Gränsöverskridande konsekvenser av industriolyckor

VIKTIGA PUNKTER

• I Helsingfors den 18 mars 1992 undertecknade 26 länder, däribland 14 EU-länder, och EU självt konventionen om gränsöverskridande konsekvenser av industriolyckor, inom ramen för Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa. Genom detta beslut från rådet godkänns konventionen på gemenskapens vägnar.
• I konventionen fastställs en uppsättning åtgärder för att skydda människor och miljö mot de gränsöverskridande konsekvenserna av industriolyckor, och främja aktivt internationellt samarbete mellan de fördragsslutande parterna före, under och efter sådana olyckor.
• Konventionen gäller för industriolyckor som kan få gränsöverskridande konsekvenser, däribland olyckor orsakade av naturkatastrofer, med undantag för
  • kärntekniska olyckor eller nödlägen med radioaktiva ämnen,
  • olyckor vid militära anläggningar,
  • dammolyckor,
  • olyckor i samband med landbaserad transport,
  • utsläpp till följd av olycka av genetiskt modifierade organismer,
  • olyckor till följd av verksamheter i marin miljö och utsläpp till sjöss av skadliga ämnen.
• De fördragsslutande parterna måste identifiera farliga verksamheter inom sin jurisdiktion, och de måste informera de berörda parterna om alla sådana föreslagna eller befintliga verksamheter. Om någon av parterna tar initiativ till det måste de andra parterna inleda diskussioner om identifiering av verksamheter som kan få gränsöverskridande konsekvenser.
• De undertecknande staterna måste vidta lämpliga åtgärder för att förebygga industriolyckor. I synnerhet måste de
  • förmå företagsledningar att vidta åtgärder för att minska risken för industriolyckor,
  • anta riktlinjer för lokalisering av nya farliga verksamheter och om betydelsefulla ändringar av redan existerande farliga verksamheter, med målet att minimera risken för befolkningen och miljön,
  • förbereda för nödlägen orsakade av industriolyckor genom att införa de nödvändiga åtgärderna, däribland beredskapsplaner, för att förebygga och minimera de gränsöverskridande konsekvenserna. De undertecknande parterna ska försöka se till att deras planer stämmer överens med varandra.
• Enligt konventionen måste de fördragsslutande staterna säkerställa att tillräcklig information ges till allmänheten i de områden som kan drabbas av en industriolycka till följd av en farlig verksamhet. De fördragsslutande staterna måste också i lämpliga fall ge allmänheten möjlighet att delta i beslutsfattandeprocessen vad gäller förebyggande åtgärder och beredskapsåtgärder.
• Fysiska eller juridiska personer som blir eller kan bli drabbade av de gränsöverskridande konsekvenserna av en industriolycka på en undertecknande stats territorium måste ges samma tillgång till relevanta administrativa och juridiska förfaranden som en medborgare i den berörda staten.
• Alla parter i konventionen måste införa ett alarmeringssystem.
• I händelse av en industriolycka som kan få gränsöverskridande konsekvenser, eller ett omedelbart hot om en sådan, måste ursprungsstaten
  • underrätta de berörda staterna utan dröjsmål,
  • säkerställa att beredskapsplanerna aktiveras,
  • säkerställa att räddningstjänståtgärder vidtas så snabbt som möjligt, för att begränsa och minimera effekterna av olyckan. De fördragsslutande staterna måste försöka samordna sina räddningstjänståtgärder.
• Ursprungsstaten kan begära hjälp från övriga undertecknande parter.
• Varje fördragsslutande part måste utse ett kontaktställe för alarmering om industriolyckor, och ett kontaktställe för ömsesidigt bistånd. Parten måste meddela dessa till de andra undertecknande parterna inom tre månader från det datum då konventionen trädde i kraft.
• De kontrakterande parterna måste aktivt uppmuntra vetenskapligt och tekniskt samarbete och underlätta utbytet av teknik för att begränsa riskerna och konsekvenserna av industriolyckor. De måste också stödja lämpliga internationella insatser för att sätta upp regler om skadeståndsansvar.
• Parterna i konventionen måste sammanträda minst en gång om året.
• I konventionen föreskrivs följande tre mekanismer för att bilägga tvister mellan de undertecknande parterna:
  • Att söka en lösning genom förhandlingar.
  • Att hänskjuta tvisten till Internationella domstolen.
  • Skiljedom.
• De två sistnämnda metoderna får endast användas i fall då parterna inte har kunnat bilägga sin tvist genom förhandlingar.
• Användningen av dessa metoder är frivillig och ömsesidig; en part kan i en skriftlig deklaration acceptera påtvingad användning av en av eller båda dessa metoder i dess relationer med någon annan part som accepterar samma skyldighet.
• Om parterna i tvisten har accepterat båda metoderna för biläggande av tvister kan tvisten endast hänskjutas till Internationella domstolen, såvida inte de berörda staterna godkänner något annat.
• De undertecknande staterna måste hålla de andra parterna regelbundet informerade om sitt genomförande av konventionen.