EU:s utvecklingssamarbete påbörjades samtidigt som Romfördraget undertecknades 1957, och medlemsstaternas utomeuropeiska länder och territorier var de första förmånstagarna. Genom åren har EU:s utvecklingssamarbete ökat gradvis. EU är nu världens främsta givare och arbetar med ungefär 160 länder.
Utvecklingssamarbetet måste utföras enligt principerna och målen för EU:s yttre åtgärder. Det huvudsakliga syftet är att minska och på lång sikt utrota fattigdomen i världen, genom att främja en hållbar ekonomisk, social och miljömässig utveckling i utvecklingsländerna, i linje med FN:s mål för hållbar utveckling.
De ledande principerna för EU:s yttre åtgärder och utvecklingssamarbete finns i artikel 21 i fördraget om Europeiska unionen resp. artikel 208 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
EU:s instrument för att finansiera yttre åtgärder har genomgått en rationalisering på senare år. Sedan den fleråriga budgetramen för 2021–2027 antogs är instrumentet för grannskapspolitik, utvecklingssamarbete och internationellt samarbete – Europa i världen – EU:s huvudsakliga instrument för att finansiera yttre åtgärder. Detta instrument omfattar samarbete med samtliga länder utanför EU, utom utomeuropeiska länder och territorier som mottar föranslutningsstöd.
Före 2021 var Europeiska utvecklingsfonden (som inte ingick i EU:s budget) EU:s viktigaste redskap för utvecklingsbistånd till de 79 länderna i Afrika, Västindien och Stilla havet (AVS-länderna) och till de utomeuropeiska länderna och territorierna. I EU:s senaste fleråriga budgetram (2021–2027) togs samarbete med AVS-länder upp i EU:s budget. Samarbetet omfattas av instrumentet för grannskapet, utvecklingssamarbete och internationellt samarbete – Europa i världen.
Även om avtalet mellan EU och AVS-länderna (Cotonouavtalet) från år 2000 skulle löpa ut 2020 har tillämpningen av dess bestämmelser förlängts till och med den , under förutsättning att det nya AVS–EU-partnerskapsavtalet inte träder i kraft eller tillämpas provisoriskt innan datumet i fråga.