FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
MICHAL BOBEK
föredraget den 6 februari 2020 ( 1 )
Mål C‑2/19
A.P.
mot
Riigiprokuratuur
(begäran om förhandsavgörande från Riigikohus (Högsta domstolen, Estland))
”Begäran om förhandsavgörande – Rambeslut 2008/947/RIF – Övervakning av övervakningsåtgärder och alternativa påföljder– Erkännande och övervakning av en dom genom vilken uppskjutna påföljder påförs, men ingen övervakningsåtgärd”
I. Inledning
1. |
Genom rambeslut 2008/947 ( 2 ) införs en särskild mekanism för ömsesidigt erkännande av domar och övervakningsbeslut som innehåller övervakningsåtgärder eller alternativa påföljder. Det gör det möjligt att överföra ansvaret för övervakningen av övervakningsåtgärder eller alternativa påföljder från den medlemsstat som meddelade domen och påförde sådana åtgärder till den medlemsstat där den dömda personen är bosatt. I artikel 1 i rambeslut 2008/947 beskrivs syftet ”att underlätta dömda personers sociala återanpassning, förbättra skyddet för brottsoffer och allmänhet samt underlätta tillämpningen av lämpliga alternativa påföljder och övervakningsåtgärder för gärningsmän som inte är bosatta i den dömande staten”. |
2. |
I förevarande mål har de lettiska myndigheterna begärt att de estniska myndigheterna ska tillämpa ovanstående mekanism på en dom genom vilken utdömts fängelse i 3 år och vars verkställighet skjutits upp med villkoret att den dömda personen inte begår något nytt uppsåtligt brott under en treårsperiod. Domen innehöll emellertid ingen särskild övervakningsåtgärd. |
3. |
Det är i detta sammanhang som domstolen har ombetts uttala sig om (det materiella) tillämpningsområdet för mekanismen för ömsesidigt erkännande i rambeslut 2008/947. Ska denna mekanism även tillämpas på en dom som endast innehåller en uppskjuten påföljd och inte ålägger någon övervakningsåtgärd? |
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
4. |
I skäl 8 i rambeslut 2008/947 anges att ”ömsesidigt erkännande och övervakning av uppskjutna påföljder, villkorliga påföljder, alternativa påföljder och beslut om villkorlig frigivning syftar till att öka en dömd persons möjlighet till social återanpassning, genom att denne ges möjlighet att upprätthålla familjebanden samt språkliga, kulturella och andra band, samt även till att förbättra övervakningen av att alternativa påföljder och övervakningsåtgärder iakttas för att förhindra nya brott, och därigenom ta hänsyn till skyddet för brottsoffer och allmänheten”. |
5. |
Enligt skäl 9 finns det ”flera typer av alternativa påföljder och övervakningsåtgärder som är gemensamma för medlemsstaterna och som alla medlemsstater i princip är villiga att övervaka. Övervakning av dessa typer av åtgärder och påföljder bör vara obligatorisk, med vissa undantag som anges i detta rambeslut. Medlemsstaterna kan förklara sig villiga att dessutom övervaka andra typer av alternativa påföljder och/eller andra typer av övervakningsåtgärder”. |
6. |
I artikel 1 i rambeslut 2008/947 definieras instrumentets syfte och tillämpningsområde: ”1) Syftet med detta rambeslut är att underlätta dömda personers sociala återanpassning, förbättra skyddet för brottsoffer och allmänhet samt underlätta tillämpningen av lämpliga alternativa påföljder och övervakningsåtgärder för gärningsmän som inte är bosatta i den dömande staten. För att kunna uppnå dessa mål fastställs i detta rambeslut regler enligt vilka en annan medlemsstat än den i vilken den berörda personen har dömts, ska erkänna domar och, i förekommande fall, övervakningsbeslut och övervaka de övervakningsåtgärder som påförts på grundval av en dom eller alternativa påföljder innefattade i en sådan dom samt fatta alla andra beslut med anknytning till den domen om inte annat föreskrivs i detta rambeslut. 2) Detta rambeslut ska endast tillämpas på
på sätt som beskrivs och föreskrivs i detta rambeslut. …” |
7. |
I artikel 2 definieras följande begrepp: ”… 1. Dom: ett beslut eller annat avgörande som fattats av en domstol i den utfärdande staten och som vunnit laga kraft och innebär att en fysisk person har begått ett brott och dömts till
2. Uppskjuten påföljd: fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd, vars verkställighet vid domens meddelande helt eller delvis villkorligt skjuts upp genom påförande av en eller flera övervakningsåtgärder. Sådana övervakningsåtgärder kan inbegripas i själva domen eller fastställas i ett separat övervakningsbeslut fattat av en behörig myndighet. 3. Villkorlig påföljd: en dom, i vilken utdömandet av en påföljd villkorligt har uppskjutits genom påförande av en eller flera övervakningsåtgärder eller i vilken en eller flera övervakningsåtgärder påförts i stället för fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd. Sådana övervakningsåtgärder kan inbegripas i själva domen eller fastställas i ett separat övervakningsbeslut fattat av en behörig myndighet. … 5. Övervakningsbeslut: en dom eller ett beslut som vunnit laga kraft och som fattats av en behörig myndighet i den utfärdande staten med en sådan dom som grund
… 7. Övervakningsåtgärder: krav och anvisningar, vilka enligt den utfärdande statens nationella lagstiftning påförs en fysisk person av en behörig myndighet i samband med en uppskjuten påföljd, en villkorlig påföljd eller en villkorlig frigivning. …” |
8. |
I artikel 4.1 i rambeslut 2008/947 anges i punkterna a–k olika typer av övervakningsåtgärder eller alternativa påföljder på vilka rambeslut 2008/947 ska tillämpas. Enligt artikel 4.2 ska varje medlemsstat meddela rådets generalsekretariat vilka typer av övervakningsåtgärder och alternativa påföljder utöver dem som anges i artikel 4.1 som denna är beredd att övervaka. |
9. |
Artikel 14 avser ”behörighet för alla följdbeslut samt tillämplig lagstiftning”: ”1. Den behöriga myndigheten i den verkställande staten har behörighet att fatta samtliga följdbeslut beträffande uppskjutna påföljder, villkorlig frigivning, villkorliga påföljder och alternativa påföljder, särskilt för det fall en alternativ påföljd eller en övervakningsåtgärd missköts eller om den dömda personen begår ett nytt brott. Sådana följdbeslut ska i synnerhet omfatta
2. Lagstiftningen i den verkställande staten ska tillämpas på de beslut som fattas enligt punkt 1 och på alla ytterligare konsekvenser av domen, inbegripet i förekommande fall verkställighet av och, vid behov, anpassning av fängelsestraffet eller den frihetsberövande åtgärden. …” |
B. Estnisk rätt
10. |
Enligt 50857 § i Kriminaalmenetluse seadustik (den estniska straffprocesslagen) är erkännande av domar och övervakning som har ålagts i enlighet med denna paragraf tillåtet endast när det gäller ett antal övervakningsåtgärder eller alternativa sanktioner som motsvarar förteckningen i artikel 4.1 i rambeslut 2008/947. |
III. De faktiska omständigheterna, förfarandet och tolkningsfrågan
11. |
Genom dom av den 24 januari 2017 avkunnad av Rīgas pilsētas Latgales priekšpilsētas tiesa (Förstainstansdomstolen i Riga, området Latgale, Lettland) dömdes klaganden i det nationella målet, A.P., till 3 års fängelse enligt artiklarna 20.4 och 195.3 i Krimināllikums (Lettlands strafflag) på grund av medhjälp till penningtvätt i stor omfattning (nedan kallad den omtvistade domen). Påföljdens verkställighet sköts upp med en prövotid på 3 år, med villkoret att han inte begår något nytt uppsåtligt brott under denna tid. |
12. |
De lettiska myndigheterna begärde att myndigheterna i Republiken Estland skulle erkänna och verkställa den omtvistade domen i Estland. |
13. |
Genom beslut av Harju Maakohus (Underrätten i Harju, Estland) av den 16 februari 2018 förklarades den omtvistade domen vara verkställbar i Estland. Riigiprokurör (Estlands allmänna åklagare) ansåg att den omtvistade domen inte kunde erkännas i Estland, eftersom det saknades rättslig grund. Harju Maakohus (Underrätten i Harju) fann emellertid att den omständigheten att ingen alternativ påföljd eller övervakningsåtgärd hade påförts inte utgjorde hinder för att erkänna den omtvistade domen. Rätten hänvisade till artikel 14 i rambeslut 2008/947 enligt vilken den behöriga myndigheten i den verkställande staten har behörighet att fatta samtliga följdbeslut beträffande uppskjutna påföljder, bland annat om den dömda personen begår ett nytt brott under prövotiden. Trots att ingen alternativ påföljd eller övervakningsåtgärd hade påförts den dömda personen knöts den omtvistade domen till en prövotid som fortfarande löpte. |
14. |
Genom beslut av Tallinna Ringkonnakohus (Appelationsdomstolen i Tallinn, Estland) av den 21 mars 2018 fastställdes underrättens beslut. |
15. |
A.P. överklagade detta beslut till den hänskjutande domstolen, Riigikohus (Estlands högsta domstol), och yrkade att båda besluten skulle upphävas och den omtvistade domen inte erkännas. Enligt A.P. påfördes i den omtvistade domen inte någon av de åtgärder som räknas upp uttömmande i 50857 § i Kriminaalmenetluse seadustik (den estniska straffprocesslagen). Om det genom en fällande dom i en annan medlemsstat inte påförs någon övervakningsåtgärd eller alternativ påföljd som anges i förteckningen, kan domen inte erkännas. |
16. |
Den allmänna åklagaren gick återigen på A.P.:s linje och upprepade att det inte fanns någon rättslig grund för att erkänna den omtvistade domen. |
17. |
Under dessa omständigheter förklarade Riigikohus (Högsta domstolen) målet vilande och hänsköt följande fråga till domstolen: ”Är erkännandet av en dom i en medlemsstat och övervakning av dess verkställighet förenligt med [rambeslut 2008/947] även om [personen har blivit villkorligt dömd genom denna dom] ( 3 ), dock utan att domen förenas med ytterligare villkor, så att personens enda skyldighet under prövotiden är att inte begå nya uppsåtliga brott (det är fråga om uppskjuten verkställighet med prövotid i den mening som avses i 73 § i den estniska strafflagen)?” |
18. |
Skriftliga yttranden har getts in av den estniska regeringen, den lettiska regeringen, den ungerska regeringen samt Europeiska kommissionen. Alla dessa parter och A.P. samt den polska regeringen deltog i den muntliga förhandlingen den 14 november 2019. |
IV. Bedömning
19. |
Detta förslag till avgörande är disponerat på följande sätt. Jag kommer först att behandla frågan huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till prövning (avsnitt A). Därefter kommer jag att behandla de krav som ska ställas på information och kommunikation mellan myndigheterna i den utfärdande och i den verkställande medlemsstaten (avsnitt B). Till sist kommer jag att undersöka den väsentliga frågan i förevarande mål och förklara varför den omtvistade domen enligt min uppfattning inte omfattas av tillämpningsområdet för rambeslut 2008/947 (avsnitt C). |
A. Huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till prövning
20. |
Enligt den lettiska regeringen kan förevarande tolkningsfråga inte tas upp till prövning, eftersom den enligt dess uppfattning är baserad på en missuppfattning av den omtvistade domens omfattning. Den lettiska regeringen har understrukit att det enligt lettisk rätt är möjligt att upphäva den villkorliga domen inte bara om ett nytt uppsåtligt brott begås, utan om något som helst nytt brott begås. Lettisk rätt ålägger dessutom automatiskt ytterligare skyldigheter för villkorligt dömda. Det är följaktligen fel att tro att den enda skyldighet som den dömda personen åläggs är att inte begå något nytt brott. |
21. |
Jag har noterat den lettiska regeringens klargöranden. Faktum kvarstår emellertid att den hänskjutande domstolen i sin begäran om förhandsavgörande tydligt uppgav att ingen övervakningsåtgärd påfördes i den omtvistade domen. Samma sak följer av punkt j 4 i det intyg, för vilket ett standardformulär anges i bilaga I till rambeslut 2008/947 (nedan kallat intyget i bilaga I), vilket fylldes i av de lettiska myndigheterna i det nu aktuella fallet och som ingår bland handlingarna i målet. |
22. |
Under sådana i sak klara omständigheter ger de ytterligare förklaringarna från den lettiska regeringen, vilka långt i från vederlägger den hänskjutande domstolens påståenden, en antydan om ett annat problem, nämligen vad som bör krävas vad gäller kvaliteten på information och kommunikation mellan de utfärdande och de verkställande myndigheterna inom ramen för rambeslut 2008/947. Måste alla uppgifter finnas med i intyget i bilaga I? Ska myndigheterna i den verkställande medlemsstaten ha till uppgift att själva kontrollera om övervakningsåtgärder som inte nämns uttryckligen i intyget i bilaga I i själva verket kan komma att påföras i enlighet med lagstiftningen i den utfärdande staten? |
23. |
Oberoende av om förevarande mål endast avser kvaliteten på information och kommunikation som de utfärdande myndigheterna ska lämna (avsnitt B), eller om det ska anses avse frågan om det materiella tillämpningsområdet för rambeslut 2008/947 (avsnitt C), råder det enligt min uppfattning inte något tvivel om att båda scenarierna rör tolkningen av rambeslut 2008/947. Tolkningsfrågan kan därför tas upp till prövning. |
B. Kvaliteten på information och kommunikation samt hur tydliga dessa är
24. |
I likhet med andra unionsrättsakter beträffande straffrättsligt samarbete innehåller intyget i bilaga I gott om rader och rutor som de utfärdande myndigheterna ska fylla i. Bland dessa finns punkt j med rubriken ”Uppgifter om varaktigheten och typen av alternativ(a) påföljd(er) eller övervakningsåtgärd(er)”. I punkt j 1 ställs en fråga om ”[t]otal övervakningstid för alternativ(a) påföljd(er) eller övervakningsåtgärd(er)”. Punkt j 4 avser ”[t]yp av alternativ(a) påföljd(er) respektive övervakningsåtgärd(er)”. Den innehåller 12 möjliga rutor att kryssa i, som i allt väsentligt återger förteckningen i artikel 4.1 i rambeslut 2008/947, samt en ruta som motsvarar artikel 4.2. Den behöriga myndigheten i den utfärdande staten ska kryssa i en eller flera av de 12 rutorna, beroende på vilken typ av alternativ påföljd eller övervakningsåtgärd som har påförts (det anges uttryckligen att det är möjligt att kryssa i flera rutor). |
25. |
Det framgår av handlingarna i förevarande mål att den behöriga myndigheten i den utfärdande staten inte kryssade i någon ruta i punkt j 4 i intyget i bilaga I, medan den i punkt j 1 angav att övervakningstiden var 3 år. |
26. |
Vid den muntliga förhandlingen förklarade den lettiska regeringen att det sätt på vilket den behöriga myndigheten gick tillväga i det nu aktuella fallet motsvarar den nationella praxis enligt vilken övervakningsåtgärderna faktiskt inte ingår i domen, men gäller enligt lag. ( 4 ) |
27. |
Den allmänna fråga som uppkommer under dessa omständigheter är huruvida den alternativa påföljden eller övervakningsåtgärden i fråga får definieras någon annanstans än i domen eller övervakningsbeslutet. Jag urskiljer två aspekter av denna fråga. |
28. |
Å ena sidan får varje medlemsstat skapa sitt eget system för att påföra övervakningsåtgärder. På nationell nivå kan dessa åtgärder definieras i själva domen, i ett övervakningsbeslut till följd av domen, eller till och med i en dom där det helt enkelt hänvisas till en specifik lagbestämmelse där tillämpliga övervakningsåtgärder definieras. |
29. |
Å andra sidan är denna frihet något begränsad av operativa och praktiska skäl, om det som begärs är erkännande och övervakning av övervakningsåtgärder på europeisk nivå. När ett erkännande enligt rambeslut 2008/947 begärs i en annan medlemsstat måste det framgå klart av de handlingar som översänds (och särskilt av intyget i bilaga I) ( 5 ) vilka specifika övervakningsåtgärder eller alternativa påföljder som ska övervakas. |
30. |
Jag vill tydligt understryka denna punkt: Alla nödvändiga uppgifter måste finnas med i intyget i bilaga I. Det rättsliga samarbetet mellan medlemsstaterna grundar sig på idén om standardiserad och således förenklad kommunikation. Det åligger inte myndigheterna i den verkställande medlemsstaten att undersöka hur den nationella rätten i den utfärdande medlemsstaten fungerar, för att identifiera eller dubbelkontrollera de specifika skyldigheter som skulle ha kunnat åläggas den dömda personen enligt nationell rätt, men som den utfärdande myndigheten har underlåtit att nämna. |
31. |
I ovanstående rättsliga sammanhang och med vederbörlig hänsyn till den lettiska regeringens förklaring beträffande sin lagstiftning kan man inte bortse från att de estniska myndigheterna i viss mån har hamnat i ett informationsvakuum när det gäller frågan vilken övervakningsåtgärd de ska övervaka. I punkt j 4 i intyget i bilaga I har, såsom konstaterats ovan, ingen speciell ruta kryssats i, vilket sannolikt beror på att ingen specifik övervakningsåtgärd påfördes genom den omtvistade domen. |
32. |
Som svar på denna fråga har den lettiska regeringen hänvisat till artikel 15 i rambeslut 2008/947, där det anges att ”[o]m och närhelst så anses lämpligt får de behöriga myndigheterna i den utfärdande staten och i den verkställande staten samråda med varandra för att underlätta en smidig och effektiv tillämpning av detta rambeslut”. Den lettiska regeringen menar att myndigheterna i den verkställande staten bör tillämpa den bestämmelsen när det saknas uppgifter om övervakningsåtgärder. De bör kontakta myndigheterna i den utfärdande staten för att höra sig för om vilka övervakningsåtgärder som gäller för den dömda personen. |
33. |
Precis så som är fallet med analoga bestämmelser i andra instrument för straffrättsligt samarbete ( 6 ) är kommunikationen mellan de behöriga myndigheterna förvisso oerhört viktig. ( 7 ) De tillämpliga bestämmelserna i enskilda instrument och i synnerhet reglerna om vilken informationsnivå som ska krävas, bör emellertid tolkas på ett sådant sätt att behovet av sådan ytterligare kommunikation minimeras. Ett behov av att begära ytterligare information bör vara undantagsfall och inte regel. ( 8 ) |
34. |
Myndigheterna i den verkställande staten bör därför kunna stödja sig på de uppgifter som lämnas i intyget i bilaga I för att förstå vilka åtgärder som ska övervakas. Det är inte deras uppgift att föra en ingående diskussion med myndigheterna i den utfärdande staten för att fylla en (avsevärd) lucka i den information som lämnats, ( 9 ) eftersom denna information är central för tillämpningen av rambeslut 2008/947. |
35. |
Mot bakgrund av dessa omständigheter kan det endast konstateras att det finns brister i de lettiska myndigheternas tillvägagångssätt i samband med förfarandet för ömsesidigt erkännande och i synnerhet för ”ifyllande” av intyget i bilaga I. Den lettiska regeringen förefaller ha medgett detta vid den muntliga förhandlingen. |
36. |
Även om förevarande mål i viss mån faktiskt kan anses avse vilken kvalitet information och kommunikation i samband med rambeslut 2008/947 ska ha, avser målet fortfarande de omständigheter som den hänskjutande domstolen har angett. Denna domstol har att bedöma en begäran om erkännande av en uppskjuten påföljd utan att någon övervakningsåtgärd har definierats i den dokumentation som har tillhandahållits. Jag ska nu behandla frågan huruvida ovannämnda domstol fortfarande är skyldig att erkänna den omtvistade domen under dessa omständigheter. |
C. Utgör en uppskjuten påföljd en övervakningsåtgärd?
37. |
Den hänskjutande domstolen har i huvudsak ställt frågan huruvida rambeslut 2008/947 ska tillämpas på en dom genom vilken ingen speciell övervakningsåtgärd påförs och där den enda skyldighet som gäller för den dömda personen är att inte begå något nytt brott under prövotiden på 3 år. |
38. |
För att avgöra om en sådan påföljd, vilken jag kommer att kalla en enkel uppskjuten påföljd, ska erkännas enligt rambeslut 2008/947 ska jag undersöka ordalydelsen i instrumentet (1), instrumentets sammanhang (2) och instrumentets syfte (3). |
1. Ordalydelsen
39. |
Till att börja med visar rubriken till rambeslut 2008/947 tydligt att en mekanism för erkännande införs i syfte att övervaka övervakningsåtgärder och alternativa påföljder. Det är inte en åtgärd för allmänt erkännande av alla domar. |
40. |
I de olika inledande bestämmelserna i rambeslut 2008/947 definieras likaså dess tillämpningsområde i klara ordalag. I alla dessa bestämmelser förutsätts det att en alternativ påföljd eller en övervakningsåtgärd påförs genom den dom eller det övervakningsbeslut som ska erkännas. |
41. |
I artikel 1.1 anges att det i rambeslut 2008/947 ”fastställs … regler enligt vilka en annan medlemsstat än den i vilken den berörda personen har dömts, ska erkänna domar och, i förekommande fall, övervakningsbeslut och övervaka de övervakningsåtgärder som påförts på grundval av en dom eller alternativa påföljder innefattade i en sådan dom samt fatta alla andra beslut med anknytning till den domen om inte annat föreskrivs …”. ( 10 ) |
42. |
Samma sak bekräftas av ordalydelsen i artiklarna 2 och 4 i rambeslut 2008/947. |
43. |
Definitionerna av ”uppskjutna” och ”villkorliga” påföljder enligt artikel 2.2 och 2.3 i rambeslut 2008/947 förutsätter båda att en eller flera övervakningsåtgärder ”inbegrip[s] i själva domen eller fastställ[s] i ett separat övervakningsbeslut fattat av en behörig myndighet”. |
44. |
Enligt artikel 2.7 avses med ”övervakningsåtgärder” krav och anvisningar, vilka enligt den utfärdande statens nationella lagstiftning påförs en fysisk person av en behörig myndighet i samband med en uppskjuten påföljd, en villkorlig påföljd eller en villkorlig frigivning. |
45. |
Vidare innehåller artikel 4.1 en förteckning över övervakningsåtgärder på vilka rambeslut 2008/947 är tillämpligt. Förteckningen i artikel 4.1 kan utökas med stöd av artikel 4.2, enligt vilken medlemsstaterna ska meddela rådets generalsekretariat om vilka typer av övervakningsåtgärder och alternativa påföljder utöver dem som anges i artikel 4.1 som de är beredda att övervaka. ( 11 ) Eftersom Estland inte lämnat något sådant meddelande inriktas analysen i förevarande mål på förteckningen i artikel 4.1. |
46. |
Genom ordalydelsen i alla de ovannämnda bestämmelserna klargörs en sak tydligt: För att rambeslut 2008/947 ska vara tillämpligt ska det finnas antingen en dom eller ett övervakningsbeslut varigenom samtidigt en alternativ påföljd eller en övervakningsåtgärd påförs. Medan det logiska sambandet i det första fallet (dom eller övervakningsbeslut) och det andra fallet (alternativ påföljd eller övervakningsåtgärd) utgörs av eller (disjunktion), utgörs det övergripande sambandet mellan de båda fallen av och (konjunktion). För att det övergripande påståendet ska vara sant måste de båda enskilda påståendena vara sanna. Om man utgår från ordalydelsen i rambeslut 2008/947 är det uppenbart att det inte är tillämpligt på en dom genom vilken en enkel uppskjuten påföljd påförs, eftersom en sådan dom inte innehåller vare sig en alternativ påföljd eller en övervakningsåtgärd. |
47. |
Min slutsats så här långt leder till nästa fråga: Kan skyldigheten att inte begå något nytt brott i sig anses utgöra en ”övervakningsåtgärd” i den mening som avses i rambeslut 2008/947, vilket kommissionen särskilt har gjort gällande? |
48. |
Jag anser att denna uppfattning svårligen kan godtas av åtminstone tre skäl. |
49. |
För det första ingår skyldigheten att inte begå ett nytt brott inte i förteckningen i artikel 4.1 i rambeslut 2008/947. Det är ändå ett ganska vanligt fenomen i ett antal medlemsstater att en enkel uppskjuten påföljd påförs, i synnerhet vid mindre allvarliga brott som begås av förstagångsförbrytare. Samtidigt kan skäl 9 i rambeslut 2008/947 tolkas på så sätt att de typer av övervakningsåtgärder och alternativa påföljder som räknas upp i artikel 4.1 faktiskt är ”gemensamma för medlemsstaterna” och att ”alla medlemsstater i princip är villiga att övervaka [dem]”. Redan detta är anmärkningsvärt. Om villkoret att inte begå något brott under en viss tid faktiskt ansågs utgöra en övervakningsåtgärd som var ”gemensam för medlemsstaterna”, är det då möjligt att unionslagstiftaren skulle ha förbisett dess existens och inte tagit med det i förteckningen i artikel 4.1? |
50. |
För det andra har kommissionen hävdat att den nu aktuella situationen skulle kunna omfattas av artikel 4.1 d, som avser ”[a]nvisningar rörande beteende, bostad, utbildning, fritidssysselsättningar eller som innehåller begränsningar av eller bestämmelser för bedrivande av förvärvsverksamhet”. ( 12 ) |
51. |
Jag finner detta påstående föga övertygande. En så allmän skyldighet som att inte begå något nytt brott står i kontrast till de ganska specifika och konkreta möjliga skyldigheter som räknas upp i artikel 4.1 d (bostad, sysselsättningar, utbildning och så vidare). Denna kontrast understryks ytterligare av skäl 10 i rambeslut 2008/947, där följande anges: ”Till de alternativa påföljder och övervakningsåtgärder som det i princip är obligatoriskt att övervaka hör bland annat föreskrifter rörande beteende (såsom en skyldighet att upphöra med alkoholkonsumtion), bostadsort (såsom en skyldighet att byta bostadsort på grund av våld i hemmet), utbildning (såsom en skyldighet att följa en kurs i ”trafiksäkerhet”), fritidsaktiviteter (såsom en skyldighet att sluta utöva eller bevista en viss sportaktivitet) och begränsningar eller bestämmelser för bedrivande av förvärvsverksamhet (såsom en skyldighet att söka sig en yrkesverksamhet i en annan arbetsmiljö).” ( 13 ) |
52. |
Dessutom anser jag att den övergripande logiken i kommissionens argumentering är tvivelaktig. I viss mån hänför sig skyldigheten att inte begå något nytt brott naturligtvis, generellt sett, till ett visst beteende, men med den logiken skulle allting kunna subsumeras under alla ord i artikel 4.1, ryckta ur bestämmelsen och dess sammanhang. Varför då inte välja ordet ”skyldighet” och subsumera ”skyldigheten att inte begå något nytt brott inom viss tid” under något av leden i artikel 4.1 som innehåller ordet ”skyldighet”? |
53. |
För det tredje vill jag påpeka att enligt artikel 14.1 i rambeslut 2008/947 ”[har] den behöriga myndigheten i den verkställande staten … behörighet att fatta samtliga följdbeslut beträffande uppskjutna påföljder, villkorlig frigivning, villkorliga påföljder och alternativa påföljder, särskilt för det fall en alternativ påföljd eller en övervakningsåtgärd missköts eller om den dömda personen begår ett nytt brott”. ( 14 ) |
54. |
I ovanstående bestämmelse görs det tydlig åtskillnad mellan en underlåtelse att beakta en övervakningsåtgärd och att begå ett brott. Denna lydelse innehåller helt klart ett annat alternativ än en underlåtelse att beakta en övervakningsåtgärd. Om skyldigheten att inte begå ett nytt brott i sig utgjorde en övervakningsåtgärd, skulle med andra ord åtskillnaden mellan ett åsidosättande av en övervakningsåtgärd och att begå ett nytt brott vara överflödig. |
55. |
Mot bakgrund av de delar av ordalydelsen som har analyserats ovan måste jag dra slutsatsen att rambeslut 2008/947 inte är tillämpligt på en dom genom vilken en enkel uppskjuten påföljd påförs, men inte en övervakningsåtgärd. Skyldigheten att inte återfalla i brott under prövotiden är i sig inte någon övervakningsåtgärd. |
56. |
Denna slutsats bekräftas vidare genom en undersökning av det omtvistade instrumentets inre och yttre sammanhang och logik. |
2. Inre och yttre sammanhang och logik
57. |
Rambeslut 2008/947 ersatte motsvarande bestämmelser i Europarådets konvention av den 30 november 1964 rörande övervakning av villkorligt dömda eller villkorligt frigivna personer. ( 15 ) Det exakta sambandet mellan de båda instrumenten förklaras inte ytterligare utöver förklaringen att den tidigare konventionen för det första ”endast ratificerats av 12 medlemsstater, i vissa fall med många förbehåll”, och för det andra att rambeslut 2008/947 ”utgör ett effektivare instrument, eftersom det grundar sig på principen om ömsesidigt godkännande och samtliga medlemsstater deltar”. ( 16 ) |
58. |
Det finns följaktligen inte mycket att hämta från den tidigare konventionen och dess tillämpningsområde när tillämpningsområdet för rambeslut 2008/947 ska tolkas. Därför kan i stället den inre logiken i rambeslut 2008/947 självt (a) och det yttre sammanhanget, närmare bestämt de övriga unionsrättsakterna på området straffrättsligt samarbete (b) ge relevant vägledning. |
a) Den inre logiken
59. |
Såsom den polska regeringen i huvudsak har anfört bygger rambeslut 2008/947 på idén att den dömda personen, genom att fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd inte påförs och genom att i stället en uppskjuten (eller villkorlig) påföljd tillsammans med en övervakningsåtgärd (eller en alternativ påföljd) påförs, får större chans att återanpassas till samhället (vilket i sin tur bidrar till att förebygga återfall i brott och skydda samhället mot brottslig verksamhet). Denna person har också möjlighet att flytta till en annan medlemsstat, samtidigt som den staten kommer att säkerställa att de villkor som är knutna till påföljden iakttas. Det kan vara bosättningsmedlemsstaten eller, under ytterligare villkor, en annan medlemsstat, till exempel om han eller hon har erbjudits ett anställningskontrakt i denna medlemsstat, om han/hon är en familjemedlem till en person som har sin lagliga och vanliga vistelseort i den medlemsstaten, eller om han/hon avser att studera eller utbilda sig i den medlemsstaten. ( 17 ) |
60. |
Det framgår i korthet att logiken består i att låta en person flytta även om det är förknippat med vissa villkor. I ett sådant fall ska villkoren flytta tillsammans med personen. Men om det inte finns några specifika villkor, vad ska då flyttas? Om det inte finns någon specifik övervakningsåtgärd att flytta till en annan medlemsstat, innebär det att tidigare ej existerande villkor skapas, om man låter personen omfattas av rambeslut 2008/947. |
61. |
Denna omständighet hänger samman med ytterligare ett strukturellt argument. I samband med tillämpningen av rambeslut 2008/947 säkerställs kommunikationen och övervakningen av de myndigheter som medlemsstaterna har utsett i enlighet med artikel 3 i rambeslut 2008/947. Dessa speciellt utsedda myndigheter ska inte bara kommunicera med varandra, utan också säkerställa förbindelserna med specialiserade och specifika strukturer inom institutioner i medlemsstaten som har kapacitet och expertis för att övervaka efterlevnaden av (den uttömmande) förteckningen över övervakningsåtgärder som definieras i artikel 4.1 i rambeslut 2008/947 (eller meddelas i enlighet med artikel 4.2). |
62. |
Vem skulle däremot övervaka avsaknaden av en ny överträdelse begången av en dömd person, och hur skulle detta ske? En sådan uppgift tillkommer i normala fall alla brottsbekämpande myndigheter som är ansvariga för att förebygga, utreda och beivra brottslig verksamhet i en medlemsstat. ”Övervakningen” av sådana åtgärder skulle således på grund av sin art bli diffus och allmän och åligga alla brottsbekämpande myndigheter i medlemsstaten, och inte nödvändigtvis eller enbart ett specifikt nätverk av övervakningsmyndigheter. |
63. |
Denna skillnad mellan olika institutioner understryker ytterligare skillnaden mellan beskaffenheten och logiken hos en specifik övervakningsåtgärd och ett allmänt förbud, knutet till en uppskjuten påföljd, mot att begå ett nytt brott. |
b) Det yttre sammanhanget
64. |
Principen om ömsesidigt erkännande, som utgör ”hörnstenen” i det straffrättsliga samarbetet inom Europeiska unionen, ( 18 ) har införts på EU-nivå för vissa utvalda aspekter av brottsbekämpningen. Ytterligare två instrument har betydelse för tolkningen av rambeslut 2008/947 i samband med det nu aktuella fallet: rambeslut 2008/675 om beaktande av fällande domar avkunnade i Europeiska unionens medlemsstater vid ett nytt brottmålsförfarande i en medlemsstat ( 19 ) (nedan kallat rambeslut 2008/675) och rambeslut 2008/909 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen ( 20 ) (nedan kallat rambeslut 2008/909). |
65. |
Rambesluten 2008/909 och 2008/947 syftar till att göra principen om ömsesidigt erkännande tillämplig dels på domar av straffrättslig karaktär genom vilka fängelsestraff påförs, dels på domar genom vilka övervakningsåtgärder eller alternativa påföljder påförs. Medan det första instrumentet således avser situationer där dömda personer frihetsberövas, avser det andra situationer där personerna inte frihetsberövas, men de påförs ytterligare åtgärder, oavsett om de är övervakningsåtgärder eller alternativa påföljder. |
66. |
Rambeslut 2008/675 är ytterligare ett verktyg som emellertid skiljer sig från de andra vad gäller dess karaktär och funktion, vilket kommissionen påpekade vid den muntliga förhandlingen. Det inför inte en mekanism för erkännande som liknar den mekanism som har inrättats genom de båda andra rambesluten. Det överför inte behörighet för den berörda personen eller en fällande dom från en medlemsstat till en annan. I den centrala bestämmelsen i rambeslut 2008/675, nämligen dess artikel 3.1, krävs det att medlemsstaterna ska dra samma konsekvenser av tidigare fällande domar som har avkunnats i andra medlemsstater som av tidigare inhemska fällande domar. För detta gör instrumentet ingen åtskillnad mellan påföljder som innebär frihetsberövande och sådana som inte gör det, eller mellan påföljder vars verkställighet har uppskjutits och sådana vars verkställighet inte har uppskjutits. Alla brottmålsdomar omfattas. |
67. |
Till skillnad från det senare rambeslutet överför rambeslut 2008/947 behörigheten för verkställighet av en påföljd som har meddelats i en annan medlemsstat. Rambeslut 2008/947 gör det, särskilt under de villkor som anges i dess artikel 14, möjligt för myndigheterna i den verkställande medlemsstaten att ändra domen. En medlemsstat får rätt att ändra eller anpassa en lagakraftvunnen fällande dom som har avkunnats i en annan medlemsstat. Detta utgör emellertid ett undantag från vad som normalt gäller enligt den straffrättsliga territorialitetsprincipen. Det bekräftas genom en jämförelse med artikel 3.3. i rambeslut 2008/675, enligt vilken ”[b]eaktandet av tidigare fällande domar som avkunnats i andra medlemsstater … inte [får] innebära att den medlemsstat som genomför det nya förfarandet inkräktar på tidigare fällande domar eller beslut om deras verkställighet, återkallar dem eller tar upp dem till omprövning”. |
68. |
I domen Beshkov slog EU-domstolen fast denna omständighet och förklarade att ”enligt artikel 3.3 i rambeslut 2008/947 [får] de ovannämnda [tidigare] domarna inte omprövas. De ska således beaktas sådana som de har avkunnats.” ( 21 ) Enligt rambeslut 2008/675 får en medlemsstat, när den beaktar tidigare fällande domar, inte ändra det sätt på vilket en påföljd som har påförts i en annan medlemsstat ska verkställas. ( 22 ) |
69. |
Jag drar två slutsatser av den lagstiftning som är tillämplig. |
70. |
Om det slogs fast att rambeslut 2008/947 inte är tillämpligt på en enkel uppskjuten påföljd, skulle detta för det första inte innebära att ett sådant domstolsbeslut inte får beaktas i en annan medlemsstat. Domstolsbeslutet skulle helt enkelt komma att beaktas med stöd av ett annat instrument än rambeslut 2008/947. I likhet med kommissionen har den ungerska och den polska regeringen i huvudsak påpekat att det nu aktuella scenariot omfattas av rambeslut 2008/675. Med andra ord: Om den berörda personen skulle begå ett nytt brott i en annan medlemsstat (i A.P.:s fall i en annan stat än Lettland) skulle hans tidigare fällande dom som avkunnats genom det omtvistade utslaget beaktas av myndigheterna i fråga under de villkor som definieras i rambeslut 2008/675. |
71. |
För det andra följer det av den lagstiftning som är tillämplig inom detta rättsområde att systemet i rambeslut 2008/947, särskilt artikel 14 i detta, föreskriver ett undantag från de regler som annars är tillämpliga. Men borde då inte tillämpningsområdet för undantaget, som alla undantag, tolkas restriktivt? Bör inte sådana överföringar av behörighet på straffrättens område göras bara i de fall som klart och otvetydigt föreskrivs av unionslagstiftaren? Det inbördes sambandet mellan rambeslut 2008/675 och rambeslut 2008/947 är enligt min uppfattning ytterligare ett skäl för att tolka det senare instrumentet med försiktighet och på ett restriktivt sätt. |
72. |
Jag medger naturligtvis att följderna av rambeslut 2008/675 eventuellt har mindre ”normativ betydelse” än de följder som uppkommer enligt ramdirektiv 2008/947. Den omständigheten att en tidigare fällande dom ”beaktas” kan faktiskt, vilket EU-domstolen påpekade i domen Beshkov, inte ändra det sätt på vilket en påföljd som tidigare påförts i en annan medlemsstat ska verkställas. ( 23 ) Jag medger också att slutsatsen att rambeslut 2008/947 inte ska tillämpas på en enkel uppskjuten påföljd innebär att ingen behörighet kan överföras till den berörda personens bosättningsstat genom denna påföljd vad gäller dess verkställighet. En sådan konsekvens följer emellertid helt klart av EU:s för närvarande tillämpliga regelverk, åtminstone, enligt min uppfattning, såvitt gäller ordalydelsen och åtgärdernas sammanhang. Den sista återstående delen är syftet: Skulle en vid tolkning av tillämpningsområdet för rambeslut 2008/947 göra det möjligt att på något sätt främja dess syfte? |
3. Syftet
73. |
Enligt artikel 1.1 i rambeslut 2008/947 är syftet med detta rambeslut i) ”att underlätta dömda personers sociala återanpassning”, ii) ”förbättra skyddet för brottsoffer och allmänhet” samt iii) ”underlätta tillämpningen av lämpliga alternativa påföljder och övervakningsåtgärder för gärningsmän som inte är bosatta i den dömande staten”. |
74. |
I skäl 8 förklaras det första målet ytterligare genom tillägget att rambeslut 2008/947 syftar till att ”öka en dömd persons möjlighet till social återanpassning, genom att denne ges möjlighet att upprätthålla familjebanden samt språkliga, kulturella och andra band”. |
75. |
Beträffande det andra målet anges i samma skäl i princip att rambeslutet, genom ”att förbättra övervakningen av att alternativa påföljder och övervakningsåtgärder iakttas för att förhindra nya brott, [också] ta[r] hänsyn till skyddet för brottsoffer och allmänheten”. |
76. |
När det gäller det tredje målet anges det i kommissionens genomföranderapport att ”ett korrekt genomförande av [rambeslut 2008/947 innebär] att domare blir mer benägna att utdöma en alternativ påföljd som kan verkställas utomlands i stället för ett fängelsestraff, eftersom de kan känna sig säkra på att den dömde kommer att övervakas ordentligt i den andra medlemsstaten”. ( 24 ) På längre sikt blir, ”[m]ed tanke på att medlemsstaterna åtminstone måste tillhandahålla övervakningsåtgärderna och de alternativa påföljderna, i enlighet med artikel 4.1 i [rambeslut 2008/947], … en positiv bieffekt att alternativ till frihetsberövande påföljder kommer att främjas och harmoniseras i de olika medlemsstaterna”. ( 25 ) |
77. |
Skulle de tre mål som har identifierats ovan på något sätt kunna främjas genom en vid tolkning av tillämpningsområdet för rambeslut 2008/947, såsom kommissionen och den estniska regeringen har föreslagit? |
78. |
Detta kan knappast vara fallet när det gäller det första målet, som är social återanpassning av dömda personer. Ett erkännande av den omtvistade domen skulle inte ge upphov till någon aktiv skyldighet att övervaka A.P., vilket den estniska regeringen har medgett och vilket likaså har påpekats i begäran om förhandsavgörande. ( 26 ) Den situation som detta skulle ge upphov till skulle inte på något sätt bidra till den sociala återanpassningen av A.P. Hans situation i detta avseende skulle bli exakt densamma som om den omtvistade domen inte erkändes, eftersom det inte framgår av handlingarna i målet att den omtvistade domen på något sätt begränsar hans möjligheter att lämna Lettland. |
79. |
En vid tolkning av rambeslut 2008/947 tycks inte heller bidra till det tredje målet, som är att ”underlätta tillämpningen av lämpliga alternativa påföljder och övervakningsåtgärder”, eftersom inga sådana åtgärder har påförts i det nu aktuella fallet. Om en enkel uppskjuten påföljd ska anses utgöra en ”övervakningsåtgärd” förstår jag inte hur en domare skulle bli mer benägen att påföra en enkel uppskjuten påföljd än fängelsestraff i en situation där han eller hon ändå inte har haft för avsikt att föreskriva några ytterligare begränsningar i form av särskilda övervakningsåtgärder när det gäller den dömda personens beteende. |
80. |
Situationen är enligt mitt förmenande mer komplicerad när det gäller det andra målet, som är att ”förbättra skyddet för brottsoffer och allmänhet”. Det skulle faktiskt kunna hävdas att ett erkännande av den omtvistade domen skulle göra det möjligt för de estniska myndigheterna att återkalla det uppskov som föreskrivits genom den omtvistade domen, om A.P. begick ett nytt brott, och sedan omedelbart lägga samman den tidigare påföljden med den påföljd som ska påföras för det nya brottet. Detta skulle enligt mitt förmenande anses utgöra en åtgärd som skyddar brottsoffer och allmänhet, eftersom A.P. skulle frihetsberövas, och detta förmodligen en längre tid än om det inte var möjligt att påföra en sammanlagd påföljd. |
81. |
Det finns förvisso olika uppfattningar om straffrättsliga påföljders roll i samhället och om hur samhället i sin helhet bäst kan skyddas mot brottslig verksamhet. Idén om att helt enkelt tillämpa strängare straff utan att ta hänsyn till intresset av att förbättra de berörda personernas sociala återanpassning understryker tydligt vedergällningsaspekten. Vedergällning innebär både omedelbara konsekvenser för den dömda personen och omedelbart (om än något kortvarigt) skydd för samhället, på bekostnad av social återanpassning som främjar de långsiktiga verkningarna för både den dömda personen och andra medborgare. ( 27 ) |
82. |
Kommissionen tycks tolka artikel 14.1 i rambeslut 2008/947 utifrån denna logik som talar för verkställighet och har förklarat att det skulle vara orimligt att återfall i brott inte ledde till att uppskovet återkallades. |
83. |
Jag medger att mekanismen i artikel 14, som ger behörighet åt den verkställande staten, vid första påseendet tycks vara tillämplig på den nu aktuella situationen. Om man kommer fram till att skyldigheten att inte begå något nytt brott kan anses utgöra en övervakningsåtgärd, ger med andra ord mekanismen i artikel 14 myndigheterna i den verkställande staten det verktyg som krävs för att reagera, om denna skyldighet åsidosätts. |
84. |
Ovanstående argument är emellertid ett märkligt exempel på ett bakvänt resonemang där det övergripande syftet och logiken i rambeslut 2008/947 försätts ur balans. |
85. |
Det kan för det första påpekas att ett sådant resonemang grundas på en möjlig negativ konsekvens som ännu inte har uppkommit i det nu aktuella fallet, det vill säga om den dömda personen återfaller i brott. Det framgår inte av handlingarna i målet att A.P. har återfallit i brott. Vidare bygger generellt sett hela argumentationen på antagandet att sådana personer, när de väl har dömts, förmodligen kommer att återfalla i brott. Jag ska lämna därhän vilket moraliskt stöd en sådan argumentation ger åt dem som har påförts uppskjutna eller villkorliga påföljder och vill i stället påpeka att det inte sätts särskilt mycket tilltro till de ifrågavarande unionsrättsakternas lämplighet för att på ett effektivt sätt bidra till social rehabilitering och återanpassning. |
86. |
För det andra ska tillämpningsområdet för en unionsrättsakt i normala fall avgöras av den bestämmelse i fråga där detta tillämpningsområde definieras, och inte av den omständigheten att en del av den mekanism som har skapats genom detta instrument också kan användas för något annat. |
87. |
För det tredje får ett nytt brott troligen konsekvenser för villkorligt dömda personer, även om en specifik övervakningsåtgärd, såsom en skyldighet att inte konsumera alkohol, inte har åsidosatts. Villkorligt dömda personer som har påförts en specifik övervakningsåtgärd är sannolikt skyldiga att inte begå något nytt brott, vare sig i medlemsstaten i fråga eller utomlands. Om de återfaller i brott kan beslutet om uppskjuten påföljd återkallas, beroende på rättssystemet i fråga och omständigheterna i det enskilda fallet. |
88. |
För det fjärde kan den vida tolkning av rambeslut 2008/947 som kommissionen har föreslagit enligt mitt förmenande främja ”vedergällningssyftet” med straffrättsliga påföljder. Härigenom förbises emellertid de andra aspekter som uttryckligen vägs mot varandra genom det tredubbla syfte med rambeslut 2008/497 som anges i artikel 1.1 och i punkt 73 i detta förslag till avgörande. Rambeslutet är avsett att främja tillämpningen av övervakningsåtgärder och alternativa påföljder, eftersom de bidrar till att undvika fängelsestraff och härigenom förbättrar möjligheterna för dömda personer att återanpassas till samhället. |
89. |
De tre mål som eftersträvas med rambeslut 2008/947 och som uttrycks i artikel 1.1 samverkar följaktligen. Rambeslut 2008/947 är avsett att skapa balans mellan dessa. Jag ser inga övertygande skäl till att fästa större vikt vid endast ett av dessa mål, eller snarare vid endast en del som hänför sig till ett av målen, för att komma fram till en vid tolkning av en unionsrättsakt med vilken alla målen eftersträvas. |
90. |
Sammanfattningsvis ser jag ingen större anledning att föreslå en onödigt vid tolkning av tillämpningsområdet för rambeslut 2008/947 som strider mot den klara ordalydelsen, logiken och systematiken i detta instrument samtidigt som endast en mycket speciell del av ett av dessa mål främjas på bekostnad av (eller rent av till förfång för) de övriga målen. |
91. |
Jag vill till sist påpeka att jag vid upprepade tillfällen har försökt antyda att det även i unionsrätten finns mindre behov av att göra en värdering av ändamålen med den aktuella rättsakten när ordalydelsen som undersöks är tydlig. ( 28 ) Jag kan bara tillägga att samma sak gäller i ännu högre grad i de mål som avser det straffrättsliga området brett definierat där en vid eller restriktiv tolkning av instrumentet i fråga får straffrättsliga följder för de berörda personernas situation. |
92. |
Det kan i detta sammanhang inte förnekas att en vid tolkning av tillämpningsområdet för rambeslut 2008/947 i förevarande mål sannolikt förvärrar situationen för den dömda personen (som inte har återfallit i brott). Jag noterar den hänskjutande domstolens användbara klargöranden i samband med frågan om påföljders proportionalitet, som kommer till uttryck i unionsrätten, närmare bestämt artikel 49.3 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Enligt förklaringen i begäran om förhandsavgörande skulle ett erkännande av den omtvistade domen göra det möjligt att lägga samman den tidigare påföljden med eventuella nya påföljder. Omvänt kan ingen sammanläggning ske utan erkännande. Jag inser att den berörda dömda personen då skulle bli tvungen att avtjäna två straff efter varandra: det ena för det nya brott som personen begått hypotetiskt i Estland och det andra som tidigare utdömts i Lettland. |
93. |
Problemet med detta argument, liksom med kommissionens argument ( 29 ) är att det är hypotetiskt i det nu aktuella fallet. Jag vill ännu en gång påpeka att A.P. inte har återfallit i brott. Den lovvärda önskan att förhindra att sådana påföljder påförs som staten i fråga skulle anse vara orimliga kan enligt min mening inte ändra och utöka tillämpningsområdet för rambeslut 2008/947, vars mål inte rör utmätande av straff vid återfall i brott. |
94. |
Det kan därför inte göras gällande att en person som inte har återfallit i brott skulle hamna i ett annat läge på grund av den omständigheten att en person som återfallit i brott kanske skulle hamna i ett bättre läge om artikel 14 i rambeslut 2008/947 var tillämplig på hans eller hennes situation. Den dömda personen i förevarande mål, som inte har återfallit i brott, skulle kunna sägas ha hamnat i ett sämre läge enbart på grund av att den uppskjutna påföljden erkänns i Estland och sålunda omfattas av regler som i normala fall inte skulle vara tillämpliga på honom eller henne. Personen skulle därmed potentiellt omfattas av alla skyldigheter som gäller i den staten och finnas med i ett belastningsregister i den staten, vilket annars inte skulle vara fallet. Jag förmodar att detta är anledningen till att A.P. vid tre domstolsinstanser i Estland har ifrågasatt det förhållandet att hans enkla uppskjutna påföljd omfattas av mekanismen i rambeslut 2008/947. |
95. |
Efter ovanstående klargörande vill jag bara erinra om att tolkningen av straffrättsliga åtgärder ska styras av legalitetsprincipen, som i unionsrätten slås fast i artikel 49.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Med detta menar jag inte det snäva begreppet brottspåföljders laglighet (nullum crimen, nulla poena sine lege), utan den bredare frågan om att konsekvenserna av en fällande dom ska vara säkra och förutsebara. ( 30 ) Om den omtvistade domen erkänns som en dom som omfattas av tillämpningsområdet för rambeslut 2008/947 verkar det med andra ord som om tillämpningsområdet för straffrätten utökas till nackdel för den dömda personen. Detta är i sig ytterligare ett argument mot en vid tolkning av rambeslut 2008/947. |
96. |
Jag vill avslutningsvis påpeka att den ovan gjorda kontextuella och teleologiska analysen inte påverkar det som jag redan kommit fram till genom en undersökning av lydelsen, logiken och systematiken i rambeslut 2008/947. Det instrumentet är inte tillämpligt på en dom genom vilket en enkel uppskjuten påföljd påförs utan att någon övervakningsåtgärd i den mening som avses i rambeslut 2008/947 definieras och där den berörda dömda personens enda skyldighet är att inte begå något nytt brott under prövotiden. |
V. Förslag till avgörande
97. |
Jag föreslår att domstolen besvarar den tolkningsfråga som har ställts av Riigikohus (Högsta domstolen, Estland) på följande sätt: Rådets rambeslut 2008/947/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på domar och övervakningsbeslut i syfte att övervaka alternativa påföljder och övervakningsåtgärder är inte tillämpligt på en dom genom vilken en uppskjuten påföljd påförs utan att det åläggs någon övervakningsåtgärd i den mening som avses i detta rambeslut och där den dömda personens enda skyldighet är att inte begå något nytt brott under prövotiden. |
( 1 ) Originalspråk: engelska.
( 2 ) Rådets rambeslut 2008/947/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på domar och övervakningsbeslut i syfte att övervaka alternativa påföljder och övervakningsåtgärder (EUT L 337, 2008, s. 102) i dess ändrade lydelse.
( 3 ) Ändring av den svenska översättningen av tolkningsfrågan i enlighet med generaladvokatens rättelse av den engelska översättning av tolkningsfrågan som offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning (EUT C 93, 2019, s. 34).
( 4 ) Den lettiska regeringen har i detta avseende hänvisat till artikel 55.1, 55.2 och 55.9 i Krimināllikums (den lettiska strafflagen) och till artikel 155 i Latvijas Sodu izpildes kodekss (den lettiska lagen om verkställighet av domar).
( 5 ) När den behöriga myndigheten i den utfärdande staten beslutar att använda den mekanism som har inrättats genom detta rambeslut ska den enligt artikel 6.1 i rambeslut 2008/947 översända domen eller övervakningsbeslutet till den behöriga myndigheten i den verkställande staten tillsammans med intyget i bilaga I.
( 6 ) Särskilt artikel 15.2 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1) i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 om ändring av rambesluten 2002/584/RIF, 2005/214/RIF, 2006/783/RIF, 2008/909/RIF och 2008/947/RIF och om stärkande av medborgarnas processuella rättigheter och främjande av tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på ett avgörande när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen (EUT L 81, 2009, s. 24).
( 7 ) Se, beträffande verkställande rättsliga myndigheters befogenhet i detta avseende, dom av den 10 augusti 2017, Tupikas (C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 91), och dom av den 10 augusti 2017, Zdziaszek (C‑271/17 PPU, EU:C:2017:629, punkt 103).
( 8 ) Se, analogt, dom av den 23 januari 2018, Piotrowski (C‑367/16, EU:C:2018:27, punkt 61), och även mitt förslag till avgörande i målet X (Europeisk arresteringsorder utfärdad mot en sångare) (C‑717/18, EU:C:2019:1011, punkt 80).
( 9 ) Det kan i förbigående tilläggas att de nationella lagbestämmelser som den lettiska regeringen har åberopat (och till vilka hänvisas ovan i fotnot 4), av vilka övervakningsåtgärderna påstås framgå klart genom tillämpning av den nationella lagstiftningen, i viss mån ökar denna osäkerhet. I artikel 155 i den lettiska lagen om verkställighet av domar räknas sex olika övervakningsåtgärder upp. Ett antal av dessa är emellertid ganska obestämda och allmänna. För att de ska gälla för en dömd person skulle det krävas ett beslut av en domare eller övervakare för att anpassa dem till det speciella fallet. Ska emellertid en domare i den verkställande medlemsstaten, i avsaknad av ett sådant beslut om arten av och längden på åtgärden och övervakningen av denna, helt enkelt välja och vraka i denna lista?
( 10 ) Min kursivering av logiska konnektorer.
( 11 ) I artikel 6.4 i rambeslut 2008/947 anges följande: ”[U]töver de åtgärder och påföljder som anges i artikel 4.1 ska intyget som avses i punkt 1 i den här artikeln endast innehålla sådana åtgärder eller påföljder som finns i ett meddelande lämnat av den verkställande staten i enlighet med artikel 4.2.”
( 12 ) Min kursivering.
( 13 ) Min kursivering.
( 14 ) Min kursivering.
( 15 ) Se artikel 23.1 i rambeslut 2008/947.
( 16 ) Skäl 4 i rambeslut 2008/947.
( 17 ) Se skäl 14 och artikel 5.2 i rambeslut 2008/947.
( 18 ) Se, till exempel, skäl 2 i rambeslut 2008/947, och dom av den 11 januari 2017, Grundza (C‑289/15, EU:C:2017:4, punkt 41 och där angiven rättspraxis).
( 19 ) Rådets rambeslut 2008/675/RIF av den 24 juli 2008 (EUT L 220, 2008, s. 32).
( 20 ) Rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 (EUT L 327, 2008, s. 27).
( 21 ) Se dom av den 21 september 2017, Beshkov (C‑171/16, EU:C:2017:710, punkt 44).
( 22 ) Icke desto mindre kan det diskuteras i vilken utsträckning som de slutsatser som domstolen drog i den domen var baserade på den speciella omständigheten att den dom som låg först i tiden hade verkställts i sin helhet innan den berörda dömda personen yrkade att den skulle läggas samman med en andra påföljd. Se dom av den 21 september 2017, Beshkov (C‑171/16, EU:C:2017:710, särskilt punkterna 46 och 47).
( 23 ) Se punkterna 67 och 68 ovan.
( 24 ) Rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om medlemsstaternas genomförande av rambesluten 2008/909/RIF, 2008/947/RIF och 2009/829/RIF om ömsesidigt erkännande av domar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder, om övervakningsbeslut och alternativa påföljder samt om övervakningsåtgärder som ett alternativ till tillfälligt frihetsberövande (COM/2014/57 final), s. 5.
( 25 ) Ibidem, sidorna 8 och 9.
( 26 ) Den hänskjutande domstolen har förklarat att de estniska myndigheterna inte genomför någon aktiv övervakning av verkställandet av den dömda personens skyldighet enligt 73 § första stycket i Karistusseadustik (Estlands strafflag), som avser utdömande av en villkorlig påföljd utan tillämpning av övervakningsåtgärder. Statens reaktion vid underlåtenhet att iaktta skyldigheten att inte begå något nytt brott kan bara bli att se till att ett straff påförs för den nya överträdelsen.
( 27 ) Se, mer allmänt om reglerna om påföljdsbestämning, förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Beshkov (C‑171/16, EU:C:2017:386, punkt 46 och följande punkter).
( 28 ) Se, för ett liknande resonemang, mitt förslag till avgörande i målet kommissionen/Tyskland (C‑220/15, EU:C:2016:534, punkt 35).
( 29 ) Punkterna 82–90 ovan i detta förslag till avgörande.
( 30 ) Se mitt förslag till avgörande i målet X (Europeisk arresteringsorder utfärdad mot en sångare) (C‑717/18, EU:C:2019:1011, punkterna 92–94 och där citerad rättspraxis).