1

Studio Legale Ughi e Nunziante, som är en yrkessammanslutning bildad enligt italiensk rätt (nedan kallad advokatbyrån), har yrkat att domstolen ska upphäva det beslut som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 10 oktober 2022, Studio Legale Ughi e Nunziante/EUIPO – Nunziante och Ughi (UGHI E NUNZIANTE) (T‑389/22, EU:T:2022:662) (nedan kallat det överklagade beslutet). Genom detta beslut avvisade tribunalen advokatbyråns talan om ogiltigförklaring av det beslut som femte överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) meddelat den 8 april 2022 (ärende R 407/2021–5) i ett av advokatbyrån inlett förfarande om upphävande av varumärket Ughi e Nunziante (nedan kallat det omtvistade beslutet).

2

Artikel 19 första till fjärde styckena i stadgan för Europeiska unionens domstol har följande lydelse:

”Medlemsstaterna och [Europeiska] unionens institutioner ska vid domstolen företrädas av ett ombud som utses för varje mål; ombudet får biträdas av en rådgivare eller av en advokat.

De andra stater än medlemsstaterna som är parter i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet [av den 2 maj 1992 (nedan kallat EES-avtalet)], samt [Europeiska frihandelssammanslutningens (Eftas)] övervakningsmyndighet enligt det avtalet ska företrädas på samma sätt.

Övriga parter ska företrädas av en advokat.

Endast en advokat som är behörig att uppträda inför domstol i någon av medlemsstaterna eller i en annan stat som är part i [EES-avtalet] får företräda eller biträda en part vid domstolen.”

3

I artikel 21 i stadgan för Europeiska unionens domstol föreskrivs följande:

”Talan ska väckas vid domstolen genom en skriftlig ansökan som är ställd till justitiesekreteraren. Ansökan ska innehålla uppgifter om sökandens namn och hemvist
samt den undertecknandes ställning, motpartens eller motparternas namn, tvisteföremålet, yrkanden samt en kort framställning av grunderna för talan.

Ansökan ska i förekommande fall åtföljas av den rättsakt som begärs ogiltigförklarad eller, i fall enligt artikel 265 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, av skriftligt bevis om dagen för den anmodan som avses i nämnda artiklar. Om ansökan inte åtföljs av dessa handlingar, ska justitiesekreteraren anmoda vederbörande att inom skälig tid inge dem; dock får talan inte avvisas på den grund att dessa handlingar inkommit först efter det att tiden för att väcka talan har gått ut.”

4

Enligt artikel 53 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol ska avdelning III i stadgan, som innehåller de bestämmelser som tas upp i punkterna 2 och 3 ovan, tillämpas på förfarandet vid tribunalen.

5

I artikel 51 i tribunalens rättegångsregler, med rubriken ”Skyldighet att låta sig företrädas”, föreskrivs följande:

”1.   En rättegångsdeltagare ska företrädas av ett ombud eller en advokat enligt villkoren i artikel 19 i stadgan [för Europeiska unionens domstol].

2.   En advokat som företräder eller biträder en rättegångsdeltagare ska till kansliet ge in en handling, av vilken framgår att han eller hon är behörig att uppträda inför domstol i någon av medlemsstaterna eller i en annan stat som är part i EES-avtalet, såvida inte en sådan handling har getts in för att öppna ett användarkonto i e-Curia.

3.   Advokater ska till kansliet ge in en fullmakt från den rättegångsdeltagare som de företräder, om deltagaren är en privaträttslig juridisk person.

4.   Om de handlingar som avses i punkt 2 eller den handling som avses i punkt 3 inte ges in, ska justitiesekreteraren fastställa en skälig frist för den berörda rättegångsdeltagaren inom vilken denne ska ge in handlingarna. Löper fristen ut utan att handlingarna har inkommit, ska tribunalen besluta huruvida underlåtelsen att iaktta formkravet i fråga utgör hinder mot att ta upp talan till prövning respektive mot att beakta den aktuella inlagan eller huruvida den medför att advokaten inte ska anses företräda eller biträda den berörda rättegångsdeltagaren.”

6

Artikel 55 i rättegångsreglerna, med rubriken ”Avstängning”, har följande lydelse:

”1.   Om tribunalen anser att ett ombuds, en rådgivares eller en advokats uppträdande gentemot tribunalen är oförenligt med tribunalens värdighet eller med kraven på god rättskipning, eller att ombudet, rådgivaren eller advokaten missbrukar sina befogenheter, ska tribunalen underrätta den berörde om detta. …

2.   Av samma skäl får tribunalen när som helst, efter att ha hört vederbörande, genom särskilt uppsatt beslut som är motiverat avstänga ett ombud, en rådgivare eller en advokat från förfarandet. Ett sådant beslut ska gälla omedelbart.

3.   När ett ombud, en rådgivare eller en advokat har avstängts från förfarandet, ska detta uppskjutas för en tid som bestäms av ordföranden, så att den rättegångsdeltagare som berörs ges möjlighet att utse ett annat ombud eller en annan rådgivare eller advokat.

…”

7

I artikel 78 i nämnda rättegångsregler, som rör ”Bilagor till ansökan”, föreskrivs följande:

”1.   Ansökan ska, i förekommande fall, åtföljas av de handlingar som anges i artikel 21 andra stycket i stadgan [för Europeiska unionens domstol].

…

5.   Ansökan ska åtföljas av de handlingar som avses i artikel 51.2 och 51.3.

6.   Om ansökan inte uppfyller kraven i punkterna 1–5, ska justitiesekreteraren fastställa en skälig frist för sökanden inom vilken denne ska ge in de nämnda handlingarna. Löper fristen ut utan att sökanden har avhjälpt bristen, ska tribunalen besluta huruvida underlåtelsen att iaktta dessa formkrav utgör hinder mot att ta upp talan till prövning.”

8

Bakgrunden till tvisten kan sammanfattas enligt följande.

9

Den 26 september 2017 ingav advokatbyrån en ansökan till EUIPO om upphävande av EU-ordmärket UGHI E NUNZIANTE för samtliga tjänster för vilka det hade registrerats.

10

Genom beslut av den 23 februari 2021 biföll EUIPO:s annulleringsenhet denna ansökan för samtliga tjänster med undantag för ”juridiska tjänster” i klass 45 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg.

11

Den 1 mars 2021 överklagade advokatbyrån vid EUIPO den del av detta beslut genom vilken ansökan om upphävande hade avslagits.

12

Genom det omtvistade beslutet avslog EUIPO:s femte överklagandenämnd överklagandet.

13

Advokatbyrån väckte talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet genom överklagande som inkom till tribunalens kansli den 1 juli 2022.

14

Genom det överklagade beslutet avvisade tribunalen talan med hänvisning till att det var uppenbart att den inte kunde prövas i sak.

15

I punkt 5 i detta beslut erinrade tribunalen bland annat om att enligt artikel 19 tredje och fjärde styckena i stadgan för Europeiska unionens domstol ska andra parter än medlemsstaterna och Europeiska unionens institutioner, de stater som är parter i EES-avtalet och Eftas övervakningsmyndighet företrädas av en advokat, och endast en advokat som är behörig att uppträda inför domstol i någon av medlemsstaterna eller i en annan stat som är part i EES-avtalet får företräda en part vid unionsdomstolarna.

16

I punkt 6 i nämnda beslut preciserade tribunalen att det framgår av ordalydelsen i artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, särskilt av användningen av ordet ”företrädas”, och av punkt 44 i domen av den 14 juli 2022, Universität Bremen/REA (C‑110/21 P, EU:C:2022:555), att en ”part” i den mening som avses i denna bestämmelse, oavsett dennes ställning, inte är behörig att företräda sig själv vid en unionsdomstol, utan måste anlita en utomstående person, och detta även om denna part är en advokat som är behörig att uppträda inför en nationell domstol.

17

I punkt 7 och följande punkter i samma beslut erinrade tribunalen om skälen till att denna bokstavstolkning vann stöd såväl av det sammanhang i vilket bestämmelsen ingår som av det mål som den eftersträvar.

18

Med stöd av bland annat punkt 47 i domen av den 14 juli 2022, Universität Bremen/REA (C‑110/21 P, EU:C:2022:555), fann tribunalen således, i punkt 9 i det överklagade beslutet, att syftet med en advokats uppdrag att företräda klienten, så som det avses i artikel 19 tredje och fjärde styckena i stadgan för Europeiska unionens domstol, vilket ska utövas med hänsyn till intresset av en god rättskipning, framför allt är att helt oavhängig på bästa sätt skydda och försvara huvudmannens intressen med iakttagande av lag, yrkesregler och yrkesetiska regler.

19

I punkt 10 i detta beslut konstaterade tribunalen därefter att definitionen av begreppet advokatens ”oavhängighet” hade utvecklats i fråga om företrädande vid unionsdomstolarna. Det avgörande kriteriet i detta avseende är numera skyddet och försvaret av klientens intressen.

20

I punkt 11 i det överklagade beslutet erinrade tribunalen om att kravet på advokatens oavhängighet enligt fast rättspraxis inte bara definieras negativt, det vill säga genom avsaknaden av ett anställningsförhållande mellan advokaten och dennes klient, utan även positivt, genom en hänvisning till yrkesetik.

21

I punkterna 12 och 13 i samma beslut preciserade tribunalen, mot bakgrund av sin egen och domstolens praxis, för det första att detta krav på oavhängighet, i det specifika sammanhang som avses i artikel 19 i stadgan för Europeiska unionens domstol, med nödvändighet innebär att det inte föreligger något anställningsförhållande mellan advokaten och dennes klient, för det andra att detta krav även är tillämpligt om den företrädda parten är en advokatbyrå, och för det tredje att kravet inte innebär att det inte får finnas några som helst band mellan advokaten och dennes klient, utan endast att sådana band som uppenbart försämrar advokatens förmåga att fullgöra sin uppgift att försvara sin klients intressen på bästa sätt, med iakttagande av lag, yrkesregler och yrkesetiska regler, inte får föreligga.

22

Tribunalen konstaterade således, i punkterna 15 och 16 i det överklagade beslutet, att klaganden, som är en advokatbyrå, i förevarande fall hade utsett tre advokater, som utövade sin verksamhet inom advokatbyrån i egenskap av delägare, att företräda byrån. Tribunalen ansåg att denna ställning inte var förenlig med kraven på oavhängighet för att få företräda byrån vid unionsdomstolarna.

23

Tribunalen fann således, i punkt 17 i det överklagade beslutet, att överklagandet hade undertecknats av advokater som inte var oavhängiga i förhållande till advokatbyrån, vilket innebar att talan inte väckts i enlighet med artikel 19 tredje och fjärde styckena i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 51.1 i tribunalens rättegångsregler.

24

Slutligen fann tribunalen, i punkt 18 i det överklagade beslutet, att underlåtenheten att iaktta skyldigheten att låta sig företrädas av en advokat som är behörig att uppträda inför domstol i en medlemsstat eller i en annan stat som är part i EES-avtalet inte ingår bland de krav som kan avhjälpas efter det att talefristen gått ut, enligt artikel 21 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 78.6 i tribunalens rättegångsregler.

25

Genom handling som inkom till domstolens kansli den 20 december 2022 ingav advokatbyrån förevarande överklagande av tribunalens beslut. Till stöd för överklagandet har advokatbyrån åberopat tre grunder.

26

Genom handlingar som inkom samma dag begärde advokatbyrån dels, med stöd av artikel 170a.1 i domstolens rättegångsregler, att prövningstillstånd skulle meddelas för dess överklagande i enlighet med artikel 58a i stadgan för Europeiska unionens domstol, dels, med stöd av artikel 95.2 i rättegångsreglerna, att advokatbyrån och de olika advokater som nämns i överklagandet skulle beviljas anonymitet.

27

Genom beslut av den 4 januari 2023 avslog domstolen begäran om anonymisering.

28

Genom domstolens beslut av den 8 maj 2023, Studio Legale Ughi e Nunziante/EUIPO (C‑776/22 P, EU:C:2023:441), har prövningstillstånd beviljats såvitt avser den andra och den tredje grunden.

29

Genom beslut av domstolens ordförande den 18 september 2023 har Europeiska kommissionen tillåtits att intervenera i målet till stöd för EUIPO:s yrkanden.

30

Klaganden har i sitt överklagande yrkat att domstolen

31

EUIPO har yrkat att domstolen ska

32

Kommissionen har också yrkat att överklagandet ska ogillas och att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

33

Den andra grunden som klaganden har åberopat till stöd för sitt överklagande avser ett åsidosättande av artikel 19 i stadgan för Europeiska unionens domstol och av artikel 51 i tribunalens rättegångsregler. Den tredje grunden avser ett åsidosättande av artiklarna 47 och 52 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och, eventuellt, av artikel 51.4 och artikel 55.1 i tribunalens rättegångsregler. Såsom det erinras om i punkt 28 ovan har prövningstillstånd endast meddelats såvitt avser den andra och den tredje grunden.

34

Klaganden har i sin andra grund gjort gällande att tribunalen tolkade artikel 19 i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 51 i tribunalens rättegångsregler felaktigt. Denna grund består av två delar.

35

Genom den första delgrunden har klaganden gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 17 i det överklagade beslutet slog fast att talan i första instans inte hade väckts med iakttagande av bland annat artikel 19 fjärde stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, enligt vilken endast en advokat som är behörig att uppträda inför domstol i en medlemsstat får företräda eller biträda en part vid domstolen. Enligt klaganden har klaganden nämligen ingett samtliga handlingar som visar att de advokater som den hade gett i uppdrag att företräda den var medlemmar i advokatsamfundet i Rom (Italien) och, följaktligen, var behöriga att uppträda inför italienska domstolar, varmed det villkor som uppställs i bestämmelsen i fråga hade iakttagits.

36

Genom den andra delgrunden har klaganden kritiserat tribunalen för att ha tolkat artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol felaktigt genom att, i strid med domstolens praxis och i synnerhet domen av den 14 juli 2022, Universität Bremen/REA (C‑110/21 P, EU:C:2022:555), slå fast att advokater som är delägare i en advokatbyrå inte har den oavhängighet i förhållande till byrån som krävs för att de ska kunna företräda byrån i ett förfarande vid unionsdomstolarna.

37

Inom ramen för den andra delgrunden har klaganden för det första gjort gällande att den rättspraxis avseende ”självrepresentation” vid unionsdomstolarna som nämns i punkterna 6 och 8 i det överklagade beslutet inte är relevant under omständigheterna i förevarande fall.

38

Yrkessammanslutningen Studio Legale Ughi e Nunziante är nämligen, enligt nationell rätt på området, ett självständigt rättssubjekt i förhållande till sina medlemmar. Enligt klaganden skulle det endast ha varit fråga om ”självrepresentation” om advokatbyrån hade utsett sin rättsliga företrädare som advokat. Såsom tribunalen själv konstaterade i punkt 15 i det överklagade beslutet är detta emellertid inte fallet.

39

Klaganden har för det andra gjort gällande att det enligt domstolens senaste praxis inte kan presumeras att en advokat som är delägare i en advokatbyrå inte har den oavhängighet som krävs för att kunna företräda advokatbyrån inför unionsdomstolarna.

40

Klaganden har i detta avseende till att börja med understrukit att det, för att avgöra huruvida en advokat uppfyller kravet på oavhängighet, såsom det har tolkats i senare rättspraxis, framför allt är nödvändigt att bedöma huruvida advokaten kan skydda intressena för den part som har utsett advokaten till ombud. Kravet på advokatens oavhängighet ska dessutom bedömas på ett särskilt sätt när klaganden är en advokatbyrå.

41

Klaganden har vidare gjort gällande att även om begreppet advokat, i den mening som avses i artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, ska tolkas självständigt, ska de kriterier som ska vara uppfyllda för att en advokats oavhängighet ska kunna fastställas – det vill säga avsaknaden av ett anställningsförhållande och hänvisningen till yrkesregler och yrkesetiska regler – prövas med beaktande av relevant nationell lagstiftning, särskilt i avsaknad av unionsrättsliga bestämmelser på området.

42

Klaganden har i detta avseende preciserat att enligt italiensk rätt är utövandet av advokatyrket oförenligt med varje form av anställning som innebär en underordnad ställning, vilket innebär att det inte föreligger något anställningsförhållande mellan en advokatbyrå och en advokat som är delägare i byrån. Vidare är den tjänst som advokatbyråns delägare tillhandahåller byrån förenlig med relevant nationell lagstiftning och med de yrkesetiska reglerna för advokatyrket, i vilka ett krav på oavhängighet föreskrivs.

43

Slutligen anser klaganden, mot bakgrund av det ovan anförda, att ett åsidosättande av kravet på advokatens oavhängighet i förevarande fall endast skulle kunna följa av en intressekonflikt och påtryckningar eller yttre inblandning riktade mot de tre advokater som klaganden har utsett att företräda advokatbyrån. Vad gäller risken för en intressekonflikt anser klaganden att det i det specifika fallet med en advokat som är delägare och som företräder den advokatbyrå i vilken han eller hon är delägare inte i första hand är fråga om en konflikt utan om en intressegemenskap.

44

EUIPO anser, med stöd av kommissionen, att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

45

EUIPO har till att börja med gjort gällande att tribunalen, i motsats till vad klaganden har gjort gällande, i det överklagade beslutet inte ifrågasatte att de advokater som klaganden hade gett i uppdrag att företräda byrån var behöriga att uppträda inför italiensk domstol.

46

Därefter har EUIPO erinrat om att det framgår av ordalydelsen i artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol att en part ska ”företrädas”, vilket innebär att parten inte är behörig att företräda sig själv, utan måste anlita en utomstående person. Detta bekräftas av det sammanhang i vilket denna bestämmelse ska tolkas eftersom en part och dennes företrädare inte kan vara samma person. EUIPO har dessutom understrukit att syftet med kravet på att låta sig företrädas av en advokat är dels att förhindra att privata parter själva uppträder inför domstol, dels att säkerställa att juridiska personer företräds av en företrädare som är tillräckligt oavhängig i förhållande till dem. Det överklagade beslutet grundades emellertid huvudsakligen på den omständigheten att de advokater som hade anlitats för att företräda klaganden vid tribunalen inte kunde anses vara utomstående personer eftersom de var delägare i advokatbyrån.

47

EUIPO har slutligen preciserat att kravet på advokatens oavhängighet dels ska tolkas negativt, på så sätt att det förbjuder förekomsten av ett anställningsförhållande mellan advokaten och dennes klient, dels ska tolkas positivt, nämligen med hänvisning till yrkesregler. Detta krav innebär inte att det inte får finnas några som helst band mellan advokaten och dennes klient, utan endast att det inte får förekomma band som uppenbart försämrar advokatens förmåga att fullgöra sin uppgift att försvara sin klients intressen på bästa sätt. I förevarande fall bedömer EUIPO att den omständigheten att de tre advokaterna, som har utsetts att företräda advokatbyrån som är klagande vid tribunalen, har ställning som delägare innebär att de utövar betydande administrativa och ekonomiska befogenheter. Det är uppenbart att denna omständighet äventyrar advokaternas oavhängighet och försämrar deras förmåga att fullgöra sina uppgifter, eftersom ställningen som advokat inte i sig ger den utsedda företrädaren tillräcklig oavhängighet i den mening som avses i artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol.

48

Kommissionen, som har intervenerat till stöd för EUIPO, har även gjort gällande att det framgår av domstolens praxis att det är oförenligt med kraven i artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol att en juridisk person företräds vid domstol av advokater som inte är tillräckligt oavhängiga i förhållande till den juridiska personen och vars intressen sammanfaller med den juridiska personens intressen. I förevarande fall innebär den omständigheten att de advokater som har undertecknat överklagandet för advokatbyrån – som är klagande vid tribunalen – är delägare i denna byrå, att det inte föreligger en tillräcklig grad av separation mellan klaganden och dess företrädare.

49

I artikel 19 tredje och fjärde styckena i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ska tillämpas på förfarandet vid tribunalen enligt artikel 53 i stadgan, föreskrivs två separata och kumulativa villkor vad gäller företrädandet vid unionsdomstolarna av parter som inte avses i artikel 19 första och andra styckena, så kallade icke privilegierade parter. Enligt det första villkoret i artikel 19 tredje stycket ska dessa parter ”företrädas av en advokat”. Enligt det andra villkoret, som anges i fjärde stycket i samma artikel, får endast en advokat som är behörig att uppträda inför domstol i någon av medlemsstaterna eller i en annan stat som är part i EES-avtalet företräda eller biträda en part vid unionsdomstolarna.

50

Vad gäller det andra kumulativa villkoret avseende giltigt företrädande av en icke privilegierad part vid unionsdomstolarna, vilket föreskrivs i artikel 19 fjärde stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och vilket avser advokatens behörighet att uppträda inför domstolarna i en medlemsstat, har domstolen redan slagit fast att det framgår av ordalydelsen i denna bestämmelse att innebörden och räckvidden av detta villkor ska tolkas med hänvisning till berörd nationell rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 februari 2020, Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA, C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2020:73, punkt 56, samt dom av den 14 juli 2022, Universität Bremen/REA, C‑110/21 P, EU:C:2022:555, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

51

I förevarande fall är det utrett att de advokater som klaganden anlitat var behöriga att uppträda inför italienska domstolar, med iakttagande av de nationella bestämmelserna på området.

52

Tribunalen gjorde sig således skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 17 i det överklagade beslutet slog fast att talan i första instans inte hade väckts i enlighet med artikel 19 fjärde stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol.

53

Överklagandet ska således bifallas såvitt avser den andra grundens första del.

54

Vad gäller det första kumulativa villkoret avseende giltigt företrädande av icke privilegierade parter vid unionsdomstolarna, vilket föreskrivs i artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och vilket avser skyldigheten för dessa parter att ”företrädas av en advokat”, ska begreppet advokat enligt fast rättspraxis, eftersom artikel 19 tredje stycket inte innehåller någon hänvisning till medlemsstaternas nationella rätt, tolkas självständigt och enhetligt i hela unionen, med beaktande inte bara av bestämmelsens ordalydelse utan även dess sammanhang och syfte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 februari 2020, Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA, C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2020:73, punkt 57, samt dom av den 14 juli 2022, Universität Bremen/REA, C‑110/21 P, EU:C:2022:555, punkt 43).

55

I detta avseende har domstolen för det första slagit fast att det framgår såväl av ordalydelsen i artikel 19 tredje stycket i stadgan och särskilt av användningen av ordet ”företrädas”, som av det sammanhang i vilket denna bestämmelse ingår, att en ”part”, i den mening som avses i denna bestämmelse, oavsett dennes ställning, inte är behörig att företräda sig själv vid en unionsdomstol, utan måste anlita en utomstående person, varvid den sistnämnda måste vara advokat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 februari 2020, Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA, C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2020:73, punkterna 58 och 60, samt dom av den 14 juli 2022, Universität Bremen/REA, C‑110/21 P, EU:C:2022:555, punkterna 44 och 45).

56

Denna tolkning är förenlig med syftet med villkoret i artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, vilket dels är att förhindra att privata parter själva uppträder inför domstol utan att anlita en mellanhand, dels är att säkerställa att juridiska personer försvaras av någon som är tillräckligt oberoende av den juridiska person som vederbörande företräder (dom av den 4 februari 2020, Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA, C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2020:73, punkt 61, samt dom av den 14 juli 2022, Universität Bremen/REA, C‑110/21 P, EU:C:2022:555, punkt 46).

57

Domstolen har för det andra fastställt att en ”advokats” uppdrag att företräda klienten, i den mening som avses i artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, framför allt är att helt oavhängig på bästa sätt skydda och försvara huvudmannens intressen med iakttagande av lag, yrkesregler och yrkesetiska regler (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 februari 2020, Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA, C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2020:73, punkt 62, samt dom av den 14 juli 2022, Universität Bremen/REA, C‑110/21 P, EU:C:2022:555, punkt 47).

58

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 46–52 i sitt förslag till avgörande framgår det av domstolens praxis att det första kumulativa villkoret i artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, som består i en skyldighet för icke privilegierade parter att ”företrädas av en advokat”, innebär att två krav ska vara uppfyllda.

59

För det första innebär detta villkor, såsom framgår av punkt 55 ovan, att icke privilegierade parter åläggs ett förbud mot ”självrepresentation” vid unionsdomstolarna, det vill säga att dessa parter inte under några omständigheter får företräda sig själva.

60

Eftersom det inte föreskrivs några avvikelser eller undantag från detta förbud i stadgan för Europeiska unionens domstol eller i domstolens rättegångsregler, kan en ansökan som undertecknats av sökanden själv inte i något fall vara tillräcklig för att väcka talan vid unionsdomstolarna, och detta även om sökanden är en advokat som är behörig att uppträda inför nationell domstol (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 februari 2020, Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA, C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2020:73, punkt 59, samt dom av den 14 juli 2022, Universität Bremen/REA, C‑110/21 P, EU:C:2022:555, punkt 44).

61

För det andra innebär nämnda villkor att företrädarna för icke privilegierade parter ska iaktta ett krav på oavhängighet, såsom framgår av punkt 57 ovan.

62

Detta krav definieras både negativt och positivt. Negativt definieras kravet så att det inte får föreligga något som helst anställningsförhållande, vilket kännetecknas av förekomsten av ett underordnat förhållande, mellan den företrädare som utsetts av en part och den sistnämnde. Positivt definieras kravet genom hänvisning till yrkesetik och yrkesregler (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 februari 2020, Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA, C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2020:73, punkt 63, samt dom av den 14 juli 2022, Universität Bremen/REA, C‑110/21 P, EU:C:2022:555, punkt 49).

63

Detta krav ska dessutom inte förstås så, att det inte får finnas några som helst band mellan den företrädare som utsetts av en part och den sistnämnde, utan endast att sådana band som uppenbart försämrar företrädarens förmåga att fullgöra sin uppgift att företräda parten inte får föreligga, såsom det erinras om i punkt 57 ovan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 februari 2020, Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA, C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2020:73, punkt 64).

64

Varje advokat, oavsett i vilken form han eller hon utövar sitt yrke, med stöd av tillämplig lagstiftning och tillämpliga yrkesregler och yrkesetiska regler, förutsätts, med förbehåll för vad som anges i nästa punkt, uppfylla det krav på oavhängighet som följer av det första kumulativa villkoret i artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol.

65

Såsom framgår av punkt 62 ovan förutsätter kravet på oavhängighet, som gäller för företrädare för icke privilegierade parter i det specifika sammanhang som denna bestämmelse ingår i, med nödvändighet att det inte föreligger något som helst anställningsförhållande, vilket kännetecknas av förekomsten av ett underordnat förhållande, mellan parten och den företrädare som denne har anlitat. Den presumtion om oavhängighet som avses i föregående punkt är således inte tillämplig när det föreligger ett sådant anställningsförhållande. Så är bland annat fallet när advokater, som i enlighet med tillämplig nationell rätt utövar sitt yrke i egenskap av anställda vid den advokatbyrå vid vilken de har anställning, kommer att företräda sin byrå vid unionsdomstolarna. Detsamma gäller när bolagsjurister (in-house lawyers), som är medlemmar av advokatsamfundet i en medlemsstat och som enligt den medlemsstatens nationella rätt har rätt att vid nationella domstolar företräda den juridiska person som de är bundna till genom anställning, ska företräda denna juridiska person vid unionsdomstolarna.

66

Förutom i de fall då ett anställningsförhållande, vilket kännetecknas av förekomsten av ett underordnat förhållande mellan parten och den företrädare som denne har anlitat, föreligger, är denna presumtion om oavhängighet tillämplig och kan endast brytas om det av konkreta omständigheter framgår att det mellan dem finns ett band som uppenbart försämrar företrädarens förmåga att fullgöra sin uppgift att försvara sin klients intressen på bästa sätt eller att företrädaren inte iakttar tillämpliga nationella yrkesregler och yrkesetiska regler (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 februari 2020, Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA, C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2020:73, punkt 64).

67

I förevarande fall fann tribunalen, i punkt 16 i det överklagade beslutet, att ”ställningen som delägare i advokatbyrån, som är klagande i förevarande fall”, inte var ”förenlig med de krav på oavhängighet som uppställs för att företräda advokatbyrån vid tribunalen”. Av detta drog tribunalen, i punkt 17 i det överklagade beslutet, slutsatsen att ”eftersom överklagandet hade undertecknats av advokater som inte var utomstående och oavhängiga personer i förhållande till klaganden” hade talan i första instans inte väckts i enlighet med artikel 19 tredje och fjärde styckena i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 51.1 i tribunalens rättegångsregler.

68

När advokater, på villkor som är förenliga med tillämpliga lagar, yrkesregler och yrkesetiska regler, har ställning som delägare i den advokatbyrå som de företräder vid unionsdomstolarna, kan denna omständighet emellertid inte i sig anses vara oförenlig med kravet på oavhängighet. En sådan omständighet kan nämligen inte likställas med förekomsten av ett anställningsförhållande, i den mening som avses i den rättspraxis som det erinras om i punkt 62 ovan. I avsaknad av konkreta uppgifter som visar att det finns band mellan advokatbyrån och den delägare som byrån har utsett till sin företrädare vilka uppenbart försämrar den sistnämndas förmåga att fullgöra sitt uppdrag att företräda klienten, genom att på bästa sätt tillvarata den berörda partens intressen, eller att delägaren inte iakttar tillämpliga nationella yrkesregler och yrkesetiska regler, kan presumtionen att den advokat som är delägare i byrån är oavhängig inte anses ha kullkastats.

69

Tribunalen gjorde sig således skyldig till felaktig rättstillämpning genom att missbedöma räckvidden av det krav på oavhängighet som följer av det första kumulativa villkoret i artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol.

70

Det ska slutligen erinras om att enligt fast rättspraxis utgör samtliga omständigheter som avser frågan huruvida en talan om ogiltigförklaring som väckts vid tribunalen kan tas upp till sakprövning, däribland den omständigheten att en juridisk person företräds av en advokat för att väcka denna talan, en grund som utgör tvingade rätt som unionsdomstolen är skyldig att pröva ex officio (se, för ett liknade resonemang, dom av den 8 februari 2024, Pilatus Bank/ECB, C‑256/22 P, EU:C:2024:125, punkterna 34 och 36 samt där angiven rättspraxis). Den omständigheten att en sådan talan inte har väckts i enlighet med kraven i artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, såsom den tolkats i domstolens praxis, utgör en sådan omständighet.

71

Unionsdomstolens skyldighet att ex officio pröva en grund som utgör tvingade rätt påverkar emellertid inte iakttagandet av rätten till försvar. Följaktligen kan unionsdomstolen i princip inte låta sitt avgörande vila på en rättslig grund som prövats ex officio, inte ens om det rör sig om tvingande rätt, utan att dessförinnan ha berett parterna tillfälle att yttra sig över grunden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 2009, Omprövning M/EMEA, C‑197/09 RX–II, EU:C:2009:804, punkterna 40–42 och 57 samt där angiven rättspraxis).

72

I förevarande fall ska det påpekas att tribunalen endast konstaterade, i punkterna 15–19 i det överklagade beslutet, att klaganden var en advokatbyrå som hade gett tre advokater, vilka utövade sin verksamhet inom byrån i egenskap av delägare, i uppdrag att företräda advokatbyrån, och därav drog den rättsligt felaktiga slutsatsen att dessa advokater inte kunde företräda advokatbyrån på villkor som var förenliga med artikel 19 i stadgan för Europeiska unionens domstol. Enligt tribunalen kunde en sådan oförenlighet inte heller avhjälpas efter det att talefristen hade löpt ut.

73

Tribunalen borde emellertid först, eventuellt med hjälp av de åtgärder för processledning som föreskrivs i artikel 64 i tribunalens rättegångsregler, ha kontrollerat huruvida det förelåg ett anställningsförhållande mellan de tre advokaterna och advokatbyrån, i den mening som avses i punkt 65 ovan. I avsaknad av ett sådant anställningsförhållande skulle endast konkreta omständigheter som visade att banden mellan advokatbyrån och de delägande advokaterna som företrädde byrån uppenbart försämrade advokaternas förmåga att fullgöra sina uppdrag eller att nämnda advokater inte iakttog tillämpliga nationella yrkesregler eller yrkesetiska regler, ha gjort det möjligt att dra slutsatsen att oavhängighet i den mening som avses i artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol inte förelåg.

74

För övrigt borde tribunalen, i enlighet med den rättspraxis som det erinras om i punkt 71 ovan, innan den uttalade sig i denna fråga, ha berett klaganden tillfälle att yttra sig för att säkerställa att klagandens rätt till försvar tillgodosågs på ett effektivt sätt.

75

Slutligen borde tribunalen, för det fall den ansåg att kravet på oavhängighet inte var uppfyllt, innan den konstaterade att talan inte kunde tas upp till sakprövning, ha anmodat klaganden att utse en ny advokat.

76

Med hänsyn till de allvarliga följder som ett åsidosättande av artikel 19 i stadgan för Europeiska unionens domstol får för klaganden, nämligen att talan oåterkalleligen avvisas, måste klaganden nämligen ha möjlighet att utse en ny advokat efter att ha informerats om de omständigheter som enligt tribunalen motiverar ett avvisningsbeslut och efter att ha haft möjlighet att yttra sig över dessa omständigheter.

77

Det följer för övrigt av artikel 78.6 i tribunalens rättegångsregler, jämförd med artikel 51.2–51.4 i samma rättegångsregler, att en part inte ska åläggas sanktionsåtgärder genom att dess talan inte tas upp till sakprövning, utan att parten dessförinnan har uppmanats att vidta rättelse, på grund av att ansökan inte uppfyller kraven i artikel 78.1–78.5 i rättegångsreglerna. Det framgår även av artikel 55.1–55.3 i nämnda rättegångsregler att detsamma gäller om en advokats uppträdande gentemot tribunalen är oförenligt med tribunalens värdighet eller med kraven på god rättskipning under förfarandet. I sådana fall säkerställer dessa bestämmelser nämligen kontinuiteten i förfarandet genom att det, beroende på omständigheterna, föreskrivs att den berörda parten kan inkomma med de begärda handlingarna eller utse en ny företrädare inom en rimlig tidsfrist som fastställs av kansliet.

78

Det ska även påpekas att artikel 21 i stadgan för Europeiska unionens domstol inte innehåller någon uttömmande uppräkning av de fall då en talan kan rättas.

79

Domstolen har för övrigt redan haft tillfälle att slå fast, utan att artikel 21 i stadgan för Europeiska unionens domstol utgör hinder för detta, att sökanden ska anmodas att rätta sin talan för det fall en ansökan som är undertecknad av sökanden själv har ingetts (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 5 december 1996, Lopes/domstolen, C‑174/96 P, EU:C:1996:473, punkt 3).

80

Såsom generaladvokaten har anfört i punkt 108 i sitt förslag till avgörande följer det dessutom av gällande praxis i medlemsstaterna att för det fall det i nationell rätt föreskrivs att giltigheten av en parts processuella åtgärder påverkas av att reglerna om kravet på att partens företrädare ska vara oavhängig har åsidosatts, kan detta åsidosättande i vart fall avhjälpas under förfarandets gång.

81

Överklagandet ska följaktligen bifallas såvitt avser den andra grundens andra del och den andra grunden i dess helhet.

82

Det överklagade beslutet ska därmed upphävas, utan att det är nödvändigt att pröva den tredje grunden för överklagandet.

83

Enligt artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol kan domstolen, om den upphäver tribunalens avgörande, antingen själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa målet till tribunalen för avgörande.

84

I förevarande fall förfogar domstolen över de upplysningar som är nödvändiga för att slutligt avgöra frågan huruvida talan har väckts i enlighet med artikel 19 i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 51.1 i tribunalens rättegångsregler. Det framgår nämligen att talan har väckts i klagandens namn av advokater som, i enlighet med vad som anges i punkt 68 ovan, kan presumeras uppfylla kravet på oavhängighet, i den mening som avses i artikel 19 i stadgan för Europeiska unionens domstol. Eftersom det inte finns något i handlingarna i målet som kullkastar denna presumtion eller som ens ger anledning att ifrågasätta huruvida de advokater som företräder klaganden uppfyller detta krav, ska talan anses uppfylla detta krav.

85

Eftersom målet inte är färdigt för avgörande i övrigt, ska målet återförvisas till tribunalen.

86

Eftersom målet återförvisas till tribunalen ska frågan om rättegångskostnader avseende överklagandet anstå.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande: