DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)

den 11 april 2019 ( *1 )

”Begäran om förhandsavgörande – Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa – Civilrättsligt samarbete – Lugano II-konventionen – Domstols behörighet, erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område – Avdelning II, avsnitt 5 (artiklarna 18–21) – Domstols behörighet med avseende på anställningsavtal”

I mål C‑603/17,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Supreme Court of the United Kingdom (Förenade kungarikets högsta domstol), genom beslut av den 20 oktober 2017, som inkom till domstolen den 20 oktober 2017, i målet

Peter Bosworth,

Colin Hurley

mot

Arcadia Petroleum Limited m.fl.,

meddelar

DOMSTOLEN (första avdelningen)

sammansatt av domstolens vice ordförande, tillika tillförordnad ordförande på första avdelningen R. Silva de Lapuerta (referent), samt domarna A. Arabadjiev, E. Regan, C.G. Fernlund och S. Rodin,

generaladvokat: H. Saugmandsgaard Øe,

justitiesekreterare: förste handläggare L. Hewlett,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 13 september 2018,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–	Peter Boworth och Colin Hurley, genom A. Briggs och D. Foxton, QC, R. Eschwege, barrister, samt T. Greeno och A. Forster, solicitors,

–	Arcadia Petroleum Limited m.fl., genom M. Howard, QC, F. Pilbrow och N. Venkatesan, barristers, samt S. Trevan, J. Kelly och T. Snelling, solicitors,

–	Europeiska kommissionen, genom M. Heller och M. Wilderspin, båda i egenskap av ombud,

–	Schweiz regering, genom M. Schöll, i egenskap av ombud,

och efter att den 24 januari 2019 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av bestämmelserna i avdelning II, avsnitt 5 (artiklarna 18–21) i konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad den 30 oktober 2007 och godkänd på gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2009/430/EG av den 27 november 2008 (EUT L 147, 2009, s. 1) (nedan kallad Lugano II-konventionen).

Begäran har framställts i ett mål mellan Peter Bosworth och Colin Hurley å ena sidan, och Arcadia Petrolium Limited och ett flertal andra företag å den andra, angående en talan om skadestånd för den skada som dessa företag ska ha lidit till följd av bedrägerier som Peter Bosworth och Colin Hurley påstås ha begått mot nämnda företag.

Tillämpliga bestämmelser

I artikel 5 i Lugano II-konventionen föreskrivs följande:

”Talan mot den som har hemvist i en konventionsstat kan väckas i en annan konventionsstat i följande fall:

a)	Om talan avser avtal, vid domstolen i uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser.

I denna bestämmelse, och såvida inte annat avtalats, avses med uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser

–	vid försäljning av varor, den ort i en konventionsstat dit enligt avtalet varorna har eller skulle ha levererats,

–	vid utförande av tjänster, den ort i en konventionsstat där enligt avtalet tjänsterna har eller skulle ha utförts.

c)	Om punkt b inte gäller, skall punkt a gälla.

…

3.	Om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, vid domstolen i den ort där skadan inträffade eller kan inträffa.

…”

4	Artikel 18.1 i konventionen har följande lydelse: ”Om talan avser anställningsavtal gäller i fråga om behörigheten, om inte annat följer av artikel 4 och artikel 5.5, bestämmelserna i detta avsnitt.”

5	I artikel 20.1 i nämnda konvention anges följande: ”En arbetsgivare får väcka talan endast vid domstolarna i den konventionsstat där arbetstagaren har hemvist.”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

6	Arcadia London, Arcadia Singapore och Arcadia Schwitzerland är företag som bedriver handel med råolja och petroleumprodukter. Dessa företag ägs av Arcadiakoncernen, som är helägt av Farahead Holdings Ltd

Peter Bosworth och Colin Hurley är brittiska medborgare med hemvist i Schweiz, och som vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet var chief executive officer, respektive chief financial officer, för Arcadiakoncernen. De var även företagsledare för Arcadia London, Arcadia Singapore och Arcadia Schwitzerland, och var knutna till något av dessa företag genom anställningsavtal som de själva upprättat eller som upprättats i enlighet med deras egna instruktioner.

Genom ansökan som inkom den 12 februari 2015 väckte Arcadia London, Arcadia Singapore, Arcadia Switzerland och Farahead Holdings (nedan gemensamt kallade Arcadia) talan vid High Court of Justice (England & Wales), Queen’s Bench Division (Commercial Court) (Överdomstolen (England och Wales), avdelningen Queen’s Bench (handelsrättslig avdelning), Förenade kungariket), mot ett flertal personer, däribland Peter Bosworth och Colin Hurely. Talan avsåg skadestånd för den skada som Arkadiakoncernen påstods ha lidit med anledning av bedrägliga transaktioner som utförts med inblandning av företag inom koncernen.

Till stöd för sin talan åberopade Arcadia grunder avseende otillbörlig samverkan genom olovliga medel (unlawful means conspiracy), åsidosättande av förvaltarförpliktelser avseende lojalitet och ärligt uppsåt (breach of fiduciary duty), samt åsidosättande av uttryckliga eller underförstådda avtalsförpliktelser (breach of express and/or implied contractual duties) som följde av deras anställningsavtal.

Genom en inlaga av den 9 mars 2015 framställde Peter Bosworth och Colin Hurley en invändning om att Förenade kungarikets domstolar inte var behöriga att pröva Arcadias skadeståndstalan mot dem, med motiveringen att talan omfattades av bestämmelserna i avdelning II, avsnitt 5 i Lugano II-konventionen, som innehåller bestämmelser angående domstols behörighet i fråga om anställningsavtal, och att i enlighet med dessa bestämmelser skulle talan väckas vid domstolarna i den stat där de hade hemvist, det vill säga vid schweiziska domstolar.

Till följd av denna invändning ändrade Arcadia sin ansökan. Arcadia drog tillbaka sina anklagelser beträffande ett åsidosättande av avtalsförpliktelser, samt att ett åsidosättande av dessa förpliktelser utgjorde ett olovligt medel som använts inom ramen för den otillbörliga samverkan som påstås ha orsakat skadan.

Genom dom av den 1 april 2015 fastslog High Court of Justice (England & Wales), Queen’s Bench Division (Commercial Court) (Överdomstolen (England och Wales) avdelningen Queen’s Bench (handelsrättslig avdelning)) att den var behörig att pröva grunderna avseende otillbörlig samverkan genom olovliga medel (unlawful means conspiracy) och förtroendemissbruk (breach of fiduciary duty), vilka åberopats till stöd för ovannämnda skadeståndstalan. Vad gäller den senare grunden undantog nämnda domstol emellertid omständigheter som inträffat under den tid då Peter Bosworth och Colin Hurley var knutna till något av företagen inom Arcadiakoncernen genom anställningsavtal, eftersom den domstolen ansåg att sådana omständigheter är att hänföra till ”anställningsavtal” och därför i enlighet med artikel 20.1 i Lugano II-konventionen omfattades av schweiziska domstolars behörighet.

13	Peter Bosworth och Colin Hurley överklagade denna dom till Court of Appeal (England & Wales) (Civil Division) (Appellationsdomstolen (England och Wales) (civilrättslig avdelning), Förenade kungariket).

14	Genom dom av den 19 augusti 2016 avslog nämnda domstol överklagandet. Peter Bosworth och Colin Hurley överklagade den domen till den hänskjutande domstolen.

Mot denna bakgrund beslutade Supreme Court of the United Kingdom (Förenade kungarikets högsta domstol) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1)

Vilka kriterier ska tillämpas för att avgöra huruvida en talan som väckts av en arbetsgivare mot en arbetstagare eller tidigare arbetstagare (nedan kallad arbetstagare) utgör en talan som ’avser’ anställningsavtal i den mening som avses i avdelning II, avsnitt 5 (artiklarna 18–21) i Lugano II-konventionen?

För att en talan som väckts av en arbetsgivare mot en arbetstagare ska omfattas av bestämmelserna i artiklarna 18–21 [i Lugano II-konventionen], är det tillräckligt att arbetsgivaren även hade kunnat hävda att de handlingar som arbetstagaren klandras för utgör ett åsidosättande av vederbörandes skyldigheter enligt dennes anställningsavtal, trots att arbetsgivaren, inom ramen för den talan vederbörande faktiskt har väckt, inte har åberopat, hävdat eller påstått att arbetstagaren åsidosatt sina avtalsenliga förpliktelser, utan i stället har åberopat (exempelvis) en eller flera av de grunder som framgår av punkterna 26 och 27 i redogörelsen för omständigheterna i målet och av tolkningsfrågorna?

Eller består det relevanta kriteriet i att en talan som väckts av en arbetsgivare mot en arbetstagare omfattas av artiklarna 18–21 i Lugano II-konventionen endast för det fall att den skyldighet som ligger till grund för talan är en skyldighet som följer av anställningsavtalet? Om så är fallet, innebär det att en talan som grundar sig enbart på ett åsidosättande av en skyldighet som uppkommit oberoende av anställningsavtalet (och, i förekommande fall, inte är en skyldighet som arbetstagaren frivilligt samtyckt till) inte omfattas av bestämmelserna i avsnitt 5 i Lugano II-konventionen?

c)	För det fall att inget av ovanstående alternativ är det relevanta kriteriet, vilket är då det kriteriet?

För det fall att ett företag och en fysisk person ingår ett ’avtal’ (i den mening som avses i artikel 5.1 i [Lugano II-konventionen]), i vilken utsträckning måste det då föreligga ett hierarkiskt förhållande mellan företaget och den fysiska personen för att avtalet ska anses vara ett anställningsavtal i den mening som avses i avsnitt 5 i nämnda konvention? Kan ett sådant förhållande vara för handen när den fysiska personen själv kan ange (och faktiskt också anger) villkoren för sitt avtal med företaget, utövar självständig kontroll över företagets löpande förvaltning och över hur det egna arbetet utförs, trots att företagets aktieägare likväl har möjlighet att avsluta detta förhållande?

För det fall att bestämmelserna i avdelning II avsnitt 5 i Lugano II-konventionen endast är tillämpliga med avseende på talan som, i avsaknad av dessa bestämmelser, skulle omfattas av artikel 5.1 i nämnda konvention, vilka kriterier ska tillämpas för att avgöra huruvida en talan omfattas av artikel 5.1?

Består det relevanta kriteriet i att en talan omfattas av artikel 5.1 när arbetsgivaren skulle kunna hävda att det omtvistade handlandet utgör ett åsidosättande av en avtalsförpliktelse, trots att arbetsgivaren, inom ramen för den talan vederbörande faktiskt har väckt, inte har åberopat, hävdat eller påstått att arbetstagaren har åsidosatt sina förpliktelser enligt det aktuella avtalet?

Eller består det relevanta kriteriet i att en talan omfattas av artikel 5.1 i Lugano II-konventionen endast för det fall att den skyldighet som ligger till grund för talan är en avtalsförpliktelse? Om så är fallet, innebär det att en talan som grundar sig enbart på ett åsidosättande av en skyldighet som uppkommit oberoende av avtalet (och, i förekommande fall, inte är en skyldighet som svaranden frivilligt samtyckt till) inte omfattas av artikel 5.1 i Lugano II-konventionen?

c)	För det fall att inget av ovanstående alternativ är det relevanta kriteriet, vilket är då det kriteriet?

I en situation där

–	företag A och B ingår i samma koncern,

–

svaranden X de facto agerar som koncernchef (såsom Peter Bosworth gjorde för Arcadia-koncernen, se redogörelsen för omständigheterna i målet och tolkningsfrågorna, punkt 14), X är anställd av ett företag i koncernen, företag A (och är således arbetstagare hos företag A) (såsom Peter Bosworth var av och till under de förhållanden som redovisats i redogörelsen för omständigheterna i målet och tolkningsfrågorna, punkt 15), och inte, enligt nationell rätt, anställd av företag B,

–	företag A väcker talan mot X, och den talan omfattas av artiklarna 18–21 i Lugano II-konventionen, och

–	det andra företaget i koncernen, företag B, också väcker talan mot X med anledning av samma handlingar som ligger till grund för företag A:s talan mot X,

vilka kriterier ska då tillämpas för att avgöra huruvida företag B:s talan omfattas av avsnitt 5 i Lugano II-konventionen? I synnerhet söker den hänskjutande domstolen härvidlag klarhet i huruvida:

a)	svaret på denna fråga beror på huruvida det förelåg ett ’anställningsavtal’, i den mening som avses i avsnitt 5 i Lugano II-konventionen, mellan X och företag B och, om så var fallet, vilka kriterier ska tillämpas för att avgöra huruvida det förelåg ett sådant avtal?

företag B ska anses vara X:s ’arbetsgivare’ vid tillämpningen av avdelning II avsnitt 5 i Lugano II-konventionen, eller omfattas företag B:s talan mot X (se fråga 4 fjärde strecksatsen ovan) av artiklarna 18–21 i nämna konvention på samma sätt som företag A:s talan mot X omfattas av sistnämnda bestämmelser? I synnerhet söker den hänskjutande domstolen härvidlag klarhet i huruvida:

i)	företag B:s talan omfattas av artikel 18 i Lugano II-konventionen endast för det fall att den skyldighet som ligger till grund för talan är en skyldighet som följer av anställningsavtalet mellan företag B och X?

ii)	eller omfattas denna talan av artikel 18 i Lugano II-konventionen för det fall att de grunder som åberopas till stöd för talan skulle ha utgjort ett åsidosättande av en avtalsförpliktelse enligt anställningsavtalet mellan företag A och X?

c)	För det fall att inget av ovanstående alternativ är det relevanta kriteriet, vilket är då det kriteriet?”

Begäran om återupptagande av det muntliga förfarandet

Sedan generaladvokaten föredragit sitt förslag till avgörande begärde Peter Bosworth och Colin Hurley, genom skrivelse som ingetts till domstolens kansli, och med stöd av artikel 83 i domstolens rättegångsregler, att den muntliga delen av förfarandet skulle återupptas. Till stöd för sin begäran hävdade de i huvudsak att generaladvokatens bedömning i punkt 45 i sitt förslag till avgörande grundades på felaktiga sakomständigheter, vilka inte motsvarade de sakomständigheter som den hänskjutande domstolen funnit vara för handen.

I enlighet med nyssnämnda artikel 83 i rättegångsreglerna får domstolen efter att ha hört generaladvokaten, när som helst, besluta att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas, bland annat om domstolen anser att den inte har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet, eller om en part, efter det att den muntliga delen har förklarats avslutad, har lagt fram en ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på målets utgång, eller om målet ska avgöras på grundval av ett argument som inte har avhandlats mellan parterna eller de berörda som avses i artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol.

Så är inte fallet i detta mål. Domstolen anser sig nämligen, efter att ha hört generaladvokaten, ha tillgång till alla uppgifter den behöver för att kunna döma i målet och att prövningen i målet inte ska ske utifrån någon ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på målets utgång eller utifrån ett argument som inte har avhandlats inför domstolen.

19	Domstolen anser således att det saknas anledning att återuppta den muntliga delen av förfarandet.

Prövning av tolkningsfrågorna

Med hänsyn till att den första, tredje och fjärde frågan grundar sig på antagandet att de avtal som ingåtts mellan Peter Bosworth och Colin Hurley å ena sidan, och vissa företag i Arcadiakoncernen å den andra, utgjorde anställningsavtal i den mening som avses i bestämmelserna i avdelning II, avsnitt 5 (artiklarna 18–21) i Lugano II-konventionen, anser domstolen att den andra frågan ska prövas först.

Den andra frågan

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida bestämmelserna i avdelning II, avsnitt 5 (artiklarna 18–21) i Lugano II-konventionen ska tolkas så, att ett avtal mellan ett företag och en fysisk person kan anses utgöra ett ”anställningsavtal” i den mening som avses i dessa bestämmelser, när denna person har möjlighet att ange eller faktiskt anger villkoren för avtalet, samt har en självständig befogenhet att kontrollera den löpande förvaltningen av företaget och hur det egna arbetet utförs, men aktieägaren eller aktieägarna i företaget har rätt att avsluta avtalet.

Med beaktande av den identiska ordalydelsen i nyssnämnda bestämmelser och bestämmelserna i avdelning II, avsnitt 5 (artiklarna 18–21) i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1), kan domstolens tolkning av sistnämnda bestämmelser överföras på tolkningen av bestämmelserna i avdelning II, avsnitt 5 (artiklarna 18–21) i Lugano II-konventionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 december 2014, H, C‑295/13, EU:C:2014:2410, punkterna 31 och 32).

För att avgöra huruvida bestämmelserna i avdelning II, avsnitt 5 (artiklarna 18–21) i Lugano II-konventionen är tillämpliga på en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, ska det undersökas huruvida Peter Bosworth och Colin Hurley kan anses ha varit bundna av ett ”anställningsavtal”, i den mening som avses i artikel 18.1 i nämnda konvention, i förhållande till något av företagen i Arcadiakoncernen och därmed kan kvalificeras som ”arbetstagare” i den mening som avses i artikel 18.2 i samma konvention (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2015, Holterman Ferho Exploitatie m.fl., C‑47/14, EU:C:2015:574, punkt 34).

I detta avseende ska det erinras om att en sådan kvalificering inte kan göras med stöd av nationell rätt (dom av den 10 september 2015, Holterman Ferho Exploitatie m.fl., C‑47/14, EU:C:2015:574, punkt 36), och för att säkerställa den fulla verkan av Lugano II-konventionen, och i synnerhet dess artikel 18, ska de rättsliga begrepp som den innehåller ges en självständig tolkning som är gemensam för samtliga konventionsslutande parter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 juli 2012, Mahamdia, C‑154/11, EU:C:2012:491, punkt 42, och dom av den 10 september 2015, Holterman Ferho Exploitatie m.fl., C‑47/14, EU:C:2015:574, punkt 37).

Angående begreppet arbetstagare ska det även erinras om att det följer av domstolens fasta praxis att det begreppet ska definieras enligt de objektiva kriterier som kännetecknar ett anställningsförhållande, med beaktande av de berörda personernas rättigheter och skyldigheter. Det viktigaste kännetecknet för ett anställningsförhållande är att en person under en viss tid mot ersättning utför arbete åt en annan person under dennes ledning (se, bland annat, dom av den 20 september 2007, Kiiski, C‑116/06, EU:C:2007:536, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

Härav följer att ett anställningsförhållande förutsätter att arbetstagaren har en underordnad ställning i förhållande till arbetsgivaren. Bedömningen av huruvida en sådan ställning är för handen ska göras i varje enskilt fall med beaktande av samtliga omständigheter som kännetecknar förhållandet mellan parterna (dom av den 10 september 2015, Holterman Ferho Exploitatie m.fl., C‑47/14, EU:C:2015:574, punkt 46, och dom av den 20 november 2018, Sindicatul Familia Constanţa m.fl., C‑147/17, EU:C:2018:926, punkt 42).

Det ska även påpekas att det framgår av ordalydelsen i bestämmelserna i avdelning II, avsnitt 5, (artiklarna 18–21) i Lugano II-konventionen att det inte krävs att ett avtal ingåtts för att de regler om särskild behörighet som anges i dessa bestämmelser ska vara tillämpliga, med följden att avsaknaden av ett formellt avtal inte utgör hinder mot att ett anställningsförhållande omfattas av begreppet ”anställningsavtal”, i den mening som avses i dessa bestämmelser, vilket även generaladvokaten har angett i punkterna 34–36 i sitt förslag till avgörande.

28	Emellertid kan ett sådant förhållande kvalificeras som ett ”anställningsavtal”, i den mening som avses i avdelning II, avsnitt 5 (artiklarna 18–21) i Lugano II-konventionen, endast om den berörda företagsledaren har en underordnad ställning i förhållande till det berörda företaget.

I förevarande fall ska det erinras om att i enlighet med de uppgifter som den hänskjutande domstolen tillhandahållit var Peter Bosworth och Colin Hurley chief executive officer, respektive chief financial officer, för Arcadiakoncernen, de var företagsledare för Arcadia London, Arcadia Singapore och Arcadia Switzerland, de var knutna till något av dessa företag genom anställningsavtal som de själva upprättat eller som upprättats i enlighet med deras instruktioner, samt att de alltid agerat för samtliga företag i Arcadiakoncernens räkning och i deras namn.

30	Av beslutet om hänskjutande framgår även att Peter Bosworth och Colin Hurley utövade kontroll över den person som anställde dem, över den ort på vilken de var anställda samt över de villkor på vilka de var anställda.

Under dessa omständigheter framgår det att Peter Bosworth och Colin Hurley hade ej oansenliga möjligheter att påverka Arcadia, och att de således inte ska anses ha stått i underordnad ställning till Arcadia (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2015, Holterman Ferho Exploitatie m.fl., C‑47/14, EU:C:2015:574, punkt 47), och så är fallet oavsett om de innehade aktier i Arcadia eller ej.

32	I detta avseende saknar det betydelse att Peter Bosworth och Colin Hurley var ansvariga inför Arcadiakoncernens aktieägare, vilka, genom Farahead Holdings, hade rätt att anställa dem och entlediga dem.

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 46 i sitt förslag till avgörande kan inte de generella anvisningar beträffande företagets affärsverksamhet som en företagsledare mottar från aktieägarna i det företag som vederbörande leder, i lika liten utsträckning som de lagstadgade kontrollmekanismer som står till aktieägarnas förfogande, i sig anses känneteckna en underordnad ställning, och blott den omständigheten att aktieägarna har rätt att avsätta företagsledaren är därför inte tillräcklig för att dra slutsatsen att en sådan ställning är för handen.

34	Härav följer att ett avtal som ingåtts mellan ett företag och dess ledare, under sådana omständigheter som de som är aktuella i det nationella målet, inte utgör ett ”anställningsavtal” i den mening som avses i bestämmelserna i avdelning II, avsnitt 5 (artiklarna 18–21) i Lugano II-konventionen.

Mot bakgrund av ovanstående ska den andra tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Bestämmelserna i avdelning II, avsnitt 5 (artiklarna 18–21) i Luganokonventionen ska tolkas så, att ett avtal mellan ett företag och en fysisk person som utför arbetet som ledare för företaget inte ger upphov till ett förhållande mellan dem där företagsledaren är underordnad företaget, och kan således inte anses utgöra ett ”anställningsavtal” i den mening som avses i dessa bestämmelser, när företagsledaren har möjlighet att ange eller faktiskt anger villkoren för avtalet, samt har en självständig befogenhet att kontrollera den löpande förvaltningen av företaget och hur det egna arbetet utförs, även om aktieägaren eller aktieägarna i företaget har rätt att avsluta avtalet.

Den första, den tredje och den fjärde frågan

36	Med hänsyn till svaret på den andra frågan saknas det anledning att besvara den första, tredje och fjärde frågan.

Rättegångskostnader

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

Bestämmelserna i avdelning II, avsnitt 5 (artiklarna 18–21) i konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad den 30 oktober 2007 och godkänd på gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2009/430/EG av den 27 november 2008, ska tolkas så, att ett avtal mellan ett företag och en fysisk person som utför arbetet som ledare för företaget inte ger upphov till ett förhållande mellan dem där företagsledaren är underordnad företaget, och kan således inte anses utgöra ett ”anställningsavtal” i den mening som avses i dessa bestämmelser, när företagsledaren har möjlighet att ange eller faktiskt anger villkoren för avtalet, samt har en självständig befogenhet att kontrollera den löpande förvaltningen av företaget och hur det egna arbetet utförs, även om aktieägaren eller aktieägarna i företaget har rätt att avsluta avtalet.

Underskrifter

( *1 ) Rättegångsspråk: engelska.