EU-rättens direkta effekt

SAMMANFATTNING AV FÖLJANDE DOKUMENT:

Europeiska unionens domstols dom, van Gend & Loos mot Nederländska skatteförvaltningen – den grundläggande principen om direkt effekt

VAD FASTSTÄLLER DOMEN?

• I sin dom fastställer Europeiska unionens domstol (domstolen) Europeiska unionens (EU:s) lagstiftnings direkta effekt.
• Domstolen fastslår att EU-rätten inte bara ger upphov till skyldigheter för medlemsstaterna (EU-länderna) utan även till rättigheter för privatpersoner. Privatpersoner kan därför utnyttja dessa rättigheter och direkt åberopa EU-rätten i nationella och europeiska domstolar, oberoende av nationell lag (dvs. även om det inte finns något rättsmedel enligt den nationella lagstiftningen).

VIKTIGA PUNKTER

Horisontell och vertikal direkt effekt

Direkt effekt har två aspekter: en vertikal effekt och en horisontell effekt.

• Den vertikala direkta effekten kommer till uttryck i förbindelserna mellan privatpersoner och landet. Det innebär att privatpersoner kan åberopa en EU-rättslig bestämmelse gentemot staten.
• Den horisontella direkta effekten kommer till uttryck i förbindelserna mellan privatpersoner. Det innebär att en privatperson kan åberopa en EU-rättslig lag gentemot en annan privatperson.
• Beroende på vilken typ av rättsakt det rör sig om har EU-domstolen accepterat antingen en fullständig direkt effekt (dvs. en horisontell direkt effekt och en vertikal direkt effekt) eller en partiell direkt effekt (begränsad till den vertikala direkta effekten).

Direkt effekt och primärrätten

• När det gäller primärrätten har domstolen fastslagit principen om direkt effekt i sin dom i målet van Gend & Loos. Domstolen ställde dock som villkor att skyldigheterna måste vara precisa, tydliga och ovillkorliga och inte kräva kompletterande åtgärder vare sig på nationell nivå eller på EU-nivå.
• I domen i målet Becker [...] fastställde domstolen att direkt effekt inte kan tillämpas om länderna ges visst handlingsutrymme vid genomförandet av den aktuella bestämmelsen [...], hur litet detta än är. I målet Kaefer och Procacci mot franska staten, bekräftade domstolen att bestämmelsen i fråga var ovillkorlig eftersom den inte gav medlemsstaterna något handlingsutrymme och därmed hade direkt effekt..

Direkt effekt och sekundärrätten

Principen om direkt effekt rör också rättsakter som hör till sekundärrätten, dvs. rättsakter som EU-institutionerna har antagit och som utgår från fördragens principer och mål. Till sekundärrätten hör exempelvis förordningar, direktiv och beslut. Reglerna för direkt effekt inom sekundärrätten beror på typen av rättsakt.

• Förordningar är direkt tillämpliga i medlemsstaterna, i enlighet med artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, och har därför direkt effekt. Även här gäller dock de allmänna principerna för direkt effekt, dvs. reglerna i förordningar har direkt effekt endast under förutsättning att de är tillräckligt tydliga, precisa och relevanta för den enskilda tvistande partens situation (såsom den direkta effekten förtydligades av domstolen i domen i målet Politi mot Ministero delle finanze).
• Direktiv är rättsakter som riktar sig till medlemsstaterna och måste införlivas i nationell lagstiftning. Domstolen erkänner dock att de i vissa fall har en direkt effekt i syfte att skydda privatpersoners rättigheter. Domstolen har därför fastställt i sin dom i målet van Duyn mot Home Office att ett direktiv har direkt effekt om dess bestämmelser är ovillkorliga och tillräckligt tydliga och precisa samt om medlemsstaten inte har införlivat direktivet i sin nationella lagstiftning inom tidsfristen. Den direkta effekten kan dock bara vara vertikal, vilket innebär att medlemsstater måste genomföra direktiv men inte får åberopa direktiv mot privatpersoner (se domen i målet Ratti).
• Beslut kan ha direkt effekt om adressaten är en medlemsstat. Domstolen erkänner därför endast en vertikal direkt effekt (se domen i målet Hansa Fleisch mot Landrat des Kreises Schleswig-Flensburg).
• Internationella avtal har enligt domstolens dom i målet Demirel mot Stadt Schwäbisch Gmünd i vissa fall direkt effekt på samma villkor som fastställdes i domen i målet van Gend & Loos.
• Yttranden och rekommendationer är inte rättsligt bindande och har därför inte direkt effekt.

BAKGRUND

Tillsammans med EU-rättens företräde (även kallad företrädesprincipen) är direkt effekt en av EU-rättens grundprinciper.

HUVUDDOKUMENT

Domstolens dom den 5 februari 1963, NV Algemene Transport- en Expeditie Onderneming van Gend & Loos mot Nederländska skatteförvaltningen, C-26/62, ECLI:EU:C:1963:1.

ANKNYTANDE DOKUMENT

Domstolen dom den 10 november 1992, Hansa Fleisch Ernst Mundt GmbH & Co. KG mot Landrat des Kreises Schleswig-Flensburg, C-156/91, ECLI:EU:C:1992:423.

Domstolens dom den 12 december 1990, Peter Kaefer och Andréa Procacci mot franska staten, förenade målen C-100/89 och C-101/89, ECLI:EU:C:1990:456.

Domstolens dom den 30 september 1987, Meryem Demirel mot Stadt Schwäbisch Gmünd, C-12/86, ECLI:EU:C:1987:400.

Domstolens dom den 19 januari 1982, Ursula Becker mot Finanzamt Münster-Innenstadt, C-8/81, ECLI:EU:C:1982:7.

Domstolens dom den 5 april 1979, Pubblico Ministero mot Tullio Ratti, C-148/78, ECLI:EU:C:1979:110.

Domstolens dom den 4 december 1974, Yvonne van Duyn mot Home Office, C-41-74, ECLI:EU:C:1974:133.

Domstolens dom den 14 december 1971, Politi s.a.s. mot finansministeriet i Republiken Italien, C-43/71, ECLI:EU:C:1971:122.

Senast ändrat 25.11.2022