I artikel 67 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) beskrivs det att unionen ska säkerställa att det inte förekommer någon kontroll av personer vid de inre gränserna, och att den ska utarbeta en gemensam politik för asyl, invandring och kontroll av de yttre gränserna som grundar sig på solidaritet mellan medlemsstaterna, och som är rättvis för medborgare i tredjeländer.
Enligt artikel 77 i FEUF ska unionen utforma politik som säkerställer kontroll av personer och en effektiv övervakning i fråga om passage av de yttre gränserna, och säkerställa att det inte förekommer någon kontroll av personer vid de inre gränserna, samt stegvis införa ett integrerat system för förvaltning av de yttre gränserna.
Enligt artikel 78 i FEUF ska unionen utforma en gemensam politik avseende asyl, subsidiärt skydd och tillfälligt skydd i syfte att erbjuda en lämplig status till alla tredjelandsmedborgare som har behov av internationellt skydd och att säkerställa principen om ”non-refoulement” (en grundläggande princip i internationell flyktingrätt och människorättslagstiftning som förbjuder stater att återsända människor till ett land där det finns en risk för förföljelse, tortyr, omänsklig eller förnedrande behandling eller någon annan kränkning av de mänskliga rättigheterna).
Enligt artikel 79 i FEUF, ska unionens invandringspolitik säkra förvaltningen av migrationsströmmarna, för att säkerställa en rättvis behandling av tredjelandsmedborgare som vistas lagligen i medlemsstaterna samt förebygga och bekämpa olaglig invandring och människohandel.
När det gäller laglig invandring har EU befogenheten att fastställa villkoren för inresa och laglig vistelse i en medlemsstat, inklusive familjeåterförening för tredjelandsmedborgare. Medlemsstaterna har dock bestämmanderätt över antalet tredjelandsmedborgare som får tillstånd att söka arbete.
EU strävar efter att förhindra och minska olaglig invandring, särskilt genom en effektiv politik för återvändande och återtagande, på ett sätt som respekterar mänskliga rättigheter.
Enligt artikel 80 i FEUF styrs unionens politik om migration och asyl av principen om solidaritet och rättvis ansvarsfördelning, även i finansiellt avseende, mellan medlemsstaterna.
EU har under årens lopp utvecklat och förbättrat sin gemensamma hantering av migration och asyl. EU har sedan 1999 arbetat för att skapa ett gemensamt europeiskt asylsystem. Under 2020 har kommissionen publicerat Ny migrations- och asylpakt, som omfattar alla delar som behövs för en heltäckande europeisk hantering av migration, och som har syftet att säkerställa bättre samordning när det gäller att införliva de interna och externa aspekterna inom migrationspolitiken. Kommissionen föreslår förbättrade, snabbare samt bättre integrerade metoder inom asyl- och migrationssystemet, och strävar efter att försäkra ett balanserat, gemensamt ramverk som förenar alla aspekter inom asyl- och migrationspolitiken. Kommissionen understryker att effektiva återvändanden kräver en förbättrad hantering inom EU som minskar fragmenteringen av nationella metoder, samt förenar samarbetet och förstärker solidariteten mellan medlemsstaterna.
EU:s migrations- och asylpolitik gäller för alla medlemsstater, med undantag för Danmark, som omfattas av en undantagsklausul enligt Protokoll 22, samt Irland, som har rätt att ansluta sig till särskilda åtgärder enligt Protokoll 21.
EU:s gränspolitik tillhör Schengenregelverket och gäller för alla medlemsstater samt länder som är associerade till Schengenregelverket (Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz) enligt Protokoll 19. Irland deltar inte i Schengenregelverkets åtgärder när det gäller gränser.