Införande av euron

VIKTIGA PUNKTER

Förordning (EC) nr 974/98:

• föreskriver i bilagan datum för införande av euron och datum för utbyte av sedlar och mynt samt utfasningsperioden¹, i tillämpliga fall, för varje deltagande medlemsstat,
• bekräftar att den gemensamma valutan
  • är euron,
  • är uppdelad i 100 cent,
  • ersätter de deltagande medlemsstaternas nationella valutor med den överenskomna omräkningskursen,
  • är Europeiska centralbankens och de deltagande nationella centralbankernas beräkningsenhet,
• anger att hänvisning till nationell valuta i ett rättsligt instrument² är lika giltig som om den är uttrycks i euro,
• föreskriver att nationella sedlar och mynt fortsätter att vara lagligt betalningsmedel från och med dagen innan införandet av euron i den berörda medlemsstaten,
• ger
  • Europeiska centralbanken och de nationella centralbankerna i de medlemsstater som deltar i eurosamarbetet exklusiv behörighet att sätta eurosedlar i omlopp,
  • medlemsstaterna ansvar för utgivningen av euromynt som överensstämmer med de valörer och tekniska specifikationer som Europeiska unionens råd enats om,
• fastställer villkoren för en eventuell utfasningsperiod för nationella valutor, en möjlighet som ingen medlemsstat i euroområdet ännu har utnyttjat,
• anger en ”övergångsperiod” på högst tre år, som börjar på dagen för införandet av euron och slutar på dagen för utbytet av sedlar och mynt,
• anger att nationella sedlar och mynt förblir lagliga betalningsmedel till och med senast sex månader efter respektive övergångsdatum – under denna period måste varefter endast eurosedlar och euromynt är lagliga betalningsmedel i euroområdets medlemsstater,
• kräver att medlemsstaterna tillämpar sanktioner mot förfalskade eurosedlar och euromynt.

Förordning (EG) nr 1103/97

• ersätter den europeiska valutaenheten, en korg med nationella valutor som tidigare använts för EU:s redovisningsändamål, med euron med en omräkningskurs på 1:1 i alla rättsliga dokument från och med den 1 januari 1999,
• föreskriver garantier för att införandet av euron inte ska påverka kontinuiteten i kontrakt och alla rättsliga avtal och skyldigheter som innehåller hänvisningar till nationella valutor,
• fastställer att omräkningskurserna för de nationella valutorna i euro omfattar sex siffror som inte får avrundas uppåt eller nedåt,
• föreskriver att all omräkning från en nationell valuta till en annan måste ske via euron.

I artikel 140 i EUF-fördraget och protokoll nr 13, fogat till EUF-fördraget, fastställs de ekonomiska och finansiella villkor, de så kallade TFEU”konvergenskriterierna”, som medlemsstaterna måste uppfylla för att införa euron. Dessa är följande.

• Prisstabilitet. Inflationstakten får inte vara högre än 1,5 procentenheter över genomsnittet för de tre medlemsstater som har uppnått de bästa resultaten under ett år.
• De offentliga finanserna. Dessa måste vara sunda och hållbara, vilket framgår av avsaknaden av ett rådsbeslut om förekomsten av ett alltför stort underskott.
• Växelkursstabilitet. För stora valutafluktuationer måste undvikas genom deltagande i växelkursmekanismen utan allvarliga spänningar och utan devalvering i minst två år.
• Konvergens i räntesatserna. Långfristiga räntesatser som är högst 2 procentenheter högre än genomsnittet för de tre medlemsstater som har uppnått de bästa resultaten i fråga om prisstabilitet.