TRIBUNALENS DOM (andra avdelningen i utökad sammansättning)

den 7 februari 2019 ( *1 )

”Personalmål – Tjänstemän – Artikel 42c i tjänsteföreskrifterna – Entledigande i tjänstens intresse – Likabehandling – Förbud mot diskriminering på grund av ålder – Uppenbart oriktig bedömning – Rätten att yttra sig – Omsorgsplikt – Skadeståndsansvar”

I mål T‑11/17,

RK, tidigare tjänsteman vid Europeiska unionens råd, inledningsvis företrädd av L. Levi och A. Tymen, därefter av Levi, avocats,

sökande,

mot

Europeiska unionens råd, företrätt av M. Bauer och R. Meyer, båda i egenskap av ombud,

svarande,

med stöd av

Europaparlamentet, företrätt av A. Troupiotis och J. A. Steele, båda i egenskap av ombud,

intervenient,

angående en talan grundad på artikel 270 FEUF om dels ogiltigförklaring av rådets odaterade beslut att entlediga sökanden i tjänstens intresse med stöd av artikel 42c i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen och, vid behov, beslutet av den 27 september 2016 att avslå sökandens klagomål, dels om ersättning för den skada sökanden påstår sig ha lidit,

meddelar

TRIBUNALEN (andra avdelningen i utökad sammansättning),

sammansatt av ordföranden M. Prek, samt domarna E. Buttigieg (referent), F. Schalin, B. Berke och M. J. Costeira,

justitiesekreterare: handläggaren G. Predonzani,

efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 1 juni 2018,

följande

Dom

I. Bakgrund till tvisten

1

Tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen har ändrats genom, bland annat, Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 1023/2013 av den 22 oktober 2013 (EUT L 287, 2013, s. 15).

2

I skälen 1, 3, 7 och 12 i förordning nr 1023/2013 anges följande:

”(1)

Europeiska unionen, och dess över 50 institutioner och byråer, bör även i fortsättningen ha en europeisk offentlig förvaltning av hög kvalitet, så att den kan uppnå sina mål, genomföra sin politik och sin verksamhet och utföra sina uppgifter på bästa möjliga sätt i enlighet med fördragen, för att möta de inre och yttre utmaningar som den kommer att ställas inför i framtiden och för att stå till unionsmedborgarnas tjänst.

…

(3)

Med tanke på den europeiska offentliga förvaltningens storlek, sett till unionens mål och befolkning, bör en nedskärning i antalet anställda vid unionens institutioner och byråer inte leda till att de anställda hindras från att utföra sitt arbete, sina uppgifter och funktioner i enlighet med de skyldigheter och befogenheter som fastställs i fördragen. I detta hänseende är det nödvändigt med insyn beträffande personalkostnaderna vid varje enskild institution och byrå när det gäller alla personalkategorier som är anställda av dem.

…

(7)

Ett mer övergripande syfte bör vara att så långt möjligt effektivisera personaladministrationen i en europeisk offentlig förvaltning som särskilt utmärker sig genom sin expertis, kompetens, oberoende, lojalitet, opartiskhet, kontinuitet samt kulturella och språkliga mångfald, och för sina attraktiva rekryteringsvillkor.

[…]

(12)

I sina slutsatser av den 8 februari 2013 om den fleråriga budgetramen framhöll Europeiska rådet att behovet av att konsolidera de offentliga finanserna på kort, medellång och lång sikt kräver att varje offentlig förvaltning och dess personal gör en särskild insats för att effektivisera verksamheten och anpassa sig till en ekonomisk verklighet stadd i förändring. Uppmaningen var en upprepning av målet i kommissionens förslag 2011 om ändring av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen, som strävar efter att säkerställa kostnadseffektivitet och en bekräftelse på att de utmaningar som Europeiska unionen står inför ställer krav på alla offentliga förvaltningar och var och en av deras anställda att effektivisera arbetet och anpassa sig till de förändrade ekonomiska och sociala förutsättningarna i Europa …”

3

I artikel 1.24 i förordning nr 1023/2013 föreskrivs ett tillägg till Avdelning III kapitel 2 i tjänsteföreskrifterna av ett avsnitt 7, med rubriken ”Entledigande i tjänstens intresse”, innehållande en enda bestämmelse, artikel 42c. Bestämmelsen har följande lydelse:

”Tidigast fem år före tjänstemannens pensionsålder får en tjänsteman med minst tio tjänsteår efter beslut av tillsättningsmyndigheten entledigas i tjänstens intresse på grund av organisatoriska behov knutna till tillägnandet av ny kompetens inom institutionerna.

Det totala antalet tjänstemän som entledigas i tjänstens intresse varje år får inte överstiga fem procent av de tjänstemän vid alla institutioner som gick i pension föregående år. Det sålunda beräknade totala antalet ska fördelas mellan institutionerna i enlighet med deras respektive antal tjänstemän den 31 december föregående år. Resultatet som erhålls vid fördelningen ska avrundas uppåt till närmaste heltal vid varje institution.

Sådant entledigande ska inte utgöra någon disciplinåtgärd.

Varaktigheten av entledigandet ska i princip motsvara tidsperioden fram till tjänstemannens pensionsålder. I exceptionella fall får tillsättningsmyndigheten besluta att avsluta entledigandet och återinsätta tjänstemannen.

När tjänstemän entledigade i tjänstens intresse uppnår sin pensionsålder ska de automatiskt pensioneras.

För entledigande i tjänstens intresse ska följande regler gälla:

a)

En annan tjänsteman kan tillsättas på tjänstemannens tjänst.

b)

En tjänsteman entledigad i tjänstens intresse ska inte ha rätt att placeras i en högre löneklass eller lönegrad.

En sålunda entledigad tjänsteman är berättigad till ersättning beräknad i enlighet med bilaga IV.

På tjänstemannens begäran ska avdrag göras från ersättningen för avgifter till pensionssystemet, beräknade på ersättningen. I ett sådant fall ska tjänstetiden som entledigad tjänsteman i tjänstens intresse beaktas vid beräkning av pensionsberättigande tjänsteår enligt artikel 2 i bilaga VIII.

Ingen korrigeringskoefficient ska tillämpas för ersättningen.”

4

Förordning nr 1023/2013 trädde i kraft den 1 november 2013 och artikel 42c i tjänsteföreskrifterna är tillämplig sedan den 1 januari 2014.

5

Sökanden, RK, är en tidigare tjänsteman vid Europeiska unionens råd. Hon tillträdde sin tjänst vid rådets generalsekretariat (nedan kallat generalsekretariatet) den 16 mars 1989 och blev fast anställd den 16 september 1989. Hon tjänstgjorde under sin karriär vid olika generaldirektorat och tjänsteavdelningar. Hon innehade från den 1 april 2013 till den 30 juni 2016 en tjänst som assistent vid enheten Personalutveckling (nedan kallad personalutvecklingsenheten) inom generalsekretariatet A (Administration).

6

Genom personalmeddelande nr 71/15 av den 23 oktober 2015 (nedan kallat personalmeddelande 71/15), lämnade rådets generalsekretariat upplysningar om institutionens genomförande av artikel 42c i tjänsteföreskrifterna. Detta meddelande hade följande lydelse:

”… EU:s institutioner ska konstant förnya och modernisera sig, vilket innebär att tjänstemännen ska skaffa ny kompentens och uppdatera sina kunskaper för att anpassa sig till den nya utvecklingen. Denna nya kompentens kan exempelvis ha samband med nya informationsteknologiska verktyg, nya system som införts för upprättande av Europeiska rådets/rådets handlingar, nya förfaranden för offentliga upphandlingar och internrevision, samt arbetsmetoder eller nya förvaltnings- eller organisationssätt.

Entledigande i tjänstens intresse har till syfte att göra det möjligt för tjänstemän som möter svårigheter att skaffa ny kompetens och att anpassa sig till utvecklingen av arbetsmiljön att entledigas innan de nått pensionsåldern …

För 2015 finns fem möjligheter tillgängliga vid rådet och Europeiska rådet …”

7

Den 12 november 2015 hade sökanden ett möte med chefen för personalutvecklingsenheten under vilket denna enhet informerade sökanden om sin avsikt att för administrationen förslå att den skulle överväga att entlediga sökanden i tjänstens intresse, i enlighet med artikel 42c i tjänsteföreskrifterna.

8

Detta mötes förlopp och innehåll har sammanfattats i en promemoria av personalutvecklingsenhetens chef av den 18 november 2015, vilken riktats till chefen för personal och personaladministration (nedan kallad personalchefen). I denna promemoria bad personalutvecklingsenhetens chef administrationen att sökanden skulle entledigas i tjänstens intresse, med stöd av artikel 42c i tjänsteföreskrifterna.

9

Den 25 november 2015 mottogs sökanden av personalchefen, i närvaro av en tjänsteman som medföljde sökanden, en observatör som utsetts av personalkommittén och chefen för enheten för administrationens juridiska rådgivare. Vid detta möte lade personalchefen fram den rättsliga ramen för artikel 42c i tjänsteföreskrifterna för sökanden och sammanfattade skälen till varför hon ansåg att denna bestämmelse kunde tillämpas på henne. Sökanden angav att hon motsatte sig den planerade åtgärden.

10

Efter detta möte, den 25 november 2015, riktade personalchefen en promemoria till administrationens generaldirektör, i dennes egenskap av tillsättningsmyndighet (nedan kallad tillsättningsmyndigheten), med en rekommendation att entlediga sökanden i tjänstens intresse med stöd av artikel 42c i tjänsteföreskrifterna, från och med den 31 december 2015. Till denna promemoria bifogades personalutvecklingsenhetens chefs promemoria av den 18 november 2015 samt en överblick av sökandens karriärhistorik.

11

I en promemoria av den 30 november 2015 upplyste administrationens generaldirektör sökanden om sin avsikt att entlediga henne i tjänstens intresse och uppmanade henna att inkomma med synpunkter inom tio arbetsdagar.

12

Sökanden ingav ett skriftligt yttrande den 7 december 2015, i vilket hon bad tillsättningsmyndigheten att ompröva sin avsikt att tillämpa artikel 42c i tjänsteföreskrifterna på henne och, under alla omständigheter, att ompröva denna tillämpning för budgetåret 2015 i syfte att kunna förfoga över en tillräcklig frist för att ekonomiskt och psykiskt förbereda sig för entledigandet.

13

Sökanden yttrade sig den 8 december 2015 inför förvaltningens generaldirektör.

14

Genom ett odaterat beslut av generaldirektören för förvaltningen i dess egenskap av tillsättningsmyndighet, vilket delgavs sökanden den 4 februari 2016, entledigades hon i tjänstens intresse med verkan från den 30 juni 2016. De skäl som angavs för antagandet av detta beslut riktat mot sökanden angavs i punkt 10 i ovannämnda beslut.

15

För det första angavs i punkt 10 a i beslutet att personalutvecklingsenheten, till vilken sökanden hörde, gjorde en anpassning av sina arbetsmetoder i linje med reformer som även genomfördes på andra avdelningar vid direktoratet ”Personalresurser och personaladministration”. Denna utveckling bestod i huvudsak av att införa automatiserade förfaranden och procedurer, att inrätta nya verksamheter, att digitalisera systemen för förvaltning av uppgifter och andra förfaranden samt att anta mellaninstitutionella IT‑lösningar tillämpliga på samtliga personal-uppföljningssystem. Det angavs att rytmen för denna utveckling behövde bibehållas i syfte att iaktta de nya synsätt avseende personal och personalförvaltning som införts inom generalsekretariatet.

16

För det andra preciserades det, i punkt 10 b i ovannämnda beslut, att genomförandet av dessa reformer krävde relevanta kunskaper samt en viss nivå av flexibilitet och anpassningsförmåga av personalen.

17

[Konfidentiellt]

18

[Konfidentiellt]

19

[Konfidentiellt]

20

[Konfidentiellt]

21

Tillsättningsmyndigheten preciserade även att det i punkt 14 ovan angivna beslutet skulle träda i kraft den 30 juni 2016 i syfte att ge sökanden den tid som krävdes för att psykiskt och ekonomiskt förbereda sig för sitt entledigande.

22

I en promemoria av den 8 februari 2016 gav chefen för enheten ”Individuella rättigheter” sökanden upplysningar avseende hennes ekonomiska rättigheter i samband med entledigandet i tjänstens intresse.

23

Den 29 april 2016 ingav sökanden ett klagomål mot det ovan i punkt 14 angivna beslutet med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Detta klagomål avslogs genom uttryckligt beslut av rådets generalsekreterare den 27 september 2016.

II. Förfarandet och parternas yrkanden

24

Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 6 januari 2017.

25

Sökanden har genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 16 januari 2017 begärt att få vara anonym i enlighet med artikel 66 i tribunalens rättegångsregler. Tribunalen beslutade att bevilja denna begäran genom beslut av den 17 februari 2017.

26

Den 4 april 2017 ingav rådet svaromål.

27

Europaparlamentet ansökte genom handling som inkom till tribunalens kansli den 5 maj 2017 om att få intervenera i målet till stöd för rådets yrkanden.

28

Sökanden ansökte genom inlaga som inkom till tribunalens kansli den 2 juni 2017 om att vissa uppgifter i ansökan och dess bilagor skulle behandlas konfidentiellt i förhållande till parlamentet.

29

Den 14 juni 2017 gav sökanden in en replik.

30

Sökanden begärde, genom inlaga som inkom till tribunalens kansli den 21 juni 2017, att vissa uppgifter i hennes replik och hennes bilagor skulle behandlas konfidentiellt i förhållande till parlamentet.

31

Ordföranden på tribunalens andra avdelning biföll genom beslut av den 28 juni 2017 parlamentets ansökan om att få intervenera till stöd för rådets yrkanden. Det angavs att intervenienten och, i förekommande fall, huvudparterna, skulle delges inlagorna i en icke-konfidentiell version och att ett beslut om huruvida ansökan om konfidentiell behandling var välgrundad i förekommande fall skulle fattas senare mot bakgrund av de invändningar som skulle kunna inkomma i detta avseende.

32

Parlamentet gjorde inte någon invändning inom utsatt frist avseende sökandens ovannämnda ansökan om konfidentiell behandling.

33

Den 28 juli 2017 ingav rådet en duplik.

34

Parlamentet inkom med sin interventionsinlaga den 18 augusti 2017.

35

Sökanden ansökte, genom inlaga som inkom till tribunalens kansli den 21 augusti 2017, om att vissa uppgifter i dupliken skulle behandlas konfidentiellt i förhållande till parlamentet. Parlamentet gjorde ingen invändning mot denna ansökan inom utsatt frist.

36

Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 11 september 2017 förklarade sig rådet inte ha några synpunkter på parlamentets interventionsinlaga.

37

Sökanden yttrade sig, i en handling som inkom till tribunalens kansli den 13 oktober 2017, över parlamentets interventionsinlaga.

38

Den 18 oktober 2017 underrättade tribunalens kansli parterna om att den skriftliga delen av förfarandet avslutats.

39

Genom skrivelse av den 7 november 2017 framställde sökanden, med stöd av artikel 106 i rättegångsreglerna, en motiverad begäran om att få yttra sig under den muntliga förhandlingen.

40

På förslag av andra avdelningen beslutade tribunalen den 10 april 2018, i enlighet med artikel 28 i rättegångsreglerna, att hänskjuta målet till en avdelning i utökad sammansättning.

41

På förslag av referenten beslutade tribunalen (andra avdelningen i utökad sammansättning) att inleda det muntliga förfarandet och anmodade, som en åtgärd för processledning enligt artikel 89 i rättegångsreglerna, parterna att svara på vissa frågor och att inkomma med vissa handlingar. Parterna efterkom denna anmodan inom den föreskrivna fristen.

42

Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 1 juni 2018.

43

Det muntliga förfarandet avslutades med beslut av ordföranden för tribunalens andra avdelning i utökad sammansättning av den 17 juli 2018, efter att rådet inkommit med två serier av handlingar som tribunalen begärt in vid förhandlingen och genom en åtgärd för processledning.

44

Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–

ogiltigförklara det ovan i punkt 14 angivna beslutet och, i nödvändig utsträckning, beslutet att avslå klagomålet av den 27 september 2016 (nedan kallat beslutet att avslå klagomålet),

–

förplikta rådet att betala skadestånd för de materiella och ideella skador sökanden lidit,

–

förplikta rådet att ersätta samtliga rättegångskostnader.

45

Rådet har yrkat att tribunalen ska

–

ogilla talan,

–

förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

46

Parlamentet har yrkat att tribunalen ska ogilla talan.

III. Rättslig bedömning

A. Föremålet för talan

47

Sökanden har, inom ramen för sitt första yrkande, begärt ogiltigförklaring av det ovan i punkt 14 nämnda beslutet och, ”i nödvändig utsträckning”, ogiltigförklaring av beslutet att avslå klagomålet. Således krävs ett klargörande av förhållandet mellan dessa båda beslut för att fastställa föremålet för talan.

48

Det ska erinras om att det administrativa klagomålet, såsom det avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, och det uttryckliga eller tysta avslaget på detsamma enligt fast rättspraxis utgör en oskiljaktig del av ett komplext förfarande och endast utgör ett villkor för att talan ska kunna väckas. Under dessa förhållanden innebär en talan om ogiltigförklaring, även om den formellt är riktad mot beslutet om avslag på klagomålet, att tribunalen ska pröva den rättsakt som går tjänstemannen emot och mot vilken klagomålet anförs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 januari 1989, Vainker/Europaparlamentet, 293/87, EU:C:1989:8, punkterna 7 och 8), under förutsättning att avslaget på klagomålet inte har en annan innebörd än den rättsakt mot vilken nämnda klagomål har riktats (dom av den 25 oktober 2006, Staboli/kommissionen, T‑281/04, EU:T:2006:334, punkt 26).

49

Ett rent beslut om avslag på ett klagomål utgör nämligen, oavsett om det är underförstått eller uttryckligt, en bekräftelse på den rättsakt eller den passivitet som klaganden klagat på och utgör inte i sig en rättsakt mot vilken talan kan väckas. Detta innebär att yrkanden som riktas mot detta beslut utan fristående innehåll i förhållande till det ursprungliga beslutet ska anses vara riktade mot den ursprungliga rättsakten (se dom av den 19 juni 2015, Z/domstolen, T‑88/13 P, EU:T:2015:393, punkt 141 och där angiven rättspraxis).

50

Ett uttryckligt beslut om avslag på ett klagomål kan, med hänsyn till sitt innehåll, vara sådant att det inte bekräftar den åtgärd som sökanden har angripit. Så är fallet om beslutet att avslå klagomålet innehåller en omprövning av sökandens situation i förhållande till nya rättsliga och faktiska omständigheter eller om det ändrar eller kompletterar det ursprungliga beslutet. I sådana fall utgör avslaget på klagomålet en rättsakt som är underställd rättens prövning, vilken ska beakta denna vid bedömningen av den angripna åtgärdens lagenlighet, och till och med betrakta den som en rättsakt som går vederbörande emot och som ersätter denna (dom av den 15 september 2017, Skareby/Utrikestjänsten, T‑585/16, EU:T:2017:613, punkt 18).

51

I förevarande mål har sökanden gjort gällande att yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet att avslå klagomålet kan prövas i sak, eftersom detta beslut innehåller nya faktiska omständigheter i förhållande till det beslut som avses i punkt 14 ovan, dock utan att precisera vilka dessa omständigheter är. Rådet och parlamentet har inte tagit ställning i frågan avseende fastställandet av föremålet för talan och har, i mer allmän bemärkelse, inte bestritt att yrkandet om ogiltigförklaring av de båda beslut som nämns i sökandens första yrkande kan prövas i sak.

52

Det ska i detta hänseende inledningsvis påpekas att klagomålet har inkommit och talan väckts vid tribunalen inom den frist som föreskrivs i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna.

53

Det kan vidare konstateras att beslutet att avslå klagomålet bekräftar det beslut som avses i punkt 14 ovan och motiveringen till detta. I övrigt svarar beslutet att avslå klagomålet, utan att ompröva sökandens situation med beaktande av nya rättsliga och faktiska omständigheter, på dess invändningar i klagomålet och kompletterar därmed motiveringen i det ovan i punkt 14 nämnda beslutet. Under dessa omständigheter ska det ovan i punkt 14 avsedda beslutet (nedan kallat det angripna beslutet) anses vara det enda som går sökanden emot och lagenligheten av detta beslut ska prövas även med beaktande av motiveringen till beslutet att avslå klagomålet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 2017, HQ/OCVV, T‑592/16, ej publicerad, EU:T:2017:897, punkterna 20 och 21).

B. Huruvida vissa handlingar som rådet ingett den 6 juni 2018 kan tas upp till prövning

54

Det ska erinras om att tribunalen, vid förhandlingen, anmodade rådet att, inom en vecka, inge de handlingar som angavs i fotnoterna nr 8 och 9 i beslutet att avslå klagomålet. Rådet ingav, den 6 juni 2018, emellertid inte bara de båda ovannämnda handlingarna (bilagorna E.1 och E.6 till inlagan av den 6 juni 2018), utan även fyra andra handlingar som inte begärts i tribunalens anmodan (bilagorna E.2–E.5 till inlagan av den 6 juni 2018) och angav innehållet i dessa sistnämnda handlingar i punkterna 4–7 i inlagan av den 6 juni 2018. Av detta följer att de ovannämnda handlingarna i bilagorna E.2–E.5, handlingen i bilaga E.1 avseende personalutvecklingsenhetens möte den 29 januari 2015, som inte heller begärts av tribunalen, liksom de argument som framförts i punkterna 4–7 i inlagan av den 6 juni 2018, ska avvisas med stöd av artikel 85.3 i rättegångsreglerna, eftersom de inte har begärts i den anmodan som tribunalen framställde vid förhandlingen och då rådet inte har lämnat någon förklaring till varför de inte lämnats tidigare.

C. Yrkandet om ogiltigförklaring

55

Sökanden har till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring, anfört fyra grunder. Den första grunden utgör en invändning om att artikel 42c i tjänsteföreskrifterna är rättsstridig. Den andra grunden avser ett åsidosättande av denna bestämmelse och av personalmeddelande nr 71/15, en oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna och en uppenbart oriktig rättslig bedömning. Den tredje grunden rör åsidosättande av rätten att yttra sig. Såvitt avser den fjärde grunden gäller den ett åsidosättande av omsorgsplikten och av principen om god förvaltningssed.

1.   Den första grunden: Artikel 42c i tjänsteföreskrifterna är rättsstridig

a)   Inledande synpunkter

56

Sökanden har gjort gällande att artikel 42c i tjänsteföreskrifterna är rättsstridig, eftersom den strider om principen om likhet inför lagen och principen om förbud mot diskriminering på grund av bland annat ålder, vilka föreskrivs i artiklarna 20 och 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling (EGT L 303, 2000, s. 16) och artikel 1d i tjänsteföreskrifterna.

57

Sökanden har i detta sammanhang gjort gällande att artikel 42c i tjänsteföreskrifterna, eftersom den uttryckligen är tillämplig på tjänstemän och anställda ”[t]idigast fem år före [deras] pensionsålder”, inför en skillnad i behandling grundad på ålder i den mening som avses i artikel 2.2 a i direktiv 2000/78. Enligt sökanden kan denna skillnad i behandling inte på ett objektivt och rimligt sätt motiveras av ett berättigat mål i den mening som avses i artikel 6.1 i direktiv 2000/78. Även om det skulle anses att artikel 42c i tjänsteföreskrifterna eftersträvar ett sådant berättigat mål, är de medel som använts för att nå det för övrigt varken lämpliga eller nödvändiga i den mening som avses i artikel 6.1 i direktiv 2000/78.

58

Rådet och parlamentet har bestritt sökandens argument och yrkat att den första grunden ska underkännas.

59

Inledningsvis ska det fastställas mot bakgrund av vilka bestämmelser sökandens invändning om rättsstridighet ska prövas.

60

Det ska i detta hänseende påpekas att principen om likabehandling som föreskrivs i artikel 20 i stadgan om de grundläggande rättigheterna är en allmän princip i unionsrätten för vilken icke-diskrimineringsprincipen i artikel 21.1 i stadgan är ett särskilt uttryck (dom av den 5 juli 2017, Fries, C‑190/16, EU:C:2017:513, punkt 29).

61

Vidare anges i artikel 51.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna att bestämmelserna i denna med beaktande av subsidiaritetsprincipen, riktar sig bland annat till unionens institutioner, organ och byråer.

62

Av detta följer att rättsenligheten av artikel 42c i tjänsteföreskrifterna, vilken infördes i tjänsteföreskrifterna genom förordning nr 1023/2013, ska bedömas mot bakgrund av den överordnade bestämmelse som artikel 21.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna utgör, vilken sökandens argument åsyftar och vilken förbjuder all diskriminering på grund av bland annat ålder.

63

När det gäller sökandens åberopande av direktiv 2000/78, ska inledningsvis dess relevanta bestämmelser anges.

64

Artikel 1 i direktiv 2000/78 har rubriken ”Syfte”, och lyder som följer:

”Syftet med detta direktiv är att fastställa en allmän ram för bekämpning av diskriminering i arbetslivet på grund av religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning, för att principen om likabehandling ska kunna genomföras i medlemsstaterna.”

65

Artikel 2 i direktiv 2000/78 har rubriken ”Begreppet diskriminering”. Artikel 2.1 och 2.2 har följande lydelse:

”1.   I detta direktiv avses med principen om likabehandling att det inte får förekomma någon direkt eller indirekt diskriminering på någon av de grunder som anges i artikel 1.

2.   Enligt punkt 1 ska

a)

direkt diskriminering anses förekomma när en person på någon av de grunder som anges i artikel 1 behandlas mindre förmånligt än en annan person behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation,

b)

indirekt diskriminering anses förekomma när en skenbart neutral bestämmelse eller ett skenbart neutralt kriterium eller förfaringssätt särskilt missgynnar personer med en viss religion eller övertygelse, ett visst funktionshinder, en viss ålder, eller en viss sexuell läggning jämfört med andra personer, om inte

i)

bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet objektivt motiveras av ett berättigat mål och om medlen för att uppnå detta mål är lämpliga och nödvändiga, …”

66

Artikel 6 i direktiv 2000/78 har rubriken ”Befogad särbehandling på grund av ålder”. I artikel 6.1 föreskrivs följande:

”Utan hinder av artikel 2.2 får medlemsstaterna föreskriva att särbehandling på grund av ålder inte ska utgöra diskriminering om särbehandlingen på ett objektivt och rimligt sätt inom ramen för nationell rätt kan motiveras av ett berättigat mål som rör särskilt sysselsättningspolitik, arbetsmarknad och yrkesutbildning, och sätten för att genomföra detta syfte är lämpliga och nödvändiga.

I sådan särbehandling kan i synnerhet följande inbegripas:

a)

Införande av särskilda villkor för tillträde till anställning och till yrkesutbildning, anställnings- och arbetsvillkor, inbegripet villkor för avskedande och löner, för ungdomar och äldre arbetstagare samt underhållsskyldiga personer i syfte att främja deras anställbarhet eller att skydda dem.

b)

Fastställande av minimivillkor avseende ålder, yrkeserfarenhet eller anställningstid för tillträde till anställningen eller för vissa förmåner förknippade med anställningen.

c)

Fastställande av en högsta åldersgräns för rekrytering, grundat på den utbildning som krävs för tjänsten i fråga eller på att det krävs en rimligt lång anställningsperiod innan personen i fråga ska pensioneras.”

67

Det ska vidare erinras om att det följer av artikel 288 tredje stycket FEUF att ett direktiv med avseende på det resultat som ska uppnås ska vara bindande för varje medlemsstat till vilken det är riktat. Av detta följer att direktiv 2000/78, liksom för övrigt anges i dess artikel 21, riktar sig till medlemsstaterna och inte till institutionerna. Bestämmelserna i detta direktiv kan därför inte i sig anses ålägga institutionerna skyldigheter i samband med utövandet av deras lagstiftnings- eller beslutsbefogenheter (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 9 september 2003, Rinke, C‑25/02, EU:C:2003:435, punkt 24, och dom av den 21 maj 2008, Belfass/rådet, T‑495/04, EU:T:2008:160, punkt 43), och kan inte heller som sådana läggas till grund för en invändning om att artikel 42c i tjänsteföreskrifterna är rättsstridig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2011, Adjemian m.fl./kommissionen, T‑325/09 P, EU:T:2011:506, punkt 52).

68

Även om direktiv 2000/78 inte som sådant kan medföra skyldigheter för unionens institutioner, i utövandet av deras lagstiftningsmakt eller beslutsmakt i syfte att styra arbetsrelationerna mellan dem själva och deras personal, kan icke desto mindre de bestämmelser eller principer som föreskrivs eller kan utläsas i detta direktiv emellertid åberopas mot dessa institutioner när de i sig endast förefaller vara ett specifikt uttryck för grundläggande bestämmelser i fördragen och för allmänna principer som är direkt tillämpliga på dessa institutioner (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 december 2016, Todorova Androva/rådet m.fl., T‑366/15 P, ej publicerad, EU:T:2016:729, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

69

Domstolen har redan erkänt att direktiv 2000/78 i frågor som rör arbetslivet konkretiserar principen om förbud mot diskriminering på grund av ålder vilken utgör en allmän princip i unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 november 2014, Vital Pérez, C‑416/13, EU:C:2014:2371, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

70

Av detta följer att även om bestämmelserna i direktiv 2000/78 inte i sig kan utgöra grund för en invändning om att artikel 42c är rättsstridig, kan de utgöra en inspirationskälla för att fastställa unionslagstiftarens skyldigheter i frågor som rör unionens personal och samtidigt beakta särdragen i dessa. Det är på detta sätt som tribunalen i förevarande mål kommer att beakta direktiv 2000/78.

71

När det gäller sökandens åberopande av artikel 1d i tjänsteföreskrifterna, ska det erinras om att denna bestämmelse föreskriver ett förbud mot diskriminering, bland annat på grund av ålder, vid tillämpningen av tjänsteföreskrifterna. Denna bestämmelse infördes i tjänsteföreskrifterna genom rådets förordning (EG, Euratom) nr 723/2004 av den 22 mars 2004 om ändring av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna (EUT L 124, 2004, s. 1).

72

Eftersom artikel 1d i tjänsteföreskrifterna finns i samma rättsakt, av förordningskaraktär, som artikel 42c, nämligen tjänsteföreskrifterna, och således har samma status som denna i normhierarkin, utgör inte denna bestämmelse en norm som en legalitetsbedömning av artikel 42c kan grundas på. Vidare har sökanden klargjort att hänvisningen till artikel 1d i tjänsteföreskrifterna endast gjordes i den mån denna bestämmelse föreskriver den allmänna principen om likhet inför lagen och principen om förbud mot diskriminering bland annat på grund av ålder.

73

Mot denna bakgrund finner tribunalen att lagenligheten av artikel 42c i tjänsteföreskrifterna ska bedömas mot bakgrund av artikel 21.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna samtidigt som direktiv 2000/78 beaktas, med de ovan i punkt 70 angivna begränsningarna.

74

Som tribunalen redan har påpekat (se punkt 60 ovan), föreskriver artikel 21.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna principen om förbud mot diskriminering, vilken är ett särskilt uttryck för principen om likabehandling som föreskrivs i artikel 20 i denna stadga.

75

Enligt domstolens fasta praxis innebär likabehandlingsprincipen att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (se dom av den 5 juli 2017, Fries, C‑190/16, EU:C:2017:513, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

76

Det ska inledningsvis undersökas huruvida artikel 42c i tjänsteföreskrifterna innebär en särbehandling på grund av ålder och, därefter, för det fall denna fråga besvaras jakande, huruvida denna skillnad i behandling ändå är förenlig med artikel 21.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna eftersom den uppfyller de kriterier som anges i artikel 52.1 i denna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juli 2017, Fries, C‑190/16, EU:C:2017:513, punkt 35).

b)   Huruvida särbehandling på grund av ålder föreligger

77

Det ska erinras om att artikel 42c i tjänsteföreskrifterna är tillämplig ”[t]idigast fem år före tjänstemannens pensionsålder”. Rådet har preciserat att denna bestämmelse är tillämplig på tjänstemän i åldrarna mellan 55 och nära 66 år. Det framgår av de tillämpliga bestämmelserna och av de förklaringar som rådet har lämnat inom ramen för sitt skriftliga svar på en fråga av tribunalen att detta åldersspann har fastställts på grundval av följande resonemang.

78

När det gäller tjänstemän som tillträtt sin tjänst före den 1 januari 2014, ska hänsyn tas till artikel 22.1 femte stycket i bilaga XIII i tjänsteföreskrifterna, i vilket följande föreskrivs:

”För tjänstemän som är i tjänst före 1 januari 2004 ska vid tillämpningen av tjänsteföreskrifterna den ålder vid vilken tjänstemannen har rätt till avgångspension bestämmas i enlighet med bestämmelserna ovan, om inte annat anges i tjänsteföreskrifterna”.

79

Denna pensionsålder varierar mellan 60 och 65 år beroende på tjänstemannens ålder den 1 maj 2014, såsom framgår av innehållet i de fyra första styckena i artikel 22.1 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna.

80

När det gäller tjänstemän som tillträtt sin tjänst efter den 1 januari 2014 har pensionsåldern fastställts till 66 år med stöd av artikel 52 första stycket a i tjänsteföreskrifterna.

81

Av detta följer att entledigande i tjänstens intresse, eftersom det är tillämpligt på tjänstemän som har varit anställda i tio år och som är tidigast fem år från pensionsåldern, potentiellt berör tjänstemän som är mellan 55 år (för dem som fyllt 60 år eller mer den 1 maj 2014 och vars pensionsålder således fastställdes till 60 år) och 66 år (för dem som har anställts efter den 1 januari 2014 och vars pensionsålder således har fastställts till 66 år).

82

Eftersom artikel 42c i tjänsteföreskrifterna endast är tillämplig på tjänstemän som befinner sig i ett åldersspann mellan 55 år och 66 år och inte är tillämplig på yngre tjänstemän som inte omfattas av ovannämnda åldersspann, inför denna artikel en skillnad i behandling på grund av ålder.

83

Det ska påpekas att rådet har uttryckt tvivel beträffande frågan huruvida artikel 42c i tjänsteföreskrifterna kan omfattas av begreppet diskriminering i den mening som avses i artikel 2 i direktiv 2000/78, eftersom den inte hänför till en ”viss ålder”, utan till tjänstemännens pensionsålder vilken kan variera. Det rör sig således om en åtgärd för att underlätta pensionering i syfte att mildra den ”plötsliga effekten” av pensioneringen och inte att diskriminera på grund av en viss ålder i förhållande till en annan. För att underbygga detta resonemang har rådet även påpekat att tillämpningen av artikel 42c är underställd ett annat villkor oberoende av ålder, nämligen att tjänstemannen har varit anställd i minst tio år.

84

Detta av rådet anförda argument rör motiveringen av skillnaden i behandling på grund av ålder, vilken anges i artikel 42c i tjänsteföreskrifterna, och ifrågasätter inte förekomsten av denna skillnad. Eftersom denna bestämmelse enbart rör tjänstemän som omfattas av ett visst, tydligt avgränsat, åldersspann, inför den en skillnad i behandling som är direkt grundad på ålder, oberoende av den omständigheten att det ovannämnda åldersspannet är fastställt på grund av de berörda tjänstemännens pensionsålder. Frågan huruvida denna skillnad i behandling utgör en diskriminering som är förbjuden enligt artikel 21 i stadgan om de grundläggande rättigheterna är en fråga som ska särskiljas från frågan om huruvida det föreligger en skillnad i behandling.

85

Det kan vidare, fortfarande som svar på rådets ovan i punkt 83 angivna argument, konstateras att den omständigheten att artikel 42c i tjänsteföreskrifterna föreskriver andra villkor som inte är åldersrelaterade, såsom villkoret avseende de berörda tjänstemännens anställningstid och villkoret avseende förekomsten av ”organisatoriska behov knutna till tillägnandet av ny kompetens”, inte neutraliserar det förhållandet att de tjänstemän som omfattas av det aktuella åldersspannet, när dessa villkor är uppfyllda, behandlas på ett annat sätt än de tjänstemän som inte omfattas av detta spann.

86

För att unionslagstiftaren ska anses ha åsidosatt likabehandlingsprincipen krävs enligt rättspraxis att denne behandlat jämförbara situationer olika, så att vissa personer missgynnas i förhållande till andra (se dom av den 16 december 2008, Arcelor Atlantique och Lorraine m.fl., C‑127/07, EU:C:2008:728, punkt 39 och där angiven rättspraxis). Av denna rättspraxis följer att det i förevarande mål ska kontrolleras huruvida skillnaden i behandling på grund av ålder, som införts genom artikel 42c i tjänsteföreskrifterna, medför att tjänstemän som omfattas av det aktuella åldersspannet behandlas mindre gynnsamt än dem som inte omfattas av detta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juli 2017, Fries, C‑190/16, EU:C:2017:513, punkt 33).

87

I förevarande mål kan således de tjänstemän som omfattas av det aktuella åldersspannet och som därför potentiellt berörs av bestämmelsen i artikel 42c i tjänsteföreskrifterna ofrivilligt tvingas till ett byte av deras administrativa ställning såtillvida att de upphör att vara i ”aktiv tjänst” i den mening som avses i artikel 36 i tjänsteföreskrifterna och i stället ”entledigas i tjänstens intresse”. Vidare upphör dessa tjänstemän att åtnjuta en karriärsutveckling eftersom de, enligt artikel 42c sjätte stycket b i tjänsteföreskrifterna inte ska ha rätt att placeras i en högre löneklass eller lönegrad.

88

Tjänstemän som inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 42c i tjänsteföreskrifterna missgynnas inte på detta sätt i sin karriär.

89

Vidare drabbas tjänstemän som entledigas i tjänstens intresse obestridligen av en minskning av sina yrkesinkomster, bland annat på grund av att de upphör att uppbära grundlönen, då denna ersätts av en ersättning som föreskrivs i artikel 42c sjunde stycket i tjänsteföreskrifterna. Enligt denna bestämmelse ska denna ersättning beräknas i enlighet med bilaga IV i tjänsteföreskrifterna, vilket innebär att tjänstemän som entledigas i tjänstens intresse under de första tre månaderna uppbär en månatlig ersättning som motsvarar deras grundlön, från den fjärde till den sjätte månaden 85 procent av grundlönen och från den sjunde månaden och fram till slutet av entledigandet, det vill säga fram till pensionsåldern, en månatlig ersättning med 70 procent av grundlönen. Enligt artikel 42c nionde stycket i tjänsteföreskrifterna tillämpas ingen korrigeringskoefficient på denna ersättning. Vidare förvärras den ovannämnda ekonomiska skadan potentiellt av att tjänstemännen upphör att placeras i en högre löneklass eller lönegrad, såsom redan har påpekats.

90

Tjänstemän som inte omfattas av det aktuella åldersspannet och på vilka artikel 42c således inte kan tillämpas drabbas inte av de ekonomiska nackdelar som anges i punkt 89 ovan.

91

Mot denna bakgrund finner tribunalen att artikel 42c i tjänsteföreskrifterna inför en skillnad i behandling på grund av ålder.

c)   Beaktande av kriterierna i artikel 52.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna

92

I enlighet med artikel 52.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna ska varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i denna stadga vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.

93

Det kan i förevarande mål konstateras att skillnaden i behandling på grund av ålder, vilken införts genom artikel 42c i tjänsteföreskrifterna är föreskriven i ”lag” i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, eftersom denna bestämmelse har sin grund i förordning nr 1023/2013 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juli 2017, Fries, C‑190/16, EU:C:2017:513, punkt 37).

94

Det kan vidare konstateras att den ovannämnda skillnaden i behandling avser en fråga av begränsad räckvidd inom ramen för unionens personalmål, nämligen entledigande i tjänstens intresse av vissa tjänstemän som uppfyller vissa kriterier, däribland ålderskriteriet. Följaktligen beaktar denna skillnad i behandling ”det väsentliga innehållet” i principen om förbud mot diskriminering i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juli 2017, Fries, C‑190/16, EU:C:2017:513, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

95

Det ska för att bekräfta denna slutsats påpekas att artikel 42c andra stycket i tjänsteföreskrifterna föreskriver att det totala antalet tjänstemän som entledigas i tjänstens intresse varje år inte får överstiga fem procent av de tjänstemän vid alla institutioner som gick i pension föregående år. Det framgår således att det antal tjänstemän som får entledigas i tjänstens intresse varje år mot bakgrund av detta tak och villkoren för tillämpning av artikel 42c, vilka anges i denna bestämmelses första stycke, är mycket begränsat. Detta följer även av rådets och Europaparlamentets skriftliga svar på en fråga från tribunalen. Rådet har exempelvis angett att fyra av dess tjänstemän har entledigats i tjänstens intresse under vart och ett av åren 2015–2017 av de totalt 2757 tjänstemän som var anställda vid rådet den 31 december 2017.

96

Tribunalen ska pröva frågan om huruvida de båda resterande villkoren, vilka föreskrivs i artikel 52.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, som gör det möjligt att berättiga den skillnad i behandling på grund av ålder som införts genom artikel 42c i tjänsteföreskrifterna, är uppfyllda i förevarande mål. Dessa villkor utgörs av det som avser förekomsten av ett av unionen erkänt mål av allmänt samhällsintresse som rättfärdigar skillnaden i behandling och av proportionalitetsvillkoret.

1) Frågan om huruvida skillnaden i behandling på grund av ålder, som införts genom artikel 42c i tjänsteföreskrifterna, berättigar ett mål av allmänt samhällsintresse som erkänts av unionen

97

Rådet har, med stöd av parlamentet, i huvudsak gjort gällande att skillnaden i behandling på grund av ålder, vilken införts genom artikel 42c i tjänsteföreskrifterna, främjar tre mål av allmänt samhällsintresse inom ramen för personalpolitiken. För det första främjar denna behandling målet avseende effektivisering av institutionernas investeringar i yrkesutbildning genom att den tillåter dem att fokusera dessa investeringar på de tjänstemän som fortfarande har en rimlig anställningsperiod kvar fram till pensionen. För det andra främjar den ovannämnda skillnaden i behandling målet att stödja tjänstemän som är nära pensionsåldern och som inte kan inhämta ny kompetens eller anpassa sig till utvecklingen av institutionernas arbetsmiljö. För det tredje främjar denna skillnad i behandling i huvudsak målet att bibehålla en balanserad åldersfördelning mellan unga tjänstemän och äldre tjänstemän, vilken i sig gynnar anställning och befordran av dessa yngre tjänstemän, utbyte av erfarenheter och innovation samt geografisk spridning.

98

Sökanden har bestritt att de tre ovannämnda målen existerar. Hon har gjort gällande att det enda mål som artikel 42c i tjänsteföreskrifterna eftersträvar är att minska institutionernas personalkostnader ”genom att göra sig av med” tjänstemän som befinner sig närmast pensionen och som har en hög lön. Detta mål utgör emellertid inte ett berättigat mål ”som rör särskilt sysselsättningspolitik, arbetsmarknad och yrkesutbildning” i den mening som avses i artikel 6.1 i direktiv 2000/78 som motiverar den skillnad i behandling på grund av ålder som införts genom artikel 42c i tjänsteföreskrifterna.

99

För det första ska tribunalen kontrollera huruvida de mål som institutionerna har gjort gällande existerar. I detta hänseende ska tribunalen beakta bestämmelserna i artikel 42c i tjänsteföreskrifterna och, i förekommande fall, det sammanhang i vilket åtgärden har vidtagits och som kan vara till hjälp för att fastställa syftet bakom den skillnad i behandling som införts genom denna bestämmelse (se, analogt, dom av den 16 oktober 2007, Palacios de la Villa, C‑411/05, EU:C:2007:604, punkterna 56 och 57, dom av den 21 juli 2011, Fuchs och Köhler, C‑159/10 och C‑160/10, EU:C:2011:508, punkt 39, och dom av den 6 november 2012, kommissionen/Ungern, C‑286/12, EU:C:2012:687, punkt 58).

100

När det gäller det första åberopade målet, avseende effektivisering av investeringen i yrkesutbildning, ska det inledningsvis påpekas att tillämpningen av artikel 42c i tjänsteföreskrifterna är villkorad av förekomsten av ”organisatoriska behov knutna till tillägnandet av ny kompetens”. Hänvisningen till ”tillägnandet av ny kompetens” påvisar förhållandet mellan den ovannämnda bestämmelsen och yrkesutbildning.

101

Vidare följer det av handlingarna och särskilt av Europeiska rådets slutsatser av den 7 och den 8 februari 2013 att förordning nr 1023/2013 och, följaktligen, artikel 42c i tjänsteföreskrifterna antogs i samband med den europeiska offentliga förvaltningens budgetåtstramningar, med medlemsstaternas önskan att förbättra dess effektivitet och resultat samt progressivt minska institutionernas personal, med 5 procent för perioden 2013–2017.

102

Det ska vidare erinras om att övervägandena i skälen 1, 3, 7 och 12 i förordning nr 1023/2013 för det första nämner unionens behov av att även i fortsättningen ha en europeisk offentlig förvaltning av hög kvalitet (skäl 1), som kan utföra sina uppgifter enligt fördragen trots en nedskärning i antalet anställda (skäl 3), för det andra behovet av att så långt möjligt effektivisera personaladministrationen (skäl 7) och, för det tredje, behovet av att, trots hänvisningen till Europeiska rådets ovannämnda slutsatser, effektivisera verksamheten och anpassa sig till en ekonomisk verklighet stadd i förändring samt sträva efter att säkerställa kostnadseffektivitet (skäl 12).

103

Ovannämnda skäl till förordning nr 1023/2013 visar unionslagstiftarens vilja att främja syftet avseende en effektiv förvaltning av de kostnader som avser den europeiska offentliga förvaltningen avseende kostnadseffektivitet och därmed tillåta dem att bibehålla denna institutions höga kvalitet och i slutändan tillåta unionen att uppnå dess syften, genomföra dess politik och utföra sina uppdrag under kostnadsåtstramningar och nedskärningar av institutionernas personal. Mot bakgrund av detta konstaterande och övervägandena i punkt 100 ovan, kan slutsatsen dras att förekomsten av ett mål avseende effektivisering av investeringen i yrkesutbildning av tjänstemän, som unionslagstiftaren eftersträvar genom skillnaden i behandling grundad på ålder som föreskrivs i artikel 42c, ska anses styrkt.

104

För det andra ska det, utan att det behöver göras någon kontroll av huruvida de övriga mål som institutionerna har gjort gällande föreligger, prövas huruvida det första mål som åberopats vars existens har styrkts utgör ett mål ”av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen” i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

105

Det första målet avser, i huvudsak, en god förvaltning av offentliga medel när det gäller kostnadseffektivitet, i samband med kostnadsåtstramningar och nedskärningar av institutionernas personal. Det ska i detta hänseende påpekas att unionens budget, med stöd av artikel 310.5 FEUF, genomförs i enlighet med principen om en god förvaltning. Vidare föreskrivs i artikel 30.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 av den 25 oktober 2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget och om upphävande av rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 (EUT L 298, 2012, s. 1) att anslagen ska användas enligt principen om sund ekonomisk förvaltning, det vill säga i enlighet med principerna om sparsamhet, effektivitet och ändamålsenlighet. I artikel 30.2 andra stycket i förordning nr 966/2012 anges att principen om effektivitet avser förhållandet mellan de resurser som används och de resultat som uppnås. Av dessa bestämmelser följer att unionslagstiftarens mål att, genom den skillnad i behandling grundad på ålder som införts genom artikel 42c i tjänsteföreskrifterna, säkerställa att institutionernas kostnader så långt som möjligt effektiviseras när det gäller yrkesutbildning utgör ett mål ”av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen”.

106

Vidare omfattas det första åberopade målet, eftersom det avser institutionernas politik för yrkesutbildning, av tillämpningsområdet för artikel 6.1 första stycket i direktiv 2000/78. Bland de legitima mål som får berättiga skillnader i behandling på grund av ålder som införts genom nationella åtgärder nämner denna artikel målet avseende yrkesutbildning. Av detta följer att det första åberopade målet även på grundval av det ovannämnda direktivet, vilket utgör en inspirationskälla för fastställandet av unionslagstiftarens skyldigheter i förevarande mål (se punkt 70 ovan), utgör ett mål ”av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen” i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna (se, analogt, dom av den 5 juli 2017, Fries, C‑190/16, EU:C:2017:513, punkterna 42 och 43).

107

Mot denna bakgrund kan slutsatsen dras att skillnaden i behandling på grund av ålder, som införts genom artikel 42c i tjänsteföreskrifterna, åtminstone främjar ett mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

108

Denna slutsats påverkas inte av den argumentation sökanden har framfört och som framgår av punkt 98 ovan. Oberoende av den fråga som togs upp genom denna argumentation, nämligen huruvida målet med minskning av institutionernas kostnader och personal som sådant kan utgöra ett mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen, kan det nämligen konstateras att sökanden inte har visat att detta är det enda mål som främjas av artikel 42c i tjänsteföreskrifterna. Det ska i detta hänseende erinras om att det har fastställts att det åtminstone finns ett annat legitimt av unionslagstiftaren eftersträvat mål, nämligen målet avseende effektivisering av investeringarna i tjänstemännens yrkesutbildning.

109

Då skillnaden i behandling på grund av ålder, som införts genom artikel 42c i tjänsteföreskrifterna svarar åtminstone mot ett mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen, ska det prövas huruvida denna skillnad i behandling beaktar proportionalitetsprincipen i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juli 2017, Fries, C‑190/16, EU:C:2017:513, punkt 39).

2) Proportionalitet

110

Prövningen av huruvida skillnaden i behandling på grund av ålder, som införts genom artikel 42c i tjänsteföreskrifterna, är proportionerlig medför att det ska prövas huruvida denna skillnad i behandling är en lämplig åtgärd för att uppnå det eftersträvade målet och inte går utöver vad som är nödvändigt i detta syfte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juli 2017, Fries, C‑190/16, EU:C:2017:513, punkt 44).

111

I detta hänseende ska, i analogi med det breda utrymme för skönsmässig bedömning som den nationella lagstiftaren har när det gäller valet av åtgärder för att genomföra ett bestämt social- och anställningspolitiskt mål (dom av den 16 oktober 2007, Palacios de la Villa, C‑411/05, EU:C:2007:604, punkt 68, dom av den 5 mars 2009, Age Concern England, C‑388/07, EU:C:2009:128, punkt 51, och dom av den 9 september 2015, Unland, C‑20/13, EU:C:2015:561, punkt 57), unionslagstiftaren tillerkännas ett brett utrymme för skönsmässig bedömning vid valet av vilka åtgärder som kan användas för att genomföra ett mål av allmänt samhällsintresse inom personalpolitik. Mot bakgrund av detta breda utrymme för skönsmässig bedömning avser domstolsprövningen i förevarande mål en bedömning av huruvida det inte framstår som orimligt av unionslagstiftaren att anse att skillnaden i behandling, som införts genom artikel 42c i tjänsteföreskrifterna, kan vara lämplig och nödvändig för att uppnå det åberopade legitima målet (se, analogt, dom av den 16 oktober 2007, Palacios de la Villa, C‑411/05, EU:C:2007:604, punkt 72, dom av den 12 januari 2010, Petersen, C‑341/08, EU:C:2010:4, punkt 70, och dom av den 9 september 2015, Unland, C‑20/13, EU:C:2015:561, punkt 65).

112

När det gäller det första åberopade målet, avseende effektiviseringen av investeringar avseende yrkesutbildning, ska det erinras om att artikel 42c i tjänsteföreskrifterna antogs under institutionernas budgetåtstramningar och personalnedskärningar. Som framgår av handlingarna i målet rör det sig om en progressiv minskning med fem procent av personalen för perioden 2013–2017, som är tillämplig på unionens samtliga institutioner, organ och byråer. Den ovannämnda bestämmelsen antogs även i samband med en önskan att förbättra den europeiska offentliga förvaltningens effektivitet och resultat avseende kostnadseffektivitet, såsom framgår av särskilt skäl 12 i förordning nr 1023/2013.

113

Rådet har angett att institutionerna, i detta sammanhang och i syfte att med mindre personal utföra ett uppdrag som är under utveckling, måste ändra sina arbetsmetoder och att det av tjänstemännen krävs att de anpassar sig och regelbundet tillägnar sig ny kompetens. Till dessa omständigheter ska läggas de möjligheter som erbjuds genom datoriseringen och digitaliseringen av förfarandena, vilka medför en minskning av behoven av mindre kvalificerade anställningar. Samtliga dessa omständigheter medför en skyldighet för institutionerna att massivt investera i fortlöpande fortbildning av deras tjänstemän.

114

Rådet har, mot bakgrund av dessa omständigheter, gjort gällande att artikel 42c i tjänsteföreskrifterna gör det möjligt för institutionerna att fokusera investeringen i yrkesutbildning på tjänstemän som fortfarande har en rimlig tjänstgöringstid framför sig före pension och erbjuda en form av förtidspension för tjänstemän i slutet av karriären.

115

Det kan nämligen inte bestridas att när tjänstemän behöver tillägna sig ny kompetens och det således krävs att institutionerna investerar i fortbildning i ett sammanhang med budgetåtstramningar och personalnedskärningar, frigör entledigande av tjänstemän som närmar sig pensionsåldern medel för fortbildning som kan satsas på yngre tjänstemän som har en längre karriär framför sig inom institutionerna. Av detta följer att detta entledigande bidrar till att effektivisera investeringarna i fortbildning eftersom det tjänar till ett bättre förhållande mellan investeringskostnaderna och nyttan för institutionerna. Det måste därför konstateras att skillnaden i behandling på grund av ålder, som infördes genom artikel 42c i tjänsteföreskrifterna, mot bakgrund av det breda utrymme för skönsmässig bedömning som unionslagstiftaren åtnjuter (se punkt 111 ovan), utgör ett lämpligt medel för att nå det första av de mål som unionslagstiftaren eftersträvar.

116

Vad gäller bedömningen av frågan huruvida den ovannämnda skillnaden i behandling går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det eftersträvade målet, ska den sättas in i sitt rättsliga sammanhang och hänsyn ska tas till både den skada den eventuellt orsakar berörda tjänstemän och till de fördelar den medför för bland annat institutionerna (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 5 juli 2017, Fries, C‑190/16, EU:C:2017:513, punkt 53).

117

När de gäller fördelarna för institutionen, kan det konstateras att den effektivisering av investeringarna i fortbildningen som åsyftas med skillnaden i behandling grundad på ålder, bidrar till att institutionerna i slutändan kan fortsätta att utföra sina uppdrag under budgetåtstramningar och personalnedskärningar.

118

Vidare kan det, om den ovannämnda skillnaden i behandling beaktas mot bakgrund av artikel 42c i tjänsteföreskrifterna och tjänsteföreskrifterna i allmänhet, konstateras att entledigande i tjänstens intresse i slutändan är ett redskap för personalförvaltning som står till institutionernas förfogande, eftersom det utgör en ytterligare administrativ ställning i vilken tjänstemännen kan placeras, vilken ska läggas till de övriga administrativa ställningar som, enligt artikel 35 i tjänsteföreskrifterna, utgörs av aktiv tjänst, uppehållande av annan tjänst, tjänstledighet av personliga skäl, icke-aktiv tjänst, tjänstledighet på grund av militärtjänstgöring och föräldraledighet eller ledighet av familjeskäl.

119

Det kan dessutom konstateras att det inte i tjänsteföreskrifterna finns några bestämmelser som utgör ”alternativ” till den åtgärd som föreskrivs i artikel 42c i tjänsteföreskrifterna. Det ska i synnerhet och eftersom sökanden har hänvisat till artikel 51 i tjänsteföreskrifterna avseende bristande arbetsinsats påpekas att denna bestämmelse har till syfte att upptäcka och åtgärda en tjänstemans otillfredsställande utförande av uppgifter och gäller oberoende av överväganden avseende tjänstens intresse, medan den åtgärd som antogs genom artikel 42c i tjänsteföreskrifterna gäller i tjänstens intresse.

120

Såsom ett ytterligare verktyg för personaförvaltning, gynnar artikel 42c i tjänsteföreskrifterna i kraft av själva sakförhållandet (ipso facto) institutionerna.

121

Beträffande den skada som åsamkas de berörda tjänstemännen, ska övervägandena i punkterna 87–89 ovan beaktas.

122

Det ska samtidigt, såsom rådet med fog har gjort gällande, påpekas att dessa tjänstemän entledigas i tjänstens intresse på rimliga ekonomiska villkor. Det ska nämligen bland annat erinras om att de berörda tjänstemännen uppbär en månatlig ersättning fram till entledigandets slut, vars beräkning, som anges ovan i punkt 89, tribunalen inte anser vara orimlig. Som framgår av artikel 42c åttonde stycket i tjänsteföreskrifterna, kan de berörda tjänstemännen fortsätta att betala in till pensionssystemet och således öka sitt pensionsbelopp. Villkoret om tio års anställningstid, som föreskrivs i artikel 42c i tjänsteföreskrifterna, bidrar också till att den åtgärd som föreskrivs i denna bestämmelse anses vara proportionerlig, i den meningen att den, liksom parlamentet med fog har påpekat, medför att tillämpningen av denna åtgärd förbehålls tjänstemän vars nivå av lön och pensionsrätter är sådan att den mildrar de ekonomiska nackdelarna med entledigandet. Slutligen ska det för det första erinras om att den åtgärd som föreskrivs i artikel 42c är underställd ett antal villkor som föreskrivs i första stycket i denna bestämmelse. För det andra är antagandet av den inte obligatorisk för institutionerna, vilka förfogar över ett brett utrymme för skönsmässig bedömning avseende detta antagande. För det tredje är det totala antal tjänstemän som omfattas av denna åtgärd högst 5 procent av det totala antalet tjänstemän vid alla institutioner som gått i pension föregående år (se punkt 95 ovan).

123

Mot bakgrund av samtliga överväganden i punkterna 117–122 ovan, förefaller det inte orimligt att unionslagstiftaren anser det nödvändigt att föreskriva entledigande i tjänstens intresse enbart för de tjänstemän som omfattas av det aktuella åldersspannet och inte av de tjänstemän som inte omfattas av detta åldersspann, i syfte att uppnå det legitima mål som avser effektivisering av investeringarna i fortbildning. Således kan slutsatsen dras att skillnaden i behandling grundad på ålder, som införts genom artikel 42c i tjänsteföreskrifterna, är proportionerlig i förhållande till det första åberopade legitima målet.

124

Eftersom det fastställts att skillnaden i behandling på grund av ålder är proportionerlig i förhållande till det första åberopade legitima målet, kan slutsatsen dras att denna skillnad i behandling, vilken införts genom artikel 42c i tjänsteföreskrifterna, inte står i strid med artikel 21.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, då den uppfyller de kriterier som anges i artikel 52.1 i denna. Således ska invändningen att artikel 42c i tjänsteföreskrifterna är rättsstridig underkännas.

2.   Den andra grunden: Åsidosättande av artikel 42c i tjänsteföreskrifterna och personalmeddelande 71/15 samt en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna och en uppenbart felaktig bedömning

125

Sökanden har gjort gällande att det angripna beslutet strider mot artikel 42c i tjänsteföreskrifterna och mot personalmeddelande 71/15 och är behäftat med en uppenbart oriktig bedömning och en oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna. Sökanden har i detta hänseende bestritt bedömningen av ”organisatoriska behov”, i den mening som avses i den ovannämnda bestämmelsen i tjänsteföreskrifterna, såväl inom personalutvecklingsenheten som inom generalsekretariatet som helhet, och gjort gällande att rådet inte har visat på vilket sätt de påstådda ändringarna av generalsekretariatets arbetsmetoder skulle medföra större anpassningssvårigheter för henne än för de övriga tjänstemännen på institutionen. Sökanden har vidare gjort gällande att hennes betygsrapporter inte visar att hon skulle ha någon bristande anpassningsförmåga i förhållande till nya krav som tjänsten ställer.

126

Rådet har bestritt sökandens argument och anfört att förevarande grund ska underkännas.

a)   Fastställandet av vilka bestämmelser som ska tillämpas i förevarande mål och av hur ingående domstolsprövningen ska vara

127

Det ska erinras om att artikel 42c i tjänsteföreskrifterna uttryckligen föreskriver att entledigandet av de berörda tjänstemännen ska ske i tjänstens intresse. Den föreskriver även, som ett villkor för dess tillämpning, att det ska finnas ”organisatoriska behov knutna till tillägnandet av ny kompetens inom institutionerna”.

128

Det ska vidare erinras om att rådets generalsekreterare, genom personalmeddelande 71/15, har lämnat upplysningar avseende genomförandet av artikel 42c i tjänsteföreskrifterna genom denna institution. Det följer av detta meddelande och de preciseringar som lämnats inom ramen för beslutet att avslå klagomålet (se, bland annat, punkt 29 i detta beslut) att rådet, vid tillämpning av artikel 42c i tjänsteföreskrifterna, beaktar följande två omständigheter. Det beaktar för det första ”organisatoriska behov knutna till tillägnandet av ny kompetens” inom institutionen, i den meningen att det bedömer huruvida institutionen måste anpassa och modernisera sina arbetsmetoder och sin organisation och huruvida denna modernisering kräver tillägnandet av ny kompetens av de berörda tjänstemännen. Vidare beaktar rådet dessa tjänstemäns förmåga att förvärva sådan kompetens och att anpassa sig till utvecklingen av arbetsmiljön.

129

Rådet har, i punkt 29 ii i beslutet att avslå klagomålet, angett att bedömningen av den andra ovan i punkt 128 identifierade omständigheten nödvändigtvis omfattade en prognos i den meningen att det rör sig om att, på grundval av upplysningar som tillsättningsmyndigheten förfogar över vid den tidpunkt då den fattar sitt beslut, bedöma huruvida det är rimligt att anta att de berörda tjänstemännen kommer att ha svårigheter att anpassa sig till en senare utveckling av arbetsmiljön.

130

Det följer av de tillämpliga bestämmelserna, vilka i förevarande mål är artikel 42c i tjänsteföreskrifterna såsom den preciseras i personalmeddelande 71/15, vilket är bindande för rådet, att bedömningen av de båda i punkt 128 ovan angivna omständigheterna är en prognostisk bedömning.

131

Sökanden har bestritt att rådets tolkning av artikel 42c i tjänsteföreskrifterna är rättsenlig. För det första har sökanden gjort gällande att rådet, i personalmeddelande 71/15, har missuppfattat denna bestämmelse genom att föreskriva att entledigandet i tjänstens intresse ska tillämpas på ”tjänstemän som har svårigheter att tillägna sig ny kompetens och att anpassa sig till utvecklingen av arbetsmiljön”. Sökanden har vidare gjort gällande att rådets resonemang, som framfördes i punkt 83 i svarsinlagan, att det rör sig om att ”utveckla en tjänstemans potential att tillägna sig ny kompetens och att anpassa sig till utvecklingen av arbetsmiljön” även ska underkännas, eftersom det grundar sig på antaganden som inte är tillåtna enligt lydelsen i artikel 42c i tjänsteföreskrifterna.

132

Detta av sökanden framförda argument innebär en skyldighet att kontrollera huruvida rådets synsätt, såsom det beskrivs i personalmeddelande 71/15 och förklaras i beslutet att avslå klagomålet och i rådets inlagor vid tribunalen, är förenligt med den överordnade bestämmelse som artikel 42c i tjänsteföreskrifterna utgör (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 2015, Barnett/CESE, F-20/14, EU:F:2015:107, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

133

Det ska i detta hänseende erinras om att artikel 42c i tjänsteföreskrifterna uttryckligen hänvisar till ”tjänstens intresse”. Som rådet har preciserat i sitt skriftliga svar på en fråga som tribunalen ställt utgör de ”organisatoriska behov knutna till tillägnandet av ny kompetens”, som även avses i denna artikel, en särskild aspekt av tjänstens intresse.

134

Eftersom dessa ”organisatoriska behov” är knutna till ”tillägnandet av ny kompetens” och endast utgör en specifik aspekt av tjänstens intresse inom ramen för artikel 42c i tjänsteföreskrifterna, kan slutsatsen dras att lydelsen av denna bestämmelse inte förbjuder rådet att beträffande ”organisatoriska behov knutna till tillägnandet av ny kompetens”, beakta de berörda tjänstemännens förmåga att ”tillägna sig ny kompetens och anpassa sig till utvecklingen av arbetsmiljön” enligt personalmeddelande 71/15.

135

Detta beaktande av en för de berörda tjänstemännen personlig omständighet strider inte heller mot ratio legis i artikel 42c i tjänsteföreskrifterna. Eftersom det har fastställts att denna bestämmelse främjar ett mål som avser effektivisering av institutionernas investeringar knutna till fortbildning vad gäller kostnadseffektivisering, förefaller det förenligt med detta mål att rådet, i syfte att bestämma kostnaderna för investeringar beträffande fortbildning, beaktar de berörda tjänstemännens förmåga att tillägna sig ny kompetens och att anpassa sig till utvecklingen av arbetsmiljön. Detta beaktande av en för de berörda tjänstemännen personlig omständighet förefaller även berättigat av den omständigheten att tillämpningen av artikel 42c i tjänsteföreskrifterna medför negativa konsekvenser för dem och att den kan påtvingas dem mot deras vilja (se punkterna 87–89 ovan). Detta beaktande av en för de berörda tjänstemännen personlig omständighet gör följaktligen tillämpningen av denna bestämmelse mindre sträng.

136

Tribunalen anser därför att rådets bedömning av de berörda tjänstemännens förmåga att tillägna sig nya kunskaper och att anpassa sig till utvecklingen av arbetsmiljön är förenlig med artikel 42c i tjänsteföreskrifterna.

137

Vidare måste denna åtgärd, eftersom den avser främjandet av tjänstens intresse, nödvändigtvis ta fasta på de berörda tjänstemännens framtida förmåga (potential) att tillägna sig nya kunskaper och att anpassa sig till utvecklingen av arbetsmiljön och måste således innehålla en prognos, såsom rådet med fog har gjort gällande. I det motsatta fallet främjar inte denna utveckling tjänstens intresse. Således kan även slutsatsen dras att den prognos som ingår i bedömningen av den andra del som identifieras i punkt 128 ovan är förenlig med artikel 42c i tjänsteföreskrifterna.

138

Av den rättsliga ram som utgörs av artikel 42c i tjänsteföreskrifterna och personalmeddelande 71/15 följer att rådet i förevarande mål hade en skyldighet att bedöma båda delarna avseende ”organisatoriska behov knutna till tillägnandet av ny kompetens”, nämligen, för det första, institutionens framtida organisatoriska behov vilka kräver tillägnande av ny kompetens och, för det andra, sökandens förmåga att förvärva ny på förhand bestämd kompetens, i syfte att slutgiltigt fastställa den kostnadseffektivitet som investeringen i sökandens fortbildning skulle motsvara, i enlighet med målet med artikel 42c i tjänsteföreskrifterna.

139

När det gäller frågan hur ingående domstolsprövningen av bedömningen av ”organisatoriska behov knutna till tillägnandet av ny kompetens” ska vara har sökanden bestritt det övervägande som formulerades i punkt 27 i beslutet att avslå klagomålet, enligt vilket tillsättningsmyndigheten förfogar över ett brett utrymme för skönsmässig bedömning vid tillämpningen av artikel 42c i tjänsteföreskrifterna. Eftersom den åtgärd som vidtagits på grundval av denna bestämmelse medför negativa konsekvenser för de berörda tjänstemännen, ska domstolsprövningen av denna åtgärd enligt sökanden fördjupas.

140

Det ska i detta hänseende erinras om att ”organisatoriska behov knutna till tillägnandet av ny kompetens” utgör en specifik aspekt av tjänstens intresse inom ramen för artikel 42c i tjänsteföreskrifterna. Det följer emellertid av rättspraxis att institutionerna förfogar över ett brett utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställandet av tjänstens intresse, oberoende av inom ramen för vilken prövning eller vilket beslut det ska beaktas (se dom av den 16 maj 2018, Barnett/CESE, T‑23/17, ej publicerad, överklagad, EU:T:2018:271, punkt 36 och där angiven rättspraxis). I synnerhet har ett sådant brett utrymme för skönsmässig bedömning tillerkänts institutionerna vid uppsägning av ett avtal med tillfälligt anställda (dom av den 12 december 2000, Dejaiffe/harmoniseringsbyrån, T‑223/99, EU:T:2000:292, punkt 53). Av detta följer att det, även enligt logiken i sökandens argumentation som framställs i punkt 139 ovan, saknas anledning att inte tillerkänna institutionerna ett brett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller bedömningen av ”organisatoriska behov knutna till tillägnandet av ny kompetens” mot bakgrund av att entledigande i tjänstens intresse inte, för de berörda tjänstemännen, orsakar mer långtgående konsekvenser än vad en uppsägning av ett anställningsavtal i förtid skulle ha gjort. Vidare är under alla omständigheter, såsom rådet med rätta har gjort gällande, den berörda tjänstemannens intresse inte avgörande för omfattningen av tillsättningsmyndighetens utrymme för skönsmässig bedömning vid bedömningen av tjänstens intresse, utan ska beaktas av denna i enlighet med dess omsorgsplikt. Av detta följer att sökanden inte kan vinna framgång med den argumentation som framställs i punkt 139 ovan.

141

Av det breda utrymme för skönsmässig bedömning som administrationen tillerkänns vid tillämpningen av artikel 42c i tjänsteföreskrifterna följer att tribunalen endast kan ifrågasätta denna tillämpning i händelse av en uppenbart felaktig bedömning, missuppfattning av de faktiska omständigheterna eller maktmissbruk (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2000, Dejaiffe/harmoniseringsbyrån, T‑223/99, EU:T:2000:292, punkt 53 och där angiven rättspraxis, och dom av den 16 maj 2018, Barnett/CESE, T‑23/17, ej publicerad, överklagad, EU:T:2018:271, punkterna 36 och 38).

b)   Uppskattningen av framtida organisatoriska behov

142

Det ska inledningsvis påpekas att det följer av handlingarna i målet att rådet i förevarande mål har uppskattat de organisatoriska behoven inte bara för den enhet som sökanden tillhörde, nämligen personalutvecklingsenheten, utan även för institutionen, det vill säga generaldirektoratet som helhet. Sökanden har bestritt detta av rådet anförda resonemang och har gjort gällande att de påstådda organisatoriska behov som berättigar ett beslut antaget med stöd av artikel 42c i tjänsteföreskrifterna måste vara knutna endast till den enhet som de berörda tjänstemännen tillhör. Om detta inte var fallet skulle det finnas en risk för en godtycklig bedömning från institutionernas sida.

143

Sökandens analys kan inte godtas. För det första finner den inte stöd i lydelsen i artikel 42c i tjänsteföreskrifterna, vilken hänvisar till ”organisatoriska behov … inom institutionerna”. Vidare är, mot bakgrund av det breda utrymme för skönsmässig bedömning som rådet åtnjuter när det gäller uppskattningen av de organisatoriska behoven och, i slutändan, tjänstens intresse, det synsätt som består i att, i förevarande fall, inte bara beakta personalutvecklingsenhetens organisatoriska behov utan även generaldirektoratets, inte behäftat med någon uppenbart felaktig bedömning. Rådet har nämligen förklarat, utan att detta har bestritts, att sökanden innehar en allmän tjänst och således, för organisatoriska behov och i tjänstens intresse, kan omplaceras på en tjänst utanför personalutvecklingsenheten eller generaldirektoratet för administration. Följaktligen har rådet, på grund av denna möjlighet till omplacering av sökanden, inte gjort någon uppenbart felaktig bedömning genom att uppskatta de organisatoriska behoven inte bara för personalutvecklingsenheten, utan även för generaldirektoratet som helhet.

144

Vidare har sökanden bestritt att rådet i förevarande mål har visat att det föreligger framtida organisatoriska behov inom personalutvecklingsenheten och inom generalsekretariatet som helhet. Sökanden har beträffande uppskattningen av dessa organisatoriska behov inom personalutvecklingsenheten bland annat gjort gällande att övergången från ett digitaliserat system till ett annat inte i sig utgör en ”betydande” förändring, i motsats till vad rådet påstod i beslutet att avslå klagomålet, eftersom endast digitaliseringen som sådan utgjorde en sådan förändring. Enligt sökanden hade denna digitalisering emellertid redan ägt rum vid personalutvecklingsenheten. Sökanden har vidare bestritt att de av rådet åberopade ändringarna av arbetsmetoder inom generalsekretariatet skulle vara relevanta för henne och klandrat rådet för att inte har förklarat på vilket sätt dessa förändringar specifikt skulle ha påverkat sökanden. Det ankommer nämligen på rådet att visa, utöver att reformerna är verkliga, att dessa kan medföra svårigheter för sökanden att förvärva ny kompetens och anpassa sig till denna.

145

Av punkt 10 a i det angripna beslutet följer att rådet, för de framtida organisatoriska behoven inom personalutvecklingsenheten, har identifierat metoder och automatiserade förfaranden, såsom politiken avseende elektronisk arkivering och digitalisering av systemen för förvaltning av arbetsuppgifter och förfaranden. Vidare anges det i punkt 30 i beslutet att avslå klagomålet att personalutvecklingsenheten arbetar sedan, åtminstone, november 2014 med ett projekt som har till syfte att ersätta verktyget Ariane med Europeiska kommissionens verktyg, kallat Sysper, och med inrättande av det gemensamma verktyget ”Learning Management System”. Denna information bekräftas bland annat av personalutvecklingsenhetens chefs promemoria av den 18 november 2015 (se punkt 8 ovan).

146

Rådet har i punkt 10 d i det angripna beslutet bland annat angett att generaldirektoratets samtliga tjänstegrenar berördes av den konstanta utvecklingen inom datoriseringen. I punkt 31 i beslutet att avslå klagomålet har rådets generalsekreterare uttryckligen angett att ett flertal ändringar av arbetsmetoderna har ägt rum eller håller på att genomföras inom generalsekretariatet, till vilka generalsekretariatets personal och särskilt AST‑personalen behövde anpassa sig. Dessa ändringar bestod i att ytterligare datorisera arbetsmetoderna, bland annat genom att ersätta pappersagendor med systemet ”Outlook”, genom att slutföra texter genom ”track changes”, genom att distribuera texter via e-post i stället för internpost och genom att ersätta pappersformulär med elektroniska formulär.

147

Det följer av ovannämnda omständigheter att rådet i förevarande mål har uppskattat personalutvecklingsenhetens och generalsekretariatets framtida behov som helhet. Vidare har sökanden inte framfört några specifika upplysningar för att bestrida att dessa organisatoriska behov är verkliga och för att visa att rådet har gjort sig skyldigt till en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna eller en uppenbart felaktig rättslig bedömning. I synnerhet visar inte sökandens påstående om att hon inte informerats om att det förelåg nya organisatoriska behov inom personalutvecklingsenheten att dessa nya behov inte existerar. Dessutom är detta påstående ogrundat, eftersom rådet har tillställt tribunalen de handlingar som nämns i fotnoterna nr 8 och 9 i beslutet att avslå klagomålet, vilka visar att sökanden hade informerats om förekomsten av de ovan i punkt 145 åsyftade digitaliseringsprojekt som påverkade personalutvecklingsenheten. Tribunalen anser därför att sökanden inte lyckats visa att rådets bedömning av de framtida organisatoriska behoven är felaktig.

148

Vidare ska en kontroll göras av lagligheten i rådets bedömningar avseende sökandens förmåga att förvärva den nya kompetens som krävs och att anpassa sig till utvecklingen av arbetsmiljön. I detta hänseende ska sökandens argument, som framställs i punkt 144 ovan, avseende karaktären och vikten av reformerna inom personalutvecklingsenheten och betydelsen av reformerna inom generalsekretariatet gentemot henne, undersökas inom ramen för denna prövning, eftersom dessa argument avser förhållandet mellan de organisatoriska behoven och sökandens förmåga att förvärva den nya kompetens som krävs och att anpassa sig till utvecklingen av arbetsmiljön.

c)   Sökandens förmåga att förvärva ny kompetens och att anpassa sig till utvecklingen av arbetsmiljön

149

[Konfidentiellt]

150

[Konfidentiellt]

151

[Konfidentiellt]

152

[Konfidentiellt]

153

[Konfidentiellt]

154

[Konfidentiellt]

155

[Konfidentiellt]

156

[Konfidentiellt]

157

För det första har sökanden bestritt rådets resonemang som består i att beakta hennes betygsrapporter för åren 2011 och 2012. Enligt sökanden var beaktandet av dessa rapporter inte relevant, dels eftersom de var äldre än betygsrapporterna för åren 2013 och 2014, vilka var av hög kvalitet, dels eftersom hon omplacerades från den 1 april 2013. Enligt sökanden borde hennes anpassningsförmåga ha uppskattats mot bakgrund av hennes faktiska funktioner och mot bakgrund av avdelningens reella behov och inte mot bakgrund av tidigare eller hypotetiska behov.

158

Det ska i detta hänseende påpekas att rådets beaktande av sökandens betygsrapporter för åren 2011 och 2012, vars innehåll i övrigt inte har bestritts av sökanden, inte är behäftat med någon uppenbart felaktig bedömning. Även om dessa rapporter visserligen är mindre relevanta än de senare rapporterna, tillåter nämligen icke desto mindre beaktandet av rapporter avseende flera års arbete för de berörda tjänstemännen, och inte endast ett eller två år, att dra mer välgrundade slutsatser beträffande deras förmåga att anpassa sig till utvecklingen av arbetsmiljön.

159

För det andra har sökanden gjort gällande att hennes betygsrapporter får åren 2013 och 2014 var av hög kvalitet, bland annat när det gäller kompetensen ”Anpassning till tjänstens krav”, och att rådet har försökt att använda den sällsynta kritik som framförts i dessa rapporter för att motivera det angripna beslutet. Denna kritik är emellertid inte relevant för uppskattningen av hennes förmåga att anpassa sig till utvecklingen av arbetsmiljön.

160

[Konfidentiellt]

161

[Konfidentiellt]

162

[Konfidentiellt]

163

[Konfidentiellt]

164

[Konfidentiellt]

165

[Konfidentiellt]

166

[Konfidentiellt]

167

[Konfidentiellt]

168

[Konfidentiellt]

169

[Konfidentiellt]

170

[Konfidentiellt]

171

För det fjärde ska det, när det gäller sökandens argument, vilket anges i punkt 144 ovan, påpekas att det visserligen inte framgår av handlingarna i målet att de framtida organisatoriska behoven för personalutvecklingsavdelningen och för generalsekretariatet i dess helhet bestod i övergången från en icke-datoriserad arbetsmiljö till en datoriserad arbetsmiljö. Med andra ord innebär inte dessa organisatoriska behov några radikala ändringar av arbetsmetoderna. Det ska emellertid, mot bakgrund av den information som rådet förfogade över avseende sökandens kompetens och professionella attityd och som täckte flera år och olika avdelningar såsom sammanfattats i punkt 167 ovan, beaktas att rådet, utan att göra någon uppenbart felaktig bedömning, kunde presumera att sökanden skulle ha stora svårigheter att anpassa sig till mindre radikala ändringar av arbetsmetoderna som bestod i en utveckling av datasystemen.

172

Mot denna bakgrund finner tribunalen att rådets bedömningar avseende sökandens förmåga att förvärva ny kompetens och att anpassa sig till utvecklingen av arbetsmiljön inte är behäftad med någon uppenbart felaktig bedömning. Mot bakgrund av att sökandens invändningar avseende rådets bedömning av de framtida organisatoriska behoven har underkänts kan talan inte bifallas på denna grund.

3.   Den tredje grunden: Åsidosättande av rätten att yttra sig

173

Sökanden har gjort gällande att hennes rätt att yttra sig har åsidosatts på grund av att personalchefens promemoria av den 25 november 2015 inte hade delgivits henne under det administrativa förfarandet. Denna promemoria beaktades av tillsättningsmyndigheten vid antagandet av det angripna beslutet. Sökanden har, då hon varken hade kännedom om denna promemoria eller dess innehåll, gjort gällande att hon inte kunnat försvara sig på ett meningsfullt och effektivt sätt före antagandet av det angripna beslutet.

174

Rådet har bestritt sökandens argument och anfört att denna grund ska underkännas.

175

Det ska inledningsvis påpekas att det angripna beslutet enligt vilket sökanden entledigas i tjänstens intresse mot hennes vilja obestridligen utgör en rättsakt som går henne emot eftersom det, bland annat, har medfört en förändring av hennes administrativa ställning och upphörandet av hennes yrkesverksamhet inom rådet och har orsakat henne en ekonomisk skada. Av detta följer att detta beslut kräver en tillämpning av principen om rätten till försvar, vilken är en grundläggande princip inom unionsrätten, även i avsaknad av reglering avseende det aktuella förfarandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 december 2007, Marcuccio/kommissionen, C‑59/06 P, EU:C:2007:756, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

176

Rätten till försvar, vilken nu föreskrivs i artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och som, enligt unionsdomstolarna, har en allmängiltig tillämpning (dom av den 22 november 2012, M., C‑277/11, EU:C:2012:744, punkt 84, och dom av den 11 september 2013, L/parlamentet, T‑317/10 P, EU:T:2013:413, punkt 81), omfattar, samtidigt som den är mera långtgående, den i artikel 41.2 a i stadgan föreskrivna processuella rätten för var och en att yttra sig innan en enskild åtgärd som skulle beröra honom eller henne negativt vidtas mot honom eller henne (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2012, M., C‑277/11, EU:C:2012:744, punkt 87 och där angiven rättspraxis, dom av den 11 december 2014, Boudjlida, C‑249/13, EU:C:2014:2431, punkt 31, och dom av den 5 oktober 2016, ECDC/CJ, T‑395/15 P, ej publicerad, EU:T:2016:598, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

177

Enligt fast rättspraxis garanterar rätten att yttra sig var och en möjligheten att på ett meningsfullt och effektivt sätt framföra sin ståndpunkt under det administrativa förfarandet och innan ett beslut fattas som kan påverka hans eller hennes intressen på ett ogynnsamt sätt (se dom av den 3 juli 2014, Kamino International Logistics och Datema Hellmann Worldwide Logistics, C‑129/13 och C‑130/13, EU:C:2014:2041, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

178

Rätten att yttra sig som tillerkänns var och en som är mottagare av ett beslut som går denne emot har ett dubbelt ändamål: dels tjänar den till att utredningen av ärendet och fastställandet av de faktiska omständigheterna ska ske på ett så precist och korrekt sätt som möjligt, dels syftar den till att säkerställa ett verkningsfullt skydd av den berörda personen. Rätten att yttra sig avser i synnerhet att säkerställa att varje beslut som går en person emot antas med full sakkännedom och har särskilt till syfte att ge den berörda myndigheten möjlighet att rätta till ett fel eller att den berörda personen ska kunna göra gällande uppgifter avseende hans eller hennes personliga situation som ger stöd för att beslutet ska fattas eller att det inte ska fattas, eller att det ska ges ett visst innehåll (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2008, Sopropé, C‑349/07, EU:C:2008:746, punkt 49, dom av den 3 juli 2014, Kamino International Logistics och Datema Hellmann Worldwide Logistics, C‑129/13 och C‑130/13, EU:C:2014:2041, punkt 38, och dom av den 11 december 2014, Boudjlida, C‑249/13, EU:C:2014:2431, punkterna 37 och 59).

179

Av det ovan angivna följer att det angripna beslutet i förevarande mål först kunde antas efter det att sökanden varit i stånd att på ett meningsfullt och effektivt sätt framföra sin ståndpunkt beträffande de omständigheter som låg till grund för detta beslut, inom ramen för en muntlig konversation eller en skriftutväxling med tillsättningsmyndigheten och för vilken bevisbördan åligger denna myndighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 december 2007, Marcuccio/kommissionen, C‑59/06 P, EU:C:2007:756, punkt 47). Det ska i detta hänseende erinras om att det angripna beslutet bland annat grundade sig på överväganden som rör de organisatoriska behoven för personalutvecklingsenheten och generalsekretariatet som helhet samt på sökandens förmåga att tillägna sig ny kompetens och att anpassa sig till utvecklingen av arbetsmiljön. Dessa överväganden i det angripna beslutet grundade sig i stor utsträckning på övervägandena i punkterna 4.1–4.5 i personalchefens promemoria av den 25 november 2015 vilken inte delgavs sökanden under det administrativa förfarandet. Det ska kontrolleras huruvida denna uteblivna delgivning påverkade sökandens rätt att yttra sig, såsom hon har gjort gällande.

180

Det ska i detta hänseende erinras om att sökanden hade ett möte med chefen för personalutvecklingsenheten den 12 november 2015 och ett möte med personalchefen den 25 november 2015. Även om det inte finns något protokoll från dessa möten, framgår det av promemoriorna av den 18 november 2015 och den 25 november 2015, vilka upprättats av sökandens två överordnade, att hon vid dessa möten upplystes om såväl de organisatoriska behoven för personautvecklingsenheten och för generalsekretariatet som skälen till varför myndigheten ansåg att hon inte hade förmågan att anpassa sig till utvecklingen av arbetsmiljön. Sökanden har inte bestritt vid tribunalen att hon erhöll dessa båda upplysningar vid dessa möten.

181

Mot bakgrund av att dessa båda möten har ägt rum, finner tribunalen att sökanden, på ett meningsfullt och effektivt sätt, har kunnat framföra sin ståndpunkt beträffande de båda ovannämnda upplysningarna, inom ramen för hennes skriftliga yttrande av den 7 december 2015 som riktades till tillsättningsmyndigheten. Således kunde hon bland annat göra gällande att det i hennes tjänst inte planerades några förändringar avseende dataprogram eller arbetsmetoder och, bland annat mot bakgrund av betygsrapporterna från åren 2013 och 2014, bestrida myndighetens överväganden enligt vilka hon hade svårigheter att tillägna sig ny kompentens.

182

Vidare gav de båda ovannämnda mötena henne möjlighet att, på ett meningsfullt och effektivt sätt, göra gällande sin ståndpunkt vid samtalet den 8 december 2015 med generaldirektören för administrationen i dennes egenskap av tillsättningsmyndighet.

183

Mot denna bakgrund anser tribunalen att det förhållandet att personalchefens promemoria av den 25 november 2015 inte delgavs sökanden innan det angripna beslutet antogs inte har påverkat hennes rätt att yttra sig. Denna slutsats ändras inte av domen av den 3 juni 2015, BP/FRA (T‑658/13 P, EU:T:2015:356), som sökanden har åberopat. Förevarande mål skiljer sig nämligen från det mål som ledde fram till den ovannämnda domen eftersom sökanden, i motsats till det målet, dels har blivit informerad, vid de två ovannämnda mötena med sina överordnade, om de huvudsakliga skäl som motiverat vidtagandet av den omtvistade åtgärden avseende henne, dels har beretts möjlighet att yttra sig vid två tillfällen inför tillsättningsmyndigheten före vidtagandet av denna åtgärd, såväl skriftligen som muntligen. Det följer emellertid av de faktiska omständigheterna såsom de framställts i punkt 14 i domen av den 3 juni 2015BP/FRA (T‑658/13 P, EU:T:2015:356), att sökanden i detta mål varken hade upplysts om de främsta skälen som motiverade vidtagandet av den omtvistade åtgärden, vilken bland annat bestod i ett beslut att inte förnya anställningsavtalet tillsvidare, innan åtgärden vidtogs, eller hade hörts av tillsättningsmyndigheten (dom av den 3 juni 2015, BP/FRA, T‑658/13 P, EU:T:2015:356, punkt 62).

184

Det följer av det ovanstående att talan inte kan bifallas på denna grund.

4.   Den fjärde grunden: Åsidosättande av omsorgsplikten och principen om god förvaltningssed

185

Sökanden har gjort gällande att den omständigheten att personalchefens promemoria av den 25 november 2015 inte delgavs henne utgör ett åsidosättande av omsorgsplikten från rådets sida, eftersom rådet genom att inte delge henne denna promemoria inte gav henne möjlighet att yttra sig avseende möjligheterna till omplacering av henne till andra avdelningar inom generalsekretariatet, vilket påstås ha undersökts i den ovannämnda promemorian.

186

[Konfidentiellt]

187

[Konfidentiellt]

188

Rådet har bestritt sökandens invändningar.

189

Det ska inledningsvis erinras om att begreppet administrationens omsorgsplikt, såsom detta har utvecklats i rättspraxis, avspeglar den balans mellan de ömsesidiga rättigheter och skyldigheter som har skapats genom tjänsteföreskrifterna i relationerna mellan administrationen och de offentliganställda. Denna balans innebär bland annat att administrationen, när den fattar beslut avseende en tjänsteman, ska beakta samtliga omständigheter som kan påverka dess beslut och att den, när den gör detta, ska ta hänsyn inte bara till tjänstens intresse utan också till den berörda tjänstemannens intresse (dom av den 28 maj 1980, Kuhner/kommissionen, 33/79 och 75/79, EU:C:1980:139, punkt 22, och dom av den 29 juni 1994, Klinke/domstolen, C‑298/93 P, EU:C:1994:273, punkt 38).

190

Samtidigt följer det av rättspraxis att den omsorgsplikt som administrationen har inte får hindra tillsättningsmyndigheten från att vidta de åtgärder som den anser vara nödvändiga i tjänstens intresse (se dom av den 13 januari 1998, Volger/parlamentet, T‑176/96, EU:T:1998:1, punkt 76 och där angiven rättspraxis). Unionsdomstolarna har likaså angett att även om den myndighet som ska besluta om en tjänstemans situation måste beakta inte bara tjänstens intresse utan också den berörda tjänstemannens intresse, får detta övervägande inte hindra att en myndighet gör en rationalisering av tjänstegrenarna om den anser det vara nödvändigt (se dom av den 13 januari 1998, Volger/parlamentet, T‑176/96, EU:T:1998:1, punkt 76 och där angiven rättspraxis).

191

Det är mot bakgrund av dessa principer som sökandens invändningar ska prövas.

192

När det gäller den första invändningen som framställts i punkt 185 ovan, ska det erinras om att personalchefen, i sin promemoria av den 25 november 2015, undersökte och underkände lösningen avseende en omplacering av sökanden såväl inom personalavdelningen och inom personalförvaltningen som inom generalsekretariatet, och grundade sig härvid på dessa avdelningars framtida organisatoriska behov i fråga om utvecklingen av deras datasystem och sökandens förmåga att tillägna sig ny kompetens. Såsom har konstaterats inom ramen för prövningen av den tredje grunden för ogiltigförklaring, har sökanden beretts tillfälle att på ett meningsfullt och effektivt sätt framföra sina synpunkter om de båda ovannämnda omständigheterna i sin promemoria av den 7 december 2015 och när hon yttrade sig muntligt inför tillsättningsmyndigheten den 8 december 2015. Av detta följer att den uteblivna delgivningen av personalchefens promemoria av den 25 november 2015 till sökanden inte egentligen påverkade hennes intressen och inte utgör något åsidosättande av den omsorgsplikt som åvilar rådet.

193

Beträffande sökandens andra invändning, som angetts i punkt 186 ovan, ska det påpekas att sökanden, såsom framgår av handlingarna i målet, under det administrativa förfarandet bad administrationen att inte tillämpa artikel 42c i tjänsteföreskrifterna på henne och, i andra hand, att senarelägga denna tillämpning till efter datumet den 31 december 2015 som ursprungligen angetts.

194

Mot bakgrund av den rättspraxis som anges i punkt 190 ovan kunde rådet inte, för att beakta sökandens intresse, avstå från att tillämpa artikel 42c i tjänsteföreskrifterna på henne. Rådet senarelade emellertid, med beaktande av detta intresse, det datum då hennes entledigande fick verkan till den 30 juni 2016, och beviljade således hennes begäran. Av detta följer att rådet i förevarande mål agerade i enlighet med sin omsorgsplikt i förhållande till sökanden.

195

När det gäller sökandens tredje invändning räcker det att erinra om att hon, inom ramen för den andra grunden för ogiltigförklaring, inte har visat att rådets beslut att entlediga henne i tjänstens intresse var behäftat med en uppenbart felaktig bedömning. Eftersom rådets bedömning av tjänstens intresse inte var uppenbart felaktig, kan sökandens tredje invändning inte godtas. [Konfidentiellt]

196

Mot denna bakgrund kan talan om ogiltigförklaring inte bifallas på denna grund och ska följaktligen ogillas.

D. Skadeståndstalan

197

Sökanden har gjort gällande att det angripna beslutet har åsamkat henne en materiell skada och en ideell skada.

198

Den materiella skadan utgörs i huvudsak av förlorad inkomst till följd av det angripna beslutet och rådet ska enligt sökanden ta alla konsekvenser av ogiltigförklaringen av detta när det gäller sökandens lön, med beaktande av bland annat inverkan på hennes karriärutveckling.

199

Sökandens ideella skada har sitt ursprung i själva det angripna beslutet, vilket är omotiverat och fattat på felaktiga grunder. Detta beslut har skadat sökandens förtroende för institutionen. Den ideella skadan har försvårats av de omständigheter under vilka det angripna beslutet antogs. [Konfidentiellt] Sökanden uppskattar sin ideella skada till 10000 euro i överensstämmelse med rätt och billighet (ex æquo et bono).

200

Rådet har i första hand yrkat att sökandens skadeståndsyrkande ska ogillas.

201

Det ska erinras om att yrkanden om ersättning för skada ska ogillas i den mån de har ett nära samband med yrkanden om ogiltigförklaring som redan har avvisats eller ogillats (se dom av den 24 april 2017, HF/parlamentet, T‑570/16, EU:T:2017:283, punkt 69 och där angiven rättspraxis).

202

Det kan i förevarande mål konstateras att sökandens skadeståndstalan har ett nära samband med yrkandet om ogiltigförklaring vilket har ogillats, eftersom såväl den materiella som den ideella skada som sökanden har gjort gällande har sitt ursprung i det angripna beslutet och omständigheterna kring antagandet av detta. Under dessa omständigheter ska skadeståndsyrkandet och, följaktligen, talan i dess helhet ogillas.

IV. Rättegångskostnader

203

Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 135 i rättegångsreglerna får dock tribunalen, om så anses skäligt, besluta att en tappande rättegångsdeltagare – förutom att bära sina rättegångskostnader – endast delvis, eller inte alls, ska ersätta en annan deltagares rättegångskostnader. Tribunalen får besluta att en rättegångsdeltagare, även om denne vunnit målet, helt eller delvis ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta framstår som befogat på grund av deltagarens uppträdande, inbegripet vid tiden före det att talan väcktes, i synnerhet om tribunalen finner att denne i onödan eller mot bättre vetande har vållat en annan rättegångsdeltagare kostnader.

204

Det ska i förevarande mål påpekas att personalchefens promemoria av den 25 november 2015 inte bifogades till beslutet att avslå klagomålet, i motsats till vad som angavs i punkt 43 i detta beslut. Denna promemoria delgavs sökanden först i förfarandet inför tribunalen, det vill säga inom ramen för rådets svarsinlaga.

205

Det ska även påpekas att två handlingar, som nämns i fotnoterna nr 8 och 9 i beslutet att avslå klagomålet och som avser den uppskattning av de organisatoriska behoven som genomförts inom ramen för detta beslut, inte heller bifogades till detta beslut i motsats till vad som angavs i dessa fotnoter. Dessa båda handlingar delgavs slutligen sökanden efter förhandlingen, som en processledande åtgärd som tribunalen vidtog (se punkt 54 ovan).

206

Tribunalen anser att rådets underlåtelse att bifoga de tre ovannämnda handlingarna till beslutet att avslå klagomålet, trots att motsatsen angavs i detta beslut, försvårade bland annat upprättandet av ansökan. Underlåtelsen att bifoga de handlingar som avses i punkt 205 ovan bidrog även till en förlängning av den muntliga delen av förfarandet.

207

Under dessa omständigheter finner tribunalen att det på grund av rådets uppträdande är befogat att rådet bär sina rättegångskostnader och att det för övrigt förpliktas att ersätta 20 procent av sökandens rättegångskostnader.

208

Parlamentet ska bära sina egna rättegångskostnader, i enlighet med artikel 138.1 i rättegångsreglerna.
 

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (andra avdelningen i utökad sammansättning)

följande:
 

1)

Talan ogillas.

 

2)

RK ska bära 80 procent av sina rättegångskostnader.

 

3)

Europeiska unionens råd ska bära sina rättegångskostnader och ersätta 20 procent av RK:s rättegångskostnader.

 

4)

Europaparlamentet ska bära sina egna rättegångskostnader.

 

Prek

Buttigieg

Schalin

Berke

Costeira

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 7 februari 2019.

Underskrifter

Innehållsförteckning

 

I. Bakgrund till tvisten
 

II. Förfarandet och parternas yrkanden
 

III. Rättslig bedömning
 

A. Föremålet för talan
 

B. Huruvida vissa handlingar som rådet ingett den 6 juni 2018 kan tas upp till prövning
 

C. Yrkandet om ogiltigförklaring
 

1. Den första grunden: Artikel 42c i tjänsteföreskrifterna är rättsstridig
 

a) Inledande synpunkter
 

b) Huruvida särbehandling på grund av ålder föreligger
 

c) Beaktande av kriterierna i artikel 52.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna
 

1) Frågan om huruvida skillnaden i behandling på grund av ålder, som införts genom artikel 42c i tjänsteföreskrifterna, berättigar ett mål av allmänt samhällsintresse som erkänts av unionen
 

2) Proportionalitet
 

2. Den andra grunden: Åsidosättande av artikel 42c i tjänsteföreskrifterna och personalmeddelande 71/15 samt en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna och en uppenbart felaktig bedömning
 

a) Fastställandet av vilka bestämmelser som ska tillämpas i förevarande mål och av hur ingående domstolsprövningen ska vara
 

b) Uppskattningen av framtida organisatoriska behov
 

c) Sökandens förmåga att förvärva ny kompetens och att anpassa sig till utvecklingen av arbetsmiljön
 

3. Den tredje grunden: Åsidosättande av rätten att yttra sig
 

4. Den fjärde grunden: Åsidosättande av omsorgsplikten och principen om god förvaltningssed
 

D. Skadeståndstalan
 

IV. Rättegångskostnader

( *1 ) Rättegångsspråk: franska.