna är ansvariga för urvalet av enskilda stödberättigade projekt. I enlighet med kommissionens förordning (EG) nr 1159/2000 av den 30 maj 2000 om de informations- och offentlighetsåtgärder som medlemsstaterna skall vidta när det gäller stöd från strukturfonderna (1), är dessa myndigheter skyldiga att informera allmänheten och eventuella stödmottagare om strukturfondsprogrammen, tilldelade medel och ansökningsförfaranden.

(1) EGT L 130, 31.5.2000.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/170

(2004/C 33 E/171)

SKRIFTLIG FRÅGA P-1798/03

från Wolfgang Ilgenfritz (NI) till kommissionen

(21 maj 2003)

Ämne: Stöd till företag inom sockerförädlingssektorn

Företaget Agrar Invest Tatschl importerar socker från Serbien och Kroatien i enlighet med överenskommelsen från Bryssel i meddelande 2002/C 152/05 (1). Sockret som importerats från Serbien och Kroatien förädlas av företaget Tatschls kunder i Österrike till bl.a. safter och choklad. Dessa exporterar sedan de färdiga produkterna till tredje land.

Interventionspriset för socker uppgår för närvarande till ungefär 699 euro per ton. Världsmarknadspriset uppgår dock endast till ungefär 250 euro per ton. Företagen inom sockerförädlingssektorn borde därför få ett stöd på ungefär 450 euro per ton socker från Serbien och Kroatien som skall förädlas, om färdigvarorna (safter, choklad) sedan exporteras till tredje land. (Ansökan om exportbidrag för export av varor som inte är upptecknade i bilaga I och som är ämnade för fri omsättning i gemenskapen).

Utbetalningen av det ovannämnda stödet fungerar problemfritt i Tyskland och Italien. Jag förstår inte varför österrikiska företag inom sockerförädlingssektorn fortfarande missgynnas och varför de inte skall få något stöd.

Det österrikiska finansministeriet vidtog åtgärder redan i fjol (den 28 mars 2002) och skickade en förfrågan till kommissionen för att få veta om de österrikiska företagen i det här fallet är berättigade till stöd. Kommissionen har fortfarande inte svarat på förfrågan.

Därför ber jag kommissionen besvara följande frågor:

1.	Kan de österrikiska företagen inom sockerförädlingssektorn få stöd?

2.	Kan stödet i så fall utbetalas även retroaktivt?

3.	Vilket förfarande måste tillämpas för retroaktivt stöd?

4.	Om stöd inte kan utbetalas ber jag kommissionen meddela enligt vilka direktiv utbetalandet av stöd inte är möjligt.

Kompletterande svar från Erkki Liikanen på kommissionens vägnar

(22 augusti 2003)

Det åvilar de nationella behöriga myndigheterna att avgöra om exportbidrag kan beviljas enligt gemenskapslagstiftningen. Det är således dem som näringsidkarna skall vända sig till vid eventuella problem.

I föreliggande fall anser kommissionen att det enligt artikel 27.3 och 27.12 i rådets förordning (EG) nr 1260/2001 av den 19 juni 2001 om den gemensamma organisationen av marknaden för socker (2) ej bör beviljas exportbidrag för socker som importeras från Kroatien och Serbien och som används vid framställningen av bearbetade produkter som förtecknas i bilaga V till den förordningen. Kommissionen kommer snarast att vidta åtgärder för att garantera en enhetlig tolkning av bestämmelserna.

(1) EGT C 152, 26.6.2002, s. 14.

(2) EGT L 178, 30.6.2001.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/172

(2004/C 33 E/173)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1803/03

från Dorette Corbey (PSE) och Margrietus van den Berg (PSE) till kommissionen

(28 maj 2003)

Ämne: Flyttfågeljakt i stor skala på Malta

För inte så länge sedan fick vi en rapport om att vårflyttningen för flyttfåglar på Malta utmynnat i en jakt i stor skala på fridlysta flyttfåglar, till och med i skyddade områden. I sitt svar på fråga E-3036/02 (1) framhöll kommissionen att det kommer att åligga Malta att vid anslutningen till unionen fullständigt genomföra och efterleva fågeldirektivet. Kommissionen försäkrade också att den hade för avsikt att noga följa hur kandidatländerna genomför och efterlever fågeldirektivet och livsmiljödirektivet.

1.	Kan kommissionen bekräfta att det varit frågan om jakt i stor skala på fridlysta fåglar vid tiden för vårflyttningen?

2.	Håller kommissionen med oss om att sådan jakt strider mot skyldigheterna enligt fågeldirektivet?

3.	Kan kommissionen ge besked om huruvida kommissionen tänker vidta några åtgärder, och i så fall vilka, för att göra Malta uppmärksamt på vad som åligger landet?

4.	Håller kommissionen med oss om att det inom ramen för fågeldirektivet vore berättigat med ett totalt förbud mot vårjakt och fågelfångst och -jakt till havs?

Svar från Margot Wallström på kommissionens vägnar

(24 juli 2003)

Kommissionen har inte fått bekräftat att den påstådda massjakten på fåglar äger rum. Kommissionen kan därför inte kommentera om den strider mot bestämmelserna i fågeldirektivet, dvs. rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar (2).

Kommissionen har i sina kontakter med Malta vid ett flertal tillfällen betonat fågeldirektivets bestämmelser. Kommissionen kommer att fortsätta att bevaka att Malta uppfyller de åtaganden det har gjort inför sin förestående anslutning till EU. Kommissionen hänvisar också till sitt svar på den tidigare skriftliga frågan E-3036/02 från Dorette Corbey.

Fågeldirektivet ger inte möjlighet att utan vidare utfärda ett generellt förbud mot den aktuella verksamheten.

(1) EUT C 222 E, 18.9.2003, s. 40.

(2) EGT L 103, 25.4.1979.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/173

(2004/C 33 E/174)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1804/03

från Paulo Casaca (PSE) till kommissionen

(28 maj 2003)

Ämne: Upphävande av kommissionens förfaranden mot Sinaga till följd av EG-domstolens beslut

I strid med maktfördelningsprincipen som gäller i alla demokratiska system inledde kommissionen ett förfarande mot ett sockerraffinaderi på Azorerna (förfarande C-1098/2002) om en fråga som häll på att behandlas i EG-domstolen.

I punkt 4 i slutsatserna till domen av den 15 maj 2003 i mål C-282/00 tillbakavisar EG-domstolen sockerindustrins och kommissionens påstående om att det är förbjudet att sända vitsocker från Azorerna och undanröjer sålunda grunden för det här förfarandet men också förfarandet för de ekonomiska justeringar som Portugal tillämpar av samma skäl.

Har kommissionen beaktat de allvarliga skador som den förorsakat jordbruket och industrin på Azorerna genom att den vidtagit åtgärder som förbiser domstolens beslut?

Svar från Franz Fischler på kommissionens vägnar

(11 juli 2003)

Genom sin dom av den 15 maj 2003 i mål C-282/00, RAR mot Sinaga, bekräftar domstolen, i det fjärde svaret på frågorna från den hänvisande domstolen, principen om att vitsocker som framställts av betor på Azorerna får levereras till det portugisiska fastlandet.

Det är med glädje som kommissionen konstaterar att detta ligger i linje med de synpunkter som den själv har framfört, och att det dessutom sammanfaller med den portugisiska regeringens och Sinagas ståndpunkt.

Kommissionen anser att ett förbud mot att leverera sådana produkter från Azorerna för vilka ett stöd för lokal produktion beviljats i högsta grad skulle skada jordbruket i den här regionen i de yttersta randområdena.

Kommissionen har inte inlett något överträdelseförfarande gentemot Portugal på grund av leveranserna av vitsocker som framställts av betor på Azorerna, och den har inte heller övervägt några finansiella korrigeringar.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/173

(2004/C 33 E/175)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1805/03

från Paulo Casaca (PSE) till kommissionen

(28 maj 2003)

Ämne: Upphävande av kommissionens bestämmelser om traditionella sändningar av socker från Azorerna

I punkt 46 i sin dom av den 15 maj 2003 i mål C-282/00 ansåg EG-domstolen att det är de nationella domstolarna som skall bestämma om de traditionella sändningarna av socker från Azorerna.

När ämnar kommissionen upphäva sin lagstiftning om genomförandebestämmelserna, framför allt artikel 17.1 i förordning (EG) nr 20/2002 (1) som strider mot domstolsbeslutet?

Svar från Franz Fischler på kommissionens vägnar

(11 juli 2003)

Genom sin dom av den 15 maj 2003 i mål C-282/00, RAR mot Sinaga, bekräftade domstolen att det är den nationella domstolens sak att avgöra huruvida de sändningar av socker som raffinerats på Azorerna och som omfattas av den särskilda försörjningsordningen, skall anses utgöra traditionella sändningar (huvudfrågan).

I punkterna 43 och 44 i sin dom anger domstolen följande:

Även om gemenskapslagstiftaren önskade beakta traditionella handelsflöden, var det inte i syfte att erkänna historiska rättigheter, utan (…) för att undvika att införandet av den särskilda försörjningsordningen, som har utformats i Azorernas intresse, skulle leda till förlust av marknader på vilka deras produkter haft regelbunden avsättning.

Av detta följer att sändningarna av socker skall uppfylla relativt restriktiva villkor för att kunna kvalificeras som traditionella handelsflöden eller traditionella sändningar. Dessa villkor avser såväl de ifrågavarande sändningarnas omfattning som deras regelbundenhet eller aktualitet. Sporadiska och obetydliga sändningar som har genomförts i det förflutna kan inte anses uppfylla sådana villkor.

Kommissionen anser att den praxis som hittills följts, nämligen att den produktvolym som får återutföras eller sändas tillbaka fastställs på grundval av den genomsnittliga volym per år som sänts/exporterats under de tre år som föregår ikraftträdandet av förordning (EEG) nr 1600/92 (2) överensstämmer med de principer som domstolen slår fast i ovannämnda dom.

Kommissionen har därför för närvarande inte för avsikt att upphäva förordning (EG) nr 20/2002 (3).

(1) EGT L 8, 11.1.2002, s. 1.

(2) Rådets förordning (EEG) nr 1600/92 av den 15 juni 1992 om särskilda bestämmelser för Azorerna och Madeira angående vissa jordbruksprodukter, EGT L 173, 27.6.1992.

(3) Kommissionens förordning (EG) nr 20/2002 av den 28 december 2001 om tillämpningsföreskrifter för de särskilda försörjningsordningar för de yttersta randområdena som inrättas genom rådets förordningar (EG) nr 1452/2001, (EG) nr 1453/2001 och (EG) nr 1454/2001, EGT L 8, 11.1.2002.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/174

(2004/C 33 E/176)

SKRIFTLIG FRÅGA P-1825/03

från Laura González Álvarez (GUE/NGL) till kommissionen

(23 maj 2003)

Ämne: Miljöinverkan på landsväg AS-17, på vägsträckan Puente del Arco-El Condado (Asturien, Spanien)

I svaret på min skriftliga fråga E-1801/02 (1) skriver kommissionen att i bilaga IV till rådets direktiv 85/337/EEG (2) om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt, ändrat genom rådets direktiv 97/11/EG (3), finns de uppgifter förtecknade som exploatören måste tillhandahålla, bland annat en översiktlig redovisning av de huvudalternativ som exploatören övervägt och de viktigaste orsakerna till den valda lösningen med beaktande av miljöeffekterna.

Har kommissionens, sedan den 5 augusti 2002 — då jag fick kommissionens svar — vänt sig till de spanska myndigheterna för att få information om de olika alternativen till den föreslagna vägsträckan?

Är kommissionen medveten om de irreparabla skador som kan bli följden av en vägsträcka som inte motsvarar det alternativ vars miljöinverkan skulle bli minimal?

Med tanke på att det är ett mycket brådskande ärende: vilka åtgärder tänker kommissionen vidta gentemot de spanska myndigheterna för att få information om ärendet?

Svar från Margot Wallström på kommissionens vägnar

(10 juli 2003)

Såsom anges i svaret på ledamotens skriftliga fråga E-1801/02 omfattas vägprojekt i princip inte av bilagorna I och II till rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt, ändrat genom rådets direktiv 97/11/EG av den 3 mars 1997.

Projektet tycks hur som helst ha varit föremål för en miljökonsekvensbedömning. Man bör dock komma ihåg att direktiv 85/337/EEG inte innehåller några kriterier för hur ett projekt bör väljas ut bland de alternativ som granskats, förutsatt att projektet har bedömts på ett korrekt sätt.

Då det inte finns några närmare uppgifter som tyder på att en överträdelse av gemenskapens lagstiftning ägt rum har kommissionen inte funnit skäl att kontakta de spanska myndigheterna i frågan.

Om kommissionen erhåller ytterligare uppgifter som tyder på felaktig tillämpning av direktiv 85/337/EEG kommer den dock att se till att gemenskapens lagstiftning följs i det aktuella fallet.

(1) EUT C 28 E, 6.2.2003, s. 137.

(2) EGT L 175, 5.7.1985, s. 40.

(3) EGT L 73, 14.3.1997, s. 5.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/175

(2004/C 33 E/177)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1829/03

från Stavros Xarchakos (PPE-DE) till kommissionen

(2 juni 2003)

Ämne: Skrivelser till den grekiska regeringen om användningen av gemenskapsmedel och tillämpningen av gemenskapslagstiftningen

Kan kommissionen redogöra för hur många skrivelser som efter 1994 har sänts till den grekiska regeringen — och vilka som var avsändare till dem — när det gäller korrekt användning av gemenskapsmedel inom miljöskyddsprojekt samt införlivande och korrekt tillämpning av gemenskapens miljölagstiftning?

Svar från Margot Wallström på kommissionens vägnar

(14 juli 2003)

I enlighet med den roll som kommissionen tilldelas enligt artikel 155 i EG-fördraget, upprätthåller kommissionen regelbundna och omfattande kontakter med nationella myndigheter — dels när det gäller genomförande och korrekt användning av gemenskapsmedel som avdelats för projekt som bidrar till förverkligandet av miljöskyddsmål, dels när det gäller korrekt tillämpning av gemenskapens miljölagstiftning. Antalet skrivelser som avsänts i varje fall är beroende av flera faktorer.

Exempelvis kan granskningen av ett klagomål avseende tillämpningen av gemenskapens miljölagstiftning omfatta flera etapper. Varje etapp kan i sin tur inbegripa avsändning av en rad olika skrivelser.

När kommissionen anser att det rör sig om en överträdelse kan den inleda det förfarande som fastläggs i artikel 226 i EG-fördraget. Detta förfarande kan leda till att ärendet tas upp i EG-domstolen efter det att en formell underrättelse och ett motiverat yttrande har avsänts.

Det är dock fysiskt och tekniskt omöjligt att ta fram statistik som omfattar samtliga skrivelser som kommissionen har skickat till de grekiska myndigheterna sedan 1994. Däremot är det möjligt att ta fram generell statistik över antalet klagomål eller överträdelser avseende införlivandet och tillämpningen av gemenskapens miljölagstiftning i Grekland.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/176

(2004/C 33 E/178)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1837/03

från Christopher Heaton-Harris (PPE-DE) till kommissionen

(3 juni 2003)

Ämne: Anbudsförfaranden i Europeiska unionen

Kan kommissionen bekräfta om konkurrenslagstiftningen skall tillämpas på sådana företag i EU som tilldelas ett upphandlingskontrakt av en av EU-institutionerna? Kan kommissionen dessutom intyga att åtgärder för att öka kostnaderna strider mot fördraget, t.ex. då ett företag i EU vägrar att sköta leveranserna till entreprenören som tilldelats kontraktet och förhindrar parallellimport?

Kan kommissionen fastställa vilka åtgärder som skulle vidtas i ett dylikt fall?

Svar från Frits Bolkestein på kommissionens vägnar

(18 juli 2003)

Kommissionen finner att parlamentsledamotens fråga å ena sidan berör den skyldighet till konkurrensförfarande som åvilar gemenskapsinstitutionerna vid offentlig upphandling, och å den andra då ett företag som tilldelats ett kontrakt möts av leveransvägran från ett annat företag i unionen.

När det gäller offentlig upphandling är gemenskapsinstitutionerna ålagda att följa bestämmelserna i rådets budgetförordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 (1), bl. a. dess avdelning V, där olika tillämpningsförfaranden anges och beskrivs. Med stöd av dessa bestämmelser skall tilldelningen i stort sett ske efter ett omfattande konkurrensförfarande mellan intresserade parter. Tilldelningsfasen avslutas med kontraktstilldelning och leder till undertecknande av ett kontrakt med anbudsgivaren.

När det gäller förhållandet med ett företag som efter att ha tilldelats ett kontrakt möts av leveransvägran från ett annat företag i unionen eller av motsvarande importhinder, är det inte uteslutet att denna situation kan utgöra en överträdelse av bestämmelserna i artiklarna 82 eller 81 i EG-fördraget. Under vissa omständigheter och villkor kan i själva verket tillämpningen av dessa bestämmelser leda till ett förbud mot leveransvägran och motsvarande importhinder. I avsaknad av uppgifter om de förhållanden som ligger till grund för parlamentsledamotens fråga kan kommissionen inte framgångsrikt ta ställning till tillämpligheten av konkurrensbestämmelser i detta fall. Kommissionen kan av samma skäl inte ta ställning till risken för eventuella påföljder.

(1) Rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget, EGT L 248, 16.9.2002.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/176

(2004/C 33 E/179)

SKRIFTLIG FRÅGA P-1842/03

från Ulpu Iivari (PSE) till kommissionen

(26 maj 2003)

Ämne: Likabehandling av blodgivare

Enligt artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna förbjuds all diskriminering på grund av bland annat sexuell läggning. Såvitt jag kan se är principerna som blodtjänsten vid Finlands Röda Kors (FRK) tillämpar för att välja ut blodgivare bland de frivilliga vid blodgivningen inte förenliga med artikel 21 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Blodtjänstens sätt att agera innebär att vissa personer behandlas annorlunda på grund av sin sexuella läggning.

I Finland måste alla blodgivare svara på de frågor som blodtjänsten vid FRK ställer. På grundval av dessa frågor bedömer sjuksköterskan vid blodtjänsten om den berörda personen kan ge blod. Blodtjänsten följer Europarådets rekommendation R(95)15.

Om personen som kommer för att ge blod är en man måste han svara på frågan om han någonsin haft könsumgänge med en annan man. Om han svarar jakande fråntar man honom automatiskt rätten att ge blod, även om han uppfyller de övriga kriterierna. Om han svarar nekande får han ge blod under förutsättning att han uppfyller de övriga kriterierna.

I Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/98/EG (1) av den 27 januari 2003 om fastställande av kvalitets- och säkerhetsnormer för insamling, kontroll, framställning, förvaring och distribution av humanblod och blodkomponenter nämns ingenting om blodgivarnas sexuella läggning eller om hur detta inverkar på möjligheterna att ge blod.

Har kommissionen för avsikt att skapa enhetliga förfaranden för behandling av blodgivare i de olika medlemsstaterna så att man kan respektera artikel 21 i stadgan om de grundläggande rättigheterna?

Svar från David Byrne på kommissionens vägnar

(25 juni 2003)

För att skydda folkhälsan och förebygga överföring av infektionssjukdomar till patienter är det ytterligt viktigt att alla försiktighetsåtgärder tas före och under insamling, framställning, distribution och användning av blod och blodkomponenter som getts av europeiska medborgare. Det var med detta i åtanke som Europaparlamentet och rådet antog direktiv 2002/98/EG av den 27 januari 2003 om fastställande av kvalitets- och säkerhetsnormer för insamling, kontroll, framställning, förvaring och distribution av humanblod och blodkomponenter och om ändring av direktiv 2001/83/EG, i syfte att säkerställa en hög hälsoskyddsnivå i enlighet med artikel 152 i Amsterdamfördraget.

I artikel 29 i direktiv 2002/98/EG åläggs kommissionen att ta fram tekniska krav angående bland annat den information som måste inhämtas från de som vill bli blodgivare liksom deras lämplighet som blod-och plasmagivare, inklusive kriterier för permanent och temporär avstängning. Dessa tekniska krav, som för närvarande håller på att utarbetas, tar full hänsyn till rådets rekommendation 98/463/EG av den 29 juni 1998 om blod- och plasmagivares lämplighet och screening av donerat blod inom Europeiska gemenskapen (2), där permanent uteslutning rekommenderas av potentiella givare som kan ha eller tidigare har haft sådant sexuellt beteende som gör att de riskerar att överföra infektionssjukdomar. När de antagits av kommissionen kommer dessa tekniska krav att tillämpas på alla blodgivare i hela EU.

(1) EUT L 33, 8.2.2003, s. 30.

(2) EGT L 203, 21.7.1998.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/177

(2004/C 33 E/180)

SKRIFTLIG FRÅGA P-1849/03

från Kyösti Virrankoski (ELDR) till kommissionen

(26 maj 2003)

Ämne: Försäljning av jordbruksgårdar efter jordbruksreformen

Kommissionens förslag om reformen av jordbrukspolitiken inom Europeiska unionen inbegriper bland annat ett frikopplat enhetligt jordbruksstöd. Stödbeloppet skulle basera sig på de jordbruksstöd som utbetalats under 2000-2002. Stödet skulle inte vara knutet till ett visst land.

Förslaget har skapat stor osäkerhet bland jordbrukare som köper och säljer jordbruksmark, eftersom det inte framgår ur förslaget eller ur några andra handlingar vilken del av stödet som följer med vid köpet av gården eller om det över huvud taget finns något medföljande stöd. Samma problem gäller även arrende av jordbruksmark. De samfällda jordbruken är fortfarande osäkra på detta. Till exempel kunde det finnas ett samfällt jordbruk som under referensåren har odlat marken och som har fått jordbruksstöd i egenskap av samfällt jordbruk, men senare har åkermarken ändå delats upp mellan delägarna i det samfällda jordbruket i samband med att gårdar sålts ut och det samfällda jordbruket har upphört att existera.

Problemet gäller hela EU oberoende av medlemsstat och det har förorsakats enbart av kommissionen. Denna situation leder till allvarliga problem för hundratusentals jordbrukare. Jordbrukarna varken vågar eller kan upprätta köpebrev, arrendeavtal eller avtal om samfällt jordbruk. Situationen skapar svårigheter i synnerhet för unga jordbrukare som har för avsikt att köpa eller utvidga en gård. Mot bakgrund av ovanstående vill jag ställa följande frågor:

Vilka åtgärder kommer kommissionen att vidta för att reda ut den förvirrande situation som råder för närvarande?

Vilken punkt bör man skriva in i köpebrevet, avtalet om samfällt jordbruk eller arrendeavtalet, om man avser dela upp jordbruksstödet för gården som skall överlåtas i förhållande till arealen?

Svar från Franz Fischler på kommissionens vägnar

(27 juni 2003)

Kommissionen anser att om förslaget om ett enhetligt jordbruksstöd skapade en viss förvirring bland jordbrukarna så är denna förvirring inte orsakad av själva förslaget, utan skulle kunna avhjälpas med hjälp av information. Kommissionen kommer att göra ytterligare ansträngningar i denna riktning.

Kommissionens förslag om ett enhetligt jordbruksstöd inbegriper klara och tydliga regler.

När det gäller fastställande och fördelning av stödrättigheter föreskrivs följande:

—	Jordbrukarens referensbelopp kommer att beräknas på det genomsnittliga totala stöd som beviljades från ett fastställt antal stödordningar under referensperioden 2000-2002, dvs. tre år.

—	Överförbara stödrättigheter fastställs genom att man delar referensbeloppet med det genomsnittliga antal hektar över tre år som gav rätt till stöd under referensperioden.

—	Stödrättigheter kan överlåtas med eller utan mark.

—	Betalningarna kommer bara att göras för sådana stödrättigheter som åtföljs av en hektar stödberättigande mark.

—	Rättigheter som förblir outnyttjade under ett begränsat antal år kommer att gå till den nationella potten.

Stödrättigheter tilldelas vanligen sådana verksamma jordbrukare som ansökte om stöd under referensperioden. Jordbrukare som inte uppfyller detta allmänna krav kan bara i ett fastställt antal krissituationer beviljas stöd från den nationella potten.

Ovannämnda principer bibehålls när det gäller arv, då arvtagaren tar över efter den ursprunglige stödmottagaren. Vidare har det grekiska ordförandeskapet föreslagit att det i fall av nyligen inlett samarbete mellan jordbruksföretag skall vara det nya företaget som får rättigheterna, och när det gäller delning av en verksamhet under pågående referensperiod skall rättigheterna fördelas proportionerligt.

Förslaget innehåller inga bestämmelser som kopplar stödrättigheterna till markinnehav. Det innebär att överlåtelse av mark normalt sett inte innebär överlåtelse av stödrättigheter. Det ankommer på de avtalsslutande patrerna att bestämma om de vill koppla samman överlåtelse av mark med överlåtelse av stödrättigheter. Med andra ord påverkar marköverlåtelse inte den enskilde jordbrukarens stödrättigheter, om inte parterna avtalar att både mark och rättigheter skall överlåtas.

När det gäller de regler som skulle kunna införas för sådana transaktioner ankommer det på nationella lagstiftare och privata kontrakt att formulera dessa konkret.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/179

(2004/C 33 E/181)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1850/03

från Angelika Niebler (PPE-DE) till kommissionen

(3 juni 2003)

Ämne: EU-stöd från 2004 för personer med funktionshinder

Kommissionen har utropat 2003 till Europeiska handikappåret. Inom ramen för detta initiativ ger man ekonomiskt stöd åt ett stort antal projekt, åtgärder och initiativ för att integrera funktionshindrade personer i Europeiska unionen. Tidsfristerna för att lämna in projektförslag gick ut i mars.

För närvarande finns inget särskilt gemenskapsprogram till stöd för funktionshindrade personers integration.

Har kommissionen några planer på detta område?

Genom vilka program och initiativ skall finansiellt stöd tilldelas för verksamhet som avser funktionshindrade i arbetslivet efter Europeiska handikappåret?

Svar från Anna Diamantopoulou på kommissionens vägnar

(23 juli 2003)

Kommissionen kan för närvarande inte åta sig att införa ett särskilt handlingsprogram. Ett av målen för Europeiska handikappåret är att kartlägga nya utmaningar och att bana väg för nya initiativ på EU-nivå. I samråd med de olika aktörerna kommer kommissionen att utvärdera Europeiska handikappåret och överväga vilka initiativ som kan vara lämpliga för att vidareutveckla den europeiska handikappolitiken. Dessutom bör det noteras att handikappfrågor för närvarande direkt omhandlas i flera nya program, t.ex. gemenskapsinitiativet Equal för att bekämpa diskriminering och i kommissionens åtgärder för att främja social integrering. När det gäller programmet för att bekämpa diskriminering har en rad handikappspecifika åtgärder vidtagits, bl.a. nationella informationsdagar, stöd till handikapporganisationer, priser till designprojekt och vissa gränsöverskridande projekt som särskilt sysslar med frågor rörande diskriminering av funktionshindrade.

Kommissionen anser att full social integrering kan uppnås genom stöd till medborgare med funktionshinder så att de kan bli en effektiv del av samhällets ekonomiska och sociala struktur och integreras i så stor utsträckning som möjligt, samtidigt som man tar hänsyn till deras behov inom alla relevanta politikområden. Kommissionen strävar därför efter att uppfylla detta mål genom att ge funktionshindrade och deras organisationer tillgång till alla relevanta program som kommissionen finansierar och på så sätt främja en utveckling som grundar sig på integrering i stället för segregerande särarrangemang för funktionshindrade.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/179

(2004/C 33 E/182)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1853/03

från Stavros Xarchakos (PPE-DE) till kommissionen

(3 juni 2003)

Ämne: Gemenskapsfinansiering till Grekland och mellanhänder som förvaltar den

Sedan en tid har det förekommit artiklar i grekisk press som gett uttryck för oro om att stöd från den andra gemenskapsstödramen har gått förlorat. Ny demokratis partiledare Kostas Karamanlis har med rätta kritiserat den grekiska regeringen för att den låtit 468 miljoner euro gå förlorade för Greklands del genom sitt agerande inom ramen för den andra gemenskapsstödramen. Det är väl känt att det är förvaltningsmellanhänderna som väljer ut de företag som skall få stöd från ovannämnda medel. Men samtidigt finns det regioner som är av särskild vikt för Grekland, dvs. randområdena i Egeiska havet och de utsträckta gränsområdena i Epirus, Centrala och Västra Makedonien samt Trakien. Många av dessa regioner ligger på

efterkälken när det gäller utnyttjandegraden av gemenskapsmedel vilket får tydliga konsekvenser för deras utveckling. Kommissionen har tidigare haft vänligheten att informera mig om regionerna Epirus, Egeiska havet och Trakien.

Jag skulle nu vilja be om detaljerad information angående regionerna Centrala och Västra Makedonien.

1.	Hur bedömer kommissionen förvaltningsmellanhändernas roll när det gäller den andra och den tredje gemenskapsstödramen?

2.	Vilka är dessa mellanhänder och hur har de valts ut?

3.	Exakt vilka belopp har förvaltats inom den andra och den tredje gemenskapsstödramen?

4.	Har kommissionen eller något annat EU-organ gjort kontroller av förvaltningen hos dessa mellanhänder eller hos andra enheter som bildar grund för gemenskapsstödramarna?

5.	Vilka gemenskapsprogram eller gemenskapsinitiativ förvaltar ovannämnda förvaltningsmellanhänder i dag, och med exakt vilken budget?

6.	Vilket mervärde ger dessa mellanhänders verksamhet på kulturområdet samt för att höja nivån på utbildningen och folkhälsan i dessa regioner?

Svar från Michel Barnier på kommissionens vägnar

(28 juli 2003)

Med förmedlande organ avses alla offentliga eller privata organ eller avdelningar som handlar på förvaltningsmyndigheternas eller de utbetalande myndigheternas ansvar eller som utför uppgifter på dessa myndigheters vägnar i förhållande till slutliga stödmottagare, organ eller företag som utför insatserna. Sådana organ väljs ut i enlighet med gällande nationell lagstiftning.

Det relevanta förmedlande organet i västra och centrala Makedonien är KEPA-ANEM, (företaget för utveckling av industriella investeringar i norra Grekland). KEPA-ANEM är även det gemensamma förmedlande organet för västra och centrala Makedonien när det gäller det operativa programmet för konkurrensfrågor. Dessutom kan banker som beviljar stöd till små och medelstora företag och ”lokala aktionsgrupper”, verksamma inom ramen för Leader+, utses till förmedlande organ. År 2000 genomförde kommissionen en kontroll av ”företaget för utveckling av privat infrastruktur i norra Grekland”.

Det bör noteras att de förmedlande organen inte förvaltar de operativa programmen inom den tredje gemenskapsstödramen (CSF III), utan endast åtgärder som omfattas av programmen. Till de förmedlande organens insatsområden hör främst utvecklingen av den privata sektorn, särskilt små och medelstora företag, och när det gäller Leader+, förvaltningen av utvalda landsbygdsområden.

De förmedlande organens budget avser i princip tilldelningen av medel till berörda åtgärder. Eftersom räkenskaperna för den andra gemenskapsstödramen (CSF II) nu håller på att avslutas är det i detta skede inte möjligt att ange den exakta budgeten. När det gäller programperioden 2000-2006 kan situationen för de förmedlande organen ändras när som helst genom en ändring av programkomplementet. För framtida upplysningar i detta avseende anmodas parlamentsledamoten kontakta respektive förvaltningsmyndigheter.

Slutligen bör det noteras att förmedlande organ inte är verksamma inom områdena folkhälsa, utbildning och kultur.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/181

(2004/C 33 E/183)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1860/03

från Joost Lagendijk (Verts/ALE) till kommissionen

(6 juni 2003)

Ämne: Statsstöd till fotbollsklubbar

På senare tid har olika professionella fotbollsklubbar i Nederländerna fått ekonomiskt stöd från kommuner för att de skall kunna räddas från konkurs. Sådan praxis förekommer även i andra medlemsstater. Lokala politiker utsätts för hårda påtryckningar från klubbar och supportrar, då klarhet saknas om europeiska konkurrensregler.

Håller kommissionen med frågeställaren om att ekonomiskt stöd (statsstöd) från offentliga organ till fotbollsklubbar innebär snedvridning av konkurrensen på den europeiska fotbollsmarknaden?

Hur definierar kommissionen den europeiska fotbollsmarknaden och hur avgränsas den, det vill säga var går gränsen mellan nationella fotbollsmarknader och den europeiska marknaden? Anser kommissionen att endast spelarmarknaden är av intresse eller finns det andra aspekter av fotbollsmarknaden som har relevans för konkurrensen?

Är kommissionen beredd, med tanke på att offentliga organ i Nederländerna och i andra medlemsstater för närvarande utnyttjar den oklarhet som råder huruvida detta stöd är tillåtet och genom diverse upplägg stödjer fotbollsklubbar, att så snart som möjligt lägga fram ett meddelande som fastlägger de nödvändiga ramarna för stöd till fotbollsklubbar, så att man kan sätta stopp för den nuvarande situationen med oklarhet och snedvridning av konkurrensen?

Svar från Mario Monti på kommissionens vägnar

(10 juli 2003)

Enligt artikel 87.1 i EG-fördraget ”är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna”.

Professionella fotbollsklubbar som bedriver ekonomisk verksamhet, till exempel säljer sändningsrättigheter, ingår reklam- och sponsoravtal och säljer reklamartiklar, är att anse som företag. En överföring av ekonomiska medel till vissa professionella fotbollsklubbar kan snedvrida konkurrensen mellan sådana företag.

Frågan är dock inte om det finns en europeisk fotbollsmarknad, utan om de uppräknade verksamheterna är föremål för handel mellan medlemsstaterna. Det är inte alla fotbollsklubbar som bedriver alla dessa verksamheter. Vidare förefaller det inte alltid kunna påvisas någon inverkan på handeln mellan medlemsstaterna.

Eftersom det är relativt nyligen som reglerna om statligt stöd har börjat tillämpas inom denna bransch, anser kommissionen att politiken måste utvecklas på grundval av enskilda fall. Hittills har kommissionen inte alltid vänt sig emot stöd till branschen, om det statliga stödet har fostrande ändamål eller går till byggande av arenor, vilka under vissa omständigheter kan anses utgöra en del av den allmänna infrastrukturen. Kommissionen kommer att fortsätta att utforma och klargöra praxis vid handläggningen av enskilda ärenden.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/181

(2004/C 33 E/184)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1861/03

från Alexander de Roo (Verts/ALE) till kommissionen

(6 juni 2003)

Ämne: Minotaurusprojektet

Det spanska Minotaurusprojektet, som innehåller bland annat tjurkapplöpningar och eventuellt tjurfäktning, har ansökt om finansiering från programmet Interreg IIIC Syd. Syftet med Interreg IIIC är att förstärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen i Europeiska unionen genom att främja samverkan mellan regioner och kommuner på områden av gemensamt intresse, och detta oavsett om dessa gränsar till varandra eller inte.

Interreg IIIC-projekt samfinansieras alltid nationellt.

De nationella och regionala organen har som medlemmar av styrkommittén befogenheter att analysera, utvärdera och välja ut projekt.

Har kommissionen upplysningar om att Minotaurusprojektet skulle kunna strida mot Nicefördraget?

Anser kommissionen att utnyttjande av djur för nöjes skull under kulturutbytets täckmantel är lämpligt även i vår tid?

Vilka städer och regioner deltar i Minotaurusprojektet?

Svar från Michel Barnier på kommissionens vägnar

(24 juli 2003)

Syftet med gemenskapsinitiativet Interreg IIIC är att främja det interregionala samarbetet mellan regionala och lokala myndigheter inom hela Europeiska unionen. Initiativet finansieras genom Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF) och medfinansieras av de nationella partnerna i varje projekt.

En ansökan om medfinansiering från gemenskapen inom ramen för Interreg IIIC har lämnats in för Minotauroprojektet i samband med en inbjudan att lämna projektförslag vars slutdatum var den 10 januari 2003. Urvalsprocessen har ännu inte avslutats. Detta projekt, vars huvudpartner finns i Spanien, har lagts fram inom ramen för Interreg IIIC syd-programmet. Det inbegriper nio partner i fyra medlemsstater (Grekland, Spanien, Frankrike och Portugal). Partnerna i projektet är lokala myndigheter (kommunförvaltningarna i Cuéllar, San Sebastián de los Reyes, Moura, Beziers, Ciudad Rodrigo, Segorbe, Ampuero, Soria och Lychnostatis).

Enligt de uppgifter kommissionen förfogar över har projektansökarna inte för avsikt att direkt finansiera tjurfäktningsaktiviteter, utan avsikten är att skapa ett nätverk mellan städerna i kulturellt hänseende. Anordnande av tjurfäktningsaktiviteter nämns över huvud taget inte i ansökningshandlingarna.

Frågor i anslutning till hur angelägna eller lämpliga enskilda projekt är måste avgöras av de enheter som enligt gemenskapsrätten och i överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen har till uppgift att analysera, bedöma och välja ut projekt som skall finansieras genom strukturfonderna, dvs. programkommittéerna, som består av företrädare för medlemsstaterna, regionerna och andra berörda organ.

Att meddela föreskrifter rörande tjurfäktning faller för övrigt under medlemsstaternas behörighet.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/182

(2004/C 33 E/185)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1862/03

från Erik Meijer (GUE/NGL) till kommissionen

(6 juni 2003)

Ämne: Motstridiga uppgifter om ekonomiska resultat och följder för miljö och hälsa på grund av utbyggnaden av Sofias flygplats

Känner kommissionen till kommentaren av den 24 april 2003 från 23 företrädare för bulgariska organisationer som verkar för skydd av natur och miljö och studerar konsekvenserna av utbyggnaden av Sofias flygplats? Bland annat hävdas följande:

Detta projekts internränta (IRR) är endast 3,6 procent (och utan ISPA-bidrag 1,5 procent medan studien av regionens transportinfrastruktur (TIRS, Transport Infrastructure Regional Study) utgår från en internränta på mellan 12 och 15 procent och till och med 25 till 30 procent för länder med stora skulder och mindre återbetalningskapacitet.

I strid mot bulgarisk lag och direktiv 97/11/EG (1) saknas en övergripande miljökonsekvensbeskrivning. Rapporten om bedömning av hälsoriskerna (HRAR) kan alltså endast grundas på indirekta kriterier när det gäller följderna för det centrala nervsystemet, hjärta, blodfetter och det endokrina systemet hos de personer som bor i området.

c)	I HRAR anges att antalet personer som är utsatta för bullerstörningar inte kommer att minska utan snarare öka, bland annat på grund av det inte fastställts någon särskild ljudgräns för nattflyg, trots att nattflyg efter ett kort tids förbud från och med april 2002 nu är tillåten igen.

d)	Invånarna i området blir av med sina hus och sin jordbruksmark utan någon tillfredsställande kompensation för förlust av arbete och boende.

2.	Hur är det möjligt att dessa uppgifter avviker så totalt från Europeiska investeringsbankens argumentation (EIB — Info & News den 3 december 2002) och kommissionens svar på mina tidigare frågor E-2037/02 (2) och E-2038/02 (3)?

3.	Genomförs denna plan till vilket pris som helst på grund av ett förmodad ekonomiskt intresse eller av nationell stolthet, även om inte den bulgariska statens eller EU:s regler kan uppfyllas?

4.	Är det möjligt att ändå komma fram till en lösning som är godtagbar för alla inblandande? Hur bidrar kommissionen till detta?

Svar från Michel Barnier på kommissionens vägnar

(4 augusti 2003)

Kommissionen känner till skrivelsen av den 24 april 2003 från företrädare från flera bulgariska organisationer om utbyggnadsprojektet för flygplatsen i Sofia. Kommissionsledamoten med ansvar för miljö svarade den 21 maj 2003 på kommissionens vägnar och den 2 juni 2003 skickade generaldirektoratet för miljö, som ansvarar för förvaltningen av det finansiella instrumentet ISPA, ytterligare teknisk information.

Internräntan, som är en bedömning av finansiella flöden, är bara en av de faktorer som bör beaktas när man bedömer bärkraftigheten hos ett projekt av den här typen. Dessutom måste de mer vittgående ekonomiska fördelarna ses i ett längre perspektiv.

Kommissionen är tillfreds med att miljökonsekvensbedömningen i det här fallet uppfyllde kraven i ISPA-förordningen (4). Genom miljökonsekvensbedömningen och beslut i samband med denna från ministeriet för miljö- och vattenfrågor utfärdades flera rekommendationer för att mildra negativa effekter på miljön, både lokalt och i vidare bemärkelse. Flygplatsmyndigheterna i Sofia har ägnat frågan om bullerdämpning särskild uppmärksamhet och startat ett bullerdämpningsprojekt och ett system för övervakning av flygbuller och flygavgångar.

Kommissionen har informerats om att det inom ramen för bullerdämpningsprojektet kommer att vidtas åtgärder för att skydda hus och andra byggnader som ligger inom det avgränsade skyddsområdet. När den nya start- och landningsbanan är färdig kommer man att på nytt se över situationen och ytterligare åtgärder kommer att vidtas om detta visar sig nödvändigt. Dessutom kommer flygplatsmyndigheterna i Sofia att inrätta en informationscentral dit boende nära flygplatsen kan vända sig för att få information om vidtagna åtgärder, förfaranden, sina rättigheter, olika tekniska alternativ etc.

När det gäller ersättning för personer som måste flytta faller detta endast under nationell lagstiftning och kommissionen har följaktligen ingenting med detta att göra.

Kommissionen anser inte att det föreligger några motsägelser mellan ovanstående och svaren på parlamentsledamotens tidigare skriftliga frågor E-2037/02 och E-2038/02.

Ombyggnaden av flygplatsen i Sofia genomförs inom ramen för den allmänna utvecklingen av Bulgariens ekonomi och överensstämmer med EU:s målsättning att bidra till förbättrad transportinfrastruktur i kandidatländerna. Mot bakgrund av de uppgifter som kommissionen förfogar över uppfyller projektet gällande gemenskapsregler.

När det gäller miljömässiga hänsyn har kommissionen krävt att de bulgariska myndigheterna skall tillämpa korrekta förfaranden (t.ex. kravet på miljökonsekvensbedömning i finansieringsavtalen för ISPA). Dessutom har kommissionen uppmanat de bulgariska myndigheterna att regelbundet tillhandahålla fullständig information om projektets samtliga miljöaspekter, inbegripet de åtgärder som vidtagits för att genomföra rekommendationerna i miljökonsekvensbedömningen och miljöministeriets beslut. De icke-statliga organisationerna är representerade i ISPA:s övervakningskommitté som träffas i Bulgarien två gånger per år för att följa upp utvecklingen av de projekt som får stöd. Kommissionen deltar också i regelbundna diskussioner och skriftväxlingar, både formella och informella, med de icke-statliga organisationerna.

(1) EGT L 73, 14.3.1997, s. 5.

(2) EUT C 28 E, 6.2.2003, s. 173.

(3) EUT C 52 E, 6.3.2003, s. 123.

(4) Rådets förordning (EG) nr 1267/1999 av den 21 juni 1999 om upprättande av ett strukturpolitiskt föranslutningsinstrument. EGT L 161, 26.6.1999.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/184

(2004/C 33 E/186)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1888/03

från Emmanouil Bakopoulos (GUE/NGL) till kommissionen

(6 juni 2003)

Ämne: Flygtransporter

Kommissionsledamot Loyola de Palacio verkar i en athentidning ha framfört åsikten att det bara skulle behöva finnas 5-6 stora flygbolag inom EU i stället för de 14 nationella flygbolag som i dag finns inom unionen.

Är detta Loyola de Palacios personliga åsikt eller står den för en politik som kommissionen driver? Om så är fallet, vad planerar kommissionen att göra för att hantera den arbetslöshet som kommer att uppstå inom flygbranschen?

Svar från Loyola de Palacio på kommissionens vägnar

(14 juli 2003)

Kommissionen har inte någon som helst avsikt att bestämma hur många flygbolag det skall finnas i EU. Antalet flygbolag är beroende av marknaden, som är helt och hållet avreglerad sedan 1997. Den siffra som nämns är den siffra som framförts av flertalet branschexperter. Denna siffra har nämnts vid ett flertal tillfällen av kommissionens vice ordförande, med ansvar för bland annat transport och energi, och av kommissionen som helhet. Många analytiker är överens om att den europeiska marknaden inte har utrymme för ett femtontal europeiska flygbolag med interkontinental trafik, och om att branschen behöver konsolideras — i synnerhet under en sådan kris som branschen genomgår just nu. Efter attentaten i USA den 11 september 2001 genomgår lufttransportsektorn en aldrig tidigare skådad kris som understöds av en rad destabiliserande faktorer (rädsla för nya terroristattacker, konflikterna i Afghanistan och Irak, SARS-epidemin). Dessutom inträffar denna kris under en generell ekonomisk nedgång. Koncentrationen av branschaktörer — för att uppnå en kritisk storlek och för att öka effektiviteten och den ekonomiska livskraften på marknaden — utgör en naturlig trend, särskilt eftersom många europeiska transportföretag är för små jämfört med sina internationella konkurrenter.

Denna trend är dock inte oförenlig med en utveckling, tack vare avregleringen, av europeiska regionala flygbolag, eller med framväxten av nya transportföretag (t.ex. lågprisbolag), något som skapar nya arbetstillfällen. Härvid bör det noteras att det har dykt upp flera nya flygbolag under de senaste åren och att de har uppnått utmärkta ekonomiska resultat.

Kommissionen har för avsikt att låta bolagen utvecklas inom ramen för en konkurrensutsatt europeisk marknad. Som väktare av fördragen kommer den att vara vaksam och anmäla alla olagliga statliga stöd som skulle kunna gynna vissa bolag till nackdel för andra.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/185

(2004/C 33 E/187)

SKRIFTLIG FRÅGA P-1889/03

från Christopher Heaton-Harris (PPE-DE) till kommissionen

(27 maj 2003)

Ämne: Eurostat

Kan kommissionen redogöra för samtliga interna revisionsberättelser den tagit emot sedan september 1999 beträffande Eurostat?

Kan kommissionen också redogöra för vad dessa dokument har haft att säga om Eurostat?

Svar från Pedro Solbes Mira på kommissionens vägnar

(4 september 2003)

Som ett led i uppföljningen av 2001 års beslut om ansvarsfrihet och efter en uppmaning från parlamentet, lade kommissionen den 16 maj 2003 för budgetkontrollutskottets sekretariat fram sex internrevisionsrapporter som utarbetats av Eurostats internrevisionstjänst under perioden 1999-2002, enligt villkoren i ramavtalet om överföring av konfidentiella handlingar till parlamentet. Den 20 maj 2003 lades också en sammanfattande rapport om uppföljningen av internrevisionsrapporterna fram för budgetkontrollutskottets sekretariat i enlighet med dessa bestämmelser. Efter samma riktlinjer lade kommissionen den 3 juli 2003 för Europaparlamentets ordförande fram revisionsrapporten ”Internal audit of the financial systems for Eurostat” som utarbetats av tjänsten för internrevision den 7 juni 2000.

Den 9 juli 2003 noterade kommissionen två rapporter, som dess avdelningar hade utarbetat, om ekonomisk förvaltning och kontroll inom Eurostat. Den första innehåller GD Budgets slutliga analys av de revisionsrapporter som utarbetats av Eurostats interna revisionsenhet. I denna rapport, som beställdes av kommissionen den 21 maj 2003, finns analyser av Eurostats system för ekonomisk förvaltning och kontroll och uppföljningen av uppgifterna i internrevisionsrapporterna, mot bakgrund av överensstämmelsen med budgetförordningen. Denna rapport överlämnades till budgetkontrollutskottet den 11 juli 2003. Den andra rapporten är den delrapport som utarbetats av internrevisionstjänsten mot bakgrund av det mandat den fick av kommissionen den 11 juni 2003. Internrevisionstjänstens rapport har överlämnats till Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF).

Eurostat har nyligen (den 8 juli 2003) avslutat en analys av vissa aspekter av programmet Sup Com. Denna analys överlämnades till OLAF den 22 juli 2003 i enlighet med artikel 7.1 i förordning 1073/1999.

Kommissionen vill också understryka att vissa revisionsrapporter har undersökts av OLAF. Några av dessa rapporter ingår dessutom i de handlingar som OLAF överlämnat till de rättsliga myndigheterna i Luxemburg eller till åklagarmyndigheten i Paris. Kommissionen vill säkra skyddet av pågående utredningar.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/185

(2004/C 33 E/188)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1898/03

från Jillian Evans (Verts/ALE) till kommissionen

(6 juni 2003)

Ämne: Att hålla delfiner i fångenskap

Delfiner i fångenskap kan oavsett storleken på de bassänger där de hålls inte komma i åtnjutande av föda, omvårdnad eller sovplatser som passar deras natur, fysiologiska behov, hälsotillstånd eller den nivå de uppnått när det gäller utveckling, anpassning och tamhet. De tvingas ofta att leva och fortplanta sig på ett sätt som går helt emot deras instinkter. Detta förefaller kort sagt att strida mot befintliga lagar som syftar till att skydda djur.

Delfinen är en särskilt intelligent djurart och med tanke på artens särskilda biologiska kännetecken behöver en ny rättslig ram inrättas för att säkerställa dess skydd och välbefinnande.

Vad avser kommissionen att göra för att se till att

—	nya delfinarier förbjuds i Europa,

—	existerande delfinarier stängs efter en viss tidsperiod,

—	större uppmärksamhet fästs vid delfinernas fortplantning, särskilt med tanke på att de tvingas fortplanta sig på ett sätt som är helt främmande för dem och att 50 procent av de delfiner som föds i fångenskap dör innan de är ett år gamla?

Svar från Margit Wallström på kommissionens vägnar

(26 juni 2003)

Kommissionen vet att delfiner är mycket intelligenta och har ett utpräglat socialt beteende. Det är emellertid fortfarande medlemsstaterna som är behöriga att godkänna bygget av nya delfinarier och sköta kontrollen av existerande delfinarier.

Ändå har en rad åtgärder vidtagits på gemenskapsnivå för att garantera delfinerna skydd. Om dessa krav respekteras anser kommissionen att de utgör ett tillräckligt skydd för delfinerna.

Enligt rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (1) är det förbjudet att fånga delfiner i Europas hav.

Rådets förordning (EG) nr 338/97 av den 9 december 1996 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem (2) innehåller ett antal skyddsbestämmelser som är relevanta i sammanhanget. Genom förordningen träder konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter (CITES) i kraft i unionen. Delfiner omnämns i bilaga A (bland annat utrotningshotade arter) i rådets förordning (EG) nr 338/97. Detta innebär ett starkt skydd för vilda delfiner — de får inte importeras eller användas för i första hand kommersiella syften. Artikel 8.3 i förordningen tar dock upp vissa undantag från det generella förbudet som kan tillämpas på delfinarier och djurparker. Det innebär att varje enskild ansökan om import av delfiner till unionen skall riktas till de administrativa och vetenskapliga myndigheterna i bestämmelsemedlemsstaten. I förordningens artikel 4 fastställs vidare att import endast får ske om den behöriga vetenskapliga myndigheten har fastställt att den planerade förvaringsplatsen för det levande djuret på bestämmelseorten är rätt utrustad, så att djuret kan skyddas och vårdas på ett riktigt sätt. Kommissionen riktade 2001 en särskild påminnelse om detta till medlemsstaternas vetenskapliga myndigheter för att se till att bestämmelserna om ansökan om delfinimport till-lämpas på rätt sätt.

I rådets direktiv 1999/22/EG av den 29 mars 1999 om hållande av vilda djur i djurparker (3) åläggs djurparkerna en rad åtgärder för att skydda och bevara djuren. Det rör sig till exempel om lämplig förvaring av djuren, hög djurskötselstandard med ett program utarbetat för preventiv och kurativ veterinärvård och näringstillförsel samt utbildning av personalen och utbildning av den besökande allmänheten. Medlemsstaterna skall vidta åtgärder för att garantera att alla djurparker håller djuren under sådana förhållanden som uppfyller de enskilda arternas biologiska behov och behov av bevarande, bland annat genom att djurens livsmiljöer berikas på ett artspecifikt sätt. Endast de djurparker som vidtar dessa åtgärder beviljas tillstånd och medlemsstaternas behöriga myndigheter skall genom regelbundna inspektioner kontrollera att djurparkerna efterlever villkoren.

(1) EGT L 206, 22.7.1992.

(2) EGT L 61, 3.3.1997.

(3) EGT L 94, 9.4.1999.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/187

(2004/C 33 E/189)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1901/03

från Carlos Ripoll y Martínez de Bedoya (PPE-DE) till kommissionen

(11 juni 2003)

Ämne: Bearbetade tomater

Det har kommit till min kännedom att den grekiska regeringen under 2001 med statliga medel stödde producenter av bearbetade tomater i byn Gastouni i prefekturen Ilias, trots EU:s beslut att inga bidrag skall beviljas.

Känner kommissionen till sådana utbetalningar av bidrag?

Har den grekiska regeringen officiellt begärt att kommissionen skall göra ett undantag?

Svar från Franz Fischler på kommissionens vägnar

(28 juli 2003)

De grekiska myndigheterna har ännu inte formellt meddelat kommissionen om något statligt stöd avseende den fråga som parlamentsledamoten tagit upp.

Gemenskapsstöd för tomater avsedda för bearbetning tillåts enligt rådets förordning (EG) nr 2201/96 av den 28 oktober 1996 om den gemensamma organisationen av marknaden för bearbetade produkter av frukt och grönsaker (1), genom vilken ett stödsystem för producentorganisationer som levererar tomater som skördats i gemenskapen till godkända bearbetningsindustriföretag införts. Detta stödsystem är baserat på kontrakt mellan, å ena sidan producenter som är organiserade i producentorganisationer som är erkända i enlighet med förordning (EG) nr 2200/96 av den 28 oktober 1996 om den gemensamma organisationen av marknaden för frukt och grönsaker (1) och å andra sidan producenter som är godkända av de behöriga myndigheterna. Stöd beviljas till producentorganisationer som i sin tur betalar ut det till sina medlemmar. Medlemsstaterna är behöriga att erkänna producentorganisationer och i enlighet med ovannämnda förordningar upprättar medlemsstaterna ett antal kriterier som producentorganisationerna måste uppfylla för att kunna få gemenskapsstöd.

Den producentorganisation som det hänvisas till i den fråga som parlamentsledamoten (A.S. Gastounis) tar upp erkändes av de grekiska myndigheterna i första hand men senare informerade de grekiska myndigheterna kommissionen att producentorganisationen inte uppfyllde minimikriterierna för erkännande. Det är först och främst de grekiska myndigheterna som skall dra de nödvändiga konsekvenserna av detta faktum.

På gemenskapsnivå måste de ekonomiska konsekvenserna för medlemsstaterna av att villkoren inte uppfylls undersökas, särskilt när det gäller ersättningen från Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) till den grekiska staten, inom ramen för avslutningen av räkenskaperna.

Kommissionen är mycket tacksam till parlamentsledamoten för den information som tillhandahållits. Som en följd av dennes fråga har kommissionen redan kontaktat de grekiska myndigheterna för att fastställa om något nationellt statligt stöd beviljas till den berörda producentorganisationen. Kommissionen kommer att hålla parlamentsledamoten informerad om utgången av denna fråga.

(1) EGT L 297, 21.11.1996.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/187

(2004/C 33 E/190)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1905/03

från Stavros Xarchakos (PPE-DE) till kommissionen

(11 juni 2003)

Ämne: Reklam för gemenskapsstödramen 2008 i Grekland

I grekisk tv har man på senaste tiden visat reklam för gemenskapsstödramen 2008 på bästa sändningstid (t.ex. före eller under nyhetssändningarna).

Reklamen har ett klart propagandasyfte och visar upp vilka ”framsteg” regeringen gjort inom utbildning, ekonomi osv. Det är dock bara undantagsvis som det sägs något om att gemenskapen deltar i finansieringen.

Vet kommissionen hur mycket denna reklam för gemenskapsstödramen 2008 kostar? Från vilka gemenskapsanslag kommer dessa pengar? Känner kommissionen till innehållet i reklamen? Har kommissionen gått med på att betala reklam som dessutom sänds på bästa sändningstid? Kan man fortsätta att sända sådan här propaganda med tanke på att det snart är dags för parlamentsval i Grekland?

Svar från Michel Barnier på kommissionens vägnar

(5 augusti 2003)

Informationskampanjer om EU:s regionalpolitik är något som i enlighet med subsidiaritetsprincipen överlåtits på medlemsstaterna. Det ankommer på medlemsstaterna att utröna hur man på lämpligaste sätt kan informera allmänheten och samtidigt följa bestämmelserna i kommissionens förordning (EG) nr 1159/2000 (1) och bestämmelserna i gemenskapsstödramen. Kommissionen vill fästa parlamentsledamotens uppmärksamhet på att det enligt dessa bestämmelser krävs att informationsåtgärder avbryts två månader före dagen för ett val. Kommissionen besitter inga uppgifter om att det skulle ha förekommit något missbruk av gemenskapsmedel i Grekland i samband med informationskampanjen.

Någon uppskattning av hur stort belopp som totalt kommer att satsas på offentlighetsåtgärder och information i Grekland i samband med den tredje gemenskapsstödramen kan inte göras, eftersom dessa medel ingår i de totala anslagen till tekniskt bistånd och inte redovisas separat.

(1) Kommissionens förordning (EG) nr 1159/2000 av den 30 maj 2000 om de informations- och offentlighetsåtgärder som medlemsstaterna skall vidta när det gäller stöd från strukturfonderna, EGT L 130, 31.5.2000.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/188

(2004/C 33 E/191)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1908/03

från Eija-Riitta Korhola (PPE-DE) till kommissionen

(11 juni 2003)

Ämne: Tidsutdräkt med finansiering av utvecklingsstödet

I februari 2003 beviljades det stöd till ett projekt som syftade till att utveckla verksamhetsomgivningen. Det var den lokala TE-centralen (arbetskrafts- och näringscentralen) i Finland som beviljade stödet. De projektansvariga har dock meddelat att projektet kommer att få vänta på utbetalningen av stöd fram till december i år.

Kan kommissionen göra en bedömning av hur långa väntetiderna brukar vara i samband med utbetalningen av stöd till EU-finansierade projekt?

Vad beror dröjsmålen med utbetalningarna på i de fall då stödet redan beviljats? Är det då frågan om byråkratisk tröghet från de enskilda medlemsstaternas sida eller beror det på EU:s bestämmelser?

Hur stort anser kommissionen problemet med ovannämnda dröjsmål vara, utgående från den respons som kommer in från medlemsstaterna?

Hur tycker kommissionen man skulle kunna påskynda beviljandet och utbetalningen av stöd?

Svar från Michel Barnier på kommissionens vägnar

(17 juli 2003)

I enlighet med subsidiaritetsprincipen är det medlemsstaterna och inte stödmottagarna som är kommissionens förhandlingspartner när det gäller regional utveckling. För ytterligare information uppmanar kommissionen därför parlamentsledamoten att kontakta programmets förvaltningsmyndighet eller utbetalande myndighet i Finland.

Eftersom förvaltningen av projekten är decentraliserad har kommissionen inte tillgång till statistiska uppgifter beträffande de aktuella dröjsmålen mellan ett beslut om finansiering i en medlemsstat och den första utbetalningen som görs till stödmottagaren. Kommissionen underlättar dock igångsättandet av ett program genom att bevilja ett förskott så snart den fattat beslut om medfinansiering för hela programmet. Förskottet uppgår till 7 % av programbeloppet i enlighet med bestämmelserna för 2000-2006. De finska programmen godkändes, med undantag av några pilotprojekt, under 2000 och 2001. Den nationella myndigheten disponerar således sedan dess över förskottet på 7 % för att finansiera gemenskapens del av det projekt som parlamentsledamoten nämner, utan att behöva invänta ersättningen för de faktiska utgifterna.

Förutom detta förskott ersätter kommissionen enbart medlemsstaterna för faktiska utgifter (1). Sedan början av 2003 har utbetalningarna för den aktuella programplaneringsperioden inom ramen för generaldirektoratet för regionalpolitik dröjt 37 dagar. Även om dröjsmålen således inte kan betraktas som överdrivet långa (2) strävar kommissionen hela tiden efter att effektivisera och förenkla sina interna förfaranden. Den 25 april 2003 godkände kommissionen ett tiotal åtgärder i ett meddelande om förenkling, klarläggande, samordning och flexibilitet i förvaltningen av strukturpolitiken.

Den byråkratiska tröghet som parlamentsledamoten nämner kan följaktligen inte betraktas som ett resultat av bestämmelserna beträffande strukturfonderna. Enligt artikel 34.1 i förordning (EG) nr 1260/1999 skall den nationella förvaltningsmyndigheten ”vid fullgörandet av sina uppgifter handla helt i överensstämmelse med de institutionella, rättsliga och finansiella systemen i den berörda medlemsstaten”. Enligt artikel 3 i kommissionens förordning (EG) nr 438/2001 om genomförandebestämmelser till rådets förordning (EG) nr 1260/1999 (3) skall medlemsstaternas förvaltnings- och kontrollsystem utformas så att de beaktar den förvaltade stödvolymen.

(1) I enlighet med artikel 32.2 i rådets förordning (EG) nr 1260/1999 av den 21 juni 1999 om allmänna bestämmelser för strukturfonderna, EGT L 161, 26.6.1999.

(2) I artikel 32.1 i förordning (EG) nr 1260/1999 av den 21 juni 1999 fastställs att ”kommissionen skall utföra löpande betalningar senast två månader räknat från den dag då en godtagbar ansökan om betalning mottogs”.

(3) EGT L 63, 3.3.2001.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/189

(2004/C 33 E/192)

SKRIFTLIG FRÅGA P-1909/03

från Michl Ebner (PPE-DE) till kommissionen

(2 juni 2003) Ämne: Natura 2000

Anser Europeiska kommissionen att regionen Flanderns strikta lagstiftning för Natura 2000-reservaten i det flamländska naturskyddsområdet VEN är förenliga med bestämmelserna i Natura 2000-direktivet?

Den flamländska politiken baseras på en rad påbud och förbud som dels åtföljs av otillräckliga och oanpassade ersättningar och dels inte tar hänsyn till de sociala och ekonomiska förutsättningarna i området.

Att det finns två parallella nätstrukturer i Flandern, en flamländsk och en europeisk, orsakar onödig förvirring och gör saker mer komplicerade. I praktiken tycks det som om en mycket stor del ingår i VEN, IVON (Integraal Verwevings- en Ondersteunend Netwerk, integrerade och interrelaterade stödnätverket) eller och olika naturskyddsområden. Genom att genomföra den förra flamländska regeringens naturskyddsförordning från slutet av 1997 såg regeringen till att dessa två typer av områden skulle överlappa så mycket som möjligt. Är det vettigt att genomföra två olika typer av politik på områden där de går in i varandra?

Resultatet är förvirring bland den flamländska allmänheten och stor otillfredsställelse bland landsbygdsbefolkningen som förknippar Natura 2000 med den flamländska regeringens förmyndaraktiga politik i

VEN.

Anser kommissionen att den flamländska politiken för miljönät är förenlig med Natura 2000-direktivet?

Svar från Margot Wallström på kommissionens vägnar

(2 juli 2003)

Både rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (1) och rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar (2) har som syfte att garantera bevarandet av livsmiljöer och vilda arter på europeisk nivå. Natura 2000, ett europeiskt ekologiskt nätverk med särskilda naturskyddsområden, är ett viktigt redskap för att uppnå detta mål.

Nationella eller regionala nätverk av naturskyddsområden, som till exempel det flamländska miljönätverket, utgör ett viktigt komplement till det europeiska Natura 2000, eftersom fler lokala och regionala aspekter av naturens bevarande därigenom kan integreras. Varken direktivet om livsmiljöer eller direktivet om vilda fåglar hindrar medlemsstaterna från att införa striktare skyddsåtgärder än åtgärderna i dessa direktiv.

Bestämmelserna i direktivet om livsmiljöer gör tydligt medlemsstaterna ansvariga förvaltningen av Natura 2000-områden. Ansvaret för förvaltningen av regionala och nationella nätverk är därmed definitivt en fråga om nationell eller regional behörighet.

(1) EGT L 206, 22.7.1992.

(2) EGT L 103, 25.4.1979.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/190

(2004/C 33 E/193)

SKRIFTLIG FRÅGA P-1934/03

från Marie Isler Béguin (Verts/ALE) till kommissionen

(5 juni 2003)

Ämne: Utsikterna för Life-instrumentet

Generaldirektoratet för miljö har nyligen på sin webbsida (1) offentliggjort arbetsgruppens slutrapport om finansieringen av nätverket Natura 2000 (artikel 8 i livsmiljödirektivet). Även om kostnadsberäkningen ytterligare kan finslipas, har de stora institutionella linjerna lagts fram tillsammans med en förfrågan om en fördelning av kostnaderna, efter 2006, mellan de olika gemenskapsprogrammen (ERUF, EUGFJ m.fl.) och ett specifikt finansiellt instrument. Denna tanke bör tas med inom de ramar som hänför sig till detta ärende och i synnerhet inom ramen för de omfattande politiska och budgetära reformer som planeras efter 2006.

Rapporten innehåller en mycket tydlig redogörelse för problemet med övergången mellan det nuvarande finansiella Life-instrumentet, som löper ut 2004, och resultaten av dryftandet kring Natura 2000, vilka skall gälla efter 2006. Idag är Life-Nature gemenskapens enda finansiella instrument som uteslutande finansierar en av målsättningarna för det sjätte miljöprogrammet, nämligen att bromsa den minskande biodiversiteten inom EU före 2010.

Eftersom institutionerna behöver tid för att införa en ny förordning borde kommissionens enheter lägga fram ett nytt förslag senast i början av 2003. Om det sker senare är det inte möjligt att välja nya projekt år 2005, vilket var fallet 2000 mellan Life II och Life III. I naturskyddskretsar är man mycket orolig för att kommissionen helt enkelt överger instrumentet. Flera möten som nyligen hållits kring Natura 2000 har de facto gett upphov till tvivel vad gäller kommissionens vilja att på kort sikt fortsätta sin finansieringspolitik med Life-Nature.

Vilka är kommissionens planer i anslutning till detta?

Är en förnyelse av den nuvarande förordningen i oförändrad form, för en period på två år, ett möjligt alternativ?

Svar från Margot Wallström på kommissionens vägnar

(9 juli 2003)

Kommissionen är medveten om den viktiga roll som Life-programmet spelar i fråga om gemenskapens politik när det gäller naturens bevarande.

Eftersom de nya finansiella ramarna inte kommer att börja gälla förrän år 2007, pågår nu överläggningar om ett förslag om att utvidga Life-programmet med tre år i ändrad form. Målet är att överbrygga gapet i medfinansieringen från 2004 till 2007.

Ett snart antagandet av Europaparlamentet och rådet av ett sådant förslag krävs om man vill undvika avbrott i det nuvarande finansieringssystemet.

(1) http://europa.eu.int/comm/environment/nature/natura_articles.htm.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/191

(2004/C 33 E/194)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1938/03

från Catherine Stihler (PSE) till kommissionen

(13 juni 2003)

Ämne: Olaglig anställning inom fiskesektorn

Nyligen har det inkommit rapporter om att t.o.m. 50 procent av dem som arbetar på fiskförädlingsfabriker i Förenade kungariket är olagligt anställda. Många av dem måste arbeta under bedrövliga förhållanden med dubbla skift och sju dagars arbetsveckor för en lön som är lägre än minimilönen. Under de razzior som polisen och det brittiska departementet för sysselsättning och pensioner nyligen genomförde visade det sig att hälften av arbetarna som rensade fisken, fileade och packade den var utlänningar och att en tredjedel av dem hade tagit sig in i landet olagligt.

Vilka åtgärder föreslår kommissionen att man vidtar för att skydda sådana arbetstagare? Har kommissionen några planer på att reglera sådana rekryteringsbyråer som har mycket inflytelse över dessa arbetsplatser och ansvarar för kontrollen av arbetstagarnas rättsliga status, men som nu uppenbarligen har utnyttjat några av de mest utsatta personerna?

Svar från Anna Diamantopoulou på kommissionens vägnar

(31 juli 2003)

Kommissionen har inte någon information om det som parlamentsledamoten beskriver. Vi beklagar att situationer som denna kan uppstå, men påminner om att kommissionen inte kan göra något om det inte rör sig om brott mot gemenskapslagstiftningen.

Det bör påpekas att fiskesektorn inte omfattas av direktiv 93/104/EG (1) om arbetstidens förläggning i vissa avseenden. Denna sektor täcks istället av direktiv 2000/34/EG (2), som ska omsättas i nationell lagstiftning i medlemsstaterna senast den 1 augusti 2003 (1 augusti 2004 vad gäller läkarstuderande).

Hursomhelst är det de behöriga nationella myndigheterna, rättsliga eller andra, som ska säkerställa att bestämmelserna i nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning tillämpas på korrekt sätt, särskilt vad gäller kampen mot illegalt arbete. Kommissionen påpekade i sitt meddelande av den 3 juni 2003 (3) att illegalt arbete verkar bli allt vanligare i medlemsstaterna. Vi påminner dock om att sedan 2000, och särskilt under 2003, har riktlinjerna för sysselsättningspolitiken även omfattat åtaganden för att bekämpa illegalt arbete. Dessutom är en av de viktigaste aspekterna i gemenskapens invandringspolitik att bekämpa illegal invandring, vilket också fastställs i slutsatserna från Europeiska rådets möte i Thessaloniki.

(1) Rådets direktiv 93/104/EG av den 23 november 1993 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden, EGT L 307, 13.12.1993.

(2) Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/34/EG av den 22 juni 2000 om ändring av rådets direktiv 93/104/EG om arbetstidens förläggning i vissa avseenden för att täcka sektorer och verksamheter som inte omfattas av det direktivet, EGT L 195, 1.8.2000.

(3) Meddelande om utvecklingen av en gemensam politik för olaglig invandring, människosmuggling och människohandel, yttre gränser och återvändande av personer som vistas olagligt i EU — KOM(2003) 323 slutlig.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/192

(2004/C 33 E/195)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1943/03

från Alexander de Roo (Verts/ALE) till kommissionen

(13 juni 2003)

Ämne: Nitratdirektivet och rekonstruktion av intensiv djurhållning

I en skrivelse av den 4 januari 2003 fäste den nederländska miljögruppen Milieudefensie avdelningen Landbouw Twente kommissionens uppmärksamhet på rekonstruktionen av de koncentrationsområden varmed man i delar av Nederländerna avser att försöka omstrukturera den intensiva djurhållningen.

Ursprungligen hade man som utgångspunkt att även förverkliga miljömålsättningarna, till exempel att minska mängden nitrat i grundvattnet som i ett antal områden ligger långt över den europeiska normen. Dessvärre visar det sig att ledningen i sitt beslutsfattande förlorar denna och andra miljömålsättningar ur sikte, och man strävar numera inte alls efter miljömålen, långt mindre kommer man att uppnå dem.

Det framgår av ”Startnotitie Milieu Effectrapportage Reconstructie concentratiegebieden Salland-Twente” (Inledande anteckningar för en miljöeffektrapport beträffande rekonstruktion av koncentrationsområden i Salland-Twente) som Milieudefensiegroep även har skickat kommissionen.

I delar av det området, de så kallade ”jordbruksutvecklingsområdena”, kommer till och med en autonom utvidgning av kreatursbesättningarna att tillåtas som framgår av områdesplanerna.

Trots detta fortsätter de nederländska myndigheterna rekonstruktionsplanerna, och provinsstyrelsen i Overijssel har beslutat att ställa 40 miljoner euro till förfogande.

Anser även Europeiska kommissionen att rekonstruktionspolitiken måste vara inriktad mot tillämpning och efterlevnad av de europeiska miljömålsättningarna?

I vilken utsträckning strider de nederländska myndigheternas stöd mot nitratdirektivet (91/676/EEG) (1)?

Svar från Margot Wallström på kommissionens vägnar

(7 augusti 2003)

När det gäller nitratdirektivet är Nederländerna utsatt för det hårdaste miljötrycket i Europa från stallgödsel och jordbruksverksamheter. Om man som indikator använder den årliga tillförseln av nitrat (N) per hektar från stallgödsel och mineralgödningsmedel uppgår det genomsnittliga värdet till 486 kg N/år, varav 265 kg från stallgödsel och 184 kg från mineralgödningsmedel (referensåret 1997, Eurostat, Statistic in focus, environment and energy, Theme 8-16/2000).

Vattenkvaliteten påverkas kraftigt av jordbruket och hela Nederländernas territorium har förklarats vara nitratkänsligt område enligt nitratdirektivet. Därför måste ett åtgärdsprogram genomföras för hela territoriet.

Åtgärdsprogrammet kräver bland annat åtgärder för att införa en minsta kapacitet hos lagringsutrymmen för stallgödsel, perioder när det är förbjudet att sprida vissa typer av gödningsmedel, användning av gödningsmedel som innehåller balanserade mängder kväve med hänsyn till grödans beräknade kvävebehov och den mängd kväve som grödorna tillgodogör sig från marken och gödning.

Ett särskilt tak för kväveanvändning per år fastställs i direktivet, och insatserna inom ramen för åtgärdsprogrammen skall säkerställa att det taket inte överskrids för varje jordbruksfastighet eller besättning.

För att värna om unionens vattenresurser har kommissionen redan inlett rättsliga åtgärder mot flera medlemsstater, som den anser inte uppfyller sina åligganden enligt nitratdirektivet.

Ett mål behandlas för närvarande i EG-domstolen därför att Nederländerna har underlåtit att genomföra ett åtgärdsprogram enligt nitratdirektivet på de viktigaste punkterna och domen väntas falla inom några månader.

När det gäller omstrukturering av arealer för intensiv djurhållning i Nederländerna har de nederländska myndigheterna lämnat följande uppgifter:

Syftet med lagen för omstrukturering av områden med intensiv djurhållning (rekonstruktionslag; Staatsblad 2002-115) är att främja ett gott utnyttjande av de berörda områdena, i synnerhet när det gäller jordbruk, natur, skog, landskap, fritidsområden, vatten, miljö och infrastruktur, och också förbättra levnads- och arbetsvillkoren och den ekonomiska strukturen. Rekonstruktionslagen är alltså avsedd att minska problemen med den intensiva djurhållningen genom att förbättra markanvändningen.

Varje rekonstruktionsområde (t ex Salland/Twente) skall lägga fram en rekonstruktionsplan som innebär ett förbättrat utnyttjande av de berörda områdena när det gäller jordbruk, natur, landskap, vatten och miljö. I en sådan plan skall ingå både intensifieringsområden och extensifieringsområden. I extensifieringsområdena är djurtätheten för hög med hänsyn till naturens, landskapets, miljöns och vattnets sårbarhet. I intensifieringsområdena kan antalet djur öka utan att det skadar andra intressen. Överföring av jordbruksföretag från intensiva ormåden till andra regioner uppmuntras också. Den plan som nyligen skisserades för Salland/Twente innehåller både intensifierings- och extensifieringsområden, men den kommer inte att medföra någon sammanlagd ökning av djurtätheten.

Rekonstruktionslagen är inte den enda lag som styr utvecklingen av djurhållningen i Nederländerna. Antalet djur regleras exempelvis med hjälp av systemet med kvoter för produktionen av stallgödsel, svinkvoter, fjäderfäkvoter och mjölkkvoter. Under de senaste åren har de nederlänska myndigheterna lagt ut mer än 800 miljoner euro på att köpa upp svin- och fjäderfäkvoter för sammanlagt 12 miljoner kg fosfat. Ett av syftena med reskonstruktionsplanen är att anpassa situationen till denna utveckling.

Mot bakgrund av den information som de nederländska myndigheterna har lämnat noterar kommissionen att rekonstruktionslagen inte bör leda till någon ökning av antalet djur. Därför är det allmänna villkor uppfyllt som innebär att denna lag inom ramen för sin målsättning inte strider mot nitratdirektivets mål.

(1) EGT L 375, 31.12.1991, s. 1.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/194

(2004/C 33 E/196)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1959/03

från Paulo Casaca (PSE) till kommissionen

(13 juni 2003)

Ämne: Kontrollbesök hos de nationella kontoren för utbetalningar från EUGFJ:s garantidel

Har kommissionen ökat sina kontrollbesök år 2003, med tanke på bedömningen i revisionsrättens årsrapport 2001 om de nationella kontoren för utbetalningar från EUGFJ:s garantidel?

Kan kommissionen ange antalet externa kontrollbesök hos EUGFJ:s garantidel som man tänker göra under 2003?

Svar från Franz Fischler på kommissionens vägnar

(4 juli 2003)

Kommissionen anser att det arbete som utförs av certifieringsorganen utgör en lämplig grund för granskning och godkännande av räkenskaperna vid utbetalningsställena. Kommissionen kontrollerar särskilt noga respekten för revisionskriterierna för att alla åtgärder för förbättringar skall vidtas vid utbetalningsställena.

År 2002 genomförde kommissionen 164 externa kontroller av EUGFJ-garantier, varav det i 27 fall rörde sig om kontroller på plats av nationella utbetalningsställen från EUGFJ:s garantidel (revision av bokföringen för 2001, ackreditering, datakontroll etc.).

Under 2003 planerar kommissionen 185 externa kontroller av EUGFJ-garantier (en ökning på 12,81 % jämfört med 2002), varav 34 kontroller på plats av nationella kontor (revision av bokföringen för 2002, certifiering och förackreditering av anslutningsländernas utbetalande organ, underavdelningar etc.).

Upplysningsvis kan vi meddela att kommissionen med avseende på räkenskapsåret 2002 genom beslut 2003/313/CE av den 8 maj 2003 (1) avskilde räkenskaperna från 17 utbetalningsställen (av sammanlagt 91, dvs 18.68 %) fördelade enligt följande:

—	Tyskland (2)

—	Grekland (1)

—	Spanien (2)

—	Frankrike (8)

—	Italien (2)

—	Portugal (1)

—	Storbritannien (1)

(1) EUT L 114, 8.5.2003.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/194

(2004/C 33 E/197)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1982/03

från Gabriele Stauner (PPE-DE) till kommissionen

(16 juni 2003)

Ämne: Europeiska revisionsrättens granskning av Eurostat

Kan kommissionen ange när och i vilket sammanhang Eurostat under de senaste tio åren har varit föremål för granskningar från revisionsrättens sida?

Kan kommissionen ange om dessa granskningar genomfördes punktvis eller om förvaltningen av Eurostat granskades på ett mer omfattande sätt?

Kan kommissionen ange vilka rekommendationer revisionsrätten har framfört i sina rapporter och sektorsredogörelser och vilka åtgärder kommissionen har vidtagit för att rätta sig efter dessa rekommendationer?

Svar från Pedro Solbes Mira på kommissionens vägnar

(29 augusti 2003)

Dessa frågor diskuterades redan på budgetkontrollutskottets (Cocobu) möte den 17 juni 2003 och kommissionen hänvisar till de skriftliga svar som kommissionsledamöterna gav utskottsledamöterna efter denna granskning.

Kommissionen konstaterar samtidigt att Revisionsrätten hittills inte har offentliggjort någon specifik granskning av Eurostats driftskostnader och inte heller av dess förvaltning.

Kommissionen vill också fästa parlamentsledamotens uppmärksamhet på Revisionsrättens senaste publikationer om Eurostats statistiska verksamhet:

—	Årsrapport för budgetåret 2000, (punkterna 1.71, 1.119 och 1.120 om Eurostats förfaranden beträffande bruttonationalinkomstuppgifter (BNI) som används för budgetändamål samt deras kvalitet) (1).

—	Särskild rapport nr 17/2000 (punkt 1.25 om kommissionens granskning av tillförlitligheten och jämförbarheten vad gäller medlemsstaternas BNI) (2).

—	Årsrapport för budgetåret 1999, (punkt 1.21 om kvaliteten på BNI-uppgifterna) (3).

—	Årsrapport för budgetåret 1997, (punkt 1.25 om kvaliteten på BNI-uppgifterna) (4).

Kommissionen svarar i samarbete med medlemsstaterna för att genomföra alla Revisionsrättens rekommendationer på detta område. Dessutom har kommissionen sedan 1988 samarbetat med BNI-utskottet för att garantera kvaliteten på de statistiska uppgifter som används för budgetändamål i enlighet med vad Revisionsrätten har krävt i sina olika rapporter. För närvarande håller Eurostat i nära samarbete med medlemsstaternas statistiska byråer på att införa förfaranden för kvalitetssäkring.

(1) EGT C 359, 15.12.2001.

(2) EGT C 336, 27.11.2000.

(3) EGT C 342, 1.12.2000.

(4) EGT C 349, 17.11.1998.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/195

(2004/C 33 E/198)

SKRIFTLIG FRÅGA P-1995/03

från Alexandros Alavanos (GUE/NGL) till kommissionen

(11 juni 2003)

Ämne: Järnvägslinjer i Athens centrum

Med en tidsfrist i maj 2004 och en budget om 160,4 miljoner euro har man beslutat att modernisera 13 kilometer järnväg som förbinder Pireus med järnvägsknuten Acharnon via Athen, och som kommer att utgöra en del av förortsjärnvägen. I den tävlan som det grekiska järnvägsbolaget OSE har utlyst föreskrivs att linjen skall ersättas med en ny elektrisk bredspårig som ska ha fyra spår osv.

Invånarna i huvudstaden är oroliga för att järnvägens sträckning även fortsättningsvis kommer att dela staden i två delar, och genom detta inte bara skapa stora trafikstockningar och ytterligare föroreningar, utan även försvåra förbindelserna mellan invånarna och skapa en känsla av isolering och gettofiering.

Förutses det i utredningarna om modernisering av förortsjärnvägen att linjen någonstans skall gå under jord, eller några andra projekt som innebär att staden inte längre kommer att vara delad i två delar? Om så inte är fallet, på vilket sätt tänker kommissionen ingripa för att lösa detta problem på ett sätt som är vänligt mot stadsmiljön?

Svar från Michel Barnier på kommissionens vägnar

(29 juli 2003)

Vad de större infrastrukturprojekten beträffar, t.ex. modernisering av en järnvägssträcka, är det medlemsstatens uppgift att utforma projekt och se till att det blir en lämplig balans mellan ekonomiska, sociala och miljömässiga hänsyn samt att de regelmässiga kraven följs.

Enligt de uppgifter som inkommit till kommissionen planeras när det gäller järnvägssträckan mellan Piraeus och de tre broar som parlamentsledamoten nämner faktiskt en ökning av spårantalet från nuvarande två-tre (beroende på sträckningen) till fyra. Detta kommer emellertid till stor del att ske genom att det utrymme som redan står till förfogande på det befintliga spåravsnittet utnyttjas bättre. Det torde därför inte bli någon större skillnad när det gäller bredden på detta avsnitt av förortsjärnvägen jämfört med nuvarande situation.

Projektet i fråga, som rör moderniseringen av en kort järnvägssträcka, skulle kunna omfattas av räckvidden för rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (1), ändrat genom rådets direktiv 97/11/EG av den 3 mars 1997 (2). I bilaga II.13 till direktivet hänvisas till alla förändringar eller utvidgningar av projekt som förtecknas i bilaga I eller bilaga II, vilka redan har godkänts, utförts eller håller på att utföras och vilka kan få betydande negativ inverkan på miljön. Enligt artikel 4.2 är medlemsstaterna inte skyldiga att överlämna projekt förtecknade i bilaga II till en miljökonsekvensbedömning. Projektet i detta fall kommer med tanke på sin art och omfattning sannolikt inte att ha någon betydande negativ inverkan på miljön. Bedömningen av projektets inverkan är dock fortfarande främst de nationella myndigheternas ansvar.

Det har inte lagts fram något förslag om medfinansiering från EU:s sida av projektet för modernisering av detta specifika avsnitt; kommissionen kommer därför inte att ta kontakt med de grekiska myndigheterna.

(1) EGT L 175, 5.7.1985.

(2) EGT L 73, 14.3.1997.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/196

(2004/C 33 E/199)

SKRIFTLIG FRÅGA E-1998/03

från Konstantinos Hatzidakis (PPE-DE) till kommissionen

(16 juni 2003)

Ämne: Straffklausuler i koncessionsavtalet om Eleutheros Venizelos-flygplatsen i samband med försenade tillfartsvägar

Atens nya flygplats Eleutherios Venizelos i Spata byggdes genom ett koncessionsavtal som slöts mellan den grekiska staten och byggkonsortiet Hochtief i juli 1995 och stod färdig i mars 2001. EU beviljade för detta ändamål ett belopp på 250 miljoner euro, vilket ungefär utgjorde 11 procent av projektets budget. Enligt koncessionsavtalet skulle den grekiska staten betala ut skadestånd till entreprenören om tillfarterna till flygplatsen inte blev klara i tid.

Följande ersättningar skulle betalas ut:

—	35 000 euro för varje dag som färdigställandet av sträckan mellan Stavros och Eleusina på Attikavägen försenades, från och med den dag då flygplatsen togs i bruk.

—	25 000 euro för varje dag som färdigställandet av västra ringleden runt Hymettos försenades, från och med tolv månader efter att flygplatsen tagits i bruk.

Så här långt har sträckan Stavros-Eleusina endast delvis tagits i bruk, medan västra ringleden runt Hymettos inte väntas stå färdig förrän hösten 2003, alltså 30 månader efter att flygplatsen tagits i bruk.

1.	Kontrollerar kommissionen hur Eleutherios Venizelos-flygplatsen fungerar och huruvida de ingående parterna följer kontraktsvillkoren sedan projektet slutförts?

2.	Har kommissionen för avsikt att göra en efterhandsutvärdering? Om så är fallet, när förväntas den genomföras?

3.	Under vilka omständigheter träder de ovannämnda straffklausulerna i kraft? Har projektets entreprenör gjort anspråk på skadestånd från den grekiska staten på grund av det försenade färdigställandet av tillfartsvägarna?

Svar från Michel Barnier på kommissionens vägnar

(31 juli 2003)

Rådets förordning (EG) nr 1164/94 av den 16 maj 1994 om inrättandet av en sammanhållningsfond (1) ger inte kommissionen några befogeneheter att övervaka hur ett projekt fungerar efter genomförandet. När det gäller driften av flygplatsen kan kommissionen endast ingripa om det finns bevis för att unionens lagstiftning inte iakttas. Kommissionen förfogar för närvarande inte över någon sådan bevisning.

Kommissionen har inga befogenheter när det gäller iakttagandet av de avtalsklausuler som reglerar förhållandet mellan den grekiska staten och koncessionshavaren (sanktionsklausuler, skadestånd osv.). De nationella myndigheterna har emellertid underrättat kommissionen om att koncessionshavaren inte vidtagit några åtgärder i syfte att göra bruk av sanktionsklausulerna.

Kommissionen kommer att genomföra en utvärdering i efterhand av de projekt som samfinansieras av sammanhållningsfonden i enlighet med gällande bestämmelser. Rapporten om denna utvärdering kommer att vara klar i mitten av 2004 och den kommer även att vara tillgänglig för parlamentet.

(1) EGT L 130, 25.5.1994.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/197

(2004/C 33 E/200)

SKRIFTLIG FRÅGA P-2008/03

från Marianne Thyssen (PPE-DE) till kommissionen

(11 juni 2003)

Ämne: Fågelpestkrisen i Belgien — skadeersättning till fjäderfäsektorn

Europaparlamentets ständiga kommitté för livsmedelskedjan och djurhälsa samlades i slutet av maj för att diskutera fågelpestsituationen i ett antal länder i Europa. Kommittén beslutade bland annat att ytterligare mildra bekämpningsåtgärderna beträffande fågelpest i Belgien.

Den belgiska regeringen beslutade att delvis ersätta de drabbade fjäderfähållarna för skadorna. Men man kan inte bortse från att fågelpestkrisen innebär en svår förlust för alla grenar av fjäderfäsektorn. Även djurfodersektorn, äggkläckningsanstalterna, fjäderfäslakterierna, producenterna av och grosshandeln med fjäderfäkött samt exportföretagen inom sektorn har lidit stora ekonomiska skador genom krisen. För detta har dessvärre inget ekonomiskt stöd planerats.

Med tanke på den belgiska fjäderfäsektorns betydelse för den belgiska ekonomin och sysselsättningen skulle jag gärna vilja höra från kommissionen om och i vilken utsträckning den avser att ersätta de skador som icke-jordbruksföretag har lidit? Vidare skulle jag vilja höra från kommissionen om det i detta sammanhang finns någon invändning mot att den federala belgiska regeringen och/eller delstaternas regeringar ersätter de drabbade icke-jordbruksföretagen ekonomiskt för de skador som de lidit?

Svar från Franz Fischler på kommissionens vägnar

(7 juli 2003)

Belgien kan få ekonomiskt stöd från gemenskapen på upp till 50 % av utgifterna för nödåtgärder i enlighet med artikel 3.1 i rådets beslut 90/424/EEG av den 26 juni 1990 (1) om utgifter inom veterinärområdet för att bekämpa epidemier.

Gemenskapens riktlinjer för statliga stöd inom jordbruket (2) gäller för alla statliga stöd som beviljas i samband med verksamheter inom produktion, bearbetning och saluföring av bilaga I-produkter. Statliga stöd i samband med utbrott av djursjukdomar skall prövas enligt bestämmelserna i avsnitt 11 i dessa riktlinjer.

Enligt avsnitt 11 är det tillåtet med stöd för att kompensera skador på jordbruksproduktionen eller produktionsmedlen, men det är inte tillåtet att bevilja stöd för att kompensera bearbetare. Om dessa har ekonomiska svårigheter kan de emellertid få ett undsättnings- och omstruktureringsstöd, under förutsättning att de relevanta bestämmelserna i gemenskapens riktlinjer för statliga stöd för undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter (3) följs.

För övrigt har kommissionen redan tidigare påpekat hur viktigt det är att ha försäkringar för att kunna klara av en situation med indirekta förluster på grund av omfattande utbrott av djursjukdomar.

(1) EGT L 224, 18.8.1990.

(2) EGT C 232, 12.8.2000.

(3) EGT C 288, 9.10.1999.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/198

(2004/C 33 E/201)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2010/03

från Lissy Gröner (PSE) till kommissionen

(17 juni 2003)

Ämne: EU-medel som har betalats ut via katolska organisationer under perioden 1997-2002

Solidaritet är ett av EU:s grundläggande värden. Europeiska unionen finansierar en stor del av det humanitära biståndet och utvecklingsbiståndet i världen. Det är i främsta hand frivilligorganisationer som t.ex. katolska organisationer som arbetar i dessa områden, och de gör en värdefull insats.

Hur stora belopp betalades ut under perioden 1997-2002 till följande organisationer inom den katolska kyrkan i EU?

a)	nätverket Caritas Europa

b)	medlemsorganisationerna i nätverket Caritas Europa (mer än femtio organisationer)

c)	nätverket CIDSE (Cooperation Internationale pour le Développement et la Solidarité)

d)	de fjorton medlemsorganisationerna i CIDSE

e)	Bureau International Catholique pour l'Enfance (BICE)

f)	den katolska kyrkans internationella kommission för migration (ICMC)

g)	Fédération Européenne pour l'Education Catholique des Adultes (FEECA)

2.	Vilka projekt finansierades med EU-medel inom Europeiska unionen och utanför?

3.	Enligt vilka program finansierades de enskilda projekten?

Svar från Poul Nielson på kommissionens vägnar

(30 juli 2003)

En förteckning över de åtgärder som samfinansierades från budgetpost B7-6000 med de icke-statliga organisationer som ingår i dessa nätverk under perioden 1997-2002 översänds direkt till parlamentsledamoten och till Europaparlamentets sekretariat.

Även en utförlig förteckning över de humanitära projekt som finansierades av kontoret för humanitärt bistånd (ECHO) och genomfördes av dessa icke-statliga organisationer uteslutande till förmån för befolkningar i tredjeländer som drabbats av naturkatastrofer eller annat lidande översänds direkt till parlamentsledamoten och till Europaparlamentets sekretariat. Projekten finansierades huvudsakligen från budgetposterna B7-210 (humanitärt bistånd) och B7-219 (förebyggande av katastrofer). Fram till 1999 utnyttjades även budgetanslag i mindre utsträckning från budgetposterna B7-214, B7-215, B7-217, B7-219 samt från åttonde Europeiska utvecklingsfonden.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/199

(2004/C 33 E/202)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2013/03

från Robert Goebbels (PSE) till kommissionen

(17 juni 2003)

Ämne: Förordningen om skydd för geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel

Europeiska gemenskapernas domstol har nyligen avkunnat en dom av ett slag som jag tycker kan diskuteras, i och med att domstolen ansett att det med tanke på produkternas kvalitet och anseende är absolut nödvändigt att osten ”Grana Padano” och ”Prosciutto di Parma” (parmaskinka), rivs respektive skivas inom produktionsområdet.

Att det skydd som erbjuds av skyddade geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar utsträcks till att omfatta också förpackandet av sådana produkter kan ifrågasättas så mycket mera, som den ost och den skinka som skall skyddas mycket ofta härstammar från sådan mjölk och sådant griskött som inte producerats inom ifrågavarande område, utan importerats från utlandet.

Anser inte kommissionen att det skulle behövas en översyn av rådets förordning (EG) nr 535/97 (1) av den 17 mars 1997 om ändring av förordning (EEG) nr 2081/92 (2) om skydd för geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel för att ingen skall kunna skapa sig otillbörlig vinning på den situation som uppstått genom domstolens rättspraxis på senaste tid och i sista hand inte innebär något annat än ett hinder för den inre marknaden?

Svar från Franz Fischler på kommissionens vägnar

(7 augusti 2003)

Kommissionen anser att de två domar som domstolen avkunnade den 20 maj 2003 i mål C-108/01 och C-469/00 när det gäller skyddad ursprungsbeteckning (SUB) för ”parmaskinka” respektive ”Grana Padano”, bekräftar omfattningen av det skydd som den själv beviljat dessa två beteckningar.

Kommissionen är enig med domstolen om att bestämmelserna i produktspecifikationen om att vissa moment, som rivning, skivning och paketering, skall göras i det geografiska produktionsområdet, är nödvändiga och rimliga för att skydda respektive ursprungsbeteckning.

Sådana villkor utgör åtgärder med samma verkan som en kvantitativ begränsning och är som sådana förbjudna enligt EG-fördraget genom principen om varors fria rörlighet. Skyddade ursprungsbeteckningar omfattas dock av industriell eller kommersiell äganderätt och medges därmed undantag genom EG-fördraget och bör skyddas mot missbruk av tredje part som försöker dra nytta av dessa beteckningars anseende och varumärken.

Kommissionen är vid granskningen av varje registreringsansökan mycket uppmärksam på om det kan påvisas att sådana bestämmelser, om de anges i produktspecifikationen, är nödvändiga och rimliga för att skydda beteckningen. På så sätt kan man undvika situationer där det uppstår oberättigade fördelar, som de facto utgör ett hinder för varors fria rörlighet.

I motsats till vad parlamentsledamoten påstår måste de råvaror som används vid framställningen av ”parmaskinka” och ”Grana Padano”, som båda är skyddade ursprungsbeteckningar, komma från noga angivna geografiska områden, som anges i produktspecifikationen, och får inte importeras från utlandet.

Rådets förordning (EEG) nr 2081/92 av den 14 juli 1992 om skydd för geografiska och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel (3) ändrades faktiskt i april 2003 genom rådets förordning (EG) nr 692/2003 av den 8 april 2003 (4) för att närmare fastställa att produktspecifikationen får innehålla krav på att vissa paketeringsmoment skall göras i det geografiska produktionsområdet. Denna ändring överensstämmer med domstolens tolkning och kommissionen har inte för avsikt att se över förordningen.

(1) EGT L 83, 25.3.1997, s. 3.

(2) EGT L 208, 24.7.1992, s. 1.

(3) EGT L 208, 24.7.1992.

(4) EUT L 99, 17.4.2003.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/200

(2004/C 33 E/203)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2015/03

från Lucio Manisco (GUE/NGL) till kommissionen

(17 juni 2003)

Ämne: Försäljning av ”Castrum” i San Gimignano till privatpersoner

Den urbana utvecklingen av San Gimignano började under medeltiden kring området ”Castrum”, det antika och befästa stora byggnadskomplex som senare blev klostret San Domenico.

San Domenico är numera statens egendom inköpt för att användas som fängelse. San Gimignano kommun har förgäves sedan flera år försökt köpa tillbaka byggnadskomplexet med hänvisning till det lokala samhällets rätt att få utnyttja offentliga utrymmen i sitt historiska centrum i synnerhet om de ligger innanför den första ringmuren och i kraft av kommunalfullmäktiges beslut från 1999 om åtgärder för återköp och upprustning.

Trots detta och med stöd av artiklarna 7 och 8 i rättsakt nr. 112 av den 15 juni 2002 beträffande avyttring av det nationella konstarvet av budgetskäl eller för byggnad av infrastruktur, planerar den italienska regeringen att sälja Castrum till privatpersoner som vill bygga om det till hotell med underjordisk parkering, vilket skulle innebära en ödeläggelse av ett av den medeltida och moderna historiens viktigaste urbana byggnadsverk. Detta framtidsperspektiv har väckt lokal opposition både från offentligt och privat håll. Unesco som har utnämnt San Gimignanos historiska centrum till mänskligt kulturarv är också djupt bekymrat.

I enlighet med artikel 151 i fördraget skall gemenskapens insatser syfta till att främja samarbetet med internationella organisationer och mellan medlemsstaterna (som bland annat skrivit under konventionen för skydd av Europas arkitektoniska kulturarv) när det gäller ”att bevara och skydda det kulturarv som har europeisk betydelse”.

Kan kommissionen meddela vilka åtgärder den ämnar stödja eller vidta för att förhindra detta oroväckande projekt och för att förmå den italienska regeringen att återbörda Castrum till San Gimignano kommun?

Svar från Viviane Reding på kommissionens vägnar

(24 juli 2003)

Enligt artikel 151 i EG-fördraget får kommissionen främja det kulturella samarbetet mellan medlemsstaterna och stödja och komplettera deras verksamhet (om nödvändigt genom ekonomiskt stöd) när det gäller

—	att förbättra kunskaperna om och att sprida de europeiska folkens kultur och historia,

—	att bevara och skydda det kulturarv som har europeisk betydelse,

—	icke-kommersiellt kulturutbyte,

—	konstnärligt och litterärt skapande, även inom den audiovisuella sektorn.

Det är viktigt att notera att gemenskapen enligt artikel 151 ”kultur”, inte har några befogenheter när det gäller ”harmonisering av medlemsstaternas lagar eller andra författningar” (1).

Frågan från parlamentsledamoten faller följaktligen utanför gemenskapens behörighetsområde.

(1) EG-fördraget, artikel 151, punkt 5, första strecksatsen.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/201

(2004/C 33 E/204)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2018/03

från Bart Staes (Verts/ALE) till kommissionen

(17 juni 2003)

Ämne: Språkdiskriminering och modersmål

I svaret på frågan E-2764/02 (1) erkänner kommissionen att villkoret om ”modersmålstalare” i platsannonser ”är oacceptabelt enligt gemenskapsreglerna om fri rörlighet för arbetstagare, eftersom det utgör olaglig diskriminering. Därför anser kommissionen att användningen av denna term i platsannonser enligt gemenskapsrätten är förbjuden”.

I samma svar meddelade även kommissionen att den skulle inleda en undersökning om ”platsannonser som har offentliggjorts av de offentliga myndigheterna i någon medlemsstat.” Undersökningen hade ännu inte avslutats den 11 november förra året, men när detta väl är gjort, kommer kommissionen att besluta om ytterligare åtgärder.

Den 7 april 2003 annonserade Cedefop ut en extern tjänst för en sekreterare med engelska som modersmål (”English mother-tongue secretary”, se även: http://www.cedefop.eu.int/download/banner/secretary_EN_0403.pdf).

Känner kommissionen till utannonseringen av denna tjänst? Vilka åtgärder har kommissionen i så fall vidtagit eller kommer den att vidta för att se till att denna rekrytering kunde ha skett eller kan ske utan diskriminerande villkor? Kan kommissionen meddela vilket språk den person som rekryterats eller kommer att rekryteras har som modersmål? På vilket sätt kan kommissionen intyga att rekryteringen slutligen skedde helt neutralt med avseende på språk? Vilka åtgärder har kommissionen vidtagit för att undvika dylika situationer i framtiden inom EU och i synnerhet vid Cedefop?

Kan kommissionen ge en lägesrapport om sin undersökning av platsannonser där begreppet modersmål nämns? Har resultaten av denna undersökning redan tillkännagivits? Vilka slutsatser har kommissionen i så fall kunnat dra av dem? Om man däremot inte känner till dessa resultat, varför dröjer det så länge att ta fram dem och vid vilken tidpunkt kommer de ungefär att tillkännages?

Svar från Anna Diamantopoulou på kommissionens vägnar

(1 augusti 2003)

1.	Angående den första frågan som gällde en utannonserad tjänst avseende ”en sekreterare med engelska som modersmål” hänvisas frågeställaren till kommissionens svar på Jo Leinens skriftliga fråga E-1733/03 (2).

Beträffande den mer allmänna frågan som ställdes har kommissionen avslutat utredningen av ett klagomål gällande flera platsannonser som publicerats av de offentliga myndigheterna i en medlemsstat. I sitt svar till kommissionen förklarade myndigheterna att de delar kommissionens uppfattning om att användandet av uttryck som ”modersmål” eller ”modersmålstalare” i platsannonser strider mot gemenskapens lagstiftning om fri rörlighet för arbetstagare. Dessutom meddelade de kommissionen att information och cirkulärskrivelser har skickats till berörda organisationer för att förhindra framtida publicering av sådana platsannonser.

Kommissionen anser att den hållning som medlemsstatens myndigheter intagit och de åtgärder som vidtagits bringar deras agerande i linje med gemenskapens lagstiftning om fri rörlighet för arbetstagare. Den klagande informerades om detta i april 2003.

Kommissionen upprepar också sin avsikt att utnyttja sina rättsliga befogenheter för att, när så krävs, bekämpa användningen av ”modersmålskriteriet” i platsannonser.

(1) EUT C 92 E, 17.4.2003, s. 207.

(2) EUT C 11 E, 15.1.2004, s. 221.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/202

(2004/C 33 E/205)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2020/03

från Sérgio Marques (PPE-DE) till kommissionen

(17 juni 2003)

Ämne: Stödsystem för producenter inom fiskesektorn

Med tanke på de yttersta randområdenas ökaraktär grundades 1992 ett stödsystem för producenter inom fiskesektorn. Systemet fungerar så att stöd ges till producenterna för de extra kostnader för avsättning och transport som uppstår, eftersom det saknas regionala marknader på nära håll och kostnaderna för att transportera produkterna från de yttersta randområdena till fastlandet är höga.

Sålunda antogs 1994, 1995 och 1998 nya förordningar som fortsättning på den ursprungliga förordningen. Den senaste förordningen (förordning (EG) nr 1587/98 (1)) gäller till den 31 december 2001. I artikel 6 i förordningen fastställs det att kommissionen senast den 1 juni 2001 skall överlämna en rapport om tillämpningen av förordningen. Kommissionen ville mer djupgående analysera effekten av de åtgärder som antagits och de extra kostnader som uppstått för företagen inom fiskesektorn till följd av att de är avlägset belägna. Kommissionen var också tvungen att beakta den pågående debatten om översynen av den gemensamma fiskeripolitiken. Kommissionen ansåg därför att det var nödvändigt att förlänga tidsfristen för rapporten till den 1 juni 2002 och sålunda förlänga förordning (EG) nr 1587/98 med ännu ett år, så att den var i kraft till den 31 december 2002. Det här kommissionsförslaget (med två rättsliga grunder, artikel 37 och 299.2 i fördraget godkändes av rådet och torde få parlamentets godkännande. Jag skulle därför vilja ställa följande fråga till kommissionen:

1.	När kommer rapporten om kompenseringen av extra kostnader inom fiskesektorn att antas?

2.	Hur förhåller sig kommissionen till om man eventuellt skulle anta ett permanent system som skulle ersätta den förlängda förordningen (EG) nr 1587/98 och som skulle utgå från det faktum att avståndet till de yttersta randområdena är en faktor som det inte går att påverka?

Svar från Franz Fischler på kommissionens vägnar

(23 juli 2003)

Kommissionen informerar parlamentsledamoten om följande:

—	Rapporten om tillämpningen av kompensationssystemet för de merkostnader som konstaterats vid avsättningen av vissa fiskeriprodukter i de yttersta randområdena förväntas bli antagen under tredje kvartalet 2003.

—	Antagandet av denna rapport går hand i hand med det utkast som kommissionen håller på att anta om ett förslag till rådets förordning om att upprätta ett kompensationssystem för extra kostnader, med retroaktiv tillämpning från och med den 1 januari 2003 och utan tidsbegränsning.

—

När det gäller varaktigheten för denna förordning har kommissionen alltid föreslagit att det inte skall finnas någon tidsbegränsning men att det i gengäld skall läggas fram en rapport om genomförandet av förordningen vart fjärde år. Varje gång det har varit förhandlingar har rådet emellertid infört en tidsbegränsning om tillämpningen av denna förordning.

(1) EGT L 208, 24.7.1998, s. 1.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/203

(2004/C 33 E/206)

SKRIFTLIG FRÅGA P-2026/03

från José Pomés Ruiz (PPE-DE) till kommissionen

(12 juni 2003)

Ämne: Säkerheten vid transport av vapen och sprängmedel

Den 30 maj 2003 stals 370 pistoler i Frankrike i samband med en vapentransport från Tyskland till Spanien. Transporten utfördes utan några särskilda säkerhetsåtgärder. Tydligen finns det inte vare sig några nationella bestämmelser eller några gemenskapsbestämmelser om säkerhet och polisbeskydd vid den här sortens transporter, vilka mycket lätt kan komma i orätta händer.

Däremot finns det bland annat i Frankrike bestämmelser som reglerar och begränsar transport av vapen som skall bäras av utländsk polis. Enligt dessa bestämmelser får utländska poliser bära vapen högst 10 km från gränsen när de förföljer en brottsling som tagits på bar gärning och på hela det franska territoriet enbart när syftet är att beskydda framstående personer. I sådana fall krävs ett komplicerat officiellt förfaranden vid en ackrediterad ambassad.

Situationen är alltså så absurd att det finns bestämmelser som reglerar transport av vapen som skall bäras av poliser, men inga bestämmelser om transport av vapen i kommersiellt syfte. Anser inte kommissionen att det behövs säkerhetsbestämmelser som kan förhindra sådana stölder av vapen och sprängmedel som begåtts de senaste åren i EU, främst i Frankrike, för att garantera medborgarnas säkerhet och motverka terrorism, brottslighet och vapensmuggling?

Har kommissionen några planer på att lägga fram något förslag i detta avseende?

Svar från Frits Bolkestein på kommissionens vägnar

(5 september 2003)

Kommissionen skulle först och främst vilja påminna om att det i artikel 11 i rådets direktiv 91/477/EEG av den 18 juni 1991 (1), om kontroll av förvärv och innehav av vapen, fastställs exakt vilken information som ska lämnas till medlemsstaterna när vapen överförs från en medlemsstat till en annan. Det fastställs också vilka godkännanden som krävs.

Vad gäller säkerheten vid kommersiell transport av skjutvapen och sprängämnen regleras detta endast delvis av gemenskapslagstiftningen.

För sprängämnen fastställs i rådets direktiv 94/55/EG av den 21 november 1994 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om transport av farligt gods på väg (2) de villkor under vilka farligt gods får transporteras, förpackat eller i bulk. Sprängämnen tillhör de kategori I-varor som är föremål för mycket strikta bestämmelser. Direktivet innebär att texten från FN:s Ekonomiska kommission för Europa (ECE) om transport av farligt gods införlivas i EG-lagstiftningen.

Ekonomiska kommissionens arbetsgrupp för transport av farligt gods, WP. 15, har nyligen börjat arbeta med specifika säkerhetsfrågor. Vid ett möte den 19-23 maj 2003 diskuteras säkerheten vid transport av andra typer av farligt gods. Av diskussionen framgår att sådant som skydd i samband med transport kommer att beaktas.

Så länge det inte finns några bestämmelser på gemenskapsnivå är det medlemsstaternas nationella lagstiftning som gäller beträffande säkerheten vid transport av skjutvapen, förutsatt att medlemsstaterna respekterar EG-fördragets bestämmelser.

(1) EGT L 256, 13.9.1991, svensk specialutgåva, område 15, volym 10, s. 145.

(2) EGT L 319, 12.12.1994, svensk specialutgåva, område 7, volym 5, s. 165.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/204

(2004/C 33 E/207)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2034/03

från Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (PPE-DE) till kommissionen

(18 juni 2003)

Ämne: Företagsnedläggning och kollektiva uppsägningar

Företaget Schiesser-Palco har nyligen sagt upp 500 anställda och stängt sin fabrik i Aten. Kan kommissionen meddela hur mycket detta företag mottagit i gemenskapsstöd och under vilka år detta skett? Har företaget iakttagit sina skyldigheter i enlighet med riktlinjerna för ekonomiskt stöd, som innebär att stödmottagarna måste bibehålla sina investeringar i fem år? Har företaget bevarat de befintliga arbetstillfällena i enlighet med den nya förordningen (EG) nr 2204/2002 (1) av den 12 december 2002 angående sysselsättningsstöd? Har det i god tid förts överläggningar mellan företagsledningen och de anställda i enlighet med artikel 2 i rådets direktiv 98/59/EG (2)?

Svar från Anna Diamantopoulou på kommissionens vägnar

(12 augusti 2003)

Företaget Schiesser-Palco har inte fått stöd från Europeiska socialfonden inom något av de operativa programmen för perioden 2000-2006.

Det finns minimikrav och bestämmelser i gemenskapslagstiftningen som ska ge de anställda lämpligt skydd vid kollektiva uppsägningar. Som ledamoten påpekar ska medlemsstaterna enligt artikel 2 i rådets direktiv 98/59/EG av den 20 juli 1998 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att arbetsgivare som överväger kollektiva uppsägningar inleder samråd med arbetstagarnas representanter i god tid, så att en överenskommelse kan nås.

Medlemsstaterna ska också se till att arbetsgivarna skriftligen informerar den behöriga myndigheten i medlemsstaten om eventuella planerade kollektiva uppsägningar. Denna anmälan ska innehålla all relevant information om det samrådsförfarande som föreskrivs i artikel 2 i direktivet.

Kommissionen har ingen specifik information om huruvida det samrådsförfarande ledamoten frågar om har ägt rum. Om man misstänker att medlemsstatens lagstiftning för att genomföra gemenskapslagstiftning inte har följts i en viss medlemsstat ska man, i princip, i första hand vända sig till den behöriga myndigheten i medlemsstaten i fråga.

(1) EGT L 337, 13.12.2002, s. 3.

(2) EGT L 225, 12.8.1998, s. 16.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/205

(2004/C 33 E/209)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2053/03

från Anders Wijkman (PPE-DE), Jules Maaten (ELDR), Robert Evans (PSE), Kathleen Van Brempt (PSE) och Marialiese Flemming (PPE-DE) till kommissionen

(20 juni 2003)

Ämne: Utrotningshotad munksäl

Munksälen (Monachus monachus) är förmodligen det mest utrotningshotade däggdjuret inte bara i Europa, utan i hela världen. För närvarande finns det färre än 200 individer av denna speciella sälart som lever i Greklands och Turkiets kustvatten. Eftersom munksälen är en migrerande art, finner man den såväl i grekiskt som turkiskt vatten.

Länder som är parter i Bern-, Bonn- och Citeskonventionerna är skyldiga att inte enbart skydda de växt-och djurarter som nämns i dessa konventioner, utan också deras biotoper. Munksälen bör dessutom i enlighet med habitatdirektivet omfattas av högsta möjliga skyddsnivå. Grekland har undertecknat samtliga ovannämnda konventioner och Turkiet har undertecknat alla utom Bonnkonventionen.

Grekland har åtminstone delvis uppfyllt sina förpliktelser när det gäller att skydda munksälen genom att skapa en marin nationalpark i Norra Sporaderna och skyddszoner runt ett antal öar i Egeiska havet.

Det turkiska miljöministeriet har föreslagit att det skall skapas fem nationalparker längs kusten till skydd för munksälen, men på grund av motstånd från de turkiska ministerierna för turism och offentliga arbeten har förverkligandet av dessa fullt skyddade områden skjutits upp gång på gång under åren.

De senaste årtiondena har kommissionen gått i spetsen för arbetet med att skydda munksälen.

1.	Turkiet har inte undertecknat Bonnkonventionen, vilket utgör ett hinder för skyddet av munksälen i Egeiska havet. Är kommissionen mot bakgrund av detta beredd att ta upp frågan med de turkiska myndigheterna och uppmana dem att underteckna konventionen?

2.	Är kommissionen beredd att närma sig den turkiska regeringen för att begära att den officiellt inrättar de fem nationalparkerna längs kusten och vidtar nödvändiga åtgärder för att skydda munksälarna inom landets gränser?

3.	Är kommissionen beredd att öka de nödvändiga politiska påtryckningarna för att se till att de turkiska myndigheterna ger ett positivt svar på de två tidigare frågorna?

Svar från Margot Wallström på kommissionens vägnar

(7 augusti 2003)

Munksälen (”Monachus monachus”) har utpekats som en art av gemenskapsintresse som behöver noggrant skydd och för vilken det måste utses särskilda bevarandeområden enligt livsmiljödirektivet (1). Den finns således upptagen i direktivets bilagor II och IV.

Enligt livsmiljödirektivet måste medlemsstaterna vidta flera åtgärder för att garantera en gynnsam bevarandestatus för denna art. De flesta av de områden i unionen som föreslagits som skyddsområden för arten finns i Medelhavsområdet, närmare bestämt i Grekland.

Som kandidatland uppmanas Turkiet att anpassa sin nationella naturvårdslagstiftning och i förväg genomföra livsmiljödirektivet. Införlivandet och genomförandet av gemenskapens miljölagstiftning utgör en del av det reviderade partnerskapet för anslutning med Turkiet (2), och denna fråga kommer på lämpligt sätt att tas upp i samband med anslutningsförhandlingarna angående miljölagstiftningen. Eftersom det ännu inte inletts förhandlingar med Turkiet kan kommissionen dock inte ange något datum då landet bör ha uppfyllt dessa skyldigheter. Under 2003 kommer kommissionen att anordna arbetsmöten med de turkiska myndigheterna. Naturvård är ett av de ämnen som föreslagits för dessa möten, och det kommer således att ges möjlighet att föra en intensifierad dialog i denna fråga och andra naturvårdsfrågor.

När det gäller skyddet av ”Monachus monachus” enligt internationell lagstiftning bör det noteras att Turkiet, liksom gemenskapen, redan är part till Barcelonakonventionen som är avsedd att skydda Medelhavets marina miljö och kustområden. Turkiet har också undertecknat denna konventions protokoll om särskilt skyddade områden och biologisk mångfald, och har således anslutit sig till den handlingsplan för bevarande av munksälen i Medelhavet som antagits i anslutning till denna konvention. I detta sammanhang måste Turkiet till konventionen rapportera de åtgärder som vidtagits för att genomföra denna handlingsplan.

Gemenskapen är redan part till flera internationella konventioner och avtal om skydd av den biologiska mångfalden, och tillämpar således de beslut som fattas i dessa forum, i tillämpliga fall. Medlemsstaterna måste följa gemenskapslagstiftningen, bland annat de bestämmelser som antagits på internationell nivå.

Kommissionen noterar de farhågor som parlamentsledamöterna uttrycker och kommer att ta upp denna fråga vid utarbetandet av gemenskapens ståndpunkt inför möten gällande multilaterala avtal som både gemenskapen och Turkiet är part till.

Kommissionen vill också framhålla att gemenskapen under den pågående utvidgningsprocessen ser till att de tio nya medlemsstaterna ansluter sig till de olika miljöavtal till vilka gemenskapen är part, i enlighet med den princip om enhetliga åtgärder och enhetlig representation som EG-domstolen uttalat.

(1) Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter, EGT L 206, 22.7.1992.

(2) EUT L 145, 12.6.2003.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/207

(2004/C 33 E/210)

SKRIFTLIG FRÅGA P-2070/03

från Albert Maat (PPE-DE) till kommissionen

(17 juni 2003)

Ämne: Undantag för räkfiskare utan kvoter i samband med introduktionen av satellitbaserade fartygsövervaknings system

Från den 1 januari 2004 måste fartyg med en längd på mer än 18 meter ha ett satellitbaserat fartygsövervakningssystem ombord. Från den 1 januari 2005 gäller detta även för fartyg med en längd på mer än 15 meter.

På kommissionens webbsidor anges följande skäl till detta:

Den viktigaste funktionen hos de satellitbaserade fartygsövervakningssystemen är att med jämna mellanrum sända uppgifter om ett fartygs position.

På detta sätt kan övervakningsmyndigheterna kontrollera ett antal punkter, exempelvis om

—	det från fartyget fiskas i områden där detta inte är tillåtet,

—	fartyget beviljats de tillstånd och de kvoter som behövs för att man skall få fiska i det berörda området och

—	fartyget löpt in i en hamn utan uppgift om vad som transporteras.

Dessa skäl verkar emellertid inte vara relevanta för räkfiskare utan tilläggskvoter för andra fisksorter. Av denna anledning ställer jag följande frågor:

1.	Kan kommissionen uppge betydelsen av att införa satellitbaserade fartygsövervakningssystem för räkfiskare utan kvoter, mot bakgrund av att detta får omfattande konsekvenser för det småskaliga kustfisket på grund av de relativt höga kostnaderna per fartyg?

2.	Är kommissionen beredd att bevilja undantag för denna särskilda grupp i samband med introduktionen av satellitbaserade fartygsövervakningssystem?

Svar från Franz Fischler på kommissionens vägnar

(29 juli 2003)

Att låta fartygsövervakningssystemet VMS även omfatta mindre fartyg är ett led i den politiska överenskommelse om reformen av den gemensamma fiskeripolitiken som uppnåddes i december 2002. Syftet med systemets utökning är att generellt förbättra fiskeripolitikens övervakning och genomförande.

Rådet bestämde redan från början att inte knyta VMS-systemets införande till fiskeriets art. Fiskeindustrin anses lättare kunna acceptera VMS, om övervakningen är lika för alla fiskefartyg och bygger på längdkriteriet, som har den fördelen att det är enkelt att fastställa och ger insyn. Detta ger i sin tur ett viktigt bidrag till skapandet av lika konkurrensvillkor för fiskeindustrin i hela gemenskapen.

Denna lösning ligger i linje med kommissionens meddelande om reformen av den gemensamma fiskeripolitiken (”vägledande tidsplan”). Där meddelar kommissionen att de befintliga undantagen kommer att upphävas och att VMS kommer att omfatta alla fiskefartyg med en längd på över tio meter.

För att lätta på yrkesfiskarnas börda kan medlemsstaterna ansöka om ett ekonomiskt gemenskapsbidrag till satellitövervakningsutrustning. För fartyg som redan omfattas av VMS har det utbetalats ett ekonomiskt gemenskapsbidrag som står i proportion till utgifterna för utrustningens anskaffande. För fartyg med en längd under 24 meter kommer kommissionen inom ramen för budgeten att bevilja stöd på samma villkor som gäller för de fartyg som redan omfattas av VMS-systemet.

2.	Kommissionen har därför inte för avsikt att föreslå några undantag för tillämpningen av VMS-systemet efter den 1 januari 2004.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/208

(2004/C 33 E/211)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2075/03

från Elspeth Attwooll (ELDR) och Catherine Stihler (PSE) till kommissionen

(24 juni 2003)

Ämne: Upphävande av nuvarande förbud mot att utfordra idisslare med fiskmjöl

Det nuvarande förbudet mot att utfordra idisslare med fiskmjöl infördes i december 2000 som en försiktighetsåtgärd i samband med utbrottet av BSE. Ingen koppling har emellertid kunnat påvisas mellan fiskmjölsintag och TSE eller BSE.

Sedan december 2000 tillämpas TSE-bestämmelser samt en reviderad lagstiftning om animaliska biprodukter. Vidare har en tillfredsställande analysmetod utvecklats och provats med vars hjälp det är möjligt att göra åtskillnad mellan benmjöl och fiskmjöl. Fiskmjölsindustrin har infört kvalitetssystem som garanterar att det fiskmjöl som kommer ut i handeln är rent, säkert och spårbart. Enligt de riskbedömningar som gjorts av industrin är sannolikheten för att värsta tänkbara scenario inträffar ett fall på hundra år.

Mot bakgrund av denna utveckling och med hänsyn till de återverkningar som förbudet har på sysselsättningen, kommer kommissionen att häva det förbud mot användning av fiskmjöl som löper ut den 30 juni 2003?

Svar från David Byrne på kommissionens vägnar

(5 augusti 2003)

Parlamentet och rådet antog nyligen ett förslag till förordning (1) som till den 30 juni 2005 förlänger övergångsbestämmelserna i parlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 av den 22 maj 2001 om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati (2). Förlängningen blev erforderlig på grund av vissa förseningar när status för bovin spongiform encefalopati (BSE) skulle fastställas i länderna. Förbudet att utfordra idisslare med fiskmjöl var en av de övergångsbestämmelser som förlängdes.

Samtidigt håller ett kommissionsförslag på att antas genom vilket de bestämmelser utan fastställd tidsplan i förordning (EG) nr 999/2001 som gäller förbud mot foder införs, genom vilket således foderförbudets övergångsnatur avslutas. Förslaget skall tilllämpas från den 1 september 2003.

Fiskmjöl utgör i sig självt ingen risk för BSE. Skälet att förbjuda fiskmjöl i foder beror på foderkontrollen. Förekomst av fiskmjöl kan i synnerhet hindra kontroll av förekomst av kött- och benmjöl från idisslare i fodret. Resultaten av ett nyligen genomfört ringtest visar att 50 % av laboratorierna misslyckades med att genom den officiella detektionsmetoden avslöja en förorening av 0,1 % däggdjursprotein i foder med 5 % fiskmjöl. Forskning för att förbättra metoden pågår.

Det förefaller därför lämpligt att endast ompröva användningen av fiskmjöl i foder till idisslare när kontrollåtgärderna förbättrats i ljuset av ny utveckling inom vetenskapen och, där så är lämpligt, i ljuset av resultatet av en riskbedömning.

Ett arbetsdokument från kommissionen, där huvuddragen i foderförbudets nuvarande läge anges, kommer under de närmaste veckorna att föreläggas parlamentet och rådet.

(1) KOM(2003) 103 slutlig.

(2) EGT L 147, 31.5.2001.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/209

(2004/C 33 E/212)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2076/03

från Erik Meijer (GUE/NGL) till kommissionen

(24 juni 2003)

Ämne: Finansiering av att vargarna i Ryssland skall kunna leva kvar i en naturlig miljö med hjälp av stora reservat av ett slag som inte är möjligt inom EU

1.	Känner kommissionen till att Ryssland är det enda land i Europa där det ännu finns gott om varg och att vargarna i stora sammanhängande skogsområden har en naturlig livsmiljö där de fungerar som ett slags naturens dammsugare genom att skaffa bort sjuka och svaga djur?

Känner kommissionen också till att experiment med utplantering av varg i naturen inte kan ha mer än begränsad framgång i EU:s nuvarande och blivande medlemsstater, eftersom dessa saknar sådana sammanhängande och glesbefolkade områden som kunde sammanliknas med Rysslands, så att vargarnas fortbestånd i Rysslands natur blir en fråga av intresse också för andra delar av Europa?

3.	Har kommissionen noterat att de nyrika i Ryssland i stigande grad ser på vargen som en konkurrent till dem vid nöjesjakt på vildsvin, älg och björn och att de därför betalar stora summor till yrkesjägare för att dessa skall döda så många vargar som möjligt?

Känner kommissionen till de experiment och undersökningar som utförts av biologen Volodja Bologov från Boebonitso i nordvästra delen av regionen Tver (mellan St Petersburg och Moskva)? Det handlar om ekoturism och om att vargarna skulle få finnas kvar i stället för att utrotas och om problemen med att uppbåda ekonomiska resurser för att denna verksamhet skall kunna fortsätta, något som ställer sig problematiskt eftersom enskilda personer hellre ger ut pengar för att björnar skall få finnas kvar i naturen eller återutplanteras där, än för motsvarande åtgärder med tanke på vargar?

Vilka möjligheter anser kommissionen det finns för att medel från EU skulle kunna användas för medfinansiering av att ett vargreservat på varaktig basis skulle få finnas kvar i närheten av EU:s territorium, med tanke på att det inte längre finns seriösa möjligheter för något sådant inom EU:s territorium? Vem har rätt att framställa en begäran om detta?

Svar från Margot Wallström på kommissionens vägnar

(18 augusti 2003)

Kommissionen känner till att vargpopulationen i Ryssland fortfarande är stark och livsduglig. Det bör emellertid påpekas att både Spanien och Rumänien har sådana populationer. Vargen föredrar de stora skogarna, men den kan också anpassa sig till miljöer med stort mänskligt inflytande och därigenom öka sina överlevnadschanser.

Kommissionen inser svårigheterna med att behålla vargpopulationerna i de västra delarna av EU på de tidigare nivåerna. I Karpaterna, i de nya anslutande länderna (Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Rumänien), finns det fortfarande en livsduglig vargpopulation, och det är kommissionens önskan att denna skall kunna fortleva på ett tillfredsställande sätt.

Vargjakten i Ryssland lämnar mycket i övrigt att önska ur bevarandesynpunkt, särskilt med tanke på att vissa federala bevarandeorgan finansierar den här formen av jakt. Kommissionen uppskattar det arbete som utförs i det centrala naturreservatet (Zapovednik) i regionen Tver, med forsknings- och ekoturismprogram. Den ytterligare information som parlamentsledamoten ger är värdefull.

Gemenskapens möjligheter att finansiera ekoturism och bevarandeprojekt i Ryssland är begränsade. Den enda möjligheten är Tacis-programmet. För att stöd ska kunna beviljas genom Tacis måste alla projekt avse ett av de prioriterade insatsområdena, och de måste godkännas av kommissionen och den ryska regeringen. I Ryssland skall man således skicka in en begäran till direktören för den nationella samordningsenheten för Tacis på ministeriet för ekonomisk utveckling och handel, Svetlana Valerievna Ganeyeva.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/210

(2004/C 33 E/213)

SKRIFTLIG FRÅGA P-2079/03

från Mario Borghezio (NI) till kommissionen

(17 juni 2003)

Ämne: Simhallar reserverade för muslimska kvinnor i Frankrike — diskriminering?

Enligt uppgifter i pressen (Le Figaro 11.6.2003) har man i vissa offentliga simhallar i Frankrike separata avdelningar för män och kvinnor för att tillmötesgå önskemålen från muslimska lokalsamfund.

Anser kommissionen inte att detta initiativ utgör ett farligt prejudikat, eftersom det är en klar eftergift från de offentliga institutionernas sida inför de mest avancerade kraven från muslimska fundamentalister?

Anser kommissionen inte att denna påtvingade separering utgör ett klart brott mot principen om jämlikhet och lika värde för könen, och att den strider mot de allmänna principerna i gemenskapens rättssystem?

Svar från Anna Diamantopoulou på kommissionens vägnar

(23 juli 2003)

Parlamentsledamoten hänvisar till uppgifter som nyligen förekommit i fransk press om att offentliga simhallar i Frankrike ”har inrättat separata avdelningar för kvinnor och män för att tillmötesgå önskemål från muslimska lokalsamfund”.

Kommissionen anser att sådana åtgärder underlättar det dagliga livet både för muslimska och icke-muslimska kvinnor, som föredrar ett könsuppdelat utnyttjande av badinrättningarna. En rad franska simhallar har de facto bestämda tider varje dag när män och kvinnor som så önskar kan bada åtskilt.

Kommissionen anser inte att sådana åtgärder kan betecknas som ”en eftergift från de offentliga institutionernas sida inför de mest avancerade kraven från muslimska fundamentalister”, eftersom det står kvinnor och män fritt att utnyttja badinrättningarna vilken annan tid som helst på dagen. Kommissionen anser inte heller att detta strider mot principen om jämställdhet och likabehandling, utan att det snarare är ett sätt att visa respekt både för vissa människors personliga preferenser och för religiöst betingade vanor hos vissa medlemmar av det muslimska lokalsamfundet.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/210

(2004/C 33 E/214)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2081/03

från Konstantinos Hatzidakis (PPE-DE) till kommissionen

(24 juni 2003)

Ämne: Grekisk regeringspropaganda med hjälp av medel ur tredje gemenskapsstödramen

De senaste dagarna har vi i Grekland blivit vittnen till hur regeringen bedrivit en osannolik TV-propaganda med hjälp av medel ur den tredje gemenskapsstödramen. Det hela är tänkt att likna reklaminslag för att marknadsföra dels det operativa programmet Utbildning, dels gemenskapsstödramen i allmänhet, men i själva verket påminner båda inslagen, särskilt det sistnämnda, om en reklamkampanj för regeringspartiet.

Det är betecknande att det inslag som ”marknadsför” gemenskapsstödramen först ägnar en lång stund åt att beskriva de framsteg som Grekland — enligt reklaminslagen — lyckats uppnå de senaste åren och som landet förväntas uppnå i framtiden. Till sist skymtar helt oansenligt och under ett mycket kort ögonblick skylten ”gemenskapsstödramen 2000-2008” förbi i rutan.

Eftersom denna reklamkampanj står i uppenbar kontrast till andan i lagstiftningen om strukturfonderna, enligt vilken dessa skall främja EU:s bidrag till utvecklingen av de fattigaste länderna och regionerna, vill jag be kommissionen upplysa mig om följande:

1.	Har denna propagandakampanj som regeringen bedriver med hjälp av de grekiska skattebetalarnas och gemenskapens pengar fått kommissionens godkännande?

2.	Hur stor är budgeten för denna kampanj?

3.	Har precisionen i de föregivna målen kontrollerats?

4.	När tänker kommissionen ingripa gentemot de grekiska myndigheterna för att få ett slut på denna propagandakampanj, som minst av allt gör någon reklam för gemenskapsstödramen?

Svar avgivet på kommissionens vägnar av Barnier

(22 augusti 2003)

Kommissionen hänvisar ledamoten till svar på skriftlig fråga E-1905/03 från Xarchacos (1).

(1) Se s. 187.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/211

(2004/C 33 E/215)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2088/03

från Marjo Matikainen-Kallström (PPE-DE) till kommissionen

(24 juni 2003)

Ämne: Erkännande av finsk ingenjörsexamen i Estland

Finska ingenjörer har haft praktiska svårigheter att utöva sitt yrke i Estland. Svårigheterna beror på att ingenjörerna inte kan få någon examensbenämning. I Estland finns det ingen myndighet som beviljar examensbenämningar. Den här bristen gör det oerhört svårt för finska ingenjörer att arbeta i Estland.

Enligt artikel 39 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen skall fri rörlighet för arbetstagare säkerställas och all diskriminering av arbetstagare från medlemsstaterna på grund av nationalitet förbjudas vad gäller anställning, lön och övriga arbets- och anställningsvillkor. Om den examen som en medborgare från en annan medlemsstat har inte erkänns leder detta i praktiken till diskriminering på arbetsmarknaden.

Vad ämnar kommissionen göra för att avskaffa den indirekta diskrimineringen av ingenjörer i Estland på grund av nationalitet?

Svar från Frits Bolkestein på kommissionens vägnar

(4 augusti 2003)

För närvarande har Estland ingen rättslig skyldighet att erkänna ingenjörsexamina (och Finland inte heller någon skyldighet att erkänna estniska examensbevis). Även om anslutningsfördraget har undertecknats kommer denna skyldighet att uppstå endast då fördraget träder i kraft, vilket skall ske den 1 maj 2004.

Om ingenjörsyrket är ett reglerat yrke i Estland faller det inom tillämpningsområdet för rådets direktiv 89/48/EEG av den 21 december 1988 om en generell ordning för erkännande av examensbevis över behörighetsgivande högre utbildning som omfattar minst tre års studier (1). Enligt kommissionens kännedom är detta yrke dock inte reglerat i Estland. Grundprincipen för det nämnda direktivet är att om någon anses behörig att utöva ett reglerat yrke i sitt hemland måste värdlandet godta denna behörighet och tillåta sökanden att utöva yrket i fråga på värdlandets territorium, på samma villkor som lokalt utbildade personer.

Om det finns betydande skillnader mellan den sökandes kvalifikationer och yrkeserfarenhet och de kvalifikationer som krävs i värdlandet kan dock myndigheterna i detta land kräva att den sökande skall ha upp till fyra års relevant yrkeserfarenhet eller kompensera skillnaden genom att antingen genomgå en periods handledd praktik eller göra ett lämplighetsprov, efter eget val (se artiklarna 1, 3 och 4 i direktivet). Beslutet måste fattas inom fyra månader från det att ansökan inkommit, vara motiverat och kunna överklagas inför domstol. Samma principer gäller för tillhandahållande av tjänster. I detta fall måste dock beslutet fattas mycket snabbt för att inte hindra eller omöjliggöra tillhandahållandet av tjänsterna ifråga.

När ett yrke inte är reglerat, vilket verkar vara fallet i Estland, kan inga rättsliga krav tillämpas på utövandet av det, och det finns därför inget behov av att ansöka om erkännande. Under alla omständigheter kommer kommissionen att fortsätta kontrollera att alla gemenskapsdirektiv om erkännande av yrkeskvalifikationer, och då särskilt direktiv 89/48/EEG, tillämpas korrekt och till fullo i Estland.

När det gäller bestämmelserna om arbetstagarnas fria rörlighet skall, enligt artikel 36 i associeringsavtalet mellan gemenskaperna, deras medlemsstater och Estland, principen om icke-diskriminering tillämpas på medborgare i en medlemsstat som är lagenligt anställda i Estland i fråga om arbetsförhållanden, lön och uppsägning. Den information som lämnas av parlamantsledamoten pekar inte nödvändigtvis på att finska ingenjörer diskrimineras på dessa områden.

(1) EGT L 19, 24.1.1989.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/212

(2004/C 33 E/216)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2092/03

från Paulo Casaca (PSE) till kommissionen

(24 juni 2003)

Ämne: Avslutning av räkenskaperna för de utbetalande organen inom ramen för EUGFJ:s garantisektion i Portugal

Enligt de uppgifter som offentliggjordes i EGT L 114 av den 8 maj 2003 har Europeiska kommissionen i samband med avslutningen av räkenskaperna för garantisektionen vid Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket fattat beslut om omfattande nedskärningar av anslagen till vissa medlemsstater.

Dessa nedskärningar är i förhållande till fondens finansieringsvolym särskilt omfattande för Luxemburg, Grekland och Portugal. När det gäller Portugal kan nedskärningarna innebära att beslutet om avslutning av räkenskaperna för IFADAP (institutet för utveckling av jordbruk och fiske) ofrånkomligt måste skjutas upp ytterligare.

Kan kommissionen ge en omständlig förklaring till de orsaker som låg bakom beslutet om dessa nedskärningar av anslagen avsedda för det portugisiska jordbruket?

Svar från Franz Fischler på kommissionens vägnar

(28 juli 2003)

Genom sitt beslut nr 2003/313/EG av den 7 maj 2003 (1) har kommissionen granskat räkenskaperna för medlemsstaterna vad gäller de utgifter som finansierats genom garantisektionen vid Europeiska utvecklings-och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) avseende räkenskapsåret 2002, i enlighet med artikel 7.3 i förordning (EG) nr 1258/1999 (2).

Detta beslut avser helhetssyn, exakthet och tillförlitlighet för de inlämnade räkenskaperna och det påverkar inte ett eventuellt beslut som fattats tidigare och som avser överensstämmelsen mellan utgifterna och gemenskapens regler.

Det nämnda beslutets räkenskapsmässiga art förklaras i detalj av det femte skälet. Resultatet av granskningsbeslutet speglas i beslutet som en eventuell skillnad mellan de sammanlagda utgifter som är bokförda under det berörda räkenskapsåret i enlighet med artiklarna 151.1 och 152 i förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 (3) och de sammanlagda utgifter som kommissionen har godkänt i sitt beslut.

Vid fastställandet av de sammanlagda utgifterna för Portugal har kommissionen särskilt tagit hänsyn till de straffavgifter som fastställs genom artikel 39 i förordning (EG) nr 1750/99 (4) inom ramen för utveckling av landsbygden, korrigeringarna i förbindelse med att de betalningsfrister som är fastställda för de olika gemensamma organisationerna av marknaderna överskrids, samt de årliga utgifterna som har anmälts av de portugisiska myndigheterna.

Kommissionen vill påpeka för parlamentsledamoten att den ekonomiska nettoeffekten av beslutet om räkenskapsgranskning för räkenskapsår 2002 för Portugal är ett belopp på 483 840,10 euro som skall betalas till den berörda medlemsstaten.

(1) Kommissionens beslut 2003/313/EG av den 7 maj 2003 om granskning och godkännande av räkenskaperna för de av medlemsstaternas utgifter, vilka finansierats av garantisektionen vid Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) avseende räkenskapsåret 2002, EUT L 114, 8.5.2003.

(2) Rådets förordning (EG) nr 1258/1999 av den 17 maj 1999 om finansiering av den gemensamma jordbrukspolitiken, EGT L 160, 26.6.1999.

(3) Rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget, EGT L 248, 16.9.2002.

(4) Kommissionens förordning (EG) nr 1750/1999 av den 23 juli 1999 om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning (EG) nr 1257/1999 om stöd från Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) till utveckling av landsbygden, EGT L 214, 13.8.1999.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/213

(2004/C 33 E/217)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2098/03

från Sebastiano Musumeci (UEN) till kommissionen

(25 juni 2003)

Ämne: SARS-epidemin: preventiva åtgärder

Det tredje årtusendets nya gissel — SARS, den svåra, akuta luftvägsinfektion vars ursprung, för att inte tala om botemedel, ännu inte har identifierats — sprider sig snabbt och obehindrat och smittar dagligen tiotals personer, särskilt i Kina och Sydostasien.

En effektiv prevention av spridningen av SARS bör därför uppfylla en rad för samtliga världens länder — och i synnerhet för EU:s medlemsstater — gemensamma minimikrav. Detta med tanke på det brådskande behovet att vidta preventiva åtgärder för att bekämpa denna sjukdom. Kommissionen ombes därför besvara följande frågor:

1.	Anser kommissionen det nödvändigt att stödja och medfinansiera en omfattande europeisk informationskampanj (liknande de kampanjer som bedrivits i Singapore och Taiwan) i syfte att förklara hur SARS överförs och vilka försiktighetsåtgärder som bör vidtas för att undgå smitta?

2.	Anser kommissionen det nödvändigt att föreslå kontrollåtgärder (exempelvis kroppstemperaturmätningar) vid samtliga passager av EU:s yttre gränser, med tanke på hur snabbt och lätt SARS sprids och dess spridning i en rad tredje länder?

Svar från David Byrne på kommissionens vägnar

(15 juli 2003)

Tack vare de hälsoåtgärder som medlemsstaterna vidtagit, och som underlättades genom nätverket för epidemiologisk övervakning och kontroll av smittsamma sjukdomar i gemenskapen i enlighet med parlamentets och rådets beslut nr 2119/98/EG av den 24 september 1998 (1), har man kunnat begränsa utbrotten av svår akut respiratorisk sjukdom (SARS) i unionen. Eftersom det inte föreligger någon lokal överföring var det inte nödvändigt med någon informationskampanj i de länder där sjukdomen grasserade. Kommissionen har tillsammans med hälso- och sjukvårdsministerierna kommit överens om en handlingsplan för bättre framtida beredskap, och en informationskampanj ingår i denna plan (”http://europa.eu.int/comm/health/phthreats/com/sars/sars_en.htm”).

Liksom Världshälsoorganisationen (WHO) anser kommissionen att inresekontroller inte är ett effektivt sätt att spåra nya fall och att de skapar en falsk känsla av trygghet hos allmänheten och hälso- och sjukvårdsmyndigheter. Kontroller vid utresa från drabbade länder är ett av de bästa sätten att begränsa spridningen av SARS. Det kommer fortöpande att kontrolleras om dessa åtgärder är effektiva mot bakgrund av de vetenskapliga rönen.

(1) EGT L 268, 3.10.1998.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/214

(2004/C 33 E/218)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2100/03

från José Ribeiro e Castro (UEN) till kommissionen

(25 juni 2003)

Ämne: Fiske — de västliga vattnen

För en tid sedan, den 4 juni, röstade parlamentet för att förordning (EEG) nr 2847/93 (1) och förordning (EG) nr 685/95 (2) skulle förnyas för en tioårsperiod.

Parlamentet antog den här ståndpunkten vid omröstningen om Europaparlamentets lagstiftningsresolution om förslaget till rådets förordning om förvaltningen av fiskeansträngningen i vissa fiskezoner i gemenskapen och om ändring av förordning (EEG) nr 2847/93.

Parlamentets ståndpunkt godkändes med en förkrossande majoritet: 334 röster för, 108 röster emot och 48 nedlagda röster.

Vi vet alla att de olika EG-institutionerna har olika behörighet. Man får ändå hoppas att om representanter som valts av medborgarna i de olika medlemsstaterna ger uttryck för ett sådant klart och tydligt politiskt ställningstagande, med mer än en absolut majoritet av de verksamma ledamöterna och mer än två tredjedelar av de avlagda rösterna, kan ställningstagandet inte ignoreras av vare sig kommissionen eller rådet.

Trots detta cirkulerar det fortfarande uppgifter enligt vilka man håller på att utarbeta en ny ordning för tillgång till de västliga vattnen, framför allt till gränsvattnen vid den portugisiska kusten. Sådana uppgifter står i bjärt kontrast till parlamentets omröstning. Enligt ryktena skulle ordningen i vissa fall ge tillträde till områden utanför 12 sjömil, i andra fall till områden utanför 50 sjömil. I dessa fall skulle man inte enbart riskera bevarandet av de värdefulla resurserna i dessa vatten utan också den sociala och ekonomiska jämvikten som uppnåtts inom den gemensamma fiskeripolitiken och dess mål.

Jag skulle därför vilja ställa följande frågor till kommissionen:

—	Ämnar kommissionen respektera parlamentets åsikt på de villkor som vi hänvisat till ovan?

—	Om kommissionen inte ämnar respektera parlamentets åsikt, i vilka fall ämnar den inte göra det och varför i så fall?

Svar från Franz Fischler på kommissionens vägnar

(25 juli 2003)

Kommissionen har noterat resultatet från omröstningen i parlamentet som ägde rum den 4 juni 2003 om kommissionens förslag (3) till en rådsförordning om förvaltningen av fiskeansträngningen i vissa fiskezoner i gemenskapen och om ändring av förordning (EEG) nr 2847/93 (4), den s.k. ”förordningen för fiskeansträngningen i västliga vatten”.

Som kommissionen har klargjort vid olika tillfällen alltsedan förslaget lades fram, finns det en tydlig laglig skyldighet att göra en översyn av den ordning som infördes 1995 för att begränsa fiskeansträngningen, efter det att övergångsbestämmelserna i anslutningsakten för Spanien och Portugal från 1985 hade upphört att gälla. Det är faktiskt så att ordningen från 1995 sedan 2002 står i strid med primärlagstiftningen. Det är därför inte en framkomlig väg att låta 1995 års förordningar förbli i kraft i ytterligare en tioårsperiod, utan de måste ersättas.

Kommissionen försöker nu emellertid med hänsyn tagen till parlamentets resolution och efter att ha lyssnat till de argument som har förts fram i det sammanhanget införa ett biologiskt känsligt område i förordningen om västliga vatten. Detta område skulle bli föremål för specifika åtgärder som tar hänsyn till de synpunkter som framfördes av parlamentet.

När det gäller de portugisiska kontinentalvattnen skall det erinras om att enligt artikel 17.1 i ramförordningen för den gemensamma fiskeripolitiken (5) är en grundprincip i den politiken att fiskefartyg från gemenskapen skall ha lika tillgång till vatten som ligger 12 sjömil utanför baslinjerna.

Som en följd av anslutningsakten för Spanien och Portugal från 1985 delades ICES-område IXa (6) upp mellan dessa två medlemsstater enligt deras nationella gränser. Detta var emellertid klart och tydligt ett övergångsarrangemang, vid sidan av andra temporära arrangemang för att integrera Portugal och Spanien i gemenskapen, ssom nu måste upphöra. Uppdelningen på spanska och portugisiska vatten utanför 12-milsgränsen är uppenbart inte förenlig med den tidigare nämnda artikel 17.1, och det är helt enkelt omöjligt att upprätthålla, både juridiskt och politiskt, att medlemsstater inom gemenskapen utestängs från vatten under en medlemsstats jurisdiktion. Detta gäller för alla gemenskapsvatten inte bara Portugals. Det skall också erinras om att denna princip redan har godtagits i förordningen om totalt tillåtna fångstmängder och kvoter för 2003, som antogs av rådet i december 2002, där den motsvarande uppdelningen av ICES-område IXa övergavs.

Om det finns bevarandeproblem inom det ifrågavarande området skall dessa regleras på gemenskapsnivå enligt de reguljära förfaranden som tillämpas inom den gemensamma fiskeripolitiken. Kommissionen står alltid beredd att granska sådana krav och att vidta de nödvändiga åtgärderna.

(1) EGT L 261, 20.10.1993, s. 1.

(2) EGT L 71, 31.3.1995, s. 5.

(3) KOM(2002) 739 slutlig.

(4) Rådets förordning (EEG) nr 2847/93 av den 12 oktober 1993 om införande av ett kontrollsystem för den gemensamma fiskeripolitiken, EGT L 261, 20.10.1993.

(5) Rådets förordning (EG) nr 2371/2002 av den 20 december 2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken EGT L 358, 31.12.2002.

(6) ICES = International Council for the Exploration of the Sea (Internationella rådet för havsforskning).

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/215

(2004/C 33 E/219)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2102/03

från José Ribeiro e Castro (UEN) till kommissionen

(25 juni 2003)

Ämne: Reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken — Medelhavsprodukter

Kommissionsledamot Fischler försäkrade nyligen den 3 juni som avslutning på debatten i parlamentet om reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken att Medelhavsprodukter inom kort kommer att ges samma stöd som andra jordbruksprodukter. Uttalandet är ytterst intressant och viktigt.

Jag skulle därför vilja ställa följande frågor till kommissionen:

—	Hur kommer den här utjämningen av stöden till förmån för Medelhavsprodukter att utformas?

—	För vilka produkter, när och hur ämnar kommissionen införa den nya riktlinjen?

Svar från Franz Fischler på kommissionens vägnar

(28 juli 2003)

Vid rådets mötet (jordbruk) den 26 juni 2003 i Luxemburg åtog sig kommissionen att under hösten 2003 lägga fram ett meddelande om reformen av den gemensamma organisationen av marknaden för tre viktiga medelhavsprodukter nämligen olivolja, tobak och bomull och att följa upp meddelandet med rättsliga förslag.

Som i sitt meddelande från juli 2002 avser kommissionen att tillhandahålla ett långsiktigt politiskt perspektiv för dessa sektorer i enlighet med deras nuvarande budgetram och den nya ramen för de jordbruksutgifter som man kom överens om vid Europeiska rådets möte i Bryssel i oktober 2002 grundat på syftena med och tillvägagångssättet för reformen som Ministerrådet kommer överens om vid samma mötet i Luxemburg.

Meddelandet till rådet och parlamentet kommer att innehålla en detaljerad beskrivning av förslaget till reform och dess tillämpningsföreskrifter för olivolja, bomull och tobak. För socker kommer det att finnas en beskrivning av de olika alternativen och deras inverkan. Samtidigt kommer kommissionen att överväga antagandet av ett förslag för reformeringen av den gemensamma organisationen av marknaden för humle.

De tre relevanta rättsliga förslagen för olivolja bomull och tobak kommer att läggas fram för rådet och parlamentet före slutet av november 2003.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/216

(2004/C 33 E/220)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2105/03

från Niels Busk (ELDR) till kommissionen

(25 juni 2003)

Ämne: Eventuellt upphävande av förbudet mot fiskmjöl

Under de senaste två åren har importerade varor, vid införsel till EU, genomgått kontroller för att spåra förekomsten av kött- och benmjöl. Kan kommissionen redogöra för några positiva resultat sedan dessa kontroller infördes och om så är fallet med angivande av varugrupp?

Kommer kommissionen att revidera sin ståndpunkt och överväga att upphäva det tillfälliga förbudet mot att utfordra idisslare med fiskmjöl mot bakgrund av att en ny analysmetod utarbetats, som ringtestats med positiva resultat, och med vars hjälp det är möjligt att göra åtskillnad mellan fiskmjöl och kött- och benmjöl?

Svar från David Byrne på kommissionens vägnar

(24 juli 2003)

I enlighet med punkt 2 i bilaga I till kommissionens beslut 2001/9/EG (1) ska alla sändningar av importerat fiskmjöl undersökas för att det ska kunna fastställas om det förekommer däggdjursproteiner. Medlemsstaterna har redovisat resultaten av de 10 407 undersökningar av förekomsten av animaliskt protein i foder som de gjort under 2001 och 2002. Gränsvärdet för animaliskt protein enligt rådets beslut 2000/766/EG (2) var 1,5 % under 2001 och 0,64 % under 2002. Det finns inga separata uppgifter om antalet prov som tagits av fiskmjöl eller om hur ofta man funnit däggdjursprotein i fiskmjöl. Sedan meddelanden rörande foder infördes i systemet för snabbt informationsutbyte under 2002 har det inkommit ett meddelande om förekomst av däggdjursprotein i fiskmjöl.

Fiskmjöl i sig anses inte utgöra en risk för bovin spongiform encefalopati (BSE). Anledningen till att fiskmjöl förbjudits i foder är att det försvårar kontrollen av fodret. Förekomsten av fiskmjöl kan särskilt göra det svårare att kontrollera om det förekommer kött- och benmjöl från idisslare i foder. Resultatet av ett ringtest som nyligen utfördes visar att 50 % av laboratorierna inte lyckades upptäcka kontaminering med 0,1 % däggdjursproteiner i foder med 5 % fiskmjöl när de använde den officiella metoden. Det pågår forskning för att förbättra metoden.

Det förefaller därför lämpligt att ompröva användningen av fiskmjöl i foder för idisslare först när kontrollmetoderna har förbättrats, eller mot bakgrund av den vetenskapliga utvecklingen samt, där så är lämpligt, resultaten av en riskanalys.

Kommissionen kommer inom de närmaste veckorna att till parlamentet och rådet översända ett arbetsdokument om situationen vad gäller foderförbudet.

(1) Kommissionens beslut av den 29 december 2000 om kontrollåtgärder som är nödvändiga för tillämpningen av rådets beslut 2000/766/EG om vissa skyddsåtgärder vad gäller transmissibel spongiform encefalopati och utfodring med animaliskt protein, EGT L 2, 5.1.2001.

(2) Rådets beslut av den 4 december 2000 om vissa skyddsåtgärder vad gäller transmissibel spongiform encefalopati och utfodring med animaliskt protein, EGT L 306, 7.12.2000.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/217

(2004/C 33 E/221)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2106/03

från Christopher Huhne (ELDR) till kommissionen

(25 juni 2003)

Ämne: Livsmedelslagstiftning

Kan kommissionen lämna uppgifter om det finns någon lagstiftning som förhindrar vissa brittiska livsmedelskedjor från att donera till välgörande ändamål livsmedel som i annat fall kasseras?

Svar från David Byrne på kommissionens vägnar

(23 juli 2003)

Livsmedelslagstiftningens allmänna principer och bestämmelser återfinns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 (1), som omfattar alla faserna i produktion, bearbetning och distribution fram till slutkonsumenten. Artikel 14 innehåller de allmänna kraven på livsmedelssäkerhet (2):

1.	Livsmedel skall inte släppas ut på marknaden om de inte är säkra.

Livsmedel skall anses som icke säkra om de anses vara

a)	skadliga för hälsan,

b)	otjänliga som människoföda.

De omständigheter som ska beaktas för att avgöra om livsmedel inte är säkra, skadliga för hälsan eller otjänliga som människoföda beskrivs i styckena 3-9 i samma artikel.

I artikel 3.8 i förordningen definieras ”utsläppande på marknaden” som innehav av livsmedel eller foder för försäljning, inbegripet utbjudande till försäljning eller varje annan form av överlåtelse, kostnadsfri eller inte, samt försäljning, distribution och andra former av överlåtelse.

Om en livsmedelsbutik skänker livsmedel till en välgörenhetsinrättning är det en form av kostnadsfri överlåtelse av livsmedel. Följaktligen måste det betraktas som utsläppande på marknaden och omfattas därför av bestämmelserna i artikel 14.

Det följer av artikel 14 i förordning (EG) nr 178/2002 att livsmedelsföretagen inte till välgörenhetsinrättningar får skänka sådana livsmedel som de annars skulle kasta, därför att dessa livsmedel inte uppfyller kraven på livsmedelssäkerhet.

Det bör emellertid påpekas att artikel 14 i förordning (EG) nr 178/2002 inte hindrar livsmedelsföretagen från att till välgörenhetsinrättningar skänka sådana livsmedel som normalt kastas, därför att de inte uppfyller de kvalitetskrav som livsmedelsföretagen frivilligt har antagit.

(1) EGT L 31, 1.2.2002.

(2) Även om artikel 14 enligt förordningen börjar gälla först den 1 januari 2005, ska den anses gälla redan nu, därför att den inte skapar en ny juridisk skyldighet för livsmedelsföretagen utan bara bekräftar en övergripande princip i livsmedelslagstiftningen. I alla händelser omfattas de allmänna kraven på livsmedelssäkerhet fram till den 1 januari 2005 av motsvarande bestämmelser (artikel 3) i det allmänna produktsäkerhetsdirektivet 92/59/EEG, som kommer att upphävas den 15 januari 2004 genom direktiv 2001/95/EG. Detta direktiv gäller i den mån som det inte finns några särskilda gemenskapsbestämmelser för produkterna i fråga.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/218

(2004/C 33 E/222)

SKRIFTLIG FRÅGA P-2107/03

från Isabelle Caullery (UEN) till kommissionen

(18 juni 2003)

Ämne: Icke-statliga organisationer i Moldavien

Kan kommissionen beskriva de olika slag av program, projekt och/eller budgetposter ur vilka man kan anhålla om medel för sådan verksamhet som bedrivs av icke-statliga organisationer i Moldavien, vilka omfattas av moldavisk lagstiftning?

Kan kommissionen också beskriva de kriterier som icke-statliga organisationer måste uppfylla innan dessa kan anhålla om understöd från Europeiska unionen?

Svar från Christopher Patten på kommissionens vägnar

(29 juli 2003)

Kommissionen har förbundit sig att direkt stödja icke-statliga organisationer genom projekt och bidrag och att låta dem delta i kommissionens insatser när detta är möjligt.

Kommissionens delegation med ansvar för Ukraina, Moldavien och Vitryssland driver ett program för mindre bidrag till icke-statliga organisationer inom ramen för Europeiskt initiativ för demokrati och mänskliga rättigheter. Vidare är partnerskapsprogrammet för institutionell uppbyggnad (Institution Building Partnership Programme) avsett att stärka de icke-statliga organisationerna och andra lokala initiativ genom partnerskap med liknande organ inom EU och i grannländerna. Utkastet till handlingsprogram för 2003 för Moldavien innehåller bestämmelser om refinansiering av detta program.

Enligt utkastet till handlingsprogram för 2003 för Moldavien planeras även

—	ett projekt för stöd till det civila samhället i syfte att öka dess inflytande i det politiska livet och att tillhandahålla målinriktat stöd till den sociala sektorn genom det civila samhällets organisationer, och

—

fyra olika projekt som kommer att genomföras tillsammans med Europarådet i avsikt att stärka skyddet av de mänskliga rättigheterna i Moldavien. I dessa projekt ingår utbildning av domare, advokater, åklagare, fackföreningar, icke-statliga organisationer och juridikstuderande på området för de mänskliga rättigheterna. Projekten omfattar även bistånd till genomförandet av den reviderade Europeiska sociala stadgan och bistånd till en förstärkning av demokratin på det lokala planet.

Gemenskapen tillhandahåller dessutom finansiellt stöd genom FN:s utvecklingsprogram (UNDP) till åtgärder mot människohandel och handel med kvinnor och till insatser för att komma till rätta med missbruk och handel med narkotika i olika avseenden. De icke-statliga organisationernas deltagande är omfattande i båda dessa sammanhang.

Vad beträffar villkoren för att beviljas bidrag måste de icke-statliga organisationerna uppfylla de urvalskriterier som särskilt noga anges i alla förslagsinfordringar. Dessa kriterier meddelas tillsammans med förslagsinfordringarna och är öppna och tillgängliga för alla eventuella sökande. De innefattar i allmänhet villkor rörande de sökandes ställning (icke-vinstdrivande), geografiska belägenhet, räkenskaper och ekonomiska bärkraft.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/219

(2004/C 33 E/223)

SKRIFTLIG FRÅGA P-2110/03

från Margrietus van den Berg (PSE) till kommissionen

(19 juni 2003)

Ämne: Stängning av Europacentrumet i Nederländerna

Känner kommissionen till att Europacentrumet i Haag kommer att stängas den 1 juli 2003?

Hur förklarar kommissionen att bidraget till stiftelsen för Europacentrumet inte beviljats för 2003?

Anser kommissionen som jag att information om Europeiska unionen och dess institutioner har stor betydelse?

Hur avser kommissionen att under det kommande året, då stora händelser väntar oss inom EU (utvidgning med tio länder, val till Europaparlamentet, utarbetande av en definitiv grundlag), erbjuda grundlig och omfattande information i Nederländerna, om Europacentrumet inte längre kommer att kunna tillhandahålla denna? Centrumet är av central betydelse för information till ungdomar och på skolor.

Är kommissionen beredd att överväga en omprövning av denna bidragsansökan? Om så är fallet: När kan kommissionen lämna ett besked i ärendet? Om så inte är fallet: Varför inte?

Svar från Romano Prodi på kommissionens vägnar

(16 juli 2003)

Kommissionen är medveten om att Europa Centrum stänger den 1 juli 2003 och beklagar detta. Information om EU och dess institutioner är mycket viktig, som parlamentsledamoten påpekar, särskilt i Nederländerna som kommer att vara EU:s ordförande under andra halvåret 2004. Europa Centrums försvinnande är en kännbar förlust för kommissionen och myndigheterna i Nederländerna.

Som parlamentsledamoten säkert känner till hindrar den nya budgetförordningen (1) driftstöd till organisationer som Europa Centrum, vilka inte kan överleva enbart på projektbaserade bidrag via uppmaningar att lämna förslag.

Vad beträffar projektbaserade bidrag beviljades Europa Centrum år 2003 två bidrag från Generaldirektoratet för utbildning och kultur, efter en uppmaning att lämna förslag som riktades till icke-statliga organisationer och föreningar av europeiskt intresse. Tyvärr kommer Europa Centrum på grund av nedläggningsbeslutet inte att kunna använda bidragen.

Om Europa Centrum skulle ändra beslutet i framtiden och sätta i gång verksamheten på nytt, kan centrumet självklart lämna in ansökan om projektbidrag i samband med nya ansökningsomgångar och kommissionen kommer naturligtvis att granska dem precis som alla andra projekt.

En uppmaning att lämna förslag offentliggjordes av kommissionens representation i Nederländerna i maj 2003, efter det att arbetsprogrammet för Generaldirektoratet för press och kommunikation hade antagits den 28 mars 2003. Den första ansökningsfristen gick ut den 30 juni 2003.

(1) Rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget, EGT L 248, 16.9.2002.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/220

(2004/C 33 E/224)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2113/03

från Erik Meijer (GUE/NGL) till kommissionen

(25 juni 2003)

Ämne: Ett nytt monopol på tillhandahållande av nyheter har gjort intrång i Europa på Internet och personuppgifter samlas in på ett sätt som blir till förfång

1.	Känner kommissionen till att sökmaskinen Google sedan fem år tillbaka fått en alltmer dominerande ställning inom Internet och på det sättet också i Europa kommer att nästan fullständigt undantränga alla konkurrenter?

2.	Känner kommissionen till att Google under tiden börjat sälja sökord, så att, till exempel, den som söker på ordet ”verkiezingen”, alltså ”val”, i samband med det val som nyss hållits i Belgien, systematiskt hänvisas till det såsom högerextremistiskt betraktade partiet Vlaams Blok?

Känner kommissionen till att Google News systematiskt följer andra nyhetssidor och väljer ut uppgifter därifrån enligt okända kriterier och ändrar dem enligt eget förgottfinnande och att det, förutom versioner för Amerika, Australien och Indien inom kort också kommer att finnas en version för Europa?

Känner kommissionen till att Google i Förenta staterna har ett erbjudande som går ut på att man, efter att ha skrivit in namnet på någon person och orten där vederbörande är bosatt, också får se personens telefonnummer samt omgivningen kring det ställe där personen är bosatt, eventuellt kompletterade med de uppgifter som under årens lopp samlats in om denna person?

Känner kommissionen till att Google tar över företag som specialiserat sig på ”webblogs”, alltså offentliga dagböcker som ungdomar skrivit in på dator och att dessa dagböcker sedan kan bli en negativ belastning för dem hela livet igenom, så att deras karriär går om intet eller de inte kan upprätta några relationer till andra människor?

6.	Känner kommissionen till att Googles drygt 15 000 datorer registrerar alla enskilda sökuppdrag, lagrar de fall då den sökande klickat på resultaten och den information som då fåtts och att detta material fortlöpande kan användas för marknadsföring och spårning?

Anser kommissionen att det med tanke på skyddet av medborgarnas privatliv vore önskvärt att i Europa med hjälp av bindande gemenskapslagstiftning för sådan verksamhet begränsa det nuvarande informationsmonopolet med det utrymme för missbruk som det ger upphov till? Vilka initiativ tar kommissionen i denna riktning?

Källa: den nederländska dagstidningen ”De Volkskrant” av den 24 maj 2003.

Svar från Frits Bolkestein på kommissionens vägnar

(7 augusti 2003)

Kommissionen följer utvecklingen på denna marknad med intresse. Den konstaterar att det finns många olika sökmotorer för Internet tillgängliga på marknaden av en rad olika modeller. Kommissionen har inte fått något klagomål om att Google skulle missbruka sin dominerande ställning, och den håller inte på att granska bolaget som sådant.

2.	På webbplatsen http://www.google.com/technology/index.html förklarar Google den rankingmetod som används (antal länkade sidor). Google erbjuder också sponsrade länkar som visas separat. Det alternativ som ledamoten nämner (direkt länk till den som betalar bäst) tycks inte förekomma.

3.	Kommissionen har inte fått något klagomål från någon drabbad part (om konkurrens, immateriella rättigheter, konsumentskydd eller av andra skäl) som gäller Googles uppföljning eller ändring av andra webbsidor.

4., 5. och 6.

Kommissionen är medveten om att några tidningsartiklar som publicerats behandlat Googles påstådda metoder. I den mån sådana metoder har använts i unionen eller berört EU-medborgare, skulle en del av dem falla inom tillämpningsområdet för EU-bestämmelserna om skydd av personuppgifter. Det finns inga egentliga bevis på sådana metoder, men vore det så skulle det öppna möjligheten till att ytterligare utredning inleds av kommissionens avdelningar. Det man rapporterat om i pressen är otydligt och i vissa fall uppenbart inkorrekt. Googleavdelningar som är etablerade i medlemsstaterna faller inom dessa staters behörighet.

När det gäller skydd för enskilda personer och personuppgifter påminner kommissionen om att den befintliga rättsliga ramen om skydd av personuppgifter (i synnerhet direktiv 95/46/EG (1) och direktiv 97/66/EG (2) som ersätts av direktiv 2002/58/EG (3)) innehåller bestämmelser som rör skydd för enskilda personer och behandling av personuppgifter i EU-sammanhang. Enligt direktiv 95/46/EG är behandling till exempel endast tillåten för berättigade ändamål. Direktiv 97/66/EG (och direktiv 2002/58/EG) innehåller bland annat föreskrifter om kataloger över användare av allmänt tillgängliga kommunikationstjänster. Kommissionen har för närvarande inte för avsikt att införa ytterligare föreskrifter.

(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter, EGT L 281, 23.11.1995.

(2) Europaparlamentets och rådets direktiv 97/66/EG av den 15 december 1997 om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet inom telekommunikationsområdet, EGT L 24, 30.1.1998.

(3) Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation), EGT L 201, 31.7.2002.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/221

(2004/C 33 E/226)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2118/03

från Claude Moraes (PSE) till kommissionen

(25 juni 2003)

Ämne: Direktivet om personal som hyrs ut av bemanningsföretag

Kan kommissionen vänligen uttala sig om misslyckandet den 3 juni att uppnå enighet om direktivet om personal som hyrs ut av bemanningsföretag?

Svar från Anna Diamantopoulou på kommissionens vägnar

(12 augusti 2003)

Att rådet (sysselsättning och sociala frågor) den 3 juni 2003 inte lyckades nå enighet om utkastet till direktiv om personal som hyrs ut av bemanningsföretag (1) berodde på att en blockerande minoritet bestående av fyra medlemsstater (Danmark, Tyskland, Irland och Storbritannien) begärde att få permanent undantag från tillämpningen av principen om lika behandling av personal som hyrs ut av bemanningsföretag när det gäller uppdrag på mindre än sex månader. Ett sådant undantag skulle ha inneburit att det stora flertalet arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag inte skulle omfattas av direktivets bestämmelser om lika behandling.

Europeiska rådet i Lissabon (23 och 24 mars 2000) efterlyste en balans mellan flexibilitet och säkerhet på gemenskapens arbetsmarknader. I kommissionens förslag försöker man hitta denna balans, å ena sidan genom att ge ett minimiskydd till personal som hyrs ut av bemanningsföretag och, å andra sidan, genom att lyfta nuvarande restriktioner för användningen av denna typ av arbete i syfte att skapa arbetstillfällen. Kommissionen hoppas att man snarast kommer fram till en gemensam ståndpunkt och har åtagit sig att verka för att uppdraget från Europeiska rådet i Bryssel i mars 2003 om att nå enighet till december 2003 kommer att fullföljas.

(1) Ändrat förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om arbetsvillkor för personal som hyrs ut av bemanningsföretag, EGT C 203 E, 27.8.2002, KOM(2002) 701 slutlig.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/222

(2004/C 33 E/227)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2124/03

från Bart Staes (Verts/ALE) till kommissionen

(25 juni 2003)

Ämne: Rekrytering av tjänstemän från utvidgningsländerna

I Europeiska unionens officiella tidning av den 22 maj 2003 (C 120 A — nr 46 — EN) utannonserades 1355 lediga platser, varvid inga andra än medborgare i de tio nya medlemsstaterna kunde komma i fråga som sökande (”You must be a … citizen”).

I ett pressmeddelande (IP/03/747) av den 26 maj 2003 tillkännager kommissionen att 3 900 tjänstemän kommer att rekryteras från utvidgningsländerna under en period av sju år.

I artikel 17 i EG-fördraget står det:

1.	Ett unionsmedborgarskap införs härmed. Varje person som är medborgare i en medlemsstat skall vara unionsmedborgare. Unionsmedborgarskapet skall komplettera och inte ersätta det nationella medborgarskapet.

”2.	Unionsmedborgarna skall ha de rättigheter och skyldigheter som föreskrivs i detta fördrag.”

I artikel 3 9 i EG-fördraget står det:

1.	Fri rörlighet för arbetstagare skall säkerställas inom gemenskapen.

2.	Denna fria rörlighet skall innebära att all diskriminering av arbetstagare från medlemsstaterna på grund av nationalitet skall avskaffas vad gäller anställning, lön och övriga arbets- och anställningsvillkor. (…)

4.	Bestämmelserna i denna artikel skall inte tillämpas på anställning i offentlig tjänst.

Äger artikel 39.4 också tillämpning på tjänstemän och övriga anställda vid de europeiska institutionerna? Utgående från vilka argument då?

Erkänner kommissionen att de krav på sökande som ingår i EUT av den 22 maj 2003 inte nödvändigtvis måste vara bundna till någon viss nationalitet? Om inte: varför inte? Om så är fallet: varför får då inte alla unionsmedborgare söka dessa tjänster?

Delar kommissionen uppfattningen om att detta innebär en diskriminering av sökande från sådana stater som redan är medlemmar av EU? Om inte: vilket budskap får då de — mestadels unga — sökande som kommer från de femton stater som redan nu är medlemmar och vill skapa sig en karriär inom de europeiska institutionerna men får svårt eller omöjligt att göra det på grund av bestämmelserna om att ett visst antal tjänster skall vara vikta för personer från de nya medlemsstaterna?

Kan kommissionen ge en översikt av antalet rekryteringar under 2000, 2001 och 2002, fördelade på nationalitet (från medlemsstaterna), ålder och nivå (i fråga om tjänsten)?

Svar från Neil Kinnock på kommissionens vägnar

(12 augusti 2003)

De bestämmelser som reglerar uttagningen av tjänstemän till de europeiska institutionerna grundar sig på tjänsteföreskrifterna. Artikel 27 i avdelning III i tjänsteföreskrifterna föreskriver att ”rekryteringen skall vara inriktad på att de tjänstemän som tjänstgör vid institutionen har högsta kompetens, prestationsförmåga och oberoende ställning samt är rekryterade över största möjliga geografiska område bland medborgarna i gemenskapernas medlemsstater”.

Artikel 27 föreskriver vidare att ”Inga tjänster skall vara förbehållna medborgare från en viss bestämd medlemsstat”.

Såsom fallet varit vid tidigare utvidgningar av unionen har kommissionen antagit ett förslag om en tillfällig undantagsbestämmelse till tjänsteföreskrifterna. Det ger möjlighet att rekrytera tjänstemän från de kommande nya medlemsstaterna på grundval av medborgarskap för att säkerställa att lägsta nödvändiga antal personer från dessa länder anställs inom institutionerna. Detta förslag som för närvarande diskuteras i Europeiska unionens råd planeras gälla under sju år.

Kommissionens förslag ger även under en sjuårsperiod möjlighet att anordna uttagningsprov som är särskilt riktade till medborgarna i de nuvarande 15 medlemsstaterna. På detta sätt kan man säkerställa en balanserad rekrytering på bredast möjliga bas under en övergångsperiod efter anslutningen av de kommande nya medlemsstaterna.

Trots den exceptionella karaktär på den undantagsbestämmelse som medger rekrytering på grundval av medborgarskap i en av de kommande nya medlemsstaterna, måste man understryka att kontinuiteten när det gäller anordnandet av uttagningsprov inom EUR-15 ger en övergripande ram för rekryteringspolitiken som överensstämmer med de principer som fastställs i artikel 39 i EG-fördraget.

Information om rekrytering per nationalitet återfinns i de tabeller som sänds direkt till parlamentsledamoten och till parlamentets sekretariat.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/223

(2004/C 33 E/228)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2125/03

från Bart Staes (Verts/ALE) till kommissionen

(25 juni 2003)

Ämne: Fasta bokpriser

I en resolution av den 16 maj 2002 (P5_TA(2002)0244) uppmanar Europaparlamentet kommissionen att på grundval av artikel 95 i EG-fördraget senast (!!) i slutet av 2002 lägga fram ett lagstiftningsförslag om fasta bokpriser.

Kan kommissionen tala om, ifall den redan har fått ett lagstiftningsförslag färdigt och meddela innehållet i detta? Kan kommissionen i annat fall meddela varför kommissionen inte agerat utgående från Europaparlamentets uppmaning?

Svar från Frits Bolkestein på kommissionens vägnar

(5 augusti 2003)

Den 4 november 2002 meddelade kommissionären med ansvar för den inre marknaden Europaparlamentets utskott för rättsliga frågor och den inre marknaden att system för fastställande av bokpriser existerar i olika medlemsstater i form av lagstiftning eller branschöverenskommelser. Han konstaterade att dessa system hittills inte utgjort något problem med hänsyn till domstolens rättspraxis.

Kommissionären meddelade vidare att kommissionen, i enlighet med dess åtagande att förtydliga och modernisera EG-lagstiftningen, anser att en harmonisering av dessa nationella system inte skulle medföra tillräckliga fördelar för att motivera en ändring av den rättsliga ram som domstolen utformat.

Fram till denna dag har inga nya uppgifter framkommit som föranleder en ändring av denna analys.

Såsom kommissionären påpekade och enligt en utförlig undersökning av parlamentets lagförslag av den 16 maj 2002 anser kommissionen dessutom att definitionen av det centrala begreppet ”kringgående” i förslaget är för omfattande och att det sannolikt i hög grad skulle begränsa den fria rörligheten för böcker mellan medlemsstaterna, särskilt för de böcker som säljs elektroniskt. En vid definition av ”kringgående” skulle även strida mot kravet på att tolka alla undantag till de grundläggande friheterna i EG-fördraget restriktivt.

Kommissionen konstaterar vidare att detta tillvägagångssätt används av alla nationella system för fastställande av bokpriser, däribland det tyska system som antogs den 2 september 2002.

Det är även värt att notera att förslaget till kommissionens förordning om säljfrämjande åtgärder för vissa produkters del indirekt tillåter en nationell prissättning, i den mån det i detta hänseende tillåter ett särskilt undantag till medlemsstaternas särskilda förbud att begränsa mängden säljfrämjande åtgärder: enligt detta undantag får medlemsstaterna alltså begränsa särskilt mängden reavaror (inte andra rabatter) när det gäller produkter med fasta priser.

Med hänsyn till det ovan nämnda har kommissionen beslutat att tillsvidare inte stödja det tillfälliga lagförslag som parlamentet har lagt fram.

I varje fall fortsätter kommissionen att följa upp genomförandet av nationella system för fastställande av bokpriser och hur de är förenliga med EG-lagstiftningen. Om det visar sig nödvändigt kommer kommissionen att undersöka eventuella initiativ som behövs.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/224

(2004/C 33 E/229)

SKRIFTLIG FRÅGA P-2138/03

från Theodorus Bouwman (Verts/ALE) till kommissionen

(20 juni 2003)

Ämne: Medlemsstater som bryter mot direktivet om arbetstidens förläggning

Kommissionen har säkert informerats av arbetsgruppen med nationella experter att vissa medlemsstater inte verkställer EG-domstolens dom i målet SIMAP (C-303/98).

Frågeställaren skulle vilja att kommissionen svarar på följande frågor:

1.	Stämmer det att den berörda arbetsgruppen med nationella experter diskuterar om huruvida domen i målet SIMAP kunde verkställas i begränsad omfattning, eller om den kunde ogiltigförklaras?

I kommissionens svar på en tidigare fråga (P-3515/02 (1)) uppmanades medlemsstaterna att vidta de åtgärder som behövs för att uppfylla kraven i direktivet och att verkställa domstolens dom. Likaså framgår det ur svaret att Nederländerna inte respekterar domstolens dom, eftersom beredskapsnärvaro fortfarande anses som en viloperiod i Nederländerna och nederländska arbetstagare inom vissa branscher arbetar betydligt längre än 48 timmar i veckan. Detta innebär att Nederländerna redan har brutit mot direktivet i nästan 1 000 dagars tid, dvs. sedan den 3 oktober 2000. Vore det inte aktuellt att snarast inleda ett överträdelseförfarande?

3.	Är det korrekt att förmoda att beslutet att inleda ett överträdelseförfarande inte får vara beroende av konsekvensbedömningen, som pågått i nästan tre års tid men fortfarande inte är slutförd, och inte heller av det faktum att direktivet skall utvärderas i slutet av 2003?

Svar från Anna Diamantopoulou på kommissionens vägnar

(16 juli 2003)

Kommissionen anordnade ett möte med företrädarna för medlemsstaterna den 28 april 2003 med anledning av kommissionens kommande meddelande om direktiv 93/104/EG (2). Dagordningen omfattade bland annat domen i Simap-målet (3). Vid mötet informerade kommissionen om den senaste utvecklingen i ärendet. Därefter ägde en överläggning rum i syfte att ta del av företrädarnas synpunkter inför meddelandet om arbetstiden.

Dessutom granskar kommissionen för närvarande medlemsstaternas lagstiftning mot bakgrund av Simap-domen, i syfte att föreslå att ett förfarande i enlighet med artikel 226 i EG-fördraget inleds i samtliga fall där detta är befogat.

(1) EUT C 110 E, 8.5.2003, s. 217.

(2) Rådets direktiv 93/104/EG av den 23 november 1993, om arbetstidens förläggning i vissa avseenden, EGT L 307, 13.12.1993.

(3) Domstolens dom av den 3 oktober 2000 i mål C-303/98, Sindicato de Médicos de Asistencia Pública (Simap) och Conselleria de Sanidad y Consumo de la Generalidad Valenciana, REG 2000, s. I-7963.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/225

(2004/C 33 E/230)

SKRIFTLIG FRÅGA P-2144/03

från Michl Ebner (PPE-DE) till kommissionen

(24 juni 2003)

Ämne: Kvalitetsstandarder för import

I Europeiska unionen är kvalitetsstandarderna mycket höga inom området för jordbruk. Detta är mycket positivt.

Men respekterar man verkligen dessa standarder för jordbruksprodukter även vid import från länder som inte tillhör EU?

Finns det någon EU-bestämmelse om detta?

I EU kan konsumenterna skyddas och jordbrukarnas konkurrenskraft garanteras endast med hjälp av en tydlig harmonisering av bestämmelserna även på importområdet.

Kommissionen uppmanas ta ställning till detta.

Svar från David Byrne på kommissionens vägnar

(29 juli 2003)

Kommissionen anser att livsmedel måste vara säkra, oavsett ursprung. Som allmän princip gäller därför att importerade jordbruksprodukter ska ha en säkerhetsnivå som motsvarar produkter som härrör från EU.

Livsmedels- och djurhälsolagstiftningen innehåller bestämmelser om detta. En rad kontrollåtgärder har införts för att se till att bestämmelserna följs.

Dessa kan sammanfattas enligt följande:

—

Länder utanför EU som vill exportera levande djur och animaliska produkter till EU måste inhämta godkännande. Förfarandet för godkännande inbegriper bland annat kontroll av organisationen och den behöriga myndighetens befogenheter, hygienkontroll avseende djurens hälsotillstånd, kontroll av rester av veterinärläkemedel och förbjudna ämnen samt lagstiftning.

—	Kommissionens kontor för livsmedels- och veterinärfrågor utför periodiska kontrollbesök i länder utanför EU, särskilt de länder som ansöker om godkännande för export till EU, i syfte att granska deras kontrollsystem.

—	De anläggningar i länder utanför EU som vill exportera animaliska produkter till EU måste också godkännas av kommissionen på grundval av garantier från de behöriga myndigheterna.

—	All import ska kontrolleras vid gränskontroll på införselorten till EU. Där görs bland annat dokumentkontroll, identitetskontroll och fysiska kontroller. Stickprov görs också avseende restämnen och förbjudna ämnen.

—	Medlemsstaterna underrättas om överträdelser av livsmedelssäkerhetskraven genom snabbvarnings-systemet för livsmedel och foder och uppmanas vidta lämpliga uppföljningsåtgärder.

—

Harmoniseringsgraden är hög när det gäller dessa åtgärder. Ny lagstiftning införs också i allt större utsträckning genom rådets och Europaparlamentets förordningar istället för direktiv, vilket kommer att leda till ännu större enhetlighet. Det aktuella förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om offentlig foder- och livsmedelskontroll (1) kommer att skapa en aktuell rättslig ram.

—	Kommissionen vidtar korrigeringsåtgärder om det finns belägg för att importerade jordbruksprodukter inte är säkra. Vilka åtgärder som vidtas beror på hur allvarligt läget är. Om så behövs kan man kräva att importen kontrolleras till 100 % med avseende på förbjudna ämnen eller införa importförbud.

—	Kommissionen anser att denna ram fungerar väl när det gäller att se till att importerade jordbruksprodukter håller samma säkerhetsnivå som egenproducerade. Det innebär också att producenter inom EU inte får en konkurrensnackdel när det gäller säkerhetsåtgärder.

—

Det är ett faktum att EU har mycket höga djurskyddsstandarder. För att skydda EU-producenternas intressen kommer EU vid nästa WTO-runda att föreslå att kompensation för extrakostnader för att följa djurskyddsstandarder undantas från åtagandena om minskning, när det kan visas att dessa kostnader härrör direkt från antagandet av högre standarder och därför inte alls eller endast i ringa grad snedvrider handeln.

(1) KOM(2003) 52 slutlig.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/226

(2004/C 33 E/231)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2148/03

från Giovanni Pittella (PSE) till kommissionen

(27 juni 2003)

Ämne: Ideella föreningar

Ideella föreningar, framför allt de som består av ungdomar och som är verksamma på det kulturella området, utgör en omistlig tillgång för det europeiska samhället och är en grundläggande drivkraft när det gäller att främja och integrera kulturella och sociala värden.

Deras tillgång till program som medfinansieras av EU har emellertid försvårats av procedurkrångel och framför allt av kravet att i förväg betala kostnaderna för att utarbeta projekten, och detta trots att man anser det vara viktigt att just föreningar som inte drivs i vinstsyfte skall föreslå och driva europeiska projekt.

Kan kommissionen mot den bakgrunden upplysa om huruvida den har för avsikt att föreslå ett system för förskottsbetalning av medel, under förutsättning att den berörda föreningen lämnar in en kvalitativ och kvantitativ beskrivning av sin förening och respektive stadga?

Svar från Viviane Reding på kommissionens vägnar

(1 september 2003)

Kommissionen håller med parlamentsledamoten om att de föreningar som är verksamma inom ungdomsfrågor på europeisk nivå är betydande för det europeiska samhällets sociokulturella utveckling och anser därför att ungdomar ska uppmuntras att delta i det civila samhället. På det hela taget kan sägas att det genom kommissionens administrativa och finansiella förfaranden i enlighet med budgetförordningen och den relevanta rättsliga grunden är möjligt att ge stöd till ungdomsföreningar genom särskilda bidragsordningar och betalningsmekanismer (t.ex. förenklade ansökningsblanketter, förskottsbetalning av upp till 80 % samt tillämpning av schablonbelopp).

Ansökningar till programmet Ungdom kan lämnas in vid fem olika tillfällen per år, så att bistånden ska kunna betalas ut innan projekten i fråga påbörjas.

När det gäller biståndet till driftskostnader för föreningar som är verksamma inom ungdomsfrågor på europeisk nivå görs regelbundna förskottsbetalningar. Kommissionen gör sitt yttersta för att se till att bistånd till organisationer betalas ut så snart som möjligt under det år då utgifterna kommer att uppstå. Under 2003 hade all förskottsbetalning till ideella ungdomsföreningar gjorts före april månad.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/227

(2004/C 33 E/232)

SKRIFTLIG FRÅGA P-2149/03

från Astrid Lulling (PPE-DE) till kommissionen

(24 juni 2003)

Ämne: Eurostat

De senaste månadernas diskussioner och förklaringar om Eurostat tydliggör exempel på mindre lyckade tillvägagångssätt: personer anklagas utan att känna till det och utan att höras, i pressen rapporteras om allvarliga anklagelser som uppenbarligen är mycket mer långtgående än den information som finns tillgänglig, Eurostats personal får sin kompetens ifrågasatt och störs i sitt arbete av ingående eller oproportionerliga kontroller.

Vad gör kommissionen för att individens rättigheter verkligen respekteras inom ramen för pågående förfaranden?

Vilka initiativ tänker kommissionen vidta om det visar sig att enheter har brutit mot dessa bestämmelser eller inte respekterat dem trots förpliktelserna?

Anser kommissionen att det finns brister i överensstämmelsen mellan verkligheten och den bild som ges?

Svar från Pedro Solbes Mira på kommissionens vägnar

(3 september 2003)

Den uppmärksamhet i media som utredningarna kring Eurostat fick innan de ens var slutförda bidrar inte till en objektiv belysning av situationen, i synnerhet inte som vissa inslag citerades lösryckta ur sitt sammanhang. Man måste således tillstå att utformningen av vissa artiklar i pressen på ett beklagligt sätt kan ha brutit mot principen om att en person är oskyldig tills motsatsen har bevisats.

De pågående kontrollerna vid Eurostat är emellertid, å ena sidan, ett svar på en begäran från parlamentet inom ramen för 2001 års beslut om ansvarsfrihet, och, å andra sidan en önskan från kommissionens sida att till fullo utreda situationen och se till att de problem som uppdagats får en lösning, och, om inte, att kompletterande åtgärder vidtas. Det rör sig inte på något sätt om ett ifrågasättande av Eurostat-personalens kompetens. De förordningar som är tillämpliga på utredningarna möjliggör också för varje tjänsteman eller annan anställd att överklaga i enlighet med bestämmelserna i artikel 90 i tjänsteföreskrifterna.

När det gäller den senaste utvecklingen av händelserna i samband med situationen vid Eurostat, kan kommissionen hänvisa parlamentsledamoten till en serie åtgärder som kommissionen fattade beslut om vid sina möten den 9 juli 2003 och den 23 juli 2003.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/228

(2004/C 33 E/233)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2168/03

från Jean Lambert (Verts/ALE) till kommissionen

(30 juni 2003)

Ämne: Brott mot säkerhetsbestämmelserna på olympiastadion i Marousi, Grekland

Förberedelserna inför olympiaden 2004 i Aten är nu igång. Byggnadsarbetet pågår i Marousi, staden där olympiastadion är belägen.

Är kommissionen medveten om följande allvarliga brott mot grekisk lagstiftning?

—	Säkerhetsbestämmelser åsidosätts på grund av tidsbrist. Enligt uppgift har fram tills nu tio personer omkommit och ett flertal skadats allvarligt.

—	Förlängd arbetstid. Enligt lag skall byggnadsarbetare arbeta högst sju timmar om dagen. I detta fall har byggnadsarbetarna 9-10 tim mars arbetsdagar sju dagar i veckan utan berättigad övertidsersättning.

—	Arbetstagarnas rättigheter åsidosätts: Arbetarna tvingades gå med på att avstå från sin strejkrätt på grund av att uppförandet av denna anläggning har stor nationell betydelse.

—	Lönen är lägre än vad som fastställs i avtalen. Många utländska arbetare tvingas acceptera lägre löner.

—	Förskingring av pensionsbidragen: Detta berör i första hand utländska arbetare. Arbetsgivarna utnyttjar faktumet att dessa arbetare inte känner till sina rättigheter. För anställda som har arbetat 26 dagar i månaden avsätter de pensionsmedel för endast 7-10 arbetsdagar

—

Bristande kontroll: Trots klagomål utförs statens kontroller inte på ett tillfredsställande sätt. Arbetsgivarna informeras i förväg om när inspektionerna skall äga rum och kan därigenom dölja de flesta överträdelserna. Även i de fall då överträdelser konstateras får de ingen påföljd. Inför hotet om eventuella förseningar som kan äventyra möjligheterna till att spelen genomförs på ett framgångsrikt sätt förefaller den grekiska regeringen att blunda inför dessa brott.

Vilka åtgärder avser kommissionen vidta för att sätta stopp för att gällande arbetsvillkor åsidosätts och för att säkerställa arbetstagarnas hälsa och säkerhet på arbetsplatsen med tanke på att deras arbete kommer att intensifieras ju närmare datumet för de olympiska spelen 2004 närmar sig?

Svar från Anna Diamantopoulou på kommissionens vägnar

(14 augusti 2003)

Kommissionen har inte mottagit några klagomål som rör de överträdelser av grekisk lagstiftning som parlamentsledamoten tar upp, men ser liksom parlamentsledamoten allvarligt på saken. Kommissionen kommer därför att uppmana de grekiska myndigheterna att yttra sig om säkerhetsförhållandena kring Olympiastadion i Marousi.

Kommissionen vill också göra parlamentsledamoten uppmärksam på att det är medlemsstaterna som ansvarar för att se till att den nationella lagstiftningen för införlivande av EU-direktiven följs och genomförs på ett korrekt sätt.

Om så inte sker kommer kommissionen inte att tveka att inleda ett överträdelseförfarande enligt artikel 226 i EG-fördraget mot den berörda medlemsstaten.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/229

(2004/C 33 E/234)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2172/03

från Johanna Boogerd-Quaak (ELDR) till kommissionen

(30 juni 2003)

Ämne: Stöd för landsbygdens utveckling

Kan kommissionen besvara följande frågor mot bakgrund av Europaparlamentets resolution av den 5 juni 2003 om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1257/1999 om stöd från Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) till utveckling av landsbygden, och om upphävande av förordning (EG) nr 2826/2000 samt med kännedom om Europaparlamentets yttrande beträffande punkt 1?

1.	Har kommissionen för avsikt att införa nya, objektiva kriterier för landsbygdsområden?

2.	Om svaret är ja, delar kommissionen min åsikt att man hittills i alltför liten utsträckning har betraktat den kategori av landsbygdsområden som ligger i närheten av stora städer som en specifik kategori?

3.	Är kommissionen medveten om de mycket specifika problem som måste lösas för att skapa balans i stadsbefolkningens behov och de övergångar till landsbygden som behövs i det sammanhanget såsom mer mark för rekreation, dagturism och naturutveckling?

4.	Delar kommissionen min åsikt att det är nödvändigt att i samband med utarbetandet av nya kriterier utveckla en specifik typ av politik för landsbygdsområden i närheten av starkt urbaniserade områden?

Svar från Franz Fischler på kommissionens vägnar

(5 augusti 2003)

I samband med reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) beaktade kommissionen Europaparlamentets resolution av den 5 juni 2003 om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1257/1999 om stöd till utveckling av landsbygden (1).

1. och 4.

Eftersom landsbygdsområdena är av så varierande karaktär finns det inte en enda gemensam och internationellt accepterad definition av detta begrepp. Kommissionen har för närvarande inga planer på att föreslå nya objektiva kriterier för en definition av olika typer av landsbygdsområden, i all synnerhet inte före den 1 januari 2004 i enlighet med parlamentets krav, vilket den anser orealistiskt.

En definition av olika typer av områden kan man endast tänka sig för landsbygdsutvecklingspolitiken efter 2006. Även i detta längre tidsperspektiv är kommissionen inte övertygad om att det behövs en gemensam typologi på gemenskapsnivå för att genomföra gemenskapens landsbygdsutvecklingspolitik, och den anser inte heller att man genom en sådan skulle kunna ta hänsyn till det breda spektrum av olika förhållanden som kommer att råda i den utvidgade unionen. Enligt rådets förordning (EG) nr 1257/1999 av den 17 maj 1999 om stöd från Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) till utveckling av landsbygden och om ändring och upphävande av vissa förordningar (2) är det medlemsstaterna som har ansvaret för att utarbeta sina egna landsbygdsutvecklingsprogram och för att utifrån de egna nationella eller regionala förhållandena definiera begreppet ”landsbygdsområden”.

Kommissionen anser att de nuvarande flexibla reglerna för genomförandet av gemenskapens landsbygdsutvecklingspolitik, som ger medlemsstaterna en hög grad av subsidiaritet, redan idag ger tillräckligt utrymme för medlemsstater eller regioner att inom ramen för sina program inrikta åtgärderna på de särskilda behoven i sådana landsbygdsområden som ligger mycket nära storstäder och sammanvuxna tätorter.

Kommissionen håller med parlamentsledamoten om att sådana landsbygdsområden som gränsar till storstäder ofta har annorlunda problem än mycket avlägset belägna områden. Det kan till exempel röra sig om svårigheter till följd av inflyttning och därmed större påfrestningar för miljön, servicen och priserna på fastigheter. Kommissionen håller med om att man måste hitta en balans mellan behoven i städerna och på landsbygden och därigenom få en hållbar utveckling i landsbygdsområden i närheten av storstäder.

För att få bättre kunskaper om problemen i den här typen av områden påbörjade kommissionen i september 2002, inom ramen för programmet ESPON (European Spatial Planning Observatory Network), en studie som fick namnet ”Urban-rural relations in Europe”.

(1) KOM(2003) 23 slutlig.

(2) EGT L 160, 26.6.1999.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/230

(2004/C 33 E/235)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2175/03

från Christopher Huhne (ELDR) till kommissionen

(30 juni 2003)

Ämne: Handel med tjänster

1.	Kan kommissionen göra en bedömning av möjligheterna till ökad handel med tjänster mellan medlemsstaterna och vilka återverkningar en sådan ökning skulle ha på tillväxten och sysselsättningen?

2.	Kommer kommissionen att ta särskild hänsyn till uppgifter om handeln med tjänster i mer integrerade områden som Kanada och Förenta staterna?

Svar från Frits Bolkestein på kommissionens vägnar

(4 augusti 2003)

Parlamentsledamoten undrar om kommissionen kommer att göra en bedömning av möjligheterna till handel med tjänster mellan medlemsstaterna och vilka återverkningar detta får för ökad produktion och sysselsättning. Kommissionen håller för närvarande på att i samband med förarbetena till lagstiftningen om den inre marknaden för tjänster upprätta ett förslag till en bedömning av återverkningarna där den kommer att försöka utreda möjligheterna att öka den gränsöverskridande tjänsteverksamhet som kan uppstå efter det att nuvarande gränser för den inre marknaden avskaffats.

Med hänsyn till att statistiken inom detta område lider av allvarliga mätproblem och att det för närvarande inte finns några erkända makroekonomiska prognosmodeller för tjänsteverksamhet finner kommissionen emellertid det svårt att lämna en detaljerad kvantitativ prognos över potentiell handel med tjänster mellan medlemsstaterna och över investeringspotentialen för dessa tjänster samt återverkningarna av dem på produktion och sysselsättning. Svårigheterna när det gäller mätning och modellupprättande förvärras ytterligare av att mycken handel med tjänster döljs under statistiken över varuhandeln. Det bör också observeras att mycken internationalisering av tjänster utgår från utländska direktinvesteringar varför en renodlad inriktning på tjänstehandeln kunde undervärdera den verkliga potentialen för en korrekt fungerande inre marknad för tjänster.

Kommissionen kommer på grundval av befintlig statistik och den information som lämnas av intressenterna att göra sitt bästa vid bedömningen av återverkningarna för att i mer kvalitativa termer och med utgångspunkt i ett mikroekonomiskt betraktelsesätt förklara de potentiella återverkningar som kan uppstå i form av kostnadsbesparingar, tillväxt i tjänsteverksamheterna mellan medlemsstaterna och tillväxt i unionens produktion och sysselsättning.

I sin andra fråga undrar parlamentsledamoten om kommissionen kommer att beakta utvecklingen av handeln med tjänster i mer integrerade områden som Kanada och Förenta staterna. Kommissionen kommer med förbehåll för de begränsningar i statistiken som förklaras ovan att i sin bedömning av återverkningarna jämföra prestationerna på unionens tjänstemarknader med Nordamerikas.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/231

(2004/C 33 E/236)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2178/03

från Christopher Huhne (ELDR) till kommissionen

(30 juni 2003)

Ämne: Hinder för handeln med tjänster

Enligt kommissionens uppfattning, vilka faktorer utgör de största hindren för tillväxten av handeln med tjänster inom Europeiska unionen och som särskilt påverkar små- och medelstora företag? Vilka åtgärder avser kommissionen vidta för att råda bot på dessa problem? Hur kommer kommissionen att utvärdera resultatet av sina egna ansträngningar?

Svar från Frits Bolkestein på kommissionens vägnar

(7 augusti 2003)

Ledamoten undrar vilka kommissionen anser vara de största hindren för tillväxten i tjänstesektorn i Europeiska unionen, särskilt de som påverkar små och medelstora företag. Vilka åtgärder tänker kommissionen föreslå för att undanröja dessa hinder och hur tänker kommissionen utvärdera förslagets effekt?

I den första frågan skulle kommissionen vilja hänvisa ledamoten till kommissionens rapport ”Situationen på den inre marknaden för tjänster” (1) av den 30 juli 2002, vilken innehåller en lista på de problem som företag som är aktiva på den inre marknaden stöter på i olika skeden av affärsprocessen. I rapporten kom kommissionen fram till slutsatsen att hindren var övergripande och påverkade flera olika delar av tjänstesektorn. De många hinder som företagarna stöter på i affärsprocessen får tillsammans en mycket negativ inverkan på tillväxten och på produktiviteten för Europeiska unionens tjänstesektor. I rapporten drog kommissionen också slutsatsen att små och medelstora företag drabbas mycket hårdare av dessa hinder än deras större konkurrenter. Särskilt mycket små och små företag kan sällan betala de rättsliga sökoch rådgivningskostnaderna som är nödvändiga på grund av den nuvarande fragmenteringen av lagar och föreskrifter. De få som kan betala tvingas anpassa den affärsmodell de föredrar till de skiftande nationella kraven. Detta kan antingen leda till att företagen tappar drivkraften eller att de endast kortvarigt träder in på andra medlemsstaters marknad. Det är särskilt oroande att små och medelstora företag är de huvudsakliga offren för den nuvarande fragmenteringen eftersom tjänstesektorn domineras av små och mycket små företag.

Som svar på ledamotens andra fråga, som ligger i linje med kommissionens publikation ”En strategi för tjänster på den inre marknaden” (2) av den 29 december 2000, undersöker kommissionen för närvarande hur den kan undanröja hinder som är omotiverade och stör den inre tjänstemarknaden. Kommissionen har för avsikt att presentera ett övergripande rättsligt instrument före årsskiftet 2003/2004. Detta har begärts av såväl Europaparlamentet i betänkandet ”Översyn av strategin för den inre marknaden 2002 — Att uppfylla löftena” av den 29 januari 2003 som av medlemsstaterna i rådet (konkurrenskraft) i november 2002 och vid Europeiska rådet i mars 2003.

Det kommande förslaget kommer att åtföljas av en konsekvensanalys i enlighet med kommissionens meddelande om konsekvensanalys (3) av den 5 juni 2002. Analysen kommer att innehålla förslag på indikatorer som ska ligga till grund för framtida övervakning av förslagets effekter.

Kommissionen kommer även att komplettera lagförslaget med ett meddelande om konkurrenskraften hos företag i tjänstesektorn.

(1) KOM(2002) 441 slutlig.

(2) KOM(2000) 888 slutlig.

(3) KOM(2002) 276 slutlig.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/232

(2004/C 33 E/238)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2192/03

från Paulo Casaca (PSE) till kommissionen

(2 juli 2003)

Ämne: Analysmetoder för mjölkprodukter

Kan kommissionen ta fram en aktuell förteckning över befintlig gemenskapslagstiftning som reglerar analysmetoder och kontrolltekniker för mjölk och mjölkprodukter, i synnerhet analysmetoder för mikrobiologisk spårning?

Svar från David Byrne på kommissionens vägnar

(4 augusti 2003)

Analyser och prover som normalt sett utförs på mjölk och mjölkprodukter syftar till att, å ena sidan, kontrollera säkerheten och, å andra sidan, kvaliteten och sammansättningen.

När det gäller mjölk och mjölkprodukters säkerhet, har gällande krav fastställts i rådets direktiv 92/46/EEG av den 16 juni 1992 om fastställande av hygienregler för produktion och utsläppande på marknaden av rå mjölk, värmebehandlad mjölk och mjölkbaserade produkter (1). Ett antal referensmetoder som används för att kontrollera om kriterierna i ovan nämnda direktiv har uppfyllts har fastställts i kommissionens beslut 91/180/EEG av den 14 februari 1991 om fastställande av vissa metoder för analys och provning av obehandlad och värmebehandlad mjölk (2). Sedan detta beslut fattades har emellertid några av metoderna ändrats eller ersatts av ny teknik, i enlighet med rekommendationer från gemenskapens referenslaboratorium när det gäller analyser och prover av mjölk och mjölkprodukter. Det ingår i detta laboratoriums uppgifter att förse de nationella referenslaboratorierna med uppgifter om analysmetoderna och uppdateringen av dessa, samordna forskningen kring nya analytiska metoder samt informera de nationella referenslaboratorierna om framsteg inom området. Tillsammans med gemenskapens referenslaboratorium håller kommissionen nu på att utarbeta en ändring av beslut 91/180/EEG som inom den närmaste tiden kommer att läggas fram för medlemsstaterna för godkännande. Beslutet kommer att grundas på den senaste listan över referensmetoder som rekommenderas av gemenskapens referenslaboratorium. Listan kommer att sändas direkt till parlamentsledamoten och till parlamentets sekretariat för kännedom.

Livsmedelsindustrin kan också vid sina rutinkontroller använda alternativa analytiska metoder, om dessa är lika säkra och har validerats i förhållande till de ovan nämnda referensmetoderna. De alternativa metoderna finns inte upptagna på någon lista i gemenskapslagstiftningen.

(1) EGT L 268, 14.9.1992.

(2) EGT L 93, 13.4.1991.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/233

(2004/C 33 E/239)

SKRIFTLIG FRÅGA P-2202/03

från Fodé Sylla (GUE/NGL) till kommissionen

(27 juni 2003)

Ämne: Valet i Togo i juni 2003

1.	Är Togo detta år ett land som prioriteras inom ramen för valövervakningsuppdrag?

2.	Vid vilken tidpunkt blev kommissionen involverad i valet i Togo för att där verka som valövervakare? Vilket var det svar som kommissionens förhandlingspartner gav, och varför sade kommissionen nej till detta övervakningsuppdrag?

3.	Kan kommissionen ge mig exakta uppgifter om förekomsten av ett konfidentiellt protokoll gällande ett möte mellan de politiska krafterna i Togo, vilket torde ha utgått från instanser inom Europeiska kommissionen?

4.	Vilken är Europeiska kommissionens ståndpunkt till valet i Togo i juni 2003?

5.	Känner kommissionen till rapporten från dess representant i Togo om de hot som riktats mot Paul Bigah (ACAT, Action des Chrétiens pour l'Abolition de la Torture) och våldet i anslutning till valet den 1 juni 2003?

Svar från Poul Nielson på kommissionens vägnar

(14 juli 2003)

Togo fanns inte med på förteckningen över prioriterade länder när det gäller valövervakningsuppdrag från EU under 2003. Togo var emellertid ett av de länder som skulle ha kunnat läggas till i förteckningen om förhållandena i landet före valet hade varit tillräckligt gynnsamma för att en övervakningsgrupp av det slaget skulle ha kunnat sändas ut.

Den 6 maj 2003 sände de togolesiska myndigheterna en formell begäran om att EU skulle sända en valövervakningsgrupp. Redan i början av april 2003 hade kommissionen emellertid informerat den togolesiska regeringen om att det var omöjligt att sända ut en valövervakningsgrupp, eftersom regeringen inte samtyckte till de datum och villkor som hade föreslagits för ett besök av en sonderande grupp från kommissionen. Denna grupp skulle ha gjort en bedömning av läget före valet, läget beträffande de mänskliga rättigheterna och huruvida det var möjligt att sända en valövervakningsgrupp.

3.	Kommissionen var inte inblandad i upprättandet av något konfidentiellt ”protokoll gällande ett möte mellan de politiska krafterna i Togo”.

4.	Kommissionen anser att valet inte genomfördes på ett trovärdigt sätt.

5.	Kommissionen erhåller regelbundet politiska rapporter från sin företrädare i Lomé, däribland om fallet Paul Bigah och om de händelser som inträffade på valdagen.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/234

(2004/C 33 E/240)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2204/03

från Gabriele Stauner (PPE-DE) till kommissionen

(2 juli 2003)

Ämne: Eurostat och kommissionens internrevisors avgång

I ett meddelande daterat den 11 juni 2003 har kommissionens internrevisor Jules W. Muis tillkännagivit för vice ordförande Kinnock sin avsikt att avgå den 1 april 2004, efter att ha innehaft sitt ämbete i endast tre år.

Kan kommissionen meddela om den anser att detta meddelande om avgång på något sätt står i samband med det beslut som kommissionen samma dag fattat och som handlar om att kommissionens internrevision skall granska avtal som Eurostat ingått?

Kan kommissionen bekräfta att internrevisorn förespråkat en väsentligt mera långtgående granskning av de avtal som Eurostat ingått och de bidrag som Eurostat beviljat samt att han velat granska, inte bara upphandlingsförfarandena utan också genomförandet av avtalen samt de utbetalningar som gjorts i anslutning till detta?

Kan kommissionen meddela varför den inte vill tillåta en sådan granskning annat än i undantagsfall och efter att kommissionens generalsekreterare hörts i saken, såsom det framgår av Kinnocks svar den 17 juni 2003 på budgetkontrollutskottets frågeformulär?

Kan kommissionen meddela i vad mån de begränsningar som påförts av kommissionen låter sig förena med den oberoende ställning som internrevisorn garanterats i budgetförordningen?

Svar från Neil Kinnock på kommissionens vägnar

(5 september 2003)

Jules W. Muis, generaldirektör för Tjänsten för internrevision, meddelade kommissionen att han tänkte säga upp sig över nio månader i förväg i ett brev daterat den 11 juni. Samma dag bestämde kommissionen i enlighet med parlamentets resolution av den 8 april och efter att dessförinnan ha berett frågan på sitt veckomöte att uppdra åt Tjänsten för internrevision att med avseende på stadgeenlighet utreda alla avtal Eurostat hade tecknat sedan 1999 och att även låta utredningen omfatta avtal tecknade av andra kommissionsavdelningar. Kommission ser inte något samband mellan dessa två händelser.

Frågeställaren torde känna till att Jules W. Muis bekräftade inför Cocobu den 7 juli att det inte fanns något samband. Särskilt med anledning av spekulationerna om Eurostat sa Jules W. Muis att han inte sa upp sig på grund av Eurostat och att Eurostat inte var den utlösande faktorn till att han avgick. Han tillade att det inte fick råda något tvivel om detta.

Under nödvändiga diskussioner med och mellan kommissionsavdelningar om tillämpningen av meddelandet från den 11 juni tog generaldirektören för internrevision helt riktigt upp frågan om huruvida utredningen om tecknade avtal och stödavtal skulle avstå från att titta på hur avtalen och stöden hade verkställts. Som svar på detta bekräftade Niel Kinnock att kommissionens beslut av den 11 juni inte utesluter, varken direkt eller indirekt, att man tittar på verkställelsen. Alla inblandade inser självklart att knappa resurser och kravet på att internrevisionen skall bli färdig i tid innebär att verkställelsen av alla stickprov på avtal och stödavtal inte kan utredas. Om internrevisionens inledande undersökningar visar på ett behov av att utreda verkställelsen av avtalen och stödavtalen, så bör Jules W. Muis avgöra frågan i samråd med kommissionens generalsekreterare, som fungerar som samordnare för kommissionens åtgärder när det gäller Eurostat.

Den 17 juni informerades Cocobu om att denna typ av samråd behövdes p.g.a. de nödvändigtvis talrika Eurostat-åtgärderna (vilka inkluderade GD Budgets analys av alla internrevisionsrapporter från Eurostat, internrevisionens utredning av Eurostats avtal och stödavtal samt Michel Vanden Abeeles arbete, då tillförordnad generaldirektör för Eurostat) och hade lett till att kommissionen bildat en samordningsgrupp, där OLAF hade stående inbjudan att delta. Kommissionens generalsekreterare är ordförande för gruppen.

Inga ”begränsningar” har ”påförts” av kommissionen. Det uppdrag kommissionen gav Tjänsten för internrevision går ut på att uppfylla parlamentets begäran och genomföra revisionen med beaktande av resultaten från diskussionerna med Cocobu om uppdraget och tidsramar för utredningen. En ”konventionell” revision hade inneburit att internrevisorn fått välja granskningsområden fritt och därför inte nödvändigtvis uppfyllt kraven i parlamentets resolution helt och fullt. Arbetsprogrammet 2003-04 för Tjänsten för internrevision (färdigställt i december 2002) omfattar uttryckligen en ingående revision av Eurostat. Den kommer att inledas under innevarande verksamhetsår.

Ett objektivt bevis för att internrevisionens utredning inte är begränsad till Eurostats avtal utgörs av innehållet i internrevisionens inledande analys som lämnades till kommissionen den 7 juli och underlättade de samlade åtgärder som vidtogs den 9 juli. Analysen innehåller hänvisningar till tilldelningsförfaranden gällande avtal och stödavtal och till genomförandet av sådana avtal och stödavtal baserade på Eurostats interna revisionsrapporter. En sådan övergripande infallsvinkel och revisionsresultat hade helt enkelt inte kunnat åstadkommas om internrevisionen underkastats ”begränsningar” enligt vad frågeställaren hävdar i sin fråga.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/235

(2004/C 33 E/241)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2215/03

från Cristiana Muscardini (UEN) till kommissionen

(2 juli 2003)

Ämne: Erkännande av fria yrken

I parlamentet pågår förfarandet för att anta betänkandet om förslaget till direktiv om erkännande av yrkesmässiga kvalifikationer (1). Dokumentet gäller yrken som redan är reglerade av medlemsstaterna, med målet att främja ömsesidigt erkännande av kvalifikationer, inom ramen för den fria etableringsrätten. Men det finns nya yrken som ännu inte är erkända på nationell nivå och ännu mindre på EU-nivå, trots att de utövas på båda dessa nivåer, t ex översättare och tolkar. Det vore lämpligt att dessa yrken fick en minimal reglering, särskilt med tanke på kravet att skydda dem som utnyttjar tjänsterna.

Således

1.	Har kommissionen genomfört utredningar av förekomsten av dessa icke reglerade yrken, land för land och inom olika yrkeskategorier?

2.	Anser den att en minimal reglering är nödvändig för dessa fria yrken, t ex genom en lag som fastställer minimikraven för att få utöva yrket?

3.	Skulle den som alternativ anse det lämpligt att åtminstone formellt erkänna de motsvarande yrkesorganisationerna?

4.	Anser den inte att, med tanke på de senaste decenniernas utveckling och på skapandet av särskilda utbildningar på hög nivå, översättare och tolkar legitimt ska kunna kräva ett formellt erkännande, inte minst med tanke på dem som använder tjänsterna?

Eftersom det i detta fall inte är fråga om fri etableringsrätt, anser inte kommissionen att ett sådant erkännande skulle innebära en ny modell för flexibel reglering av känsliga yrken som idag kan utövas av vem som helst, även dem som inte har tillräckliga kvalifikationer, över hela unionen, med negativa konsekvenser för kunderna och till skada för de seriösa utövarnas anseende?

Svar från Frits Bolkestein på kommissionens vägnar

(4 september 2003)

Vad gäller erkännandet av yrkesmässiga kvalifikationer omfattas yrket som översättare eller tolk antingen av direktiv 89/48/EEG (2) eller av direktiv 92/51/EEG (3), beroende på vilken utbildningsnivå som krävs. Dessa direktiv kan bara tillämpas när det aktuella yrket är lagreglerat i den medlemsstat där personen önskar utöva sitt yrke, och när han eller hon har förvärvat sina yrkesmässiga kvalifikationer i en annan medlemsstat. Dessa direktiv, vars principer inarbetats i förslaget till direktiv om erkännande av yrkesmässiga kvalifikationer (4), bygger på principen om ömsesidigt erkännande och inte på en samordning av minimikraven när det gäller utbildning eller av kriterierna för tillträde till yrket.

När ett yrke inte är lagreglerat i en medlemsstat finns det inga rättsliga hinder för yrkesutövarnas fria rörlighet, utan yrkesutövarna är enbart underkastade marknadsreglerna. Kommissionen har ingen gemenskapsrättslig behörighet på detta område och har därför inte gjort någon undersökning om denna fråga.

Det är i princip medlemsstaterna själva som avgör om de ska lagreglera yrken inom sitt territorium. All samordning av villkoren för tillträde till yrken som medför en ändring av en medlemsstats lagstiftningsprinciper kräver i enlighet med artikel 47.2 i EG-fördraget att rådet enhälligt antar ett direktiv om detta. Kommissionen känner inte till att det skulle ha tagits något initiativ vare sig av branschen eller av medlemsstaterna, som skulle kunna förväntas få ett sådant stöd.

Kommissionen har inte heller någon behörighet att erkänna yrkesorganisationer. Dessa organisationer har dock i enlighet med förslaget till direktiv om erkännande av yrkesmässiga kvalifikationer, som för närvarande behandlas i Europaparlamentet och rådet, möjlighet att presentera gemensamma plattformar på europeisk nivå och fastställa kriterier för yrkesmässiga kvalifikationer som alla medlemsstater kan acceptera. När dessa kriterier väl fastställts i ett beslut som antas i enlighet med kommittéförfarandet, kommer de att underlätta den fria rörligheten för de yrkesutövare som uppfyller dessa kriterier.

4. och 5.

EU har ingen behörighet att erkänna yrken eller att uttala sig om huruvida det är ändamålsenligt att lagstifta om ett yrke i enlighet med gemenskapsrätten. Kommissionens uppgift är att genomföra de gemenskapsrättsliga bestämmelserna om erkännande av yrkesmässiga kvalifikationer för de yrken som redan har reglerats i lag i en eller flera medlemsstater.

(1) KOM(2002)119 — EGT C 181 E, 30.7.2002, s. 183.

(2) Rådets direktiv 89/48/EEG av den 21 december 1988 om en generell ordning för erkännande av examensbevis över behörighetsgivande högre utbildning som omfattar minst tre års studier, EGT L 19, 24.1.1989; Svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 192.

(3) Rådets direktiv 92/51/EEG av den 18 juni 1992 om en andra generell ordning för erkännande av behörighetsgivande högre utbildning, en ordning som kompletterar den som föreskrivs i direktiv 89/48/EEG, EGT L 209, 24.7.1992.

(4) KOM(2001) 119 slutlig.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/236

(2004/C 33 E/242)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2226/03

från Paul Rübig (PPE-DE) och Harald Ettl (PSE) till kommissionen

(2 juli 2003)

Ämne: Språkdiskriminering i platsannonser

Under de senaste tolv månaderna har kontor för tekniskt stöd, icke-statliga organisationer och privata företag, vilka alla finansieras av Europeiska kommissionen, annonserat ut över 500 lediga platser på europeisk nivå, varvid det förklarats att dessa är förbehållna endast sökande med ”English mother tongue” och ”native English speakers” (www.lingvo.org/eo/2/15). I dessa annonser söks det inte efter personer med ”utmärkta” eller ”mycket goda” kunskaper i engelska, utan uttryckligen och uteslutande efter sådana som har engelska som modersmål.

Känner kommissionen till att företagen Intrasoft och Ogilvy, med vilka kommissionen redan samarbetat, nyligen annonserat enbart efter en person med engelska som modersmål? Har kommissionen gjort något åt detta? Om så är fallet: vad då? Om inte: varför inte?

Tänker kommissionen också i framtiden samarbeta med sådana organisationer som diskriminerar personer som inte har engelska som modersmål?

Svar från Anna Diamantopoulou på kommissionens vägnar

(26 augusti 2003)

Kommissionen har i flera svar på skriftliga frågor redogjort för sin allmänna ståndpunkt i frågan. Parlamentsledamöterna hänvisas därför till kommissionens svar på följande skriftliga frågor: E-4100/00 från Bart Staes (1), E-0779/01 från Bart Staes (2), E-1356/01 från Vitaliano Gemelli (3), E-1681/01 från Bart Staes (4), E-1682/01 från Bart Staes (4), E-2331/01 från Concepció Ferrer (4), E-2900/01 från Bart Staes (5), E-2901/01 från Bart Staes (5), E-2944/01 från Bart Staes (5), E-3189/01 från Willi Rothley (5), E-3572/01 från Bart Staes (6), E-0941/02 från Bart Staes (7), E-2764/02 från Bart Staes (8), E-1733/03 från Jo Leinen (9) och E-2018/03 från Bart Staes (10).

Alla kommissionens avdelningar har gjorts uppmärksamma på möjlig diskriminering i platsannonser och uppmanats att vidta nödvändiga åtgärder när det gäller deras avtalspartners. Kommissionen försöker att undvika att samarbeta med organisationer som offentliggör platsannonser med krav på att de sökande ska ha ett visst språk som modersmål. Kommissionen kände inte till de fall som parlamentsledamöterna nämner och den håller på att kontakta de berörda företagen.

Kommissionen vill dessutom påpeka att den tänker utnyttja sina rättsliga befogenheter för att kämpa mot att det ställs modersmålskrav i platsannonser.

(1) EGT C 174 E, 19.6.2001.

(2) EGT C 235 E, 21.8.2001.

(3) EGT C 350 E, 11.12.2001.

(4) EGT C 93 E, 18.4.2002.

(5) EGT C 134 E, 6.6.2002.

(6) EGT C 160 E, 4.7.2002.

(7) EGT C 229 E, 26.9.2002.

(8) EGT C 92 E, 17.4.2002.

(9) EUT C 11 E, 15.1.2004, s. 221.

(10) Se s. 201.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/237

(2004/C 33 E/243)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2228/03

från Jules Maaten (ELDR) till kommissionen

(2 juli 2003)

Ämne: Problem i samband med gränsöverskridande arbete

1.	Känner Europeiska kommissionen till de problem i samband med gränsöverskridande arbete vilka kvarstår än i dag, trots att den inre marknaden nästan helt fullbordats?

2.	Känner Europeiska kommissionen till att det enligt nederländsk lag inte går att överföra en utomlands intjänad pension till ett försäkringsbolag i Nederländerna annat än om det land där pensionen intjänats har samma regler som Nederländerna?

3.	Är kommissionen medveten om att medlemsstaterna överlag har högst olika regler för pensioner och att detta innebär att arbetstagare i praktiken knappast kan föra över intjänade pensionsrättigheter till en annan medlemsstat?

4.	Delar kommissionen min åsikt om att sådant utgör ett allvarligt hinder för arbetstagares fria rörlighet i Europa?

5.	Har kommissionen planer på att göra något åt saken?

Svar från Anna Diamantopoulou på kommissionens vägnar

(12 augusti 2003)

Parlamentsledamotens fråga gäller problem i samband med nederländska bestämmelser om pension för gränsarbetare.

Kommissionen har ingen klar uppfattning om huruvida de pensioner som parlamentsledamoten avser är pensioner från det sociala trygghetssystemet eller kompletterande/privata pensioner.

I fråga om pensioner från det sociala trygghetssystemet inrättas i förordning (EEG) nr 1408/71 (1) ett system för samordning av de sociala trygghetssystemen för personer som flyttar mellan olika medlemsstater, så att de inte missgynnas för att de utövat sin rätt till fri rörlighet. De socialavgifter som en person har betalat i en medlemsstat överförs inte till hans eller hennes socialavgifter i en annan medlemsstat. I stället föreskrivs i förordningen att en person ska få ålderspension från varje medlemsstat där han eller hon varit försäkrad i mer än tolv månader.

Kommissionen anser att gemenskapsbestämmelserna om samordning av de sociala trygghetssystemen ger ett tillräckligt skydd för personer som flyttar mellan olika medlemsstater. För att ytterligare förbättra detta skydd föreslog dock kommissionen år 1998 en modernisering och förenkling av förordning (EEG) nr 1408/71. Förhoppningsvis kommer detta förslag att antas före slutet av år 2003.

När det gäller kompletterande pensioner är kommissionen mycket väl medveten om de problem som pga. dagens brist på ”överförbarhet” kan uppstå när det gäller arbetstagarnas fria rörlighet, som är en grundläggande rättighet enligt fördraget. Det bör noteras att rådets direktiv 98/49/EG av den 29 juni 1998 om skydd av kompletterande pensionsrättigheter för anställda och egenföretagare som flyttar inom gemenskapen (2) endast ger skydd under vissa omständigheter och på vissa villkor. Kommissionen håller för närvarande på med ett samråd med arbetsmarknadens parter om huruvida det är lämpligt att följa upp detta direktiv med ett nytt instrument som inriktas på att göra kompletterande pensioner överförbara. Innan man överväger vad som är lämpligt och nödvändigt att göra kommer kommissionen att avvakta resultatet av samrådet.

Dessutom kan personer som betalar avgifter till kompletterande eller privata pensionssystem stöta på skattehinder när deras pensionssystem administreras av en organisation i en annan medlemsstat än den där de är bosatta. Kommissionen utfärdade 2001 ett meddelande om dessa problem (3). För närvarande granskar den om de bestämmelser som tillämpas av ett antal medlemsstater är förenliga med gemenskapens lagstiftning.

(1) Senaste konsoliderade version: Rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 om ändring och uppdatering av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, samt av förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 — EGT L 28, 30.1.1997.

(2) EGT L 209, 25.7.1998.

(3) KOM(2001) 214 slutlig, 19.4.2001.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/238

(2004/C 33 E/244)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2234/03

från Bartho Pronk (PPE-DE) till kommissionen

(7 juli 2003)

Ämne: Folkpensionsansökningar från Grekland

I förordning (EEG) nr 1408/71 (1) stadgas det att ansökningar om lagstadgade pensioner skall lämnas in till försäkringsinstitutionen i den medlemsstat där den sökande är bosatt. Detta innebär att en person som är berättigad till nederländsk folkpension men är bosatt i Grekland vid den tidpunkt då han uppnår 65 års ålder måste lämna in ansökan om nederländsk folkpension till den grekiska försäkringsinstitutionen IKA. Det tar emellertid ofta lång tid att via det grekiska IKA ansöka om folkpension: väntetider på två år är inga ovanligheter. En eventuell grekisk ålderspension påverkar inte storleken på den pension som beviljas från Nederländerna.

1.	Tycker kommissionen som jag att det ovan beskrivna förfarandet är onödigt omständligt och tidsödande och på det sättet utgör ett hot mot pensionärers ekonomiska trygghet?

2.	Vore det inte med tanke på ärendets handläggning bättre om folkpensionsansökan kunde lämnas in direkt till den nederländska försäkringsinstitutionen SVB? Om så är fallet: varför går det inte att göra på det sättet? Om inte: vad finns det då som talar emot det?

3.	I vad mån anser kommissionen att vi här har att göra med ett hinder för arbetstagares fria rörlighet?

Svar från Anna Diamantopoulou på kommissionens vägnar

(12 augusti 2003)

Kommissionen vill meddela parlamentsledamoten att det i gemenskapens lagstiftning om social trygghet, nämligen rådets förordningar (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (2), samt (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 (3), inte föreskrivs någon harmonisering av medlemsstaternas sociala trygghetssystem, utan endast en samordning av medlemsstaternas nationella system, för att EU-medborgarna på bästa sätt ska kunna utöva sin rätt till fri rörlighet på medlemsstaternas territorium. Följaktligen är medlemsstaterna fria att organisera sina egna system för social trygghet. I gemenskapens lagstiftning finns det dock en rad regler och principer som medlemsstaterna ska följa i utövandet av sin egen behörighet. I förordning (EEG) nr 574/72 föreskrivs det att pensionsansökningar ska lämnas in till den behöriga institutionen i den stat där man är bosatt. Om personen i fråga har arbetat och varit försäkrad i två eller flera medlemsstater, skickar den behöriga institutionen på bosättningsorten pensionsansökan till den behöriga institutionen i varje medlemsstat där den berörda personen varit försäkrad. Målet med detta förfarande är att undvika att den migrerande arbetstagaren ska lämna in en separat pensionsansökan i varje land där han eller hon har arbetat, och möjliggöra för institutionen på bosättningsorten att samordna behandlingen av ärendet vid alla berörda institutioner. Om emellertid den berörda personen aldrig arbetat i den medlemsstat där han eller hon är bosatt kan ansökan lämnas till institutionen i den medlemsstat där personen senast varit försäkrad.

Pensionsansökningar från migrerande arbetstagare ska behandlas av de behöriga institutionerna inom rimlig tid för att de berörda personerna ska kunna erhålla de förmåner de har rätt till. I detta sammanhang finns det i artikel 50 i förordning (EEG) nr 574/72 en rad åtgärder för att påskynda behandlingen av pensionsansökningar vid de behöriga institutionerna och översändningen av pensionsansökningar mellan institutionerna i flera medlemsstater. I beslut nr 118 som fattats av Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare (4) anges tillämpningsvillkoren för denna artikel närmare. Det föreskrivs bland annat att en pensionsansökan kan lämnas in ett år innan den berörda personen uppnår pensionsåldern, för att handlingarna ska kunna kompletteras så snabbt som möjligt. Dessutom undersöker Administrativa kommissionen för närvarande ett förslag till beslut som syftar till att modernisera och förenkla samarbetsförfarandena mellan medlemsstaternas behöriga institutioner för att förbättra och påskynda behandlingen av pensionsansökningar.

(1) EGT L 149, 5.7.1971, s. 2.

(2) Förordning uppdaterad genom rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1997, EGT L 28, 30.1.1997, och senast ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1386/2001 av den 5 juni 2001, EGT L 187, 10.7.2001.

(3) EGT L 74, 27.3.1971. Förordning uppdaterad genom rådets förordning (EG) nr 1290/97 av den 27 juni 1997, EGT L 176, 4.7.1997 och senast ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1386/2001 av den 5 juni 2001, EGT L 187, 10.7.2001.

(4) EGT C 306, 12.11.1983.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/240

(2004/C 33 E/245)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2260/03

från Margrietus van den Berg (PSE) till kommissionen

(8 juli 2003)

Ämne: Europeiskt licenssystem för proffsfotbollsorganisationer

I Nederländerna har det nederländska fotbollsförbundet KNVB infört ett nytt licenssystem för proffsfotbollsorganisationer. Systemet medger insyn och är pålitligt och riktar sig på att proffsfotbolls-organisationena på långt sikt skall vara solventa. Detta system kommer att finnas med i fotbollssäsongen 2004-2005.

Hur ser kommissionen på ett europeiskt licenssystem av motsvarande slag som det nederländska? Är kommissionen beredd att på kort sikt uppmuntra det europeiska fotbollsförbundet UEFA att införa ett sådant?

Svar från Viviane Reding på kommissionens vägnar

(22 augusti 2003)

Kommissionen påminner parlamentsledamoten om att den endast kan ingripa i frågor som faller under gemenskapens behörighet. Frågan om hur idrotten organiseras faller emellertid under medlemsstaternas och idrottsorganisationernas behörighet.

Kommissionen ser i princip positivt på att det utvecklas licenssystem för de professionella fotbollsklubbarna, under förutsättning att dessa överensstämmer med gemenskapsrätten. Kommissionen tar här hänsyn till att tävlingar ska vara rättvisa, något som förespråkades i Niceförklaringen (1). Licenssystemen kan bl.a. bidra till en sundare ekonomisk förvaltning av fotbollsklubbarna och på så sätt rätta till vissa tvivelaktigheter som konstaterats inom proffsfotbollen.

(1) Punkt 2 i ”Förklaring om de särskilda kännetecknen för idrott och idrottens sociala funktion i Europa som bör beaktas vid genomförandet av den gemensamma politiken” som bifogades ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådets möte i Nice den 8 december 2000.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/240

(2004/C 33 E/246)

SKRIFTLIG FRÅGA P-2263/03

från Elspeth Attwooll (ELDR) till kommissionen

(3 juli 2003)

Ämne: Stöd från strukturfonderna till Skottland

Kan kommissionen ta fram någon statistik för den faktiska utnyttjandegraden av EU:s strukturfondsanslag till Skottland sedan den nuvarande programperioden (2000 till 2006) inleddes? Kan kommissionen ta fram några uppgifter om andelen strukturfondsanslag till Skottland under innevarande programperiod som har frigjorts eller kommer att frigöras? Kan kommissionen även ta fram någon statistik för den totala andelen stöd som ursprungligen tilldelats Skottland genom strukturfonderna under föregående programperiod (1993-1999) och som verkligen utnyttjats? Kan kommissionen ta fram uppgifter om den totala andelen stöd som ursprungligen tilldelats Skottland genom strukturfonderna under samma programperiod, men som sedan frigjordes? Kan kommissionen med avseende på statistiken för anslag som frigjorts ange vilka projekt detta speciellt gällde och skälen till varför pengarna frigjordes?

Svar från Michel Barnier på kommissionens vägnar

(4 augusti 2003)

I enlighet med artikel 32.1 i rådets förordning (EG) nr 1260/1999 av den 21 juni 1999 om allmänna bestämmelser för strukturfonderna (1) kan betalningar från kommissionen för perioden 2000-2006 ske i form av utbetalningar till konto, löpande betalningar eller slutbetalningar. Löpande betalningar och slutbetalningar skall gälla utgifter som faktiskt betalats, vilka skall motsvara de betalningar som de slutliga stödmottagarna har utfört och skall styrkas av kvitterade fakturor eller dokument med likvärdigt bevisvärde.

De skotska myndigheterna har hittills begärt cirka 201 miljoner euro. Detta motsvarar ungefär 12 % av Skottlands tilldelning inom ramen för strukturfonderna för programplaneringsperioden 2000-2006, nämligen 1 688 miljoner euro. Detta belopp inbegriper inte utbetalningar till konto, vilka motsvarar 7 % av bidraget från fonderna till stödet i fråga.

Det enda program i Skottland som erhåller stöd från strukturfonderna och som i detta skede omfattas av den så kallade N+2-regeln enligt artikel 31.2 i förordning (EG) nr 1260/1999 är Highlands & Islands Special Transitional Programme (det särskilda övergångsprogrammet för högländerna och öarna). Enligt denna regel skulle ansökan om utbetalning av belopp i samband med finansiella åtaganden som gjorts under 2000 ha skett senast den 31 december 2002. Belopp för vilka ingen utbetalning begärts skulle annars kunna återtas. Det finns ingen sådan risk för Europeiska regionala utvecklingsfonden eller Europeiska socialfonden, inte heller för Fonden för fiskets utveckling eftersom det inte gjordes några åtaganden för denna för 2000. När det gäller Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket diskuterar kommissionen och de skotska myndigheterna fortfarande i vilken utsträckning återtagande skall ske.

För de andra programmen i Skottland kommer N+2-regeln för första gången att tillämpas i slutet av 2003. Kommissionen kommer inte att kunna fastställa vilka belopp som kan återtas inom varje program förrän efter den 31 december 2003, när den väl har erhållit och behandlat alla ansökningar om utbetalning från förvaltningsmyndigheten i fråga.

För perioden 1994-1999 erhöll Skottland 1,353 miljoner euro från strukturfonderna. Kommissionen erhöll från de skotska myndigheterna de dokument som var nödvändiga för att avsluta programmen före tidsfristen, den 31 mars 2003. Inte förrän alla dokument bedömts, inbegripet revisionsförklaringarna, kommer avslutningsprocessen att slutföras. I det skedet kommer kommissionen att kunna fastställa storleken på ett eventuellt återtagande.

Det bör noteras att kommissionen inte fastställer vilka belopp som skall återtas per projekt utan per program på grundval av ansökningar om slutbetalning och slutdokumentation. Ett sådant avslutande påverkar dock inte tillämpningen av senare beslut om att ställa in eller minska stödet och att begära återbetalning av felaktigt utbetalda medel i enlighet med artikel 24 i förordning (EEG) nr 4253/1988 (2), den ändrade versionen (3).

(1) EGT L 161, 26.6.1999.

(2) Rådets förordning (EEG) nr 4253/88 av den 19 december 1988 om tillämpningsföreskrifter för förordning (EEG) nr 2052/88 om strukturfondernas uppgifter och effektivitet och om samordningen av deras verksamhet dels inbördes, dels med Europeiska investeringsbankens och andra befintliga finansieringsorgans verksamhet, EGT L 374, 31.12.1988.

(3) EGT C 118, 28.4.1993.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/241

(2004/C 33 E/247)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2267/03

från Jules Maaten (ELDR) till kommissionen

(9 juli 2003)

Ämne: Diskriminering av kvinnor

Stämmer det som stod i Financial Times den 24 juni 2003 om att Europeiska kommissionen förbereder ytterligare förslag till bekämpning av diskriminering av kvinnor, bland annat ett förbud mot att avbilda kvinnor på ett ”ovärdigt” sätt i press och TV samt förslag om förbud mot olika höga försäkringspremier?

2.	Om sådana planer håller på att utarbetas, vem är det då som bestämmer vad som skall anses som ”ovärdigt”? Kommer vi att begåvas med en kommission för smaklöshetsfrågor?

3.	Stämmer det att förslagen kommer att leda till att kvinnor får betala mindre för sina pensionsförsäkringar men mera för sina bilförsäkringar?

4.	Tycker kommissionen att Europeiska unionen är bättre skickad än medlemsstaterna att utfärda sådana föreskrifter, och i så fall: varför då?

Svar från Anna Diamantopoulou på kommissionens vägnar

(22 augusti 2003)

Kommissionen vill påpeka att det redan finns en omfattande EU-lagstiftning som syftar till att genomföra principen om likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet.

När Amsterdamfördraget trädde i kraft i maj 1999 infördes en ny rättslig grund, nämligen artikel 13 i det fördraget, som ger rådet befogenhet att på grundval av ett förslag av kommissionen vidta lämpliga åtgärder för att bekämpa diskriminering bland annat på grund av kön på de områden där EU har befogenheter, dock utan att det påverkar tillämpningen av andra bestämmelser i fördraget.

Det bör också noteras att rådet på grundval av artikel 13 i fördraget under 2000 antog ett direktiv för att bekämpa all diskriminering på grund av ras eller etniskt ursprung (1) när det gäller arbetslivet, tillgång till varor och tjänster, inbegripet boende, socialt skydd, sociala förmåner samt utbildning.

Kommissionen undersöker nu olika möjligheter att tillämpa artikel 13 i syfte att bekämpa könsdiskriminering på andra områden än arbetslivet.

(1) Rådets direktiv 2000/43/EG av den 29 juni 2000 om genomförande av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung, EGT L 180, 19.7.2000.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/242

(2004/C 33 E/248)

SKRIFTLIG FRÅGA P-2268/03

från Giorgio Celli (Verts/ALE) till kommissionen

(3 juli 2003)

Ämne: Tungmetaller i vilda svampar

Under de senaste åren har saluföringen och konsumtionen av ätliga vilda svampar ökat avsevärt, inte bara i Italien. Enligt uppgifter från AIPA (1) (1998) uppgår den italienska importen av icke odlade svampar (färska, torkade, frysta, konserverade m.m.) till cirka 20 000 ton per år, varav cirka hälften utgörs av svampar från gruppen Boletus edulis (Boletus aereus, boletus aestivalis, boletus edulis, boletus pinophilus) och är främst av europeiskt ursprung, men i ökande omfattning härstammar svamparna från Afrika (särskilt Sydafrika), Kina och Centralamerika. Antalet italienska företag som är verksamma inom import, förädling och distribution är cirka en miljon.

I förordning (EG) nr 466/2001 (2), vilken offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning av den 16 mars 2001, och yttrandet från Vetenskapliga kommittén för livsmedel fastställs de högsta tillåtna halterna av främmande ämnen i livsmedel, däribland odlade svampar. För kadmium fastställs den högsta tillåtna halten i all odlad svamp till 0,2 mg/kg i färskt tillstånd. För bly fastställs den högsta tillåtna halten i all odlad svamp till 0,3 mg/kg i färskt tillstånd.

Känner kommissionen till att det i gemenskapslagstiftningen inte finns angivet vad som gäller för vilda svampar?

Vilka åtgärder avser kommissionen vidta när det gäller högsta tillåten halt för kadmium och bly i vilda svampar? De arbeten som genomförts av kvalificerade forskare visar att halterna av dessa tungmetaller i vilda svampar som saluförs fritt i Europeiska unionen är farliga (3).

Svar från David Byrne på kommissionens vägnar

(31 juli 2003)

I lagen om främmande ämnen i livsmedel fastställs högsta tillåtna halter av bly och kadmium för alla odlade svampar. Vilda svampar omfattas för närvarande inte, då det vid tiden för fastställandet av dessa halter inte fanns några uppgifter tillgängliga som kunde ge vid handen att förtäring av bly och kadmium från vilda svampar hade någon betydelse för folkhälsan.

Medlemsstaterna har nyligen samlat nya uppgifter om halterna av bly och kadmium i olika livsmedel. Rapporten förväntas bli klar före utgången av 2003. Denna rapport kommer att användas vid översynen av de högsta tillåtna halterna av bly och kadmium i livsmedel.

(1) AIPA, italienska branschorganisationen för livsmedelsproducenter, 20 april 1999: Brev till medlemsföretag angående den italienska utrikeshandeln med svampar 1998, Milano.

(2) EGT L 77, 16.3.2001, s. 1.

(3) Cocchi L. m.fl., 2001: Tungmetaller och radioaktiva isotoper i svampar: hälsoaspekter — dokument från den andra internationella kongressen om mykotoxikologi, Viterbo, 6-7 december 2001. Organisationen för mykologi i Bresadola, Centrum för studier i mykologi, 2002, 17:73-91.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/243

(2004/C 33 E/249)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2269/03

från Hiltrud Breyer (Verts/ALE) till kommissionen

(9 juli 2003)

Ämne: Dödsfall bland bin till följd av bekämpningsmedel med Imidacloprid

Biodlare i Frankrike, Tyskland, Italien och Österrike berättar samstämmigt om massdöd bland bin. I vissa regioner har inemot 80 procent av alla bisvärmar dött. Detta har redan fört med sig bortfall på flera tusen ton honung per år. Eftersom honungsbin är bland de viktigaste faktorerna för pollinationen av blommor minskar också skördarna av äpple, päron och raps.

Franska biodlare, som redan sedan 1994 drabbats av massdöd bland bina, lägger skulden för detta på insektsgiftet Gaucho (med Imidacloprid som verksam beståndsdel). Imidacloprid används både som besprutningsmedel och vid betning av utsäde. Systemiska insektsgifter av detta slag går från fröna över i växterna och kan sedan återfinnas i växternas alla delar. Skadeinsekterna dör när de äter av växterna — men eftersom den verksamma beståndsdelen också går över i pollenet skadas även bina. Frankrikes miljöministerium förbjöd därför användningen av Gaucho vid solrosodling.

Det är höjt över allt tvivel att Imidacloprid är skadligt: på varje förpackning står det: ”farligt för bin”. Ett flertal test har visat att bekämpningsmedlet stör binas orienteringssinne. Förutom det franska biodlar-förbundet Union Nationale d'Apiculteurs kräver därför också det tyska förbundet för yrkesbiodlare, naturskyddsförbundet och organisationen Coordination gegen BAYER-gefahren i förebyggande syfte ett förbud mot användning av Gaucho.

1.	Hur reagerar kommissionen på massdöden bland bin i alla delar av Europa?

2.	Hur bedömer kommissionen riskerna för jordbruket?

3.	Överväger man att upphäva godkännandet av Imidacloprid?

4.	Ges det stöd från kommissionen till undersökningar av riskerna med Imidacloprid?

5.	Förekommer det påtryckningar från Bayer-koncernen om att godkännandet av Imidacloprid bör få kvarstå?

Svar från David Byrne på kommissionens vägnar

(14 augusti 2003)

Kommissionen hänvisar till svaret på skriftlig fråga P-1804/02 från Dominique Souchet (1).

Kommissionen har fått uppgifter om minskningen i bipopulationerna i vissa medlemsstater. För närvarande finns det dock inga vetenskapliga belägg för att detta skulle orsakas av en enda faktor, såsom användningen av bekämpningsmedel.

Därutöver skulle kommissionen vilja framhålla att det skall finnas uppgifter om växtskyddsmedlens inneboende faror på märkningen, som bygger på resultaten från standardtest som utförs under extrema exponeringsförhållanden. Uppgifterna i märkningen skall dock läsas i förhållande till bruksanvisningen. Medlemsstaterna får inte godkänna ett växtskyddsmedel om det vid användning enligt bruksanvisningen har oacceptabla effekter på arter som inte tillhör målgruppen, såsom t.ex. tambin.

Inom ramen för granskningen av befintliga verksamma ämnen skall Bayer, som anmälare av imidacloprid, senast den 30 november 2003 lämna in en fullständig dokumentation till den rapporterande medlemsstaten Tyskland. Kommissionen känner även till de särskilda undersökningar som pågår i Frankrike. Ett växtskyddsmedel kan endast föras upp på positivlistan i rådets direktiv 91/414/EEG av den 15 juli 1991 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden (2) om en anmälare kan visa att bestämmelserna i direktivets artikel 5 uppfylls. Kommissionen lämnar inget finansiellt bidrag till de undersökningar som är nödvändiga för att visa att imidacloprid är godtagbart.

(1) EGT C 309 E, 12.12.2002.

(2) EGT L 230, 19.8.1991.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/244

(2004/C 33 E/250)

SKRIFTLIG FRÅGA P-2271/03

från Konstantinos Hatzidakis (PPE-DE) till kommissionen

(7 juli 2003)

Ämne: Vattenreningsprojekt i staden Zakynthos

I staden Zakynthos har ett vattenreningsprojekt finansierats via sammanhållningsfonden. Efter ett ändringsbeslut var datumet för projektets slutförande satt till den 30 december 2000. På grund av de kraftiga förseningarna har emellertid kommissionen ställt in betalningarna till projektet, och enligt uppgifter har det grekiska finansministeriet nu tillkännagivit en undersökning i ärendet.

Skulle kommissionen kunna informera mig om hur stor del av projektet som genomförts, vilka utbetalningar som gjorts, om kommissionen tagit del av resultaten av finansministeriets undersökning samt vilka ytterligare åtgärder som kommissionen tänker vidta avseende detta projekt?

Svar från Michel Barnier på kommissionens vägnar

(31 juli 2003)

Den 30 oktober 2001 lämnade den utbetalande myndigheten en begäran till kommissionen om delutbetalning för projektet. Denna begäran har ännu inte avgjorts, eftersom man avvaktar ytterligare uppgifter.

Den 19 december 2001 underrättade kommissionen de grekiska myndigheterna om att betalningarna rörande projektet skulle frysas, eftersom projektet inte verkar kunna avslutas inom den tidsfrist som fastställs i ändringsbeslutet (dvs. den 31 december 2001). Den 31 oktober 2001 hade endast 41 % av projektet slutförts.

Genom en skrivelse av den 29 november 2002 till de grekiska myndigheterna begärde kommissionen närmare uppgifter om hur långt projektet kommit när det gäller konkret genomförande och finansiell förvaltning.

Den 23 december 2002 underrättade de grekiska myndigheterna kommissionen om att man begärt att den utbetalande myndigheten skulle kontrollera projektet på plats och att uppgifterna rörande det aktuella läget och avslutande av projektet skulle sändas till kommissionen så snart man mottagit rapporten från kontrollen.

Kommissionen har ännu inte mottagit några uppgifter.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/245

(2004/C 33 E/252)

SKRIFTLIG FRÅGA P-2287/03

från Herbert Bösch (PSE) till kommissionen

(7 juli 2003)

Ämne: Momssatser för sojaprodukter

Sojaprodukter används främst som ersättning för animaliska mjölkprodukter (ofta vid laktosintolerans eller allergi mot mjölkprotein) eftersom de ger motsvarande näringsinnehåll som mjölkprodukter, vilket innebär att soja- och mjölkprodukter konkurrerar med varandra på livsmedelsmarknaden.

Samtliga medlemsstater tillämpar en lägre momssats på mjölkprodukter, men vissa medlemsstater tillämpar den ordinarie och mycket högre momssatsen på sojaprodukter (t.ex. Spanien och Österrike).

Medlemsstaterna skall respektera principen om skatteneutralitet som förbjuder tillämpning av olika momsbehandling av samma eller liknande konkurrerande produkter eftersom det leder till en snedvridning av konkurrensen. EG-domstolen har i flera fall beslutat att liknande varor/tjänster måste beläggas med samma momssats.

1.	Har kommissionen vidtagit eller avser att vidta några konkreta åtgärder för att skydda principen om skatteneutralitet i medlemsstaterna när det gäller sojaprodukter?

2.	Planerar kommissionen att ta med rekommendationer till medlemsstaterna om att tillämpa enhetliga momssatser på soja och mjölkprodukter inom ramen för den allmänna översynen av lägre momssatser som skall äga rum 2003 eller i sin återkommande halvårsrapport om lägre momssatser?

Svar från Frits Bolkestein på kommissionens vägnar

(8 augusti 2003)

Enligt gällande gemenskapslagstiftning beträffande momssatser (artikel 12.3 i sjätte momsdirektivet (1)) har medlemsstaterna faktiskt möjlighet att tillämpa en reducerad skattesats för livsmedelsprodukter, då denna kategori finns förtecknad i bilaga H till detta direktiv. Om de väljer att tillämpa en reducerad skattesats är de emellertid inte skyldiga att tillämpa denna för samtliga livsmedelsprodukter.

Kommissionen har nyligen antagit ett utkast till direktiv rörande reducerade mervärdesskattesatser (2). Det främsta syftet med detta förslag är att få den inre marknaden att fungera bättre genom att medlemsstaternas användning av reducerade skattesatser rationaliseras så att eventuell snedvridning av konkurrensen undviks genom att alla medlemsstater ges lika möjligheter att tillämpa reducerade skattesatser.

Kategorin för livsmedel har inte ändrats genom detta förslag. Kommissionen tog emellertid vara på tillfället att påminna medlemsstaterna om att de måste beakta EG-domstolens rättspraxis när de fastställer till-lämpningsområdet för sina reducerade skattesatser, särskilt principen om skatteneutralitet, som i sin tur inbegriper två andra principer, nämligen principen om enhetlig mervärdesskatt och principen om att snedvridningar av konkurrensen skall undanröjas.

(1) Rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter — Gemensamt system för mervärdeskatt: enhetlig beräkningsgrund, EGT L 145, 13.6.1977. Direktivet senast ändrat genom direktiv 2002/93/EG, EGT L 331, 7.12.2002.

(2) KOM(2003) 397 slutlig.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/247

(2004/C 33 E/255)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2319/03

från Philip Claeys (NI) till kommissionen

(14 juli 2003)

Ämne: Kampanjen ”För mångfald — mot diskriminering”

Kampanjen ”För mångfald — mot diskriminering” skall pågå i flera år och börja med diskriminering på arbetsplatserna. Företag om vilka det görs gällande att de inte uppvisar tillräcklig mångfald jämförs med en serie dockor som används vid krocktest inom bilindustrin. På webbplatsen och i foldern ges det en idyllisk bild av företag som är mera ”mångfaldiga”: ökad motivation bland arbetstagarna och större kreativitet och rentav högre vinstmarginaler.

Det finns emellertid på en hel rad områden företag som inte uppvisar någon ”mångfald” vad personalens etniska sammansättning beträffar men som ändå presterar bra och är kreativa och innovativa, bland annat tack vare de anställdas mångfald av begåvning och olika slag av kapacitet. Att många företag inte har särskilt många utlänningar bland sina anställda behöver inte alls bero på någon som helst diskriminering. Ofta är det så, att utlänningar helt enkelt inte har de kunskaper som behövs och detta kan vara följden till exempel av att de inte kan språket och att de ofta avbryter skolgången i förtid.

Vilka mekanismer kommer att byggas in i kampanjen för att inte företag som tror sig ha handlat helt rätt kommer att stämplas på grund av sin ”brist” på etnisk mångfald?

Är kommissionen medveten om risken för att företagen — till följd av trycket från kampanjer i EU:s eller andra myndigheters regi — kommer att ta till så kallad positiv särbehandling, så att sökande med högre kvalifikationer avvisas bara för att de inte är utlänningar? Vilka åtgärder överväger kommissionen för att inte kampanjen för mångfald skall urarta på ett sådant sätt?

Gemensamt svar

på de skriftliga frågorna E-2305/03, E-2306/03 och E-2319/03

ingivet av Anna Diamantopoulou för kommissionen

(26 augusti 2003)

Det initiativ till vilket parlamentsledamoten hänvisar har utformats för att upplysa enskilda om deras nya rättigheter och skyldigheter inom de båda antidiskrimineringsdirektiv som grundas på artikel 13 i EG-fördraget och som antogs 2000 (1). Kampanjen ingår i en medvetandehöjande del av gemenskapens åtgärdsprogram för diskrimineringsbekämpning (2).

Kampanjens webbplats kommer snart att finnas på alla unionens språk. Kampanjmaterialets olika språkversioner håller efter samråd med berörda intressegrupperingar (nationella myndigheter, arbetsmarknadens parter och icke-statliga organisationer) om bearbetningen av kampanjmaterialet i varje medlemsstat på att slutföras. Att webbplatsen inledningsvis upprättades på tre språk avsåg att undvika dröjsmål vid kampanjens införande. Detta tillvägagångssätt ligger i linje med den praxis som antagits för gemenskapsinstitutionernas övriga webbplatser, inbegripet parlamentets där vissa sidor är tillgängliga på ett begränsat antal språk. Det ligger ett insynsintresse i att informationen görs tillgänglig så snart som möjligt hellre än att dess tillgänglighet på alla gemenskapsspråk avvaktas.

Parlamentsledamoten frågar också om bruket av språkprov för vissa anställningar och om de krav som ställs på den efterfrågade kunskapsnivån. När det gäller det diskriminerande sättet att kräva ”modersmåls”— eller ”infödd talare”-kvalifikationer i anställningsannonser har kommissionen i flera svar på skriftliga frågor rent allmänt klargjort sin ståndpunkt när det gäller detta problem. Parlamentsledamoten hänvisas därför till de svar som kommissionen avgivit på de skriftliga frågorna: nr E-4100/00 från B. Staes (3), E-0779/01 från B. Staes (4), E-1356/01 från V. Gemelli (5), E-1681/01 från B. Staes (6), E-1682/01 från B. Staes (6), E-2331/01 från C. Ferrer (6), E-2900/01 från B. Staes (7), E-2901/01 från B. Staes (7), E-2944/01 från B. Staes (7), E-3189/01 från W. Rothley (7), E-3572/01 från B. Staes (8), E-0941/02 från B. Staes (9), E-2764/02 från B. Staes (10), E-1733/03 från J. Leinen (11) och E-2018/03 från B. Staes (12).

När det gäller parlamentsledamotens fråga om särskilda åtgärder sätts i sex fall av diskriminering (13) i domstolens rättsfallssamling klara gränser för vidden av de åtgärder som utformats för att övervinna de nackdelar som drabbar särskilda grupper på arbetsmarknaden. Genom dessa gränser förbjuds de åtgärder som gynnar att arbetare anställs på grund av att de tillhör en eftersatt eller diskriminerad grupp men är mindre välkvalificerade för anställningen.

Kommissionen ser till sist inga risker för att de företag som handlar i god tro blir brännmärkta på grund av avsaknad av etnisk mångfald.

(1) Rådets direktiv 2000/43/EG av den 29 juni 2000 om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung — EGT L 180, 19.7.2000 och rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling — EGT L 303, 2.12.2000.

(2) Rådets beslut av den 27 november 2000 om inrättande av gemenskapens handlingsprogram mot diskriminering (2001-2006) — EGT L 303, 2.12.2000.

(3) EGT C 174 E, 19.6.2001.

(4) EGT C 235 E, 21.8.2001.

(5) EGT C 350 E, 11.12.2001.

(6) EGT C 93 E, 18.4.2002.

(7) EGT C 134 E, 6.6.2002.

(8) EGT C 160 E, 4.7.2002.

(9) EGT C 229 E, 26.9.2002.

(10) EGT C 92 E, 17.4.2002.

(11) EGT C 11 E, 15.1.2004, s. 221.

(12) Se s. 201.

(13) Se t. ex. domarna i målen C-450/93 Kalanke av den 17 oktober 1995; C-409/95 Marschall av den 11 november 1997.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/248

(2004/C 33 E/256)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2314/03

från Paul Rübig (PPE-DE) till kommissionen

(14 juli 2003)

Ämne: Begränsningar av marknadstillträdet för plasmabaserade läkemedel i Japan

Japans parlament antog ny lagstiftning 2002, enligt vilken inhemska och utländska tillverkare av blod- och plasmabaserade läkemedel årligen skall utfärda prognoser om den förväntade mängden försändelser med sådana produkter. Även om ett av ändamålen med denna lag (Blood Collection and Blood Donation Mediation Control Law/Showa 31 (1956) Law No 169) är att trygga Japans försörjning med blodprodukter är huvudsyftet att främja landets självförsörjning med dem.

Enligt denna lag skall en plan för tillgång och efterfrågan på blodbaserat material göras upp varje år och Japans regering kommer att rekommendera för företag som importerar sådant material att minska importmängderna om det fastställts att importen leder till minskad efterfrågan på inhemska blodprodukter. Samarbetsovilliga företag kan få sina tillstånd att bedriva affärsverksamhet indragna.

Det eventuella märkningskravet som kan komma att innebära att utländska tillverkare måste ange att deras produkter kommer från betalda källor inger också allvarliga farhågor och kan ha diskriminerande verkningar.

Håller inte kommissionen med om att en sådan politik innebär ett allvarligt hinder för handel och marknadstillträde genom att den diskriminerar sådana produkter som tillverkats enligt teknikens senaste rön och godkänts för saluföring i medlemsstaterna i Europeiska unionen? Och håller inte kommissionen med om att frågan bör tas upp till diskussion vid WTO:s nästa förhandlingsomgång i Cancun i oktober 2003?

Svar från Erkki Liikanen på kommissionens vägnar

(1 september 2003)

Inledningsvis vill kommissionen påpeka att alla plasmaderiverade produkter som godkänts av Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMEA) för saluföring inom EU uppfyller de strängaste säkerhetskraven, oavsett deras ursprung.

Beträffande den ändring av Enforcement Ordinance som parlamentsledamoten hänvisar till känner kommissionen till bestämmelserna och delar den oro som denne känner. Det får inte finnas några handelsrestriktioner som inte kan ges en välgrundad motivering.

Såvitt kommissionen kan förstå är det två punkter i de ovannämnda japanska bestämmelserna som vållar oro:

—	En plan för tillgång och efterfrågan.

—	Ett nytt krav på märkning.

Enligt Avtalet om tekniska handelshinder ska WTO-medlemmarna garantera att de tekniska bestämmelserna inte utarbetas, antas eller tillämpas i syfte att skapa onödiga handelshinder för den internationella handeln och inte heller får bestämmelserna få den effekten. Dessutom ska WTO-medlemmarna se till att produkter som importeras från en annan medlems territorium inte behandlas mindre gynnsamt än motsvarande produkter som tillverkats i det egna landet eller motsvarande produkter från ett annat land.

Oroväckande är bestämmelser som tenderar att behandla källor till blodgivning eller ursprungsländer olika eller som utan vetenskaplig grund antyder att produkter som härrör från obetalda inhemska givare skulle vara säkrare än importerade produkter som härrör från betalda givare. Som parlamentsledamoten säkert känner till ställs det i direktiv 2002/98/EG (1) krav på medlemsstaterna ”för att uppmuntra frivillig och obetald blodgivning i syfte att säkerställa att blod- och blodkomponenter i största möjliga utsträckning samlas inpå sådant sätt” (Artikel 20).

Olika märkning behövs inte om produkternas kvalitet och säkerhet garanteras vara likvärdiga.

Kommissionen undersöker för närvarande situationen för att avgöra vad som den japanska lagstiftningen innehåller och vilka effekter den kommer att få, särskilt de ekonomiska konsekvenserna för europeiska tillverkare. Om lagstiftningen innebär en överträdelse av WTO-bestämmelserna måste undersökas ytterligare.

Kommissionen har emellertid redan tagit upp ärendet i sina bilaterala kontakter med de japanska myndigheterna, däribland i dialogen mellan EU och Japan om ändrat regelverk.

(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/98/EG av den 27 januari 2003 om fastställande av kvalitets- och säkerhetsnormer för insamling, kontroll, framställning, förvaring och distribution av humanblod och blodkomponenter och om ändring av direktiv 2001/83/EG, EGT L 33, 8.2.2003.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/250

(2004/C 33 E/257)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2315/03

från Paul Rübig (PPE-DE) till kommissionen

(14 juli 2003)

Ämne: Begränsningar av marknadstillträdet för plasmabaserade läkemedel i Australien

I Australien finns det ett monopolsystem (The Plasma Fractionation Agreement) som gör det möjligt för CSL Limited att vara enda leverantör av australiska plasmabaserade läkemedel, trots att CSL Limited inom Europeiska unionen och på andra stora marknader har samma rätt till fri handel som europeiska tillverkare.

Säkerhetsnormerna vid tillverkning och distribution av plasmabaserade läkemedel skiljer sig inte mellan CSL Limited och andra stora tillverkare, vilkas produkter inte får komma in på den australiska marknaden. Det förekommer i själva verket svår diskriminering också av ett annat slag, nämligen såtillvida som det för plasmabaserade läkemedel från annat håll än Australien måste kunna påvisas förbättringar i fråga om effektivitet och säkerhet för att de skall få tillträde till marknaden.

Svar från Erkki Liikanen på kommissionens vägnar

(1 september 2003)

Inledningsvis vill kommissionen kommissionen påpeka att alla plasmaderiverade produkter som godkänts av Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMEA) för saluföring inom EU uppfyller de strängaste säkerhetskraven, oavsett deras ursprung. Den grundläggande säkerheten hos plasmaderiverade produkter säkerställs genom en rad olika åtgärder. Eftersom liknande säkerhets- och kvalitetskrav gäller i Australien och EU, förefaller det inte finnas några folkhälsoskäl som skulle motivera åtgärder som innebär diskriminering av europeiska produkter.

Kommissionen är medveten om situationen och håller med om att avtalet om plasmafraktionering i Australien ger anledning till oro när det gäller marknadstillgången.

Såvitt kommissionen förstår medges plasmaderiverade produkter tillverkade utanför Australien tillgång till den australiensiska marknaden endast i undantagsfall.

Enligt WTO-bestämmelserna ska WTO-medlemmarna se till att produkter som importeras från en annan medlemsstats territorium inte behandlas mindre gynnsamt än motsvarande produkter som tillverkats i det egna landet eller motsvarande produkter från ett annat land.

Kommissionen undersöker nu situationen för att ta reda på vad som ingår i avtalet och vilka effekter det kommer att få, särskilt de ekonomiska konsekvenserna för europeiska tillverkare. Frågan om marknadsförhållandena innebär en överträdelse av WTO-bestämmelserna måste undersökas ytterligare.

På grundval av resultaten av denna undersökning kommer kommissionen att vidta lämpliga åtgärder, till exempel att ta upp frågan med de australiensiska myndigheterna eller i den relevanta WTO-kommittén.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/251

(2004/C 33 E/258)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2316/03

från Armando Cossutta (GUE/NGL) till kommissionen

(14 juli 2003)

Ämne: Språkkunskaper i unionen

Nu när ny multimediateknik som DVD nått massmarknaden är det möjligt för europeiska medborgare som köpt en film att se den på de olika språk som talas inom unionen. På marknaden erbjuds dock allt oftare DVD-filmer med maximalt två språkversioner och inte alltid med undertexter för varje språk.

1.	Anser inte kommissionen att teknikens möjligheter borde utnyttjas maximalt för att i så hög grad som möjligt sprida gemenskapens språk och därmed fullgöra ett av de viktigaste åtagandena från Europeiska rådet i Lissabon?

2.	Vilka lagstiftningsinitiativ och vilka åtgärder avser kommissionen att vidta så att de europeiska medborgarna med hjälp av denna teknik kan lära sig andra europeiska språk genom att titta på filmer?

Svar från Viviane Reding på kommissionens vägnar

(4 september 2003)

Kommissionen delar helt och hållet parlamentsledamotens önskan att förbättra undervisningen och inlärningen av språk i EU.

Det kan vara värt för parlamentsledamoten att notera att kommissionen nyligen offentliggjort ett meddelande (1) till de övriga EU-institutionerna, med titeln ”Främjande av språkinlärning och språklig mångfald — Handlingsplan 2004-2006”.

I meddelandet konstaterar kommissionen uttryckligen att den nya tekniken kan vara ett sätt att främja språkinlärning:

Alla samhällen i Europa kan bli mer språkvänliga genom att man bättre utnyttjar tillfällena att höra och uppleva andra språk och kulturer och på så sätt förbättrar språkmedvetenhet och inlärning …

Forskning visar att användningen av textremsor i filmer och på TV kan främja och underlätta språkinlärningen. Mediernas makt — inklusive nya medier som DVD — kan utnyttjas när man vill skapa en mer språkvänlig miljö genom att man regelbundet exponerar medborgarna för andra språk och kulturer. Möjligheten att i större utsträckning använda textremsor (istället för dubbning) bör undersökas. …

Vidare kommer kommissionen att låta utföra en undersökning för att analysera dels möjligheterna till ökad användning av textremsor i film och TV-program som ett sätt att befrämja språkinlärning, dels möjligheten att främja ökad användning av textremsor i audiovisuellt undervisningsmaterial.

Vad gäller den andra frågan om lagstiftningsåtgärder bör det framhållas att kommissionen inte har rätt att ta lagstiftningsinitiativ på detta område.

Sammanfattningsvis anser kommissionen att DVD-filmer är ett av många möjliga sätt att skapa en mer språkvänlig miljö i Europa och skulle därför i sig uppmuntra till användning av dem.

(1) KOM(2003) 449 slutlig.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/253

(2004/C 33 E/261)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2330/03

från Véronique Mathieu (EDD) till kommissionen

(16 juli 2003)

Ämne: Export av drycker på flaska till Tyskland

De stora affärskedjorna inom Tyskland har meddelat företagen i Frankrike om att de tänker sluta att saluföra deras produkter, efter att Tysklands regering beslutat att från och med oktober i år börja tillämpa förordningen av januari 2003.

De tyska myndigheterna har i själva verket inte vidtagit de åtgärder i fråga om transport och hantering som detta beslut förutsätter, så att de låtit tillverkarna och handeln få ta på sig hela ansvaret för att samla in tomglasen och föra dem tillbaka till det ställe de kommit ifrån.

Detta får direkta konsekvenser för drycker från Frankrike och framför allt för olika slags mineralvatten på flaska, eftersom lagstiftningen förutsätter att exportföretagen skall sköta om att tomglasen kommer tillbaka till Frankrike. På det sättet uppstår en verklig snedvridning av konkurrensen. Bryter inte Tyskland mot gemenskapslagstiftningen när landet på det här sättet gör exporten till Tyskland snart sagt omöjlig?

Kan kommissionen ta ställning till huruvida den här nationella förordningen är förenlig, dels med gemenskapslagstiftningen för den inre marknaden och dels med förpackningsdirektivet?

Svar från Frits Bolkestein på kommissionens vägnar

(29 augusti 2003)

Kommissionen gav i sina inlägg i mål C-309/02 uttryck för uppfattningen, att det enligt artikel 7 i direktiv 94/62/EF om förpackningar och förpackningsavfall och EG-fördragets artikel 28 normalt är tillåtet att införa pant på engångsförpackningar, förutsatt att övergången från existerande retursystem till ett system med pant på engångsförpackningar genomförs utan störningar och utan att oproportionerliga handelshinder reses mellan medlemsstaterna.

I ett brev av den 15 maj 2003 meddelade kommissionären för den inre marknaden Frits Bolkestein och miljökommissionären Margot Wallström den tyske miljöministern Jürgen Trittin sin uppfattning med hänsyn till detta, nämligen att det system med pant på engångsförpackningar som för närvarande används i Tyskland eventuellt utgör en allvarlig överträdelse av både artikel 28 i EG-fördraget och artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 94/62/EG av den 20 december 1994 om förpackningar och förpackningsavfall (1). Jürgen Trittin svarade i brev daterade den 6 juni, 7 juli och 18 juli 2003. I dessa brev påpekar ministern att den tyska förbundsregeringen är fast besluten att införa ett retursystem i överensstämmelse med gemenskapslagstiftningen senast den 1 oktober 2003, och att den behöver tiden fram tills detta datum för att lösa problemen i samband med det praktiska genomförandet.

I ett brev av den 18 juli till kommissionens ordförande Romano Prodi avgav den tyska förbundskanslern Gerhard Schröder också ett personligt löfte om att den tyska förbundsregeringen inte kommer att tolerera någon ytterligare övergångsperiod utöver den 1 oktober 2003.

Med hänsyn till ovanstående svarade kommissionens ordförande Romano Prodi den 23 juli 2003 den tyska förbundskanslern Han påpekade att han fortfarande är bekymrad över den nuvarande tillämpningen av det obligatoriska tyska pantsystemet. I synnerhet med tanke på systemets effekt på importen inom EU uppmanade han den tyska förbundskanslern att överväga möjligheten att avskaffa pantsystemet i dess nuvarande form, tills ett landsomfattande retursystem för hela Tyskland är i bruk. Samtidigt påpekade han att kommissionen kommer att se sig tvungen att inleda ett fördragsbrottsförfarande mot Tyskland om landet inte senast den 1 oktober 2003 har infört ett retursystem som överensstämmer med gemenskapsrätten.

(1) EGT L 365, 31.12.1994.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/254

(2004/C 33 E/263)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2342/03

från Paul Rübig (PPE-DE) till kommissionen

(16 juli 2003)

Ämne: Byggarbetarkassan i den autonoma provinsen Bozen (Cassa Edile Provincia Autonoma Bolzano); betalningar från utländska byggföretag

Det österrikiska företaget Strabag AG har anfört klagomål på att österrikiska byggföretag som sänt ut arbetstagare till den autonoma provinsen Bozen i Italien blivit krävda på inbetalningar till Cassa Edile (byggarbetarkassan) i denna provins, fastän dessa österrikiska företag i allt väsentligt gör likartade inbetalningar också i Österrike, enligt lagen om semester och ersättning för byggarbetare i sistnämnda land, samt också enligt Österrikes allmänna lag om socialförsäkring.

Sådana dubbla inbetalningar avkrävs framför allt vid kommunala anbudsinfordringar som gäller offentliga bygguppdrag. Dessutom gavs det inga arbetstillstånd till personer som inte är medborgare i EU, eftersom det ifrågavarande österrikiska byggföretaget enligt facket i Italien vägrat att inregistrera sina byggarbetare i kassan.

Känner kommissionen till det ovan skildrade förhållandet och anser kommissionen att kravet på att inbetalningar som i allt väsentligt är likartade skall göras två gånger för byggarbetare strider mot friheten att tillhandahålla tjänster, eftersom det medför snedvridningar av marknaden och konkurrensen?

2.	Anser kommissionen att diskriminering av det slag som skildrats ovan strider mot gemenskapslagstiftningen?

3.	Om så är fallet (både punkt 1 och punkt 2): tänker kommissionen göra något åt saken?

4.	Anser kommissionen att inbetalningar till byggarbetarkassan omfattas av direktivet om utstationering av arbetstagare 96/71/EG (1)?

5.	Vidhåller kommissionen sitt svar på skriftliga frågan E-1479/98 (2) också i det föreliggande fallet?

Svar från Anna Diamantopoulou på kommissionens vägnar

(22 augusti 2003)

Parlamentsledamoten tar upp frågor som rör det fria tillhandahållandet av tjänster över gränserna enligt bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (3).

Kommissionen känner inte till det konkreta fall som parlamentsledamoten tar upp, men den är medveten om risken för att dubbla arbetsgivaravgifter måste betalas när skyldigheten att betala semesterersättning omfattas både av lagstiftningen i den ursprungliga medlemsstaten och i värdmedlemsstaten.

När det i de två berörda länderna — den ursprungliga medlemsstaten och värdmedlemsstaten — finns ett system med semesterkassor, måste man försöka avgöra om de två systemen för kassor är likvärdiga. För att försöka lösa problemen med systemens jämförbarhet har ett samarbete påbörjats mellan semesterkassorna i flera länder. Syftet med detta är att man vill säkerställa ett ömsesidigt erkännande av systemen för betald semester och på så sätt undvika att arbetsgivarna får betala dubbla avgifter vid utstationering av arbetstagare.

2.	Enligt kommissionen måste man i detta sammanhang se de dubbla avgifterna för arbetsgivaren som en begränsning av det fria tillhandahållandet av tjänster över gränserna och att detta därför strider mot bestämmelserna i direktiv 96/71/EG.

Kommissionen kommer att undersöka alla fall den får kännedom om och kommer att vidta alla nödvändiga åtgärder för att bestämmelserna i EG-fördraget ska följas och att direktiv 96/71/EG tillämpas på ett korrekt sätt. Kommissionen är också positiv till de initiativ som tagits av semesterkassorna (se ovan under punkt 1).

Enligt direktiv 96/71/EG är medlemsstaterna skyldiga att se till att de företag som har arbetstagare utstationerade på medlemsstaternas territorium garanterar att de utstationerade arbetstagarna får rätt till de arbetsförhållanden i artikel 3 som gäller i värdlandet, bland annat den bestämmelse som rör minimitiden för betald semester. När det gäller det praktiska genomförandet av denna skyldighet, måste medlemsstaterna följa bestämmelserna i direktivet, liksom artikel 49 och följande i EG-fördraget.

5.	Kommissionen bekräftar alltså de svar den tidigare givit på den skriftliga fråga E-479/98 som ställdes av R. Oomen-Ruijten och andra (4).

(1) EGT L 18, 21.1.1997, s. 1.

(2) EGT C 50, 22.2.1999, s. 41.

(3) EGT L 18, 21.1.1997.

(4) EGT C 50, 22.2.1999.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/256

(2004/C 33 E/264)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2344/03

från Toine Manders (ELDR) till kommissionen

(16 juli 2003)

Ämne: Byråkratin i samband med Interreg

I stödförordningen för Interreg i Nederländerna finns formuleringar som i onödan krånglar till administrationen. Det är frågan bl. a. om att det måste visas upp verifikat över alla räkningar och löneutbetalningar för att några bidrag skall kunna betalas ut. Det här leder till att olika organisationer inte längre får lust att söka bidrag och på det sättet kommer inte det stöd som finns att utnyttjas i full utsträckning.

Att ansöka om bidrag från Interreg BMG, som handlar om stöd till det centrala området i Beneluxländerna, upplevs ofta i Nederländerna som oerhört krångligt. Redan kravet på att det skall sammanställas en ingående projektplan med fast definierade slutprodukter kostar dyra pengar. Dessutom är administrationen av det hela nog så komplicerad: det skall visas upp räkningar, kopior av lönebesked och nu också bevis för betalningar.

Det här betyder rent konkret att en partner varje månad på sin lista över utbetalda löner måste leta reda på vilka personer som medverkat vid något projekt, för att sedan göra utdrag ur listan och därefter ännu bifoga ett utbetalningsverifikat/avskrift från den bank som har hand om hela penningtrafiken. Sådant här sker numera automatiskt på betalningsdisketter och går lätt att hitta i systemet, men det är omständligt att göra utdrag, eftersom det handlar om väldigt långa listor. Kort och gott: i en situation där partnerna automatiserat sin administration och bokföring begär de europeiska institutionerna fortfarande att få manuella verifikat/kopior.

Dessutom har vi fått den uppfattningen, att det ofta, till följd av nationella ingripanden och tolkningar, händer att mycket lämpliga projektidéer inte kommer i fråga för bidrag från Interreg samt att tid går förlorad i onödan till följd av att samordningen inte sköts ändamålsenligt.

1.	Känner kommissionen till det byråkratiska krånglet vid ansökningar om bidrag från Interreg, något som det givits ett exempel på i det föregående?

2.	Finns det också i andra medlemsstater sådana regler för bidrag från Interreg som spelar byråkratin i händerna? I så fall vilka?

3.	Tänker kommissionen vidta åtgärder för att sätta stopp för sådan onödig byråkrati i samband med att det beviljas bidrag från Interreg? Om inte: varför inte? Om så är fallet: vad slags åtgärder då?

4.	Tänker kommissionen undersöka om det i varje Euregio skulle gå att tillsätta ett behörigt organ som centralt skulle samordna projektansökningar i samband med Interreg samt handläggningen av dem och beslutsfattandet om dem?

Svar avgivet på kommissionens vägnar av Barnier

(22 augusti 2003)

Kommissionen håller på att inhämta de upplysningar som behövs för att kunna besvara frågan. Den kommer att vidarebefordra dessa så snart som möjligt.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/256

(2004/C 33 E/265)

SKRIFTLIG FRÅGA P-2375/03

från Alexander de Roo (Verts/ALE) till kommissionen

(16 juli 2003)

Ämne: Ejdrar som hotas av musselfiske

Enligt en rapport i NRC-Handelsblad av den 5 juli 2003 finns det belägg för att det mekaniska kommersiella musselfisket har negativa effekter på de musselätande fåglarna i Vadehavet. En grupp biologer har konstaterat en betydande minskning av antalet ejdrar (Somateria Molissima) med hela 50 procent.

Vadehavsföreningen anser att det mekaniska musselfisket förstör hela ekosystemet genom att sjöbottnen plogas upp.

Vadehavsföreningen och fågelskyddsföreningen i Nederländerna kräver att musselfisket skall upphöra i Vadehavet för att undvika att ejdrar dör i stora mängder. Vintern 1999/2000 påträffades 21 000 döda fåglar. Färska undersökningar visar att det finns ett direkt samband mellan bristen på musseldjur och ejderdöden. Teorin om att parasiter skulle vara orsaken till ejdrarnas död är felaktig.

Enligt artikel 6.2 i direktiv 92/43/EEG (1) måste medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att se till att kvaliteten på naturliga livsområden och livsområden för särskilda arter inte försämras i de särskilda skyddszonerna och att arterna som områdena är till för inte störs, då dessa störningar kan vara betydande i förhållande till direktivets mål.

Denna bestämmelse gäller för existerande verksamhet i en särskild skyddszon som kan få effekter på fågelbeståndet. Tillämpningen kan medföra att verksamheten måste anpassas eller upphöra.

Delar kommissionen min uppfattning att de nya rönen måste leda till åtgärder för att skydda fågelarter som är skyddade i fågeldirektivet?

Svar från Margot Wallström på kommissionens vägnar

(29 augusti 2003)

Under 2001 inledde kommissionen två ärenden, varav det ena avsåg ett centralt planeringsbeslut om bland annat industriellt skaldjursfiske och militär verksamhet i Vadehavet (ärende 2001/2164) och det andra direkt avsåg de negativa effekterna av skaldjursfiske i Vadehavet på populationer av vilda fåglar (ärende 2001/4491). Nederländerna har pekat ut Vadehavet som ett särskilt skyddsområde (SPA) enligt rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar (2) (fågeldirektivet) och det har föreslagits som område av gemenskapsintresse (pSCI) enligt rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (3) (livsmiljödirektivet). Dessa ärenden gäller frågan om en eventuell överträdelse från Nederländernas sida av artikel 6.2, 6.3 och 6.4 i livsmiljödirektivet, som enligt artikel 7 även gäller särskilda skyddsområden som pekats ut enligt fågeldirektivet.

Det pågår en undersökning av dessa ärenden. Det kommer att vara av mycket stor vikt i denna fråga om man eventuellt kan fastställa ett tydligt orsakssamband mellan musselfisket och de dödsfall som konstaterats bland vilda fåglar. I sin undersökning kommer kommissionen att ta hänsyn till den informationen som parlamentsledamoten lämnat för att kunna avgöra om Nederländerna har uppfyllt kraven i fågeldirektivet och livsmiljödirektivet.

(1) EGT L 206, 22.7.1992, s. 7.

(2) EGT L 103, 25.4.1979.

(3) EGT L 206, 22.7.1992.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/257

(2004/C 33 E/266)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2379/03

från Christopher Huhne (ELDR) till kommissionen

(18 juli 2003)

Ämne: Små företag och offentlig upphandling

Är kommissionen nöjd med små företags tillträde till kontrakt inom ramen för offentlig upphandling inom EU? Vilka åtgärder avser kommissionen att vidta för att förbättra situationen? Kommer kommissionen mer specifikt att överväga att sänka gränsen för kontraktsstorleken som måste utlysas och att förenkla utlysningsförfarandena?

Svar från Frits Bolkestein på kommissionens vägnar

(5 september 2003)

Som svar på parlamentsledamotens fråga om småföretags deltagande i unionens offentliga upphandling vill kommissionen understryka att den visar särskild omsorg om att utarbeta bästa möjliga lagstiftningsram för att säkerställa att upphandling blir tillgängligare för alla aktörer. Kommissionens viktigaste mål är att inom området för offentlig upphandling skapa en verklig inre marknad i EU men också att svara mot företagens behov bl. a. när det gäller förenkling och insyn.

Förslagen till ändring av nu gällande direktiv om offentlig upphandling (1) är för närvarande föremål för ett medbeslutandeförfarande mellan parlamentet och rådet och uppvisar betydande framsteg i jämförelse med nuvarande läge. Utöver förenkling av förfarandena innehåller dessa förslag åtgärder som direkt kan gynna små och medelstora företag. Det gäller bl. a. att ge de upphandlande myndigheterna möjlighet att uppdela samma upphandling i mindre enheter för att göra dem lättillgängligare för småföretag och att underlätta tillträdet till elektroniska förfaranden. Tillgången till information har också förbättrats starkt sedan maj 2002 tack vare en ökad standardisering av innehållet i informationsmeddelandena.

Samtidigt med detta lagstiftningsarbete har kommissionen inlett en undersökning som syftar till att ge exaktare mått på små och medelstora företags tillgång till offentlig upphandling i EU. Resultaten av undersökningen kommer att bli tillgängliga från slutet av år 2003. De första bedömningarna visar att små och medelstora företags deltagande i den offentliga upphandlingen över gemenskapens trösklar i stort sett är tillfredsställande. Det bör emellertid fastslås att flera områden skulle kunna förbättras ytterligare. De viktigaste hindren för en förbättrad tillgång för småföretag till den offentliga upphandlingen hänger i själva verket i stor utsträckning samman med brist på information om upphandlingarna och gällande förfaranden, alltför tunga administrativa och ekonomiska bördor, upphandlingens storlek, företagens beredskapsnivå och slutligen med svårigheten att inkomma med klagomål.

Kommissionen specificerar i sitt meddelande ”Strategin för den inre marknaden. Prioriteringar för 2003-2006” (2) de åtgärder, som den beräknar vidta för att förbättra läget. Kommissionen erinrar emellertid om att det åligger medlemsstaterna att övervaka att de bestämmelser som de själva antagit tillämpas effektivt. De skall likaledes förenkla sina nationella bestämmelser och i görligaste mån harmonisera olika upphandlande myndigheters förfaranden för att underlätta för företagen att delta i anbudsinfordringarna. Kommissionen har också uppmanat medlemsstaterna att rationalisera och förenkla sin egen lagstiftning och att normalisera förfarandena.

När det gäller den offentliga upphandling under gemenskapens trösklar som mest intresserar små och medelstora företag ges företagen i den europeiska lagstiftningen ett visst antal garantier bl. a. när det gäller insyn, likställdhet vid lika behandling samt icke-diskriminering. Undersökningen av små och medelstora företags tillgång till offentlig upphandling kunde också bli en intressant inspirationskälla för såväl de ekonomiska aktörerna som för lagstiftare och nationella upphandlande myndigheter. I form av två handledningar kommer därför ett visst antal europeiska goda metoder att framläggas som kommer att göra det möjligt att inom gemenskapsrätten införa alla åtgärder som gynnar ett större deltagande från små och medelstora företags sida.

När det gäller genomförandetrösklarna för de direktiv som styr den offentliga upphandlingen och den upphandling som verkställs inom särskilda sektorer antog parlamentet i sin omröstning den 2 juli 2003 vid den andra behandlingen de trösklar som anges i rådets gemensamma ståndpunkter och som återspeglar de som för närvarande är i kraft. En sänkning av dessa genomförandetrösklar planeras därför inte.

Förenklingen av anmälningsförfarandena borde utmynna i att de nya direktiven lämpligt överförs i den nationella lagstiftningen, naturligtvis så snart de antagits på europeisk nivå. Kommissionen planerar för övrigt att föreslå en ändring av de ”rättsmedelsdirektiv” som är tillämpliga inom området för offentlig upphandling för att förbättra tillgången till och klargöra de nationella rättsliga förfarandena.

(1) Se bl. a. den gemensamma ståndpunkten av den 30 mars 2003 om att anta Europaparlamentets och rådets direktiv om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av varor, tjänster och byggentreprenader (2000/0115 (COD)).

(2) Se kommissionens meddelande till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén ”Strategin för den inre marknaden. Prioriteringar för 2003-2006”. KOM(2003) 238, 7.5.2003.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/259

(2004/C 33 E/268)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2389/03

från Raffaele Costa (PPE-DE) till kommissionen

(18 juli 2003)

Ämne: Program för hälsofrämjande åtgärder 1997-2002

Skulle kommissionen kunna uppge de yrkesorganisationer, icke-statliga organisationer, nationella myndigheter och (offentliga och privata) organisationer som erhållit pengar eller bidrag (oavsett om de utbetalts) och hur stora summor det rör sig om för var och en av åtgärderna inom gemenskapsprogrammet för hälsofrämjande åtgärder 1997-2002?

Skulle kommissionen också kunna redogöra för huruvida det kontrollerats att dessa anslag nått de verkliga mottagarna och att initiativen fått goda resultat?

Gemensamt svar

på de skriftliga frågorna E-2386/03 och E-2389/03

ingivet av David Byrne för kommissionen

(18 augusti 2003)

Det femåriga åtgärdsprogrammet för gemenskapen för främjande av och upplysning, undervisning och utbildning om hälsa antogs av parlamentet och rådet genom beslut nr 645/96/EG (1) den 16 april 1996 med en total budget på 35 miljoner ecu. Den 17 mars 2001 beslutade parlamentet och rådet om förlängning av programmet till den 31 december 2002 med ökade anslag på 14,54 euro för de två sista åren.

Enligt artikel 7.2 i beslut nr 645/96/EG har en deltidsutvärdering gjorts av hälsoprogrammet. Hela utvärderingsrapporten ligger på kommissionens webbplats MACROBUTTON HtmlResAnchor http://europa.eu.int/comm/health/indexen.html. En avslutande utvärdering av detta program och andra folk-hälsoprogram genomförs för närvarande. Resultaten kommer att publiceras 2004.

Varje projekt som fått stöd via hälsoprogrammet har följts upp med hjälp av en utvärdering av delrapporten beroende på projektets storlek ekonomiskt sett, och en utvärdering av slutrapporten. Om projektbeskrivningen eller den ekonomiska redovisningen innehållit underligheter har ytterligare kontroller, t.ex. besök på ort och ställe, företagits i syfte att erhålla exakt information och räta ut alla frågetecken. Dessutom har ett mindre antal revisionsbesök gjorts på ett litet slumpurval och i fall där stöd har utgått fortlöpande under flera år.

En förteckning bifogas över alla projekt som erhållit stöd genom hälsoprogrammet sedan 1996. Den omfattar vidare en detaljerad redovisning av hur projektanslagen använts.

(1) Europaparlamentets och rådets beslut nr 645/96/EG av den 29 mars 1996 om antagande av ett åtgärdsprogram för gemenskapen för främjande av och upplysning, undervisning och utbildning om hälsa inom ramen för verksamheten på folkhälsoområdet, EGT L 95, 16.4.1996.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/260

(2004/C 33 E/269)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2387/03

från Raffaele Costa (PPE-DE) till kommissionen

(18 juli 2003)

Ämne: Skapande av infrastruktur för att främja hälsan på arbetsplatsen

En av Europeiska unionens befogenheter inom folkhälsan rör främjandet av säkerhet på arbetsplatsen. Under 2002 finansierade kommissionen ett projekt för skapandet av hälsofrämjande infrastruktur på arbetsplatsen med ett bidrag på 985 000 euro till Federal Association of Company Health Insurance Funds i Essen. Ett av projektets syften är att utveckla infrastruktur på nationell nivå till stöd för genomförandet av europeisk politik för främjande av hälsa på arbetsplatsen. Kan kommissionen mot bakgrund av detta ange vilken infrastruktur som har skapats av varje enskild medlemsstat som berörs av projektet? Har kommissionen för avsikt att kontrollera projektets framåtskridande?

Svar från David Byrne på kommissionens vägnar

(14 augusti 2003)

Parlamentsledamoten hänvisar till ett bidragsavtal inom ramen för gemenskapens åtgärdsprogram för främjande av hälsa, information, undervisning och utbildning inom ramen för verksamheten på folkhälsoområdet, som för närvarande genomförs i medlemsstaterna, i de tre länderna inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och i fem kandidatländer av det europeiska nätverket för främjande av hälsa på arbetsplatsen (European Network for Workplace Health Promotion — ENWHP). Syftet med detta bidragsavtal är bland annat att utveckla en infrastruktur på nationell nivå som skall fungera som stöd i samband med spridning och genomförande av effektiva strategier dels för hälsofrämjande åtgärder på arbetsplatsen, dels för en politik på detta område.

Denna stödinfrastruktur, som även kallas nationellt forum för hälsofrämjande åtgärder på arbetsplatsen, bildar en plattform på nationell nivå för utbyte av kunskaper och erfarenheter och för gemensamma insatser av alla berörda parter i syfte att förbättra hälsoskyddet på arbetsplatsen. Gemensamma mål och regler för ett nära samarbete kommer att utformas i överensstämmelse med prioriteringar och praxis på nationell nivå. I de flesta länder som deltar i projektet kommer det nationella forumet att ges en informell ställning och fatta beslut genom konsensus på frivillig basis. Det nationella forumet skall omfatta de nationella intressenterna, såsom regeringen, de regionala myndigheterna och övriga berörda myndigheter, arbetsmarknadens parter, företrädare för socialförsäkringskassorna och berörda parter som inte utgörs av institutioner, såsom företag, yrkesorganisationer, medlande organisationer och utbetalande institutioner.

Medlemmarna i det europeiska nätverket för främjande av hälsa på arbetsplatsen har inlett utvecklingen av ett informellt nationellt forum för hälsofrämjande åtgärder på arbetsplatsen i sina respektive länder. Dessa kommer, så långt detta är möjligt, att utnyttja de befintliga nätverken för hälsofrämjande åtgärder på arbetsplatsen på gemenskapsnivå och nationell nivå eller skapa nya strukturer i form av nätverk eller plattformar. Resultaten från projektet, särskilt de nationella stödinfrastrukturernas ställning och arbetssätt med avseende på hälsofrämjande åtgärder på arbetsplatsen, kommer att presenteras vid den fjärde europeiska konferensen inom det europeiska nätverket för främjande av hälsa på arbetsplatsen den 14-15 juni 2004 i Dublin.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/261

(2004/C 33 E/271)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2394/03

från Bill Miller (PSE) till kommissionen

(21 juli 2003)

Ämne: Läget vad gäller kommissionens vitbok — Nya insatser för Europas ungdom

Hur är läget vad gäller Europeiska kommissionens vitbok Nya insatser för Europas ungdom (1)?

Svar från Viviane Reding på kommissionens vägnar

(29 augusti 2003)

De vitböcker som kommissionen har offentliggjort är dokument som innehåller förslag till gemenskapsåtgärder inom ett specifikt område. Om en vitbok mottas positivt av rådet, kan den leda till gemenskapsåtgärder på det berörda området.

Vitboken ”Nya insatser för Europas ungdom” antogs av kommissionen den 21 november 2001. I den föreslås särskilt genomförandet av ett samarbete på ungdomsområdet med fyra tematiska prioriteringar: ”deltagande, information, volontärtjänst och en bättre kännedom om ungdomsområdet”.

Rådet tog positivt emot vitboken genom att anta en resolution av den 27 juni 2002 (2) om ram för det europeiska samarbetet på ungdomsområdet. Genom denna resolution genomförs de förslag som lagts fram i kommissionens vitbok.

Kommissionen lade på grundval av förslag från medlemsstaterna fram en sammanfattning om deltagande och information (3) samt ett utkast till allmänna mål (4). I maj 2003 diskuterade rådet dessa dokument från kommissionen.

När det gäller prioriteringarna om bättre förståelse av ungdomar och volontärverksamhet kommer kommissionen att agera enligt dessa. För närvarande behandlar medlemsstaterna dessa båda prioriterade frågor.

(1) KOM(2001) 681 slutlig.

(2) EGT C 168, 13.7.2002.

(3) Arbetsdokument från kommissionens avdelningar: Analys av medlemsstaternas svar på kommissionens frågeformulär om deltagande och information (SEK(2003) 465.

(4) Meddelande från kommissionen till Rådet — Uppföljning av vitboken ”Nya insatser för Europas ungdom” — Förslag till gemensamma mål för delaktighet och information för ungdomar efter rådets resolution av den 27 juni 2002 om ramar för det europeiska samarbetet på ungdomsområdet, KOM(2003) 184 slutlig.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/262

(2004/C 33 E/272)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2404/03

från Bart Staes (Verts/ALE) till kommissionen

(21 juli 2003)

Ämne: Zinkbacitracin på kaninuppfödningar för att bekämpa enterokolit hos kaniner: enligt EU-regler förbjudet i Belgien men på nytt i bruk i Nederländerna och Frankrike

I rådets förordning (EG) nr 2821/98 (1) av den 17 december 1998 om ändring, vad avser återkallande av tillstånd för vissa antibiotika, av direktiv 70/524/EEG (2) om fodertillsatser, förbjuds zinkbacitracin som tillsats i djurfoder. Zinkbacitracin används bland annat på kaninuppfödning som förebyggande åtgärd mot enterokolit. Den belgiska staten bjuder också zinkbacitracin i enlighet med förordningen. Problemet är att företaget Allpharma som marknadsför produkten, inledde ansökningsförfarandet för att registrera zinkbacitracin som läkemedel för sent. Det betyder att det för närvarande inte finns något medel för att bekämpa enterokolit på kaningårdar. Under tiden har användning av zinkbacitracin återigen blivit tillåten i Nederländerna och Frankrike enligt en undantagsregel. Det innebär en orättvis konkurrens mellan å ena sidan nederländska och franska kaninuppfödare och å andra sidan belgiska kaninuppfödare.

Känner kommissionen till att bland annat Nederländerna och Frankrike återigen tillåtit zinkbacitracin, trots att detta egentligen är förbjudet enligt EU-lagstiftning och att detta faktiskt leder till en snedvridning av konkurrensen för kaninuppfödning?

Medger kommissionen att detta — med tanke på att zinkbacitracin är det enda fram tills nu kända medlet mot enterokolit hos kaniner — innebär en snedvridning av marknaden?

Avser kommissionen i så fall att vidta åtgärder för att finna en lösning på detta problem?

Svar från Erkki Liikanen på kommissionens vägnar

(1 september 2003)

Rådets direktiv 70/524/EEG av den 23 november 1970 om tillsatser i foder ändrat genom rådets förordning (EG) 2821/98 av den 17 december 1998 förbjuder användandet av zincbacitracin som fodertillsats i syfte att främja tillväxt, inte som aktiv substans i veterinärmedicinska läkemedel för behandling/förebyggande av särskilda sjukdomar.

Godkännandet av veterinärmedicinska produkter fastställs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/82/EG av den 6 november 2001 om upprättande av gemenskapsregler för veterinärmedicinska läkemedel (3). I artikel 6 i detta direktiv fastställs som förutsättning för ett sådant godkännande att de aktiva substanserna nämns i bilagorna I, II eller III i rådets förordning (EEG) nr 2377/90 (4). Zincbacitracin finns med i bilaga I i denna förordning sedan 27 mars 2003 (5). Det är därför helt legalt för de nationella behöriga myndigheterna att bevilja försäljningstillstånd för veterinärmedicinska läkemedel som innehåller zincbacitracin för behandling av enterokolit hos kaniner under förutsättning att läkemedlets kvalitet, säkerhet och effektivitet har styrkts.

Enligt artikel 7 i direktiv 2001/82/EG kan medlemsstaterna, när hälsosituationen så kräver, tillåta försäljning eller administration till djur av veterinärmedicinska läkemedel som är tillåtna i en annan medlemsstat. Det åligger därför de belgiska myndigheterna att bedöma om sådana åtgärder garanteras i detta fall. Kommissionen kan inte kommentera en eventuell snedvridning av marknaden inom ett område som ett resultat av de beslut som fattat av medlemsstaterna inom deras behörighetsområde.

(1) EGT L 351, 29.12.1998, s. 4.

(2) EGT L 270, 14.12.1970, s. 1.

(3) EGT L 311, 28.11.2001.

(4) Rådets förordning (EEG) nr 2377/90 av den 26 juni 1990 om inrättandet av ett gemenskapsförfarande för att fastställa gränsvärden för högsta tillåtna restmängder av veterinärmedicinska läkemedel i livsmedel av animaliskt ursprung, EGT L 224, 18.8.1990.

(5) EGT L 81, 28.3.2003.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/263

(2004/C 33 E/273)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2411/03

från Karl-Heinz Florenz (PPE-DE), Willi Görlach (PSE), Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf (Verts/ALE), Christa Klaß (PPE-DE) och Dagmar Roth-Behrendt (PSE) till kommissionen

(21 juli 2003)

Ämne: Matavfall från kommersiella företag

Med anledning av kommissionens svar på skriftliga frågan E-1154/2003 (1) inställer sig följande till-läggsfrågor:

—

Har kommissionen i dag några uppgifter om på vilket sätt och på vilka vägar matavfall från kommersiella företag, såsom centralkök, restauranger och andra matserveringar, storkök samt inrättningar för massbespisning, inom hela EU kontrolleras, undersöks, hänförs till olika kategorier, insamlas, avhämtas, transporteras, behandlas, bearbetas, deponeras och/eller bortskaffas eller kommer kommissionen än så länge att vara hänvisad till de ”uppgifter som medlemsstaterna ska lämna in”, om vilka det talades i svaret på fråga E-1154/03?

—

Anser inte kommissionen att vi har att göra med ett akut problem, som av epidemiologiska och hygieniska skäl inte tål något uppskov? Hur kan kommissionen se till att matavfall från kommersiella företag inom EU inte olagligen ges som foder till djur eller på andra olagliga sätt bortskaffas eller fraktas bort?

—

Vilka åtgärder kan och avser kommissionen vidta i händelse av att enskilda medlemsstater inte ger kommissionen några uppgifter eller bara otillräckliga uppgifter om insamling och behandling av tidigare livsmedel, närmare bestämt dock framför allt om hur matavfall från kommersiella företag undersöks, kontrolleras, bearbetas, deponeras och/eller bortskaffas?

Svar från David Byrne på kommissionens vägnar

(14 augusti 2003)

Med hänvisning till kommissionen svar nyligen på parlamentsledamotens skriftliga fråga E-1154/03 bekräftar kommissionen att uppgifter ännu inte finns tillgängliga om insamling och behandling av sådant matavfall som avses i svaret på den frågan.

Den behöriga myndigheten i varje medlemsstat bär ansvaret för att lagstiftningen efterlevs. Bland annat bör den se till att djur inom animalieproduktionen inte illegalt utfodras med matavfall och att detta matavfall bortskaffas på ett säkert sätt. Kommissionens kontor för livsmedels- och veterinärfrågor fortsätter att övervaka situationen för att säkerställa ett harmoniskt genomförande av lagstiftningen.

I överensstämmelse med artikel 35 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 av den 3 oktober 2002 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel (2), skall medlemsstaterna senast ett år efter dess ikraftträdande informera kommissionen om de åtgärder som vidtas för att se till att bestämmelserna i denna förordning efterlevs. Kommissionen kommer att vidta lämpliga åtgärder för att se till att denna information överlämnas i vederbörlig ordning.

(1) EUT C 268 E, 7.11.2003, s. 177.

(2) EGT L 273, 10.10.2002, s. 1.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/264

(2004/C 33 E/274)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2465/03

från Giuseppe Gargani (PPE-DE), Fiorella Ghilardotti (PSE) och Enrico Ferri (PPE-DE) till kommissionen

(23 juli 2003)

Ämne: Medlemsstaternas införlivande av direktiv 2001/29 om upphovsrätt

Vilka åtgärder vidtar kommissionen för att övervaka och kontrollera att medlemsstaterna korrekt införlivar Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG (1) av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället?

Svar från Frits Bolkestein på kommissionens vägnar

(4 september 2003)

Efter det att direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (2) antogs — och till och med innan det trädde i kraft vid publiceringen den 22 juni 2001 — inledde kommissionen ett arbetsprogram för att bistå medlemsstaterna när det gäller att se till att direktivet införlivas i tid och på ett korrekt sätt. Fyra informella möten med medlemsstaterna hölls i maj 2001, december 2001, juni 2002 och i oktober 2002. Kommissionen har också gjort bilaterala besök i huvudstäderna för att diskutera införlivandet av direktivet med de behöriga myndigheterna. Detta diskuterades också den 10 mars 2003 vid det första mötet i kontaktkommittén för copyrightfrågor, som inrättats på grundval av artikel 12 i direktiv 2001/29/EG. Kommittén består av företrädare för de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna och har en företrädare för kommissionen som ordförande. Kommissionen har också riktat en skrivelse till alla medlemsstater för att framhålla hur viktigt det är att direktivet införlivas snabbt, eftersom det påverkar EU:s internationella förpliktelser (direktivet är EU:s och dess medlemsstaters instrument för genomförande av två WIPO-fördrag, fördraget om upphovsrätt samt fördraget om framföranden och fonogram, som antogs den 20 december 1996 inom ramen för Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (WIPO, World Intellectual Property Organisation).

Direktiv 2001/29/EG skulle införlivas i medlemsstaternas lagstiftning senast den 22 december 2002. Danmark och Grekland har följt denna tidsplan. Italien och Österrike införlivade direktivet i april respektive juni 2003. Dessa fyra medlemsstater har officiellt anmält nationella rättsakter om införlivande till kommissionen. Tyskland antog sin lag om införlivande i juli 2003. De övriga medlemsstaterna förväntas införliva direkivet under 2003. Kommissionen har som väktare av fördragen inlett överträdelseförfaranden mot de medlemsstater som ännu inte anmält att direktivet införlivats.

(1) EGT L 167, 22.6.2001, s. 10.

(2) EGT L 167, 22.6.2001.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/265

(2004/C 33 E/275)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2479/03

från Daniel Varela Suanzes-Carpegna (PPE-DE) till kommissionen

(24 juli 2003)

Ämne: Konserverad tonfisk från Thailand, Filippinerna och Indonesien

Sedan den 1 juli 2003 åtnjuter Thailand, Filippinerna och Indonesien en exportkvot till EU för tonkonserver med en reducerad tullavgift på 12 procent på grundval av rådets förordning (EG) nr 975/2003 (1) av den 5 juni 2003 om öppnande och förvaltning av en tullkvot för import av konserverad tonfisk enligt KN-nummer 1604 14 11, 1604 14 18 och 1604 20 70.

1.	Skulle kommissionen kunna redogöra för vilka inrättningar som har tillstånd att importera denna typ av produkter till gemenskapen och specificera ursprungslandet för dessa konserver i varje enskilt fall?

2.	Skulle kommissionen kunna redogöra för den typ av kontroll som görs eller kommer att göras av denna konserverade tonfisk och de företag som framställer dem så att livsmedelssäkerheten för gemenskapens konsumenter kan säkerställas?

Svar från David Byrne på kommissionens vägnar

(29 augusti 2003)

De sanitära villkoren för import av fiskeriprodukter, inklusive tonfisk, från Indonesien, Filippinerna och Thailand fastställs i kommissionens beslut 94/324/EG (2), 95/190/EG (3) och 94/325/EG (4) (i dessa besluts ändrade lydelse).

Förteckningen över de anläggningar från vilka import av fiskeriprodukter från Thailand, Filippinerna och Indonesien tillåts finns på följande Internetadress http://forum.europa.eu.int/Public/irc/sanco/vets/info/data/listes/ffp.html.

I de ovan nämnda besluten fastställs att fiskeriprodukter som importeras från de nämnda länderna skall märkas med det exporterande landets namn i versaler och med nummer eller kod för den godkända anläggningen.

2.	Bestämmelser för de sanitära kontrollerna av alla fiskeriprodukter som skall säljas inom gemenskapen (såväl import från länder inom gemenskapen som import från länder utanför gemenskapen) finns i rådets direktiv 91/493/EEG (5).

(1) EUT L 141, 7.6.2003, s. 1.

(2) 94/324/EG: Kommissionens beslut av den 19 maj 1994 om särskilda villkor för import av fiskeri- och vattenbruksprodukter med ursprung i Indonesien, EGT L 145, 10.6.1994.

(3) 95/190/EG: Kommissionens beslut av den 17 maj 1995 om särskilda importvillkor för fiskeri- och vattenbruksprodukter med ursprung i Filippinerna, EGT L 123, 3.6.1995.

(4) 94/325/EG: Kommissionens beslut av den 19 maj 1994 om särskilda villkor för import av fiskeri- och vattenbruksprodukter med ursprung i Thailand, EGT L 145, 10.6.1994.

(5) Rådets direktiv 91/493/EEG av den 22 juli 1991 om fastställande av hygienkrav för produktionen och marknadsföringen av fiskprodukter, EGT L 268, 24.9.1991.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/265

(2004/C 33 E/276)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2501/03

från Anne Jensen (ELDR) till kommissionen

(29 juli 2003)

Ämne: Budgetposten B3-4000 under 2002

Kommissionen beviljade under 2002 medel ur budgetposten B3-4000 för program om ”företagens sociala ansvar”, ”arbetsmarknadsrelationer”, ”den sociala dialogen” och ”ekonomisk delaktighet”. För ett antal projekt har det hos kommissionen ansökts om medel och ansökningarna har beviljats. Det är dock inte antalet projekt för vilka ansökningarna faktiskt har beviljats som är av intresse för frågeställaren.

Kommissionen bedes upplysa om för hur många projekt det ansökts om medel ur nämnda program. Likaså önskas upplysningar om hur många procent av ansökningarna om medel för projekt enligt programmen som avslagits.

Svar från Anna Diamantopoulou på kommissionens vägnar

(22 augusti 2003)

Under 2002 mottog kommissionen totalt 307 ansökningar under budgetpost B3-4000 och av dessa godkändes 125 förslag. Detta innebär att 41 % av förslagen godkändes.

Motsvarande siffror per delprogram är:

—

Delprogram 1: Stöd till den sociala dialogen på europeisk nivå

—	Kommissionen mottog 135 ansökningar, av vilka 63 blev godkända (46,7 %).

—

Delprogram 2: Främjande av arbetstagarnas ekonomiska delaktighet

—	Kommissionen mottog 19 ansökningar, av vilka 8 blev godkända (42,1 %).

—

Delprogram 3: Förbättring av expertkunskaperna om arbetsmarknadsrelationer

—	Kommissionen mottog 57 ansökningar, av vilka 25 blev godkända (43,9 %).

—

Delprogram 4: Företagens sociala ansvar, regler för god praxis och grundläggande sociala rättigheter

—	Kommissionen mottog 96 ansökningar, av vilka 29 blev godkända (30,2 %)

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/266

(2004/C 33 E/277)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2505/03

från Maurizio Turco (NI) till kommissionen

(29 juli 2003)

Ämne: Förfarande 2001/2151 inlett mot Italien enligt artikel 226 i fördraget för brott mot direktiv 89/552/EEG (Television utan gränser)

I beaktande av

—	År 2001 inledde kommissionen ett förfarande 2001/2151 mot Italien enligt artikel 226 i fördraget i samband med genomförandet av direktiv 89/552/EEG (1) (ändring av direktiv 97/36/EG) (2).

—	Den 20 mars 2002 beslutade den (PV (2002) 1560) att sända en skrivelse med formell varning till de italienska myndigheterna.

—	En studie nyligen av Carat Export visar att mängden reklaminslag per vecka i Italien (435 inslag) är dubbelt så mycket som i Tyskland (220) och Frankrike (260).

—

I sina årsrapporter för 2000 (punkt 8.1), 2001 (punkt 2.5.1), och 2002 (punkt 3.12.1) konstaterar myndigheten för mediatrygghet i Italien, som skall övervaka att relevanta regler följs, att den hade påbörjat undersökningar och andra förfaranden för att utröna vilka brott som hade begåtts av tv-stationer inom reklam och sponsring.

Jag frågar nu:

—	Anser kommissionen att den italienska staten har övervakat tv-stationerna tillräckligt väl vad gäller kommersiell reklam (tider för reklaminslag, reklamavbrott, infomercials), så som den är skyldig att göra enligt direktiv 89/552/EEC ändringar av detta?

—	Anser den att förfarandet för att avgöra om direktivet inte har följts, antaget i det italienska parlamentet för att genomföra direktivet, är lämpligt för ändamålet? Och anser den att de italienska myndigheterna har tolkat direktivet i enlighet med lagens anda?

—	Vet kommissionen hur många brott som upptäcktes av den övervakande myndigheten under tiden 1999 till 2002 och i hur många fall brottet fick en påföljd?

—	Tror den att den övervakande myndigheten har använt personella och ekonomiska resurser i den omfattning som krävs för att utföra den uppgift som den enligt lagen har?

Svar från Viviane Reding på kommissionens vägnar

(1 september 2003)

Det överträdelseförfarande som frågeställaren hänvisar till grundade sig på en kontroll som kommissionen genomförde 1999. Resultaten av kontrollen väckte allvarliga tvivel om huruvida de italienska myndigheterna i tillräcklig utsträckning övervakade tillämpningen av det regelverk som genomför kapitel 4 i direktivet om television utan gränser (3). De italienska myndigheterna hävdade att kontrollperioden sammanfallit med den övergångsperiod under vilken befogenheterna för den italienska nämnden för radio-, TV- och pressövervakning och för kommunikationsministeriet överfördes till den nyligen inrättade myndigheten, och de menade att situationen därefter avsevärt hade förbättrats.

Kommissionen bad om ytterligare information om den förbättrade kontrollen av bestämmelser på reklamområdet och de italienska myndigheternas lämnade den 21 maj 2003 ett tillfredsställande svar. Mellan 2000 och 2002 hade den personal som avsatts för uppgiften ökat med cirka 30 % (från 4,5 till 6 heltidstjänster). Under samma period hade de ekonomiska resurserna fördubblats (från 61 000 till 122 000 euro). De italienska myndigheterna meddelade att det inleddes 198 överträdelseförfaranden mot programföretag under 1999 och 497 under 2000. Enligt tillgänglig information har ett avgörande från den italienska högsta domstolen nyligen förenklat förfarandet och därmed gjort det lättare för myndigheten för medietrygghet att besluta om effektiva sanktioner.

Med tanke på den avsevärt förbättrade tillämpningen av direktivet beslöt kommissionen den 9 juli i år att avsluta ärendet. Detta hindrar inte att kommissionen i framtiden påbörjar eller återupptar överträdelseförfaranden rörande specifika marknadsföringsmetoder i Italien.

(1) EGT L 298, 7.10.1989, s. 23.

(2) EGT L 202, 30.7.1997, s. 60.

(3) Rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television, ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG av den 30 juni 1997.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/267

(2004/C 33 E/278)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2519/03

från Ria Oomen-Ruijten (PPE-DE) och Françoise Grossetête (PPE-DE) till kommissionen

(29 juli 2003)

Ämne: Obligatoriskt system för retur i Tyskland

Tyskland har infört ett obligatoriskt system för retur av engångsförpackningar för läsk, öl och vatten den 1 januari 2003. Det har lett till allvarlig indirekt diskriminering mot importföretag. På grund av att det blivit obligatoriskt att återlämna burkar och engångsflaskor av plast eller glas, har tyska butiker tagit bort dessa från sortimentet eftersom det är krångligt, ohygieniskt och dyrt att samla in förpackningen.

Följden är att importen av läsk, öl och vatten nästan helt har upphört. Utländska företag kan bara leverera sina produkter på den tyska marknaden i engångsförpackningar på grund av den långa transporten och företagens struktur. Tyska företag kan behålla eller rentav öka sin marknadsandel eftersom de kan leverera i förpackningar för återanvändning, som inte berörs av de nya återlämningsreglerna.

I sitt svar på frågor i ämnet av Ria Oomen-Ruijten vid debatten i plenum den 1 juli om förpackningar och förpackningsavfall, yttrade kommissionsledamoten Wallström: ”Frits Bolkestein och jag har klargjort att vi inte är nöjda med den nuvarande situationen i Tyskland, och vi har uppmanat den tyska regeringen att skapa ett retursystem i enlighet med gemenskapsrätten, som också kan vara en nationell engångsinläm-ning. Vi agerar och kommer att fortsätta med det.”

1.	Kan kommissionen ange hur den agerar, enligt kommissionsledamoten Wallströms uttalande, för att tillse att den tyska regeringen vidtar nödiga åtgärder för att skapa ett retursystem i enlighet med gemenskapsrätten?

2.	Kan kommissionen ange tidsplaneringen för detta agerande?

Svar från Margot Wallström på kommissionens vägnar

(29 augusti 2003)

Kommissionens svar på skriftlig fråga nr 1549/03 (1) av den 3 juli 2003 innehåller en redogörelse för bakgrunden till detta fall.

När det gäller de aktuella tilläggsfrågorna kan kommissionen meddela frågeställarna följande: Kommissionsledamöterna Frits Bolkestein och Margot Wallström, med ansvar för den inre marknaden respektive miljö, gav i en skrivelse av den 15 maj 2003 till den tyske miljöministern Jürgen Trittin uttryck för sin uppfattning att det system med pant för engångsförpackningar som för närvarande tillämpas i Tyskland kan innebära en allvarlig överträdelse av artikel 28 i EG-fördraget och artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 94/62/EG av den 20 december 1994 om förpackningar och förpackningsavfall (2). Jürgen Trittin svarade i skrivelser av den 6 juni, 7 juli och 18 juli 2003, och meddelade att den tyska regeringen föresatt sig att före den 1 oktober 2003 inrätta ett retursystem i enlighet med gemenskapslagstiftningen och att den tid som återstår till detta datum behövs för att lösa praktiska problem i genomförandet.

Förbundskansler Gerhard Schröder framhöll likaså i en skrivelse av den 18 juli till kommissionens ordförande Romano Prodi sitt personliga åtagande för att den tyska regeringen inte skall tillåta någon ytterligare övergångsperiod efter det att tidsfristen löpt ut den 1 oktober 2003.

Romano Prodi svarade Gerhard Schröder den 23 juli 2003 med hänsyn till ovanstående, och gav uttryck för sin fortsatta oro över den nuvarande tillämpningen av det tyska obligatoriska pantsystemet. Särskilt med tanke på systemets återverkningar på importen från gemenskapen bad han dels kanslern överväga möjligheten att upphäva pantsystemet i dess nuvarande form till dess att ett nationellt retursystem som omfattar hela Tyskland tagits i bruk, dels meddelade han att kommissionen kommer att se sig tvungen att inleda överträdelseförfaranden mot Tyskland om inget retursystem i enlighet med gemenskapslagstiftningen införts före den 1 oktober 2003.

(1) EGT C 11 E, 15.1.2004, s. 192.

(2) EGT L 365, 31.12.1994.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/268

(2004/C 33 E/279)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2529/03

från David Bowe (PSE) till kommissionen

(29 juli 2003)

Ämne: Piercing

Anser kommissionen det vara nödvändigt att lägga fram förslag till gemensamma miniminormer för beviljandet av licens och för drift av företag som erbjuder tatueringstjänster och piercing inom EU i avsikt att skydda allmänhetens hälsa och undvika sådana tragedier som Daniel Hindles död nyligen i Sheffield i Förenade kungariket? Om så inte är fallet, varför inte?

Svar från David Byrne på kommissionens vägnar

(29 augusti 2003)

Kommissionen är medveten om de hälsorisker som tatueringar och piercing medför.

En rad medlemsstater (bland annat Förenade kungariket) har nyligen vidtagit nationella åtgärder för säkerhet och hygien i samband med tatuering och piercing. Som parlamentsledamoten noterar finns det inga harmoniserade EU-åtgärder eller EU-standarder på området.

För att säkerställa en varaktig och enhetlig hög nivå på skyddet av konsumenternas hälsa har kommissionen tagit initiativ till att samla in och granska all information som behövs när det gäller säkerhet i samband med tatuering och piercing. Denna verksamhet utförs inom det nyligen upprättade europeiska systemet för information om kemiska risker (European Information System on the Exposure of Consumers to chemicals from products/articles project, Eis-Chemrisks) och består av en serie tematiska möten och workshops för forskare och tekniska experter på området. Man håller nu på att samla in information särskilt om kemikalieslag och säkerhetsuppgifter till stöd för deras användning vid tatuering, nationella bestämmelser om tatuering och piercing såväl inom som utanför EU, rapporterade negativa hälsoeffekter av tatuering och piercing, krav och metoder som rör hygien samt krav på yrkesutbildning.

Kommissionen har nyligen publicerat tre arbetsdokument från denna verksamhet: en översyn av publicerade rapporter om negativa hälsoeffekter av tatuering och piercing, en översyn av lagstiftningen om tatuering och piercing såväl inom som utanför EU samt protokollet från en vetenskaplig workshop på detta tema som hölls den 5-6 maj 2003 i Ispra i Italien (1).

De tekniska experter som deltar i verksamheten förväntas kunna avsluta arbetet med dokumenten inom kort. Kommissionen tänker lägga fram dessa för sina vetenskapliga kommittéer innan man överväger behovet att ytterligare åtgärder.

Kommissionen har också beställt en separat undersökning om särskilda renhetskrav avseende de metallegeringar som finns i piercingsmycket, särskilt när det gäller deras nickelhalt och potential att framkalla hudallergier (allergisk kontaktdermatit). Undersökningen har lagts fram för utvärdering av Vetenskapliga kommittén för toxicitet, ekotoxicitet och miljön. Kommissionen kommer att överväga att vidta ytterligare åtgärder på grundval av yttrandet från denna kommitté.

(1) http://europa.eu.int/comm/consumers/cons_safe/news/eis_tattoo_proc_052003_en.pdf http://europa.eu.int/comm/consumers/cons_safe/news/eis_tattoo_risk_052003_en.pdf http://europa.eu.int/comm/consumers/cons_safe/news/eis_tattoo_reg_052003_en.pdf

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/269

(2004/C 33 E/280)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2534/03

från Margrietus van den Berg (PSE) till kommissionen

(29 juli 2003)

Ämne: Problematiken med ”gränselever”

Sedan en längre tid har Nederländernas gränskommuner haft barn från nederländska familjer som flyttat över gränsen till Tyskland och gått (eller fortsatt gå) i grundskola i Nederländerna och vice versa. I grundskolan De Biezenkamp i Beek (Ubbergen) handlar det exempelvis om 33 barn bland sammanlagt 800 grundskolelever. I kommunen Losser rör det sig om 35 elever och i Groesbeek om 19. Maastrichts kommun har 200 elever från Belgien.

Kommunerna får ingen ersättning från staten för dessa ”gränselever”, eftersom fördelningen av kommunala anslag till lokaliteter för primärundervisningen sker utgående från antalet personer i åldrarna 0-19 år som är bosatta i kommunen.

Helt nyligen (den 2 juni 2003) har det utkommit en undersökningsrapport, även på beställning av provinserna Gelderland och Overijssel och Euregio. Undersökningen handlade om utflyttningen från Nederländerna till Tyskland. För närvarande är omkring 18 500 nederländska medborgare bosatta i gränstrakterna på tyska sidan. Detta antal förväntas under perioden 2003-2007 komma att öka med mellan 20 000 och 40 000.

Om den ovannämnda ökningen skulle ställas i direkt relation till det nuvarande antalet elever i till exempel grundskolan De Biezenkamp innebär detta att antalet ”gränselever” i denna skola under perioden fram till 2007 ytterligare kommer att öka med mellan 30 och 60. Här ser vi ytterligare en anledning till varför det måste nås en lösning på frågan om kostnaderna för de utrymmen denna ökning kommer att ställa kvar på.

Enligt min syn på saken är gränsregionerna ett slags ”försöksplatser” för det nya Europa. Det är just i dessa områden som den europeiska integrationen kan bära frukt tack vare samarbete i undervisningsfrågor.

Anser kommissionen att det måste vidtas åtgärder för att merkostnader av ovannämnda slag skall kunna kompenseras?

Anser kommissionen det skulle gå för sig att sporra medlemsstaterna att vidta sådana åtgärder och, mera allmänt, att underlätta samarbetet mellan gränsregionerna och ge det en mera permanent karaktär?

Svar från Viviane Reding på kommissionens vägnar

(27 augusti 2003)

Kommissionen förstår de betänkligheter som parlamentsledamoten har när det gäller infrastrukturkostnaderna för elever som är bosatta i en gränsregion i ett land och går i skola i ett grannland. Främjandet av rörlighet för elever och studerande har en central ställning i EU:s utbildningspolitik.

De nationella utbildningssystemens organisation och finansiering är dock inte ett område där EU har befogenhet att agera. I artikel 149 i EG-fördraget fastställs tydligt att ”gemenskapen skall bidra till utvecklingen av en utbildning av god kvalitet genom att främja samarbetet mella medlemsstaterna […] samtidigt som gemenskapen fullt ut skall respektera medlemsstaternas ansvar för undervisningens innehåll och utbildningssystemens organisation”. Kommissionen har därför inte befogenhet att behandla frågan om kostnaderna för sådana ”gränselever”.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/270

(2004/C 33 E/281)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2560/03

från Roberta Angelilli (UEN) till kommissionen

(4 augusti 2003)

Ämne: Anslag för konsthantverk

Enligt en nyligen genomförd enkät i Italien har det visat sig att Italien är det land som har flest hantverksföretag och sysselsatta inom denna sektor i EU. Hantverkssektorn, som omfattar ca 1,5 miljoner verksamma företag och över 3 miljoner anställda, är en av de bärande sektorerna i den italienska ekonomin och står för ca 15 procent av hela BNP. Trots att hantverkssektorn är av avgörande betydelse i alla länder i EU finns det än i dag ingen enhetlig lagstiftning på detta område. Det räcker att titta på de bestämmelser som gäller i Frankrike och Italien i förhållande till de som gäller i Tyskland och Österrike.

Tendensen att harmonisera ekonomins olika sektorer resulterar endast i ett stärkande och en reglering av små och medelstora företag i allmänhet, varvid hantverksföretagen försummas. Det iordningställs ingen ad hoc-politik för denna sektor trots att den utgör produktionsbasen för större delen av företagen i EU. Det har hittills heller inte gjorts någon heltäckande studie av hantverksföretagen i EU och det finns ingen definition av ”europeiskt hantverksföretag”.

Likväl är hantverkssektorn ett uttryck för de olika kulturerna inom EU och den borde därför skyddas och främjas i alla dess former.

Kan kommissionen således besvara följande frågor:

1.	Finns det anslag för att finansiera konsthantverkssektorn?

2.	Finns det några anbudsinfordringar för skapande av konstföremål för utsmyckningar i städerna?

3.	Planeras det några internationella evenemang som omfattar konsthantverk?

4.	Hur ser det allmänna läget ut?

Svar från Viviane Reding på kommissionens vägnar

(5 september 2003)

Kommissionen kan stödja konsthantverksinitiativ inom ramen för programmet Kultur 2000, som är Europeiska unionens enda instrument för finansiering och program för kultursamarbete. Särskilt genom sitt stöd till kulturarv och bildkonst främjar programmet Kultur 2000 konstnärligt skapande, med tonvikt på stöd till ungdomar och socialt missgynnade personer samt på kulturell mångfald. Det finns inte något gemenskapsprogram särskilt för konsthantverk, utan stöd till kulturarv och bildkonst finanseras helt inom ramen för Kultur 2000.

Parlamentsledamoten kan finna ytterligare information om programmet på följande webbplats: http://europa.eu.int/comm/culture/eac/indexfr.htlm

Kommissionen finansierar även projektet Prodecom inom ramen för ramprogrammet Euromed Héritage II Syftet med detta projekt är att man genom att märka produkterna med beteckningen ”lokal kulturprodukt” (produit culturel de développement) kan göra originalprodukter av hög kvalitet bättre kända och härigenom främja kulturarvet inom konst och hantverk i Europa-Medelhavsområdet. Detta projekt är på sikt avsett att underlätta avsättningen av dessa hantverksprodukter i Europa och resten av världen. Samordningen av projektet sköts av Chambre des Beaux Arts de Méditerranée (1).

2.	Kommissionen känner inte till några anbudsinfordringar för skapande av konstföremål för utsmyckning av städerna.

Kommissionen har inte planer på några internationella evenemang som omfattar konsthantverk. Däremot fick internationella evenemang stöd 2002 inom ramen för Kultur 2000. Kommissionen hänvisar parlamentsledamoten till ovan nämnda webbplats, där man presenterar alla projekt som samfinansierats av Kultur 2000.

Kommissionen delar den uppfattning som uttryckts av parlamentsledamoten, dvs. att då det inte finns någon definition av begreppet ”europeiskt hantverksföretag” är det ofta svårt att göra en heltäckande uppskattning av i vilken utsträckning hantverkssektorn bidrar till den europeiska ekonomin. En undersökning har redan genomförts för att fastställa en metod för den statistiska definition av ett litet företag av hantverkskaraktär vilken skulle göra det möjligt för kommissionen att få tillgång till jämförbara och exaktare statistiska uppgifter.

Parlamentsledamoten kan finna ytterligare information om undersökningen på följande webbplats:http://europa.eu.int/comm/enterprise/entrepreneurship/craft/craft-studies/methodology-craftstatistics.htm

Det är uteslutande medlemsstaternas ansvar att bedöma det allmänna läget i sektorn, men eftersom kommissionen är medveten om behovet av att lyfta fram kvaliteten på hantverksprodukter, har den genomfört en undersökning i syfte att kartlägga hantverksyrkena i Europa. Undersökningen omfattar även en rad rekommendationer för strategier för främjande av hantverksprodukter, allt från sätt att bevara och överföra yrkesskicklighet och kunskaper till främjande av tillgång till nationella och internationella marknader med hjälp av elektronisk handel.

Slutrapporten från undersökningen återfinns på Internet: http://europa.eu.int/comm/enterprise/entrepreneurship/craft/craft-studies/methodology-craftstatistics.htm

Kommissionen ägnar sig fortfarande åt denna fråga och planerar en förberedande undersökning för att bedöma om det är möjligt att skapa ett gemenskapsinstrument för främjande av typiska produkter — däribland hantverksprodukter, men inte jordbruksprodukter — tillverkade av europeiska småföretag.

(1) 59, rue Cambronne — 75015 Paris. — ch.beaux.arts@wanadoo.fr.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/272

(2004/C 33 E/282)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2570/03

från Maurizio Turco (NI) till kommissionen

(6 augusti 2003)

Ämne: Förbundsrepubliken Tyskland drar obligatoriskt av kyrkoskatt på arbetslöshetsersättningarna till arbetslösa som inte hör till kyrkan

Är nedanstående omständigheter bekanta för kommissionen? Om så är fallet: har kommissionen tagit några initiativ och i så fall vilka?

—	I Tyskland dras det av stora summor i form av kyrkoskatt på arbetslöshetsersättningarna till arbetslösa som inte hör till kyrkan, så att de blir tvungna att ekonomiskt stödja en organisation som de inte är medlemmar i.

—	Detta ställer sig så mycket mera absurt som det enligt Tysklands grundlag är uttryckligen förbjudet att någon skall lida skada eller förfång för att han eller hon inte är medlem av något religiöst samfund.

—

Denna obligatoriska uppbörd av kyrkoskatt från konfessionslösa arbetslösa innebär ett brott mot följande stadganden i Tysklands grundlag:

a)	artikel 3 första och tredje strecksatsen i grundlagen enligt vilka ingen får vidkännas fördel eller nackdel på grundval av sin livsåskådning eller religion,

b)	artikel 4 första strecksatsen där det stadgas att trosfriheten, samvetsfriheten och friheten att bekänna sig till någon livsåskådning eller religion är okränkbara,

c)	artikel 33 där det stadfästs att neutralitet i religiösa frågor är en grundläggande skyldighet för staten.

—

Förbundsrepubliken Tysklands författningsdomstol har förklarat att konfessionslösa arbetslösa dock kan åläggas betala kyrkoskatt, så länge som en klar majoritet av löntagarna hör till kyrkan. Man kan dock konstatera att, enligt ett utslag den 8 november 2001 från förbundsrepublikens socialdomstol (Bundessozialgericht), 49 procent av Tysklands yrkesverksamma befolkning inte betalat någon kyrkoskatt för 1999.

De föreskrifter som relaterats ovan strider mot

—	den grundlagsfästa religionsfriheten,

—	principen om likabehandling och om statens skyldighet att vara neutral,

— principen om åtskillnad mellan kyrka och stat.

Är ovanstående omständigheter bekanta för kommissionen? Om så är fallet: har kommissionen tagit några initiativ och i så fall vilka?

Tycker inte kommissionen att det ovansagda strider mot gemenskapens regelverk?

Om det inte går att finna en lösning på denna situation: vilka formella initiativ kunde unionen då ta mot Tyskland för att principen om religionsfrihet skall respekteras?

Svar avgivet på kommissionens vägnar av Frits Bolkestein

(15 september 2003)

Frågan ingår inte i gemenskapens befogenheter.

6.2.2004

Europeiska unionens officiella tidning

CE 33/273

(2004/C 33 E/283)

SKRIFTLIG FRÅGA E-2580/03

från Erik Meijer (GUE/NGL) till kommissionen

(6 augusti 2003)

Ämne: Produktionen av falska eurosedlar förväntas öka i glest befolkade länder där euron är parallell valuta

1.	Kan kommissionen bekräfta att produktionen av falska pengar inom euroområdet hittills varit koncentrerad till glest befolkade områden i Frankrike och Spanien och fram till i dag vållat skador på 16 miljoner euro för medborgarna och näringslivet?

2.	Leder den nya tekniken, såsom datorskrivare i stället för offsettryckpressar, till större möjligheter att producera sådana falska sedlar som är svåra att skilja från de äkta, trots vattenstämplar, hologram och metalltrådar?

3.	Hur förhåller sig förfalskningarna av euro nu till förfalskningarna av den andra vitt utbredda valutan, nämligen den amerikanska dollarn? Håller antalet förfalskningar av euro på att öka till samma nivå som förfalskningarna av dollar?

Delar kommissionen de farhågor som yppats inom Europol, nämligen att kombinationen av ett utvidgat EU med inre gränser som lätt kan överskridas och en allt viktigare roll för euron som parallell valuta i stater med låga inkomster och hög arbetslöshet skapar ökade risker för att produktionen av falska pengar i glest befolkade områden och transporterna av dem till tätbefolkade områden kraftigt kommer att öka i framtiden?

5.	Hur avser kommissionen i framtiden erbjuda medborgarna och näringslivet ett tillräckligt skydd mot risken att de utan att veta om det kommer över sedlar, som inte har det värde som man trott att de haft när man tagit emot dem?

Källa: den nederländska dagstidningen ”Rotterdams Dagblad” av den 18 juli 2003.

Svar avgivet på kommissionens vägnar av Schreyer

(18 september 2003)

Kommissionen håller på att inhämta de upplysningar som behövs för att kunna besvara frågan. Den kommer att vidarebefordra dessa så snart som möjligt.

		ISSN 1725-2504
Europeiska unionens officiella tidning		C 33E

Svensk utgåva	Meddelanden och upplysningar	47 årgången 6 februari 2004