–

L, genom M. Pérez Peña, abogado,

–

Unicaja Banco SA, f.d. Banco de Caja España de Inversiones, Salamanca y Soria SAU, genom J.M. Rodríguez Cárcamo och A.M. Rodríguez Conde, abogados,

–

Spaniens regering, genom S. Centeno Huerta och J. Ruiz Sánchez, båda i egenskap av ombud,

–

Tjeckiens regering, genom M. Smolek, J. Vláčil och S. Šindelková, samtliga i egenskap av ombud,

–

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av G. Rocchitta, avvocato dello Stato,

–

Europeiska kommissionen, genom N. Ruiz García, J. Baquero Cruz och C. Valero, samtliga i egenskap av ombud,

–

Konungariket Norge, genom L.-M. Moen Jünge, M. Nilsen och J.T. Kaasin, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 6.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan L och Banco de Caja España de Inversiones, Salamanca y Soria SAU, vars rättigheter övertagits av Unicaja Banco SA (nedan tillsammans kallade bankinstitutet). Målet rör den omständigheten att den nationella appellationsdomstolen inte ex officio prövat en grund avseende åsidosättande av unionsrätten.

3

I tjugofjärde skälet i direktiv 93/13 anges att ”[m]edlemsstaternas domstolar eller förvaltningsmyndigheter måste förfoga över lämpliga och effektiva medel för att förhindra fortsatt tillämpning av oskäliga villkor i konsumentavtal”.

4

I artikel 6.1 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”

5

Artikel 1303 i Código Civil (civillagen) har följande lydelse:

”Om en förpliktelse förklaras ogiltig, ska avtalsparterna ömsesidigt återställa vad som varit föremål för avtalet, med dess avkastning och köpeskilling jämte ränta, med förbehåll för vad som föreskrivs i följande artiklar.”

6

I artikel 216 i Ley 1/2000 de Enjuiciamiento Civil (lag 1/2000 om civilprocessen) av den 7 januari 2000 (BOE nr 7 av den 8 januari 2000, s. 575) (nedan kallad civilprocesslagen) föreskrivs följande:

”Tvistemålsdomstolens dom ska grunda sig på faktiska omständigheter, bevis som parterna har åberopat och på parternas yrkanden, såvitt ej annat föreskrivs i lag för särskilda fall.”

7

I artikel 218.1 i civilprocesslagen föreskrivs följande:

”Domstolsavgöranden ska vara klara och precisa och överensstämma med talan och övriga anspråk som parterna framställt i rätt tid i målet. Domstolsavgörandena ska innehålla de förklaringar som krävs, till fördel eller nackdel för svaranden, och de ska innefatta en prövning av alla frågor som har varit tvistiga i målet.

Domstolen ska, utan att avvika från grunden för talan genom att pröva andra faktiska eller rättsliga omständigheter än dem som parterna har gjort gällande, avgöra målet i enlighet med på målet tillämpliga rättsregler även om de inte har angetts korrekt eller åberopats av parterna i målet.”

8

Artikel 465.5 i civilprocesslagen har följande lydelse:

”En dom eller ett beslut som meddelas i mål om överklagande ska endast beröra de punkter och frågor som togs upp i överklagandet och, i förekommande fall, i svarsskrivelse eller anslutningsöverklagande, som avses i artikel 461. Avgörandet får inte vara till nackdel för klaganden, såvida det inte är fråga om bifall till ett anslutningsöverklagande.”

9

Genom avtal av den 22 mars 2006 beviljade bankinstitutet L ett hypotekslån på 120000 euro för att finansiera förvärvet av ett enfamiljshus. Lånet skulle återbetalas genom 360 månadsbetalningar. Lånet löpte med fast ränta om 3,35 procent för det första året och därefter med rörlig ränta för de följande åren. Den rörliga ränta beräknandes genom ett tillägg på 0,52 procent på Euribor-räntan per år. Avtalet innehöll ett ”villkor om räntegolv” som innebar att den rörliga räntan inte kunde understiga 3 procent.

10

Den hänskjutande domstolen har angett att bankinstitutet tillämpade ”villkoret om räntegolv” på L år 2009, när Euribor-räntan sänktes kraftigt. I januari 2016 väckte L talan mot bankinstitutet vid Juzgado de Primera Instancia de Valladolid (Förstainstansdomstolen i Valladolid, Spanien) och yrkade att villkoret skulle ogiltigförklaras och att de belopp som felaktigt uppburits i enlighet med detta skulle återbetalas. L ansåg sig inte ha informerats på ett adekvat sätt om förekomsten av detta villkor och om dess relevans för låneavtalets systematik. Villkoret skulle därför förklaras vara oskäligt på grund av bristande transparens. Bankinstitutet invände till sitt försvar att L hade underrättats om att detta villkor hade införts i låneavtalet.

11

Genom dom av den 6 juni 2016 biföll Juzgado de Primera Instancia de Valladolid (Förstainstansdomstolen i Valladolid) talan och slog fast att villkoret om räntegolv var oskäligt på grund av att det inte var transparent. Den domstolen förpliktade således bankinstitutet att till L återbetala de belopp som felaktigt hade uppburits i enlighet med det villkoret, jämte ränta. Den slog emellertid fast att återbetalningen började gälla först från och med den 9 maj 2013, med tillämpning av Tribunal Supremos (Högsta domstolen, Spanien) dom nr 241/2013 av den 9 maj 2013 (nedan kallad domen av den 9 maj 2013), vilken begränsar rättsverkningarna i tiden av ogiltigförklaringen av ett sådant villkor om räntegolv. Nämnda domstol förpliktade även bankinstitutet att ersätta rättegångskostnaderna.

12

Den 14 juli 2016 överklagade bankinstitutet domen till Audiencia Provincial de Valladolid (Provinsdomstolen i Valladolid, Spanien), i den del banken förpliktades att ersätta samtliga rättegångskostnader. Bankinstitutet gjorde gällande att eftersom L endast delvis vunnit framgång med sin talan på grund av begränsningen av rättsverkningarna i tiden av ogiltigförklaringen av det aktuella avtalsvillkoret, borde det inte ha förpliktats att ersätta samtliga rättegångskostnader i målet.

13

Genom dom av den 13 januari 2017 biföll appellationsdomstolen överklagandet och upphävde domen i första instans i den del banken förpliktades att ersätta rättegångskostnaderna. Den hänskjutande domstolen har preciserat att appellationsdomstolen inte ändrade domslutet i domen i den del det avsåg de retroaktiva verkningarna av ogiltigförklaringen av nämnda villkor, eftersom de inte var föremål för överklagandet. Den hänskjutande domstolen har tillagt att appellationsdomstolen för att delvis upphäva domen i första instans, inte grundade sig på EU-domstolens dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl. (C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980), i vilken EU-domstolen förklarade att artikel 6.1 i direktiv 93/13/EEG utgör hinder för nationell rättspraxis, som den som följer av domen av den 9 maj 2013, som tidsmässigt begränsar verkan av avtalets återgång i samband med fastställandet i domstol av att ett villkor i ett avtal som en näringsidkare ingått med en konsument är oskäligt, så att enbart belopp som felaktigt erlagts av konsumenten efter dagen för domstolsbeslutet att förklara villkoret oskäligt, ska återbäras.

14

L överklagade appellationsdomstolens dom till Tribunal Supremo (Högsta domstolen). Till stöd för överklagandet angav L att Audiencia Provincial de Valladolid (Provinsdomstolen i Valladolid) genom att inte tillämpa EU-domstolens dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl. (C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980), och genom att inte på eget initiativ förordna om full återbetalning av de belopp som betalats med tillämpning av villkoret om räntegolv, bland annat åsidosattes artikel 1303 i civillagen som reglerar verkan av avtalets återgång vid ogiltigförklaring av skyldigheter och avtal, jämförd med artikel 6.1 i direktiv 93/13, där det fastställs att konsumenter inte är bundna av oskäliga avtalsvillkor. Bankinstitutet yrkade att överklagandet skulle ogillas med motiveringen att, eftersom L inte hade överklagat domen i första instans såtillvida den tidsmässigt begränsade verkan av avtalets återgång till följd av att det aktuella oskäliga villkoret förklarades ogiltigt, kunde domen i fråga inte överklagas avseende begränsning i tiden av rättsverkningarna i fråga.

15

Den hänskjutande domstolen har angett att i tvister vid spanska domstolar vid den tidpunkt då EU-domstolen i domen av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl. (C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980), slog fast att artikel 6.1 i direktiv 93/13 utgör hinder för praxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen) som har sin grund i domen av den 9 maj 2013 som tidsmässigt begränsar avtalets återgång på grund av ogiltigförklaringen av räntegolvsvillkor i ett avtal som en näringsidkare ingått med en konsument, hade konsumenter i enlighet med nämnda nationella rättspraxis begränsat sin talan till att avse återbetalning av felaktigt erlagda belopp efter den 9 maj 2013. Med tillämpning av olika principer i spansk civilprocessrätt, såsom dispositionsprincipen, principen om att domstolsavgöranden inte får gå utöver vad parterna har yrkat och förbudet mot reformatio in pejus, förordnade Audiencia Provincial de Valladolid (Provinsdomstolen i Valladolid) i förevarande fall således inte om fullständig återbetalning av de belopp som tagits ut enligt villkoret om räntegolv, eftersom L inte hade överklagat domen i första instans.

16

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att principen i artikel 6.1 i direktiv 93/13 att oskäliga villkor inte är bindande för konsumenten inte är absolut och således kan bli föremål för begränsningar som har samband med god rättskipning, såsom rättskraft eller fastställande av skäliga tidsfrister för väckande av talan vid äventyr av preklusion. Den spanska bestämmelsen, enligt vilken en domstol i andra instans, om en del av domslutet i en dom inte bestritts av någon av parterna, inte kan upphäva eller ändra domslutet, uppvisar vissa likheter med principen om rättskraft.

17

Den hänskjutande domstolen hyser emellertid tvivel huruvida dispositionsprincipen, principen att domstolsavgöranden inte får gå utöver vad parterna har yrkat och förbudet mot reformatio in pejus i den nationella rätten är förenliga med artikel 6.1 i direktiv 93/13. Den frågar sig närmare bestämt om en nationell domstol, mot bakgrund av domen av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl. (C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980), när den har att avgöra ett överklagande som enbart gjorts av ett bankinstitut, och inte av konsumenten, trots dessa principer ska förordna om full återbetalning av belopp som erlagts i enlighet med det oskäliga avtalsvillkoret.

18

Mot denna bakgrund beslutade Tribunal Supremo (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

”Utgör artikel 6.1 i direktiv 93/13/EEG hinder för att tillämpa processrättsliga principer – dispositionsprincipen, principen att domstolsavgöranden inte får gå utöver vad parterna har yrkat och förbudet mot reformatio in pejus – som innebär att en domstol, som prövar ett bankinstituts överklagande av en dom i vilken det beslutats om tidsbegränsad återbetalning av belopp som en konsument felaktigt har betalat till följd av en senare ogiltigförklarad villkor om räntegolv, inte kan besluta om full återbetalning av nämnda belopp och därmed försämra situationen för klaganden, eftersom nämnda begränsning inte har överklagats av konsumenten?”

19

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den utgör hinder för tillämpning av nationella processrättsliga principer, enligt vilka en nationell domstol, som har att pröva ett överklagande av en dom som tidsmässigt begränsar återbetalningen av de belopp som felaktigt erlagts av konsumenten i enlighet med ett villkor som förklarats vara oskäligt, inte ex officio kan pröva en grund som avser åsidosättande av denna bestämmelse och förordna om full återbetalning av dessa belopp.

20

Enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska medlemsstaterna föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är bindande för konsumenten.

21

Direktiv 93/13 kräver dessutom, såsom framgår av artikel 7.1 jämförd med tjugofjärde skälet i direktivet, att medlemsstaterna föreskriver lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter (dom av den 26 juni 2019, Addiko Bank, C‑407/18, EU:C:2019:537, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

22

I avsaknad av unionsbestämmelser på området fastställs därför de processuella regler som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten i medlemsstaternas interna rättsordning enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi. Dessa regler får dock inte vara mindre förmånliga än de som gäller för liknande situationer som regleras av nationell rätt (likvärdighetsprincipen) och inte medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen) (dom av den 26 juni 2019, Addiko Bank, C‑407/18, EU:C:2019:537, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

23

Vad gäller likvärdighetsprincipen ankommer det, såsom generaladvokaten påpekade i punkt 44 i sitt förslag till avgörande, på den nationella domstolen att mot bakgrund av de processuella regler för överklagande som är tillämpliga i nationell rätt kontrollera att denna princip har iakttagits med beaktande av saken, grunden och de väsentliga beståndsdelarna i de berörda målen (se, bland annat, dom av den 20 september 2018, EOS KSI Slovensko, C‑448/17, EU:C:2018:745, punkt 40).

24

I det avseendet har EU-domstolen slagit fast att artikel 6.1 i direktiv 93/13 är likvärdig med de nationella bestämmelser som inom den nationella rättsordningen hänför sig till grunderna för rättsordningen (dom av den 17 maj 2018, Karel de Grote – Hogeschool Katholieke Hogeschool Antwerpen, C‑147/16, EU:C:2018:320, punkt 35).

25

Härav följer att i enlighet med likvärdighetsprincipen ska den nationella domstolen, när den prövar ett överklagande och i enlighet med den nationella rätten har rätt, eller är skyldig att bedöma ex officio om en rättshandling är lagenlig utifrån bestämmelser som inom den nationella rättsordningen hänför sig till grunderna för rättsordningen, trots att denna rättsfråga inte varit föremål för prövning i första instans, därvid även ha rätt eller skyldighet att ex officio pröva om en sådan rättshandling är lagenlig utifrån denna bestämmelse i direktiv 93/13. I ett sådant fall ska den nationella domstolen, när omständigheterna i det aktuella målet visar att det föreligger tvivel om huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt, ex officio pröva lagenligheten av detta villkor mot bakgrund av de kriterier som anges i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 maj 2013, Jőrös, C‑397/11, EU:C:2013:340, punkt 30).

26

De parter som har inkommit med skriftliga yttranden till EU-domstolen i förevarande mål är oense om huruvida det finns praxis från Tribunal Constitucional (Författningsdomstolen, Spanien) eller Tribunal Supremo (Högsta domstolen), enligt vilken tillämpningen ex officio av bestämmelser om grunderna för rättsordningen utgör ett undantag från de principer som gäller för det rättsliga förfarandet i fråga. Eftersom artikel 6 i direktiv 93/13 utgör en bestämmelse som är likvärdig med en nationell regel avseende grunderna för rättsordningen, ska den nationella domstol vid vilken ett överklagande har anhängiggjorts ex officio kunna pröva en grund som avser åsidosättande av artikel 6.1 i direktiv 93/13, om sådana regler avseende grunderna för rättsordningen enligt nationell rättspraxis anses utgöra ett undantag från tillämpningen av de aktuella processrättsliga principerna.

27

Det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida en sådan nationell rättspraxis föreligger. Om en sådan rättspraxis bekräftas, är den hänskjutande domstolen skyldig, i enlighet med likvärdighetsprincipen, att underlåta att tillämpa nämnda processrättsliga principer och antingen tillåta konsumenten att utöva sina rättigheter enligt direktiv 93/13 och sin rätt att åberopa EU-domstolens praxis eller att göra detta på eget initiativ.

28

Vad gäller effektivitetsprincipen följer det av domstolens praxis att varje fall där frågan uppkommer huruvida en nationell processuell regel gör det omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa unionsrätten måste bedömas med beaktande av regelns funktion i förfarandet som helhet – med beaktande av dess förlopp och särdrag – i förekommande fall med beaktande av de principer som ligger till grund för det nationella domstolssystemet, såsom skyddet för rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen och principen om en ändamålsenlig handläggning (dom av den 22 april 2021, Profi Credit Slovakia, C‑485/19, EU:C:2021:313, punkt 53). Domstolen har i detta avseende slagit fast att det inte, för att effektivitetsprincipen ska anses ha iakttagits, krävs att total passivitet hos den berörda konsumenten uppvägs fullt ut (dom av den 1 oktober 2015, ERSTE Bank Hungary, C‑32/14, EU:C:2015:637, punkt 62).

29

Domstolen har dessutom preciserat att medlemsstaternas skyldighet att fastställa processuella regler som säkerställer skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten, bland annat de rättigheter som följer av direktiv 93/13, inbegriper ett krav på ett effektivt domstolsskydd, vilket bekräftas i artikel 7.1 i direktivet och som även har stadfästs i artikel 47 i stadgan. Detta skydd måste gälla bland annat fastställandet av de processuella reglerna för väckande av en talan som grundar sig på sådana rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance, C‑776/19–C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

30

Domstolen har härvid slagit fast att i avsaknad av en effektiv kontroll av huruvida villkoren i det berörda avtalet eventuellt är oskäliga, kan iakttagandet av de rättigheter som följer av direktiv 93/13 inte säkerställas (dom av den 4 juni 2020, Kancelaria Medius, C‑495/19, EU:C:2020:431, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

31

Härav följer att de villkor som fastställs i nationell rätt, till vilka det hänvisas i artikel 6.1 i direktiv 93/13, inte får påverka innehållet i konsumenternas rätt enligt denna bestämmelse att inte vara bunden av ett villkor som anses oskäligt (dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl., C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkt 71, och dom av den 26 januari 2017, Banco Primus, C‑421/14, EU:C:2017:60, punkt 51).

32

Det ska dessutom erinras om den betydelse som principen om rättskraft har i såväl unionens rättsordning som de nationella rättsordningarna. EU-domstolen har nämligen redan slagit fast att det, för att säkerställa såväl en stabil rättsordning och stabila rättsförhållanden som en god rättskipning, är viktigt att domstolsavgöranden som har vunnit laga kraft efter det att tillgängliga rättsmedel har uttömts eller fristerna för dessa har löpt ut inte längre kan angripas (se, bland annat, dom av den 6 oktober 2009, Asturcom Telecomunicaciones, C‑40/08, EU:C:2009:615, punkterna 35 och 36, och dom av den 26 januari 2017, Banco Primus, C 421/14, EU:C:2017:60, punkt 46).

33

I enlighet därmed har EU-domstolen redan slagit fast att konsumentskyddet inte är absolut. Den har särskilt slagit fast att det i unionsrätten inte föreskrivs någon skyldighet för nationella domstolar att underlåta att tillämpa nationella processregler som leder till att avgöranden vinner rättskraft, även om ett sådant underlåtande skulle kunna bringa ett åsidosättande av en bestämmelse, av vilket slag det än är, i direktiv 93/13 att upphöra (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2009, Asturcom Telecomunicaciones, C‑40/08, EU:C:2009:615, punkt 37, och dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl., C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkt 68). Detta ska emellertid ske under iakttagande av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, i enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 22 ovan.

34

I punkt 72 i domen av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl. (C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980), slog domstolen således fast att den begränsning i tiden av rättsverkningarna som följer av den ogiltigförklaring av villkoren om räntegolv som Tribunal Supremo (Högsta domstolen) gjorde i sin dom av den 9 maj 2013, innebär att varje konsument som före detta datum har ingått ett avtal om hypotekslån som innehåller ett sådant villkor generellt fråntas rätten att erhålla full återbetalning av de belopp som han eller hon felaktigt har betalat in till bankinstitutet i enlighet med det villkoret under perioden före den 9 maj 2013.

35

Domstolen har således slagit fast att nationell rättspraxis, såsom den som följer av Tribunal Supremos (Högsta domstolen) dom av den 9 maj 2013, angående begränsningen i tiden av de rättsverkningarna som enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13 följer av fastställandet av att ett avtalsvillkor är oskäligt, enbart säkerställer ett begränsat skydd för konsumenter som ingått ett avtal om hypotekslån innehållande ett villkor om räntegolv före dagen för det domstolsavgörande i vilket det konstaterats att villkoret var oskäligt. Ett sådant skydd är således ofullständigt och otillräckligt och utgör inte en lämplig eller verkningsfull åtgärd för att få användningen av denna typ av villkor att upphöra, vilket strider mot vad som föreskrivs i artikel 7.1 i direktiv 93/13 (dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl.C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkt 73).

36

Mot denna bakgrund har EU-domstolen slagit fast att artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell rättspraxis som tidsmässigt begränsar verkan av avtalets återgång i samband med fastställandet i domstol av att ett villkor i ett avtal som en näringsidkare ingått med en konsument är oskäligt, så att enbart belopp som felaktigt erlagts med tillämpning av ett sådant villkor efter dagen för domstolsbeslutet att förklara villkoret oskäligt, ska återbäras (dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl., C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkt 75).

37

I målet vid den nationella domstolen är det utrett att konsumenten inte har överklagat eller anslutningsöverklagat domen i första instans, i vilken det fastställs en begränsning i tiden av rättsverkningarna av avtalets återgång för de belopp som erhållits i enlighet med det oskäliga villkoret.

38

Det ska emellertid påpekas att i förevarande fall kan den omständigheten att en konsument inte överklagat inom den föreskrivna fristen förklaras av att när EU-domstolen meddelande domen av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl. (C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980), hade fristen enligt nationell rätt för att överklaga eller inge ett anslutningsöverklagande redan löpt ut. Under sådana omständigheter kan det inte anses att konsumenten har varit fullständigt passiv i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkt 28 i förevarande dom, genom att inte vid en appellationsdomstol bestrida Tribunal Supremos (Högsta domstolen) fram till denna tidpunkt fasta praxis.

39

Av detta följer att tillämpningen av de aktuella nationella processrättsliga principerna, genom att frånta konsumenten processuella medel som gör det möjligt för vederbörande att göra gällande sina rättigheter enligt direktiv 93/13, kan göra det omöjligt eller orimligt svårt att skydda dessa rättigheter, vilket strider mot effektivitetsprincipen.

40

Mot denna bakgrund ska frågan besvaras enligt följande. Artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den utgör hinder för tillämpning av nationella processrättsliga principer, enligt vilka en nationell domstol, som har att pröva ett överklagande av en dom som tidsmässigt begränsar återbetalningen av de belopp som felaktigt erlagts av konsumenten i enlighet med ett villkor som förklarats vara oskäligt, inte ex officio kan pröva en grund som avser åsidosättande av denna bestämmelse och förordna om full återbetalning av dessa belopp, när bristen på bestridande av denna begränsning i tiden av den berörda konsumenten inte kan hänföras till att denna varit helt passiv.

41

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:

Artikel 6.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal ska tolkas så, att den utgör hinder för tillämpning av nationella processrättsliga principer, enligt vilka en nationell domstol, som har att pröva ett överklagande av en dom som tidsmässigt begränsar återbetalningen av de belopp som felaktigt erlagts av konsumenten i enlighet med ett villkor som förklarats vara oskäligt, inte ex officio kan pröva en grund som avser åsidosättande av denna bestämmelse och förordna om full återbetalning av dessa belopp, när bristen på bestridande av denna begränsning i tiden av den berörda konsumenten inte kan hänföras till att denna varit helt passiv.