30.4.2004

Europeiska unionens officiella tidning

C 106/28

Överklagande, ingivet den 3 mars 2004 av Technische Unie BV, av den dom som Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt, första avdelningen, har meddelat den 16 december 2003 i de förenade målen T-5/00 och T-6/00: Nederlandse Federatieve Vereniging voor de Groothandel op Elektrotechnisch Gebied och Technische Unie BV mot Europeiska gemenskapernas kommission, med stöd av CEF City Electrical Factors BV och CEF Holding Ltd.

(mål C-113/04 P)

(2004/C 106/49)

Technische Unie BV har den 3 mars 2004 till Europeiska gemenskapernas domstol överklagat den dom som Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt, första avdelningen, har meddelat den 16 december 2003 i de förenade målen T-5/00 och T-6/00: Nederlandse Federatieve Vereniging voor de Groothandel op Elektrotechnisch Gebied och Technische Unie BV mot Europeiska gemenskapernas kommission, med stöd av CEF City Electrical Factors BV och CEF Holding Ltd. Klaganden företräds av P.V.F. Bos och C. Hubert, advocaten.

Klaganden yrkar att domstolen skall

upphäva förstainstansrättens dom av den 16 december 2003 i de förenade målen T-5/00 och T-6/00, alternativt endast såvitt avser mål T-6/00, och själv avgöra målet med beaktande av vad som anges nedan i punkt 2, och, i andra hand, upphäva domen och återförvisa målet till förstainstansrätten för avgörande,

2.	i första hand i sin helhet ogiltigförklara det kommissionsbeslut av den 26 oktober 1999 som riktats till klaganden, i andra hand delvis ogiltigförklara detta beslut och i tredje hand själv ompröva beslutet och därvid besluta om en väsentlig sänkning av de böter som påförts Technische Unie, och

3.	förplikta kommissionen att ersätta samtliga rättegångskostnader, inbegripet de kostnader som uppkommit i förfarandet vid förstainstansrätten.

Grunder och huvudargument

För det första har förstainstansrätten åsidosatt EG-rätten och/eller Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, eller åtminstone lämnat en obegriplig motivering, när den ansåg att överskridandet av en rimlig tidsfrist varken utgjorde grund för att ogiltigförklara kommissionens beslut eller att ytterligare nedsätta böterna.

För det andra har förstainstansrätten åsidosatt gemenskapsrätten genom en motstridig motivering vad avser det tvetydiga sätt som värdet beräknades vid den tidpunkt som varningsskrivelsen upprättades.

För det fjärde har förstainstansrätten gjort en felaktig rättstillämpning, eller åtminstone lämnat en otillräcklig motivering, genom bedömningen att överträdelserna i artiklarna 1 och 2 i beslutet utgjorde (fortlöpande) överträdelser som pågått under de beaktade perioderna och dessutom att de överträdelser som anges i artikel 3 i beslutet pågick under samma perioder som de under vilka de förstnämnda överträdelserna pågick.

För det femte tycks förstainstansrätten ha gjort en felaktig rättstillämpning genom att inte ha beslutat om en ytterligare nedsättning av böterna, eller genom att ha lämnat en otillräcklig motivering för att ett sådant beslut inte fattades, trots att det förelåg en oriktig bedömning med avseende på hur länge överträdelserna pågått och med avseende på åsidosättandet av principen om en rimlig tidsfrist.