Avlägsnande och omhändertagande av övertaliga offshoreanläggningar för olja och gas

VIKTIGA PUNKTER

• Debatten om omhändertagande av övertaliga offshoreanläggningar för olja och gas tog ny fart år 1995 i och med ”Brent Spar-affären”. Shell hade, med godkännande från Storbritanniens regering, beslutat att sänka sin oljelastboj på djupt vatten i Nordatlanten.
• Beslutet fick hård kritik från allmänheten på grund av den skada det skulle orsaka på havsmiljön. I den ministerdeklaration som åtföljde Nordsjökonferensen, som hölls samtidigt, efterlyste en majoritet av de närvarande ministrarna, utom de brittiska och norska ministrarna, ett totalförbud mot omhändertagande till havs av sådana anläggningar.
• Efter en konsumentbojkott av Shells produkter i flera EU-länder övergav företaget till slut sin plan och beslutade att montera ner anläggningen och återanvända skrovet för att förlänga en kaj i Norge. Denna engångslösning har dock inte givit något generellt svar för de andra 600 anläggningarna av samma typ som finns i europeiska vatten, de flesta i brittiska och norska vatten.
• Omhändertagandet av övertaliga anläggningar har utretts under OSPAR-konventionen (OSPAR: Konvention om förhindrande av havsföroreningar från dumpning från fartyg och flygplan som undertecknades i Oslo den 15 februari 1972 och som efterföljdes av konventionen för skydd av Nordostatlantens marina miljö, undertecknad i Paris den 9 september 1992), som antog ett anknytande beslut år 1998.
• I november 1996 beställde kommissionen en studie av de tekniska, miljömässiga och ekonomiska aspekterna på avlägsnande och omhändertagande av sådana anläggningar, där man drog följande slutsatser:
• För stora anläggningar i betong
  • finns det en brist på teknisk kunskap om deras omhändertagande,
  • finns det inget behov av ett fullständigt omhändertagande av dem ur miljömässig synpunkt,
  • är det omöjligt att beräkna kostnaden för att omhänderta dem.
• För övriga anläggningar med stålstruktur
  • är fullständigt omhändertagande tekniskt genomförbart,
  • det är ekonomiskt försvarbart,
  • det kan utföras på ett fullständigt säkert sätt,
  • rester av giftiga eller farliga ämnen kan minskas,
  • stålet kan återvinnas på land.
• Kostnaderna för avlägsnande och omhändertagande betalas av ägarna av anläggningarna, dvs. olje- och gasbolagen. Vissa av utgifterna är avdragsgilla. De totala kostnaderna för att frakta i land alla plattformar har beräknats till 2 miljarder euro under 25 år, eller i genomsnitt 80 miljoner euro per år. Effekterna av ett sådant beslut på de totala produktionskostnaderna för olja och gas skulle allmänt sett vara försumliga.
• Det finns många internationella texter som behandlar övertaliga offshoreanläggningar för olja och gas. Däribland
  • Genèvekonventionen om kontinentalsockeln 1958,
  • Förenta nationernas havsrättskonvention 1982,
  • Londonkonventionen 1972,
  • Internationella sjöfartsorganisationens riktlinjer och normer för avlägsnande av offshoreanläggningar på kontinentalsockeln 1989,
  • Baselkonventionen om kontroll av gränsöverskridande transporter och om slutligt omhändertagande av riskavfall 1989,
  • Oslo- (1972) och Pariskonventionen (1992) (OSPAR),
  • Helsingforskonventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö 1992,
  • Barcelonakonventionen om skydd av Medelhavet mot föroreningar 1976.

Det finns dock inget gemensamt juridiskt ramverk inom det här området. Dessutom behandlar dessa konventioner endast minimistandarder. Enskilda länder kan införa strängare villkor.

• Fördelarna med att anta en enhetlig internationell lagstiftning inom det här området är följande:
  • avlägsnande av risken för konkurrens beroende på skillnader i den nationella lagstiftningen,
  • restriktioner för utsläpp av föroreningar från anläggningarna,
  • minskningar av föroreningar av den marina miljön,
  • större säkerhet för sjöfarten.