Förslag till RÅDETS BESLUT om undertecknande på gemenskapens vägnar av ett avtal mellan Europeiska gemenskapen och Amerikas förenta stater om ömsesidigt erkännande av överensstämmelseintyg för marin utrustning

(framlagt av Komissionen)

MOTIVERING

I. Översikt

Europeiska gemenskapen (EG) och Amerikas förenta stater (Förenta staterna) har förhandlat fram och paraferat ett avtal om ömsesidigt erkännande av överensstämmelseintyg för marin utrustning, vilket nu bör godkännas. Förhandlingarna har förts i enlighet med det förhandlingsmandat som rådet utfärdat enligt handlingsplanen för det transatlantiska ekonomiska partnerskapet. Den rättsliga grunden för avtalet är artiklarna 133 och 300 i fördraget.

Avtalets huvudsyfte är att underlätta handeln mellan EU och Förenta staterna med marin utrustning. Detta uppnås genom bestämmelsen om erkännande av överensstämmelseintyg på grundval av likvärdighet mellan parternas respektive föreskrifter och krav på bedömning av överensstämmelse för en viss produkt. En part kommer alltså att erkänna överensstämmelseintyg som den andra partens organ för bedömning av överensstämmelse utfärdat på grundval av den andra partens tekniska föreskrifter. Det betyder att en tillverkare kan nå flera marknader genom att uppfylla en enda uppsättning krav för en produkt i stället för flera, vilket skulle vara nödvändigt om avtalet inte fanns. Detta kan direkt leda till minskade provnings- och certifieringskostnader för tillverkarna. Det kan också indirekt minska de kostnader som är förenade med osäkerhet och besvär i samband med att tillverkarna måste vända sig till ett organ för bedömning av överensstämmelse i importlandet, liksom den tidsutdräkt detta leder till innan en produkt kan släppas ut på marknaden.

I och med att bägge parter har grundat sin lagstiftning (i EU rör det sig om direktiv 96/98/EG om marin utrustning) på Internationella sjöfartsorganisationens (IMO) konventioner och på relevanta internationella standarder är det möjligt att grunda avtalet på likvärdighet mellan EU:s och Förenta staternas tekniska föreskrifter. Avtalet syftar också till att främja regleringssamarbete och effektivitet i regleringsverksamheten.

Kommissionen och Förenta staterna har gjort flera ingående undersökningar av de tekniska föreskrifterna hos respektive part för att i de fall det varit möjligt fastställa likvärdighet. Grundvalen för fastställandet av likvärdighet har varit EU:s och Förenta staternas genomförande av Internationella sjöfartsorganisationens (IMO) relevanta internationella instrument. De produkter som anges i bilaga II till avtalet är det första resultatet av dessa undersökningar, och förteckningen kommer att byggas ut allt eftersom likvärdighet fastställs för ytterligare produkter. Avtalet innehåller bestämmelser både om bibehållande och om tillfälligt upphävande av likvärdighet, med respekterande av parternas oberoende i regleringsfrågor.

I sin bedömning av avtalet drar kommissionen sammantaget slutsatsen att avtalet kan ge de ekonomiska aktörerna betydande fördelar. Det underlättar handeln genom att det leder till minskade kostnader och mindre besvär i samband med bedömning av överensstämmelse, det ger möjligheter till ökad öppenhet och förutsägbarhet när det gäller föreskrifterna på området, det kommer att främja regleringssamarbete och det kommer inte att äventyra målen med regleringarna enligt marinutrustningsdirektivet, nämligen att öka säkerheten och förbättra förebyggandet av föroreningar till sjöss.

II. Avtalet

II.1 Grundval

Rådet godkände den 9 november 1998 en handlingsplan för det transatlantiska ekonomiska partnerskapet och bemyndigade kommissionen att inleda förhandlingar med Förenta staterna i syfte att ingå bilaterala avtal bland annat om tekniska handelshinder. Efter samråd med artikel 133-kommittén inledde kommissionen i september 1999 förhandlingar med Förenta staterna om ett avtal om ömsesidigt erkännande för marin utrustning. Avtalet paraferades den 12 juni 2001.

Den rättsliga grunden för gemenskapen att ingå avtalet är artiklarna 133 och 300 i fördraget.

II.2 Syften

Avtalet syftar till att underlätta handeln mellan EU och Förenta staterna med marin utrustning. Detta uppnås genom att tillverkare i EU får möjlighet att få produkter avsedda för den amerikanska marknaden godkända genom ett organ för bedömning av överensstämmelse beläget i EU och på grundval av de tekniska föreskrifterna i direktiv 96/98/EG om marin utrustning (nedan kallat "marinutrustningsdirektivet") [1]. Tillverkare i Förenta staterna kommer på motsvarande sätt att kunna få produkter avsedda för gemenskapsmarknaden godkända i Förenta staterna på grundval av överensstämmelse med tillämpliga amerikanska lagar och andra författningar. En sådan ordning skulle minska de kostnader som är förenade med provning och certifiering, eftersom provningen eller certifieringen bara skulle behöva utföras en gång för flera marknader. Den skulle också minska de kostnader som är förenade med osäkerheten, tidsåtgången och det administrativa besväret i samband med att tillverkaren måste kontakta godkännandeorgan i importlandet.

[1] EGT L 46, 17.2.1997, s. 25.

Avtalet syftar också till att främja regleringssamarbete och effektivitet i regleringsverksamheten, samtidigt som parternas oberoende i regleringsfrågor respekteras. Detta är nödvändigt för att avtalet skall kunna fungera väl och särskilt för att likvärdigheten skall kunna upprätthållas samtidigt som en hög hälso-, säkerhets- och miljöskyddsnivå säkerställs.

Innehåll

Avtalet består av en huvudtext omfattande tjugoen artiklar fördelade på sju kapitel, samt tre bilagor. En förklaring och bedömning av avtalstexten, artikel för artikel, redovisas i det följande. En mera ingående diskussion om likvärdighet och avtalets räckvidd följer i nästa kapitel.

Ingress: Här anges avtalets grundläggande mål och principer, som är att underlätta handeln med marin utrustning mellan parterna.

Kapitel I Definitioner och syften

Artikel 1 Definitioner: Här definieras vissa nyckelbegrepp som är nödvändiga för en klar förståelse av avtalet. Vidare hänvisas till Internationella standardiseringsorganisationens (ISO) och Internationella elektrotekniska kommissionens (IEC) guide 2 för definitioner av allmänna begrepp som rör standarder och bedömning av överensstämmelse.

Artikel 2 Avtalets syften: I denna artikel anges avtalets allmänna mål - att underlätta handel med marin utrustning genom ömsesidigt erkännande av överensstämmelseintyg samt att upprätta det samarbete på regleringsområdet som är nödvändigt för att avtalet skall kunna fungera väl.

Kapitel 2 Ömsesidigt erkännande

Artikel 3 Grundläggande skyldigheter: Denna artikel är, jämte artiklarna 4, 6 och 10, en nyckelbestämmelse i avtalet. Här slås nämligen skyldigheterna beträffande ömsesidigt erkännande fast, liksom vilka produkter avtalet omfattar. En part är skyldig att godta överensstämmelseintyg som har utfärdats av den andra partens organ för bedömning av överensstämmelse i enlighet med den andra partens krav i lagar, andra författningar och administrativa bestämmelser. Skyldigheten gäller endast de produkter som förtecknas i bilaga II till avtalet.

Artikel 4 Tekniska föreskrifters likvärdighet: I denna artikel fastställs grunden för skyldigheten beträffande ömsesidigt erkännande enligt artikel 3, nämligen att likvärdighet mellan EG:s respektive Förenta staternas tekniska föreskrifter (t.ex. prestandakrav, provningsnormer eller krav på bedömning av överensstämmelse) har fastställts för en viss produkt. Grundvalen för fastställandet av likvärdighet är Internationella sjöfartsorganisationens regler för marin utrustning och införlivandet av dessa med parternas respektive tekniska föreskrifter.

Artikel 5 Märkning: I denna artikel slås det fast att parterna får bibehålla sina respektive krav för märkning, numrering och identifikation av produkter. Egentligen skulle man om EU:s och Förenta staternas tekniska föreskrifter för en viss produkt anses likvärdiga kunna tänka sig en regel om ömsesidigt erkännande även av den märkning som krävs i EU respektive i Förenta staterna. Det har emellertid bedömts vara att föredra att parterna behåller sina respektive märkningskrav, eftersom det annars är risk för att det inte skulle stå helt klart, särskilt för tillsynsorganen, vilka krav en produkt uppfyller enligt märkningen. Enligt artikeln har parterna rätt att utfärda varandras märken och identifikationsnummer.

Artikel 6 Organ för bedömning av överensstämmelse: Enligt denna artikel erkänner EU och Förenta staterna såsom organ för bedömning av överensstämmelse de organ hos den andra parten som har erkänts enligt den partens föreskrifter. USA:s kustbevakning (USCG) kommer att vara det enda organet för bedömning av överensstämmelse för Förenta staternas del, eftersom enligt den amerikanska lagstiftningen endast USCG får utfärda överensstämmelseintyg för marin utrustning. USCG kommer att utföra detta arbete tillsammans med de oberoende laboratorier som den erkänt i enlighet med sina föreskrifter. För EU:s del gäller att alla anmälda organ enligt direktivet om marin utrustning är såväl godtagbara som erkända enligt avtalet.

Kapitel 3 Gemensamma kommittén

Artikel 7 Gemensamma kommittén: Genom denna artikel inrättas en gemensam kommitté med uppgift att förvalta avtalet. Gemensamma kommittén får besluta om ändringar av avtalets bilagor, men den kommer också att fungera som forum för diskussion av tekniska frågor och bistå med klarlägganden och råd som behövs för att avtalet skall kunna fungera väl. Enligt artikeln får det också tillsättas gemensamma arbetsgrupper som vid behov kan bistå gemensamma kommittén med expertråd i specifika frågor.

Kapitel 4 Regleringssamarbete

Artikel 8: Bibehållande av regleringsbefogenhet: Här klargörs att parterna inte avhänder sig sina regleringsbefogenheter eller sitt oberoende i regleringsfrågor som gäller sjösäkerhet eller förhindrande av föroreningar till sjöss.

Artikel 9 Informationsutbyte och kontaktpunkter: I denna artikel slås det fast att parterna skall inrätta nödvändiga kontaktpunkter och metoder för informationsutbyte. Vidare föreskrivs att parterna skall göra sina förteckningar över produkter som godkänts enligt deras respektive föreskrifter tillgängliga för allmänheten på Internet.

Artikel 10: Ändring av regelsystem: Detta är en viktig artikel i avtalet. Eftersom likvärdigheten fastställs på grundval av de föreskrifter i EU respektive i Förenta staterna som är i kraft vid en viss tidpunkt, måste den prövas på nytt när föreskrifterna ändras eller nya föreskrifter införs som kan påverka likvärdigheten. I detta avseende anges i artikeln att parterna skall grunda sina föreskrifter på IMO:s internationella instrument. Enligt artikeln är parterna skyldiga att underrätta och samråda med varandra när föreskrifter ändras. Vidare föreskrivs att gemensamma kommittén skall överväga om föreskrifterna fortfarande är likvärdiga efter ändringen. Dess överväganden skall leda fram till någon av följande slutsatser: 1) Att likvärdighet är bibehållen, varvid produkten skall stå kvar i bilaga II till avtalet, 2) att likvärdighet inte är bibehållen, varvid produkten skall strykas från bilaga II, 3) att parterna inte kan enas om huruvida likvärdighet är bibehållen, varvid det ömsesidiga erkännandet för produkten i fråga tillfälligt kan upphävas.

Artikel 11 Regleringssamarbete: Enligt denna artikel skall parterna samarbeta i de relevanta internationella organisationerna i syfte att fastställa internationella regler för marin utrustning. Även bilateralt regleringssamarbete mellan EU och Förenta staterna kan enligt artikeln äga rum och kan vid behov bland annat innefatta undersökning av deras respektive tekniska föreskrifter i syfte att fastställa likvärdighet för produkter som inte omfattas av avtalet när detta träder i kraft eller produkter för vilka likvärdigheten har upphävts. Vidare får enligt denna artikel gemensamma kommittén besluta att uppföra de produkter i förteckningen i bilaga II för vilka likvärdighet mellan de relevanta tekniska föreskrifterna har fastställts.

Artikel 12 Samarbete rörande bedömning av överensstämmelse: För att förtroendet för parternas organ och förfaranden för bedömning av överensstämmelse skall kunna bevaras uppmanas i denna artikel parternas behöriga myndigheter att samråda med varandra och att vid behov vidta andra åtgärder. Parterna uppmanas också att uppmuntra sina organ för bedömning av överensstämmelse att delta i samarbets- och samordningsåtgärder.

Kapitel 5 Övervakning och skyddsåtgärder

Artikel 13 Övervakning av organ för bedömning av överensstämmelse: I denna artikel anges att parterna fortlöpande, genom kontroller och revision, skall övervaka den tekniska kompetensen hos sina organ för bedömning av överensstämmelse. Enligt artikeln kan en part på objektiva grunder ifrågasätta den tekniska kompetensen hos den andra partens organ för bedömning av överensstämmelse.

Artikel 14 Marknadsövervakning: Enligt denna artikel begränsar avtalet på intet sätt parternas befogenhet att vidta verkställighetsåtgärder (t.ex. att förbjuda utsläppande på marknaden eller att återkalla en produkt) mot produkter som utgör en fara för hälsan eller miljösäkerheten eller som på något annat sätt inte uppfyller gällande föreskrifter. Parterna skall underrätta varandra om sådana åtgärder.

Artikel 15 Tillfälligt avbrytande av ömsesidigt erkännande: Här fastställs de förfaranden som skall tillämpas om en part eller båda parterna anser att likvärdigheten mellan de tekniska föreskrifterna för en produkt som förtecknats i bilaga II inte har bibehållits eller inte kan bibehållas. Om likvärdigheten inte bibehålls kommer produkten att strykas från bilaga II och skyldigheterna beträffande ömsesidigt erkännande avseende den produkten att tillfälligt avbrytas. Parterna förbinder sig att samarbeta i syfte att så långt möjligt åter fastställa likvärdighet.

Artikel 16 Varningssystem: Parterna kommer att upprätta ett system för ömsesidiga varningar i syfte att underrätta varandra om produkter som har befunnits inte uppfylla gällande krav enligt tekniska föreskrifter eller som kan utgöra en omedelbar risk för hälsa, säkerhet eller miljö.

Kapitel 6 Tilläggsbestämmelser

Artikel 17 Konfidentialitet: Denna artikel innehåller standardbestämmelser och gäller sekretesskydd för den information som parterna eller deras organ för bedömning av överensstämmelse utbyter.

Artikel 18 Avgifter: Enligt denna artikel skall avgifter som tas ut vara icke-diskriminerande och de får inte tas ut för tjänster avseende bedömning av överensstämmelse som redan tillhandahållits av den andra parten.

Artikel 19 Geografiskt tillämpningsområde: Detta är en standardartikel. Det bör emellertid noteras att den marina sektorns särskilda karaktär har beaktats genom att det sägs att avtalet gäller fartyg i internationell sjöfart som har rätt att föra endera partens flagg eller en av parternas medlemsstaters flagg.

Artikel 20 Avtal med andra länder: Enligt punkt 1 i denna artikel skall avtal om ömsesidigt erkännande som en part till avtalet har ingått med andra länder inte gälla den andra parten till avtalet. Enligt punkt 2 åtar sig EG och Förenta staterna att undersöka möjligheten att ingå avtal om ömsesidigt erkännande på multilateral grundval.

Kapitel 7 Slutbestämmelser

Artikel 21 Ikraftträdande, ändring och uppsägning: Det rör sig här om standardbestämmelser.

Artikel 22: Slutbestämmelser: Denna artikel innehåller standardbestämmelser av institutionell och rättslig karaktär. Enligt punkt 2 i artikeln uppmanas parterna att regelbundet och första gången senast två år efter avtalets ikraftträdande se över genomförandet av avtalet.

Bilagor

Bilaga I Lagar, andra författningar och administrativa bestämmelser: Här hänvisas till parternas grundläggande lagar, andra författningar och administrativa bestämmelser som gäller marin utrustning.

Bilaga II Produkter som omfattas av ömsesidigt erkännande: I denna bilaga preciseras vilka produkter som faller inom avtalets räckvidd. Endast produkter som uppförts i förteckningen i bilaga II omfattas av de skyldigheter beträffande ömsesidigt erkännande som anges i artikel 3. Bilagan kommer att byggas ut allteftersom parternas program och föreskrifter utvecklas. De produkter som anges i förteckningen i det förslag som här läggs fram utgör en första förteckning över produkter för vilka det hittills varit möjligt att fastställa likvärdighet

Bilaga III Reglerande myndigheter: I denna bilaga förtecknas parternas reglerande myndigheter.

III Fastställande av likvärdighet samt produkttäckning

III.1 Grundval för fastställande av likvärdighet

Av central betydelse i avtalet är, som framhållits i det föregående, att det ömsesidiga erkännandet grundar sig på likvärdighet mellan EU:s respektive Förenta staternas tekniska föreskrifter avseende en viss produkt. Det är endast om likvärdighet har fastställts och kan bibehållas som en produkt kan föras upp i förteckningen i bilaga II till avtalet och kvarstå där. Skälet till att detta är möjligt är att både EU och Förenta staterna till stor del baserat sina tekniska föreskrifter för marin utrustning på de internationella konventioner om sjösäkerhet och förhindrande av föroreningar till sjöss som upprättats inom ramen för IMO, särskilt 1974 års internationella konvention om säkerheten för människoliv till sjöss (SOLAS) och 1973 års internationella konvention till förhindrande av förorening från fartyg (MARPOL), samt på de provningsmetoder som det hänvisas till i IMO:s resolutioner, cirkulär, koder m.m. (t.ex. de metoder som fastställts av Internationella teleunionen (ITU), Internationella standardiseringsorganisationen (ISO) och Internationella elektrotekniska kommissionen (IEC).

EU:s regler för marin utrustning finns i rådets direktiv 96/98/EG om marin utrustning, i dess ändrade lydelse (marinutrustningsdirektivet). För EU:s del är avtalets möjliga produkttäckning beroende av bilaga A.1 till direktivet. I Förenta staterna regleras marin utrustning till större delen av USA:s kustbevakning (USCG) genom US Code of Federal Register (CFR) 46 CFR delarna 159-165, medan regleringsbefogenheterna när det gäller radiokommunikationsutrustning och navigationsutrustning som använder radio ligger hos US Federal Communications Commission (FCC) genom 47 CFR delarna 2 och 80.

Artikel 4.2 i avtalet lyder som följer:

"Fastställandet av likvärdighet mellan parternas tekniska föreskrifter skall grundas på parternas genomförande av de tillämpliga internationella instrumenten i sina respektive lagar, andra författningar och administrativa föreskrifter, utom i fall då en part anser att instrumentet skulle vara ett ineffektivt eller olämpligt medel att uppnå målen för dess reglering. I det senare fallet skall likvärdighet fastställas på en ömsesidigt godtagbar grundval."

Kriteriet för fastställande av likvärdighet är med andra ord "graden" av EU:s och Förenta staternas genomförande av IMO:s krav i sina respektive föreskrifter för en viss produkt. Den allmänna regeln är alltså att EU och Förenta staterna skall grunda sina tekniska föreskrifter på IMO:s instrument (detta anges också i artikel 10.1 i avtalet). Undantagsvis får parterna, såsom medges enligt avtalet om tekniska handelshinder inom ramen för Världshandelsorganisationen (WTO), välja att inte använda sig av IMO:s regler, om dessa anses olämpliga eller ineffektiva som medel att uppnå målen för regleringen i fråga. I sådana fall skall likvärdighet fastställas enligt kriterier som parterna kommer överens om. Det bör också noteras att vid fastställande av likvärdighet samtliga de krav som gäller för en viss produkt måste undersökas och befinnas vara likvärdiga - produktkrav, provningsnormer och prestandakrav samt förfaranden för bedömning av överensstämmelse.

Enligt definitionen av "tekniska föreskrifters likvärdighet" i avtalets artikel 1.1 e behöver EU:s och Förenta staternas tekniska föreskrifter inte vara identiska, men de måste var jämförbara i tillräcklig utsträckning för att säkerställa att målen för respektive parts föreskrifter uppnås. Om EU föreskriver en viss standard för att en given säkerhetsnivå eller miljöskyddsnivå skall kunna uppnås, måste med andra ord Förenta staternas standard vara sådan att den ger samma säkerhets- och skyddsnivå.

III.2 Fastställande av produkttäckning

På grundval av ovanstående har en rad detaljerade studier och analyser genomförts för att undersöka om EU:s och Förenta staternas tekniska föreskrifter för marin utrustning är likvärdiga. USCG har gjort en undersökning avseende de produkter för vilka den har regleringsansvaret. Undersökningen kontrollerades av kommissionen, som efter ett öppet upphandlingsförfarande anlitade en expert för att utföra arbetet. Kommissionen upphandlade också (även detta efter en öppen anbudsinfordran) en undersökning avseende utrustning för marin radiokommunikation och navigationsutrustning. Alla dessa undersökningar har gjorts tillgängliga för allmänheten.

Kommissionen och Förenta staternas analyser och undersökningar har lett fram till slutsatsen att de produkter som förtecknas i bilaga II till detta förslag utgör en första förteckning över produkter för vilka det föreligger likvärdighet. Förteckningen omfattar 43 produkter, varav 11 avser livräddningsutrustning, 12 brandskyddsutrustning och 20 navigationsutrustning. Det bör påpekas att den slutliga analysen har gjorts på grundval av den tredje ändringen av marinutrustningsdirektivet. Ändringsdirektivet har ännu inte antagits formellt men dess tekniska innehåll är känt. Avtalet skulle behöva träda i kraft i anslutning till ikraftträdandet av ändringsdirektivet.

För övriga produkter som omfattas av marinutrustningsdirektivet bedömer parterna antingen att likvärdighet kommer att kunna fastställas efter ytterligare tekniska undersökningar och att detta kan göras relativt snart efter avtalets ikraftträdande (1-2 år), eller att likvärdighet inte kommer att kunna fastställas inom en förutsebar framtid. Det finns ungefär 50 utrustningsartiklar som är kandidater för att i framtiden kunna uppföras i förteckningen i bilaga II till avtalet, varav 24 avser livräddningsutrustning, 5 utrustning för förebyggande av föroreningar, 10 brandskyddsutrustning, 9 navigationsutrustning och 1 radiokommunikationsutrustning. Det är framför allt inom området radiokommunikationsutrustning som likvärdighet inte kan fastställas. Detta beror framför allt på att Förenta staternas förfaranden för bedömning av överensstämmelse för sådana produkter för närvarande inte anses vara likvärdiga med dem som föreskrivs i marinutrustningsdirektivet och på att de relevanta amerikanska tekniska föreskrifterna inte alltid överensstämmer med gällande ITU-rekommendationer.

III.3 Bibehållande av likvärdighet och ändrad produkttäckning

Parternas tekniska föreskrifter kommer att utvecklas med tiden, särskilt som en följd av nya eller ändrade IMO-regler. När en parts tekniska föreskrifter ändras och detta skulle kunna påverka likvärdigheten, måste det undersökas om likvärdigheten är bibehållen med hänsyn till endera av eller båda parternas nya eller ändrade föreskrifter. Som nämndes i det föregående fastställs i artikel 10 hur man skall gå till väga inom ramen för avtalet om parternas tekniska föreskrifter ändras. Det bör understrykas att inget i avtalet påverkar eller begränsar EU:s eller Förenta staternas regleringsbefogenheter när det gäller att uppnå målen för deras respektive regleringar och att bestämma den skyddsnivå som de anser lämplig (se artikel 8 i avtalet).

Av central betydelse när det gäller bibehållandet av likvärdighet är anmälan av och informationsutbyte avseende utvecklingen på föreskriftsområdet samt möjligheten att samråda i sådana frågor så långt som parternas lagstiftningsförfaranden medger det och, särskilt viktigt, samarbete i regleringsfrågor och ett gemensamt engagemang för IMO:s arbete. Som huvudregel skall samarbetet när det gäller fastställande av regler för marin utrustning äga rum i IMO liksom i ITU, ISO och IEC. Avtalet ger emellertid också en möjlighet till bilateralt regleringssamarbete mellan EU och Förenta staterna. Ett sådant samarbete kommer att bli nödvändigt för att likvärdighet skall kunna bibehållas och kan, genom utbyte av erfarenheter och "bästa metoder" ("best practices"), också bidra till att höja föreskrifternas kvalitet.

Ett viktigt inslag i det bilaterala samarbetet är upprättandet och genomförandet av en arbetsplan för fastställande av likvärdighet för de produkter som inte förtecknas i bilaga II till avtalet (denna del av samarbetet kommer till stor del att bli beroende av arbetet på internationell nivå). När det arbetet har slutförts och båda parterna är övertygade om att deras respektive tekniska föreskrifter för en viss produkt är likvärdiga, kan den produkten genom ett beslut av gemensamma kommittén uppföras i förteckningen i bilaga II (artikel 11.4 i avtalet).

Om det på objektiva grunder inte är möjligt att bibehålla likvärdigheten eller att konstatera likvärdighet, kommer produkten i fråga naturligtvis att strykas från respektive inte uppföras i förteckningen i bilaga II. För produkter som stryks från bilaga II kommer skyldigheterna beträffande ömsesidigt erkännande enligt artikel 3 att upphöra att gälla, men parterna skall fortsätta att erkänna tidigare utfärdade intyg, såvida inte hälso-, säkerhets- eller miljöskyddsskäl motiverar något annat. Detta kan skapa svårigheter för de ekonomiska aktörerna, som kanske måste återgå till förfarandet att söka godkännande hos den importerande parten. Det bör emellertid klargöras att parternas integritet när det gäller målen för deras regleringar inte påverkas eller ifrågasätts genom avtalet.

IV. BEDÖMNING AV AVTALET

IV.1 Allmänt

Avtal om ömsesidigt erkännande har i regel två syften: att underlätta handeln genom att minska de kostnader som är förenade med bedömning av överensstämmelse och genom att främja regleringssamarbete och effektivitet i regleringsverksamheten. Kommissionen anser att det avtal som här läggs fram för godkännande kan uppfylla dessa syften. Skälen är följande:

Avtalet är på sätt och vis nyskapande, eftersom det är det första internationella avtal för varor, grundat på likvärdighet med kraven i ett annat lands lagsystem, som gemenskapen skulle komma att ingå.

Generellt sett kan avtalet komma att ge tillverkarna och importörerna i EU betydande fördelar. För de produkter som omfattas av avtalet kommer tillverkare i EU att få direkt tillträde, med hänsyn till kraven i regelsystem, till den amerikanska marknaden förutsatt att produkterna uppfyller EU:s krav enligt marinutrustningsdirektivet. Det betyder att en tillverkare kan nå flera marknader genom att uppfylla en enda uppsättning krav och få ett enda godkännande i stället för flera uppsättningar krav och flera godkännanden, vilket skulle krävas om det inte fanns något avtal. Detta kan direkt leda till minskade provnings- och certifieringskostnader för tillverkaren. Det kan också indirekt minska de kostnader som är förenade med osäkerheten och besvären i samband med att tillverkaren måste kontakta ett organ för bedömning av överensstämmelse i importlandet, liksom den tidsutdräkt detta leder till innan en produkt kan släppas ut på marknaden.

Som nämnts i det föregående och kommer att utvecklas vidare nedan kommer avtalet inte att påverka de hälso-, säkerhets- eller skyddsnivåer som parterna fastställt. Även om parterna har ett gemensamt engagemang för IMO:s arbete och är inriktade på att grunda sina respektive föreskrifter för marin utrustning på de relevanta internationella instrumenten, påverkar eller äventyrar avtalet inte parternas oberoende på regleringsområdet eller deras rätt att vidta verkställighetsåtgärder.

IV.2 Handel mellan EG och Förenta staterna med marin utrustning

Det har på grund av bristen på officiell statistik varit svårt att bedöma omfattningen och värdet av handeln mellan EG och Förenta staterna med marin utrustning. I tabell 1 nedan lämnas uppgifter om handeln med vissa produkter.

Tabell 1: Handeln med viss marin utrustning mellan EG och USA år 2000 (i tusen euro)

>Plats för tabell>

Källa: Eurostat, databasen COMEXT.

Vid bedömningen av vilka följder avtalet kan komma att få kan man, som alternativ till att granska handelssiffrorna, betrakta storleken på respektive marknader för marin utrustning. Antalet registrerade fartyg i EU:s medlemsstater och i Förenta staterna ger en antydan om omfattningen av EU:s respektive Förenta staternas marknad för marin utrustning. Detta illustreras i tabell 3 nedan, som visar både antalet fartyg och totalt bruttotonnage (BT) för den registrerade flottan i gemenskapen respektive i Förenta staterna. Det bör observeras att avtalet endast gäller de fartyg hos parterna som skall vara försedda med utrustning vilken måste godkännas enligt IMO:s konventioner och som går i internationell trafik. Uppgifter om antalet fartyg som är utrustade med säkerhetscertifikat enligt IMO:s konventioner har inte varit tillgängliga. Det uppskattas emellertid att den helt övervägande andelen handelsfartyg (mer än 90 %) har ett säkerhetscertifikat. Det bör även observeras att siffrorna nedan kan inkludera fartyg som omfattas av andra gemenskapsdirektiv, t.ex. fartyg som används för fiske eller på inre vattenvägar.

Det är i första hand antalet fartyg som är av intresse vid en bedömning av hur stor marknaden för marin utrustning är, eftersom, särskilt för lastfartyg, kostnaden för att utrusta ett fartyg i enlighet med IMO-konventionens krav inte varierar särskilt mycket med fartygets storlek. De största skillnaderna finns mellan lastfartyg och passagerarfartyg. Passagerarfartygen drabbas med nödvändighet av högre kostnader för t.ex. livräddningsutrustning och brandskyddsutrustning. Av tabell 2 framgår att EG:s flotta är dubbelt så stor om man ser till antalet som Förenta staternas. Särskilt är den i EG registrerade passagerarfartygsflottan väsentligt större än Förenta staternas.

Tabell 2: EG:s respektive Förenta staternas handelsflotta

>Plats för tabell>

Källa: Lloyd's Register of Shipping, World Fleet Statistics 2000.

Siffrorna i tabell 2 visar antalet befintliga fartyg som redan försetts med den nödvändiga marina utrustningen. Det kan därför vara intressant att också titta på utvecklingen av antalet fartyg under byggnad, eftersom detta ger en indikation om den potentiella marknaden för marin utrustning. Dessa siffror ges i tabell 3 och illustreras i figur 1. Siffrorna visar tydligt att EU:s fartygsbyggande, uttryckt i antal fartyg, är minst dubbelt så omfattande som Förenta staternas.

Tabell 3: EG-fartyg och amerikanska fartyg under byggnad 1996-2000 (antal och bruttotonnage - BT)

>Plats för tabell>

Källa: Lloyd's Register of Shipping, World Fleet Statistics 2000.

>Hänvisning till>

Källa: Lloyd's Register of Shipping, World Fleet Statistics 2000.

IV.3 Kostnader för bedömning av överensstämmelse för marin utrustning

Det har varit svårt att närmare uppskatta kostnaderna i samband med typgodkännande för marin utrustning. Det beror framför allt på att de olika typer av marin utrustning som marinutrustningsdirektivet omfattar täcker ett brett spektrum av mycket varierande teknik (jämför t.ex. flytvästar och radarutrustning), vilket ofrånkomligen leder till skillnader i kostnaderna för godkännande. En rad andra kostnader, t.ex. kostnader som är förenade med tidsåtgången för utsläppande på marknaden, administrativt besvär och osäkerhetsfaktorer, skulle också komma att påverkas av avtalet, men är mycket svåra att kvantifiera. Källor inom industrin har emellertid lämnat vissa indikationer om vilka kostnader det rör sig om. Dessa indikationer redovisas nedan upplysningsvis. Siffrorna måste betrakta som ungefärliga, eftersom de inte underbyggs av kontrollerbara kvantitativa uppgifter.

- Generellt uppskattas kostnaden för att förse ett fartyg med den marina utrustning som krävs enligt IMO-konventionen uppgå till mellan 10 % och 25 % av byggnadskostnaden.

- För stora passagerarfartyg (kryssningsfartyg), med en byggnadskostnad på 350 miljoner euro, beräknas 115 miljoner euro (30 %) avse materiel, utrustning och godkännanden från klassificeringssällskap enligt IMO:s regler. Av detta belopp på 115 miljoner euro avser ungefär 90 miljoner euro olika materiel (huvudsakligen för brandskydd) och 17 miljoner euro livräddningsutrustning samt navigations- och radioutrustning. Intressant att notera är att det finns uppgifter om tyder på att man genom att använda redan godkänd materiel och utrustning skulle kunna göra besparingar på upp till 25 miljoner euro när det gäller kostnaderna för att få ett godkännande från klassificeringssällskapet. För ett lastfartyg (containerfartyg), oavsett storlek, uppskattas kostnaderna för den utrustning som krävs enligt IMO:s regler uppgå till 1 miljon euro.

- Kostnaderna för att få ett godkännande från USCG för komponenter för livräddningsutrustning uppskattas till minst 50 000 euro och processen kan ta upp till två år. Viss livräddningsutrustning, exempelvis system för fartygsevakuering och firningsbara snabbmanövrerade livbåtar, måste provas under realistiska förhållanden, vilket kan medföra att det sammantaget kostar mer än 1 miljon euro att få utrustningen godkänd.

- När det gäller marin radio- och navigationsutrustning är kostnaderna för godkännande i allmänhet höga medan marknaden är begränsad. Så uppskattas godkännandekostnaden för exempelvis Inmarsat B SES, som har en marknad globalt sett på 500 enheter per år med ett värde av omkring 13,5 miljoner euro, till 150 000 euro. För en komplett radarserie är godkännandekostnaderna uppskattningsvis 150 000 euro. Världsmarknaden uppgår i det fallet till 175 miljoner euro per år.

IV.4 Samlad bedömning

Vid en samlad bedömning av avtalet om ömsesidigt erkännande bör följande huvudfaktorer beaktas:

- Avtalets kostnader och nytta om man t.ex. ser till dess effekter på handeln och dess följder när det gäller marknadstillträde och kostnadsminskningar för tillverkare i EU.

- Möjliga verkningar när det gäller målen för EU:s regleringar.

- Följderna för andra berörda parter.

Beträffande kostnader och nytta ger uppgifterna ovan inte någon klar och med kvantitativa uppgifter understödd bild av hur avtalet i ekonomiskt hänseende kommer att påverka exempelvis handeln eller hur det kommer att minska tillverkarnas kostnader. Av tillgängliga uppgifter att döma är dock kostnaderna för att förse ett fartyg med den marina utrustning som krävs enligt IMO-konventionen inte försumbara och de direkta kostnaderna för bedömning av överensstämmelse betydande för många typer av marin utrustning. Härtill skall läggas de indirekta kostnader som är förenade med t.ex. utsläppande på marknaden, osäkerhetsfaktorer och administrativt besvär. Avtalet kommer sannolikt att minska även dessa kostnader, vilka emellertid är svåra att kvantifiera. Sifferuppgifterna i tabell 2 och tabell 3 visar att EU:s handelsflotta är väsentligt större än Förenta staternas, i fråga om både befintliga fartyg och fartyg under byggnad. Detta skulle kunna uppfattas som en obalans till förfång för tillverkare i EU av marin utrustning, men bör ses mot bakgrund av den samlade situationen när det gäller marknadstillträde. Avtalet kan vidare erbjuda tillverkare i såväl EU som Förenta staterna möjligheter att förbättra sin konkurrenskraft på varandras marknader. Detta skulle vara till fördel inte bara för de företag i EU som tillverkar marin utrustning, utan också för EU:s skeppsbyggare, som torde kunna minska sina kostnader (se ovan) och på så sätt bli mer konkurrenskraftiga på världsmarknaden.

Det bör i detta sammanhang understrykas att avtalet inte i sig kommer att garantera de ekonomiska aktörerna några fördelar. Det erbjuder möjligheter till förbättrat marknadstillträde och minskade kostnader, men det ankommer på de ekonomiska aktörerna, särskilt tillverkarna, att ta tillvara de möjligheter som erbjuds. Det bör också framhållas att det står företagen fritt att utnyttja avtalet eller inte. Alla de berörda industriförbunden i Europa har uttalat att de stöder avtalet. Kommissionen bedömer därför att avtalet kan erbjuda tillverkarna väsentliga fördelar, särskilt eftersom det grundar sig på likvärdighet mellan kraven i EU:s respektive Förenta staternas regelsystem - en tillverkare kan därmed nå flera marknader på grundval av ett enda godkännande och en enda uppsättning tekniska föreskrifter.

Beträffande avtalets möjliga verkningar när det gäller målen för EU:s regleringar kan erinras om att det av avtalets artikel 8 klart framgår att parternas oberoende och befogenheter på regleringsområdet på intet sätt begränsas. Det står parterna fritt att söka uppnå målen för sina regleringar och att fastställa den skyddsnivån de anser lämplig. Avtalet grundar sig på likvärdighet mellan EU:s och Förenta staternas tekniska föreskrifter, och det är detta som gör att de ekonomiska aktörerna kan få fördelar av det. Om likvärdigheten inte bibehålls, t.ex. därför att föreskrifterna ändrats, skulle fördelarna kunna gå förlorade. Man skulle kunna anse att detta möjligen kan leda till att en part avhåller sig från att fastställa en högre skyddsnivå än den andra partens och därigenom göra det omöjligt att bibehålla likvärdigheten. Kommissionen anser det dock av följande skäl mycket osannolikt att detta skulle komma att inträffa: 1) Som framhölls i det föregående bibehåller parterna sitt oberoende på regleringsområdet. 2) Både EU och Förenta staterna är klart inriktade på att de skall grunda sina tekniska föreskrifter på IMO:s regler. 3) Bibehållandet av likvärdigheten kommer att vara avhängigt en parts eller bägge parters ändrade föreskrifter. Avtalet kommer alltså att påverkas, eller inte påverkas, på grundval av dessa ändringar, inte tvärtom. 4) Avtalet vilar på en solid grund av regleringssamarbete.

Det har visat sig från andra avtal om ömsesidigt erkännande som gemenskapen ingått att samarbetet inte bara lett till ökad öppenhet i fråga om gällande föreskrifter utan också till utbyte av kunskap och erfarenheter mellan regleringsorganen, något som förhoppningsvis kan leda till ett bättre resursutnyttjande på området och till en kvalitativ förbättring av föreskrifterna.

Avtalet påverkar eller äventyrar vidare inte kontrollen av att parternas respektive tekniska föreskrifter uppfylls på deras territorier. Systemet för ömsesidiga varningar enligt artikel 16 i avtalet skulle till och med kunna bidra till ökad effektivitet i exempelvis marknadsövervakningen, eftersom ökad information om bristfälliga produkter skulle ställas till tillsynsorganens fogande.

Det bör noteras att den transatlantiska konsumentdialogen [2] ställt sig tämligen kritisk till avtal om ömsesidigt erkännande generellt och till principen om tekniska föreskrifters likvärdighet. Konsumentdialogen har framför allt invänt mot att avtalen och likvärdighetsprincipen kan leda till 1) överföring av regleringsbefogenhet till utländska enheter som kanske bedriver sin verksamhet enligt andra regler beträffande intressekonflikter, öppenhet och ansvarsskyldighet, 2) privatisering av offentlig verksamhet, 3) förlust av inhemsk regleringskontroll, 4) minskat offentligt deltagande i beslutsfattandet i regleringsfrågor, 5) större möjligheter för industrin att kringgå reglerna samt 6) sänkta hälso-, säkerhets- och miljöskyddsnivåer. Av de skäl som nämnts i det föregående kan kommissionen inte ansluta sig till den transatlantiska konsumentdialogens slutsatser.

[2] Den transatlantiska konsumentdialogen är ett forum för konsumentorganisationerna i EU och Förenta staterna. Den utarbetar och utfärdar gemensamma konsumentpolitiska rekommendationer riktade till Förenta staternas regering och till Europeiska unionen i syfte att främja konsumentintressena i samband med politikutformningen i EU och Förenta staterna.

Beträffande de möjliga verkningarna när det gäller målen för EU:s regleringar bedömer kommissionen därför att avtalet inte kommer att äventyra de regleringsmål som eftersträvas genom marinutrustningsdirektivet, dvs. att öka säkerheten och förbättra förebyggandet av föroreningar till sjöss. Avtalet kommer inte att negativt påverka besättningens, passagerarnas eller andra personer hälsa och säkerhet och inte heller den marina miljön.

Vad så gäller de eventuella följderna för andra berörda parter kan konstateras att det i första hand är organ för bedömning av överensstämmelse samt skeppsbyggare som kan komma att påverkas. Enligt den konsekvensanalys som bifogas detta förslag skulle avtalet ge EU:s organ för bedömning av överensstämmelse (de organ som anmälts inom ramen för marinutrustningsdirektivet) möjligheter att erbjuda befintliga och nya kunder ytterligare tjänster. Avtalet kan emellertid också komma att medföra att de går miste om vissa affärer, eftersom exportörer i Förenta staterna inte längre behöver ta deras tjänster i anspråk för att påvisa överensstämmelse med direktiv 96/98/EG. Som nämnts i det föregående torde skeppsbyggarna i EU komma att få minskade kostnader för marin utrustning som en följd bland annat av minskade kostnader för bedömning av överensstämmelse och ökad konkurrens mellan tillverkare i EU och exportörer i Förenta staterna.

Kommissionen drar sammanfattningsvis slutsatsen att avtalet kan ge de ekonomiska aktörerna väsentliga fördelar i det att det kommer att underlätta handeln genom minskade kostnader och minskat besvär i samband med bedömning av överensstämmelse, att det kan öka öppenheten och förutsebarheten på regleringsområdet och främja regleringssamarbete samt att det inte kommer att äventyra de regleringsmål som eftersträvas genom marinutrustningsdirektivet - att öka säkerheten och förbättra förebyggandet av föroreningar till sjöss.

V. Förbindelser med EFTA-stater som är medlemmar i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet

I enlighet med de allmänna informations- och samrådsförfarandena i EES-avtalet och protokoll 12 till detta har kommissionen regelbundet informerat EFTA/EES-staterna om hur förhandlingarna utvecklats och även om det slutliga förhandlingsresultatet.

VI. Utkast till beslut av rådet

Ett förslag till två rådsbeslut, om undertecknande respektive ingående av avtalet, bifogas.

Den rättsliga grunden för båda besluten är artiklarna 133 och 300 i fördraget.

I beslutet om ingående av avtalet bör det även fastställas ett lämpligt gemenskapsförfarande som gör det möjligt för kommissionen att med biträde av den särskilda kommitté som rådet utser företräda gemenskapen i gemensamma kommittén samt i de gemensamma arbetsgrupper som kan komma att inrättas.

VII. Slutsatser

Kommissionen föreslår på grundval av de skäl som redovisas i denna motivering rådet att anta de bifogade besluten.

2003/0078 (ACC)

Förslag till RÅDETS BESLUT om undertecknande på gemenskapens vägnar av ett avtal mellan Europeiska gemenskapen och Amerikas förenta stater om ömsesidigt erkännande av överensstämmelseintyg för marin utrustning

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR BESLUTAT FÖLJANDE

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 133 jämförd med artikel 300.2 första stycket första meningen i detta,

med beaktande av kommissionens förslag, och

av följande skäl:

(1) Kommissionen har förhandlat fram ett avtal mellan Europeiska gemenskapen och Amerikas förenta stater om ömsesidigt erkännande av överensstämmelseintyg för marin utrustning.

(2) Under förutsättning att avtalet, som paraferades i Bryssel i februari 2003, senare ingås bör det undertecknas.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Enda artikel

Under förutsättning att avtalet senare ingås bemyndigas rådets ordförande härmed att utse den person som skall ha befogenhet att på Europeiska gemenskapens vägnar underteckna avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Amerikas förenta stater om ömsesidigt erkännande av överensstämmelseintyg för marin utrustning.

Utfärdat i Bryssel den ...

På rådets vägnar

Ordförande