ESF investerar i människor för att förbättra sysselsättnings- och utbildningsmöjligheterna inom hela EU. Under perioden 2014–2020 ska fonden vara särskilt inriktad på utsatta grupper, bland annat ungdomar. I förordningen anges omfattningen av ESF och dess koppling till sysselsättningsinitiativet för unga.
ESF är inriktad på ett antal huvudteman, bland annat att
Alla EU-länder är berättigade till stöd från ESF. Ett brett spektrum av organisationer, från både den offentliga och privata sektorn, kan ansöka genom EU-länderna.
För första gången har en lägsta andel av sammanhållningspolitikens finansiering tilldelats ESF. Andelen uppgår till 23,1 procent, vilket innebär att mer än 80 miljarder euro har öronmärkts för ESF:s programplanering under programperioden 2014–2020.
I varje EU-land måste minst 20 procent av ESF:s medel avsättas för att främja social delaktighet och fattigdomsbekämpning. Med detta menas att hjälpa utsatta människor och missgynnade grupper att skaffa sig den kompetens och den sysselsättning de behöver för att integreras på arbetsmarknaden.
ESF måste tillhandahålla särskild hjälp till ungdomar genom att bidra med minst 3,2 miljarder euro till sysselsättningsinitiativet för unga. Detta initiativ måste uteslutande stödja unga som varken arbetar eller studerar i regioner där ungdomsarbetslösheten är högre än 25 procent.
Mot bakgrund av behovet av att ta itu med den höga och ihållande ungdomsarbetslösheten i EU ändrar förordning (EU) 2015/779 förordning (EU) nr 1304/2013. Den ökar det förskott som inledningsvis betalas till operativa program som får stöd genom sysselsättningsinitiativet för unga under 2015 från 1 procent till 30 procent.
Programmen måste vara resultatinriktade och baserade på additionalitetsprincipen1. Koncentrationsmekanismen (dvs. mycket fokuserade åtgärder för en viss målgrupp) är viktig för att verkligen göra nytta på plats.
Partnerskapsöverenskommelser och operativa program, som EU-länderna och Europeiska kommissionen enas om, utgör ramarna för strategiska investeringar på nationell och regional nivå.
I förordning (EU) nr 1303/2013 anges det att en stödmottagare i samband med insatser inom ramen för ”offentlig-privata partnerskap” kan vara ett privaträttsligt organ i ett EU-land (en ”privat partner”). Den privata partnern (som väljs ut för att genomföra insatsen) får ersättas som stödmottagare under genomförandets gång – om så krävs – i enlighet med de bestämmelser och villkor som gäller för det offentlig-privata partnerskapet eller det bakomliggande finansieringsavtalet mellan den privata partnern och det finansinstitut som samfinansierar insatsen.
I kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/1076 fastställs ytterligare bestämmelser om utbyte av stödmottagare och det ansvar som är förenat med detta. Om stödmottagaren byts ut i insatsen inom ramen för ett offentlig-privat partnerskap som finansieras av de europeiska struktur- och investeringsfonderna (ESI-fonderna), måste det säkerställas att den nya partnern eller det nya organet efter bytet erbjuder åtminstone samma tjänster, med samma minimistandarder gällande kvalitet, som de som krävdes av den ursprungliga avtalsparten. I denna förordning fastställs även förfaranden för förslag om att byta ut den privata partnern och bekräftelse av den privata partnern samt minimikrav som ska ingå i avtal om offentlig-privata partnerskap som finansieras av ESI-fonderna.
Förordningen gäller sedan den .
Mer information finns här:
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1304/2013 av den om Europeiska socialfonden och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1081/2006 (EUT L 347, , s. 470).
Fortlöpande ändringar av förordning (EU) nr 1304/2013 har införlivats i originaltexten. Denna konsoliderade version har endast dokumentationsvärde.
senast ändrad