–

SF, genom V. J. de Groot och H. Menger, skatterådgivare,

–

Nederländernas regering, genom M.K. Bulterman och M. L. Noort, båda i egenskap av ombud,

–

Greklands regering, genom E.-M. Mamouna, i egenskap av ombud,

–

Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom M. van Beek och D. Martin, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s. 1, och rättelser i EUT L 200, 2004, s. 1, och EUT L 201, 2005, s. 47), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 465/2012 av den 22 maj 2012 (EUT L 149, 2012, s. 4) (nedan kallad förordning nr 883/2004).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan SF och Inspecteur van de Belastingdienst (Nederländska skattemyndigheten) (nedan kallad Inspecteur) och avser SF:s anslutning till det nederländska allmänna socialförsäkringssystemet för perioden 13 augusti till den 31 december 2013.

3

Avdelning II i förordning nr 883/2004 avser fastställande av tillämplig lagstiftning avseende social trygghet och omfattar artiklarna 11–16 i förordningen.

4

Artikel 11, med rubriken ”Allmänna bestämmelser” i förordningen, har följande lydelse:

”1.   De personer som denna förordning tillämpas på skall omfattas av endast en medlemsstats lagstiftning. Denna lagstiftning skall fastställas i enlighet med denna avdelning.

…

3.   Om något annat inte följer av artiklarna 12–16 skall

4.   Vid tillämpningen av denna avdelning skall arbete som anställd eller verksamhet som egen företagare vilket normalt utförs ombord på ett havsgående fartyg som för en medlemsstats flagg betraktas som arbete utfört i denna medlemsstat. Dock skall den som är anställd på ett fartyg under en medlemsstats flagg och som får sin lön för denna verksamhet från ett företag eller en person som har sitt säte eller är bosatt i en annan medlemsstat, omfattas av den sistnämnda medlemsstatens lagstiftning, om han är bosatt i den staten.

…”

5

Artiklarna 12–16 i förordning nr 883/2006 föreskriver särskilda regler för personer som är utstationerade (artikel 12), för personer som bedriver verksamhet i en eller flera medlemsstater (artikel 13), för personer som har valt en frivillig försäkring eller en frivillig fortsättningsförsäkring (artikel 14), för extraanställda vid de europeiska institutionerna (artikel 15) samt undantag från artiklarna 11–15 i förordningen (artikel 16).

6

Under perioden 13 augusti 2013–31 december 2013 arbetade SF, som är lettisk medborgare och bosatt i Lettland, som steward för Oceanwide Offshore Services B.V., ett företag etablerat i Nederländerna.

7

SF bedrev denna verksamhet på ett fartyg som förde Bahamas flagg och som under nämnda period seglade ovanför den tyska delen av kontinentalsockeln under Nordsjön.

8

Nederländska skattemyndigheter beslutade att SF skulle betala inkomstskatt och socialförsäkringsavgift för år 2013. Efter att SF begärt omprövning av detta beslut vidhöll Inspecteur endast beslutet i den del som det slogs fast att SF skulle betala socialförsäkringsavgifter till det nederländska socialförsäkringssystemet för perioden 13 augusti till den 31 december 2013.

9

SF väckte talan vid rechtbank Zeeland-West-Brabant (domstol i första instans i Zeeland-West-Brabant, Nederländerna) mot Inspecteurs beslut och gjorde gällande att han inte omfattades av detta system.

10

Med avseende på frågan huruvida SF faktiskt skulle betala sådana avgifter hyste nämnda domstol tvivel och beslutade att ställa tolkningsfrågor till Hoge Raad der Nederlanden (Nederländernas högsta domstol).

11

Hoge Raad der Nederlanden (Nederländernas högsta domstol) anser att det, även om den yrkesverksamhet som SF utövat under den berörda perioden inte kan anses ha skett på en av unionens medlemsstaters territorium, finns en tillräckligt nära anknytning till detta territorium, vilket innebär att förordning nr 883/2004 är tillämplig. Sistnämnda domstol anser även att SF omfattas av det personliga tillämpningsområdet för denna förordning.

12

Enligt Hoge Raad omfattas den situation som kännetecknar målet vid rechtbank Zeeland-West-Brabant (domstol i första instans i Zeeland-West-Brabant) i vilket den anställdes verksamhet bedrevs på ett fartyg som för en tredjestats flagg, inte av tillämpningsområdet för artikel 11.3 a–d eller för artikel 11.4 i förordning nr 883/2004.

13

Den hänskjutande domstolen anser att situationen ändå kan omfattas av tillämpningsområdet för artikel 11.3 e i förordning nr 883/2004, i vilken det föreskrivs att alla andra personer som inte omfattas av artikel 11.3 a–d omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där de är bosatta.

14

Den hänskjutande domstolen har härvidlag påpekat att det vid denna har gjorts gällande att artikel 11.3 e i förordning nr 883/2004 inte är tillämplig i en sådan situation som föreligger i det nationella målet, eftersom det påstås framgå av kommissionens dokument Explanatory notes on modernised social security coordination Regulations (EC) No 883/2004 & (EC) No 987/2009 från januari 2011 att denna bestämmelse enbart är tillämplig på personer som inte förvärvsarbetar.

15

Den hänskjutande domstolen anser emellertid att en sådan tolkning inte framgår av den berörda bestämmelsens ordalydelse, som utgör en allmänt avfattad lagvalsregel, vilken automatiskt är tillämplig på alla personer som inte omfattas av artikel 11.3 a–d och artiklarna 12–16 i förordning nr 883/2004.

16

Vid den hänskjutande domstolen har det dessutom hävdats att artikel 11.3 a och 11.4 i förordning nr 883/2004, även om de inte är direkt tillämpliga, bör tillämpas analogt och medföra att det är lagen i den medlemsstat där arbetsgivaren är etablerad som ska tillämpas, i likhet med vad domstolen slog fast i dom av den 29 juni 1994, Aldewereld (C‑60/93, EU:C:1994:271), och i dom av den 19 mars 2015, Kik (C‑266/13, EU:C:2015:188), beträffande bestämmelserna i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpning av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare och deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 647/2005 av den 13 april 2005 (EUT L 117, 2005, s. 1) (nedan kallad förordning nr 1408/71). Den hänskjutande domstolen anser emellertid att det system av lagvalsregler som införts genom förordning nr 883/2004, är mera fullständigt och inte innehåller luckor, med följd att det inte i förevarande fall skulle vara nödvändigt att beakta nämnda rättspraxis.

17

Den hänskjutande domstolen anser dock att det fortfarande råder tvivel om tolkningen av bestämmelserna i förordning nr 883/2004 för att kunna fastställa tillämplig lagstiftning i en sådan situation som i det nationella målet.

18

Mot denna bakgrund beslutade Hoge Raad der Nederlanden (Nederländernas högsta domstol) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:

”Vilken medlemsstats lagstiftning ska tillämpas enligt förordning nr 883/2004 när det är frågan om en person som a) är bosatt i Lettland, b) är lettisk medborgare, c) är anställd av en arbetsgivare etablerad i Nederländerna, d) arbetar som sjöman, e) utför sitt arbete ombord på ett havsgående fartyg som för Bahamas flagga och f) utför denna verksamhet utanför Europeiska unionens territorium?”

19

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 11.3 e i förordning nr 883/2004 ska tolkas så, att en situation som den i det nationella målet, där en person, då denne har arbetat som sjöman för en arbetsgivare etablerad i en medlemsstat på ett fartyg som förde en tredjestats flagg och som seglade utanför Europeiska unionens territorium, och denna person har bevarat sin bosättning i sin ursprungsmedlemsstat, omfattas av tillämpningsområdet för nämnda bestämmelse med följd att tillämplig nationell lagstiftning är lagstiftningen i den medlemsstat där denna person var bosatt.

20

Domstolen erinrar inledningsvis om att när en person ingår i den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 883/2004 enligt definitionen i artikel 2 i samma förordning, är regeln i artikel 11.1 i förordningen om att lagstiftningen i endast en av medlemsstaterna ska gälla sålunda i princip tillämplig. Den tillämpliga nationella lagstiftningen bestäms då i enlighet med bestämmelserna i avdelning II i förordningen (se, för ett likande resonemang, dom av den 19 mars 2015, Kik, C‑266/13, EU:C:2015:188, punkt 47 och där angiven rättspraxis, och dom av den 25 oktober 2018, Walltopia, C‑451/17, EU:C:2018:861, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

21

I förevarande fall framgår det av de handlingar som lagts fram för domstolen att SF under den period som avses i det nationella målet, då han fortsatt var bosatt i sin ursprungsmedlemsstat, det vill säga Lettland, arbetade som sjöman för en arbetsgivare etablerad i en annan medlemsstat, nämligen Nederländerna, på ett fartyg som förde en tredjestats flagg och som seglade utanför unionens territorium.

22

Domstolen har redan slagit fast att enbart det förhållandet att en arbetstagares verksamhet bedrivs utanför unionens territorium inte är tillräckligt för att unionens regler om fri rörlighet för arbetstagare inte ska vara tillämpliga, och bland annat förordning nr 883/2004, så länge anställningsförhållandet har en tillräckligt stark anknytning till unionens territorium (se, för ett likande resonemang, dom av den 19 mars 2015, Kik, C‑266/13, EU:C:2015:188, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

23

Det följer av domstolens praxis att det finns en tillräckligt stark anknytning mellan den aktuella anställningen och unionens territorium bland annat när en unionsmedborgare som är bosatt i en medlemsstat har anställts av ett företag som är etablerat i en annan medlemsstat för vilket vederbörande utför arbetet (dom av den 19 mars 2015, Kik, C‑266/13, EU:C:2015:188, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

24

Såsom den hänskjutande domstolen har anfört följer av detta att även om SF:s arbete i förevarande fall utfördes utanför unionens territorium, bevarar anställningsförhållandet en tillräckligt stark anknytning till detta territorium, eftersom SF under den berörda perioden hade behållit sin bosättning i Lettland och eftersom hans arbetsgivare var etablerad i Nederländerna.

25

En sådan situation som i det nationella målet ska således omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 883/2004 och den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet ska fastställas i enlighet med bestämmelserna i avdelning II i denna förordning.

26

Det är utrett att en person som SF inte omfattas av de särskilda bestämmelser som föreskrivs i artiklarna 12–16 i förordning nr 883/2004, vilka avser personer som är utstationerade, utövar verksamhet i två eller flera medlemsstater, som har valt en frivillig försäkring eller en frivillig fortsättningsförsäkring och vidare personer som är extraanställda vid EU-institutionerna.

27

SF omfattas inte heller av de situationer varom stadgas i artikel 11.3 a–d i förordning nr 883/2004, vilka avser personer som är anställda i en medlemsstat, offentligt anställda, personer som mottar arbetslöshetsersättning och slutligen personer som är inkallade eller återinkallade till militärtjänstgöring eller civil tjänstgöring i en medlemsstat.

28

Eftersom SF arbetade som sjöman på ett fartyg som förde tredjestats flagg omfattas han inte heller av den allmänna regeln i artikel 11.4 i förordning nr 883/2004, som anger att det är lagstiftningen i den medlemsstat vars flagg fartyget för som ska tillämpas på sjömän (se, för ett likande resonemang, dom av den 19 mars 2015, Kik, C‑266/13, EU:C:2015:188, punkt 56).

29

Vad beträffar frågan om artikel 11.3 e i förordning nr 883/2004 är tillämplig i en sådan situation som avses i det nationella målet erinrar domstolen om att enligt fast rättspraxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 15 oktober 2014, Hoštická m.fl., C‑561/13, EU:C:2014:2287, punkt 29 och där angiven rättspraxis, och dom av den 19 september 2018, González Castro, C‑41/17, EU:C:2018:736, punkt 39 och där angiven rättspraxis). Även tillblivelsen av denna bestämmelse kan vara relevant för tolkningen av densamma (dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet, C‑583/11 P, EU:C:2013:625, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

30

Det framgår av ordalydelsen i artikel 11.3 e i förordning nr 883/2004 att ”en person på vilken a–d inte är tillämpliga omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där denne är bosatt, utan att det påverkar tillämpningen av andra bestämmelser i denna förordning enligt vilka personen har rätt till förmåner enligt lagstiftningen i en eller flera medlemsstater.”

31

Såsom generaladvokaten påpekade i punkterna 34 och 35 i sitt förslag till avgörande följer det av en bokstavstolkning av denna bestämmelse att unionslagstiftaren har valt allmänna termer, bland annat uttrycken ”en person” och ”utan att det påverkar tillämpningen av andra bestämmelser i denna förordning” för att ge artikel 11.3 e karaktär av uppsamlingsregel som ska tillämpas på samtliga personer som befinner sig i en situation som inte regleras specifikt i andra bestämmelser i nämnda förordning och att införa ett fullständigt system för att fastställa vilken lagstiftning som ska tillämpas.

32

Bestämmelsens ordalydelse föreskriver för övrigt ingen begränsning av dess tillämpningsområde till personer som inte är yrkesverksamma.

33

Vad beträffar målsättningarna med förordning nr 883/2004 erinrar domstolen om att enligt fast rättspraxis utgör bestämmelserna i avdelning II i förordning nr 883/2004, där artiklarna 11–16 ingår, ett fullständigt och enhetligt system för lagvalsregler. Syftet med dessa bestämmelser är inte enbart att förhindra att olika nationella lagstiftningar tillämpas samtidigt, med de komplikationer som kan följa härav, utan också att förhindra att de personer som omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning blir utan skydd på området för social trygghet på grund av att det saknas lagstiftning som är tillämplig på dem (dom av den 14 juni 2016, kommissionen/Förenade kungariket, C‑308/14, EU:C:2016:436, punkt 64, och dom av den 25 oktober 2018, Walltopia, C‑451/17, EU:C:2018:861, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

34

Vad särskilt gäller artikel 11.3 i förordning nr 883/2004 har domstolen slagit fast att den syftar till, om inget annat följer av artiklarna 12–16 i den förordningen, att fastställa den nationella lagstiftning som ska tillämpas på de personer som omfattas av något av leden a–e i den bestämmelsen (dom av den 25 oktober 2018, Walltopia, C‑451/17, EU:C:2018:861, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

35

Domstolen har förvisso slagit fast att artikel 11.3 e i förordning nr 883/2004 bland annat ska tillämpas på personer som inte är yrkesverksamma (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 2016, kommissionen/Förenade kungariket, C‑308/14, EU:C:2016:436, punkt 63).

36

Såsom generaladvokaten påpekade i punkterna 44 och 45 i sitt förslag till avgörande skulle emellertid en restriktiv tolkning av artikel 11.3 e i förordning nr 883/2004 som begränsar tillämpningsområdet för bestämmelsen enbart till personer som inte är yrkesverksamma kunna beröva personer som inte omfattas av de situationer som anges i leden a–d i artikel 11.3 eller av andra bestämmelser i förordning nr 883/2004 skydd i fråga om social trygghet, då ingen lagstiftning är tillämplig avseende dem.

37

Vad beträffar tillkomsten av artikel 11.3 e i förordning nr 883/2004, som ingår som ett led i en modernisering och förenkling av bestämmelserna i förordning nr 1408/71 erinrar domstolen om, vilket även generaladvokaten har påpekat i punkt 49 i sitt förslag till avgörande, att denna bestämmelse ersatte artikel 13.2 f i förordning 1408/71 vari föreskrevs att ”[d]en för vilken lagstiftningen i en medlemsstat upphör att gälla utan att lagstiftningen i en annan medlemsstat blir tillämplig på honom enligt någon av reglerna i föregående punkter eller enligt något undantag eller någon särskild bestämmelse i artikel 14–17 skall omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt.”

38

Domstolen erinrar härvidlag om att artikel 13 i förordning nr 1408/71, och särskilt punkt 2 led f i denna artikel, har tolkats vitt för att uppnå det syfte som eftersträvas med den lagstiftning som den ingår i och som består i att undvika att personer som omfattas av denna förordnings tillämpningsområde förlorar sitt skydd i fråga om social trygghet, eftersom ingen lagstiftning är tillämplig avseende dem (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juni 1998, Kuusijärvi, C‑275/96, EU:C:1998:279, punkt 40).

39

Artikel 11.3 e i förordning nr 883/2004 har emellertid samma syfte och såvitt som denna bestämmelse har formulerats vidare än artikel 13.2 f i förordning nr 1408/71, då den uttryckligen omfattar personer som befinner sig i en situation som inte omfattas av övriga bestämmelser i nämnda förordning, ska den inte tolkas restriktivt.

40

Således ska artikel 11.3 e i förordning nr 883/2004 tolkas så, att den är tillämplig på samtliga personer som inte omfattas av leden a – d i denna bestämmelse och inte enbart på personer som inte är yrkesverksamma.

41

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 50 i sitt förslag till avgörande kan denna tolkning inte ifrågasättas med hänvisning till kommissionens Explanatory notes, som angetts i punkt 14 i denna dom, och den praktiska vägledning om den lagstiftning som gäller i Europeiska unionen (EU), Europeiska Ekonomiska Samarbetsområdet (EES) och Schweiz, som har utarbetats och godkänts av administrativa kommissionen för samordning av de sociala trygghetssystemen och offentliggjorts år 2013. Även om dessa dokument utgör viktiga instrument för att tolka förordning nr 883/2004 är de nämligen inte bindande och kan således inte binda domstolen i samband med tolkningen av denna förordning.

42

Mot denna bakgrund regleras en situation som den som avses i det nationella målet av artikel 11.3 e i förordning nr 883/2004, enligt vilken den nationella lagstiftning som ska tillämpas är lagstiftningen i den medlemsstat där den berörda personen är bosatt.

43

Detta konstaterande påverkas inte av den omständigheten att den nederländska regeringen vid förhandlingen har påpekat att vissa medlemsstater gör den berörda personens anslutning till det nationella systemet för social trygghet beroende av att denna person är anställd på deras territorium med följd att en person i en sådan situation som den i det nationella målet inte skulle omfattas av ett system för social trygghet och skulle berövas socialt skydd.

44

Det framgår nämligen i förevarande fall inte av de handlingar som har ingetts till domstolen att den nationella lagstiftningen i den medlemsstat där den berörda personen är bosatt fastställer ett sådant villkor.

45

Det framgår hursomhelst av domstolens fasta praxis att det ankommer på varje medlemsstat att i sin lagstiftning ange villkoren för rätten att ansluta sig till ett system för social trygghet. När medlemsstaterna utövar denna rätt är de emellertid skyldiga att iaktta de gällande bestämmelserna i unionsrätten. Det ska särskilt anges att de lagvalsregler som fastställs genom förordning nr 883/2004 är tvingande för medlemsstaterna, och dessa har alltså inte rätt att fastställa i vilken utsträckning deras egen eller en annan medlemsstats lagstiftning är tillämplig (se, för ett likande resonemang, dom av den 25 oktober 2018, Walltopia, C‑451/17, EU:C:2018:861, punkterna 47 och 48 och där angiven rättspraxis).

46

Villkoren för rätten att ansluta sig till ett system för social trygghet får således inte innebära att de som enligt förordning nr 883/2004 omfattas av tillämpningsområdet för den aktuella lagstiftningen utesluts från detta tillämpningsområde (dom av den 25 oktober 2018, Walltopia, C‑451/17, EU:C:2018:861, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

47

Mot bakgrund av samtliga ovan angivna omständigheter ska tolkningsfrågan besvaras som följer. Artikel 11.3 e i förordning nr 883/2004 ska tolkas så, att en situation som den i det nationella målet, där en person, då denne har arbetat som sjöman för en arbetsgivare etablerad i en medlemsstat på ett fartyg som förde en tredjestats flagg och som seglade utanför Europeiska unionens territorium och denna person har bevarat sin bosättning i sin ursprungsmedlemsstat, omfattas av tillämpningsområdet för nämnda bestämmelse, med följd att den nationella lagstiftning som ska tillämpas är lagstiftningen i den medlemsstat där denna person var bosatt.

48

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

Artikel 11.3 e i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 465/2012 av den 22 maj 2012 ska tolkas så, att en situation som den i det nationella målet där en person, då denne har arbetat som sjöman för en arbetsgivare etablerad i en medlemsstat på ett fartyg som förde en tredjestats flagg och som seglade utanför Europeiska unionens territorium, och denna person har bevarat sin bosättning i sin ursprungsmedlemsstat, omfattas av tillämpningsområdet för nämnda bestämmelse, med följd att den nationella lagstiftning som ska tillämpas är lagstiftningen i den medlemsstat där denna person var bosatt.