–

Peugeot Deutschland GmbH, genom L. Pechan och H. Prange, Rechtsanwälte,

–

Deutsche Umwelthilfe eV, genom J. Schütt, Rechtsanwältin,

–

Europeiska kommissionen, genom G. Braun och K.-P. Wojcik, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 1.1 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktivet om audiovisuella medietjänster) (EUT L 95, 2010, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Peugeot Deutschland GmbH och Deutsche Umwelthilfe eV med anledning av att Peugeot Deutschland GmbH, på en videokanal som detta företag förfogar över på internettjänsten YouTube, har offentliggjort ett kort videoklipp om en ny personbilsmodell utan att ange några uppgifter om denna modells officiella bränsleförbrukning och officiella koldioxidutsläpp.

3

Skäl 22 i direktiv 2010/13 har följande lydelse:

”I detta direktiv bör definitionen av audiovisuella medietjänster omfatta massmedier i deras funktion att informera, underhålla och utbilda allmänheten, och bör inbegripa audiovisuella kommersiella meddelanden, men bör utesluta alla former av privat korrespondens, som e-postmeddelanden som sänds till ett begränsat antal mottagare. Definitionen bör utesluta alla tjänster vilkas huvudsakliga syfte inte är tillhandahållande av program, dvs. när det audiovisuella innehållet enbart är en sidoeffekt av tjänsten och inte dess huvudsakliga syfte. …”

4

Artikel 1.1 i detta direktiv har följande lydelse:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

…

…

…”

5

Artikel 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/94/EG av den 13 december 1999 om tillgång till konsumentinformation om bränsleekonomi och koldioxidutsläpp vid marknadsföring av nya personbilar (EGT L 12, 2000, s. 16), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1137/2008 av den 22 oktober 2008 (EUT L 311, 2008, s. 1) (nedan kallat direktiv 1999/94) har följande lydelse:

”Medlemsstaterna skall se till att allt reklammaterial innehåller uppgifter om den officiella bränsleförbrukningen och det officiella specifika koldioxidutsläppet för de personbilsmodeller som materialet avser, i enlighet med de krav som anges i bilaga IV.

Medlemsstaterna skall, i lämpliga fall, se till att i annat reklammaterial än det som anges ovan det officiella koldioxidutsläppet och den officiella bränsleförbrukningen för den personbilsmodell som materialet avser anges.”

6

Begreppet ”reklammaterial” definieras i artikel 2 led 9 i direktiv 1999/94 såsom ”alla trycksaker som används i marknadsföring, annonsering och reklam för fordon bland allmänheten. Detta omfattar åtminstone tekniska manualer, broschyrer, annonser i tidningar, tidskrifter och fackpress samt affischer.”

7

I artikel 9.2 första stycket c i detta direktiv föreskrivs att kommissionen ska vidta åtgärder för att ”utarbeta rekommendationer som gör det möjligt att tillämpa principerna i bestämmelserna på sådant reklammaterial som avses i artikel 6 första stycket i fråga om andra medier och annat material”.

8

I kommissionens rekommendation av den 26 mars 2003 om tillämpning av bestämmelserna om reklammaterial i direktiv 1999/94 på andra medier (EGT L 82, 2003, s. 33) anges, i punkt 4 andra stycket andra strecksatsen, att den inte ska tillämpas på TV-sändningar enligt artikel 1 a i rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (EGT L 298, 1989, s. 23, svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 3), vilket ändrats genom Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG av den 30 juni 1997 (EGT L 202, 1997, s. 60) och upphävts genom direktiv 2010/13.

9

I artikel 1 a i direktiv 89/552, i dess lydelse enligt direktiv 97/36, definierades begreppet ”TV-sändning”. Efter det att detta direktiv senare ändrats genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/65/EG av den 11 december 2007 (EUT L 332, 2007, s. 27) föreskrevs i denna bestämmelse en definition av ”audiovisuell medietjänst” som i huvudsak var identisk med den i artikel 1.1 a i direktiv 2010/13.

10

I 5 § Verordnung über Verbraucherinformationen zu Kraftstoffverbrauch, CO2-Emissionen und Stromverbrauch neuer Personenkraftwagen (Pkw-ENVKV) (förordning om konsumentinformation om bränsleförbrukning, koldioxidutsläpp och strömförbrukning i nya personbilar), av den 28 maj 2004 (BGBl. I, s. 1474, nedan kallad Pkw-ENVKV) föreskrivs följande:

”1)   Tillverkare och återförsäljare som framställer, låter framställa, distribuerar eller på något annat sätt använder reklammaterial måste se till att dessa handlingar innehåller uppgifter om den officiella bränsleförbrukningen och det officiella specifika koldioxidutsläppet för de nya personbilsmodeller som avses, i enlighet med avsnitt I i bilaga 4.

2)   Punkt 1 första meningen gäller i tillämpliga delar för:

Undantag från detta gäller för radiosändningar och audiovisuella medietjänster i den mening som avses i artikel 1.1 a i direktiv 2010/13 …”

11

Peugeot Deutschland saluför bilar av märket Peugeot i Tyskland. Företaget driver en videokanal på internettjänsten YouTube, på vilken det den 17 februari 2014 offentliggjorde ett cirka 15 sekunder långt videoklipp med rubriken ”Peugeot RCZ R Experience: Boxer”.

12

Deutsche Umwelthilfe väckte talan mot Peugeot Deutschland vid Landgericht Köln (regional domstol i Köln, Tyskland), och gjorde gällande att det förhållandet att videoklippet saknade uppgifter om den officiella bränsleförbrukningen och de officiella specifika koldioxidutsläppen för den nya bilmodell som presenterades stred mot 5 § första punkten Pkw-ENVKV.

13

Nämnda domstol biföll den talan som hade väckts av Deutsche Umwelthilfe och Oberlandesgericht Köln (Regionala överdomstolen i Köln, Tyskland) ogillade det överklagande av detta avgörande som ingetts av Peugeot Deutschland.

14

Den dom som meddelats av Oberlandesgericht Köln (Regionala överdomstolen i Köln) överklagades till den hänskjutande domstolen. Denna domstol har angett att det avgörande för lösningen i det nationella målet är frågan huruvida tillhandahållandet på YouTube av en videokanal med reklamvideoklipp om nya personbilsmodeller utgör en ”audiovisuell medietjänst” i den mening som avses i artikel 1.1 a i direktiv 2010/13. Om så är fallet är Peugeot Deutschland nämligen undantaget från skyldigheten, som föreskrivs i 5 § första punkten Pkw-ENVKV, att i nämnda videoklipp lämna uppgifter om den officiella bränsleförbrukningen eller de officiella specifika koldioxidutsläppen för de modeller som avses, enligt andra delen av första meningen i 5 § andra punkten Pkw-ENVKV. Detta undantag grundar sig på kommissionens rekommendation av den 26 mars 2003 om tillämpning av bestämmelserna om reklammaterial i direktiv 1999/94 på andra medier. Denna rekommendation grundar sig i sin tur på artikel 9.2 första stycket c i det direktivet.

15

Den hänskjutande domstolen anser att det videoklipp och den YouTube-kanal som det nationella målet rör inte utgör en audiovisuell medietjänst i den mening som avses i artikel 1.1 a i) i direktiv 2010/13. Även om detta videoklipp kan anses utgöra ett ”program” i den mening som avses i artikel 1.1 b i direktivet är kanalens huvudsakliga syfte nämligen inte att tillhandahålla program i syfte att informera, underhålla eller utbilda allmänheten, vilket krävs enligt artikel 1.1 a i) i direktivet.

16

Vad gäller frågan huruvida detta videoklipp och denna kanal omfattas av tillämpningsområdet för artikel 1.1 a ii) i direktiv 2010/13, frågar sig den hänskjutande domstolen, mot bakgrund av definitionen av ”audiovisuellt kommersiellt meddelande” i artikel 1.1 h, om det videoklipp som är aktuellt i det nationella målet ingår i ett ”program”, i den mening som avses i artikel 1.1 b, som är jämförbart med tv-sändningar.

17

Mot denna bakgrund beslutade Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:

”Ska den som driver en videokanal på internettjänsten YouTube på vilken internetanvändare kan se korta reklamvideoklipp om nya personbilsmodeller anses tillhandahålla en audiovisuell medietjänst i den mening som avses i artikel 1.1 a i direktiv 2010/13/EU?”

18

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 1.1 a i direktiv 2010/13 ska tolkas så, att definitionen av ”audiovisuella medietjänster” omfattar antingen en videokanal, såsom den som är aktuell i det nationella målet, där internetanvändare kan se korta reklamvideoklipp om nya personbilsmodeller, eller ett enda av dessa videoklipp betraktat för sig.

19

För det första preciseras det i definitionen av ”audiovisuella medietjänster” i artikel 1.1 a i) i direktivet, bland annat, att det rör sig om en tjänst som faller under det redaktionella ansvaret hos en leverantör av medietjänster och vars huvudsakliga syfte är att tillhandahålla program i syfte att informera, underhålla eller utbilda allmänheten.

20

Dessa kännetecken som utmärker de program, vars spridning regleras genom bestämmelser i direktiv 2010/13, betonas i skäl 22 i förordningen, i vilken det anges att definitionen av audiovisuella medietjänster bör omfatta massmedier i deras funktion att informera, underhålla och utbilda allmänheten.

21

En reklamvideokanal på internettjänsten YouTube, såsom den som är aktuell i det nationella målet, kan emellertid inte anses ha det huvudsakliga syftet att tillhandahålla program i syfte att informera, underhålla eller utbilda allmänheten.

22

Utan att det är nödvändigt att avgöra huruvida ett reklamvideoklipp är ett sådant program som avses i artikel 1.1 a i) i direktiv 2010/13 och som definieras i artikel 1.1 b, kan det nämligen konstateras att ett sådant videoklipp syftar till att, i rent kommersiellt syfte, göra reklam för de uppvisade produkterna eller tjänsterna.

23

I den mån ett reklamvideoklipp kan informera, underhålla eller utbilda tittarna, såsom Peugeot Deutschland har gjort gällande, är det i det enda syftet och som ett sätt att tillgodose det aktuella videoklippets reklamsyfte.

24

Även om det antas att en reklamvideokanal på Youtube kan uppfylla de övriga kriterier och kännetecken för en audiovisuell medietjänst som avses i artikel 1.1 a i) i direktiv 2010/13, så är dess reklamsyfte tillräckligt för att utesluta den från tillämpningsområdet för denna bestämmelse.

25

Denna slutsats påverkas inte av Peugeot Deutschlands påstående om att ett sådant uteslutande innebär att företagets reklamvideoklipp behandlas annorlunda än program som inte har något reklamsyfte i strid med bestämmelsen om yttrandefrihet och informationsfrihet i artikel 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

26

Det räcker i detta hänseende att påpeka att argumentet att principen om likabehandling kräver att en reklamvideokanal, såsom den som är aktuell i det nationella målet, omfattas av tillämpningsområdet för artikel 1.1 a i) i direktiv 2010/13 grundar sig på den felaktiga föreställningen att dessa videoklipp, mot bakgrund av det eftersträvade syftet, befinner sig i en situation som är jämförbar med de program som saknar reklamsyfte.

27

För det andra består en sådan audiovisuell medietjänst som avses i artikel 1.1 a ii) i direktiv 2010/13 i ett ”audiovisuellt kommersiellt meddelande”. Detta definieras i sin tur i artikel 1.1 h som ”bilder med eller utan ljud som är utformade för att direkt eller indirekt marknadsföra varor eller tjänster tillhandahållna av en fysisk eller juridisk person som bedriver ekonomisk verksamhet eller främja dennes anseende. Sådana bilder åtföljer eller ingår i ett program mot betalning eller liknande ersättning eller i form av egenreklam. Till de olika formerna av audiovisuella kommersiella meddelanden hör bland annat tv-reklam, sponsring, teleshopping och produktplacering.”

28

Ett sådant videoklipp som det som är i fråga i det nationella målet kan emellertid inte anses åtfölja eller ingå i ett program mot betalning eller liknande ersättning eller i form av egenreklam. I den mån en videokanal, såsom den som Peugeot Deutschland driver, endast innehåller videoklipp, såsom det videoklipp som är aktuellt i det nationella målet, som utgör enskilda inslag som är oberoende av varandra, kan det inte på goda grunder anses att videoklippet åtföljer eller ingår i ett program i den mening som avses i artikel 1.1 h i direktiv 2010/13.

29

Det är inte heller möjligt att godta Peugeot Deutschlands argument att de bilder som har ett reklamändamål förekommer i början och i slutet av det videoklipp som är i fråga i det nationella målet och följaktligen åtföljer eller ingår i detta videoklipp, vilket i sig utgör ett program.

30

Det kan nämligen inte anses att unionslagstiftaren, genom att använda begreppen ”åtfölja” och ”ingå i”, med beaktande av dessa begrepps normala betydelse, åsyftat enskilda bilder som ingår i, eller till och med utgör en väsentlig del av, ett program. Ett sådant videoklipp som det som är i fråga i det nationella målet är i sin helhet av reklamkaraktär och det skulle vara onaturligt att anse att endast de bilder som förekommer vid dess början och slut används i reklamsyfte.

31

Av detta följer att ett reklamvideoklipp, såsom det i det nationella målet, mot bakgrund av förtydligandet att ett audiovisuellt kommersiellt meddelande, såsom det definieras i artikel 1.1 h i direktiv 2010/13, består av bilder som åtföljer eller ingår i ett program, inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 1.1 a ii) i detta direktiv.

32

Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågan besvaras på så sätt att artikel 1.1 a i direktiv 2010/13 ska tolkas så, att definitionen av ”audiovisuell medietjänst” inte omfattar vare sig en videokanal, såsom den som är i fråga i det nationella målet, där internetanvändare kan se korta reklamvideoklipp om nya personbilsmodeller, eller ett enda av dessa videoklipp betraktat för sig.

33

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (nionde avdelningen) följande:

Artikel 1.1 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster) ska tolkas så, att definitionen av ”audiovisuell medietjänst” inte omfattar vare sig en videokanal, såsom den som är i fråga i det nationella målet, där internetanvändare kan se korta reklamvideoklipp om nya personbilsmodeller, eller ett enda av dessa videoklipp betraktat för sig.