Subsidiaritetsprincipen definieras i artikel 5.3 i fördraget om Europeiska unionen. Målet med principen är att garantera att besluten fattas så nära medborgarna som möjligt och att man kontrollerar om åtgärder som vidtas på Europeiska unionens (EU) nivå är motiverade i förhållande till de möjligheter som finns på nationell, regional eller lokal nivå.
Principen innebär mer specifikt att EU, förutom på områden där man har exklusiv behörighet, endast ska vidta åtgärder när dessa är mer effektiva än de åtgärder som kan vidtas på nationell, regional eller lokal nivå.
Principen är nära kopplad till proportionalitetsprincipen, enligt vilken åtgärder som vidtas av EU inte får gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målen i fördragen. En annan närbesläktad princip är principen om tilldelade befogenheter, som innebär att alla politikområden som inte uttryckligen överenskommits av alla EU:s medlemsstater i fördragen fortfarande ligger inom medlemsstaternas ansvarsområde.
Det finns två viktiga protokoll som är fogade till Lissabonfördraget:
Vid brott mot subsidiaritetsprincipen kan Europeiska regionkommittén eller medlemsstaterna även välja att direkt hänvisa en antagen rättsakt till Europeiska unionens domstol.
SE ÄVEN