1

Republiken Tjeckien har i sitt överklagande yrkat att domstolen ska upphäva punkt 2 i domslutet i den dom som Europeiska unionens tribunal meddelade den 13 september 2018, Republiken Tjeckien/kommissionen (T‑627/16, ej publicerad, EU:T:2018:538) (nedan kallad den överklagade domen). Genom nämnda punkt ogillade tribunalen Republiken Tjeckiens talan om ogiltigförklaring av kommissionens genomförandebeslut (EU) 2016/1059 av den 20 juni 2016 om undantagande från unionsfinansiering av vissa betalningar som verkställts av medlemsstaterna inom ramen för Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ) och inom ramen för Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) (EUT L 173, 2016, s. 59) (nedan kallat det omtvistade beslutet), i den del det avser Republiken Tjeckien.

2

I artikel 26.1 och 26.4 i kommissionens förordning (EG) nr 1975/2006 av den 7 december 2006 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1698/2005 i fråga om kontroller och tvärvillkor i samband med stöd för landsbygdsutveckling (EUT L 368, 2006, s. 74), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 484/2009 av den 9 juni 2009 (EUT L 145, 2009, s. 25) (nedan kallad förordning nr 1975/2006), föreskrevs följande:

”1.   Administrativa kontroller skall göras av samtliga ansökningar om stöd eller om utbetalningar, och de skall omfatta alla uppgifter som det är möjligt och lämpligt att kontrollera på administrativ väg. Rutinerna skall ge garantier för en registrering av vilka kontroller som genomförts, vilka resultat de gett och vilka åtgärder som vidtagits i de fall diskrepanser uppdagats.

…

4.   De administrativa kontrollerna i samband med investeringar skall inkludera minst ett besök på platsen för insatsen eller investeringen i fråga för att kontrollera att investeringen verkligen gjorts.

Medlemsstaterna får emellertid avstå från sådana besök vid mindre omfattande investeringar eller om de anser att risken är låg för att stödkriterierna inte uppfylls eller för att investeringen inte har gjorts på det sätt som avsågs. Ett sådant beslut skall registreras, varvid skälen till beslutet skall anges.”

3

Artikel 27 i denna förordning hade följande lydelse:

”1.   Medlemsstaterna skall införa rutiner för att på plats och genom ett urval kontrollera godkända insatser. Dessa kontroller skall så långt möjligt genomföras innan slutbetalningen görs för ett projekt.

2.   De utgifter som kontrolleras ska utgöra minst 4 % av de offentliga utgifter som har deklarerats till kommissionen varje kalenderår, och minst 5 % av de offentliga utgifter som har deklarerats till kommissionen under hela programperioden.

3.   I det urval av godkända insatser som kontrolleras i enlighet med punkt 1 skall hänsyn framför allt tas till

4.   Resultatet av kontrollerna på plats skall utvärderas för att bedöma huruvida eventuella problem som påträffats är av systemkaraktär och därmed kan innebära en risk för andra liknande insatser eller för andra stödmottagare eller organ. De skall också identifiera orsakerna till att sådana situationer uppstått, samt vilka ytterligare undersökningar och korrigerande eller förebyggande åtgärder som krävs.”

4

Artikel 28 i förordningen hade följande lydelse:

”1.   Genom kontrollerna på plats skall medlemsstaterna bemöda sig om att kontrollera

2.   Kontrollerna på plats skall avse en stödmottagares alla åtaganden och skyldigheter som är möjliga att kontrollera under besöket.

3.   Utom under exceptionella omständigheter, som medlemsstaterna skall registrera och motivera, skall kontrollerna på plats inkludera ett besök på platsen för insatsen eller, om det rör sig om en immateriell insats, hos den som ansvarar för insatsen.

4.   Det är endast sådana kontroller som uppfyller samtliga krav i den här artikeln som får tas med i beräkningen för att uppnå den procentandel för kontroller som anges i artikel 27.2.”

5

I artikel 15 i rådets förordning (EG) nr 479/2008 av den 29 april 2008 om den gemensamma organisationen av marknaden för vin, om ändring av förordningarna (EG) nr 1493/1999, (EG) nr 1782/2003, (EG) nr 1290/2005 och (EG) nr 3/2008 samt om upphävande av förordningarna (EEG) nr 2392/86 och (EG) nr 1493/1999 (EUT L 148, 2008, s. 1), föreskrivs följande:

”1.   Stöd får beviljas för materiella och immateriella investeringar i bearbetningsanläggningar, infrastruktur för vintillverkning och saluföring av vin som förbättrar företagets totala resultat och avser ett eller flera av följande områden:

2.   Den högsta procentsatsen för stöd enligt punkt 1 ska endast beviljas mikroföretag samt små och medelstora företag i den mening som avses i kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag [(EUT L 124, 2003, s. 36)]. För Azorerna, Madeira och Kanarieöarna, de mindre egeiska öarna i den mening som anges i rådets förordning (EG) nr 1405/2006 av den 18 september 2006 om särskilda åtgärder inom jordbruket till förmån för de mindre Egeiska öarna [(EUT L 265, 2006, s. 1)] och de franska utomeuropeiska departementen ska inga storleksbegränsningar gälla för den högsta procentsatsen. För företag som inte omfattas av artikel 2.1 i avdelning I i bilagan till rekommendation 2003/361/EG och som har mindre än 750 anställda eller en omsättning som understiger 200 miljoner EUR ska den högsta stödnivån halveras.

Stöd får inte beviljas företag i svårigheter i den mening som avses i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter.

3.   I de stödberättigande utgifterna får inte ingå de delar som avse[s] i artikel [71].3 a–c i [rådets förordning (EG) nr 1698/2005 av den 20 september 2005 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) (EUT L 277, 2005, s. 1)].

4.   Följande högsta stödsatser i förhållande till de stödberättigande kostnaderna ska gälla för gemenskapens bidrag:

5.   Artikel 72 i förordning (EG) nr 1698/2005 ska i tillämpliga delar gälla för stöd enligt punkt 1.”

6

I artikel 19.1 i kommissionens förordning (EG) nr 555/2008 av den 27 juni 2008 om tillämpningsföreskrifter för förordning (EG) nr 479/2008 av den 29 april 2008 om den gemensamma organisationen av marknaden för vin när det gäller stödprogram, handel med tredjeländer, produktionskapacitet och kontroller inom vinsektorn (EUT L 170, 2008, s. 1), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 702/2009 av den 3 augusti 2009 (EUT L 202, 2009, s. 5) (nedan kallad förordning nr 555/2008), föreskrivs följande:

”Stödet ska betalas ut så snart det har fastställts antingen att en enskild åtgärd eller alla åtgärder som omfattas av stödansökningen har genomförts och kontrollerats på plats, beroende på vad medlemsstaten föreskrivit för förvaltning av åtgärden.”

7

I artikel 77.3 och 77.5 i denna förordning föreskrivs följande:

”3.   Med undantag för de fall då systematiska kontroller på plats föreskrivs genom förordning (EG) nr 479/2008 eller den här förordningen ska de behöriga myndigheterna göra kontroller på plats genom stickprovtagning hos en lämplig andel av stödmottagarna/producenterna på grundval av en riskanalys enligt artikel 79 i den här förordningen.

…

5.   För de åtgärder som avses i artikel 15 i förordning (EG) nr 479/2008, ska artiklarna 26, 27 och 28 i förordning (EG) nr 1975/2006 gälla i tillämpliga delar.”

8

I skälen 37 och 40 i kommissionens förordning (EG) nr 1122/2009 av den 30 november 2009 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 73/2009 vad gäller tvärvillkor, modulering och det integrerade administrations- och kontrollsystem inom de system för direktstöd till jordbrukare som införs genom den förordningen och om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1234/2007 när det gäller tvärvillkoren för stöd inom vinsektorn (EUT L 316, 2009, s. 65), i dess lydelse enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 1368/2011 av den 21 december 2011 (EUT L 341, 2011, s. 33) (nedan kallad förordning nr 1122/2009), anges följande:

…

9

Artikel 26.1 i denna förordning har följande lydelse:

”De administrativa kontroller och kontroller på plats som föreskrivs i denna förordning ska genomföras på ett sådant sätt att det är möjligt att effektivt kontrollera att villkoren för beviljande av stöd samt de krav och normer som omfattas av tvärvillkoren är uppfyllda.”

10

I artikel 30.1 i nämnda förordning föreskrivs följande:

”Det sammanlagda antalet kontroller på plats som genomförs per år ska omfatta minst 5 % av alla jordbrukare som ansöker om stöd inom systemet med samlat gårdsstöd, systemet för samlad arealersättning eller om arealstöd inom ramen för särskilt stöd. Medlemsstaterna ska se till att kontrollerna på plats omfattar minst 3 % av alla jordbrukare som ansöker om stöd enligt något av de andra system för arealstöd som anges i avdelningarna III, IV och V i [rådets förordning (EG) nr 73/2009 av den 19 januari 2009 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd för jordbrukare inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare, om ändring av förordningarna (EG) nr 1290/2005, (EG) nr 247/2006 och (EG) nr 378/2007 samt om upphävande av förordning (EG) nr 1782/2003 (EUT L 30, 2009, s. 16)].”

11

Artikel 31.1 och 31.2 i samma förordning har följande lydelse:

”1.   Ett stickprov för de kontroller på plats som ska göras enligt denna förordning ska sammanställas av den behöriga myndigheten på grundval av en riskanalys och representativa stödansökningar.

För att säkra att stickprovet är representativt ska medlemsstaterna slumpmässigt välja ut 20–25 % av det minsta antal jordbrukare som är föremål för kontroller på plats enligt artikel 30.1 och 30.2.

Om antalet jordbrukare som ska kontrolleras på plats är större än det minsta antal jordbrukare som ska kontrolleras på plats enligt artikel 30.1 och 30.2 får antalet slumpvis utvalda jordbrukare i det kompletterande provet inte överskrida 25 %.

2.   Riskanalysens effektivitet ska bedömas och analyseras årligen enligt följande:

12

Artikel 33 i förordning nr 1122/2009 har följande lydelse:

”Kontroller på plats ska omfatta alla jordbruksskiften för vilka stöd söks inom de stödsystem som förtecknas i bilaga I till förordning (EG) nr 73/2009. Det faktiska fastställandet av de arealer som ingår i kontrollen på plats får dock begränsas till en stickprovskontroll som omfattar minst 50 % av de skiften för vilka en ansökan har lämnats in enligt de stödsystem som anges i avdelningarna III, IV och V i förordning (EG) nr 73/2009, förutsatt att stickprovet garanterar en pålitlig och representativ kontrollnivå, både avseende den kontrollerade arealen och det sökta stödet. När stickprovskontrollen avslöjar oegentligheter ska stickprovets omfattning av faktiskt kontrollerade jordbruksskiften utökas.

Medlemsstaterna får använda fjärranalys enligt artikel 35 och det globala systemet för satellitnavigering i de fall detta är möjligt.”

13

Artikel 57 i denna förordning har rubriken ”Beräkningsgrund när det gäller deklarerade arealer”. I punkt 3 i den artikeln föreskrivs följande:

”Vid ansökningar om stöd inom ramen för stödsystem för arealstöd ska stödet beräknas på grundval av den för den relevanta odlingsgruppen fastställda arealen, förutsatt att den areal som deklareras i en samlad ansökan är större än den för odlingsgruppen fastställda arealen och att detta inte påverkar minskningar och uteslutningar i enlighet med artiklarna 58 och 60.

Utan att det påverkar artikel 30 i förordning (EG) nr 73/2009 ska den fastställda arealen emellertid anses motsvara den deklarerade arealen om skillnaden mellan den totala areal som fastställts och den totala areal som deklarerats för stöd enligt de stödsystem som anges i avdelningarna III, IV och V i förordning (EG) nr 73/2009 inte överstiger 0,1 hektar. Endast för högt deklarerade arealer på odlingsgruppsnivå ska tas med i beräkningen.

Andra stycket gäller inte när skillnaden utgör mer än 20 % av den totala areal som deklarerats för stöd.”

14

I artikel 58 i denna förordning, med rubriken ”Minskning och uteslutning vid för hög deklaration”, föreskrivs följande:

”Om, i fråga om en odlingsgrupp, den areal som deklarerats för ett stödsystem för arealstöd överskrider den fastställda arealen enligt artikel 57, ska stödet beräknas på grundval av den fastställda arealen, minskad med två gånger den konstaterade skillnaden, om denna skillnad utgör mer än 3 % eller två hektar, dock högst 20 % av den fastställda arealen.

Om skillnaden utgör mer än 20 % av den fastställda arealen får arealstöd inte beviljas för den berörda odlingsgruppen.

Om skillnaden överstiger 50 %, ska jordbrukaren återigen uteslutas från stöd upp till ett belopp som motsvarar skillnaden mellan den deklarerade arealen och den areal som fastställts enligt artikel 57 i den här förordningen. Detta belopp ska avräknas i enlighet med artikel 5b i kommissionens förordning (EG) nr 885/2006 [av den 21 juni 2006 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1290/2005 när det gäller godkännande av utbetalningsställen och andra organ och avslutande av räkenskaperna för EGFJ och EJFLU (EUT L 171, 2006, s. 90)]. Om beloppet inte kan avräknas helt i enlighet med den artikeln under de tre kalenderår som följer på det kalenderår då skillnaden konstateras, ska det utestående beloppet annulleras.”

15

Bakgrunden till tvisten har beskrivits av tribunalen i punkterna 1–4 i den överklagade domen och kan, utifrån behovet i förevarande mål, sammanfattas enligt följande.

16

I samband med tre revisioner, som ägde rum från den 10 till den 14 september 2012, från den 12 till den 16 november 2012 och från den 8 till den 12 september 2014 (nedan kallade revisionen) utredde kommissionen huruvida de betalningar som de tjeckiska myndigheterna hade verkställt inom ramen för Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ) var förenliga med unionsbestämmelserna om tvärvillkor, om investeringar inom vinsektorn och om frikopplat direktstöd.

17

Den 20 juni 2016 antog kommissionen det omtvistade beslutet, genom vilket vissa betalningar som medlemsstaterna hade verkställt inom ramen för Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ) och inom ramen för Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) undantogs från unionsfinansiering. Beträffande Republiken Tjeckien rörde det sig särskilt om utgifter som uppgick till

18

Den 31 augusti 2016 gav Republiken Tjeckien in en ansökan till tribunalens kansli om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet. Till stöd för sin talan åberopade nämnda medlemsstat fyra grunder. De tre första grunderna avsåg att artikel 52.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 av den 17 december 2013 om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 352/78, (EG) nr 165/94, (EG) nr 2799/98, (EG) nr 814/2000, (EG) nr 1290/2005 och (EG) nr 485/2008 (EUT L 347, 2013, s. 549) hade åsidosatts. Det hävdades genom den fjärde grunden att punkt 2 i denna artikel hade åsidosatts.

19

Tribunalen fann att talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg de grunder som hade åberopats, utom såvitt avsåg den fjärde grundens tredje del. Tribunalen ogiltigförklarade följaktligen det omtvistade beslutet i den del det undantog betalningar som verkställts av Republiken Tjeckien inom ramen för EGFJ med ett belopp om 6356909,30 euro med avseende på kontroller gällande tvärvillkor beträffande räkenskapsåret 2011.

20

Republiken Tjeckien har yrkat att domstolen ska

21

Kommissionen har yrkat att domstolen ska

22

Efter det att generaladvokaten föredragit sitt förslag till avgörande har Republiken Tjeckien, genom handling som inkom till domstolens kansli den 30 mars 2020, begärt att domstolen med stöd av artikel 83 i sina rättegångsregler ska återuppta den muntliga delen av förfarandet.

23

Enligt denna bestämmelse får domstolen, efter att ha hört generaladvokaten, när som helst besluta att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas, bland annat om domstolen anser att den inte har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet, eller om en part, efter det att den muntliga delen av förfarandet har avslutats, har lagt fram en ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på målets utgång, eller om målet ska avgöras på grundval av ett argument som inte har avhandlats.

24

Till stöd för sin begäran har Republiken Tjeckien gjort gällande att generaladvokatens förslag till avgörande, såvitt avser den tredje grunden, baseras på uppenbart oriktiga faktiska omständigheter som strider mot de påståenden och den bevisning som har anförts i förfarandet vid domstolen.

25

Det ska emellertid erinras om att generaladvokaterna enligt artikel 252 andra stycket FEUF vid offentliga domstolssessioner, fullständigt opartiskt och oavhängigt, ska lägga fram motiverade förslag till avgörande i mål som enligt stadgan för Europeiska unionens domstol kräver deras deltagande. Domstolen är inte bunden av vare sig förslaget till avgörande eller av den motivering som ligger till grund för generaladvokatens förslag (dom av den 5 mars 2020, Foundation for the Protection of the Traditional Cheese of Cyprus named Halloumi/EUIPO, C‑766/18 P, EU:C:2020:170, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

26

Det ska även erinras om att det varken i stadgan för Europeiska unionens domstol eller i rättegångsreglerna föreskrivs någon möjlighet att inkomma med yttranden över generaladvokatens förslag till avgörande. Den omständigheten att en part inte delar generaladvokatens bedömning i förslaget till avgörande kan följaktligen inte i sig utgöra ett tillräckligt skäl för att återuppta det muntliga förfarandet (dom av den 5 mars 2020, Foundation for the Protection of the Traditional Cheese of Cyprus named Halloumi/EUIPO, C‑766/18 P, EU:C:2020:170, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

27

Det framgår i förevarande fall av begäran om att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas att Republiken Tjeckien genom denna begäran i själva verket försöker bemöta generaladvokatens tolkning av de faktiska och rättsliga omständigheter som den tredje överklagandegrunden bygger på. Såsom framgår av den rättspraxis som nämns i föregående punkt i förevarande dom är detta inte ett tillräckligt skäl för att återuppta den muntliga delen av förfarandet. Dessa omständigheter har dessutom i stor utsträckning diskuterats mellan parterna i målet om överklagande, särskilt i samband med den skriftliga delen av förfarandet.

28

Domstolen anser, efter att ha hört generaladvokaten, att den har tillgång till alla uppgifter som den behöver för att kunna avgöra överklagandet.

29

Av det ovan anförda följer att det saknas skäl att besluta att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas.

30

Till stöd för sitt överklagande har Republiken Tjeckien åberopat fyra grunder. Den första, den andra och den fjärde grunden avser felaktig rättstillämpning med avseende på bevisbördan, artikel 33 i förordning nr 1122/2009 respektive artiklarna 19 och 77 i förordning nr 555/2008. Den tredje grunden gäller felaktig rättstillämpning samt missuppfattning av de faktiska omständigheterna och saken i målet med avseende på tribunalens konstaterande i fråga om den tidpunkt då de tjeckiska myndigheterna genomförde det nationella stödprogrammet.

31

Republiken Tjeckien har genom sin första grund gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den tillämpade fast rättspraxis om bevisbördan på området för EGFJ. Den har först kritiserat tribunalen för att ha gjort en felaktig rättstillämpning när den i punkt 22 i den överklagade domen slog fast att kontroller på plats genom fjärranalys och traditionella kontroller på plats ska påvisa ”i princip liknande” avvikelsenivåer.

32

Republiken Tjeckien har nämligen hävdat att det inte är relevant att jämföra den andel felaktigheter som påvisats i samband med båda kontrollmetoderna, med beaktande av de objektiva skillnader som typiskt sett föreligger mellan metoderna när det gäller sättet för att välja stickprovet.

33

Republiken Tjeckien har i synnerhet gjort gällande att riskanalysen för fjärranalys inte kan medföra en avvikelsenivå som är jämförbar med avvikelsenivån för riskanalysen för traditionella kontroller på plats, eftersom målinriktningen för riskanalysen för fjärranalys objektivt sett är mindre precis.

34

Detta följer för det första av den omständigheten att den riskanalys som tjänar till kontroller genom fjärranalys äger rum tidigare, till följd av de krav på sidan 36 i 2013 års gemensamma tekniska specifikationer som kommissionen gjort gällande, och grundas på uppgifter som är mindre aktuella än den som utförs för traditionella kontroller på plats.

35

För det andra ger riskanalysen för kontroller på plats genom fjärranalys upphov till ett urval av stickprov för kontroll i form av områden på 30 kilometer gånger 20 kilometer, i vilka alla jordbruksskiften kontrolleras, oavsett vilken riskprofil som jordbrukarna inom detta område har, medan riskanalysen för traditionella kontroller på plats är särskilt inriktad på så kallade riskjordbrukare. Av detta följer att riskanalysen för fjärranalys är mindre målinriktad än den som utförs för traditionella kontroller på plats.

36

För det tredje, och slutligen, kan, eftersom områden med mindre än 25 procent jordbruksareal inte kan bli föremål för en kontroll genom fjärranalys enligt kommissionens krav, vissa jordbrukare med hög risk inte omfattas av en sådan kontroll, varför de endast kan bli föremål för en traditionell kontroll på plats.

37

Med beaktande av de objektiva skillnaderna mellan de båda metoderna kan en svagare avvikelsenivå i samband med riskanalysen för fjärranalys följaktligen i sig ge upphov till allvarliga och rimliga tvivel om huruvida en medlemsstat har ett fungerande kontrollsystem.

38

Av detta följer att den omständigheten att det var objektivt omöjligt att jämföra riskanalysernas målinriktning även utgjorde hinder för att fastställa den högsta tillåtna avvikelsen mellan de avvikelsenivåer som konstaterats för båda metoderna.

39

Republiken Tjeckien har även understrukit att medlemsstaterna enligt artikel 33 andra stycket och artikel 35 i förordning nr 1122/2009 visserligen får fastställa jordbruksarealen med hjälp av båda kontrollmetoderna, utan att vare sig ge företräde åt en av dessa två metoder eller göra gällande ytterligare villkor för deras tillämpning. Det är emellertid så, att ett effektivt kontrollsystem kännetecknas av att båda kontrollmetoderna används på ett kompletterande sätt. Ett krav på att båda metoderna, som objektivt sett skiljer sig åt, ska ge jämförbara resultat skulle i praktiken leda till att en medlemsstat måste antingen ha en mindre målinriktad riskanalys för traditionella kontroller på plats eller överge kontrollen genom fjärranalys, i vilket fall de bestämmelser i nämnda förordning som tillåter att denna kontrollmetod används skulle förlora sin ändamålsenliga verkan.

40

Republiken Tjeckien har dessutom gjort gällande att tribunalen inte kommenterade kommissionens argument att ett stickprov som valts ut slumpmässigt för kontroll genom fjärranalys, som avslöjar en högre avvikelsenivå än ett stickprov som valts på grundval av en riskanalys för kontroll genom fjärranalys, skulle ge upphov till allvarliga och rimliga tvivel.

41

Republiken Tjeckien har vidare hävdat att tribunalen gjorde samma fel när den, i punkterna 23 och 24 i den överklagade domen, slog fast att Republiken Tjeckien inte hade anfört några särskilda omständigheter som kunde visa att de olika avvikelsenivåer som konstaterats kunde tillskrivas de aktuella metodernas natur eller de kontrollerade aktörernas riskprofil och inte brister med avseende på de val som de nationella myndigheterna gjort.

42

Om det antas att kommissionens konstateranden gav upphov till allvarliga och rimliga tvivel är det, med beaktande av det föregående, för att skingra dessa tvivel, onödigt att förklara varför det finns en skillnad mellan de avvikelsenivåer som konstaterats. Det är, för att skingra dessa tvivel, tillräckligt att medlemsstaten visar att kontrollsystemet fungerar effektivt och att båda kontrollmetoderna används på ett lämpligt sätt. Republiken Tjeckien har härvidlag understrukit att den anförde konkret bevisning i samband med revisionen och förfarandet vid tribunalen som klart visar att riskanalysen var förenlig med kraven i förordning nr 1122/2009, vilket kommissionen aldrig har motbevisat.

43

Kommissionen har först genmält att tribunalens bedömning, i punkt 22 i den överklagade domen, att det är rimligt att förvänta sig att traditionella kontroller på plats och kontroller genom fjärranalys påvisar ”i princip liknande” avvikelsenivåer, är riktig i sak.

44

Kommissionen har gjort gällande att Republiken Tjeckiens argument för att rättfärdiga skillnaderna mellan de olika metoderna för kontroll på plats strider mot artiklarna 26, 31.2 och 33 i förordning nr 1122/2009.

45

För det första krävs det enligt artikel 26 i denna förordning, oavsett vilken metod som används, att kontrollerna på plats ska säkerställa en effektiv kontroll av att villkoren för beviljande av stöd är uppfyllda.

46

För det andra följer det av artiklarna 26, 31.2 och 33 i förordning nr 1122/2009, när de läses tillsammans, att användningen av dessa metoder inte får medföra att jordbrukare behandlas olika. Enligt kommissionen är en sådan skillnad i behandling emellertid oundviklig om sannolikheten för att upptäcka fel är större hos dem som har kontrollerats genom fjärranalys än hos dem som har omfattats av en traditionell kontroll på plats. För att kompensera denna risk för skillnad i behandling är åtgärden genom vilken den andel felaktigheter som konstaterats mellan metoderna för kontroll på plats jämförs en klart lämplig effektivitetsindikator som gör det möjligt att konstatera en brist i kontrollsystemet.

47

Kommissionen har, medveten om de drag som är specifika för varje metod för kontroll på plats, emellertid hävdat att det, för det fall en större andel avvikelser skulle avslöjas snarare med en metod än med en annan, och detta under flera års tid, ankommer på medlemsstaten att förklara varför dessa skillnader förekommer, vid äventyr av att dessa skillnader i annat fall indikerar att en metod är mindre effektiv eller att ett stickprov som valts för kontroll är olämpligt. Enligt kommissionen gäller detta i än högre grad om medlemsstaten har utfört cirka 50 procent av sina kontroller på plats med metoden för fjärranalys. Enligt denna institution är erhållandet av jämförbara avvikelsenivåer ett sätt för att visa att nämnda kontroller är effektiva och det kan inte anses som ett självändamål. Kommissionen är av den uppfattningen att den skillnad som har konstaterats i förevarande fall påvisar en brist i kontrollsystemet som kan ge upphov till allvarliga och rimliga tvivel.

48

Kommissionen har vidare understrukit att Republiken Tjeckiens förklaringar, vilka grundas på de särdrag som de kontrollmetoder som används är förenade med, är för allmänt hållna för att skingra de allvarliga och rimliga tvivel som kommissionen har. Republiken Tjeckien har inte anfört några särskilda faktiska omständigheter som visar att den kontrollmetod som valts var effektiv. Den har i synnerhet inte angett några särskilda skäl till varför valet av stickprov eller metoden genom fjärranalys gav upphov till en stor skillnad mellan avvikelsenivåerna under några års tid, eller det sätt på vilket denna medlemsstat ändrade riskanalysen och stickprovtagningen för att rätta till detta sakförhållande.

49

Kommissionen har slutligen erinrat om att Republiken Tjeckien, som var medveten om de svårigheter som de olika avvikelsenivåerna gav upphov till, hade skaffat sig en ny analysprogramvara under år 2013, vilket hade fått positiva följdverkningar för ansökningarna avseende år 2014.

50

Republiken Tjeckien har i sin replik understrukit, för det första, att det enligt artikel 26 i förordning nr 1122/2009 krävs att hela kontrollsystemet är effektivt, och inte att en andel felaktigheter som konstaterats i samband med olika typer av kontroll är identisk eller liknande.

51

Republiken Tjeckien har, för det andra, hävdat att den vid revisionen gav kommissionen förklaringar till den höga risken hos sökanden i samband med ett stickprov som valts slumpmässigt och att den dessutom gav in handlingar som innehöll en djupare analys.

52

Även om domstolen anser att jämförelsen av avvikelsenivåerna mellan de båda kontrollmetoderna kan utgöra ett allvarligt och rimligt tvivel vad gäller kontrollsystemets effektivitet, kan det, för det tredje, inte krävas att medlemsstaten ska förklara varför det finns en skillnad mellan dessa avvikelsenivåer. Enligt republiken Tjeckien kan det endast krävas att denna medlemsstat ska lägga fram bevisning som särskilt avser hur jordbrukarna väljs för kontrollen samt hur riskanalyserna genomförs för de båda kontrollmetoderna, vilket inbegriper en årlig bedömning och analys av riskanalysen enligt artikel 31.2 b i förordning nr 1122/2009. Det är just denna bevisning som Republiken Tjeckien lade fram för kommissionen i samband med revisionen. Denna medlemsstat har således lagt fram en detaljerad beskrivning av riskanalyserna för båda kontrollmetoderna, däribland de riskfaktorer som tillämpats och deras relevans samt en årlig bedömning och analys av riskanalysernas effektivitet som beaktar de lärdomar som dragits.

53

Republiken Tjeckien har, för det fjärde och slutligen, bestritt att anskaffningen av en programvara under år 2013 kan ge stöd för uppfattningen att det finns brister i riskanalysen. Den progressiva förbättringen av riskanalysen med hjälp av anskaffningen av en programvara kan inte anses som ett erkännande av att det skulle utgöra en svaghet om förhållandena bestod. Republiken Tjeckien har härvidlag påmint om att riskanalysen för kontroller genom fjärranalys har sina objektiva begränsningar, vilket förklarar att den aldrig kan vara lika effektiv som riskanalysen för traditionella kontroller på plats, utan att detta kan påverka effektiviteten hos kontrollsystemet i sin helhet.

54

Kommissionen har i sin duplik upprepat att jämförelsen av den andel felaktigheter som avslöjats i stickproven är en lämplig indikator på huruvida de kontrollmetoder som använts är effektiva. Den metod som baseras på representativa stickprov grundas på artikel 31 i förordning nr 1122/2009, enligt vilken riskanalysens effektivitet ska bedömas genom att resultaten från det riskbaserade stickprovet jämförs med resultaten från det slumpmässiga stickprovet. Enligt denna institution är detta det enda sättet att säkerställa att kontroller genom fjärranalys är lika effektiva som traditionella kontroller på plats.

55

Det anges inte i denna bestämmelse huruvida det, vid jämförelsen av dessa båda resultat, måste göras åtskillnad beroende på om resultaten har erhållits genom en traditionell kontroll på plats eller en kontroll genom fjärranalys. Det finns därför anledning att anse att dessa kontrollmetoder antas säkerställa en likvärdig effektivitet.

56

Kommissionen har dessutom upprepat att tribunalen, i punkt 24 i den överklagade domen, korrekt bedömde att de omständigheter som Republiken Tjeckien hade anfört inte var tillräckliga för att rättfärdiga de olika avvikelsenivåerna och för att skingra kommissionens tvivel om huruvida kontrollerna genom fjärranalys var effektiva. Kommissionen har även preciserat att den förbättring av resultaten som kunnat uppnås tack vare ansträngningarna med att undanröja brister, vilka den hade påtalat, visade att Republiken Tjeckien hade förmåga att göra nämnda förbättring.

57

Republiken Tjeckien har genom sin första grund gjort gällande, för det första, att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den, i punkt 22 i den överklagade domen, slog fast att kontroller på plats genom fjärranalys och traditionella kontroller på plats ska påvisa ”i princip liknande” avvikelsenivåer och att det, i detta syfte, är rimligt att förvänta sig att de avvikelsenivåer som följer på nationell nivå inte uppvisar sådana skillnader som i det aktuella fallet, där de avvikelsenivåer som konstaterats i samband med traditionella kontroller på plats är tre till fyra gånger större än de som konstaterats i samband med kontroller genom fjärranalys. Till skillnad från tribunalens synsätt anser Republiken Tjeckien att konstaterandet att det finns en skillnad mellan dessa avvikelsenivåer inte i sig kan ge upphov till allvarliga och rimliga tvivel om huruvida dess kontrollsystem är effektivt.

58

Republiken Tjeckien har, för det andra, hävdat att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 23 och 24 i den överklagade domen, prövade huruvida denna medlemsstat hade skingrat kommissionens tvivel. Tribunalen ansåg nämligen att det, när sådana skillnader har konstaterats, ankommer på medlemsstaten att lämna detaljerade uppgifter som rättfärdigar skillnaderna genom att, i detta syfte, ange flera faktorer som denna stat kunde göra gällande. Tribunalen konstaterade dessutom att Republiken Tjeckien inte hade anfört några särskilda omständigheter som kunde visa att de skillnader som hade konstaterats berodde på dessa faktorer snarare än brister vad gäller de val som de nationella myndigheterna hade gjort såvitt avser genomförandet av kontroller genom fjärranalys.

59

Det ska härvidlag erinras om att det, enligt domstolens fasta praxis, ankommer på kommissionen, för att styrka att bestämmelserna om den gemensamma organisationen av jordbruksmarknaderna har åsidosatts, inte att på ett uttömmande sätt visa att de kontroller som de nationella myndigheterna har utfört är otillräckliga eller att de sifferuppgifter som dessa myndigheter har lämnat är oriktiga, utan att lägga fram bevisning för det allvarliga och rimliga tvivel som den hyser beträffande de kontroller som nämnda myndigheter har utfört eller oriktigheten i de sifferuppgifter som de har lämnat. Det åligger medlemsstaten att så detaljerat och fullständigt som möjligt lägga fram bevis för att den har fullgjort sina kontroller eller att dess sifferuppgifter är riktiga samt, i förekommande fall, att kommissionens påståenden är felaktiga (dom av den 6 november 2014, Nederländerna/kommissionen, C‑610/13 P, ej publicerad, EU:C:2014:2349, punkt 58).

60

Det ska påpekas att medlemsstaterna, enligt artikel 33 i förordning nr 1122/2009, får använda metoden med fjärranalys enligt artikel 35 och det globala systemet för satellitnavigering i de fall detta är möjligt.

61

Kontrollerna på plats, som kan vara traditionella eller som kan utföras genom fjärranalys, ska enligt artikel 26 i nämnda förordning genomföras på ett sådant sätt att det är möjligt att effektivt kontrollera att villkoren för beviljande av stöd samt de krav och normer som omfattas av tvärvillkoren är uppfyllda.

62

Av detta följer att medlemsstaterna, förutsatt att deras val säkerställer en effektiv kontroll, får välja antingen traditionella kontroller på plats eller kontroller på plats genom fjärranalys eller, i förekommande fall, en kombination av båda kontrollmetoderna.

63

I artikel 30.1 i förordning nr 1122/2009 föreskrivs dessutom den minsta andel av alla jordbrukare som ska kontrolleras på plats varje år.

64

Det fastställs, i detta syfte, i artikel 31.1 i denna förordning att stickproven för de kontroller på plats som ska göras ska sammanställas på grundval av en riskanalys och representativa stödansökningar. För att säkra att stickprovet är representativt ska medlemsstaterna slumpmässigt välja ut 20–25 procent av det minsta antal jordbrukare som är föremål för kontroller på plats enligt artikel 30.1 och 30.2 i denna förordning.

65

För att garantera att riskanalyserna är lämpliga och effektiva ska det påpekas att det i artikel 31.2 i samma förordning föreskrivs att det varje år ska göras en utvärdering och en uppdatering av hur effektiva riskanalyserna har varit, för det första med hänsyn till hur lämplig varje riskfaktor är, för det andra genom att resultaten från det riskbaserade urvalet jämförs med det slumpvisa stickprovet och, för det tredje med hänsyn till de särskilda förhållandena i den berörda medlemsstaten.

66

Det ska följaktligen prövas huruvida den omständigheten att kontroller på plats genom fjärranalys och traditionella kontroller på plats leder till avvikelsenivåer som inte är liknande i sig kan ge upphov till ett allvarligt och rimligt tvivel beträffande den olämpliga karaktären av de respektive riskanalyser som dessa kontroller grundas på.

67

Det framgår först och främst av punkterna 50–55 ovan att det inte i någon av de artiklar i förordning nr 1122/2009 som där nämns krävs av medlemsstaterna att traditionella kontroller på plats och kontroller på plats genom fjärranalys leder till i princip liknande avvikelsenivåer.

68

Det ska vidare påpekas att den riskanalys som kontrollen genom fjärranalys grundar sig på ska göras, såsom Republiken Tjeckien har hävdat utan att motsägas av kommissionen, innan den berörda medlemsstaten har valt att använda sig av denna kontrollmetod, vilket inte är fallet beträffande traditionella kontroller på plats.

69

Kontroller på plats genom fjärranalys baseras således, till följd av särdragen hos denna typ av kontroll, på en riskanalys som grundas på uppgifter som är mindre aktuella än de uppgifter som riskanalysen för traditionella kontroller på plats grundas på.

70

Av detta följer att metoden med kontroll genom fjärranalys, på grund av metodens särdrag, i princip kan leda till att avvikelsenivåer konstateras som skiljer sig från dem som konstateras efter traditionella kontroller på plats.

71

Det ska därefter påpekas att enligt Republiken Tjeckiens påståenden, vilka inte har motsagts av kommissionen, kan fjärranalysen endast utföras i områden på 30 kilometer gånger 20 kilometer, i samband med vilket det område som kontrolleras ska bestå av minst 25 procent jordbruksmark och kontrollen ska avse samtliga jordbrukare inom detta område.

72

För att kontroller på plats genom fjärranalys ska leda till samma avvikelsenivåer som de som följer av traditionella kontroller på plats ska de följaktligen inte bara användas för områden på 30 kilometer gånger 20 kilometer som består av minst 25 procent jordbruksmark, utan det krävs dessutom att de endast är inriktade på de jordbrukare som ingår i det stickprov som valts på grundval av en riskanalys i syfte att utföra traditionella kontroller på plats.

73

Av det ovan anförda följer att enbart skillnaden mellan de avvikelsenivåer som konstaterats efter traditionella kontroller på plats och de avvikelsenivåer som konstaterats efter kontroller på plats genom fjärranalys inte i sig kunde ge upphov till allvarliga och rimliga tvivel hos kommissionen om huruvida kontrollerna på plats genom fjärranalys var effektiva.

74

Eftersom tribunalen följaktligen har gjort en felaktig rättstillämpning, ska överklagandet bifallas såvitt avser den första överklagandegrunden.

75

Republiken Tjeckien har genom sin andra grund hävdat att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av artiklarna 33, 57 och 58 i förordning nr 1122/2009 när den, i punkterna 38 och 40 i den överklagade domen slog fast att det, vid konstaterande av för hög deklaration på mellan 0,1 och 2 hektar eller 3 procent av den fastställda arealen, ankommer på den behöriga nationella myndigheten att utöka stickprovets omfattning till dess att någon sådan för hög deklaration inte längre konstateras.

76

I synnerhet har denna medlemsstat först gjort gällande att artiklarna 57 och 58 i förordning nr 1122/2009 inte är relevanta vid utökning av stickprovets omfattning. De trösklar på 0,1 hektar, 2 hektar eller 3 procent av den fastställda arealen som föreskrivs i dessa artiklar avser nämligen de slutsatser som ska dras av de slutgiltiga resultat som erhållits vid kontrollen.

77

Vidare fastställs det inte enligt lydelsen av vare sig artikel 33 i förordning nr 1122/2009 eller kommissionens anvisningar om metodfrågor någon lägsta gräns för avvikelser som upptäcks, vars överskridande kan motivera att stickprovets omfattning utökas automatiskt. I denna artikel och i dessa anvisningar anges inte heller i vilken mån det är nödvändigt att utöka stickprovets omfattning.

78

Republiken Tjeckien har således förordat att man ska hålla sig till syftet med nämnda artikel enligt vilket stickprovets omfattning endast behöver utökas för att garantera att kontrollen är effektiv och att stickprovet är representativt. Ett sådant stickprovs omfattning behöver således endast utökas om resultatens natur och kännedomen om andra av den berörda jordbrukarens skiften som inte kontrolleras innebär att felen kan beröra andra skiften. En sådan tolkning stöds av användningen av begreppet oegentligheter, i plural, i artikel 33 första stycket i denna förordning, som ska förstås så, att det krävs att avvikelserna i viss utsträckning är allvarliga och inte utgörs av isolerade och försumbara konstateranden.

79

Vidare ska frågan om utökning av ett stickprovs omfattning för att garantera att kontrollen är effektiv och att stickprovet är representativt i praktiken prövas vid en helhetsbedömning av omständigheterna i en viss situation. En bedömning i varje enskilt fall, företrädesvis för enhetliga lösningar, utgör, enligt domstolen i dess dom av den 17 april 2018, B och Vomero (C‑316/16 och C‑424/16, EU:C:2018:256, punkt 70), ett av de grundläggande synsätten i unionsrätten.

80

De tjeckiska myndigheternas inställning har inte heller medfört någon risk för unionens fonder. Det är nämligen endast i det fall där de behöriga myndigheterna med en tillräcklig grad av säkerhet anser att felen i den jordbruksareal som har deklarerats av den berörda jordbrukaren inte längre ska tas med i beräkningen, enligt artiklarna 57 och 58 i förordning nr 1122/2009, som omfattningen av det stickprov som kontrolleras inte utökas.

81

Vidare, och slutligen, kräver det förfarande som erfordras av tribunalen att stickprovets omfattning utökas utan något mervärde.

82

Kommissionen har genmält att den, även om den delar tribunalens slutsats i punkt 42 i den överklagade domen, inte samtycker till vissa aspekter av domskälen i den domen, bland annat i punkterna 37, 38 och 41 i denna. Kommissionen har således begärt att domstolen ska låta den överklagade domen bestå och underkänna den andra överklagandegrunden, samtidigt som den ändrar domskälen i den domen.

83

Kommissionen har först nämligen medgett, såvitt avser punkterna 37 och 38 i den överklagade domen, att artiklarna 57 och 58 i förordning nr 1122/2009 klargör följderna av att det har konstaterats att det finns fel i deklarationen om den jordbruksareal som berättigar till stöd, men utan att dessa bestämmelser har något direkt samband med den omständigheten att stickprovets omfattning utökas.

84

Kommissionen har därefter understrukit att artikel 33 i förordning nr 1122/2009 inte innehåller någon tröskel under vilken det inte krävs att stickprovets omfattning utökas. I punkterna 39 och 40 i domen av den 28 januari 2016, Slovenien/kommissionen (T‑667/14, EU:T:2016:34), underkände tribunalen den tolkning som hade gjorts av de slovenska myndigheterna, enligt vilka stickprovets omfattning inte automatiskt utökades när andelen felaktigheter var lägre än 3 procent, men det ankom på inspektören att avgöra huruvida kontrollen skulle utvidgas till att omfatta hela jordbruksföretaget.

85

Kommissionen anser att denna lösning ska bekräftas, eftersom inget i lydelsen av artikel 33 i förordning nr 1122/2009 ger stöd för Republiken Tjeckiens argument. I synnerhet fastställs det i denna bestämmelse inte någon tröskel över vilken det är obligatoriskt att utöka stickprovets omfattning och under vilken en sådan utökning beror på kontrollmyndighetens bedömning.

86

Kommissionen har även gjort gällande att enligt artikel 33 i förordning nr 1122/2009, jämförd med skäl 44 i denna förordning, utgör medlemsstaternas möjlighet att begränsa genomförandet av kontroller på plats till ett stickprov som omfattar minst 50 procent av jordbruksskiftena ett undantag från huvudregeln att alla jordbruksskiften för vilka en ansökan har lämnats in ska kontrolleras på plats, varför denna möjlighet ska tolkas restriktivt. Republiken Tjeckiens val att anse det vara överflödigt att utöka stickprovets omfattning när skillnaden mellan den deklarerade arealen och den fastställda skiftesarealen är lägre än 3 procent strider följaktligen mot villkoren för att använda sig av möjligheten att begränsa de kontroller som fastställs i artiklarna 26 och 33 i förordning nr 1122/2009.

87

Republiken Tjeckien har genom sin andra grund hävdat att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning eftersom den, i punkt 38 i den överklagade domen, inte tolkade artikel 33 i förordning nr 1122/2009 på så sätt att stickprovets omfattning endast skulle utökas i fall av allvarligare avvikelser, vilket omfattas av de nationella myndigheternas bedömning. Tribunalen gjorde dessutom en felaktig tolkning av artiklarna 33, 57 och 58 i denna förordning, när den, i punkterna 38 och 40 i den överklagade domen, slog fast att det är obligatoriskt att utöka stickprovets omfattning inte endast vid konstaterande av för hög deklaration som antyder en icke försumbar möjlighet att överskrida tröskeln på 3 procent eller 2 hektar av den deklarerade arealen, utan även vid konstaterande av för hög deklaration som antyder en icke försumbar möjlighet att överskrida 0,1 hektar.

88

Tribunalen konstaterade, i punkt 38 i den överklagade domen att det, när kontrollen av ett stickprov av skiften som omfattas av en samlad ansökan om stöd avslöjar för höga deklarationer på mellan 0,1 och 2 hektar eller 3 procent av den fastställda arealen, ankommer på den behöriga nationella myndigheten att utöka stickprovets omfattning, enligt artikel 33 i förordning nr 1122/2009, till dess att någon sådan för hög deklaration inte längre konstateras.

89

Tribunalen konstaterade, i punkt 40 i den överklagade domen, att Republiken Tjeckien hade angett att de 261 jordbrukare för vilka kontrollerna inte hade utökats hörde till den grupp jordbrukare som hade gett in ansökningar med för höga deklarationer som inte överskred tröskeln på 3 procent, vilket enligt tribunalen inte uteslöt att det kunde vara nödvändigt att minska stödet till den nivå som motsvarade den fastställda arealen, utan att detta förenades med någon sanktion.

90

Såsom framgår av punkterna 30–36 i den överklagade domen grundade tribunalen denna slutsats på lydelsen av artiklarna 33, 57.3 och 58 i förordning nr 1122/2009.

91

Såsom generaladvokaten konstaterade i punkt 61 i sitt förslag till avgörande följer det först och främst av själva lydelsen av artikel 33 i förordning nr 1122/2009 att de nationella myndigheterna i princip inte har något utrymme för skönsmässig bedömning när de har konstaterat att stickprovskontrollen avslöjar oegentligheter. Nämnda myndigheter måste då utöka stickprovets omfattning, eftersom de befinner sig i en situation där de har en normbunden behörighet.

92

Det ska härvidlag tilläggas att det, enligt skäl 39 i förordning nr 1122/2009, endast är i det fall – som inte har gjorts gällande i förevarande mål – där det är omöjligt att utöka stickprovets omfattning för att garantera en pålitlig och representativ säkerhetsnivå som man kan avstå från en sådan utökning.

93

Vad beträffar Republiken Tjeckiens argument att användningen av ordet oegentligheter, i plural, i artikel 33 första stycket i denna förordning, innebär att endast allvarliga avvikelser medför att de nationella myndigheterna är tvungna att utöka stickprovets omfattning gör domstolen följande bedömning. Detta argument ska underkännas, eftersom det av artikel 2.10 i denna förordning framgår att begreppet oegentligheter, som motsvarar begreppet avvikelser, inte endast avser allvarliga oegentligheter, utan det definieras tvärtom i denna bestämmelse som ”varje form av bristande efterlevnad av de bestämmelser som är av betydelse för beviljandet av stödet i fråga”.

94

Av det föregående följer att artikel 33 i förordning nr 1122/2009 ska tolkas på så sätt att de nationella myndigheterna är skyldiga att utöka stickprovets omfattning när den kontroll som utförs avslöjar avvikelser, oavsett hur omfattande dessa avvikelser är.

95

Vidare avser artiklarna 57 och 58 i förordning nr 1122/2009, såsom framgår av deras respektive lydelse, dels beräkningsgrund när det gäller deklarerade arealer, dels minskning och uteslutning vid för hög deklaration. Dessa bestämmelser klargör, genom sin räckvidd, följderna av att det har konstaterats att det finns fel i deklarationen om den jordbruksareal som berättigar till stöd.

96

Det föreskrivs däremot inte alls i dessa artiklar att medlemsstaterna i vissa fall är skyldiga att utöka stickprovets omfattning, medan en sådan skyldighet föreskrivs i artikel 33 i denna förordning.

97

Av det föregående följer att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 38 och 40 i den överklagade domen, hänvisade till artiklarna 57 och 58 i förordning nr 1122/2009 för att motivera skyldigheten för den nationella myndigheten att utöka stickprovets omfattning när en kontroll av ett stickprov av skiften avslöjar för höga deklarationer på mellan 0,1 och 2 hektar eller 3 procent av den fastställda arealen.

98

När tribunalen i punkt 42 i den överklagade domen underkände den argumentation som riktats mot det skäl för korrigering som avser den lägsta procentandel som ska kontrolleras på plats, grundade den sig emellertid korrekt på den tolkning av artikel 33 i förordning nr 1122/2009 som gjordes i punkt 30 i den överklagade domen. Republikens Tjeckiens andra grund ska följaktligen underkännas såsom obefogad.

99

Republiken Tjeckien har genom sin tredje grund anfört att tribunalens slutsats i punkt 49 i den överklagade domen – enligt vilken medlemsstatens argument om de stöd som betalats ut till förmån för investeringar som genomförts efter inrättandet av det nationella stödprogrammet, men före godkännandet av den individuella stödansökan, var verkningslöst – utgör en felaktig rättstillämpning och en missuppfattning av de faktiska omständigheterna och saken i målet.

100

Republiken Tjeckien har påpekat att kommissionen, vid flera tillfällen under det administrativa förfarandet, kritiserade medlemsstaten för att ha bifallit stödansökningar till förmån för redan genomförda investeringar, genom att, i detta syfte, ge ett exempel på en investering som genomfördes den 29 september 2009. Kommissionen ska även ha kritiserat medlemsstaten för att ha betalat ut sådana stöd före prövningen och godkännandet eller ingivandet av individuella stödansökningar.

101

Republiken Tjeckien har påpekat att de tjeckiska myndigheterna under detta förfarande medgav att de hade begått fel i samband med åtta investeringar som genomförts före godkännandet av det nationella stödprogrammet och att de lämnat upplysningar om alla andra fall där investeringsstödet hade betalats ut till förmån för åtgärder som genomförts efter godkännandet av detta program men före ingivandet eller godkännandet av den individuella stödansökan. Den rådande oenigheten med kommissionen avsåg huruvida stöden var rättsenliga med avseende på sistnämnda investeringar.

102

Kommissionen vidhöll i sina inlagor som ingavs i samband med talan om ogiltigförklaring att utbetalningen av stöd till förmån för redan genomförda investeringar utgjorde en överträdelse av unionsrätten. Den anmärkningen omfattades således av målet vid tribunalen, i vilket den korrigering som vidtagits genom det omtvistade beslutet bland annat avsåg den retroaktiva finansieringen av dessa investeringar.

103

Republiken Tjeckien har härvidlag medgett att tribunalen, i punkt 43 i den överklagade domen, gjorde en korrekt avgränsning av saken i målet. Denna medlemsstat har emellertid noterat att tribunalen, i punkt 47 i den överklagade domen, gjorde en felaktig tolkning av punkt 7.1.1.1. i kommissionens sammanfattande rapport, när den konstaterade att kommissionen hade kritiserat Republiken Tjeckien för att ha finansierat ett investeringsprojekt, trots att investeringen i sin helhet hade avslutats redan före inrättandet av det nationella stödprogrammet. Republiken Tjeckien har nämligen påpekat att det aktuella projektet, det vill säga det som genomfördes den 29 september 2009, genomfördes efter det att det nationella stödprogrammet hade godkänts.

104

Kommissionen anser att den tredje grunden ska underkännas.

105

Republiken Tjeckien har genom sin tredje grund ifrågasatt den slutsats genom vilken tribunalen underkände en del av den argumentation som denna medlemsstat hade anfört mot korrigeringen avseende de retroaktiva betalningarna såsom verkningslös.

106

Det ska erinras om att det enligt domstolens fasta praxis följer av artikel 256.1 andra stycket FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol att domstolen varken är behörig att fastställa de faktiska omständigheterna eller, i princip, att bedöma den bevisning som tribunalen har godtagit till stöd för dessa omständigheter. Om bevisupptagningen har skett på ett riktigt sätt och de allmänna rättsprinciper och processuella regler som är tillämpliga i fråga om bevisbördan och bevisningen har iakttagits, är det nämligen tribunalen ensam som ska bedöma vilket värde som uppgifterna i målet ska tillmätas. Denna bedömning utgör således inte, med undantag för då bevisningen har missuppfattats, en rättsfråga som ska prövas av domstolen (dom av den 27 februari 2020, Litauen/kommissionen, C‑79/19 P, EU:C:2020:129, punkt 70).

107

En sådan missuppfattning föreligger när bedömningen av den befintliga bevisningen framstår som uppenbart oriktig utan att någon ny bevisning har beaktats. Missuppfattningen ska emellertid framgå på ett uppenbart sätt av handlingarna i målet, utan att det behöver göras en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen. När en klagande har gjort gällande att tribunalen har missuppfattat bevisningen har vederbörande dessutom en skyldighet att exakt ange vilka omständigheter som tribunalen har missuppfattat och visa de bedömningsfel som klaganden anser har föranlett denna missuppfattning hos tribunalen (dom av den 27 februari 2020, Litauen/kommissionen, C‑79/19 P, EU:C:2020:129, punkt 71).

108

Tribunalen konstaterade, i punkt 48 i den överklagade domen, att Republiken Tjeckien inte hade hänvisat till några specifika omständigheter eller till någon bevisning som kunde styrka riktigheten av dess påstående att stöd, i endast åtta fall, hade erhållits för investeringar trots att dessa hade genomförts före inrättandet av det nationella stödprogrammet.

109

Tribunalen konstaterade, i punkt 49 i den domen, att Republiken Tjeckiens argument om de stöd som betalats ut till förmån för investeringar som genomförts efter inrättandet av det nationella stödprogrammet, men före godkännandet av den individuella stödansökan, var verkningslöst.

110

Tribunalen konstaterade härvidlag, i punkt 50 i nämnda dom, att det av punkt 7.1.1.1. i den sammanfattande rapporten framgick att den omtvistade korrigeringen uteslutande grundades på dels det fenomen som hänger samman med de investeringar för vilka stöd erhållits trots att dessa hade genomförts före inrättandet av det nationella stödprogrammet, dels den omständigheten att de tjeckiska myndigheterna inte hade lämnat några upplysningar som visade att dessa investeringar endast avsåg åtta fall.

111

I den mån Republiken Tjeckien har hävdat att underkännandet av detta argument såsom verkningslöst utgör felaktig rättstillämpning, eftersom tribunalen missuppfattade de faktiska omständigheter som framgår av innehållet i punkt 7.1.1.1. i den sammanfattande rapporten, genom att slå fast att kommissionen hade vidtagit en finansiell korrigering ”uteslutande” på grund av de investeringar som hade genomförts före inrättandet av det nationella stödprogrammet, ska det konstateras att Republiken Tjeckien inte har lyckats styrka denna missuppfattning, såsom krävs enligt den rättspraxis som nämns i punkt 107 ovan.

112

Denna medlemsstat har nämligen, utan att hänvisa till någon särskild del i denna sammanfattande rapport eller i andra handlingar som har getts in till tribunalen, endast anfört att det, till skillnad från vad tribunalen slog fast, framgår av den korrespondens som utväxlades med kommissionen före antagandet av det omtvistade beslutet och den sammanfattande rapporten, omnämnandet i punkt 7.1.1.1. i denna sammanfattande rapport av ett exempel på investering som påståtts ha genomförts efter inrättandet av det nationella stödprogrammet, och av det svaromål som gavs in till tribunalen, att den finansiella korrigeringen även hade vidtagits på grund av investeringar inom vinsektorn som genomförts efter inrättandet av det nationella stödprogrammet, men före ingivandet av stödansökan.

113

Av detta följer att tribunalen, efter att i punkt 50 i den överklagade domen ha påpekat att det inte fanns något konstaterande i den sammanfattande rapporten angående dessa investeringar, korrekt kunde slå fast att Republiken Tjeckiens argument om de stöd som betalats ut till förmån för sådana investeringar var verkningslöst.

114

Under dessa omständigheter kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.

115

Republiken Tjeckien har genom sin fjärde grund gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den, i punkt 56 i den överklagade domen, konstaterade att det enligt artikel 77.5 i förordning nr 555/2008 inte var tillåtet att kontrollera investeringar inom vinsektorn genom stickprovtaging.

116

Enligt Republiken Tjeckien utgör artikel 19 i förordning nr 555/2008 inte någon lex specialis i förhållande till artikel 77.5 i denna förordning, eftersom denna bestämmelse inte utgör någon allmän regel, utan en specialbestämmelse om särskilda kontrollvillkor i fråga om investeringsåtgärder. Det hänvisas nämligen uttryckligen i nämnda bestämmelse till artikel 15 i förordning nr 479/2008 som inte avser vinsektorn i dess helhet utan endast investeringar.

117

Republiken Tjeckien har vidare hävdat att tribunalens tolkning, i punkt 61 i den överklagade domen, medför att hänvisningen i artikel 77.5 i förordning nr 555/2008 till artikel 27 i förordning nr 1975/2006 blir helt innehållslös, eftersom det är omöjligt att följa den.

118

Republiken Tjeckien har därefter gjort gällande att hänvisningen till artikel 27 i förordning nr 1975/2006 hade en avgörande betydelse, eftersom kommissionen under år 2013 var tvungen att företa en ändring av lagstiftningen, som bland annat bestod i att ta bort denna hänvisning från förordning nr 555/2008.

119

Republiken Tjeckien har vidare, och slutligen, understrukit att kommissionen inte kan vidta en korrigering, mot en medlemsstat, vilken följer av en oklar lydelse av en regel som kommissionen själv har antagit. Denna medlemsstat har framhållit att förordning nr 555/2008, enligt punkt 60 i den överklagade domen, ”fastställer två krav av olika omfattning”.

120

Kommissionen har genmält att hänvisningen till ”alla åtgärder” i artikel 19 i förordning nr 555/2008 innebär att medlemsstaterna ska utföra kontroller av alla investeringar och inte endast av ett minimistickprov. I punkt 56 i den överklagade domen hänvisade tribunalen dessutom till artikel 77 i denna förordning i dess helhet och inte endast till punkt 5 i denna artikel 77. Vidare utgör artikel 19 i nämnda förordning lex specialis i förhållande till artikel 77 i samma förordning, eftersom, såsom tribunalen konstaterade i punkt 56 i den överklagade domen, skyldigheten enligt artikel 19 i förordning nr 555/2008 utgör just ett av de fall då, enligt artikel 77.3 i denna förordning, ”systematiska kontroller på plats föreskrivs genom … den här förordningen”.

121

Det framgår även klart av artikel 77 i förordning nr 555/2008 att artiklarna 26–28 i förordning nr 1975/2006, i vilka det fastställdes tillämpningsföreskrifter i fråga om kontroller i samband med landsbygdsutveckling som finansieras genom Ejflu, ska gälla i tillämpliga delar (mutatis mutandis) på investeringar inom vinsektorn. I artikel 26 i förordning nr 1975/2006 föreskrivs administrativa kontroller – nämligen kontroller som medlemsstaterna utför före kontrollen på plats – som ska omfatta samtliga ansökningar om stöd eller om utbetalningar och som kan anses utgöra en ”första kontroll” som medlemsstaterna utför.

122

Kommissionen anser dessutom att artiklarna 27 och 28 i förordning nr 1975/2006 innehåller mer detaljerade regler om urvalet av de utgifter som kontrolleras, vilka utgifter ska utgöra ”minst 4 % av de offentliga utgifter som har deklarerats”, och om vad kontrollerna på plats faktiskt ska omfatta. Tillämpningsområdet för bestämmelserna i förordning nr 1975/2006, som omfattar en rad olika åtgärder för landsbygdsutveckling, är vidare mycket mer omfattande än tillämpningsområdet för artiklarna 19 och 77 i förordning nr 555/2008, som endast omfattar investeringar inom vinsektorn. Kommissionen har understrukit att även om vissa av de åtgärder för landsbygdsutveckling som omfattas av förordning nr 1975/2006 utgör ”investeringar”, så är många av dem av annat slag.

123

Republiken Tjeckien har genom sin fjärde grund gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning vad beträffar tolkningen av artikel 19 och artikel 77.5 i förordning nr 555/2008, genom att utesluta möjligheten till kontroller på plats genom stickprovtaging.

124

Tribunalen fann härvidlag, i punkterna 54–56 i den överklagade domen, efter att ha tolkat artiklarna 19 och 77 i förordning nr 555/2008 tillsammans, att denna artikel 19 utgör lex specialis i förhållande till denna artikel 77 och att det i nämnda artikel 19 föreskrivs ett krav på systematisk kontroll på plats innan något investeringsstöd kan betalas ut.

125

För att pröva huruvida denna grund är befogad ska dessa bestämmelser följaktligen tolkas.

126

Vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska, enligt domstolens fasta praxis, inte bara bestämmelsens lydelse beaktas, utan också det sammanhang i vilket den förekommer, systematiken i de föreskrifter som bestämmelsen ingår i och de mål som eftersträvas med bestämmelsen (dom av den 5 juli 2018, X, C‑213/17, EU:C:2018:538, punkt 26).

127

Det kan i förevarande fall konstateras att artikel 77 i förordning nr 555/2008, med rubriken ”Allmänna principer”, ingår i kapitel I, med rubriken ”Principer för kontroll”, i avdelning V, med rubriken ”Kontroller inom vinsektorn”, i denna förordning. Enligt punkt 3 i denna artikel ska medlemsstaterna göra kontroller på plats hos stödmottagarna genom stickprovtagning, ”[m]ed undantag för de fall då systematiska kontroller på plats föreskrivs genom … [denna förordning]. Vidare krävs enligt artikel 77.5 i nämnda förordning, för investeringsåtgärder inom vinsektorn, såsom de åtgärder som fastställs i artikel 15 i förordning nr 479/2008, nu artikel 103u i förordning nr 1234/2007, att artiklarna 27 och 28 i förordning nr 1975/2006 – i vilka förfarandena för kontroller på plats genom stickprovtagning för nämnda investeringar föreskrivs – ska gälla i tillämpliga delar (mutatis mutandis).

128

Vad beträffar artikel 19 i förordning nr 555/2008, med rubriken ”Ekonomisk förvaltning”, som ingår i avsnitt 6, med rubriken ”Investeringar”, i kapitel II, med rubriken ”Stödberättigande åtgärder”, som ingår i avdelning II, med rubriken ”Stödprogram”, i denna förordning, föreskrivs i punkt 1 första stycket i denna artikel att stödet ska betalas ut så snart det har fastställts antingen att en enskild åtgärd eller alla åtgärder som omfattas av stödansökningen har genomförts och kontrollerats på plats, beroende på vad medlemsstaten föreskrivit för förvaltning av åtgärden.

129

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 77 i sitt förslag till avgörande är det viktigt att konstatera att det enligt lydelsen av artikel 19.1 första stycket i förordning nr 555/2008 inte föreskrivs någon skyldighet för medlemsstaterna att genomföra systematiska kontroller. I denna bestämmelse anges således endast att medlemsstaterna ska utföra kontroller på plats av de åtgärder som genomförts.

130

Denna bokstavstolkning överensstämmer även med sammanhanget och systematiken i denna förordning.

131

Det ska härvidlag först påpekas att det följer av rubriken och placeringen av artikel 19 i förordning nr 555/2008 i denna förordning att syftet med denna artikel är att reglera förfarandena för ekonomisk förvaltning av investeringsstöd inom vinsektorn och inte förfarandena för kontroll på plats av dessa investeringar. Det föreskrivs nämligen i denna artikel att utbetalningen av stödet beror på huruvida en enskild åtgärd eller alla åtgärder som omfattas av en stödansökan först har kontrollerats på plats, utan att det preciseras hur kontrollen på plats ska ske. Bestämmelsens lydelse och syfte utgör följaktligen inte hinder för att dessa åtgärder utgörs av ett stickprov som kontrolleras på plats.

132

Vidare kan man, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 78 i sitt förslag till avgörande, av systematiken i förordning nr 555/2008 sluta sig till att det endast är uttryckligen som det i denna föreskrivs att medlemsstaterna ska utföra systematiska kontroller. Det innebär att medlemsstaterna, eftersom någon sådan skyldighet inte uttryckligen föreskrivs i artikel 19.1 första stycket i nämnda förordning, inte kan åläggas någon sådan skyldighet.

133

Av detta följer att artikel 19 i förordning nr 555/2008 inte kan utgöra något undantag från artikel 77.3 i denna förordning, där det föreskrivs att kontroller ska utföras genom stickprov, med undantag för de fall då systematiska kontroller föreskrivs i denna förordning.

134

Av det ovan anförda följer att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den, i punkt 56 i den överklagade domen, slog fast att det enligt artikel 19 i förordning nr 555/2008 krävs att medlemsstaterna ska utföra systematiska kontroller.

135

Mot denna bakgrund ska överklagandet bifallas såvitt avser den fjärde grunden, utan att de andra argument som har anförts i samband med denna grund behöver prövas.

136

Enligt artikel 61 första stycket andra meningen i stadgan för Europeiska unionens domstol kan domstolen om tribunalens avgörande upphävs själv avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa målet till tribunalen för avgörande.

137

I förevarande fall har domstolen inte tillgång till de uppgifter som krävs för att avgöra huruvida det omtvistade beslutet är välgrundat, i den del kommissionen genom detta beslut ålade dels en engångskorrigering på 462517,83 euro för räkenskapsåren 2013–2015, bland annat på grund av flera olika brister i riskanalysen, dels en schablonkorrigering på 636516,20 euro avseende räkenskapsåren 2011–2014, på grund av betalningar som verkställts i samband med investeringar som fullgjorts före godkännandet av stödansökan samt otillräckliga kontroller på plats vad gäller finansierade investeringar inom vinsektorn.

138

Såvitt avser engångskorrigeringen på 462517,83 euro framgår det klart av punkt 19 i den överklagade domen att kommissionen grundade det omtvistade beslutet, inte endast på den bevisning med avseende på vilken det i samband med den första överklagandegrunden har hävdats att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning, utan även på konstaterandet av skillnader mellan de avvikelsenivåer som avslöjats genom kontroller på plats genom fjärranalys som grundats på en riskanalys och de avvikelsenivåer som avslöjats genom samma typ av kontroll, men som grundats på en slumpmässig stickprovtagning.

139

Även om jämförelsen av dessa avvikelsenivåer kan ge upphov till allvarliga och rimliga tvivel om huruvida kontroller på plats genom fjärranalys är effektiva, i synnerhet om huruvida den riskanalys som dessa kontroller på plats grundas på är lämplig, ska det konstateras att den bevisning som Republiken Tjeckien eventuellt lagt fram för att i detta sammanhang styrka att dess kontrollsystem är effektivt inte har prövats av tribunalen.

140

Vad därefter gäller schablonkorrigeringen på 636516,20 euro har domstolen inte tillgång till de uppgifter som krävs för att avgöra vilken del av denna korrigering som berörs av att överklagandet bifalls såvitt avser den fjärde grunden, eftersom denna korrigering grundas på flera skäl.

141

Av detta följer att målet ska återförvisas till tribunalen för avgörande med avseende på de förhållanden som anges i punkterna 139 och 140 i denna dom.

142

Eftersom målet återförvisas till tribunalen ska beslutet om rättegångskostnaderna anstå.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande: