Genom Dublin III-förordningen fastställs vilket av Europeiska unionens (EU) medlemsstater som ansvarar för att pröva en asylansökan. Genom förordningen ges sökande bättre skydd fram till att deras status har fastställts. Dessutom inrättas ett nytt system för att i ett tidigare läge kunna upptäcka problem i nationella asyl- eller mottagningssystem och kunna ta itu med grundorsaken till dem, innan de utvecklar sig till riktiga kriser.
Principer och kriterier för att bestämma vilket land som är ansvarigt
Till dessa hör (i fallande ordning):
Fler garantier för sökande
Förordningen innehåller fler skyddsgarantier för sökande, t.ex.
Förvar
Som allmän princip får inte sökande hållas i förvar endast på grund av att de söker asyl. Dock möjliggör förordningen förvar av sökande om det finns risk för avvikande (t.ex. om de överförs till en annan medlemsstat).
En mekanism för tidig varning, beredskap och krishantering
Dublin III-förordningen gör systemet mer effektivt genom att en mekanism för tidig varning, beredskap och krishantering införs. Mekanismen har utformats för att
Upphävande
Förordning (EU) nr 604/2013 kommer att upphävas genom förordning (EU) 2024/1351 (se sammanfattning) från och med den 30 juni 2026.
Den har gällt sedan den 1 januari 2014.
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning) (EUT L 180, 29.6.2013, s. 31).
Fortlöpande ändringar av förordning (EU) nr 604/2013 har införlivats i grundtexten. Denna konsoliderade version har endast dokumentationsvärde.
Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 118/2014 av den 30 januari 2014 om ändring av förordning (EG) nr 1560/2003 om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning (EG) nr 343/2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredjeland har gett in i någon medlemsstat (EUT L 39, 8.2.2014, s. 1).
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om inrättande av ”Eurodac” för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat och för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter begär jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, samt om ändring av förordning (EU) nr 1077/2011 om inrättande av en Europeisk byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (EUT L 180, 29.6.2013, s. 1).
Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (omarbetning) (EUT L 180, 29.6.2013, s. 60).
Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (ombearbetning) (EUT L 180, 29.6.2013, s. 96).
Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (omarbetning) (EUT L 337, 20.12.2011, s. 9).
Kommissionens förordning (EG) nr 1560/2003 av den 2 september 2003 om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning (EG) nr 343/2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (EUT L 222, 5.9.2003, s. 3).
Se den konsoliderade versionen.
Senast ändrat 09.08.2024