–

NY, genom G. Imfeld, Rechtsanwalt och avocat, och J. Oosterbosch, avocate,

–

Herios SARL, genom B. Geuzaine och B. Hübinger, avocats,

–

Belgiens regering, genom M. Jacobs, C. Pochet och L. Van den Broeck, samtliga i egenskap av ombud,

–

Tysklands regering, genom J. Möller, U. Bartl, J. Heitz, och M. Hellmann, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, av L. Armati, C. Auvret och M. Mataija, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 17.2 a i rådets direktiv 86/653/EG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter (EGT L 382, 1986, s. 17; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 150).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan NY och Herios SARL (nedan kallat Herios) angående ersättning vid uppsägning som NY begärt på grundval av Herios omsättning för år 2016 tack vare de nya kunder som NY skaffat för Herios räkning.

3

Artikel 1 i direktiv 86/653 har följande lydelse:

”1.   De harmoniseringsåtgärder som fastställs i detta direktiv skall tillämpas på medlemsstaternas lagar och andra författningar om förhållandet mellan handelsagenter och deras huvudmän.

2   Med handelsagent avses i detta direktiv en självständig agent med varaktig behörighet att förhandla om försäljning eller köp av varor för en annan persons räkning, här nedan kallad huvudman, eller att förhandla om och slutföra sådana affärsuppgörelser i huvudmannens namn och för dennes räkning.

…”

4

Kapitel IV i direktivet har rubriken ”Ingående och uppsägning av agenturavtal”. I artikel 17 i detta kapitel föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att handelsagenten efter det att agenturavtalet upphört att gälla får ersättning i överensstämmelse med punkt 2 eller får skadestånd i överensstämmelse med punkt 3.

2.   

…”

5

Artikel 19 i direktivet har följande lydelse:

”Parterna får inte avtala om avvikelse från bestämmelserna i artikel 17 och 18 till men för handelsagenten före agenturavtalstidens utgång.”

6

Bestämmelserna om handelsagentavtal infördes i lagen om handelsrätt genom artikel 3 i Loi du 2 avril 2014, portant insertion du livre X ”Contrats d’agence commerciale, contrats de coopération commerciale et concessions de vente” dans le Code de droit économique, et portant insertion des définitions propres au livre X, dans le livre 1er du Code de droit économique (lagen av den 2 april 2014 om införande av bok X ”Avtal om handelsagentur, avtal om handelssamarbete och försäljningskoncessioner” i lagen om handelsrätt samt om införande av definitionerna från bok X i bok 1 i lagen om handelsrätt) (Moniteur belge av den 28 april 2014, s. 35053).

7

I artikel X.5 i lagen om handelsrätt föreskrivs följande:

”Om inte annat föreskrivs får handelsagenten, för att fullgöra sitt uppdrag, anlita av handelsagenten avlönade underagenter, vilka handelsagenten ansvarar för och är huvudman för.”

8

I artikel X.18 i denna lag föreskrivs följande:

”Efter handelsagentavtalets upphörande har handelsagenten rätt till ersättning när agenten har skaffat huvudmannen nya kunder eller i betydande omfattning har ökat affärsvolymen med befintliga kunder, under förutsättning att denna verksamhet kan fortsätta att ge huvudmannen ansenliga fördelar.

Om det i handelsagentavtalet föreskrivs en konkurrensklausul ska huvudmannen anses få ansenliga fördelar om inte motsatsen bevisas.

…”

9

Herios ingick ett handelsagentavtal med ett tyskt bolag med namnet Poensgen. Enligt detta avtal hade Herios ensamrätt att i Belgien, Frankrike och Luxemburg sälja Poensgens produkter. Såsom framgår av beslutet om hänskjutande har Herios och NY medgett att ett avtal ingåtts mellan dem under år 2009.

10

Inom ramen för deras avtalsförhållande blev Herios huvudman för NY och NY blev handelsagent för Herios med uppdrag att sälja Poensgens produkter i nämnda medlemsstater.

11

I slutet av år 2015 inledde NY, Herios och Poensgen diskussioner om att NY skulle fortsätta att driva handelsagenturen direkt efter att Herios verksamhet upphört. Dessa diskussioner visade sig resultatlösa och Poensgen underrättade Herios den 8 juni 2016 om att avtalet mellan dem hade sagts upp. Deras avtalsförhållande upphörde den 31 december 2016, efter sex månaders uppsägningstid.

12

Genom skrivelse av den 23 februari 2017 sade Herios å sin sida upp avtalet med NY på grund av särskilda omständigheter som gjorde allt affärssamarbete mellan huvudmannen och agenten omöjligt, nämligen att det huvudavtal som ingåtts mellan Poensgen och Herios sagts upp. Under tiden hade NY dessutom blivit handelsagent för Poensgen.

13

Den 22 maj 2017 hade Herios och Poensgen bland annat kommit överens om ersättningen vid uppsägning till Herios.

14

Eftersom NY också ansåg sig ha rätt till ersättning vid uppsägning för de nya kunder som underagenten skaffat till förmån för Herios och för vilka Herios erhöll ersättning från Poensgen, väckte NY talan mot Herios angående betalning av en ersättning vid uppsägning som beräknats i förhållande till den omsättning som Herios ansågs ha haft under år 2016 tack vare de nya kunderna som NY skaffat.

15

I domen i första instans bifölls NY:s talan. Cour d’appel de Liège (Appellationsdomstolen i Liège, Belgien) ändrade däremot detta avgörande genom dom av den 16 januari 2020 och fann att det inte skulle utgå ersättning vid uppsägning. NY överklagade denna dom till Cour de cassation (Högsta domstolen, Belgien), i förevarande fall den hänskjutande domstolen.

16

NY har inom ramen för sitt överklagande invänt mot domen från Cour d’appel de Liège (Appellationsdomstolen i Liège) i vilken NY nekades ersättning vid uppsägning med motiveringen att det skadestånd som Herios erhållit inte utgör en ”ansenlig förmån” i den mening som avses i artikel X.18 första stycket i lagen om handelsrätt, vilken införlivar artikel 17.2 a i direktiv 86/653. Enligt Cour d’appel de Liège (Appellationsdomstolen i Liège) kan det inte röra sig om en sådan förmån, eftersom den ersättning som Herios erhåller inte är en framtida fördel, utan en ersättning som ska betalas enligt lag. Dessutom fortsätter NY att arbeta och dra fördel av kunder som skaffats med den tidigare huvudagenten.

17

Den hänskjutande domstolen anser att prövningen av den grund som NY har åberopat till stöd för sitt överklagande kräver en tolkning av artikel 17.2 a första strecksatsen i direktiv 86/653 för att avgöra huruvida den ersättning vid uppsägning som Herios erhåller utgör en ”ansenlig förmån” i den mening som avses i denna bestämmelse. Om så är fallet har NY således möjlighet att i enlighet med nämnda bestämmelse kräva att Herios ska betala ersättning vid uppsägning på grund av upphörandet av det handelsagentavtal som gällde mellan dem.

18

Mot denna bakgrund beslutade Cour de cassation (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Ska artikel 17.2 a första strecksatsen i [direktiv 86/653] tolkas så, att den ersättning vid uppsägning som i en sådan situation som den nu aktuella ska betalas till huvudagenten för kunder som underagenten skaffat inte utgör en ansenlig fördel för huvudagenten?”

19

Domstolen erinrar inledningsvis om att det enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte åligger det EU-domstolen att inte bara omformulera den fråga som har ställts till den, utan även beakta unionsrättsliga normer som den nationella domstolen inte har hänvisat till i den fråga som den ställt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 maj 2019, Plessers, C‑509/17, EU:C:2019:424, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

20

Eftersom domstolen i förevarande fall har ombetts att ta ställning till räckvidden av artikel 17.2 a första strecksatsen i direktiv 86/653 under de särskilda omständigheter då handelsagenten har erhållit en ersättning vid uppsägning efter det att den underagent som handelsagenten själv har anlitat, till följd av en uppsägning av huvudavtalet, har blivit handelsagent till den första huvudmannen, ska den fråga som ställts förstås så, att den avser huruvida artikel 17.2 a första och andra strecksatserna i direktiv 86/653 ska tolkas så, att den ersättning vid uppsägning som huvudagenten erhållit i den mån som underagenten har skaffat kunder, kan anses utgöra en ansenlig förmån för huvudagenten, när underagenten har blivit huvudagent till huvudmannen.

21

Vid tolkningen av en unionsbestämmelse, i förevarande fall artikel 17.2 a i direktiv 86/653, ska inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i.

22

Enligt artikel 17.2 a första strecksatsen i direktiv 86/653 har handelsagenten rätt till gottgörelse om och i den mån som handelsagenten har skaffat huvudmannen nya kunder eller i betydande omfattning har ökat affärsvolymen med befintliga kunder och affärerna med dessa kunder fortsätter att ge huvudmannen ansenliga fördelar.

23

Det följer av användningen av uttrycken ”fortsätter” och ”ansenliga”, samt av preciseringen att de fördelar som huvudmannen erhåller ska följa av affärsuppgörelser med de kunder som handelsagenten har skaffat eller som agenten i betydande omfattning har ökat affärsvolymen med, att huvudmannen efter det att agenturavtalet upphört att gälla ska åtnjuta en fördel som både är av viss betydelse och som har samband med handelsagentens tidigare prestationer. Ordalydelsen i nämnda bestämmelse preciserar däremot inte vilken slags fördel det ska vara fråga om.

24

Av detta följer att begreppet ”ansenliga fördelar” i artikel 17.2 a första strecksatsen i direktiv 86/653 kan omfatta alla de fördelar som huvudmannen får till följd av handelsagentens ansträngningar efter det att agenturavtalet upphört att gälla, inbegripet den ersättning vid uppsägning som handelsagenten erhållit från sin egen huvudman.

25

Denna slutsats stöds av de mål som eftersträvas med detta direktiv.

26

Direktiv 86/653 syftar nämligen bland annat till att skydda handelsagenten i sitt förhållande till huvudmannen (dom av den 19 april 2018, CMR, C‑645/16, EU:C:2018:262, punkt 33).

27

Domstolen har i detta avseende slagit fast att artikel 17 i direktivet är av avgörande betydelse. Ordalydelsen av nämnda artikel 17.2 måste därför tolkas på ett sätt som bidrar till att skydda handelsagenten och följaktligen fullt ut beaktar handelsagentens insatser vid fullgörandet av de affärsuppgörelser som handelsagenten fått i uppdrag att utföra (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 april 2016, Marchon Germany, C‑315/14, EU:C:2016:211, punkt 33). En tolkning av denna bestämmelse som kan vara till nackdel för handelsagenten är inte tillåten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2009, Semen, C‑348/07, EU:C:2009:195, punkt 21, och dom av den 19 april 2018, CMR, C‑645/16, EU:C:2018:262, punkt 35).

28

En tolkning som innebär att begreppet ”ansenliga fördelar”, i den mening som avses i artikel 17.2 a första strecksatsen i direktiv 86/653, inte anses omfatta bland annat ersättning vid uppsägning som huvudmannen erhållit i den mån som handelsagenten har skaffat kunder och för vilka handelsagenten inte längre erhåller någon ersättning, skulle kunna vara till skada för handelsagenten.

29

Såsom NY har påpekat i sitt skriftliga yttrande skulle nämligen en restriktiv tolkning av artikel 17.2 a första strecksatsen i direktiv 86/653, i de fall då avtalets upphörande bland annat är följden av en företagsöverlåtelse eller av en försäljning av huvudmannens affärsrörelse och där priset varierar beroende på kundkretsens storlek, beröva handelsagenten gottgörelse för det mervärde som agenten faktiskt har tillfört huvudmannen.

30

En tolkning som innebär att begreppet ”ansenliga fördelar”, i den mening som avses i artikel 17.2 a första strecksatsen i direktiv 86/653, inte anses omfatta en ersättning vid uppsägning som huvudmannen har erhållit i den mån som handelsagenten har skaffat kunder och för vilka handelsagenten inte längre erhåller någon ersättning, strider följaktligen mot det syfte att skydda handelsagenten som eftersträvas med direktiv 86/653.

31

Av det ovan anförda följer att artikel 17.2 a första strecksatsen i direktiv 86/653 ska tolkas så, att den ersättning vid uppsägning som huvudmannen betalat till huvudagenten i den mån som underagenten har skaffat kunder, kan utgöra en ansenlig fördel för huvudagenten.

32

För att ge den hänskjutande domstolen ett fullständigt svar ska det emellertid även fastställas huruvida den omständigheten att underagenten själv har blivit den första huvudmannens handelsagent påverkar underagentens rätt till ersättning vid uppsägning enligt denna bestämmelse.

33

Det erinras om att handelsagentens handlande är en omständighet som kan beaktas vid bedömningen av om det är skäligt att betala ut gottgörelse till agenten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 oktober 2010, Volvo Car Germany, C‑203/09, EU:C:2010:647, punkt 44), eftersom gottgörelsens skälighet utgör ett nödvändigt villkor för att den ska betalas ut enligt artikel 17.2 a andra strecksatsen i direktiv 86/653.

34

Enligt denna bestämmelse har handelsagenten rätt till ersättning vid uppsägning om och i den mån som betalningen av denna gottgörelse är rimlig med hänsyn till samtliga omständigheter, och då särskilt handelsagentens förlust av provision på affärer med kunder som agenten har skaffat eller i betydande omfattning har ökat affärsvolymen med.

35

Under dessa omständigheter ingår de kunder som handelsagenten kan ingå affärsuppgörelser med, för egen räkning eller till förmån för en annan huvudman, nödvändigtvis bland de ”omständigheter” som avses i artikel 17.2 a andra strecksatsen i direktiv 86/653 och som ska beaktas vid betalningen av den gottgörelse som föreskrivs i denna bestämmelse.

36

Rätten till gottgörelse som avses i artikel 17.2 i direktiv 86/653 är väsentligen att betrakta som ett vederlag ur handelsagentens synvinkel. En sådan gottgörelse syftar således till att utgöra ersättning för agentens ansträngningar, i den mån huvudmannen fortsätter att åtnjuta de ekonomiska fördelar som följer av dessa ansträngningar även efter det att agenturavtalet har upphört att gälla (se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet Quenon K., C‑338/14, EU:C:2015:503, punkterna 35 och 36).

37

Även om denna bestämmelse inte får tolkas restriktivt, såsom påpekats ovan i punkt 35, för att inte beröva handelsagenten rätten till ersättning avseende det mervärde som agenten faktiskt tillfört huvudmannen, kan den gottgörelse som föreskrivs i nämnda bestämmelse däremot inte täcka skador som inte har ett direkt samband med handelsagentens förlust av kunder.

38

Såsom anges i den rapport om tillämpningen av artikel 17 i direktiv 86/653 som kommissionen lade fram den 23 juli 1996 (KOM(96) 364 slutlig), skulle betalningen av en ersättning vara oskälig om agenten fortsatte att tillgodose behoven hos samma kunder för samma produkter men för en annan huvudmans räkning, eftersom den specifika skada som betalningen är avsedd att ersätta inte existerar, på grund av att agenten inte förlorar sina kunder.

39

När en underagent fortsätter att bedriva sin verksamhet som handelsagent i förhållande till samma kunder och för samma produkter, men inom ramen för ett direkt förhållande till den första huvudmannen, och detta i stället för den huvudagent som tidigare hade anlitat underagenten, drabbas denna underagent följaktligen än mindre av någon negativ följd av att handelsagentavtalet med nämnda huvudagent har upphört att gälla.

40

Det ankommer emellertid på den nationella domstolen att bedöma skäligheten i betalningen av ersättningen vid uppsägning mot bakgrund av samtliga omständigheter i det mål som den har att avgöra.

41

Av det ovan anförda följer att tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande. Artikel 17.2 a i direktiv 86/653 ska tolkas så, att den ersättning vid uppsägning som huvudmannen betalat till huvudagenten i den mån som underagenten har skaffat kunder kan utgöra en ansenlig fördel för huvudagenten. Betalning av en ersättning vid uppsägning till underagenten kan emellertid anses vara oskälig i den mening som avses i denna bestämmelse när underagenten fortsätter sin verksamhet som handelsagent i förhållande till samma kunder och för samma produkter, men inom ramen för ett direkt förhållande till den första huvudmannen, och detta i stället för den huvudagent som tidigare hade anlitat underagenten.

42

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

Artikel 17.2 a i rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter

ska tolkas så,

att den ersättning vid uppsägning som huvudmannen betalat till huvudagenten i den mån som underagenten har skaffat kunder, kan utgöra en ansenlig fördel för huvudagenten. Betalning av en ersättning vid uppsägning till underagenten kan emellertid anses vara oskälig i den mening som avses i denna bestämmelse när underagenten fortsätter sin verksamhet som handelsagent i förhållande till samma kunder och för samma produkter, men inom ramen för ett direkt förhållande till den första huvudmannen, och detta i stället för den huvudagent som tidigare hade anlitat underagenten.