Att begränsa riskerna från elektromagnetiska fält som arbetstagare utsätts för (från och med juli 2016)

I direktivet fastställs minimikrav för hälsa och säkerhet när det gäller arbetstagares exponering för elektromagnetiska fält.

RÄTTSAKT

Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/35/EG av den 26 juni 2013 om minimikrav för arbetstagares hälsa och säkerhet vid exponering för risker som har samband med fysikaliska agens (elektromagnetiska fält) i arbetet (20:e särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) och om upphävande av direktiv 2004/40/EG.

SAMMANFATTNING

Lagstiftningen är ett enskilt direktiv inom ramdirektivet 89/391/EEG. Genom direktivet införs åtgärder som ska uppmuntra till förbättring av arbetstagares säkerhet och hälsa. Det ersätter ett direktiv (2004/40/EG) från 2004 som aldrig trädde i kraft på grund av att det uppstod problem vid genomförandet av dess bestämmelser, speciellt inom den medicinska sektorn.

Tillämpningsområde

I direktivet finns åtgärder för att skydda arbetstagare från alla kända kortsiktiga, direkta och indirekta, negativa hälsorisker som orsakas av elektromagnetiska fält. Man berör inte eventuella långsiktiga risker, men om vetenskapligt vedertagna bevis läggs fram angående dessa ska Europeiska kommissionen överväga vilka åtgärder den ska rekommendera.

Åtgärderna innebär ett minimiskydd för alla arbetstagare i EU. Medlemsländerna får sedan själva behålla dem som de är eller införa strängare krav. De måste införliva direktivet i sin nationella lagstiftning senast den 1 juli 2016.

Definitioner

Lagstiftningen omfattar direkta biofysiska effekter. Dessa effekter uppstår i en människokropp direkt efter vistelse i ett elektromagnetiskt fält. Det kan vara termiska effekter, som t.ex. uppvärmning av vävnad, och icke-termiska effekter som stimulering av muskler, nerver eller sinnesorgan.

Indirekta effekter är de som orsakas av att ett föremål, som t.ex. pacemakrar och andra implantat, befinner sig i ett elektromagnetiskt fält. Det kan bli en säkerhets- eller hälsorisk.

I direktivet fastställs gränsvärden för exponering vilka baseras på biofysiska och biologiska hänsynstaganden. Dessa ska skydda arbetstagare från negativa hälsoeffekter och sensoriska effekter. Det innehåller också insatsnivåer som används för att bedöma när man ska vidta relevanta skyddsåtgärder eller förebyggande åtgärder.

Skyldigheter för arbetsgivare

Direktivet fastställer flera olika skyldigheter för arbetsgivare. De måste se till att arbetstagarnas exponering av elektromagnetiska fält inte överskrider gränserna som föreskrivs i direktivet. Om de överskrids ska arbetsgivarna vidta omedelbara förebyggande åtgärder. Det finns dock undantag då man får överskrida nivåerna, men det är under väldigt stränga villkor.

Som regel måste arbetsgivarna se till att riskerna som orsakas av elektromagnetiska fält på arbetsplatsen elimineras eller minskas så mycket som möjligt. Genom regelbundna risk- och exponeringsbedömningar och genom att följa praktiska riktlinjer kan man säkerställa detta.

När man har identifierat riskerna för arbetstagarnas hälsa ska arbetsgivarna ställa upp en åtgärdsplan för skyddsåtgärder och förebyggande åtgärder. Den kan innehålla tekniska åtgärder och/eller organisationsåtgärder, särskilt för arbetstagare som utsätts för särskilda risker.

Lagstiftningen kräver också att hälsokontroller genomförs så att man kan förhindra, eller tidigt upptäcka, negativa hälsoeffekter. Om överdriven exponering upptäcks ska arbetsgivarna se till att lämpliga hälsoundersökningar eller enskilda hälsokontroller utförs enligt nationell lagstiftning och praxis.

ANKNYTANDE RÄTTSAKTER

Rådets direktiv 89/391/EEG av den 12 juni 1989 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet ( EGT L 183, 29.6.1989, s. 1-8 ).

16.10.2014