Inledning

HISTORIK

Nicefördraget, som antogs vid Europeiska rådets möte i Nice den 11 december 2000 av stats- och regeringscheferna och undertecknades den 26 februari 2001, är resultatet av elva månaders förhandlingar inom den regeringskonferens som inleddes i februari 2000. Det trädde i kraft den 1 februari 2003 efter att ha ratificerats av de femton EU-medlemsländerna i enlighet med deras konstitutionella bestämmelser.

I Amsterdamfördragets protokoll om institutionerna inför en utvidgning av Europeiska unionen angavs uttryckligen att en sådan regeringskonferens skulle sammankallas.

Redan i detta protokoll fastställdes att "Minst ett år innan antalet medlemsstater i Europeiska unionen överstiger tjugo skall en ny regeringskonferens sammankallas för att utföra en grundlig översyn av de bestämmelser i fördragen som rör kommissionens sammansättning och institutionernas funktionssätt". Tre medlemsländer - Belgien, Frankrike och Italien - såg sig också föranlåtna att lägga fram en förklaring där de framhöll att en förstärkning av institutionerna är en "nödvändig förutsättning för att de första anslutningsförhandlingarna skall kunna slutföras".

Vid Europeiska rådet i Köln (juni 1999) bekräftades behovet av att sammankalla en regeringskonferens för att lösa de institutionella frågor som inte kunde lösas i Amsterdam och som måste avgöras före utvidgningen.

Vid Europeiska rådet i Helsingfors (december 1999) bekräftades detta och man beslutade att man under konferensen skulle behandla kommissionens storlek och sammansättning, vägningen av röster i rådet, en utökning av omröstningarna med kvalificerad majoritet i rådet och andra ändringar i fördragen beträffande EU-institutionerna som kommer upp i samband med ovannämnda frågor och vid genomförandet av Amsterdamfördraget.

I slutsatserna talas också om möjligheten att senare lägga till nya punkter på dagordningen.

Det gjordes sedan vid Europeiska rådet i Feira (juni 2000) där man beslutade att man under regeringskonferensen även bör behandla ett fördjupat samarbete.

Regeringskonferensens förberedande arbete påbörjades i oktober 1999 då en expertgrupp på hög nivå, med Jean-Luc Dehaene som ordförande, på kommissionens begäran utarbetade en rapport om utvidgningens institutionella följder. Som en uppföljning till denna rapport lämnade kommissionen den 26 januari 2000 sitt yttrande Institutionella reformer - En förutsättning för utvidgningen.

Efter samråd med kommissionen och Europaparlamentet, vilkas yttranden är en förutsättning för att sammankalla en regeringskonferens (enligt artikel 48 i EG-fördraget) inleddes den 14 februari 2000 konferensen med företrädare för medlemsländernas regeringar under det portugisiska ordförandeskapet. Från juli 2000 arbetade regeringskonferensen under det franska ordförandeskapet.

NICEFÖRDRAGETS MÅL

Den regeringskonferens som utmynnade i Nicefördraget hade ett mycket tydligt uppdrag som innebar att förbereda Europeiska unionen för utvidgningen genom att revidera fördraget på fyra centrala punkter:

• Kommissionens sammansättning och antalet ledamöter.
• Vägningen av rösterna i ministerrådet.
• Utökat beslutande med kvalificerad majoritet.
• Stärkt samarbete på en rad områden.

NICEFÖRDRAGETS STRUKTUR

Nicefördraget består av två delar och fyra protokoll. Regeringskonferensen antog även 24 förklaringar och noterade tre förklaringar från olika medlemsländer, som bifogats slutakten.

Första delen innehåller ändringar i sak. Det är följande sex artiklar:

• Artikel 1, som rör ändringarna i Fördraget om Europeiska unionen:- allvarliga brott mot EU:s grundläggande principer,- den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP),- internationella avtal,- förstärkt samarbete,- straffrättsligt samarbete.
• Artikel 2, som rör ändringarna i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen:- utökad tillämpning av omröstning med kvalificerad majoritet,- inrättande av en kommitté för socialt skydd,- regler och villkor för Europaparlamentets ledamöter och för politiska partier på europeisk nivå,- kommissionen (sammansättning och ordförandens roll),- övriga institutioner (EG-domstolen, revisionsrätten, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, Regionkommittén),- Europeiska investeringsbanken,- namnet Europeiska unionens officiella tidning.
• Artikel 3, som rör ändringarna i Fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom-fördraget).
• Artikel 4, som rör ändringarna i Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG-fördraget).
• Artikel 5, som rör ändringarna i protokollet om stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken.
• Artikel 6, som rör ändringarna i protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier.

Andra delen innehåller ändringar av övergångsbestämmelser och slutbestämmelser och omfattar artiklarna 7 till 13.

Dessutom har fyra protokoll bifogats fördraget:

• Protokollet om utvidgningen av Europeiska unionen om Europaparlamentets sammansättning, kommissionens sammansättning och vägning av röster i rådet.
• Protokollet om EG-domstolen och förstainstansrättens stadga.
• Protokollet om de ekonomiska följderna av att EKSG-fördraget upphör att gälla.
• Protokollet om artikel 67 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (administrativt samarbete mellan medlemsländernas förvaltningar i fråga om "visering, asyl, invandring och annan politik som rör fri rörlighet för personer").

NICEFÖRDRAGETS RESULTAT

Den institutionella reform som genomfördes i Nice betecknades som ett tekniskt initiativ av begränsad betydelse. Fördraget vänder knappast upp och ner på den institutionella jämvikten utan innebär snarare justeringar enligt två huvudlinjer: dels frågan om institutionernas sammansättning och funktionssätt, dels det förstärkta samarbetet. Utöver diskussionerna om reformen av institutionerna diskuterades även några mer ovanliga frågor som inte rörde institutionerna.

Av tydlighetsskäl har denna handledning till Nicefördraget delats in i tre kapitel som omfattar de viktigaste nyheterna.

Institutionella frågor

• Europeiska unionens råd och den nya vägningen av röster i rådet: justering av medlemsländernas viktning till förmån för länder med större folkmängd och ny fördelning av rösterna för 25 och senare 27 medlemsländer.
• Europeiska kommissionen: ändring av kommissionens sammansättning, förstärkta befogenheter för ordförande och ändring av metoden för hur kommissionen utses.
• Rättssystemet: ny fördelning av befogenheterna mellan de två instanserna (EG-domstolen och förstainstansrätten) och möjlighet att inrätta specialavdelningar.
• Övriga institutioner:Europaparlamentet: utvidgning av medbeslutandeförfarandet och ändring av det antal ledamöter som varje nuvarande och kommande medlemsland ska tilldelas. Revisionsrätten, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: sammansättning och utnämning av ledamöter.

Beslutsprocessen

• Förstärkt samarbete: Nicefördraget medförde ett smidigare system för ett förstärkt samarbete (mindre stränga villkor, upphävande av vetorätten och utvidgning av berörda områden).
• Omröstning med kvalificerad majoritet: utvidgning av omröstning med kvalificerad majoritet för ett trettiotal nya avdelningar, som kommer att omfattas av denna beslutsmetod.

Övriga reformer

Här ingår vissa tematiska bestämmelser som avser grundläggande rättigheter, säkerhet och försvar, straffrättsligt samarbete, regler för de europeiska politiska partierna samt ett antal bestämmelser i förklaringar och protokoll som bifogats fördraget.

EFTER NICEFÖRDRAGET - FORTSATT INSTITUTIONELL REFORM

Förklaringen om unionens framtid

I en förklaring om unionens framtid, som bifogats Nicefördraget, efterlyste regeringskonferensen en både fördjupad och bredare debatt om Europeiska unionens framtid. I debatten skulle de nationella parlamenten, den allmänna opinionen samt kandidatländerna behandlas och den skulle leda till att en ny regeringskonferens sammankallades 2004.

I debatten skulle fyra centrala frågor särskilt behandlas:

• En mer exakt avgränsning av EU:s och medlemsländernas behörighet.
• Vilken ställning Europeiska unionens stadga om de grundläggande friheterna bör ha.
• En förenkling av fördragen.
• De nationella parlamentens roll i den europeiska strukturen.

Laekenförklaringen (december 2001)

Vid sitt möte i Laeken i december 2001 presenterade Europeiska rådet den metod som valts för att genomföra reformen (att sammankalla ett konvent), lade fram tidsplanen och fastställde innehållet i debatten genom att ställa ett stort antal frågor om Europeiska unionens framtid.

Konventet

I enlighet med Laekenförklaringen valde man att använda modellen med ett konvent för att förbereda nästa regeringskonferens. Konventets arbete inspirerades av det konvent som utarbetade stadgan om de grundläggande rättigheterna och det bestod av företrädare för nationella regeringar och parlament från medlemsländerna och kandidatländerna samt företrädare för Europaparlamentet och kommissionen. Det första sammanträdet hölls den 28 februari 2002 och arbetet slutfördes efter 17 månaders diskussioner.

Konventet utarbetade ett utkast till fördrag om upprättande av en konstitution för Europa, som lades fram av konventets ordförande Valéry Giscard d'Estaing i samband med Europeiska rådet i Thessaloniki. Konventet avslutade sitt arbete i juli 2003.

Regeringskonferensen och utkastet till konstitution

Konventets arbete resulterade i ett utkast till en konstitution, som blev föremål för förhandlingar under den regeringskonferens som inleddes i oktober 2003. Denna regeringskonferens ledde i sin tur till en politisk överenskommelse som slöts den 18 juni 2004. Utkastet till konstitution lades fram för stats- och regeringscheferna, som undertecknade det den 29 oktober 2004.

För att konstitutionsfördraget skulle kunna träda i kraft skulle det som ett sista led ha ratificerats av alla medlemsländerna, enligt deras respektive författning, antingen genom beslut i parlamentet eller genom en folkomröstning.

Eftersom några medlemsländer inte ville ratificera konstitutionen, bestämde EU:s stats- och regeringschefer vid Europeiska rådets möte den 16-17 juni 2005 att inleda en period av eftertanke om EU:s framtid.

Lissabonfördraget

Vid Europeiska rådets möte den 21-22 juni 2007 enades EU:s ledare om en kompromiss. De beslutade att sammankalla en regeringskonferens för att utarbeta och anta, inte längre en konstitution, utan ett ändringsfördrag för EU. Den slutliga fördragstexten som utarbetats av regeringskonferensen antogs under Europeiska rådets informella möte i Lissabon den 18 och 19 oktober. Lissabonfördraget undertecknades av medlemsstaterna den13 december 2007.

Nicefördraget i dess lydelse enligt anslutningsakterna

När Nicefördraget utarbetades visste man inte när och i vilken ordning kandidatländerna skulle anslutas till EU. Därför nöjde man sig med att i Nicefördraget fastställa principerna för hur kommissionens sammansättning och definitionen av begreppet kvalificerad majoritet i rådet skulle utvecklas, samt med vilka metoder det skulle ske. I enlighet med det protokoll om utvidgningen och de förklaringar som bifogats till fördraget har alltså det antal platser i Europaparlamentet som tilldelas de nya medlemsländerna, det antal röster som tilldelas dem inom rådet samt den tröskel för att uppnå kvalificerad majoritet som ska tillämpas i framtiden stadgats i deras respektive anslutningsfördrag. I anslutningsfördraget för de tio nya medlemsländerna som undertecknades i Aten den 16 april 2003 och i anslutningsfördraget för Rumänien och Bulgarien som undertecknades i Luxemburg den 25 april 2005 anges följaktligen vad som ska gälla. Sedan den 1 januari 2007 bygger alltså unionen på EU- och EG-fördragen i deras senaste lydelse enligt fördragen i Nice, Aten och Luxemburg.

Senast ändrat den 21.01.2007