Bekämpande genom straffrättsliga bestämmelser av bedrägeri som riktar sig mot unionens finansiella intressen

VIKTIGA PUNKTER

Tillämpningsområde

Direktivet gäller följande:

• Bedrägeri och andra brott, såsom korruption, förskingring eller penningtvätt som påverkar EU:s finansiella intressen – t.ex. EU:s budget, budgetarna för EU:s institutioner, organ och byråer som upprättats i enlighet med fördragen eller budgetar som direkt eller indirekt förvaltas och övervakas av dem.
• Allvarliga brott mot det gemensamma systemet för mervärdesskatt, såsom karusellbedrägeri¹ (d.v.s. brotten anses vara allvarliga när de har anknytning till två eller flera EU-medlemsstaters territorium och inbegriper total skada på minst 10 000 000 euro).

I direktivet fastställs även gemensamma regler om sanktioner och preskriptionstider för de brott som omfattas av direktivet.

Definitioner

Vart och ett av följande brott definieras på EU-nivå:

• Bedrägeri som begåtts uppsåtligen i fråga om upphandlingsrelaterade och icke-upphandlingsrelaterade utgifter samt om inkomster från egna medel som härrör från mervärdesskatt eller andra inkomster.
• Penningtvätt enligt definitionen i direktiv (EU) 2015/849 (se sammanfattning).
• Passiv och aktiv korruption som begåtts uppsåtligen.
• Förskingring som begåtts uppsåtligen.

I direktivet definieras ”offentliga tjänstemän” - EU-tjänstemän och nationella tjänstemän (även i medlemsstaterna) - och denna definition är relevant för definitionen av penningtvätt, korruption och förskingring.

De brott som definieras i direktivet faller inom ansvaret för Europeiska åklagarmyndigheten, ett oberoende EU-organ med befogenhet att utreda och lagföra dessa brott och driva dem för åtal inför relevanta nationella domstolar.

Gemensam strategi

I alla medlemsstater (utom Danmark och Storbritannien) (¹)):

• ska dessa brott vara straffbara. Detsamma gäller för försök, anstiftan och medhjälp till dessa brott.
• Juridiska personer² ska hållas ansvariga för alla brott som begås till deras förmån – vilket inte utesluter möjligheten att lagföra personer som är förövare eller ensamt ansvariga.

Sanktioner

I direktivet föreskrivs ”effektiva, proportionella och avskräckande” straffrättsliga minimipåföljder.

Dessa omfattar ett maximistraff på minst 4 års fängelse

• om den finansiella skadan på EU:s budget är mer än 100 000 euro,
• vid allvarliga brott mot det gemensamma systemet för mervärdesskatt,
• för andra allvarliga brott enligt nationell lag.

Om ett brott inbegriper skador som understiger 10 000 euro får medlemsstaterna föreskriva andra sanktioner än straffrättsliga påföljder.

När det gäller juridiska personer fastställer direktivet andra typer av sanktioner vid sidan av böter (straffrättsliga och icke-straffrättsliga).

Att begå ovannämnda brott inom en kriminell organisation enligt definitionen i rambeslut 2008/841/RIF (se sammanfattning) utgör en försvårande omständighet (brottet kommer att betraktas som allvarligare).

Sanktionerna utesluter inte följande:

• Möjlighet till strängare påföljder i nationell lagstiftning.
• Utövande av disciplinära befogenheter i förhållande till offentliga tjänstemän.

I direktivet tas även följande punkter upp:

• Frysning eller förverkande av hjälpmedel vid, och vinning av, brott som påverkar EU-budgeten.
• Fastställande av behörighet avseende sådana brott.
• Minsta preskriptionstider som möjliggör utredning, åtal och rättegång samt verkställande av de påföljder som utdöms för dessa brott.

Samarbete mellan medlemsstaterna och EU:s institutioner, organ eller byråer.

• Medlemsstaterna, Europeiska åklagarmyndigheten, Europeiska unionens byrå för straffrättsligt samarbete och Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) måste samarbeta för att bekämpa de brott som omfattas av detta direktiv. Olaf - och i förekommande fall Europeiska unionens byrå för straffrättsligt samarbete - tillhandahåller tekniskt och operativt stöd för att underlätta samordningen av medlemsstaternas utredningar.
• Europeiska revisionsrätten och de revisorer som ansvarar för revisionen av budgetarna för unionens institutioner, organ och byråer och de budgetar som förvaltas och kontrolleras av institutionerna ska upplysa Olaf och andra behöriga myndigheter om de upptäcker brott som anses vara straffbara i enlighet med detta direktiv. Medlemsstaterna ska säkerställa att deras nationella revisionsorgan gör detsamma.