Återvändande av illegala invandrare – gemensamma normer och förfaranden

SAMMANFATTNING AV FÖLJANDE DOKUMENT:

Direktiv 2008/115/EG – gemensamma normer och förfaranden för återvändande av icke-EU-medborgare som vistas olagligt i EU-medlemsstaterna

VILKET SYFTE HAR DIREKTIVET?

Det syftar till att säkerställa att Europeiska unionen (EU) har en effektiv och human återvändandepolitik, vilket är en nödvändig del av en väl förvaltad migrationspolitik.
Genom direktivet fastställs en gemensam uppsättning bestämmelser för återvändande av icke-EU-medborgare som inte, eller som inte längre, uppfyller villkoren för inresa, vistelse eller bosättning inom en EU-medlemsstats territorium, samt de relaterade rättssäkerhetsgarantierna, samtidigt som illegala invandrare uppmuntras till frivilligt återvändande.

VIKTIGA PUNKTER

Avslutande av den olagliga vistelsen

Den olagliga vistelsen avslutas i ett förfarande i två steg:

1.
först ett ”beslut om återvändande”, vilket leder till inledandet av ”en tidsfrist för frivillig” avresa,
2.
och om nödvändigt sedan ett ”avlägsnandebeslut”, med eventuellt förvar, som avslutas med ”avvisning eller utvisning”.

Beslut om återvändande

Om det inte föreligger ömmande, humanitära eller andra skäl att inte göra det, eller om det inte föreligger ett pågående förfarande för förnyelse av ett uppehållstillstånd, måste en medlemsstat utfärda ett beslut om återvändande till den icke-EU-medborgare som vistas olagligt på det landets territorium.
Om icke-EU-medborgaren har ett giltigt uppehållstillstånd eller motsvarande från en annan medlemsstat måste de genast återvända till det landet.
Om en annan medlemsstat tar tillbaka en icke-EU-medborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna enligt ett bilateralt avtal bär det landet ansvaret för att utfärda beslutet om återvändande.
Beslutet om återvändande kan omfatta en tidsfrist för frivillig avresa på mellan sju och 30 dagar för icke-EU-medborgaren som vistas olagligt i medlemsstaterna. Under vissa omständigheter kan denna tidsfrist förlängas. Den kan även förkortas och till och med inte beviljas, när det finns risk för att icke-EU-medborgaren som vistas olagligt i medlemsstaterna
- kommer att fly och därmed inte kommer kunna avlägsnas,
- har lämnat in en bedräglig ansökan,
- utgör en risk för allmänheten eller landets säkerhet.
Under tidsfristen för frivillig avresa kan vissa icke-EU-medborgare åläggas vissa skyldigheter för att förhindra att de flyr.
Ett inreseförbud kan utfärdas tillsammans med ett beslut om återvändande om ingen tidsfrist för frivillig avresa beviljas, eller om icke-EU-medborgaren som vistas olagligt i medlemsstaterna inte har följt beslutet om återvändande. Inreseförbudets varaktighet fastställs från fall till fall och får inte vara längre än fem år, såvida inte icke-EU-medborgaren utgör ett hot mot allmänheten eller landets säkerhet.

Avlägsnande

Om ingen tidsfrist beviljas, eller om icke-EU-medborgaren inte har följt beslutet om återvändande inom den tidsfrist som beviljats för frivillig avresa, måste medlemsstaten verkställa personens avlägsnande, med undantag för särskilda omständigheter då avlägsnandet kan skjutas upp. Avlägsnandet av icke-EU-medborgare måste skjutas upp om det riskerar att sätta deras liv i fara (principen om non-refoulement*) eller om beslutet om återvändande tillfälligt har skjutits upp.

Tvångsåtgärder som är proportionerliga och inte innebär mer tvång än skäligt får endast användas som en sista utväg för att avlägsna icke-EU-medborgare.

Förvar för avlägsnande

Under vissa omständigheter – och med vederbörlig hänsyn till vissa säkerhetsgarantier inklusive rättslig prövning – kan medlemsstater hålla en icke-EU-medborgare i förvar under återvändandeförfarandet om det finns risk för att personen flyr, håller sig undan eller förhindrar förberedelserna inför återvändandet eller avlägsnandet.
Perioden av förvar får inte vara längre än sex månader.
Särskilda förvarsanläggningar ska användas eller, om detta inte är möjligt, fängelseanläggningar med separat inkvartering.

Rättssäkerhetsgarantier

I direktivet fastställs följande rättssäkerhetsgarantier:

Information till icke-EU-medborgaren.
Deras rätt att överklaga.
Rättsligt bistånd och biträde.
Språklig hjälp om det behövs.

Medlemsstaterna måste också respektera rätten att hålla familjemedlemmar samlade och tillhandahålla akutsjukvård, grundläggande utbildning till underåriga samt beakta utsatta personers särskilda behov i avvaktan på frivilligt återvändande eller återsändande.

Ensamkommande barn

Innan ett beslut fattas om att utfärda ett beslut om återvändande beträffande ett ensamkommande barn ska stöd av lämpliga organ ges med hänsyn till barnets bästa. Innan en medlemsstat avlägsnar ett ensamkommande barn från dess territorium ska det försäkra sig om att barnet kommer att överlämnas till en familjemedlem, en utsedd förmyndare eller att en lämplig mottagningsenhet finns tillgänglig i mottagarlandet.
Direktivet syftar till att begränsa förvar av ensamkommande barn och familjer och fastställer lämpliga förhållanden i samband med förvar.

Allmänna bestämmelser

Vissa kategorier av icke-EU-medborgare kan uteslutas från direktivets tillämpningsområde, till exempel de som grips i samband med olaglig gränspassage. Medlemsstaterna måste dock se till att behandlingen och skyddsnivån för dessa personer som ett minimum uppfyller EU:s regler om tvångsåtgärder, avlägsnande, hälsovård och kvarhållande. I alla fall måste medlemsstaterna

se till att eventuella återvändande av icke-EU-medborgare inte försätter dem i fara,
ta hänsyn till barnets bästa, familjeliv och hälsotillståndet för den berörda personen.

Vilka länder gäller direktivet för?

Direktivet gäller för alla medlemsstater utom Irland och följande länder utanför EU i Schengenområdet: Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz.

Tillämpning och anknytande akter

Europeiska kommissionen måste vart tredje år rapportera om direktivets tillämpning i medlemsstaterna, och i tillämpliga fall föreslå ändringar.
Genom förordning (EU) 2016/1953 inrättas en enhetlig europeisk resehandling för återvändande av icke-EU-medborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (europeisk resehandling för återvändande). Detta dokument är giltigt för en enda resa under tiden fram till dess att den icke-EU-medborgare som är föremål för ett beslut om återvändande som utfärdats av en medlemsstat ankommer till det mottagande landet.
År 2017 offentliggjorde kommissionen rekommendation (EU) 2017/432 till medlemsstaterna om effektivare återvändanden vid tillämpningen av direktivet, samt rekommendation (EU) 2017/2338 om upprättandet av en gemensam ”Handbok om återvändande” som ska användas av medlemsstaterna när de utför uppgifter i samband med återvändande. I rekommendationen föreslogs även nya åtgärder för återvändandepolitik i form av en förnyad handlingsplan för återvändande samt ett antal rekommendationer till medlemsstaterna.
År 2023 antog kommissionen:
- ett policydokument med titeln ”Med sikte på en operativ strategi för effektivare återvändanden” och dess bilaga, kommissionens bidrag till processen för att utveckla den operativa strategin för mer effektiv återvändande som anges i den nya migrations- och asylpakten,
- rekommendation (EU) 2023/682 om ömsesidigt erkännande av beslut om återvändande och påskyndande av återvändande. Syftet är att påskynda återvändandeprocessen genom att uppmuntra den medlemsstat som ansvarar för återsändandet av en icke-EU-medborgare som vistas olagligt att ömsesidigt erkänna alla beslut om återvändande som tidigare utfärdats till samma person av en annan medlemsstat, såvida inte verkan av beslutet om återvändande har uppskjutits.

VILKEN PERIOD GÄLLER BESTÄMMELSERNA FÖR?

Bestämmelserna i direktivet skulle ha införlivats i nationell lagstiftning senast den 24 december 2010, med undantag för bestämmelserna om kostnadsfritt rättsligt bistånd och/eller biträde, för vilka tidsfristen var den 24 december 2011.

BAKGRUND

Mer information finns här:

En human och effektiv återvändande- och återtagandepolitik (Europeiska kommissionen).

VIKTIGA BEGREPP

Refoulement. Handlingen att tvinga flyktingar eller asylsökande att återvända till ett land där de sannolikt kommer att utsättas för förföljelse.

HUVUDDOKUMENT

Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 24.12.2008, s. 98).

ANKNYTANDE DOKUMENT

Kommissionens rekommendation (EU) 2023/682 av den 16 mars 2023 om ömsesidigt erkännande av beslut om återvändande och om påskyndande av återvändanden vid genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG (EUT L 86, 24.3.2023, s. 58).

Policydokument: Med sikte på en operativ strategi för effektivare återvändanden (COM(2023) 45 final, 24.1.2023).

Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén om en ny migrations- och asylpakt (COM(2020) 609 final, 23.9.2020).

Kommissionens rekommendation (EU) 2017/2338 av den 16 november 2017 om upprättande av en gemensam ”Handbok om återvändande” som ska användas av medlemsstaternas behöriga myndigheter när de utför uppgifter i samband med återvändande (EUT L 339, 19.12.2017, s. 83).

Kommissionens rekommendation (EU) 2017/432 av den 7 mars 2017 om effektivare återvändanden vid tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG (EUT L 66, 11.3.2017, s. 15).

Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om en effektivare återvändandepolitik inom Europeiska unionen – En förnyad handlingsplan (COM(2017) 200 final, 2.3.2017).

Europaparlamentets och rådet förordning (EU) 2016/1953 av den 26 oktober 2016 om inrättandet av en europeisk resehandling för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna och om upphävande av rådets rekommendation av den 30 november 1994 (EUT L 311, 17.11.2016, s. 13).

Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om EU:s återvändandepolitik (COM(2014) 199 final, 28.3.2014).

Senast ändrat 03.01.2024