19.2.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 63/9

1)

Utgör artikel 32 i viseringskodexen (1) hinder för en referenspersons möjlighet att i egenskap av berörd person vid en klagandes viseringsansökan i eget namn begära omprövning av eller överklaga avslaget av den viseringsansökan?

2)

Ska representationen, såsom denna regleras i artikel 8.4 i viseringskodexen, tolkas så, att ansvaret (även) vilar på den representerade staten eller att ansvaret helt övergår på den representerande staten, så att den representerade staten inte längre själv är behörig?

3)

Om båda de representationsformer som avses i fråga II är möjliga enligt artikel 8.4 d i viseringskodexen, vilken medlemsstat ska då anses vara den medlemsstat som har fattat det slutliga beslutet i den mening som avses i artikel 32.3 i viseringskodexen?

4)

Är en tolkning av artikel 8.4 och artikel 32.3 i viseringskodexen, enligt vilken de som ansöker om visering endast kan rikta ett överklagande mot ett avslag på deras ansökan till en förvaltningsmyndighet eller rättslig myndighet i den representerande staten och inte i den stat som viseringen söks för, förenlig med den rätt till ett effektivt domstolsskydd som avses i artikel 47 i stadgan? Är det för svaret på denna fråga relevant att den tillgängliga möjligheten att få sin sak prövad i domstol garanterar sökandens rätt att höras, sökandens rätt att föra talan på ett av medlemsstaternas språk, att de administrativa avgifterna och domstolsavgifterna för att begära omprövning av eller överklaga beslut inte är orimligt höga för sökanden och att sökanden kan beviljas rättshjälp? Är det med beaktande av staternas utrymme för skönsmässig bedömning i viseringsmål relevant för svaret på denna fråga huruvida en schweizisk domstol har tillräckliga kunskaper om den nederländska situationen för att kunna erbjuda ett effektivt domstolsskydd?