–

IP, genom H. Georgiev, advokat,

–

Greklands regering, genom K. Boskovits, A. Magrippi och E. Tsaousi, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom F. Ronkes Agerbeek, M. Wasmeier och I. Zaloguin, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 267 FEUF samt artikel 47 andra stycket och artikel 48.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2

Begäran har framställts i ett brottmål mot IP, DD, ZI, SS och HYA med anledning av deras deltagande i en organiserad kriminell liga.

3

I nakazatelno protsesualen kodeks (straffprocesslagen), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs att varje avgörande i sak i ett brottmål ska meddelas med iakttagande av ett antal processuella garantier. I artiklarna 247–253 i nämnda lag föreskrivs särskilt att åtal ska väckas av åklagaren i vederbörlig ordning, medan det i artiklarna 271–310 föreskrivs att all bevisinhämtning ska ske med försvarets medverkan, att parterna ska höras, varvid den tilltalade ska ges sista ordet, och att domen ska meddelas efter hemlig överläggning.

4

Den 19 juni 2020 åtalade Spetsializirana prokuratura (Särskilda åklagarmyndigheten, Bulgarien) IP, DD, ZI, SS och HYA för att ha deltagit i en organiserad kriminell liga som i vinstsyfte transporterade tredjelandsmedborgare till Bulgarien, olagligen hjälpte dem att resa in i Bulgarien och tog emot eller betalade mutor i samband med denna verksamhet. Tre av de tilltalade arbetade som gränspoliser vid flygplatsen i Sofia (Bulgarien).

5

Särskilda åklagarmyndigheten har uppgett att de berörda tredjelandsmedborgarna vistades i Cypern med studentvisum och reste med flygplan från Cypern till Bulgarien. Enligt Särskilda åklagarmyndigheten utförde de tre gränspoliserna kontroller när tredjelandsmedborgarna anlände till flygplatsen i Sofia och tillät dem att resa in i landet i strid med sina yrkesmässiga skyldigheter, i synnerhet de skyldigheter som följer av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna) (EUT L 77, 2016, s. 1).

6

Den hänskjutande domstolen har förklarat att den ännu inte har fastställt huruvida Särskilda åklagarmyndighetens påståenden vinner stöd av handlingarna i målet. Även om det finns en viss grad av sannolikhet för att det finns fog för dessa påståenden, anser den hänskjutande domstolen det nödvändigt att, efter att ha inhämtat bevisning, höra parterna och fastställa de faktiska omständigheterna för att kunna avgöra huruvida förordning 2016/399, såsom särskilda åklagarmyndigheten har gjort gällande, är tillämplig och således kan ha åsidosatts. För det fall den hänskjutande domstolen efter denna prövning kommer fram till att förordningen är tillämplig, anser den att det är lämpligt att fråga EU-domstolen om tolkningen av bestämmelserna i nämnda förordning och av EUF-fördraget.

7

Den hänskjutande domstolen är emellertid oroad över att den, för det fall den framställer en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen efter att ha fastställt de faktiska omständigheterna, enligt bulgarisk rätt ska behöva förklara sig obehörig att avgöra målet vid äventyr av att avgörandet i sak annars upphävs. Den hänskjutande domstolen har därför ställt en tolkningsfråga till EU-domstolen (mål C‑609/21) för att få klarhet i huruvida unionsrätten utgör hinder för en sådan nationell bestämmelse.

8

Genom beslut av den 25 mars 2022, IP m.fl. (Fastställande av de faktiska omständigheterna i det nationella målet) (C‑609/21, ej publicerat, EU:C:2022:232), slog EU-domstolen fast att artikel 267 FEUF och artikel 94 första stycket a i domstolens rättegångsregler, jämförda med artikel 4.3 FEU och artikel 47 andra stycket i stadgan, ska tolkas så, att de utgör hinder mot en nationell regel enligt vilken brottmålsdomstolar förlorar sin behörighet när de tar ställning till de faktiska omständigheterna i ett mål i samband med en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen, vid äventyr av att det kommande avgörandet i sak annars upphävs. Domstolen slog vidare fast att brottmålsdomstolar och andra behöriga organ ska underlåta att tillämpa en sådan regel.

9

Till följd av detta beslut från EU-domstolen vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida den, genom att den i samband med en begäran om förhandsavgörande fastställer att den tilltalade har begått vissa gärningar, kränker rätten till oskuldspresumtion enligt artikel 48.1 i stadgan, och huruvida dess avgörande i sak efter EU-domstolens svar skulle kunna utgöra ett åsidosättande av den rätt till en opartisk domstol som föreskrivs i artikel 47 andra stycket i stadgan.

10

Samtidigt som den hänskjutande domstolen har påpekat att den rätt till oskuldspresumtion och till en opartisk domstol som föreskrivs i nämnda bestämmelser i stadgan motsvarar de identiska rättigheter som avses i artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), så har den förklarat att dess frågeställningar särskilt grundar sig på rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) avseende artikel 6 i Europakonventionen, som den hänskjutande domstolen måste följa, eftersom Republiken Bulgarien är part i Europakonventionen. Den hänskjutande domstolen menar att det framgår av Europadomstolens praxis att de två nämnda rättigheterna åsidosätts när en domstol, i samband med att den avgör andra frågor än sakfrågan, i synnerhet processuella frågor, uttalar sig eller på förhand uttrycker en åsikt eller en förutfattad mening i frågor om målet i sak.

11

Den hänskjutande domstolen har emellertid preciserat att den, för att fastställa de faktiska omständigheter som den anser vara nödvändiga för att framställa en begäran om förhandsavgörande som kan tas upp till prövning, avser att tillämpa samma processuella garantier som de som föreskrivs i straffprocesslagen för avgöranden i sak.

12

Mot denna bakgrund beslutade Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen, Bulgarien) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Utgör artikel 47.2 i stadgan, som föreskriver kravet på en opartisk domstol, och artikel 48.1 i stadgan, i vilken oskuldspresumtionen garanteras, hinder för en begäran om förhandsavgörande som framställts i enlighet med artikel 267 FEUF, i vilken det anses fastställt att den tilltalade har begått vissa gärningar, om den nationella domstolen, innan den framställer begäran om förhandsavgörande, har iakttagit samtliga processuella garantier som krävs för ett avgörande i sak?”

13

Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien) underrättade genom skrivelse av den 5 augusti 2022 EU-domstolen om att Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen), till följd av en lagändring som trädde i kraft den 27 juli 2022, hade upplösts och att vissa brottmål som anhängiggjorts vid sistnämnda domstol, däribland det nu aktuella nationella målet, från och med den dagen hade överlämnats till Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia).

14

Den hänskjutande domstolen har ställt frågan för att få klarhet i huruvida artikel 267 FEUF, jämförd med artikel 47 andra stycket och artikel 48.1 i stadgan, ska tolkas så, att den utgör hinder för att en nationell brottmålsdomstol, innan den avgör målet i sak, med iakttagande av de processuella garantier som föreskrivs i nationell rätt, fastställer vissa faktiska omständigheter för att kunna framställa en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen som kan tas upp till prövning.

15

Det ska i detta hänseende erinras om att den hänskjutande domstolen, genom att i sin begäran om förhandsavgörande redogöra för de faktiska och rättsliga omständigheterna i det nationella målet, endast iakttar de krav som följer av artikel 267 FEUF och artikel 94 i rättegångsreglerna och därmed uppfyller det samarbetskrav som är inbyggt i systemet med förhandsavgörande, utan att det kan anses att rätten till en opartisk domstol enligt artikel 47 andra stycket i stadgan eller rätten till oskuldspresumtion enligt artikel 48.1 i stadgan i sig har åsidosatts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juli 2016, Ognyanov, C‑614/14, EU:C:2016:514, punkterna 22 och 23).

16

Samma bedömning gäller i fall där en nationell brottmålsdomstol, för att undvika att en begäran om förhandsavgörande som den avser att framställa till EU-domstolen innan den avgör målet i sak kan komma att avvisas, anser att den först måste fastställa vissa faktiska omständigheter, trots att detta inte skulle ha varit nödvändigt i det skedet av förfarandet om den nationella domstolen inte hade beslutat att framställa en begäran om förhandsavgörande.

17

Den omständigheten att en hänskjutande domstol måste fastställa vissa faktiska omständigheter i samband med begäran om förhandsavgörande innebär nämligen inte i sig ett åsidosättande av rätten till en opartisk domstol eller rätten till oskuldspresumtion, eftersom den berörda domstolen, såsom framgår av de förklaringar som lämnats av den hänskjutande domstolen i det nu aktuella målet, inte i detta skede är förhindrad att tillämpa samtliga processuella garantier som föreskrivs i nationell rätt, för att på så sätt säkerställa iakttagandet av såväl rätten till en opartisk domstol som rätten till oskuldspresumtion.

18

Europadomstolens praxis avseende artikel 6 i Europakonventionen, som den hänskjutande domstolen hänvisat till, föranleder ingen annan bedömning.

19

I detta avseende kan det konstateras att det framgår av Förklaringarna avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17) att stadgans artikel 47 första och andra stycket, där rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol slås fast, motsvarar rätten till en rättvis rättegång enligt bland annat artikel 6.1 i Europakonventionen, medan stadgans artikel 48.1 om oskuldspresumtion motsvarar artikel 6.2 och 6.3 i Europakonventionen. Av detta följer, i enlighet med artikel 52.3 i stadgan, att artikel 6 i Europakonventionen ska beaktas vid tolkningen av artiklarna 47 och 48 i stadgan, som en lägsta skyddsnivå (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 september 2019, AH m.fl. (Oskuldspresumtion), C‑377/18, EU:C:2019:670, punkt 41 och där angiven rättspraxis, och dom av den 4 december 2019, H/rådet, C‑413/18 P, ej publicerad, EU:C:2019:1044, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

20

Såsom den hänskjutande domstolen har medgett avser den praxis från Europadomstolen som nämns i begäran om förhandsavgörande fall där Europadomstolen har funnit att artikel 6 i Europakonventionen åsidosatts på grund av att domare som skulle pröva andra frågor än frågor om målet i sak, såsom processuella frågor eller behörighetsfrågor, i strid med rätten till en opartisk domstol eller rätten till oskuldspresumtion, på förhand uttryckte en åsikt eller en förutfattad mening i frågor om målet i sak, i synnerhet om vissa faktiska omständigheter som lades den tilltalade till last eller om skuldfrågan.

21

Det framgår emellertid av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat att den i förevarande fall – vid fastställandet av de faktiska omständigheter i det nationella målet som den anser vara nödvändiga för att den ska kunna framställa en begäran om förhandsavgörande som kan tas upp till prövning – inte avser att på förhand uttrycka en åsikt eller en förutfattad mening i frågor om målet i sak, utan att uttala sig om de faktiska omständigheterna med tillämpning av samtliga processuella garantier som föreskrivs i nationell rätt för avgöranden i sak.

22

Mot denna bakgrund ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 267 FEUF, jämförd med artikel 47 första stycket och artikel 48.1 i stadgan, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att en brottmålsdomstol, innan den avgör målet i sak, med iakttagande av de processuella garantier som föreskrivs i nationell rätt, fastställer vissa faktiska omständigheter för att kunna framställa en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen som kan tas upp till prövning.

23

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande:

Artikel 267 FEUF, jämförd med artikel 47 andra stycket och artikel 48.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

ska tolkas så,

att den inte utgör hinder för att en nationell brottmålsdomstol, innan den avgör målet i sak, med iakttagande av de processuella garantier som föreskrivs i nationell rätt, fastställer vissa faktiska omständigheter för att kunna framställa en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen som kan tas upp till prövning.