Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt

SAMMANFATTNING AV FÖLJANDE DOKUMENT:

Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt

INLEDNING

Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) är ett resultat av Lissabonfördraget och utarbetades utifrån fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (EG-fördraget), som skapades genom Maastrichtfördraget. EG-fördraget baserade sig i sin tur på fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG-fördraget), som undertecknades i Rom den 25 mars 1957. När Europeiska unionen bildades genom Maastrichtfördraget (den 7 februari 1992) utgjorde detta en ny etapp på vägen mot ett politiskt integrerat Europa.

Europeiska unionen ersatte emellertid inte Europeiska gemenskaperna, utan placerade dem i stället under samma tak på grundval av ”tre pelare”:

• Den första pelaren utgjordes av Europeiska gemenskapen (EG, Europeiska kol- och stålgemenskapen [EKSG] fram till 2002 och Euratom).
• Den andra pelaren utgjordes av samarbete mellan EU-länderna inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
• Den tredje pelaren omfattade samarbete mellan EU-länderna inom områdena rättsliga och inrikes frågor.

För varje nytt fördrag numreras artiklarna om. Genom Lissabonfördraget, som undertecknades den 13 december 2007 och trädde i kraft den 1 december 2009, bytte EG-fördraget i sin tur namn till EUF-fördraget. De tre pelarna slogs samman till det reformerade EU, och artiklarna numrerades om på nytt.

EUF-fördraget är ett av EU:s två grundfördrag, tillsammans med fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget). Det utgör grunden för EU-lagstiftningen genom att ange EU:s principer och mål och handlingsutrymmet inom EU:s politikområden. Dessutom anger det i detalj hur EU-institutionerna är organiserade och fungerar.

VILKET SYFTE HAR FÖRDRAGET?

Som angavs redan i fördragets tidigare ingress var syftet med EG-fördraget att ”lägga grunden till en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken”. Denna formulering finns fortfarande i ingressen till det nuvarande EUF-fördraget och EU-fördraget. Genom dessa fördrag har den europeiska integrationen dessutom fått en tydligare politisk och demokratisk dimension, som går utöver det ursprungliga, ekonomiska målet att skapa en inre marknad.

VIKTIGA PUNKTER I DET KONSOLIDERADE FÖRDRAGET

• Första delen – Principerna
  • redogör för fördragets omfattning och dess koppling till EU-fördraget (artikel 1),
  • skisserar EU:s befogenheter utifrån hur stora befogenheter EU har inom respektive område (artiklarna 2, 3, 4, 5 och 6),
  • fastställer allmänna principer för EU:s verksamhet (artiklarna 7–17).
• Andra delen – Icke-diskriminering och EU-medborgarskap
  • förbjuder diskriminering på grund av nationalitet (artikel 18),
  • anger att EU kommer att ”bekämpa diskriminering på grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning” (artikel 19),
  • inför och definierar EU-medborgarskapet och tillhörande rättigheter (artiklarna 20–24).
• Tredje delen – som är den längsta delen (artiklarna 26–197) fastställer den rättsliga grunden för EU:s politik och inre åtgärder på följande områden:
  • Den inre marknaden (avdelning I).
  • Den fria rörligheten för varor (avdelning II), inklusive tullunionen.
  • Den gemensamma jordbrukspolitiken och den gemensamma fiskeripolitiken (avdelning III).
  • Den fria rörligheten för arbetstagare (och personer i allmänhet), tjänster och kapital (avdelning IV).
  • Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa (avdelning V), inklusive polissamarbete och rättsligt samarbete.
  • Transport (avdelning VI).
  • Konkurrens, beskattning och harmonisering av lagstiftningen (avdelning VII).
  • Ekonomisk och monetär politik (avdelning VIII), inklusive artiklar om euron.
  • Sysselsättningspolitik (avdelning IX).
  • Socialpolitik (avdelning X), med hänvisning till den europeiska sociala stadgan (1961) och gemenskapsstadgan om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter (1989) – genom avdelning XI inrättas Europeiska socialfonden.
  • Utbildnings-, yrkesutbildnings-, ungdoms- och idrottspolitik (avdelning XII).
  • Kultur (avdelning XIII).
  • Folkhälsa (avdelning XIV).
  • Konsumentskydd (avdelning XV).
  • Transeuropeiska nät (avdelning XVI).
  • Industripolitik (avdelning XVII).
  • Ekonomisk och social sammanhållning – det vill säga att minska utvecklingsskillnaderna (avdelning XVIII).
  • Forskning och utveckling samt rymdfartspolitik (avdelning XIX).
  • Miljöpolitik (avdelning XX).
  • Energipolitik (avdelning XXI).
  • Turism (avdelning XXII).
  • Civilskydd (avdelning XXIII).
  • Administrativt samarbete (avdelning XXIV).
• Fjärde delen – Associering av utomeuropeiska länder och territorier (artiklarna 198–204) redogör för de särskilda förbindelserna mellan EU och vissa EU-länders utomeuropeiska territorier som, till skillnad från de yttersta randområdena, inte hör till EU.
• Femte delen – EU:s yttre åtgärder (artiklarna 205–222) redogör för
  • den gemensamma (utrikes)handelspolitiken,
  • samarbetet rörande utveckling och humanitärt bistånd med länder utanför EU,
  • förbindelserna med länder utanför EU (internationella fördrag, sanktioner och solidaritet mellan EU-länderna) och internationella organ,
  • inrättandet av EU:s delegationer,
  • det faktum att yttre åtgärder måste överensstämma med principerna i avdelning V kapitel 1 i EU-fördraget om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (artikel 205).
• Sjätte delen – Institutionella och finansiella bestämmelser innehåller närmare information om
  • EU:s institutioner (artiklarna 223–227),
  • EU:s rådgivande organ (artiklarna 300–307),
  • Europeiska investeringsbanken (artiklarna 308 och 309),
  • EU:s lagstiftningsakter (förordningar, direktiv osv.) och lagstiftningsförfaranden (artiklarna 288–299),
  • EU:s budget (artiklarna 310–325),
  • fördjupat samarbete mellan EU-länder (artiklarna 326–334).
• Sjunde delen – Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser (artiklarna 335–358) behandlar särskilda rättsliga frågor, såsom EU:s rättskapacitet, geografiska och tidsmässiga tillämpningsområde, institutionernas säte, immunitet och inverkan på fördrag som undertecknades före 1958 eller anslutningsdatumet.

VILKEN PERIOD GÄLLER FÖRDRAGET FÖR?

EUF-fördraget undertecknades av 27 EU-länder (Kroatien gick med i EU först 2013) den 13 december 2007 och trädde i kraft den 1 december 2009.

BAKGRUND

Mer information finns här:

• De första fördragen (Europaparlamentet).
• En tillbakablick (Europeiska unionens råd).
• EU-fördragen (Europeiska kommissionen).
• En översikt över fördragen (EUR-Lex).

HUVUDDOKUMENT

Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt av den 13 december 2007 – konsoliderad version (EUT C 202, 7.6.2016, s. 47).

ANKNYTANDE DOKUMENT

Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (ej offentliggjort i Europeiska unionens officiella tidning).

Fortlöpande ändringar av fördraget har införlivats i grundtexten. Denna konsoliderade version har endast informationsvärde.

Maastrichtfördraget av den 7 februari 1992 (EGT C 191, 29.7.1992, s. 1).

Lissabonfördraget av den 13 december 2007 (EUT C 306, 17.12.2007, s. 1).

Senast ändrat 15.12.2017