1.

Unionslagstiftaren har genom att anta förordning (EU) nr 650/2012 ( 2 ) avsett att undanröja hinder för den fria rörligheten för personer som har svårigheter att göra gällande sina rättigheter i samband med arv med gränsöverskridande verkan. För att göra detta har unionslagstiftaren bland annat beslutat att arvingar och testamentstagare i princip ska kunna avge förklaringar om accept av eller avstående från arv, legat eller laglott, eller förklaringar om begränsning av ansvaret för arvsskulder ( 3 ) i den form som föreskrivs i lagstiftningen i den medlemsstat där de har hemvist. Unionslagstiftaren har emellertid inte infört någon mekanism vad gäller översändandet av sådana förklaringar till de domstolar som generellt är behöriga i arvsfrågor och som är belägna i en annan medlemsstat. Unionslagstiftaren har dessutom i ett av skälen i förordning nr 650/2012 angett att det ankommer på de personer som har avgett sådana förklaringar att underrätta nämnda domstolar om detta.

2.

I detta sammanhang råder det fortfarande tvivel om giltigheten av de förklaringar om accept eller avstående som ges in till domstolarna i den stat där deklaranten har sin hemvist och som inte översänts till de domstolar som generellt är behöriga i arvsfrågor inom föreskriven tid, i lämplig form sätt eller på visst språk. EU-domstolens dom i förevarande mål bör skingra dessa tvivel.

3.

Enligt min mening kan dessa tvivel skingras endast om man avgör en grundläggande frågeställning, nämligen angående räckvidden av de delar som utgör formen för förklaringen om accept eller avstående. Det är med andra ord fråga om att inom ramen för förordning nr 650/2012 avgränsa tillämpningsområdet för den lag som är tillämplig på arvet och tillämpningsområdet för den lag som är tillämplig på formen. Som jag kommer att visa i mitt förslag till avgörande blir det möjligt att reglera den hänskjutande domstolens tolkningsproblem om man avgör denna frågeställning.

4.

I skäl 7, 32 och 33 i förordning nr 650/2012 anges följande:

…

5.

Artikel 13 i förordning nr 650/2012, med rubriken ”Accept av eller avstående från arv, legat eller laglott”, har följande lydelse:

”Utöver den domstol som är behörig att pröva arvsmålet i enlighet med denna förordning ska även domstolarna i den medlemsstat där en person har hemvist som enligt den lag som är tillämplig på arvet får avge en förklaring inför en domstol om accept av eller avstående från arv, legat eller laglott eller en förklaring som ska begränsa den berörda personens ansvar vad gäller skulderna i arvsärendet ha behörighet att motta sådana förklaringar när sådana förklaringar enligt lagen i den medlemsstaten får avges inför domstol.”

6.

I artikel 23 i förordning nr 650/2012, med rubriken ”Den tillämpliga lagens räckvidd”, föreskrivs bland annat följande:

”1.   Den lag som anvisas enligt artikel 21 eller 22 ska styra arvet i dess helhet.

”2.   Den lagen ska i synnerhet reglera

…

…”

7.

Artikel 28 i förordning nr 650/2012, med rubriken ”Formella giltighetskrav på arvinges förklaring om accept eller avstående”, har följande lydelse:

”En förklaring om accept av eller avstående från arv, legat eller laglott eller en förklaring som syftar till att begränsa ansvaret för den person som upprättar förklaringen, ska anses vara formellt giltig då den uppfyller kraven i

8.

I §§ 1942–1945 i Bürgerliches Gesetzbuch (civillagen) (nedan kallad BGB) föreskrivs följande:

”§ 1942. Överföring av och avstående från arv.

(1) Arvet överförs till arvtagarna med förbehåll för vederbörandes rätt att avstå från arvet (arvsavstående).

…

§ 1943. Accept av och avstående från arv.

Arvtagaren får inte längre avstå från arvet om denne accepterat arvet eller om fristen för att avstå från arvet har löpt ut; vid utgången av denna frist ska arvet anses ha accepterats.

§ 1944. Frist för att avstå från arvet.

(1) Fristen för att avstå från arvet är sex veckor.

(2) Denna frist börjar löpa vid den tidpunkt då arvtagaren fick kännedom om sina rättigheter med avseende på kvarlåtenskapen.

(3) Denna frist är sex månader om arvlåtaren hade sin sista hemvist uteslutande utomlands, eller om arvtagaren hade hemvist utomlands vid den tidpunkt då fristen började löpa.

§ 1945. Formella krav på arvsavstående.

(1) Arvsavstående ska ske genom ingivande av en förklaring till den domstol som handlägger arvsärendet. Förklaringen ska göras i domstolsprotokoll eller i bestyrkt officiell handling.

…”

9.

I § 184 i Gerichtsverfassungsgesetz (lagen om domstolsväsendet), i dess lydelse av den 9 maj 1975, ( 4 ) föreskrivs följande:

”Det officiella språket i domstol är tyska.”

10.

W.N. avled i Bremen (Tyskland) den 21 maj 2018. E.G. är änka efter arvlåtaren, och T.N. och N.N. är avkomlingar i rakt nedstigande led till arvlåtarens avlidne bror.

11.

Den 21 januari 2019 ingav E.G., genom notariebestyrkt handling, en ansökan om arvsintyg (Erbschein), med angivande av att E.G. hade erhållit tre fjärdedelar av kvarlåtenskapen medan T.N. och N. N. vardera hade erhållit en åttondel av kvarlåtenskapen.

12.

Genom skrivelse av den 19 juni 2019 informerade Amtsgericht Bremen (Distriktsdomstolen i Bremen, Tyskland), som var den domstol som handlade arvsärendet, T.N. och N.N. om ansökan om arvsintyg. Nämnda domstol begärde att vissa handlingar skulle företes.

13.

Den 13 september 2019 ingav T.N. och N.N. till rechtbank Den Haag (Domstolen i Haag (Nederländerna)) en förklaring om avstående från arvet efter arvlåtaren. Denna förklaring skrevs in i bouppteckningshandlingarna vid nämnda domstol den 30 september 2019.

14.

Efter det att E.G. hade inkommit med kompletterande handlingar, delgav Amtsgericht Bremen (Distriktsdomstolen i Bremen), genom skrivelse av den 22 november 2019, T.N. och N. N. nämnda ansökan och beredde dem tillfälle att yttra sig i ärendet.

15.

Genom skrivelse av den 13 december 2019, avfattad på nederländska, översände T.N. och N.N. till Amtsgericht Bremen (Distriktsdomstolen i Bremen) en kopia av de handlingar som rechtbank Den Haag (Domstolen i Haag) hade upprättat med anledning av deras förklaringar om arvsavstående.

16.

Genom skrivelse av den 3 januari 2020 underrättade Amtsgericht Bremen (Distriktsdomstolen i Bremen) T.N. och N.N. om att deras inlagor och därtill bifogade handlingar inte kunde beaktas på grund av att det inte hade översatts till tyska.

17.

Genom skrivelse av den 15 januari 2020, avfattad på tyska, underrättade N.N. Amtsgericht Bremen (Distriktsdomstolen i Bremen) om arvsavståendet och att förklaringen om arvsavståendet hade registrerats på nederländska i domstol i enlighet med unionsrätten och att någon översättning därför inte erfordrades. I sitt svar hänvisade Amtsgericht Bremen (Distriktsdomstolen i Bremen) till att handlingarna inte hade översatts och till de tidsfrister som ska iakttas vid arvsavstående.

18.

Genom beslut av den 27 februari 2020 fastställde Amtsgericht Bremen (Distriktsdomstolen i Bremen) de faktiska omständigheter som var nödvändiga för att utfärda arvsintyg, i enlighet med 352e § första stycket i Gesetz über das Verfahren in Familiensachen und in den Angelegenheiten der freiwilligen Gerichtsbarkeit (lag om rättegången i familjemål och dispositiva tvistemål) av den 17 december 2008. ( 5 ) Rätten fann även att T.N. och N.N. hade ärvt kvarlåtenskapen efter arvlåtaren.

19.

T.N. och N.N. överklagade detta beslut genom skrivelse av den 19 mars 2020 och ansökte därvid om anstånd med att ge in ytterligare bevisning. Den 30 juli 2020 ingav de färgkopior av de handlingar som hade upprättats av rechtbank Den Haag (Domstolen i Haag) samt översättningar av dessa till tyska. Därefter inkom de den 17 augusti 2020 med originalhandlingar.

20.

Genom beslut av den 2 september 2020 hänsköt Amtsgericht Bremen (Distriktsdomstolen i Bremen) målet till Hanseatisches Oberlandesgericht in Bremen (Bremens regionala överdomstol, Tyskland) (nedan även kallad den hänskjutande domstolen). I beslutsskälen angav Amtsgericht Bremen (Distriktsdomstolen i Bremen) att T.N. och N.N. hade blivit (gemensamma) arvtagare efter arvlåtaren, eftersom de inte hade iakttagit föreskriven tidsfrist för att avstå arvet. För att man med giltig verkan ska kunna avsäga sig sin rätt till arv är det inte tillräckligt att enbart åberopa arvsavståendet vid nederländsk domstol eller att ge in kopior av handlingar. Förklaringen blir giltig först när originaldokumenten har mottagits av den domstol som handlägger arvsärendet. Dessa gavs emellertid in till nämnda domstol först efter utgången av den sexmånadersfrist som gäller för arvsavstående.

21.

Den hänskjutande domstolen har påpekat att en diskussion pågår om giltigheten av förklaringar om arvsavstående som getts in till domstol i en annan medlemsstat än den medlemsstat där den domstol finns som är behörig att handlägga arvsärendet. Enligt ett synsätt inom doktrinen innebär själva ingivandet av en förklaring om arvsavstående till domstolen på den ort där den som avgett förklaringen har hemvist att förklaringen om arvsavstående ska anses vara giltig gentemot den domstol som handlägger arvet, det vill säga att det är fråga om så kallad ”substitution”. Enligt ett annat synsätt inom doktrinen krävs det för giltighet att förklaringen ges in i vederbörlig ordning till den domstol som är behörig att handlägga arvet eller i vart fall att nämnda domstol underrättas om förklaringen. Detta andra synsätt torde kunna vinna stöd i skäl 32 i förordning nr 650/2012. Av detta skäl 32 skulle man kunna dra slutsatsen att unionslagstiftaren har utgått ifrån att den förklaring om arvsavstående som getts in till domstol på den ort där arvtagaren har hemvist inte kan få några rättsverkningar förrän behörig domstol underrättas om förklaringen. Detta vinner stöd bland annat i att artikel 13 i förordning nr 650/2012 – i motsats till vad som föreskrivs i en bestämmelse i tysk rätt – inte föreskriver någon skyldighet för domstolen på den ort där arvingen har hemvist att underrätta behörig arvsdomstol om att den tagit emot en förklaring om arvsavstående.

22.

Den hänskjutande domstolen har angett att om man godtar den uppfattning som är förhärskande i doktrinen, det vill säga angående substitution av förklaringen om arvsavstående, så blev förklaringen giltig redan då den gavs in till rechtbank Den Haag (Domstolen i Haag) den 13 september 2019. Den i § 1944 tredje stycket BGB föreskrivna fristen skulle då ha iakttagits och T.N. och N.N. skulle därmed inte vara arvtagare. Om det däremot, mot bakgrund av skäl 32 i förordning nr 650/2012, medges att någon fullständig substitution inte ägt rum, kan giltigheten av arvsavståendet dessutom vara beroende av vilken dag som behörig arvsdomstol fått kännedom om förklaringen. I ett sådant fall uppkommer emellertid frågan om vilka formella krav som ska vara uppfyllda för att arvsavståendet ska bli giltigt: är det exempelvis tillräckligt att den domstol som är behörig att handlägga arvet underrättats, att kopior av originaldokument getts in till nämnda domstol och att information lämnats på det språk som används av den domstolen, eller är det dessutom nödvändigt att originaldokument ges in jämte certifierad översättning därav till det språk som används av nämnda domstol.

23.

Mot denna bakgrund beslutade Hanseatisches Oberlandesgericht in Bremen (Bremens regionala överdomstol) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen angående tolkningen av artiklarna 13 och 28 i förordning nr 650/2012:

24.

Skriftliga yttranden har inkommit till EU-domstolen från den spanska och den italienska regeringen samt från Europeiska kommissionen. Någon förhandling har inte hållits i målet.

25.

Såsom framgår av de skriftliga yttranden som kommit in från den spanska och den italienska regeringen samt från kommissionen, kan den hänskjutande domstolens tolkningsfrågor förstås på olika sätt.

26.

Den spanska regeringen tycks anse att tolkningsfrågorna inte avser giltigheten av själva förklaringen om arvsavstående, utan de specifika följder som förklaringen får i förfarandet vid den domstol som ska avgöra arvsärendet. En sådan förklaring, även om den är giltig, har nämligen ingen rättsverkan om den domstol som handlägger arvsärendet inte underrättas om förklaringen inom föreskriven frist och i vederbörlig ordning.

27.

Enligt den italienska regeringen handlar den hänskjutande domstolens frågor om den formella giltigheten av förklaringen om arvsavstående, och närmare bestämt huruvida förklaringen är giltig om den inte är avfattad på det officiella språket på den ort där arvsärendet har börjat handläggas.

28.

Kommissionen har däremot, mot bakgrund av omständigheterna i det nationella målet, förstått den hänskjutande domstolens första och andra fråga på så sätt att de syftar till att få klarhet i huruvida – för det fall det i den lag som är tillämplig på arvet fastställs en frist inom vilken förklaringen om arvsavstående ska inges – denna frist ska anses ha iakttagits per den dag då förklaringen gavs in till behörig domstol enligt artikel 13 i förordning nr 650/2012, eller per den dag då den domstol som är allmänt behörig i arvsärendet underrättades om att en sådan förklaring hade getts in.

29.

Inom ramen för det förfarande som avses i artikel 267 tredje stycket FEUF ankommer det på EU-domstolen att ge ett svar på tolkningen av de unionsrättsliga bestämmelserna som är användbart för den hänskjutande domstolen i det mål inom vilket begäran om förhandsavgörande har framställts.

30.

Följande omständigheter framgår av skälen i beslutet om hänskjutande: utgången i det nationella målet beror på huruvida T.N. och N.N. ska anses ha iakttagit den i tillämpliga arvsbestämmelser föreskrivna fristen för arvsavstående a) redan då de gav in sina förklaringar om arvsavstående till rechtbank Den Haag (Domstolen i Haag); b) först då arvsdomstolen i Bremen underrättades om förklaringarna; c) först när nämnda domstol tog del av kopior av de handlingar som bekräftade att förklaringarna hade getts in eller d) först när originalen av dessa handlingar, jämte översättningen därav till tyska, gavs in till nämnda domstol. Den hänskjutande domstolen har angett att det rättsliga spörsmål som är föremålet för tolkningsfrågorna avser giltigheten av förklaringen om arvsavstående; utgångspunkten är därvid principen att det som är avgörande är hur bestämmelserna i artiklarna 13 och 28 b i förordning nr 650/2012 ska tolkas samt huruvida, i det fall som avses i förordningens artikel 13, det är fråga om substitution.

31.

Vidare ska, i likhet med vad kommissionen har anfört, följande påpekas. Enligt tysk rätt är en förklaring om arvsavstående en viljeförklaring som måste godkännas av mottagaren (det innebär att den är empfangsbedürftig eller amtsempfangsbedürftig). Det förefaller således som att det i tysk doktrin anses att denna förklaring, för att vara giltig, måste avges inom lagstadgad frist till den domstol som handlägger arvsärendet, ( 6 ) det vill säga vid den domstolen som finns på den ort där arvlåtaren vid tidpunkten för sitt frånfälle hade sin hemvist, och att kravet på göra detta vid nämnda domstol är ett ”materiellt villkor” och inte ett ”formellt sådant”. ( 7 )

32.

Det är mot denna bakgrund som jag förstår tolkningsfrågorna i målet. Jag anser således att tolkningsfrågorna inte handlar om hur man styrker att en giltig förklaring om arvsavstående har getts in i vilket domstolsförfarande som helst. ( 8 ) Jag förstår tolkningsfrågorna på så sätt att de avser giltigheten av en förklaring om arvsavstående som getts in inför domstolen i den stat där arvtagaren har sin hemvist, när det i de rättsregler som är tillämpliga på arvet föreskrivs att giltigheten i sak av en sådan förklaring villkoras av det materiella villkoret att den ges in i tid till den domstol som handlägger arvsärendet, det vill säga domstolen på den ort där arvlåtaren vid sitt frånfälle hade sin hemvist. ( 9 )

33.

Enligt den hänskjutande domstolen är substitutionsproblemet en central del av den första frågan, och jag anser därför att nämnda domstol utgår från att det i tysk rätt föreskrivna kravet på att en förklaring om arvsavstående ska ges in till den domstol som handlägger arvsärendet inte är att anse som ett krav avseende förklaringens formella giltighet, i den mening som avses i artikel 28 i förordning nr 650/2012. Substitutionsfrågan motiveras emellertid endast om denna idé bekräftas. Det ska nämligen inledningsvis prövas huruvida detta krav utgör ett villkor för förklaringens formella eller materiella giltighet. ( 10 )

34.

Mot denna bakgrund föreslår jag att EU-domstolen omformulerar frågorna och fastställer huruvida bestämmelserna i artikel 13 och artikel 28 i förordning nr 650/2012 ska tolkas så, att det krav som uppställs i tillämplig arvslag på att en förklaring om arvsavstående ska ges in till den domstol som är behörig att handlägga arvsärendet, det vill säga domstolen på den ort där arvlåtaren vid sitt frånfälle hade hemvist, ska anses utgöra ett villkor för förklaringens formella giltighet, i den mening som avses i artikel 28 i förordningen.

35.

Det är sedan länge vedertaget att alla rättssystem i världen är överens om att den person som överlever arvlåtaren kan vara arvtagare. Någon större överensstämmelse i arvsrättsliga spörsmål än så finns emellertid inte. ( 11 ) Försiktighet bör därför iakttas då man ska definiera sådana unionsrättsliga arvsrelaterade begrepp som inte uttryckligen har definierats av unionslagstiftaren. Sådana begrepp inbegriper bland annat accept av arv och arvsavstående.

36.

Arvtagarens förklaring om accept av eller avstående från arv är i allmänhet en ensidig rättshandling genom vilken den som innehar en rätt till arv på grund av någons frånfälle beslutar huruvida han eller hon vill överta rättigheter och skyldigheter på grund av arv eller, i förekommande fall, huruvida vederbörande blir innehavare av dessa rättigheter med ansvarsbegräsning såvitt avser den avlidnes förpliktelser. ( 12 )

37.

Eftersom sådana förklaringar är av betydelse inte bara för dem som förvärvat vissa rättigheter till följd av att arvsförfarandet inletts, utan även för arvlåtarens borgenärer, föreskrivs det i de olika rättsordningarna vissa villkor för att sådana förklaringar ska kunna vara giltiga. Rättssäkerhetsskäl och borgenärsskyddshänsyn motiverar framför allt att det fastställs en lagstadgad frist inom vilken sådana förklaringar kan avges av arvtagarna; om någon förklaring inte avges inom fristen innebär det i allmänhet att kvarlåtenskapen definitivt förvärvats. Detta talar även för att särskilda formkrav ska gälla för sådana förklaringar, bland annat att domstol eller notarie ska delta i handläggningen.

38.

Den hänskjutande domstolens tolkningsfrågor i förevarande mål avser de förklaringar om arvsavstående som framställts inför behörig domstol enligt artikel 13 i förordning nr 650/2012. Även artikel 28 i förordningen är tillämplig på dessa förklaringar. Jag anser att man bör godta den uppfattning som framförts i doktrinen och som består i att artikel 13 i förordning nr 650/2012 ska tolkas så, att den endast är tillämplig på förklaringar som avgetts efter det att arvsförfarandet har inletts ( 13 ) och att den inte är tillämplig annat än, för att få vissa rättsverkningar som föreskrivs i den lag som är tillämplig på arvet, är nödvändigt att rätten vidtar mer långtgående åtgärder än att bara ta emot förklaringen, såsom att exempelvis anta ett beslut eller inleda ett annat förfarande. ( 14 )

39.

Artikel 13 i förordning nr 650/2012 är således tillämplig på förklaringar om accept eller avstående varigenom en person som har rätt till ett arv enligt den lag som är tillämplig på arvet – genom en ensidig viljeförklaring som varken kräver godkännande i domstol eller att ett annat förfarande inleds – slutgiltigt blir, ( 15 ) eller i förekommande fall slutgiltigt avstår från att bli, innehavare av rättigheter och skyldigheter med anledning av arvet, eller blir innehavare av dessa rättigheter med ansvarsbegränsning med avseende på arvlåtarens skyldigheter.

40.

De sätt på vilka man iakttar de nödvändiga villkoren för att uppnå de rättsverkningar som anges i föregående punkt kan variera i de olika rättsordningarna. Man kan fråga sig huruvida en åtgärd för att uppnå dessa rättsverkningar har vidtagits, om den är giltig eller verksam. För att undvika terminologisk förvirring kommer jag nedan att använda mig av begreppet ”giltighet”. Begreppet ”giltighet” av en förklaring om accept eller avstående ska förstås som iakttagandet av de villkor som föreskrivs i den lag som är tillämplig på arvet för att genom en ensidig viljeförklaring åstadkomma de verkningar som anges i punkt 39 i detta förslag till avgörande, det vill säga antingen ett definitivt förvärv av rättigheter och skyldigheter med anledning av arvet, eller ett definitivt avstående därav, eller, i förekommande fall, förvärv av rättigheter med ansvarsbegränsning såvitt avser arvlåtarens skyldigheter.

41.

Bland dessa villkor återfinns det i tysk rätt föreskrivna kravet på att förklaringen om arvsavstående ska inges till den domstol som handlägger arvsärendet.

42.

Bland de villkor som ska vara uppfyllda för att en förklaring om accept eller avstående ska vara giltig, kan man skilja mellan villkoren för materiell giltighet och villkoren för formell giltighet som föreskrivs i arvslagen. Vad gäller villkoren för materiell giltighet rör det sig inte om de villkor som föreskrivs för rättsställning i andra sammanhang, exempelvis personstatut, utan endast de villkor som föreskrivs i bestämmelserna i arvslagen. ( 16 )

43.

När det är samma rättsordning som bestämmer såväl den materiella som den formella giltigheten, så är det av föga betydelse att skilja mellan de materiella respektive formella villkoren för giltigheten av en förklaring om accept eller avstående. Det förhåller sig annorlunda om omständigheterna är gränsöverskridande och om konfliktreglerna i tillämpliga lagar inom den internationella privaträtten anger att villkoren för materiell och formell giltighet bestäms av olika rättsordningar.

44.

Om den materiella giltigheten av en förklaring om accept eller avstående (arvsrättsliga bestämmelser) är avhängig den formella giltigheten (formella bestämmelser), ska den vidtagna rättshandlingen anses giltig om de villkor för materiell giltighet som föreskrivs i de första bestämmelserna och de villkor för formell giltighet som föreskrivs i de andra bestämmelserna är uppfyllda.

45.

I enlighet med artikel 23.1 och 23.2 e i förordning nr 650/2012 ska överföring av kvarlåtenskapen samt villkor för och rättsverkningar av accept av eller avstående från arv eller legat regleras av den lag som anvisas enligt artikel 21 eller artikel 22 i förordningen.

46.

Vidare föreskrivs i artikel 28 i förordning nr 650/2012 att en förklaring om accept av eller avstående från arv är formellt giltig då den uppfyller kraven i a) den lag som är tillämplig på arvet (lex successionis) eller b) lagen i den stat där den person som upprättar förklaringen har sin hemvist.

47.

I artikel 13 i förordning nr 650/2012 fastställs dessutom ytterligare en behörighet för domstolarna på den ort där arvtagaren har hemvist för att ta emot en förklaring om accept eller avstående.

48.

Artikel 23.1 och 23.2 e i förordning nr 650/2012, jämförd med artiklarna 13 och 28 b i denna förordning, innebär att i fråga om förklaringar som framställs vid behöriga domstolar enligt artikel 13 i förordning nr 650/2012 så finns det i princip anledning att bedöma förklaringarnas materiella giltighet mot bakgrund av den lag som är tillämplig på arvet och bedöma deras formella giltighet mot bakgrund av bestämmelserna på den ort där arvtagaren har hemvist, eftersom dessa bestämmelser också gäller för den domstol som tar emot arvtagarens förklaring.

49.

Inom den internationella privaträtten är det inte enkelt att fastställa gränserna mellan formen för en rättshandling och de materiella delarna hos rättsakten. De olika rättsordningarna skiljer sig nämligen åt i detta avseende. ( 17 )

50.

När det gäller de regler inom den internationella privaträtten som harmoniserats i unionsrätten, bör denna fråga avgöras på ett självständigt sätt. Enligt EU-domstolens fasta praxis följer det nämligen såväl av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde, i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen, med beaktande inte bara av bestämmelsens lydelse, utan också av det sammanhang i vilket bestämmelsen förekommer och det mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen. ( 18 )

51.

I avsaknad av en uttrycklig hänvisning till en medlemsstats nationella rättsordning ska således räckvidden av de omständigheter som avser den materiella giltigheten och de omständigheter som avser den formella giltigheten av rättsakten i fråga fastställas självständigt och enhetligt. ( 19 ) Den kvalificering som görs i den lag som är tillämplig på arvet, såsom i förevarande begäran om förhandsavgörande, i tysk rätt, är inte relevant i detta avseende.

52.

Ett eventuellt konstaterande att ett visst giltighetsvillkor hänför sig till en rättshandlings form medför automatiskt att detta inte omfattas av villkoren för materiell giltighet. En och samma omständighet kan nämligen inte bedömas mot bakgrund av två olika regelverk samtidigt (i detta fall de arvsrättsliga reglerna samt formella regler).

53.

Räckvidden av detta förslag till avgörande bestäms av den hänskjutande domstolens tolkningsfrågor och av saken i det nationella målet. Det juridiska problem som behandlas i detta förslag till avgörande avgränsas genom två frågor: vad för slags förklaring som avgetts samt det i tysk rätt föreskrivna giltighetsvillkoret. Den hänskjutande domstolens tolkningsfrågor avser närmare bestämt arvtagarnas förklaring om arvsavstående och det i tysk rätt uppställda kravet för att förklaringen ska vara giltig, nämligen att den ska ha getts in inom lagstadgad frist till den domstol som handlägger arvsärendet, det vill säga domstolen på den ort där arvlåtaren hade sin hemvist vid sitt frånfälle.

54.

Detta är skälet till att jag i min fortsatta bedömning endast kommer att pröva arvtagarens förklaring om arvsavstående samt det i nationell rätt föreskrivna villkoret för att denna förklaring ska vara giltig, nämligen att förklaringen ska ges in till den domstol som handlägger arvsärendet. ( 20 )

55.

Svaret på tolkningsfrågorna blir således avhängigt av en självständig tolkning av ordet ”formellt” som lagstiftaren har använt i artikel 28 i förordning nr 650/2012, och närmare bestämt av huruvida kravet på att en förklaring om arvsavstående ska ges in till den domstol som handlägger arvsärendet utgör ett giltighetsvillkor med avseende på formen för denna rättshandling.

56.

I förordning nr 650/2012 har lagstiftaren uttryckligen gjort en sådan självständig kvalificering av giltighetsvillkoren i artikel 26.1 och 27.3 i förordningen, i det att det däri – såvitt avser åtgärder vid dödsfall – bestäms vilka aspekter av dessa rättshandlingar som är att hänföra till den materiella giltigheten och till den formella giltigheten. Förordning nr 650/2012 innehåller däremot inte någon bestämmelse som reglerar vilka aspekter som är att hänföra till den materiella giltigheten av förklaringen om accept eller avstående, och vilka som är att hänföra till dess formella giltighet. Det handlar således om en fråga som ska avgöras medelst tolkning av förordningen.

57.

Ordet ”form” hos en rättshandling ska i princip förstås som de rättsliga krav som uppställs för att en persons viljeyttring ska få rättsverkningar; om dessa krav inte iakttas får viljeyttringen inte någon rättsverkan. ( 21 ) Ingivandet av en förklaring till domstol utgör ett sätt för vederbörande att ge uttryck för sin vilja. Kravet på att mottagaren tagit emot förklaringen är emellertid i regel inte att hänföra till den formella aspekten. ( 22 ) Det rör sig här om ett argument mot att nämnda krav i tysk rätt ska kvalificeras som ett villkor för att en förklaring ska vara giltig i formellt hänseende.

58.

Vid en självständig tolkning ska man utgå från bestämmelsens ordalydelse, dess sammanhang samt de syften som eftersträvas med det regelverk som bestämmelsen ingår i. Ordalydelsen i artikel 28 i förordning nr 650/2012 ger inte något entydigt svar på frågan hur detta krav ska kvalificeras. Artikel 28 i förordningen är nära knuten till artikel 13 i densamma, även om tillämpningsområdet för artikel 28 inte är begränsat till förklaringar som avges inför den domstol som är behörig enligt sistnämnda bestämmelse. Det följer av artikel 13 i förordning nr 650/2012 att behörigheten för domstolen i den stat där arvtagaren har hemvist villkoras av att det enligt den arvslag som är i kraft i hemviststaten är möjligt att inför domstol avge en förklaring om arvsavstående. Av detta följer att behörigheten enligt artikel 13 i förordning nr 650/2012 förutsätter att det finns två parallella rättsordningar som i huvudsak innehåller samma lösning, nämligen att ge domstolarna i uppdrag att ta emot förklaringar om arvsavstående.

59.

I artikel 13 i förordning nr 650/2012 hänvisas det således uttryckligen till lagen för domstolarna i den medlemsstat där arvtagaren har hemvist, även om denna hänvisning endast görs för att fastställa grunderna för domstols behörighet. Detta tyder på att omfattningen av de rättshandlingar som vidtas inför en domstol ska fastställas utifrån lagen i den stat där arvtagaren har hemvist. Denna tolkning är förenlig med den lösning som valts i artikel 28 i förordning nr 650/2012, nämligen att de rättshandlingar som ska vidtas inför en domstol när en förklaring har framställts där, avgörs antingen av den lag som är tillämplig på arvet eller av lagen där arvtagaren har hemvist. Av detta följer att samtliga åtgärder som ska vidtas inför domstol ska fastställas i enlighet med den ena eller den andra rättsordningen. I och med att dessa åtgärder avser att ge uttryck för och bekräfta arvtagarens avsikt att avstå från sitt arv så definierar de formen för förklaringen om arvsavstående. Att domstol deltar i dessa åtgärder ska anses utgöra en del av denna form.

60.

Vad gäller bestämmelsernas syfte framgår detta uttryckligen av den första delen av skäl 32 i förordning nr 650/2102. Det handlar om att underlätta för arvingar och testamentstagare och ge dem en möjlighet att avge en förklaring om accept av eller avstående från arv enligt lagen i den medlemsstat där de har sin hemvist, inför en domstol i den medlemsstaten.

61.

Unionslagstiftaren har eftersträvat detta syfte och därvid i artikel 13 i förordning nr 650/2012 föreskrivit en ytterligare behörighet för domstolarna i den stat där en person som berörs av ett arv har hemvist för att ta emot en förklaring om arvsavstående. I artikel 28 b i förordningen har unionslagstiftaren vidare föreskrivit att en förklaring om arvsavstående ska anses vara formellt giltig även då den uppfyller kraven i lagen i den stat där den person som upprättar förklaringen har sin hemvist. ( 23 )

62.

Vad sedan gäller förklaringar om arvsavstående som framställts inför behörig domstol enligt artikel 13 i förordning nr 650/2012, garanterar artikel 28 b i denna förordning att den särskilda möjlighet som tillkommer den som har rätt att avge sådana förklaringar som anges i skäl 32 i förordningen, vilket sker enligt den särskilda behörighet som föreskrivs i artikel 13 i förordningen, inte är skenbar. Genom att yrka att domstolen i den stat där vederbörande har hemvist ska godta en förklaring om arvsavstående, säkerställs det för den arvsberättigade att den formella giltigheten av rättshandlingen inför denna domstol inte villkoras av de formkrav som föreskrivs för en sådan förklaring i den lag som är tillämplig på arvet. ( 24 )

63.

Det är lämpligt att uppmärksamma den särskilda situation som råder för personer som avstår från sitt arv. I motsats till vad som gäller vid arvsaccept, kan dessa personer i princip inte förvänta sig att i framtiden behöva vidta ytterligare åtgärder. Genom sin förklaring vill de definitivt avstå från sina rättigheter till följd av arvet och befrias från sina skyldigheter i detta avseende. Det är därvid ofta fråga om personer som inte haft någon kontakt med arvlåtaren under dennes levnad och som således inte önskar ta del av arvet då de föredrar rättssäkerhet (de vill inte riskera att ta över ansvaret för arvlåtarens eventuella skulder) framför eventuella materiella fördelar (som följer av förvärvet av arvlåtarens kvarlåtenskap). ( 25 )

64.

Syftet med förordning nr 650/2012, nämligen att göra det möjligt för arvtagarna att avge förklaringar om arvsavstående i den stat där de har hemvist, kräver att dessa, genom att vända sig till en domstol med särskild behörighet att ta emot förklaringarna och därvid vid denna domstol vidta åtgärder i enlighet med de formkrav som gäller enligt tillämplig lag på orten, inte ska behöva vidta några nya formaliteter vid domstol i andra stater för att rättshandlingen ska vara giltig.

65.

En annan tolkning skulle innebära att den som avstår från sitt arv skulle behöva vidta en rad rättshandlingar för att bestämma vilken lag som ska vara tillämplig på arvet, inbegripet bestämma den avlidnes hemvist vid dödsfallet (artikel 21 i förordning nr 650/2012) ( 26 ) och därigenom pröva om denne valt vilken lag som ska vara tillämplig på arvet (artikel 22 i förordningen). Vidare är det nödvändigt att fastställa vilken av domstolarna i den berörda medlemsstaten som är territoriellt behörig att ta emot en förklaring, översätta de relevanta handlingarna till arvsdomstolens officiella språk och översända dem dit. Alla dessa åtgärder bör vidtas före utgången av den frist som föreskrivs i den lag som är tillämplig på arvet. En sådan börda skulle vara helt oproportionerlig för en person som inte önskar ärva den avlidnes kvarlåtenskap, oavsett vilken lag som är tillämplig på arvet. ( 27 )

66.

Jag delar kommissionens bedömning att om – med hänsyn till den begränsade omfattningen av behörigheten för den domstol som avses i artikel 13 i förordning nr 650/2012 – det ansågs inte vara tillräckligt att göra en förklaring inför nämnda domstol så skulle det innebära att artikel 13 i förordning nr 650/2012 inte var till någon nytta för arvtagarna. För övrigt verkar det som om att den i nämnda bestämmelse föreskrivna möjligheten inte minskar handläggningstiden i arvsärendet för den arvtagare som avstår från arvet utan snarare förlänger densamma. Det finns till och med en risk för att artikel 13 i förordning nr 650/2012 vilseleder arvtagaren vad gäller giltigheten av de åtgärder som vidtagits inför domstol på den ort där denne har hemvist, vilket därmed kan innebära att denne kan åsamkas skada. Målen med förordning nr 650/2012 (se skäl 7 och 32 i förordningen) skulle därmed inte kunna uppnås men dessutom skulle man komma fram till ett motsatt resultat, nämligen att förordningen bidrar till att spä på osäkerheten när det gäller arvtagarens rättsställning.

67.

Med hänsyn till unionslagstiftarens syfte att underlätta arvtagarnas liv, följer det av den ytterligare behörigheten enligt artikel 13 i förordning nr 650/2012 för domstolarna i den ort där arvtagaren har hemvist att arvtagaren ska ha möjlighet att slutgiltigt avstå från rättigheterna till kvarlåtenskapen genom att vidta åtgärder enbart inför domstolen på den ort där arvtagaren har hemvist. Arvtagarens möjlighet att avstå från sina rättigheter till följd av arvet får således inte villkoras av att vederbörande måste vidta ytterligare åtgärder vid domstol i en annan medlemsstat.

68.

Dessa omständigheter talar för att det i den lag som är tillämplig på arvet föreskrivna kravet på att en förklaring om arvsavstående ska göras till den domstol som handlägger arvsärendet, ska kvalificeras som ett villkor för förklaringens formella giltighet. Denna slutsats gör sig gällande med tanke på den ändamålsenliga verkan hos de bestämmelser som föreskriver en möjlighet att avge förklaringar om arvsavstående inför domstol på den ort där arvtagaren har hemvist. ( 28 )

69.

Den i den lag som är tillämplig på arvet föreskrivna fristen för att avge en förklaring om arvsavstående iakttas mot denna bakgrund om samtliga de åtgärder som, för att en förklaring ska anses ha gjorts, erfordras enligt lagen i den stat där arvtagaren har hemvist vidtas inom fristen vid domstol i nämnda stat. Det erfordras därvid inte att en förklaring ges in till den domstol som handlägger arvsärendet och som finns i en annan medlemsstat när ett sådant krav endast följer av den lag som är tillämplig på arvet.

70.

Den frågeställning som uppkommer i detta sammanhang, och som för övrigt gett upphov till den hänskjutande domstolens tolkningsfrågor, är hur den sista meningen i skäl 32 i förordning nr 650/2012 ska tolkas. Det framgår uttryckligen av detta skäl att de personer som avger en förklaring om accept eller avstående i den medlemsstat där de har hemvist själva ska underrätta den domstol eller myndighet som handlägger eller kommer att handlägga arvsärendet om detta inom den frist som eventuellt fastställts i den lag som är tillämplig på arvet.

71.

Betydelsen av den sista meningen i skäl 32 i förordning nr 650/2012 har blivit föremål för diskussion i doktrinen. Vissa anser att bestämmelserna i denna förordning, bland annat artikel 13 och artikel 28 däri, inte ålägger domstolarna i en medlemsstat någon skyldighet att underrätta domstolarna i en annan medlemsstat om att det finns en förklaring om arvsavstående, och inte heller någon skyldighet att vidarebefordra sådana förklaringar. En sådan skyldighet är, enligt dem, särskilt om fullgörandet av denna skyldighet, ett villkor för att förklaringen ska vara giltig, kan enligt denna uppfattning inte följa redan av ett skäl i förordningen. ( 29 )

72.

De skäl som anges i en förordning utgör i själva verket inte i sig någon källa till rättigheter och skyldigheter för enskilda rättssubjekt. ( 30 ) De spelar en viktig roll vid tolkningen av bestämmelserna i rättsaktens artikeldel i och med att de anger de mål som lagstiftaren eftersträvar och redovisar en överblick över medlen för att uppnå dessa mål. Dessa medel fastställs emellertid som sådana i bestämmelserna i förordningens artikeldel.

73.

Det är inte, eftersom den skyldighet att informera den domstol som avses i skäl 32 sista meningen i förordning nr 650/2012 inte uttryckligen nämns i förordningens artikeldel som det inte finns någon sådan skyldighet. Bestämmelsen i artikel 28 i förordning nr 650/2012 återfinns i kapitel III i förordningen, med rubriken ”Tillämplig lag”, som innehåller lagvalsregler. I enlighet med artikel 23.1 och 23.2 e i förordning nr 650/2012 regleras överföring av kvarlåtenskapen, däribland villkoren för och rättsverkningar av accept av eller avstående från arv eller legat, av den lag som är tillämplig på arvet, fastställd i enlighet med artiklarna 21 och 22 i förordningen. Den materiella giltigheten av förklaringen om arvsavstående regleras således av den lag som är tillämplig på arvet. Om skyldigheten enligt denna lag att underrätta den domstol som handlägger arvsärendet om förklaringen utgör ett villkor för förklaringens materiella giltighet, kan man hävda att den sista meningen i skäl 32 i förordning nr 650/2012 hänför sig till den skyldighet som följer av den lag som är tillämplig på arvet enligt artiklarna 21 och 22 i förordningen. Så skulle vara fallet om man använder sig av den kvalificering av förklaringen om arvsavstående som formell som görs i tysk rätt: det skulle i sådant fall vara artikel 21 i förordning nr 650/2012, jämförd med § 1945 i BGB, som utgör grunden för denna skyldighet. ( 31 )

74.

Såsom framgår av detta förslag till avgörande utgör bestämmelserna i förordning nr 650/2012 emellertid hinder för en sådan kvalificering. I denna situation, och i avsaknad av ett enhetligt unionsrättsligt system för mottagande av förklaringar om arvsavstående som föreskriver att förklaringar ska vidarebefordras till en enda domstol som är behörig att handlägga arvsärendet, så ska den sista meningen i skäl 32 förstås så, att den anger att det är nödvändigt för den som avger förklaringen om arvsavstående att vidta åtgärder som möjliggör för den domstol som handlägger arvet att få kännedom om att det finns en giltig förklaring. Vidtagandet av dessa åtgärder gör det möjligt att undvika risken för att det i ett avgörande felaktigt konstateras att det inte har lämnats någon förklaring om arvsavstående. Underlåtenheten att vidta sådana åtgärder, och underlåtenheten att underrätta den domstol som handlägger arvsärendet, kan emellertid inte medföra att förklaringen blir ogiltig.

75.

Mot denna bakgrund anser jag att bestämmelserna i artiklarna 13 och 28 i förordning nr 650/2012 ska tolkas så, att det i den lag som är tillämplig på arvet föreskrivna kravet på att en förklaring om arvsavstående ska ges in till den domstol som handlägger arvsärendet, det vill säga till domstolen på den ort där den avlidne hade hemvist vid dödsfallet, utgör ett villkor för förklaringens formella giltighet. Om förklaringens formella giltighet prövas utifrån den rättsordning som avses i artikel 28 b i förordningen, ska underlåtenheten att iaktta detta krav således inte medföra att den förklaring som getts in inför behörig domstol enligt artikel 13 i förordningen ska anses ogiltig.

76.

Den hänskjutande domstolens tolkningsfråga kan även förstås så, att den avser huruvida det är nödvändigt att, och i så fall hur, i domstolsförfaranden i en annan medlemsstat visa att en giltig förklaring om arvsavstående getts in inför behörig domstol enligt artikel 13 i förordning nr 650/2012. Den spanska regeringen har i en stor del av sitt skriftliga yttrande berört denna problematik.

77.

Detta utgör en viktig problemställning som är av stor praktisk betydelse. Varför ska en arvtagare göra en giltig förklaring om arvsavstående om denna inte beaktas av en domstol i en annan medlemsstat på grund av att de processuella krav som gäller för bland annat bevisning av en viss omständighet inte har iakttagits?

78.

Det framgår emellertid av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen anser att problemet med att T.N. och N.N. inte iakttagit processuella krav, inte aktualiseras i förevarande mål. Enligt den hänskjutande domstolen framstår det nämligen inte som oklart att T.N. och N.N. inom föreskriven frist vidtagit alla de åtgärder för att avstå arvet som föreskrivs i nederländsk rätt. Det råder inte heller något tvivel om att samtliga handlingar som har begärts av den domstol som handlägger arvsärendet till slut har getts in till den domstolen, åtföljda av en översättning till den domstolens officiella språk. Mot bakgrund av innehållet i beslutet om hänskjutande ska det slutligen konstateras att Amtsgericht Bremen (Distriktsdomstolen i Bremen) meddelade det överklagade beslutet inte på grund av att T.N. och N.N. inte i vederbörlig ordning styrkt att ett arsavstående skett vid rechtbank Den Haag (Domstolen i Haag), eller att de inte iakttagit föreskrivna processuella skyldigheter, utan på grund av att de inte till den domstol som handlägger arvsärendet hade ingett, inom fristen enligt § 1944 BGB, de handlingar som erfordras för att deras förklaring om arvsavstående ska anses giltig.

79.

Således anser jag att det – i syfte att ge ett användbart svar till den hänskjutande domstolen – saknas anledning att pröva huruvida det är nödvändigt att, i ett domstolsförfarande i en medlemsstat, ge in kopior, original och översättningar av handlingar som upprättats i en annan medlemsstat för att på så sätt vissa att det finns en förklaring om arvsavstående.

80.

Mot denna bakgrund föreslår jag att EU-domstolen besvarar tolkningsfrågorna från Hanseatisches Oberlandesgericht in Bremen (Bremens regionala överdomstol, Tyskland) på följande sätt:

Bestämmelserna i artiklarna 13 och 28 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg ska tolkas så, att det i den lag som är tillämplig på arvet föreskrivna kravet på att en förklaring om arvsavstående ska ges in till den domstol som handlägger arvsärendet, det vill säga till domstolen på den ort där den avlidne hade hemvist vid dödsfallet, utgör ett villkor för förklaringens formella giltighet. Om förklaringens formella giltighet prövas utifrån den rättsordning som avses i artikel 28 b i förordningen, ska underlåtenheten att iaktta detta krav således inte medföra att den förklaring som getts in inför behörig domstol enligt artikel 13 i förordningen ska anses ogiltig.