Förebyggande och bekämpning av människohandel

VIKTIGA PUNKTER

Definition av utnyttjande

I direktivet definieras utnyttjande som åtminstone

• utnyttjande av andras prostitution eller andra former av sexuellt utnyttjande,
• tvångsarbete eller tvångstjänster, inbegripet tiggeri, slaveri eller slavliknande förhållanden,
• träldom,
• utnyttjande av brottslig verksamhet,
• avlägsnande av organ,
• utnyttjande av surrogatmödraskap, tvångsäktenskap eller illegal adoption.

Människohandelsbrott

• Medlemsstaterna måste vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att avsiktliga gärningar som syftar till att rekrytera, transportera, överföra, hysa eller ta emot personer genom användning av våld i syfte att utnyttja dem är straffbara.
• Dessa gärningar omfattar hot om eller bruk av våld eller andra former av tvång, bortförande, bedrägeri, vilseledande, maktmissbruk eller missbruk av en persons utsatta belägenhet¹ eller givande eller mottagande av betalning eller förmåner för att erhålla samtycke från en person som har kontroll över en annan person i syfte att utnyttja denna person.
• En människohandelsoffers samtycke till utnyttjandet, vare sig den är avsedd eller faktisk, är irrelevant om något av dessa medel har använts.
• När det är fråga om en uppsåtlig handling måste medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att utnyttjandet av tjänster som tillhandahålls av ett offer för människohandel utgör ett brott, om brottsoffret utnyttjas för att tillhandahålla sådana tjänster och om tjänsteanvändaren vet att den person som tillhandahåller tjänsten är offer för människohandel.

Sanktioner

I direktivet fastställs det maximala straffet för dessa brott till minst fem års fängelse och minst tio år om det föreligger försvårande omständigheter eller om brottet avsiktligt eller av grov vårdslöshet äventyrade brottsoffrets liv, eller

• begicks mot särskilt utsatta offer (såsom barn),
• begicks av en kriminell organisation,
• begicks med hjälp av allvarligt våld eller orsakat brottsoffret särskilt allvarlig skada, inbegripet fysisk eller psykisk skada.

I enlighet med relevanta bestämmelser i den nationella lagstiftningen måste medlemsstaterna vidta åtgärder för att se till att följande omständigheter betraktas som försvårande:

• det faktum att brottet begicks av offentliga tjänstemän i tjänsten,
• det faktum att gärningsmannen genom informations- och kommunikationsteknik underlättade eller begick spridning av material av sexuell natur som involverade offret.

Medlemsstaterna ska se till att juridiska personer (t.ex. ett företag) hålls ansvariga för människohandelsbrott som begås till deras förmån av någon person, som agerar enskilt eller som en del av en juridisk persons organ. De måste vara straffbara med effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga eller icke-straffrättsliga påföljder eller åtgärder.

Lagföring

Nationella myndigheter har rätt att avstå från att lagföra eller ålägga straffrättsliga påföljder för offer för människohandel för deras inblandning i brottslig eller annan olaglig verksamhet som de har tvingats begå som en direkt följd av att de har utsatts för någon av de former av exploatering som anges ovan.

Följande regler ska gälla i medlemsstaterna:

• Utredning eller lagföring av brott får inte vara beroende av att brottsoffret anmäler eller väcker åtal, och att straffrättsliga förfaranden kan fortsätta även om brottsoffret har återkallat sin anmälan.
• De som ansvarar för utredning eller lagföring av brotten ska ha fått lämplig utbildning och har tillgång till nödvändiga utredningsverktyg, sakkunskap och teknisk kapacitet.

För lagföring av brott som begås utanför den berörda medlemsstatens territorium ska varje medlemsstat se till att dess jurisdiktion inte är beroende av något av följande villkor:

• Handlingarna är straffbara på den plats där de begicks.
• Åtal kan väckas endast efter anmälan av offret på den plats där brottet begicks eller efter anmälan från den stat där brottet begicks.

Stöd till brottsoffer

Medlemsstaterna ska se till att brottsoffer får specialiserat stöd som är anpassat till deras behov och tar hänsyn till deras kön, funktionsnedsättning och ålder före, under och efter straffrättsliga förfaranden, så att de kan utöva de rättigheter som de har i egenskap av brottsoffer i straffrättsliga förfaranden. Detta stöd kan bestå av mottagning på skyddsboenden, medicinsk och psykologisk hjälp eller informationstjänster och tolkning, och får inte göras avhängigt av offrets vilja att samarbeta i brottsutredningen, åtalet eller rättegången. Boendet bör vara utrustat för att ta emot offer med särskilda behov och för att tillgodose barns särskilda behov, inbegripet barn som är offer.

Medlemsstaterna måste också säkerställa att offer för människohandel kan utöva sin rätt att ansöka om internationellt skydd eller motsvarande nationell status, även när de får hjälp, stöd och skydd som misstänkta eller identifierade offer för människohandel.

Skydd av offer för människohandel i brottsutredningar och straffrättsliga förfaranden

Utöver de rättigheter som fastställs i direktiv 2012/29/EU måste medlemsstaterna säkerställa att offer för människohandel har tillgång till

• juridisk rådgivning och juridiskt ombud, utan dröjsmål och utan kostnad om brottsoffret inte har tillräckliga ekonomiska resurser,
• vittnesskyddsprogram eller liknande åtgärder,
• särskild behandling för att förhindra sekundär viktimisering.

Medlemsstaterna är skyldiga att säkerställa att offer för människohandel kan utöva sin rätt att ansöka om internationellt skydd eller motsvarande nationell status, även när offren får hjälp, stöd och skydd som misstänkta eller identifierade offer för människohandel.

Medlemsstaterna måste också säkerställa att anmälningsförfarandena för ett brott är säkra, att de utförs konfidentiellt i enlighet med nationell lagstiftning, att de utformas och är tillgängliga på ett barnvänligt sätt och att de används på ett språk som överensstämmer med barnens ålder och mognad.

Nationella samordnare för bekämpning av människohandel eller motsvarande mekanism samt oberoende organ och handlingsplaner

• Det är nödvändigt att medlemsstaterna vidtar nödvändiga åtgärder för att inrätta nationella samordnare för bekämpning av människohandel eller motsvarande och för att förse dem med de resurser som krävs för att de effektivt ska kunna utföra sina uppgifter. Den nationella samordnaren för kampen mot människohandel eller motsvarande mekanism måste samarbeta med relevanta nationella, regionala och lokala organ och byråer, särskilt brottsbekämpande myndigheter, med nationella vidareslussningsmekanismer och med relevanta organisationer i det civila samhället som är verksamma på detta område.
• Senast den 15 juli 2028 måste medlemsstaterna anta sina nationella handlingsplaner mot människohandel, som utarbetats och genomförts i samråd med de nationella samordnarna för bekämpning av människohandel eller motsvarande.
• EU:s samordnare för kampen mot människohandel måste säkerställa samordning med nationella samordnare för bekämpning av människohandel eller motsvarande mekanismer, oberoende organ, EU-byråer och relevanta civilsamhällesorganisationer som är verksamma på området, för att säkerställa en enhetlig och övergripande strategi.

Datainsamling och statistik

Medlemsstaterna måste se till att det finns ett system för registrering, framställning och tillhandahållande av anonymiserade statistiska uppgifter för att övervaka effektiviteten i deras system för att bekämpa de brott som avses i detta direktiv.

Förebyggande

Medlemsstaterna måste vidta åtgärder för att

• motverka den efterfrågan som uppmuntrar till människohandel,
• införa mekanismer som syftar till tidig upptäckt och identifiering av, hjälp till och stöd till identifierade och förmodade offer,
• inleda utbildnings- och upplysningskampanjer.