DOMSTOLENS DOM (sjunde avdelningen)

den 28 februari 2019 ( *1 )

”Begäran om förhandsavgörande – Transport – Direktiv 2006/126/EG – Ömsesidigt erkännande av körkort – Vägran att erkänna ett körkort som har utfärdats i en annan medlemsstat – Behörigheten att framföra fordon har fastställts på grundval av ett körkort”

I mål C‑9/18,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Oberlandesgericht Karlsruhe (Regionala överdomstolen i Karlsruhe, Tyskland) genom beslut av den 20 december 2017, som inkom till domstolen den 4 januari 2018, i brottmålet mot

Detlef Meyn,

ytterligare deltagare i rättegången:

Generalstaatsanwaltschaft Karlsruhe,

meddelar

DOMSTOLEN (sjunde avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden T. von Danwitz samt domarna E. Levits (referent) och P. G. Xuereb,

generaladvokat: M. Bobek,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

Detlef Meyn, genom W. Säftel, Rechtsanwalt,

Europeiska kommissionen, genom G. Braun och N. Yerrell, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 2.1 och 11.6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/126/EG av den 20 december 2006 om körkort (EUT L 403, 2006, s. 18, och rättelse i EUT L 169, 2016, s. 18).

2

Begäran har framställts i ett brottmål mot Detlef Meyn. Målet rör olovlig körning.

Tillämpliga bestämmelser

Direktiv 2006/126

3

Skäl 8 i direktiv 2006/126 har följande lydelse:

”Av trafiksäkerhetsskäl bör minimikrav fastställas för utfärdande av körkort. Det behövs en harmonisering av normerna för förarprov och utfärdande av körkort. I detta syfte bör de kunskaper, den förmåga och det beteende som är nödvändiga för att framföra motorfordon fastställas, och förarprovet bör utformas enligt dessa koncept. Minimikraven i fråga om fysisk och psykisk lämplighet för att framföra sådana fordon bör definieras på nytt.”

4

I artikel 1.1 i detta direktiv föreskrivs följande:

”I enlighet med bestämmelserna i detta direktiv skall medlemsstaterna införa nationella körkort i överensstämmelse med den gemenskapsmodell som fastställs i bilaga I. Emblemet på sidan 1 av körkort enligt gemenskapsmodellen skall innehålla nationalitetsbeteckningen för den medlemsstat som har utfärdat körkortet.”

5

I artikel 2, som har rubriken ”Ömsesidigt erkännande”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Körkort som är utfärdade av medlemsstaterna skall erkännas ömsesidigt.”

6

I artikel 7.1 i samma direktiv definieras villkoren för utfärdande av körkort och i punkt e preciseras bland annat att körkort endast får utfärdas till sökande med permanent bosättningsort inom den medlemsstat som utfärdar körkortet.

7

I artikel 11 i direktiv 2006/126 föreskrivs följande:

”1.   Om innehavaren av ett giltigt nationellt körkort utfärdat av en medlemsstat har förlagt sin permanenta bosättningsort till en annan medlemsstat, får han eller hon begära att hans eller hennes körkort skall bytas ut mot ett likvärdigt körkort. Den medlemsstat som verkställer utbytet skall kontrollera för vilken kategori det inlämnade körkortet fortfarande är giltigt.

6.   Om en medlemsstat byter ut ett körkort som har utfärdats av ett tredje land mot ett körkort enligt gemenskapsmodellen skall utbytet samt förnyelser eller utbyten som sker senare registreras på det nya körkortet.

Ett sådant utbyte får endast göras om det körkort som har utfärdats av det tredje landet har inlämnats till de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som gör utbytet. Om innehavaren av ett körkort som har utfärdats på detta sätt flyttar sin permanenta bosättningsort till en annan medlemsstat behöver inte principen om ömsesidigt erkännande i artikel 2 tillämpas.”

Tysk rätt

8

I 28 § första stycket i Verordnung über die Zulassung von Personen zum Straßenverkehr (förordningen om personers tillträde till vägtrafik), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

”1.   Innehavare av ett giltigt EU- eller [Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES)]-körkort som har sin permanenta bosättningsort i … [Tyskland], får – med förbehåll för den begränsning som föreskrivs i styckena 2–4 – framföra fordon i detta land i enlighet med den behörighet som följer av nämnda körkort. …”

9

I 28 § fjärde stycket i denna förordning föreskrivs bland annat att det tillstånd som avses i första stycket inte är tillämpligt på innehavare av ett EU- eller EES-körkort som utfärdats på grundval av ett förfalskat körkort från tredjeland.

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

10

Efter en trafikolycka den 1 september 2015 konstaterades det att Detlef Meyn, en tysk medborgare bosatt i Tyskland, inte längre hade någon tysk förarbehörighet sedan det att hans körkort hade återkallats år 2006.

11

Detlef Meyn var dock innehavare av ett polskt körkort som hade utfärdats den 1 augusti 2011 på grundval av ett ungersk körkort från den 3 november 2010. Det körkortet hade i sin tur utfärdats i utbyte mot ett ryskt körkort från 1986, vilket hade visat sig vara förfalskat. Detlef Meyn dömdes för urkundsförfalskning år 2012 av en tysk domstol.

12

Genom dom av den 24 april 2017 dömde Amtsgericht Bad Säckingen (Distriktsdomstolen i Bad Säckingen, Tyskland) Detlef Meyn till olovlig körning enligt 21 § första stycket första punkten Straßenverkehrsgesetz (vägtrafiklagen).

13

Den hänskjutande domstolen som handlägger överklagandet av denna dom, vill få klarhet i huruvida det är förenligt med bestämmelserna i direktiv 2006/126 att i enlighet med 28 § fjärde stycket i förordningen om personers tillträde till vägtrafik, vägra erkänna ett körkort som utfärdats av en medlemsstat på grundval av en utskrift av ett körkort som utfärdats av en annan medlemsstat, vilket i sin tur grundas på ett förfalskat körkort som utfärdats av tredjeland.

14

Mot denna bakgrund beslutade Oberlandesgericht Karlsruhe (Regionala överdomstolen i Karlsruhe, Tyskland) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen.

”Föreligger det även en skyldighet att erkänna ett körkort enligt artikel 2.1 i [direktiv 2006/126] när det utan lämplighetsprövning har bytts ut av en medlemsstat om det tidigare körkortet inte omfattades av skyldigheten till erkännande (här: det tidigare körkortet som hade utfärdats av en annan medlemsstat i sin tur grundades på utbyte av ett körkort från tredjeland), [enligt] artikel 11.6 tredje meningen i direktiv 2006/126)?”

Prövning av tolkningsfrågan

15

Den hänskjutande domstolen har ställt frågan för att få klarhet i huruvida bestämmelserna i direktiv 2006/126 utgör hinder för en medlemsstat att vägra att erkänna ett körkort – vars innehavare har sin permanenta bosättningsort inom den medlemsstaten – vilket, utan någon lämplighetsprövning, har utfärdats av en annan medlemsstat på grundval av ett körkort som utfärdats av en annan medlemsstat, vilket i sin tur har utfärdats i utbyte mot ett körkort som har utfärdats av tredjeland.

16

EU-domstolen erinrar inledningsvis om att det i artikel 2.1 i direktiv 2006/126 föreskrivs ett formlöst ömsesidigt erkännande av körkort som utfärdats av medlemsstaterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 oktober 2017, I,C‑195/16, EU:C:2017:815, punkt 34).

17

I artikel 7.1 i direktivet fastställs villkoren för utfärdande av körkort. Det preciseras i punkt e i den artikeln att den som ansöker om körkort ska ha sin permanenta bosättningsort inom den medlemsstat som utfärdar körkortet.

18

Det föreskrivs vidare i artikel 11.1 i det direktivet att om innehavaren av ett giltigt körkort utfärdat av en medlemsstat har förlagt sin permanenta bosättningsort till en annan medlemsstat, får han eller hon begära att hans eller hennes körkort ska bytas ut mot ett likvärdigt körkort.

19

När det gäller utfärdande av körkort enligt gemenskapsmodellen (nedan kallat gemenskapskörkort) genom utbyte av ett körkort som har utfärdats av tredjeland, även om det i direktiv 2006/126 inte fastställs på vilka villkor medlemsstaterna får utföra ett sådant utbyte, föreskrivs det emellertid däri att detta utbyte medför konsekvenser för tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande som stadfästs i artikel 2.1 i detta direktiv.

20

Det följer nämligen av artikel 11.6 andra stycket att om innehavaren av ett körkort som har utfärdats genom ett utbyte av ett körkort från tredjeland flyttar sin permanenta bosättningsort till en annan medlemsstat behöver inte principen om ömsesidigt erkännande tillämpas.

21

Det anges vidare i artikel 11.6 första stycket i direktiv 2006/126 att om utfärdandet av ett gemenskapskörkort är följden av ett utbyte av ett körkort från tredjeland ska utbytet registreras på gemenskapskörkortet.

22

Det följer således av bestämmelserna i direktiv 2006/126 att skyldigheten om ömsesidigt erkännande, vilken stadfästs i artikel 2.1 i samma direktiv endast avser körkort som är utfärdade av medlemsstaterna och omfattar inte körkort som utfärdats av tredjeland.

23

Det framgår av beslutet om hänskjutande att Detlef Meyn vid den tidpunkt som är relevant för omständigheterna i det nationella målet var bosatt i Tyskland. Det följer således av tillämpningen av artikel 11.6 andra stycket i direktiv 2006/126 att Förbundsrepubliken Tyskland inte var skyldig att erkänna ett körkort som utfärdats till Detlef Meyn av en annan medlemsstat, genom utbyte av ett körkort som hade utfärdats av tredjeland.

24

Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i huruvida denna slutsats även är gällande i ett fall som det som är i fråga i det nationella målet där körkortet har utfärdats i utbyte mot ett körkort som utfärdats av en annan medlemsstat, vilket i sin tur har utfärdats i utbyte mot ett körkort som har utfärdats av tredjeland.

25

I detta avseende bör det noteras att ordalydelsen i artikel 11.6 andra stycket i direktiv 2006/126 inte i sig ger något svar på den fråga som ställts av den hänskjutande domstolen. Det framgår nämligen av ordalydelsen att bestämmelsen avser att en medlemsstat utfärdar ett körkort, i utbyte mot ett körkort som har utfärdats av tredjeland och inte att en medlemsstat utfärdar ett körkort, i utbyte mot ett körkort som har utfärdats av en annan medlemsstat, vilket i sin tur har utfärdats i utbyte mot ett körkort som har utfärdats av tredjeland.

26

Det framgår emellertid av fast rättspraxis att vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 26 september 2018, Baumgartner,C‑513/17, EU:C:2018:772, punkt 23).

27

I detta avseende bör det påpekas att enligt skäl 8 i direktiv 2006/126 syftar direktivet till, att med hänsyn till trafiksäkerhetsskäl, fastställa minimikrav för utfärdande av gemenskapskörkort.

28

Skyldigheten i direktiv 2006/126 att ömsesidigt erkänna körkort som utfärdats av medlemsstaterna är följden av att det fastställts minimikrav för utfärdande av ett gemenskapskörkort genom detta direktiv.

29

Det ankommer således på den utfärdande medlemsstaten att kontrollera att de minimikrav som uppställs i unionsrätten, bland annat kraven avseende bosättning och körförmåga i artikel 7.1 i direktiv 2006/126 är uppfyllda och att det därmed är motiverat att utfärda ett körkort (dom av den 26 oktober 2017, I,C‑195/16, EU:C:2017:815, punkt 46).

30

Härav följer att när myndigheterna i en medlemsstat har utfärdat ett körkort har övriga medlemsstater inte längre möjlighet att kontrollera att kraven för utfärdande av körkortet i enlighet med direktivet har följts, eftersom innehavet av ett körkort som har utfärdats av en medlemsstat måste anses utgöra bevis för att körkortsinnehavaren vid tidpunkten för utfärdandet uppfyllde nämnda krav (dom av den 26 oktober 2017, I,C‑195/16, EU:C:2017:815, punkt 47).

31

Direktiv 2006/126 är emellertid inte avsett att fastställa de krav som ska vara uppfyllda vid utbyte av ett körkort från tredjeland, eftersom en sådan befogenhet omfattas av medlemsstaternas exklusiva behörighet, vilket medför att medlemsstaterna inte är bundna av de bedömningar som gjorts av andra medlemsstater i detta hänseende.

32

EU-domstolen finner således, i syfte att inte undergräva de trafiksäkerhetsskäl som anges i direktivet, att en medlemsstat inte är skyldig att erkänna ett körkort – vars innehavare har sin permanenta bosättningsort inom den medlemsstaten – vilket, utan någon lämplighetsprövning, har utfärdats av en annan medlemsstat i utbyte mot ett körkort från en annan medlemsstat, endast på grund av att det sistnämnda körkortet har erhållits genom ett tidigare utbyte av ett körkort som utfärdats av tredjeland.

33

Mot denna bakgrund ska frågan besvaras enligt följande. Bestämmelserna i direktiv 2006/126 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en medlemsstat att vägra att erkänna ett körkort – vars innehavare har sin permanenta bosättningsort inom den medlemsstaten – vilket, utan någon lämplighetsprövning, har utfärdats av en annan medlemsstat på grundval av ett körkort som utfärdats av en annan medlemsstat, vilket i sin tur har utfärdats i utbyte mot ett körkort som har utfärdats av tredjeland.

Rättegångskostnader

34

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

 

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjunde avdelningen) följande:

 

Bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/126/EG av den 20 december 2006 om körkort ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en medlemsstat att vägra att erkänna ett körkort – vars innehavare har sin permanenta bosättningsort inom den medlemsstaten – vilket, utan någon lämplighetsprövning, har utfärdats av en annan medlemsstat på grundval av ett körkort som utfärdats av en annan medlemsstat, vilket i sin tur har utfärdats i utbyte mot ett körkort som har utfärdats av tredjeland.

 

Underskrifter


( *1 ) Rättegångsspråk: tyska.