Ordlista till sammanfattningarna

SCHENGEN (AVTAL OCH KONVENTION)

Schengenavtalet undertecknades den 14 juni 1985 av Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Tyskland. Länderna enades därmed om att gradvis avlägsna gränskontrollerna vid sina inre gränser och införa fri rörlighet för alla medborgare i de undertecknande länderna, övriga EU-medlemsstater och vissa länder utanför EU.

Schengenkonventionen kompletterar avtalet och fastställer tillämpningsvillkor och garantier för att upprätta ett område utan inre gränskontroller. Konventionen undertecknades av samma fem länder den 19 juni 1990 och trädde i kraft 1995. Schengenavtalet och Schengenkonventionen, samt tillhörande avtal och regler, utgör tillsammans ”Schengenregelverket”, som sedan 1999 ingår i EU:s regelverk och har blivit en del av EU:s lagstiftning. Lissabonfördraget har gjort ”området utan inre gränser med fri rörlighet för personer” till ett EU-mål.

I dag ingår 26 europeiska länder, däribland 22 av EU:s 27 medlemsstater, i Schengenområdet.

Bulgarien, Kroatien, Cypern och Rumänien ingår också, i enlighet med sina respektive anslutningsakter, i Schengenområdet, men kontrollerna vid deras inre gränser har ännu inte upphävts.

Irland är den enda medlemsstaten som inte ingår i Schengenområdet. Även om landet deltar i polissamarbetet och det straffrättsliga samarbetet inom ramen för Schengen är det inte en del av området utan inre gränskontroller och det upprätthåller gränskontroller med Schengenländerna.

Ytterligare fyra länder, Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz, är också associerade till Schengenregelverket genom sina respektive Schengenassocieringsavtal med EU och är därför också en del av Schengenområdet.

EU-kandidatländerna måste godta hela Schengenregelverket när de går med i EU. Gränskontroller vid de inre gränserna upphävs dock först (genom enhälligt rådsbeslut) efter en utvärdering som

SE ÄVEN: