EU:s gemensamma fiskeripolitik

SAMMANFATTNING AV FÖLJANDE DOKUMENT:

Förordning (EU) nr 1380/2013 om den gemensamma fiskeripolitiken

VILKET SYFTE HAR FÖRORDNINGEN?

Förordningen innehåller de grundläggande reglerna för den gemensamma fiskeripolitiken i Europeiska unionen (EU).
Den gemensamma fiskeripolitiken syftar till att säkerställa att fiske- och vattenbruksverksamhet bidrar till långsiktig miljömässig, ekonomisk och social hållbarhet. I linje med den europeiska gröna given (se sammanfattning) och strategin för biologisk mångfald för 2030 (se sammanfattning) styrs fisket i EU av försiktighetsprincipen, för att begränsa fiskeriverksamheternas påverkan på det marina ekosystemet.
Den gemensamma fiskeripolitiken bygger på fyra pelare:
- Fiskeriförvaltning.
- Internationell politik.
- Marknads- och handelspolitik.
- Ekonomiskt stöd, t.ex. Europeiska havs-, fiskeri- och vattenbruksfonden (se sammanfattning).
I den gemensamma fiskeripolitiken fastställs regler för fiskeriförvaltningen, vilket bidrar till bevarandet av biologiska resurser från hav, ökad produktivitet, en skälig levnadsstandard för fiskerisektorn, stabila marknader och tillgången på livsmedel till rimliga priser. Avseende marknadsåtgärder och ekonomiskt stöd omfattar den gemensamma fiskeripolitiken även biologiska resurser från sötvatten, vattenbruk samt förädling och marknadsföring av fiskeri- och vattenbruksprodukter.

VIKTIGA PUNKTER

Fiskeriförvaltning syftar till att göra det möjligt för fiskare att maximera sina fångster utan att hota fiskbeståndens fortplantning (deras ”maximala hållbara avkastning”*. För detta ändamål fastställs totala tillåtna fångster (eller ”fiskemöjligheter”) för de flesta kommersiella fiskbestånd. Fiskenivåerna var tvungna att, om möjligt, överensstämma med den maximala hållbara avkastningen för alla bestånd senast 2015, och inte senare än 2020.
Förvaltningen av fiskbestånden bygger på vetenskapliga utlåtanden. EU:s medlemsstater måste samla in, hantera och tillgängliggöra de uppgifter som behövs för vetenskaplig rådgivning. Detta inbegriper biologiska, miljömässiga och socioekonomiska uppgifter. Datainsamlingsverksamhet stöds ekonomiskt av EU.
Genom att införa en landningsskyldighet* syftar den gemensamma fiskeripolitiken till att få ett slut på den slösaktiga metoden att kasta tillbaka oönskad fångst i havet. Landningsskyldigheten fasades gradvis in under perioden 2015–2019 och har nu helt trätt i kraft, vilket innebär att fiskare måste landa alla fångster av kommersiellt nyttjade arter.
I flerårsplaner sätts mål för förvaltningen av fiskbestånden. När antagandet av fleråriga planer eller förvaltningsplaner som inbegriper utkastplaner tar längre tid än man räknat ger förordning (EU) 2017/2092 (om ändring av förordning (EU) nr 1380/2013) Europeiska kommissionen befogenhet att anta utkastplaner.
Tekniska åtgärder innebär en bred uppsättning regler som styr hur, var och när fiskare får fiska. De har upprättats för alla europeiska havsområden, men de skiljer sig avsevärt för olika havsområden, vilket återspeglar regionala förhållanden.
Genom den gemensamma fiskeripolitiken decentraliseras beslutsfattandet genom att det förs närmare fiskeområdena (en process som kallas regionalisering). I förordningen föreskrivs att det ska inrättas rådgivande nämnder för vart och ett av de geografiska områdena. Medlemsstater som har ett förvaltningsintresse i ett visst område kan föreslå detaljerade åtgärder som kommissionen kan införliva i EU-lagstiftning.
Genom ett system för fiskerikontroll säkerställs efterlevnad av den gemensamma fiskeripolitikens bestämmelser, inbegripet bekämpning av olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (förordning (EG) nr 1005/2008 – se sammanfattning). I förordning (EU) nr 1026/2012 (se sammanfattning) fastställs de bestämmelser som gäller för att bevara fiskbestånd i länder med ohållbart fiske.
Nya standarder för marknadsföring när det gäller märkning, kvalitet och spårbarhet möjliggör för konsumenterna att vara bättre informerade om ursprunget för den fisk som de köper och hur den har producerats.
Hållbarhetsprincipen gäller också EU-fartyg som fiskar utanför EU:s vatten. Kommissionen har beviljats befogenhet att för EU:s räkning förhandla fram och ingå hållbara fiskepartnerskapsavtal med vissa partnerländer utanför EU. Dessa avtal
- ger EU-fartyg tillstånd att fiska efter överskottsbestånd i partnerlandets exklusiva ekonomiska zon* i en genom lagstiftning reglerad miljö i utbyte mot ett ekonomiskt bidrag,
- är inriktade på resursbevarande och miljöhållbarhet, genom att säkerställa att alla EU-fartyg omfattas av samma regler avseende kontroll och öppenhet.
Medlemsstaterna måste stödja utvecklingen av hållbart vattenbruk genom fleråriga nationella planer.

Översyn av den reformerade gemensamma fiskeripolitiken

Varje år offentliggör kommissionen ett meddelande som beskriver framstegen gällande fiskbestånden och inleder ett brett offentligt samråd om fastställandet av årliga fiskemöjligheter för det kommande året. I detta meddelande görs en bedömning av de framsteg som gjorts när det gäller hållbart fiske i EU och en översyn av balansen mellan fiskekapacitet och fiskemöjligheter, sektorns socioekonomiska resultat och genomförandet av landningsskyldigheten. I förordningen anges också skälen till förslaget om fiskemöjligheter för det kommande året.

VILKEN PERIOD GÄLLER FÖRORDNINGEN FÖR?

Den har gällt sedan den 1 januari 2014.

BAKGRUND

Den gemensamma fiskeripolitiken inleddes år 1970. Den har genomgått åtskilliga reformer, varav den senaste trädde i kraft den 1 januari 2014.
Mer information finns här:
- Den gemensamma fiskeripolitiken (Europeiska kommissionen).

VIKTIGA BEGREPP

Maximal hållbar avkastning. Det i teorin högsta balanserade genomsnittliga uttag som fortlöpande kan tas ur ett bestånd under rådande genomsnittliga miljöförhållanden utan att detta avsevärt påverkar fortplantningsprocessen.

Landningsskyldighet. Kravet på att EU-fartyg ska landa alla fångster för att få ett slut på den slösaktiga metoden att kasta tillbaka oönskad fångst i havet.

Exklusiv ekonomisk zon. Ett område av kustvatten och havsbotten inom ett visst avstånd från ett lands kustlinje, inom vilket landet gör anspråk på exklusiva rättigheter till fiske, borrning och annan ekonomisk verksamhet.

HUVUDDOKUMENT

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma fiskeripolitiken, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1954/2003 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2371/2002 och (EG) nr 639/2004 och rådets beslut 2004/585/EG (EUT L 354, 28.12.2013, s. 22).

Fortlöpande ändringar av förordning (EU) nr 1380/2013 har förts in i originaltexten. Denna konsoliderade version har endast dokumentationsvärde.

ANKNYTANDE DOKUMENT

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1139 av den 7 juli 2021 om Europeiska havs-, fiskeri- och vattenbruksfonden och om ändring av förordning (EU) 2017/1004 (EUT L 247, 13.7.2021, s. 1).

Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet – Mot ett mer hållbart fiske i EU: lägesrapport och riktlinjer för 2022 (COM (2021) 279 final, 9.6.2021).

Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, Europeiska rådet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Den europeiska gröna given (COM(2019) 640 final, 11.12.2019).

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1241 av den 20 juni 2019 om bevarande av fiskeresurserna och skydd av marina ekosystem genom tekniska åtgärder, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1967/2006 och (EG) nr 1224/2009, och Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1380/2013, (EU) 2016/1139, (EU) 2018/973, (EU) 2019/472 och (EU) 2019/1022, samt om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 894/97, (EG) nr 850/98, (EG) nr 2549/2000, (EG) nr 254/2002, (EG) nr 812/2004 och (EG) nr 2187/2005 (EUT L 198, 25.7.2019, s. 105).

Se den konsoliderade versionen.

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1004 av den 17 maj 2017 om upprättande av en unionsram för insamling, förvaltning och användning av data inom fiskerisektorn och till stöd för vetenskaplig rådgivning rörande den gemensamma fiskeripolitiken och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 199/2008 (EUT L 157, 20.6.2017, s. 1).

Se den konsoliderade versionen.

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1627 av den 14 september 2016 om en flerårig återhämtningsplan för blåfenad tonfisk i östra Atlanten och Medelhavet och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 302/2009 (EUT L 252, 16.9.2016, s. 1).

Se den konsoliderade versionen.

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1026/2012 av den 25 oktober 2012 om vissa åtgärder i syfte att bevara fiskbestånd i fråga om länder som tillåter ohållbart fiske (EUT L 316, 14.11.2012, s. 34).

Rådets förordning (EG) nr 1224/2009 av den 20 november 2009 om införande av ett kontrollsystem i gemenskapen för att säkerställa att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken efterlevs, om ändring av förordningarna (EG) nr 847/96, (EG) nr 2371/2002, (EG) nr 811/2004, (EG) nr 768/2005, (EG) nr 2115/2005, (EG) nr 2166/2005, (EG) nr 388/2006, (EG) nr 509/2007, (EG) nr 676/2007, (EG) nr 1098/2007, (EG) nr 1300/2008, (EG) nr 1342/2008 och upphävande av förordningarna (EEG) nr 2847/93, (EG) nr 1627/94 och (EG) nr 1966/2006 (EUT L 343, 22.12.2009, s. 1).

Se den konsoliderade versionen.

Rådets förordning (EG) nr 1005/2008 av den 29 september 2008 om upprättande av ett gemenskapssystem för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske och om ändring av förordningarna (EEG) nr 2847/93, (EG) nr 1936/2001 och (EG) nr 601/2004 samt om upphävande av förordningarna (EG) nr 1093/94 och (EG) nr 1447/1999 (EUT L 286, 29.10.2008, s. 1).

Se den konsoliderade versionen.

Senast ändrat 21.03.2022