3) sammanfattning

Införandet av euron den 1 januari 1999 var en stor framgång i den europeiska integrationsprocessen. Samtidigt innebär det nya utmaningar, eftersom de ekonomiska och sociala förhållandena i de olika medlemsländerna i högre grad kommer att påverkas av den ekonomiska utvecklingen och politiken i de övriga medlemsländerna. För att den ekonomiska och monetära unionen ska bli en varaktig framgång kommer det att krävas att alla ekonomisk-politiska aktörer, inklusive arbetsmarknadens parter, visar disciplin och att samordningen av den ekonomiska politiken fördjupas och förstärks. En ny institutionell ram som främjar tillväxt, sysselsättning och prisstabilitet har inrättats liksom förstärkta övervaknings- och samordningsförfaranden. Nu återstår att genomföra dessa på ett bra sätt.

Sedan sommaren 1998 har den ekonomiska återhämtningen mattats av på grund av den världsomfattande krisen. Tack vare sunda ekonomiska fundament och en förtroendeskapande ekonomisk politik förväntas den ekonomiska aktiviteten återhämta sig och ta fart och, om inflationen är låg, passera sin potentiella nivå år 2000. Även om sysselsättningsgraden fortfarande är ganska låg har det skapats nya arbetstillfällen i snabbare takt än tidigare, och i slutet av 1998 sjönk arbetslösheten till under 10 %. Det är de länder som fört en sund makroekonomisk politik och samtidigt genomfört strukturella reformer som i störst utsträckning har lyckats förbättra sitt sysselsättningsläge. Det är nödvändigt att investera i infrastruktur och yrkesutbildning för att stimulera utvecklingen av de högteknologiska sektorerna i ekonomin.

En hög och hållbar tillväxt och sysselsättning på medellång sikt ska uppnås genom en övergripande och sammanhållen strategi som omfattar följande tre aspekter:

• En sund makroekonomisk politik som respekterar prisstabiliteten och som full ut samordnas med fastställandet av lönenivåer.
• Åtgärder för att förbättra arbetsmarknadens övergripande funktionssätt.
• Ekonomiska reformer som ökar varu-, tjänste- och kapitalmarknadernas effektivitet och flexibilitet.

Alla ekonomisk-politiska aktörer ansvarar för denna strategi så att en självbärande, icke-inflatorisk och investeringsstödd tillväxt kan uppnås. Alla aktörer bör verka för att EU får en lämplig löneutveckling, sunda offentliga finanser, ekonomiska reformer och en stabilitetsinriktad penningpolitik. I den europeiska sysselsättningspakten () bör den process definieras vars syfte är att få alla politiska aktörer att delta i en dialog för att uppnå det centrala ekonomiska och sociala målet för unionen, dvs. hög sysselsättning inom ramen för en stark och varaktig tillväxt på medellång sikt. Ett sådant projekt kräver givetvis samordning både på nationell och på europeisk nivå. På europeisk nivå bör även dialogen mellan kommissionen, rådet, ECB och arbetsmarknadens parter stärkas.

En makroekonomisk politik som gynnar tillväxt, sysselsättning och stabilitet i euroområdet bör omfatta åtaganden om finanspolitik, löneutveckling och strukturpolitik. Konsolideringen av de offentliga finanserna bör fortsätta. Detta kommer att skapa det nödvändiga utrymmet för att bemöta en eventuell negativ konjunkturutveckling, minska de offentliga finansernas sårbarhet för stigande räntor, göra offentliga utgifter och skatter mer tillväxt- och sysselsättningsvänliga och hjälpa länderna att börja planera för de långsiktiga konsekvenser som en åldrande befolkning kommer att få för de offentliga finanserna. Medlemsländerna bör därför

• förbättra sina offentliga finanser genom återhållsamhet med utgifterna snarare än skattehöjningar,
• se till att de offentliga finanserna är effektiva (reformera pensionssystemen, investera i humankapital, minska det totala skattetrycket och öka skattesamordningen inom EU).

De länder som ännu står utanför eurosamarbetet bör anpassa sin penning- och finanspolitik så att konvergensen upprätthålls och/eller förbättras när det gäller inflationen och de offentliga finanserna inför antagandet av euron. Grekland och Danmark som deltar i den nya växelkursmekanismen (ERM 2) måste till fullo respektera växelkurskriteriet.

Euroområdet har ett ansvar på global nivå och måste tala med en röst och företrädas på ett effektivt sätt.

När det gäller den ekonomiska situationen i varje medlemsland måste de svaga punkterna hittas och en lämplig (makroekonomisk och strukturell) politik sökas för att hantera dem. Situationen i de olika länderna ser ut på följande sätt:

Den ekonomiska tillväxten i Belgien kommer under 1999 att minska till ungefär sin trendmässiga nivå, men bör ändå vara tillräcklig för att minska arbetslösheten.

Den ekonomiska tillväxttakten i Danmark kommer troligen att sjunka under 1999, eftersom den ekonomiska aktiviteten ligger nära kapacitetstaket och som en följd av statliga kontra-cykliska åtgärder. Arbetslösheten kommer sannolikt att stabiliseras på sin nuvarande nivå.

Den ekonomiska avmattningen i Tyskland är omfattande. Det beror på att landets ekonomi är känsligare för en svagare världshandel samt på vissa specifika inhemska faktorer (såsom krisen inom byggsektorn). Detta kan leda till att trenden med minskande arbetslöshet bryts.

Den ekonomiska tillväxten i Grekland har varit snabb de senaste åren och en eventuell avmattning under 1999 kommer sannolikt att vara måttlig. Arbetslösheten förväntas minska gradvis.

Tillväxten i den spanska ekonomin förväntas fortsätta, även om den blir något lägre än under de föregående åren. Ännu en betydande minskning av den fortfarande mycket höga arbetslösheten förväntas ske.

Den ekonomiska tillväxten i Frankrike kommer under 1999 att avta till ungefär sitt trendmässiga värde. Arbetslösheten förväntas minska ytterligare, om än i långsammare takt.

Tillväxten i Irlands ekonomi förväntas vara fortsatt mycket snabb under 1999, dock inte riktigt lika snabb som under de två föregående åren. Arbetslösheten bör minska ytterligare i avsevärd takt.

Den ekonomiska tillväxten i Italien är dämpad, eftersom både inhemsk och utländsk efterfrågan saknar styrka, och det har ännu inte skett någon betydande minskning av arbetslösheten.

Den ekonomiska aktiviteten i Luxemburg är lägre än 1998. Sysselsättningsgraden är mycket hög.

Efter flera år med snabb ekonomisk tillväxt i Nederländerna mattas den av under 1999. Den låga arbetslösheten kommer sannolikt att sjunka ytterligare.

Läget i Österrike är jämförbart med läget i Nederländerna.

Den ekonomiska tillväxten i Portugal kommer att mattas av, men den kommer att ligga kvar nära sitt trendmässiga värde och arbetslösheten bör därför minska ytterligare.

Trots en avmattning av den finska ekonomin väntas arbetslösheten fortsätta att minska under 1999.

Läget i Sverige är jämförbart med läget i Finland.

Tillväxten i Storbritannien under 1999 kommer att minska samtidigt som arbetslösheten ökar successivt.

När det gäller finanspolitiken har medlemsländernas åtgärder inom ramen för stabilitetspakten fått positiva effekter i Danmark, Irland och Sverige. Huvuddelen av medlemsländerna måste dock vara försiktiga i sin finanspolitik (Belgien, Tyskland, Grekland, Spanien, Frankrike, Italien och Portugal). Övriga länder bör lägga tyngdpunkten på en systematisk kontroll av sina utgifter för att behålla den övergripande balansen i sina offentliga finanser. De första tecknen på en åldrande befolkning börjar visa sig i vissa medlemsländer (Finland), vilket innebär att pensionernas andel av de sociala utgifterna måste anpassas.

Genomförandet av den inre marknadens direktiv tycks vara problemfyllt i flertalet medlemsländer (Belgien, Grekland, Spanien, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Österrike, Portugal och Storbritannien). Flera medlemsländer tycks tveka att genomföra avregleringspolitiken fullt ut inom vissa områden, till exempel telekommunikationer, transporter, posttjänster och energi. Dessa länder måste fortsätta och intensifiera sina ansträngningar.

I Tyskland, Grekland, Frankrike, Italien, Österrike, Portugal och Storbritannien behövs insatser på innovationsområdet, och medlemsländerna måste minska den byråkrati som försvårar etableringen av nya företag.

Vissa medlemsländer (Spanien, Luxemburg, Portugal, Italien, Irland och Frankrike) måste anpassa sin nationella lagstiftning ytterligare för att uppfylla EU:s krav i fråga om konkurrenslagstiftning.

När det gäller sysselsättningsnivåerna i EU har Storbritannien de mest lovande resultaten. Detta tack vare ett stort mått av flexibilitet i sysselsättningspolitiken. Sysselsättningsgraden i Belgien, Grekland, Frankrike och Italien är mycket låg och i Spanien utomordentligt låg. Det tycks vara nödvändigt att inrätta utbildningsprogram inriktade på långtidsarbetslösa och integreringen av dessa i arbetslivet. Sådana åtgärder måste kombineras med inkomstskattelättnader för att stimulera människors deltagande i arbetslivet.