–

Norges regering, genom E. Sawkins Eikeland, K. H. Aarvik och C. Anker, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom B. Eggers och J. Hottiaux, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 13.1 p i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 561/2006 av den 15 mars 2006 om harmonisering av viss sociallagstiftning på vägtransportområdet och om ändring av rådets förordningar (EEG) nr 3821/85 och (EG) nr 2135/98 samt om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 3820/85 (EUT L 102, 2006, s. 1), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 165/2014 av den 4 februari 2014 (EUT L 60, 2014, s. 1) (nedan kallad förordning nr 561/2006).

2

Begäran har framställts i ett mål som inletts mot NK, en grossist som handlar med boskap och som har hemvist i Niedersachsen (Tyskland), på grund av att NK tillåtit att en av NK:s förare utan förarkort transporterade boskap direkt från ett jordbruksföretag till ett slakteri.

3

I artikel 1 i förordning nr 561/2006 föreskrivs följande:

”I syfte att harmonisera konkurrensvillkoren mellan olika landtransportsätt, i synnerhet inom vägtransportsektorn, och förbättra arbetsförhållandena och trafiksäkerheten, fastställs i denna förordning bestämmelser om körtider, raster och viloperioder för förare som utför person- och godstransporter på väg. …”

4

Artikel 2.1 a i denna förordning har följande lydelse:

”Denna förordning skall tillämpas på vägtransporter av

5

I artikel 13.1 i nämnda förordning föreskrivs följande:

”Om det är förenligt med de mål som fastställs i artikel 1, får varje medlemsstat inom sitt eget territorium, […] medge undantag från föreskrifterna i artiklarna 5 till 9, och förena sådana undantag med särskilda villkor, för transporter enligt följande:

…

6

I förordning nr 165/2014 fastställs bland annat skyldigheter och krav för konstruktion, installation, användning, provning och kontroll av färdskrivare vid vägtransporter.

7

Skäl 3 i denna förordning har följande lydelse:

”Vissa fordon är undantagna från bestämmelserna i […] förordning … nr 561/2006 […]. För att säkerställa enhetlighet bör det även vara möjligt att undanta sådana fordon från tillämpningsområdet för den här förordningen.”

8

I artikel 2.2 i förordning nr 165/2014 föreskrivs följande:

”Utöver de definitioner som avses i punkt 1, gäller följande definitioner i denna förordning:

…

…

…”

9

I artikel 3.2 i denna förordning föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna får vid tillämpningen av denna förordning undanta de fordon som avses i artikel 13.1 och 13.3 i förordning […] nr 561/2006.”

10

I 8 § Fahrpersonalgesetz (yrkestrafiklagen) anges följande:

(1).   Till lagöverträdelse gör sig den skyldig, som uppsåtligen eller av oaktsamhet,

(2).   För överträdelse får i de fall som avses i stycke 1 punkterna 1 och 3 böter utdömas med upp till 30000 euro …”

11

I 18 § punkt 1.16 i Fahrpersonalverordnung (yrkestrafikförordningen) anges följande:

”(1)   Enligt artikel 13.1 i förordning … nr 561/2006 och artikel 3.2 i förordning … nr 165/2014 undantas … följande fordonskategorier från tillämpningen av artiklarna 5–9 i förordning … nr 561/2006 och från tillämpningen av förordning … nr 165/2014:

…

12

I 23 § punkterna 1 och 2 i yrkestrafikförordningen preciseras följande:

”(1)   Till överträdelse i den mening som avses i 8 § punkt 1.1 b i yrkesförarlagen gör sig den skyldig som av oaktsamhet i egenskap av företagare bryter mot förordning … nr 165/2014 …, genom att

…

13

NK är en grossist som handlar med boskap och har hemvist i Niedersachsen (Tyskland). NK köper djur av jordbrukare och transporterar sedan djuren till slakterier, där han säljer dessa djur vidare.

14

I november 2016 köpte NK slaktsvin av en jordbrukare i distriktet Cloppenburg i Niedersachsen och transporterade dessa i en av sina boskapstransportvagnar från jordbruksföretaget till slakteriet. Vid en rutinkontroll konstaterades att fordonets förare inte hade satt in sitt förarkort. Med tillämpning av lagen och förordningen om yrkestrafik ålades NK att betala ett bötesbelopp på 750 euro för att NK hade tillåtit och anordnat en körning utan förarkort. Dessa böter fastställdes genom beslut vid Amtsgericht Oldenburg (Distriktsdomstolen i Oldenburg, Tyskland).

15

NK överklagade detta beslut till Oberlandesgericht Oldenburg (Regionöverdomstolen i Oldenburg, Tyskland), och åberopade tillämpningen av undantaget i artikel 13.1 p i förordning nr 561/2006, vilket artikel 3.2 i förordning nr 165/2014 hänvisar till och vilket införlivats med tysk rätt genom 18 § punkt 1.16 i förordningen om yrkestrafik.

16

Oberlandesgericht Oldenburg (Regionöverdomstolen i Oldenburg) fann att tolkningen av begreppet marknad i förordning nr 561/2006 inte var uppenbar och beslutade därför att vilandeförklara målet och hänskjuta följande fråga till domstolen:

”Kan en grossist som handlar med boskap och som köper levande djur av en jordbrukare och transporterar dem till ett slakteri inom en radie på upp till 100 kilometer, där han säljer djuren, åberopa undantaget i artikel 13.1 p i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 561/2006 … – ’Fordon som används för transport av levande djur från lantgårdar till lokala marknader och omvänt eller från marknader till lokala slakterier inom en radie på 100 km’, eftersom det vid köpet från jordbrukaren rör sig om en ’marknad’ i enlighet med denna bestämmelse eller eftersom själva handelsföretaget betraktas som en ’marknad’?

Om det inte är fråga om en ’marknad’ i enlighet med denna bestämmelse,

kan då den grossist som handlar med boskap och som köper levande djur av en jordbrukare och transporterar dem inom en radie på 100 kilometer till ett slakteri, där han säljer dem, åberopa nämnda undantag med motsvarande tillämpning av ovannämnda regel?”

17

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida begreppet marknad i artikel 13.1 p i förordning nr 561/2006 ska tolkas så, att det avser den transaktion som genomförs mellan en jordbrukare och en grossist som handlar med boskap, eller själva grossisten som handlar med boskap, eller om det är möjligt att utsträcka det undantag som föreskrivs i denna bestämmelse till att avse fordon som transporterar levande djur från lantgårdar till lokala slakterier.

18

Domstolen erinrar inledningsvis om att förordning nr 561/2006, såsom bland annat framgår av artikel 1 i denna förordning, syftar till att harmonisera konkurrensvillkoren inom vägtransportsektorn samt att förbättra arbetsförhållandena och trafiksäkerheten. Dessa mål kommer bland annat till uttryck i kravet på att fordon avsedda för vägtransport i princip måste förses med godkända färdskrivare som gör det möjligt att kontrollera att förarnas körtider och viloperioder iakttas (dom av den 13 mars 2014, A. Karuse, C‑222/12, EU:C:2014:142, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

19

Enligt särskilt artikel 3.2 i förordning nr 165/2014 får medlemsstaterna emellertid undanta installation och/eller användning av färdskrivare för fordon som anges bland annat i artikel 13.1 i förordning nr 561/2006, såsom dem i punkt p i denna bestämmelse, nämligen ”[f]ordon som används för transport av levande djur från lantgårdar till lokala marknader och omvänt eller från marknader till lokala slakterier inom en radie på 100 km”.

20

Förbundsrepubliken Tyskland har valt att utnyttja den möjlighet som ges enligt artikel 3.2 i förordning nr 165/2014. Det ska därför utredas vilken räckvidd undantaget i artikel 13.1 p i förordning nr 561/2006 har.

21

Tillämpningsvillkoren för artikel 13.1 p i förordning nr 561/2006 utgör undantag till artiklarna 5–9 i denna förordning och ska därför tolkas restriktivt (se, analogt, avseende artikel 13.1 d i ovannämnda förordning, dom av den 28 juli 2011, Seeger, C‑554/09, EU:C:2011:523, punkt 33). Räckvidden för detta undantag ska dessutom bestämmas med beaktande av den aktuella lagstiftningens syften (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 mars 2014, A. Karuse, C‑222/12, EU:C:2014:142, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

22

Vad gäller lydelsen av artikel 13.1 p i förordning nr 561/2006 avser denna bestämmelse inte det generella begreppet marknader utan det mer specifika begreppet lokala marknader. Detta uttryck ger inte utrymme för något tvivel avseende den omständigheten att undantaget i denna bestämmelse begränsas beroende på ursprungsort och bestämmelseort för transporten av levande djur, och lantgårdar ska inte på något sätt kunna vara detsamma som lokala marknader för stordjur. Adjektivet ”lokala” innebär även med nödvändighet att marknaderna det rör sig om inte avser det materiella genomförandet av transaktioner i förhållande till transport av levande djur utan hänsyn till den plats där dessa transaktioner görs, utan avser särskilt avsedda platser, som är särskiljbara dels från lantgårdar eller jordbruksföretag, dels från lokala slakterier, vilka samtliga befinner sig inom det geografiska område som avses i artikel 13.1 p i förordning nr 561/2006.

23

Tvärtemot vad den norska regeringen har anfört i sitt skriftliga yttrande framgår det följaktligen av lydelsen av artikel 13.1 p i förordning nr 561/2006 att en lokal marknad inte kan vara detsamma som platsen där ett lantbruk eller ett jordbruksföretag befinner sig, vilket utesluter att dessa levande djur kan transporteras direkt av en grossist som handlar med boskap från detta lantbruk eller detta jordbruksföretag till det lokala slakteriet.

24

Om undantaget som anges i artikel 13.1 p i förordning nr 561/2006 skulle tolkas tvärtom, skulle detta även strida mot syftena med denna bestämmelse och med denna förordning.

25

Såsom domstolen slagit fast avseende undantaget från skyldigheten att använda färdskrivare, vilken föreskrivs i artikel 14a.2 c i rådets förordning (EEG) nr 543/69 av den 25 mars 1969 om harmonisering av viss social lagstiftning om vägtransporter (EGT L 77, 1969, s. 49) i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2827/77 av den 12 december 1977 (EGT L 334, 1977, s. 1) (nedan kallad förordning nr 543/69), som har i princip samma lydelse som undantaget i artikel 13.1 p i förordning nr 561/2006, avser detta undantag att främja ekonomisk verksamhet som har företräde över transport i strikt bemärkelse och kan enbart beröra korta transporter som bedrivs i enskilda jordbruksföretags intresse och svarar mot deras normala behov antingen för försörjningen till företagen eller för avsättning för deras produktion (dom av den 28 mars 1985, Hackett m.fl., 91/84 och 92/84, EU:C:1985:153, punkterna 16 och 19).

26

Det var mot bakgrund av detta syfte domstolen uteslöt att undantaget i artikel 14a.2 c i förordning nr 543/69 skulle kunna omfatta transporter som, närmare bestämt, har de kännetecken avseende de sträckor som körs, avseende motorstyrka hos de fordon som används och avseende graden av användning av dessa fordon som motiverat att användningen av färdskrivare blivit ett generellt krav, nämligen risken att fordonen överanvänds och förarna av dessa fordon utnyttjas, med alla de oönskade konsekvenser detta leder till för det sociala skyddet för dem som arbetar med transport, för vägsäkerheten och för bibehållandet av hälsosamma konkurrensvillkor inom den berörda sektorn (dom av den 28 mars 1985, Hackett m.fl., 91/84 och 92/84, EU:C:1985:153, punkt 21).

27

Undantaget i artikel 13.1 p i förordning nr 561/2006 innehåller, tvärtemot det undantag som föreskrevs i artikel 14a.2 c i förordning nr 543/69, ett ytterligare villkor avseende den radie inom vilken undantaget är tillämpligt.

28

Om ovannämnda undantag tolkades brett, på så sätt att undantaget tillät att fordon som utför transporter av levande djur direkt från lantbruket till de lokala slakterierna undantogs från kravet på användning av färdskrivare, skulle detta innebära en risk att ekonomiska aktörer, såsom grossister som handlar med boskap, i onödan leddes att överanvända fordon med stor motorstyrka som dagligen, under flera timmar och utan avbrott, transporterar levande djur från olika lantbruk till lokala slakterier. Detta skulle bland annat strida mot målet att säkerställa det sociala skyddet för förare och målet att säkerställa vägsäkerheten, vilka mål eftersträvas med förordning nr 561/2006. Såsom Europeiska kommissionen för övrigt gjort gällande i sina skriftliga yttranden, är sannolikheten att en sådan risk förverkligas än större när den berörda regionen, såsom i det nationella målet, kännetecknas av en hög anläggningstäthet för anläggningar för livsmedelsproducerande djur och för bearbetning av produkter från djur.

29

Denna tolkning påverkas inte av de argument som den norska regeringen har anfört dels avseende den omständigheten att antalet lokala stordjursmarknader stadigt minskar i medlemsstaterna, vilket enligt den norska regeringen gör det nödvändigt att tolka undantaget i artikel 13.1 p i förordning nr 561/2006 mer extensivt, dels avseende hänsyn till djurens hälsa och välbefinnande, vilken skulle tillförsäkras på ett bättre sätt om djuren kunde transporteras direkt från lantbruken till lokala slakterier.

30

Vad gäller den första punkten är det, även om det antas att det visar sig att antalet lokala marknader för stordjur rentav har minskat betydligt i medlemsstaterna, tillräckligt att konstatera, såsom kommissionen gjort gällande, att unionslagstiftaren emellertid uttryckligen avslog ett förslag från kommissionen om att utöka räckvidden av undantaget i artikel 13.1 p i förordning nr 561/2006. Dessutom begränsade sig unionslagstiftaren senare, genom att anta förordning nr 165/2014, till att öka den geografiska radien från 50 km till 100 km, således utan att stryka uttrycket ”lokala marknader”.

31

Vad gäller den andra punkten är det, tvärtemot vad den norska regeringen har anfört, i vart fall ingalunda uteslutet att kravet på att beakta djurens hälsa och välbefinnande kan förenas med de mål som eftersträvas med förordning nr 561/2006, även om detta krav inte förekommer bland dessa mål. Överanvändning av fordon som dagligen och utan avbrott transporterar levande djur direkt mellan flera jordbruksföretag och ett eller flera lokala slakterier kan inte bara påverka arbetsvillkoren för förarna och utgöra vägsäkerhetsrisker, vilket motiverar att sådana fordon använder färdskrivare, utan kan även påverka dessa djurs hälsa och välbefinnande negativt.

32

Härav följer att frågan ska besvaras enligt följande. Begreppet lokala marknader i artikel 13.1 p i förordning nr 561/2006 ska tolkas så, att det inte kan avse vare sig den transaktion som görs mellan en jordbrukare och en grossist som handlar med boskap eller själva grossisten som handlar med boskap, vilket innebär att det undantag som föreskrivs i denna bestämmelse inte kan utsträckas till att omfatta fordon som transporterar levande djur direkt från lantbruken till de lokala slakterierna.

33

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande:

Begreppet lokala marknader i artikel 13.1 p i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 561/2006 av den 15 mars 2006 om harmonisering av viss sociallagstiftning på vägtransportområdet och om ändring av rådets förordningar (EEG) nr 3821/85 och (EG) nr 2135/98 samt om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 3820/85, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 165/2014 av den 4 februari 2014 ska tolkas så, att det inte kan avse vare sig den transaktion som görs mellan en jordbrukare och en grossist som handlar med boskap eller själva grossisten som handlar med boskap, vilket innebär att det undantag som föreskrivs i denna bestämmelse inte kan utsträckas till att omfatta fordon som transporterar levande djur direkt från lantbruken till de lokala slakterierna.