DOMSTOLENS DOM (sjunde avdelningen)
den 7 april 2022 ( *1 )
”Begäran om förhandsavgörande – Straffrättsligt samarbete – Ömsesidigt erkännande – Rambeslut 2005/214/RIF – Verkställighet av bötesstraff – Artikel 1 a ii – Beslut om bötesstraff som fattas av en förvaltningsmyndighet – Beslut som kan överklagas till en åklagare med underordnad ställning i förhållande till justitieministeriet – Efterföljande överklagande till en domstol med särskild behörighet i brottmål”
I mål C‑150/21,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sąd Rejonowy dla Łodzi-Śródmieścia w Łodzi (Distriktsdomstolen i Łódź, Łódź centrum, Polen) genom beslut av den 23 februari 2021, som inkom till domstolen den 5 mars 2021, i ett förfarande om erkännande och verkställighet av böter som ålagts
D.B.,
ytterligare deltagare i rättegången:
Prokuratura Rejonowa Łódź-Bałuty,
meddelar
DOMSTOLEN (sjunde avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden J. Passer samt domarna N. Wahl och M.L. Arastey Sahún (referent),
generaladvokat: N. Emiliou,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– |
Prokuratura Rejonowa Łódź-Bałuty, genom J. Szubert, prokurator regionalny w Łodzi, |
– |
Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud, |
– |
Nederländernas regering, genom M.K. Bulterman och P. Huurnink, båda i egenskap av ombud, |
– |
Europeiska kommissionen, genom M. Wasmeier och K. Herrmann, båda i egenskap av ombud, |
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 |
Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 1 a ii i rådets rambeslut 2005/214/RIF av den 24 februari 2005 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff (EUT L 76, 2005, s. 16), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2005/214). |
2 |
Begäran har framställts i ett förfarande som anhängiggjorts av Centraal Justitieel Incassobureau, Ministerie van Justitie en Veiligheid (centrala indrivningsmyndigheten, justitie- och säkerhetsdepartementet, Nederländerna) (nedan kallad CJIB) för att ett bötesstraff som påförts D.B. i Nederländerna med anledning av en överträdelse av vägtrafikbestämmelserna ska erkännas och verkställas i Polen. |
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 |
I artikel 1 i rambeslut 2005/214, med rubriken ”Definitioner”, anges följande: ”I detta rambeslut används följande beteckningar med de betydelser som här anges:
|
4 |
I artikel 3 i rambeslutet, med rubriken ”Grundläggande rättigheter”, föreskrivs följande: ”Detta rambeslut skall inte ändra skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna enligt artikel 6 i [EU]-fördraget.” |
5 |
Artikel 4 i rambeslutet har rubriken ”Översändande av beslut och anlitande av den centrala myndigheten”. I artikel 4.1 föreskrivs följande: ”Ett beslut tillsammans med ett intyg enligt denna artikel, får översändas till de behöriga myndigheterna i en medlemsstat där den fysiska eller juridiska person mot vilken beslutet har meddelats har egendom eller inkomst, normalt är bosatt eller, när det gäller en juridisk person, har sitt säte.” |
6 |
I artikel 5 i rambeslutet, med rubriken ”Räckvidd”, föreskrivs följande i punkt 1: ”Följande brott skall enligt detta rambeslut medföra erkännande och verkställighet av beslut utan kontroll av dubbel straffbarhet, om de är straffbara i den utfärdande staten enligt den utfärdande statens lagstiftning: …
…” |
7 |
I artikel 6 i rambeslut 2005/214, med rubriken ”Erkännande och verkställighet av beslut”, föreskrivs följande: ”De behöriga myndigheterna i den verkställande staten skall erkänna ett beslut som har översänts i enlighet med artikel 4 utan krav på ytterligare formaliteter och skyndsamt vidta alla de åtgärder som krävs för att verkställa det, såvida inte den behöriga myndigheten beslutar att åberopa något av de skäl för att vägra erkännande eller verkställighet som anges i artikel 7.” |
8 |
Artikel 7 i rambeslutet, med rubriken ”Skäl för att inte erkänna och verkställa ett beslut”, har följande lydelse: ”… 2. Den behöriga myndigheten i den verkställande staten får också vägra erkänna och verkställa beslutet, om det konstateras att …
… 3. I de fall som avses i punkt 1 och i punkt 2 c, 2 g, 2 i och 2 j ska den behöriga myndigheten i den verkställande staten, innan den fattar ett beslut om att helt eller delvis inte erkänna och verkställa ett beslut, på lämpligt sätt samråda med den behöriga myndigheten i den utfärdande staten och i tillämpliga fall anmoda denna att utan dröjsmål tillhandahålla alla nödvändiga upplysningar.” |
9 |
I artikel 20.3 i rambeslutet föreskrivs följande: ”Varje medlemsstat får motsätta sig erkännande och verkställighet av beslut, om intyget enligt artikel 4 ger anledning att förmoda att de grundläggande rättigheterna eller de grundläggande rättsliga principerna enligt artikel 6 i fördraget kan ha kränkts. Det förfarande som anges i artikel 7.3 skall därvid tillämpas.” |
Polsk rätt
10 |
Artikel 611ff § 1 i ustawa – Kodeks postępowania karnego (lagen om rättegång i brottmål) av den 6 juni 1997 (konsoliderad version Dz.U. 2020, position 30), har följande lydelse: ”När en EU-medlemsstat, i detta avsnitt kallad ’den utfärdande staten’, ansöker om verkställighet av ett lagakraftvunnet beslut om bötesstraff ska beslutet verkställas av den distriktsdomstol inom vars domkrets gärningsmannen har egendom eller inkomst, eller har sin permanenta eller tillfälliga hemvist. …” |
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
11 |
CJIB ansökte den 22 september 2020 vid den hänskjutande domstolen, Sąd Rejonowy dla Łodzi–Śródmieścia w Łodzi (Distriktsdomstolen i Łódź, Łódź centrum, Polen) om erkännande och verkställighet av sitt beslut av den 17 januari 2020, vilket vann laga kraft den 28 februari 2020. Genom nämnda beslut ålades D.B. böter på 92 euro med anledning av en överträdelse av vägtrafikbestämmelserna, som begicks den 5 januari 2020, nämligen överskridande av högsta tillåtna hastighet. |
12 |
Den 6 november 2020 ställde den hänskjutande domstolen frågor till CJIB avseende det rättsmedel som föreskrivs i den nederländska lagstiftningen mot ett sådant beslut och vilken ställning som tillkommer den myndighet som prövar överklagandet. Den hänskjutande domstolen mottog CJIB:s svar den 22 februari 2021. |
13 |
D.B. inställde sig inte till någon av de förhandlingar som hade fastställts av den hänskjutande domstolen, den 6 november och den 8 december 2020, samt den 23 februari 2021. D.B. har inte heller inkommit med någon inlaga. |
14 |
Den hänskjutande domstolen har påpekat att de böter som ålagts av CJIB enligt den nederländska lagstiftningen kan överklagas till en åklagare i Nederländerna inom sex veckor. Om åklagaren inte ansluter sig till den berörda personens ståndpunkt har vederbörande rätt att väcka talan vid en Kantonrechter (distriktsdomstol, Nederländerna). När målet avser ett bötesbelopp på 225 euro eller mer, är det emellertid en förutsättning att säkerhet ställs med ett belopp motsvarande det påförda bötesbeloppet för att distriktsdomstolen ska pröva målet. |
15 |
Under dessa omständigheter hyser den hänskjutande domstolen tvivel om huruvida en åklagare, i den mening som avses i den nederländska lagstiftningen, kan anses vara en ”domstol med särskild behörighet i brottmål” i den mening som avses i artikel 1 a ii i rambeslut 2005/214. |
16 |
Den hänskjutande domstolen anser att artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 och dess tolkning i praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) ska beaktas vid tolkningen av artikel 1 a ii i rambeslut 2005/214, mot bakgrund av artiklarna 3 och 20.3 i detta beslut samt artikel 6 FEU vad gäller skyddet för de grundläggande rättigheterna. |
17 |
Enligt Europadomstolens praxis ska ett mål prövas av en opartisk domstol som inte har någon underordnad ställning i förhållande till den verkställande makten för att säkerställa ett rättvist förfarande (Europadomstolens domar av den 23 juni 1981, Le Compte, Van Leuven och De Meyer mot Belgien, CE:ECHR:1981:0623JUD000687875, samt av den 29 april 1988, Belilos mot Schweiz, CE:ECHR:1988:0429JUD001032883). Det är dessutom väsentligt att det inte finns några orimliga skattemässiga eller rättsliga hinder som kan äventyra möjligheten att väcka talan vid en sådan domstol. |
18 |
Vad gäller tolkningen av begreppet ”domstol med särskild behörighet i brottmål” i artikel 1 a iii i rambeslut 2005/214 har EU-domstolen redan slagit fast att för att bedöma huruvida ett organ som inrättats enligt nationell lagstiftning utgör en sådan domstol ska ett antal omständigheter beaktas, såsom huruvida organet är upprättat enligt lag, organet är av stadigvarande karaktär, dess jurisdiktion är av tvingande art, förfarandet är kontradiktoriskt, organet tillämpar rättsregler och huruvida det har en oberoende ställning (dom av den 14 november 2013, Baláž, C‑60/12, EU:C:2013:733, punkt 32). |
19 |
Kravet på domstolarnas oavhängighet omfattar två aspekter. För det första finns det en extern aspekt som förutsätter att den aktuella domstolsinstansen fullgör sina uppgifter helt självständigt, utan att vara underställd någon annan och utan att ta emot order eller instruktioner från något håll och att den således är skyddad mot yttre inblandning eller påtryckningar som kan äventyra dess ledamöters oberoende prövning och påverka deras avgöranden (dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 63). |
20 |
För det andra finns det en intern aspekt som sammanfaller med begreppet opartiskhet och som handlar om att avståndet gentemot parterna och deras respektive intressen vad gäller saken i målet ska vara detsamma (dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 65). |
21 |
Domstolen uttalade sig särskilt gällande frågan huruvida en nationell åklagare kan anses vara en ”utfärdande rättslig myndighet” i den mening som avses i artikel 6.1 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299. Domstolen har uteslutit en sådan möjlighet om åklagarmyndigheten i en medlemsstat riskerar att direkt eller indirekt påtvingas påbud eller anvisningar i ett enskilt ärende från den verkställande makten – såsom från en justitieminister – i samband med att beslut fattas om att utfärda en europeisk arresteringsorder (dom av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau), C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456, punkt 90). |
22 |
Samtidigt slog domstolen fast att ett beslut om att utfärda en europeisk arresteringsorder som fattats av en åklagarmyndighet i en medlemsstat utgör ett ”rättsligt avgörande” i den mening som avses i artikel 1.1 i rambeslut 2002/584, under förutsättning att nämnda arresteringsorder först måste godkännas av en domstol som på ett oavhängigt och opartiskt sätt ska kontrollera huruvida villkoren för utfärdande av en arresteringsorder är uppfyllda samt huruvida arresteringsordern är proportionerlig (dom av den 9 oktober 2019, NJ (Åklagarmyndigheten i Wien), C‑489/19 PPU, EU:C:2019:849, punkt 49). |
23 |
Den hänskjutande domstolen anser, mot bakgrund av denna rättspraxis och åklagarmyndighetens ställning i den nederländska rättsordningen, att denna inte kan anses vara en ”domstol med särskild behörighet i brottmål” i den mening som avses i artikel 1 a ii och iii i rambeslut 2005/214. |
24 |
Den hänskjutande domstolen har i detta avseende framhållit betydelsen av den möjlighet som föreskrivs i dessa bestämmelser att väcka talan vid en domstol med särskild behörighet i brottmål när antagandet av det beslut i vilket den berörda personens skuld fastställs och påföljden påförs sker per automatik, eftersom den nationella myndighet som antar detta beslut endast kontrollerar uppgifterna om fordonets ägare och vidarebefordrar den handling som skapats av datasystemet till denna person. |
25 |
Vad gäller den nederländska lagstiftningen, enligt vilken talan kan väckas vid en Kantonrechter (distriktsdomstol) om åklagaren inte bifaller den berörda personens överklagande av CJIB:s beslut, uppfyller denna lagstiftning inte kravet i artikel 1 a ii i rambeslut 2005/214, enligt vilket ett beslut av en annan myndighet i den utfärdande staten än en domstol ska kunna överklagas till en ”domstol med särskild behörighet i brottmål”. |
26 |
I rambeslutet föreskrivs nämligen en möjlighet att överklaga direkt till domstol, utan att det är nödvändigt att först uttömma alla andra rättsmedel. |
27 |
Det framgår av domen av den 14 november 2013, Baláž (C‑60/12, EU:C:2013:733, punkt 46), att rätten att få saken prövad av en domstol med särskild behörighet i brottmål, i den mening som avses i rambeslut 2005/214, inte får underkastas villkor som gör detta omöjligt eller orimligt svårt. |
28 |
Den hänskjutande domstolen har dessutom konstaterat att det följer av den nederländska lagstiftningen att en domstols prövning av talan, för det fall böterna uppgår till ett belopp på minst 225 EUR, är avhängig av att den berörda personen har ställt en säkerhet som motsvarar detta belopp. Denna processuella regel skulle kunna utgöra ett hinder som avskräcker en medborgare i en medlemsstat från att väcka talan i den utfärdande medlemsstaten. |
29 |
Mot denna bakgrund beslutade Sąd Rejonowy dla Łodzi-Śródmieścia w Łodzi (Distriktsdomstolen i Łódź, Łódź centrum, Polen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
|
Prövning av tolkningsfrågorna
30 |
Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 1 a ii i rambeslut 2005/214 ska tolkas så, att ett slutgiltigt beslut om bötesstraff för en fysisk person, som fattats av en annan myndighet i den utfärdande staten än en domstol med avseende på en brottslig gärning enligt lagen i denna medlemsstat, utgör ett ”beslut”, i den mening som avses i denna bestämmelse, när det enligt lagstiftningen i den medlemsstaten föreskrivs att ett överklagande av detta beslut först ska prövas av en åklagare som hierarkiskt sett är underställd justitieministeriet och den berörda personen kan väcka talan vid en domstol med särskild behörighet i brottmål först om åklagaren avslår överklagandet. Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida denna bestämmelse ska tolkas så, att den berörda personen har haft ”möjlighet att få fallet prövat inför en domstol med särskild behörighet i brottmål”, i den mening som avses i denna bestämmelse, när domstolens prövning av överklagandet, för det fall de påförda böterna uppgår till ett belopp på minst 225 euro, förutsätter att den berörda personen, i enlighet med lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten, ställer en säkerhet som motsvarar detta belopp. |
31 |
Enligt artikel 5.1 trettiotredje strecksatsen i rambeslut 2005/214 ska beteenden som står i strid med vägtrafikbestämmelser enligt detta rambeslut medföra erkännande och verkställighet av beslut utan kontroll av dubbel straffbarhet, om de är straffbara i den utfärdande staten enligt den utfärdande statens lagstiftning. |
32 |
Enligt artikel 1 a ii i rambeslutet definieras begreppet beslut som ”ett slutgiltigt beslut om bötesstraff för en fysisk eller juridisk person, om beslutet fattas av en annan myndighet i den utfärdande staten än en domstol med avseende på en brottslig gärning enligt lagen i den utfärdande staten, förutsatt att personen i fråga har haft möjlighet att få fallet prövat inför en domstol med särskild behörighet i brottmål”. |
33 |
Enligt artikel 1 a iii i detta rambeslut avses med ”beslut” även ”ett slutgiltigt beslut om bötesstraff för en fysisk eller juridisk person, om beslutet fattas av en annan myndighet än domstol i den utfärdande staten med avseende på gärningar som är straffbara enligt den utfärdande statens nationella lag eftersom de utgör överträdelser mot lagbestämmelser, förutsatt att vederbörande har haft möjlighet att få fallet prövat inför en domstol med särskild behörighet i brottmål”. |
34 |
Såsom framgår av de handlingar som ingetts till domstolen, särskilt det intyg som avses i artikel 4 i rambeslut 2005/214, tillsammans med CJIB:s beslut som är föremål för prövning i det nationella målet, ålades D.B. böter med avseende på en brottslig gärning enligt lagen i den utfärdande medlemsstaten, det vill säga ett beteende som stod i strid med vägtrafikbestämmelser, som är straffbart i den utfärdande staten enligt den utfärdande statens lagstiftning. |
35 |
Även om det under dessa omständigheter är artikel 1 a ii i rambeslut 2005/214 och inte artikel 1 a iii i rambeslutet som ska tillämpas i förevarande fall, krävs det emellertid enligt dessa båda bestämmelser genom identiska ordalag att den berörda personen ska ha haft ”möjlighet att få fallet prövat inför en domstol med särskild behörighet i brottmål”. |
36 |
Vad för det första gäller frågan huruvida rätten att få sin sak prövad i domstol har säkerställts trots kravet på att möjligheterna till omprövning hos förvaltningsmyndighet ska ha uttömts innan ärendet prövas av en domstol med särskild behörighet i brottmål i den mening som avses i rambeslut 2005/214, har domstolen redan slagit fast att det enligt artikel 1 a iii i rambeslutet inte krävs att ärendet direkt kan underkastas en sådan domstols prövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 2013, Baláž, C‑60/12, EU:C:2013:733, punkt 45). |
37 |
Rambeslutet är även tillämpligt på bötesstraff som utdömts av förvaltningsmyndigheter. Beroende på särdragen i medlemsstaternas domstolssystem kan det således krävas att möjligheterna till omprövning hos förvaltningsmyndighet först har uttömts. Rätten att få saken prövad av en domstol med särskild behörighet i brottmål, i den mening som avses i rambeslutet, får dock inte underkastas villkor som gör detta omöjligt eller orimligt svårt (dom av den 14 november 2013, Baláž, C‑60/12, EU:C:2013:733, punkt 46 och där angiven rättspraxis). |
38 |
Vad för det andra gäller omfattningen och arten av den prövning som utförs av den domstol till vilken ärendet kan överklagas, ska denna domstol ha obegränsad behörighet att pröva ärendet vad gäller såväl rättsfrågor som de faktiska omständigheterna och ska särskilt ha rätt att pröva bevisning, och på grundval av denna fastställa den berörda personens ansvar samt bötesbeloppets storlek (dom av den 14 november 2013, Baláž, C‑60/12, EU:C:2013:733, punkt 47). |
39 |
Såsom framgår av beslutet om hänskjutande föreskrivs det i den nederländska lagstiftningen att den berörda personen, oberoende av att överklagandet av CJIB:s beslut att påföra ett bötesstraff enligt denna lagstiftning ska prövas av en åklagare som är hierarkiskt underställd justitieministern, kan väcka talan vid Kantonrechter (distriktsdomstol) mot åklagarens beslut. |
40 |
Under dessa omständigheter, och utan att det är nödvändigt att pröva huruvida en åklagare som är behörig att pröva ett överklagande av CJIB:s beslut om bötesstraff på grund av ett beteende som strider mot vägtrafikbestämmelserna är en ”domstol med särskild behörighet i brottmål” i den mening som avses i artikel 1 a ii i rambeslut 2005/214, ska det prövas huruvida den Kantonrechter (distriktsdomstol) som avses i föregående punkt utgör en sådan domstol. |
41 |
Begreppet ”domstol med särskild behörighet i brottmål” i den mening som avses i denna bestämmelse är ett självständigt unionsrättsligt begrepp och ska tolkas så, att det omfattar varje domstol som tillämpar ett förfarande som uppvisar de viktigaste kännetecknen för ett straffrättsligt förfarande. En sådan domstol måste ha obegränsad behörighet och tillämpa ett förfarande med straffrättslig karaktär varigenom tillämpliga straffprocessuella skyddsregler iakttas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 2013, Baláž, C‑60/12, EU:C:2013:733, punkterna 39 och 42). |
42 |
EU-domstolen, som har i uppgift att ge de nationella domstolarna användbara svar, är behörig att, på grundval av handlingarna i målet vid den nationella domstolen samt de skriftliga och muntliga yttranden som avgetts, lämna upplysningar av sådant slag att den nationella domstolen får möjlighet att avgöra det mål som är anhängigt vid den (se, analogt, dom av den 26 januari 2021, Szpital Kliniczny im. dra J. Babińskiego Samodzielny Publiczny Zakład Opieki Zdrowotnej w Krakowie, C‑16/19, EU:C:2021:64, punkt 38). |
43 |
Såsom framgår av de handlingar som ingetts till domstolen, har en Kantonrechter (distriktsdomstol), som avses i punkt 39 ovan, i förevarande fall behörighet att pröva såväl rättsfrågor som de faktiska omständigheterna, samt huruvida de ålagda böterna är proportionerliga i förhållande till den begångna överträdelsen, eftersom förfarandet vid nämnda domstol omfattas av tillämpliga straffprocessuella skyddsregler. Dessa skyddsregler avser i synnerhet det sätt på vilket den berörda personen delges handlingarna i ärendet, tillfälle att yttra sig under en offentlig förhandling till vilken den berörda personen har kallats, möjligheten att biträdas eller företrädas, förhör av vittnen och sakkunniga samt tillgång till tolk. |
44 |
En Kantonrechter (distriktsdomstol) ska således anses utgöra en ”domstol med särskild behörighet i brottmål”, i den mening som avses i artikel 1 a ii i rambeslut 2005/214. |
45 |
Vad beträffar den omständigheten, som åberopats av den hänskjutande domstolen, att en domstols prövning av talan, för det fall böterna uppgår till ett belopp på minst 225 euro, enligt den nederländska lagstiftningen förutsätter att den berörda personen ställer en säkerhet motsvarande detta belopp, saknar denna omständighet relevans i förevarande fall. I det nationella målet uppgick nämligen de böter som CJIB påfört D.B. till ett belopp på 92 euro. |
46 |
Mot bakgrund av ovanstående överväganden ska tolkningsfrågorna besvaras enligt följande. Artikel 1 a ii i rambeslut 2005/214 ska tolkas så, att ett slutgiltigt beslut om bötesstraff för en fysisk person, som fattats av en annan myndighet i den utfärdande staten än en domstol med avseende på en brottslig gärning enligt lagen i denna medlemsstat, utgör ett ”beslut”, i den mening som avses i denna bestämmelse, när det enligt lagstiftningen i den medlemsstaten föreskrivs att ett överklagande av detta beslut först ska prövas av en åklagare som hierarkiskt sett är underställd justitieministeriet och den berörda personen kan väcka talan vid en domstol med särskild behörighet i brottmål först om åklagaren avslår överklagandet, under förutsättning att rätten att få saken prövad av en sådan domstol inte underkastas villkor som gör detta omöjligt eller orimligt svårt. |
Rättegångskostnader
47 |
Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla. |
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjunde avdelningen) följande: |
Artikel 1 a ii i rådets rambeslut 2005/214/RIF av den 24 februari 2005 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, ska tolkas så, att ett slutgiltigt beslut om bötesstraff för en fysisk person, som fattats av en annan myndighet i den utfärdande staten än en domstol med avseende på en brottslig gärning enligt lagen i denna medlemsstat, utgör ett ”beslut”, i den mening som avses i denna bestämmelse, när det enligt lagstiftningen i den medlemsstaten föreskrivs att ett överklagande av detta beslut först ska prövas av en åklagare som hierarkiskt sett är underställd justitieministeriet och den berörda personen kan väcka talan vid en domstol med särskild behörighet i brottmål först om åklagaren avslår överklagandet, under förutsättning att rätten att få saken prövad av en sådan domstol inte underkastas villkor som gör detta omöjligt eller orimligt svårt. |
Underskrifter |
( *1 ) Rättegångsspråk: polska.