Regelverk för elektronisk kommunikation
I syfte att öppna marknaden för telekommunikation för konkurrens har Europeiska unionen (EU) antagit ett regelverk som gäller elektronisk kommunikation i linje med den tekniska utvecklingen och marknadens krav.
SAMMANFATTNING
Detta ”ramdirektiv” syftar i första hand till
|
— |
att stärka konkurrensen inom sektorn för elektronisk kommunikation,
|
|
— |
stimulera investering, och
|
|
— |
främja valfrihet för konsumenterna och ge dem möjlighet att dra nytta av innovativa tjänster, kvalitet och lägre avgifter.
|
Framför allt anger ramdirektivet vad som förväntas av de nationella tillsynsmyndigheterna, samt vilka principer som ligger till grund för verksamheten.
Det är en del av det ”telekompaket” som antogs 2002 och som sedan ändrades 2009 för att ta hänsyn till den snabba utvecklingen av sektorn. Paketet innehåller fyra ”särskilda” direktiv som reglerar specifika aspekter av elektronisk kommunikation, samt två förordningar:
|
— |
Direktiv 2002/20/EG eller ”auktorisationsdirektivet”
|
|
— |
Direktiv 2002/19/EG eller ”tillträdesdirektivet”;
|
|
— |
Direktiv 2002/22/EG eller ”direktivet om samhällsomfattande tjänster”
|
|
— |
Direktiv 2002/58/EG eller ”direktivet om integritet och elektronisk kommunikation”
|
|
— |
Förordning (EG) nr 1211/2009 om inrättande av ett organ för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation (Berec) och byrån
|
|
— |
Förordning (EU) nr 531/2012 om roaming i allmänna mobilnät i unionen
|
Tillämpningsområde
I direktivet fastställs ett harmoniserat regelverk för elektroniska kommunikationsnät, dvs. överföringssystem som medger överföring av signaler via tråd, via radio, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmedier, däribland satellitnät, fasta nät och markbundna mobilnät, elnätsystem, nät för radio- och tv-sändning och kabel-tv-nät, oberoende av vilken typ av information som överförs.
Det omfattar också elektroniska kommunikationstjänster, som består av överföring av signaler över dessa nätverk och tillhörande utrustning och tjänster för nätverk eller elektroniska kommunikationstjänster, vilka möjliggör eller stöder tillhandahållandet av tjänster via det nätet eller den tjänsten.
Innehållet i tjänster som tillhandahålls via elektroniska kommunikationsnät, till exempel sändningsinnehåll, är däremot undantaget från direktivets tillämpningsområde. Detsamma gäller för teleterminalutrustning, med undantag av de aspekter som underlättar tillgång för användare med funktionshinder.
Nationella tillsynsmyndigheter
De principer som ligger till grund för verksamheten för de nationella tillsynsmyndigheterna är följande:
|
— |
Opartiskhet: De nationella tillsynsmyndigheterna måste vara juridiskt åtskilda och oberoende av alla organisationer som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät, utrustning eller tjänster.
|
|
— |
Rätt att överklaga: Effektiva nationella mekanismer måste göra det möjligt för alla användare eller leverantörer av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster som berörs av ett beslut av en nationell regleringsmyndighet att överklaga till ett oberoende organ.
|
|
— |
Opartiskhet och öppenhet: De nationella tillsynsmyndigheterna ska utöva sin makt på ett opartiskt och öppet sätt. De måste också införa mekanismer för samråd med berörda parter när de överväger att vidta åtgärder som kan inverka starkt på marknaden.
|
Huvuduppgifterna för de nationella tillsynsmyndigheterna är följande:
|
— |
Att främja konkurrens vid tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster. De ska också se till att användarna får maximalt utbyte av konkurrensen när det gäller urval, pris och kvalitet.
|
|
— |
Att bidra till utveckling av den inre marknaden för elektronisk kommunikation. Detta ska göras i samarbete med Europeiska kommissionen och Berec.
|
|
— |
Att främja de europeiska medborgarnas intressen genom att i) se till att alla medborgare har tillgång till samhällsomfattande tjänster, ii) säkerställa en hög skyddsnivå för konsumenter i deras förhållande till leverantörer, i synnerhet genom att säkerställa att det finns enkla och billiga tvistlösningsförfaranden, iii) bidra till att säkerställa en hög skyddsnivå för personuppgifter och privatliv, iv) uppmuntra tillhandahållandet av tydlig information, särskilt genom att kräva öppen redovisning av avgifter och villkor för användning av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster, v) tillgodose behoven hos särskilda samhällsgrupper, i synnerhet hos användare, och vi) säkerställa säkerheten i kommunikationsnät.
|
Övriga bestämmelser
Direktivet omfattar även andra aspekter som rör både innehållet i regleringen av elektroniska kommunikationsnät och -tjänster, och de förfaranden som behövs för dess genomförande.
Till den första kategorin hör:
|
— |
Tilldelning av radiofrekvenser och nummerresurser.
|
|
— |
Strategisk planering, samordning och harmonisering av radiospektrum i Europeiska unionen.
|
|
— |
Ledningsrätter för utbyggnaden av nät och tillhörande utrustning.
|
|
— |
Delning av nätkomponenter och tillhörande faciliteter.
|
|
— |
Säkerhet och integritet för nät och tjänster.
|
|
— |
Standardisering som syftar till att främja ett harmoniserat tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät och -tjänster samt tillhörande faciliteter och tjänster.
|
|
— |
Interoperabilitet för digitala tv-tjänster.
|
Den andra kategorin omfattar å andra sidan:
|
— |
Kontroll över mäktiga företag på marknaden och metoder för en konsekvent tillämpning av lösningar.
|
|
— |
Rutiner för att definiera och analysera relevanta marknader, som tar hänsyn till kommissionens rekommendation och riktlinjer inom detta område.
|
|
— |
Kommissionens rekommendationer till EU-länderna när det gäller att harmonisera genomförandet av bestämmelserna i detta direktiv och i särdirektiven.
|
|
— |
Lösning av tvister mellan företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller -tjänster, inklusive förordningen om gränsöverskridande tvister.
|
Slutligen ska EU-länderna fastställa regler om sanktioner för överträdelser av bestämmelserna i detta direktiv.
RÄTTSAKT
Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (”ramdirektiv”).
HÄNVISNINGAR
|
Rättsakt |
Dag för ikraftträdande |
Sista dag för genomförandet i medlemsstaterna |
Europeiska unionens officiella tidning |
|
Direktiv 2002/21/EG |
24.4.2002 |
24.7.2003 |
|
Ändringsakt(er) |
Dag för ikraftträdande |
Sista dag för genomförandet i medlemsstaterna |
Europeiska unionens officiella tidning |
|
Förordning (EG) nr 717/2007 |
30.6.2007 |
30.8.2007 |
|
|
Förordning (EG) nr 544/2009 |
2.7.2009 |
- |
|
|
Direktiv 2009/140/EG |
19.12.2009 |
25.5.2011 |
|
|
- |
- |
Ändringar och fortlöpande korrigeringar av direktiv 2002/21/EG har införlivats i den ursprungliga texten. Denna konsoliderade version har enbart dokumentationsvärde.
ANKNYTANDE RÄTTSAKTER
Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG av den 7 mars 2002 om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter (tillträdesdirektivet) (EGT L 108, 24.4.2002, s. 7-20).
Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG av den 7 mars 2002 om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektivet) (EGT L 108, 24.4.2002, s. 21-32).
Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktivet om samhällsomfattande tjänster) (EGT L 108, 24.4.2002, s. 51-77).
Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) (EGT L 201, 31.7.2002, s 37-47).
Kommissionens rekommendation 2007/879/EG av den 17 december 2007 om relevanta produkt- och tjänstemarknader inom området elektronisk kommunikation vilka för förhandsreglering enligt direktiv 2002/21/EG av Europaparlamentets och rådets direktiv om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (EUT L 344, 28.12.2007, s. 65-69).
Med denna rekommendation fastställer kommissionen en förteckning över sju marknader som behöver analyseras av nationella tillsynsmyndigheter. Flera marknader har tagits bort från listan i förhållande till 2003 års rekommendation på grund av effektiv reglering i grossistledet och av utvecklingen av en verklig konkurrens på slutkundsmarknaderna.
Kommissionens rekommendation 2008/850/EG av den 15 oktober 2008 om anmälningar, tidsfrister och samråd som föreskrivs i artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (EUT L 301, 12.11.2008, s. 23-32).
Kommissionens rekommendation 2009/396/EG av den 7 maj 2009 om regleringen av termineringsavgifterna för fasta och mobila samtal i EU (EUT L 124, 20.5.2009, s. 67-74).
Med denna rekommendation ger kommissionen råd till de nationella tillsynsmyndigheterna om hur de ska gå tillväga för att fastställa termineringsavgifterna symmetriskt baserat på operatörernas kostnader.
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) 1211/2009 av den 25 november 2009 om inrättande av organet för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation (Berec) och byrån (EUT L 337, 18.12.2009, s. 1-10).
Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/136/EG av den 25 november 2009 om ändring av direktiv 2002/22/EG om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, direktiv 2002/58/EG om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation och förordning (EG) nr 2006/2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för efterlevnaden av konsumentskyddslagstiftningen (EUT L 337, 18.12.2009, s. 11-36).
Kommissionens rekommendation 2010/572/EU av den 20 september 2010 om reglerat tillträde till nästa generations accessnät (NGA) (EUT L 251, 25.9.2010, s. 35-48).
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 531/2012 av den 13 juni 2012 om roaming i allmänna mobiltelefonnät inom EU (EUT L 172, 30.6.2012, s. 10-35).
Kommissionens rekommendation 2013/466/EU av den 11 september 2013 om konsekvent icke-diskriminerande skyldigheter och metoder för kostnadsberäkning för att främja konkurrensen och öka bredbandsinvesteringsmiljön (EUT L 251, 21.9.2013, s. 13-32).
Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om åtgärder för att fullborda den europeiska inre marknaden för elektronisk kommunikation och upprätta en uppkopplad kontinent, och om ändring av direktiven 2002/20/EG, 2002/21/EG och 2002/22/EG samt förordningarna (EG) nr 1211/2009 och (EU) nr 531/2012 (COM(2013) 627 final - ej offentliggjort i EUT).
Det allmänna syftet med förslaget är att gå mot en inre marknad för elektronisk kommunikation, där
leverantörer av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster kan fastställa, utvidga och driva sina nät och tjänster, oavsett var de är etablerade och var deras kunder finns i unionen, och att de uppmuntras att göra detta,
privatpersoner och företag har möjlighet att på ett effektivt sätt få tillgång till konkurrenskraftiga, säkra och tillförlitliga elektroniska kommunikationstjänster, oavsett platsen för tillhandahållandet i unionen, utan att detta hindras av gränsöverskridande restriktioner eller omotiverade extrakostnader.
Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/61/EU av den 15 maj 2014 om åtgärder för att minska kostnaderna för att distribuera snabba elektroniska kommunikationsnät (EUT L 155, 23.5.2014, s. 1-14).
Direktivet syftar till att underlätta och stimulera utbyggnaden av snabba elektroniska kommunikationsnät genom att främja den gemensamma användningen av befintlig fysisk infrastruktur och genom att möjliggöra ett effektivare utnyttjande av ny fysisk infrastruktur i syfte att minska kostnaderna i samband med inrättandet av dessa nät.
Senast ändrat 30.09.2015