Systemet för ömsesidigt informationsutbyte om nationella asyl- och invandringsåtgärder

VIKTIGA PUNKTER

Utbyte och överföring av information

Genom systemet för ömsesidigt informationsutbyte kan kommissionen och EU-länderna utbyta information om nationell lagstiftning om asyl och invandring.

EU-länderna ska lämna information om de åtgärder de har för avsikt att vidta eller nyligen har vidtagit

• via ett webbaserat nätverk, och
• med hjälp av rapporteringsformuläret i bilagan till beslutet.

Denna information ska lämnas så snart som möjligt och senast när den blir tillgänglig offentligt.

EU-länderna behöver dock endast lämna information till kommissionen och de andra EU-länderna om åtgärder som tros kunna ha en avsevärd inverkan

• på flera EU-länder,
• på EU som helhet.

Utveckling och förvaltning av nätverket

Kommissionen ansvarar för utvecklingen och förvaltningen av nätverket. För uppbyggnaden av nätverket använde kommissionen den befintliga tekniska plattformen för det transeuropeiska telematiknätet för informationsutbyte mellan EU-ländernas myndigheter (som går under namnet Circa). Genom nätverket kan kommissionen och EU-länderna begära närmare upplysningar om meddelade åtgärder från ett eller flera EU-länder.

Alla specifika nationella åtgärder som meddelas på detta sätt kan ge upphov till ett utbyte av synpunkter mellan EU-länders experter och kommissionen.

Utöver dessa tekniska diskussioner ska kommissionen varje år utarbeta en rapport med en sammanfattning av den viktigaste information som lämnats av EU-länderna. Rapporten ska översändas till Europaparlamentet och rådet för att utgöra underlag för en debatt på ministernivå om nationell asyl- och invandringspolitik.

Utvärdering

Kommissionen offentliggjorde en rapport 2009 med en utvärdering av systemet för ömsesidigt informationsutbyte. Mellan april 2007 och den 30 september 2009 hade bara 16 EU-länder lämnat information via systemet, och om så få som 45 åtgärder. Ingen information hade lämnats om lagakraftvunna avgöranden av domstolar i högsta instans.

Den information som lämnades var sällan enhetlig till formatet och det rapporteringsformulär som bifogats beslutet användes inte alltid.

I vissa fall lämnades endast den engelska titeln på åtgärden i fråga medan texten endast överlämnades på originalspråk, vilket ledde till problem med att förstå informationen. Det fanns även skillnader i den lämnade informationen i de ifyllda formulären: vissa formulär innehöll relativt uttömmande information, medan andra bara gav en ytlig beskrivning, utan att åtgärdens art framgick.

I rapporten drogs slutsatsen att systemet för ömsesidigt informationsutbyte inte hade uppnått sina mål, eftersom nästan ingen information lämnats in. Eftersom systemet endast hade varit i drift under en kort tid ansåg kommissionen emellertid att det var alltför tidigt att föreslå några ändringar av beslutet.

Systemet för ömsesidigt informationsutbyte om nationella asyl- och invandringsåtgärder hade inte aktiverats, varken av kommissionen eller av EU-länderna – inte ens under de två år då ett mycket stort antal migranter anlände till Europa, närmare bestämt 2015 och 2016. EU-länderna (EU-ordförandeskapen) föreföll i stället föredra att använda EU:s system för krisinformation för att utbyta upplysningar om migrationsflöden. Denna informationsinsamling togs sedan gradvis över av de relevanta EU-organen, Easo och Frontex, som i dag tillhandahåller största delen av de migrationsuppgifter som krävs för det aktuella migrationsflödet. Mer information om viktig utveckling i EU-länderna på migrationsområdet ges genom regelbundna uppdateringar i form av det europeiska migrationsnätverkets nyhetsbrev som tas fram varje kvartal.

Trots detta kan det inte uteslutas att systemet för ömsesidigt informationsutbyte visar sig användbart för framtida informationsutbyte mellan EU-länderna och Europeiska kommissionen, varför dess existens även i fortsättningen kan anses berättigad.