18.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 437/22

1)

Omfattas den sökande fredsdomarens tjänsteutövning av begreppet ”visstidsanställd” i den mening som avses i artikel 1.3 och artikel 7 i direktiv 2003/88 (1), jämförda med klausul 2 i ramavtalet om visstidsarbete, som införts genom direktiv 1999/70 (2) och med artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna?

2)

Om fråga 1 ska besvaras jakande, kan, vid tillämpningen av klausul 4 i ramavtalet om visstidsarbete, som införts genom direktiv 1999/70, en ordinarie ledamot eller ”yrkesdomare” betraktas som en, med en visstidsanställd fredsdomare, jämförbar tillsvidareanställd?

3)

Om svaret på fråga 2 är jakande, ska skillnaden mellan de förfaranden som används vid rekryteringen av ordinarie ledamöter och de lagstadgade urvalsförfaranden som används vid rekryteringen av fredsdomare anses utgöra en objektiv grund i den mening som avses i klausul 4.1 och/eller 4.4 i ramavtalet om visstidsarbete, som införts genom direktiv 1999/70/EG, som – enligt gällande praxis i dom nr 13721/2017 från Corte di Cassazione a Sezioni unite och yttrande nr 464/2017 av den 8 april 2017 från Consiglio di Stato – motiverar att fredsdomare, såsom i den visstidsanställda sökandens fall, inte omfattas av samma anställningsvillkor som jämförbara tillsvidareanställda ordinarie ledamöter, och som även motiverar underlåtenheten att tillämpa preventiva och straffrättsliga åtgärder mot missbruk av användandet av visstidsanställningskontrakt i den mening som avses i klausul 5 i nämnda ramavtal, som införts genom direktiv 1999/70/EG, och i den mening som avses i de nationella införlivandebestämmelserna, med beaktande av att det saknas en grundläggande rättsprincip i den italienska rättsordningen, ens på konstitutionell nivå, som kan rättfärdiga antingen särbehandlingen i fråga om anställningsvillkoren eller det absoluta förbudet mot att omvandla fredsdomarens anställning till en tillsvidareanställning, och även med hänvisning till den tidigare nationella bestämmelsen (lag nr 217/1974) som redan föreskrev att anställningsvillkoren skulle utjämnas i förhållande till ordinarie domare) och fredsdomarnas visstidsanställningar gradvis stabiliseras?

4)

Strider, under alla omständigheter, i en sådan situation som avses i det nationella målet den verksamhet som en fredsdomare utövar mot artikel 47.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och det EU-rättsliga begreppet om en oberoende och opartisk domstol, när fredsdomaren har ett teoretiskt intresse av en viss utgång i målet till förmån för sökanden som på heltid fullgör exakt samma domstolsfunktioner, och kan träda i stället för en domstol som i Italien är behörig att pröva arbetsrättsliga mål i allmänhet eller mål rörande ordinarie domare, på grund av den högsta nationella rättsinstansens – Corte di cassazione, Sezioni unite – vägran att säkerställa ett rättsligt skydd av de rättigheter som görs gällande och som skyddas enligt unionsrätten, eftersom behörig domstol (Tribunale del lavoro) eller Tribunale amministrativo regionale, på begäran, kan bli skyldig att avsäga sig sin behörighet, trots att rättigheterna ifråga – såsom i det nationella målet avseende betald semester – följer av unionsrätten som är tvingande och har företräde framför nationell rätt, och, för det fall EU-domstolen finner att artikel 47 i stadgan har åsidosatts, vilka är de nationella åtgärder som kan vidtas i syfte att förhindra att detta brott mot unionens primärrätt leder till att de grundläggande rättigheter som unionsrätten garanterar fullständigt förnekas enligt nationell rätt på området?