–

GT, genom T. Szabó, ügyvéd,

–

HS, genom T. Várhelyi, ügyvéd,

–

Ungerns regering, genom M. Z. Fehér och Z. Biró-Tóth, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom K. Talabér-Ritz och A. Cleenewerck de Crayencour, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av den behörighet som lämnats Europeiska unionen för att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå, grundläggande EU-rättsliga principer om likhet inför lagen, effektiv domstolsprövning och rättvis rättegång och av rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169), särskilt åttonde till tolfte och tjugonde skälen samt artiklarna 4.2 och 5 i direktivet.

2

Beslutet att begära förhandsavgörande har fattats i ett mål mellan GT, ett låneföretag (nedan kallat bolaget), och HS, i egenskap av låntagare, om ogiltighet av det låneavtal som ingåtts mellan dessa parter på grund av att den växelkurs som tillämpades vid utbetalning av lånet inte angavs i avtalet.

3

I åttonde till tolfte och tjugonde skälen i direktiv 93/13 anges följande:

”Gemenskapens två konsumentpolitiska program … understryker vikten av att skydda konsumenterna mot oskäliga avtalsvillkor. Detta skydd bör föreskrivas genom lagar och andra författningar som antingen harmoniseras på gemenskapsnivå eller antas direkt på den nivån.

I enlighet med den princip som läggs fast under rubriken ’Skydd av konsumenternas ekonomiska intressen’ i de två programmen skall den som förvärvar varor eller tjänster skyddas mot att näringsidkaren missbrukar sin starka ställning och speciellt mot ensidiga standardavtal och oskäligt utelämnande av väsentliga rättigheter i avtalen.

Konsumenterna kan skyddas bättre genom att enhetliga regler antas i fråga om oskäliga villkor. Dessa regler bör gälla alla avtal som sluts mellan näringsidkare och konsumenter. Detta direktiv skall därför inte göras tillämpligt på bland annat anställningsavtal, avtal om arvsrätt, avtal som gäller familjerättsliga rättigheter samt avtal om upprättande och organisation av bolag.

Konsumenterna måste åtnjuta samma skydd vid både muntliga och skriftliga avtal, och i det sistnämnda fallet oavsett om villkoren finns i ett eller flera dokument.

Den nationella lagstiftningen medger för närvarande bara en partiell harmonisering, och detta direktiv täcker endast avtalsvillkor som inte förhandlats fram individuellt. Medlemsstaterna bör ha möjlighet att, med iakttagande av fördraget, ge konsumenterna ett bättre skydd genom strängare nationella bestämmelser än bestämmelserna i detta direktiv.

…

Avtalen skall formuleras på ett klart och begripligt språk och konsumenten skall ha en reell möjlighet att granska alla villkoren. I tveksamma fall skall den för konsumenten mest gynnsamma tolkningen gälla.”

4

I artikel 1.2 i direktivet föreskrivs följande:

”Avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter samt bestämmelser eller principer i internationella konventioner som medlemsstaterna eller gemenskapen har tillträtt, särskilt inom transportområdet, är inte underkastade bestämmelserna i detta direktiv.”

5

I artikel 3.1 i samma direktiv föreskrivs följande:

”Ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling skall anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.”

6

I artikel 4 i direktivet föreskrivs följande:

”1.   Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 7 skall frågan om ett avtalsvillkor är oskäligt bedömas med beaktande av vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn tagen, vid tiden för avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks samt till alla övriga villkor i avtalet eller något annat avtal som det är beroende av.

2.   Bedömningen av avtalsvillkors oskälighet skall inte avse vare sig beskrivningen av avtalets huvudföremål eller å ena sidan förhållandet mellan pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor; detta gäller i den mån dessa villkor är klart och begripligt formulerade.”

7

I artikel 5 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:

”I avtal där alla eller vissa villkor som erbjuds konsumenten är i skriftlig form skall dessa villkor alltid vara klart och begripligt formulerade. Vid tveksamhet om ett avtalsvillkors innebörd skall den för konsumenten mest gynnsamma tolkningen gälla. …”

8

I artikel 6.1 i direktivet föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”

9

I 213 § punkt 1 a hitelintézetekről és a pénzügyi vállalkozásokról szólò 1996. évi CXII. törvény (1996 års lag nr CXII om kreditinstitut och värdepappersföretag) (nedan kallad Hpt-lagen) föreskrivs följande:

”Ett låneavtal som ingåtts med konsument eller annan privatperson är ogiltigt om det inte innehåller uppgift om

10

I 1 § punkt 1 Kúriának a pénzügyi intézmények fogyasztói kölcsönszerződéseire vonatkozó jogegységi határozatával kapcsolatos egyes kérdések rendezéséről szóló 2014. évi XXXVIII. törvény (2014 års lag nr XXXVIII om reglering av vissa frågor med anknytning till Kúrias (Högsta domstolen) avgörande för att främja en enhetlig tolkning av rättsliga bestämmelser om låneavtal som ingås mellan kreditinstitut och konsumenter) (nedan kallad DH 1-lagen) föreskrivs följande:

”Denna lag ska tillämpas på låneavtal som ingås med konsumenter mellan den 1 maj 2004 och den dag då denna lag träder i kraft. Vid tillämpningen av denna lag ska kreditavtal, låneavtal eller leasingavtal som är angivna i utländsk valuta (som har registrerats i utländsk valuta eller som har beviljats i utländsk valuta och som återbetalas i ungerska forinter) eller i ungerska forinter och som ingås mellan ett finansinstitut och en konsument anses vara låneavtal som ingås med konsumenter i den mening som avses i denna lag.”

11

I 3 § punkterna 1 och 2 DH 1-lagen föreskrivs följande:

”1.   Med undantag för avtalsvillkor som förhandlats individuellt, är ett avtalsvillkor i låneavtal som ingåtts med konsumenter, enligt vilket kreditinstitutet föreskriver att det är köpkursen som ska tillämpas vid utbetalningen av de medel som beviljats för förvärvet av den egendom som lånet eller leasingen avser, och att säljkursen, eller en annan växelkurs av ett annat slag än den som fastställdes vid utbetalningen av medlen, ska tillämpas vid återbetalningen av medlen, ogiltigt.

2.   Istället för det villkor som är utan verkan enligt punkt 1 ska den officiella växelkurs som fastställs av Ungerns centralbank för den berörda utländska valutan tillämpas i förhållande till utbetalningen och återbetalningen av lånet (inbegripet belopp som erläggs i avbetalning och samtliga kostnader, avgifter och provisioner som har uttryckts i utländsk valuta).”

12

I 3 § punkt 1 az egyes fogyasztói kölcsönszerződések devizanemének módosulásával és a kamatszabályokkal kapcsolatos kérdések rendezéséről szóló 2014. évi LXXVII. törvény (2014 års lag nr LXXVII om vissa frågor avseende ändringen av den valuta som konsumentkreditavtal uttrycks i, och bestämmelser om ränta) (nedan kallad DH 3-lagen) föreskrivs följande:

”Låneavtal som ingås med konsumenter ska till följd av denna lag ändras i enlighet med bestämmelserna i lagen.”

13

Avgörande nr 1/2016 PJE från Kúria (Högsta domstolen, Ungern), som meddelats för att säkerställa en enhetlig tolkning av civilrättsliga bestämmelser enligt artikel 25.3 i Alaptörvény (grundlagen), har följande lydelse:

”1.   Ett låneavtal som ingåtts med konsument eller annan privatperson som är angivet i utländsk valuta uppfyller också det krav som anges i 213 § punkt 1 a [Hpt-lagen] när det formella skriftliga avtalet – inklusive de allmänna villkor som fogas till avtalet vid tidpunkten för avtalets ingående – innehåller uppgift om lånebeloppet angivet i ungerska forinter (betalningsvalutan), förutsatt att motvärdet uttryckt i utländsk valuta (bokföringsvalutan) för det således fastställda lånebeloppet exakt kan fastställas vid den framtida tidpunkt för omräkning som anges i avtalet eller, om så inte är fallet, vid tidpunkten för utbetalningen av medlen, med beaktande av den gällande växelkursen vid den tidpunkten.

…

3.   Om ett konsumentkreditavtal eller ett bostadslåneavtal uttryckt i utländsk valuta – inklusive de allmänna villkor som fogas till avtalet vid tidpunkten för avtalets ingående – innehåller de uppgifter som avses i punkterna 1 och 2, ska ensidiga förklaringar som görs efter det att avtalet ingåtts (till exempel lånemedgivandet, förfallodatumet för återbetalning och sista dag för utbetalning) anses utgöra information från kreditinstitutet till konsumenten som inte påverkar ingåendet av avtalet eller dess giltighet.”

14

Den 20 februari 2006 ingick bolaget ett låneavtal med HS som låntagare för finansiering av köpet av en bil. Lånet var angivet i utländsk valuta, i detta fall schweiziska franc (CHF). Lånebeloppet fastställdes på grundval av det belopp som krävdes i ungerska forinter (HUF), i detta fall 3859000 HUF, enligt den växelkurs som gällde den dag då lånet utbetalades. Enligt avtalet skulle parterna ”underteckna kontraktet, vars innehåll överensstämde med långivarens lånemedgivande”. Lånemedgivandet skickades till låntagaren, efter det att låneavtalet undertecknades, den 7 april 2006. I lånemedgivandet, vilket den hänskjutande domstolen påpekar inte har undertecknats av låntagaren, anges den växelkurs som ska tillämpas på det belopp som lämnas ut (1 CHF = 164,87 HUF).

15

Enligt villkoren i kontraktet ska lånet återbetalas i ungerska forinter, så att det förfallna beloppet beror på den tillämpliga växelkursen mellan den schweiziska francen och den ungerska forinten den dag då återbetalning sker, vilket innebär att låntagaren står för valutarisken.

16

Den 4 mars 2013 beslutade bolaget att säga upp låneavtalet, eftersom det ansåg att låntagaren inte hade fullgjort sin skyldighet att återbetala lånet. Bolaget ansökte därefter om stämning mot låntagaren vid den hänskjutande domstolen och yrkade att låntagaren skulle förpliktas att betala 1463722 HUF avseende kapital och ränta.

17

Till sitt försvar har låntagaren åberopat i synnerhet 213 § punkt 1 a Hpt-lagen och gjort gällande att avtalet är ogiltigt på den grunden att det inte angav avtalets huvudföremål, eftersom växelkursen mellan den schweiziska francen och den ungerska forinten som tillämpades när lånet utbetalades endast framgår av lånemedgivandet, som enbart bolaget undertecknat.

18

Den hänskjutande domstolen anser att avgöranden som Kúria (Högsta domstolen) meddelat, i syfte att säkerställa en enhetlig tolkning av bestämmelserna, ska tillämpas i målet, inklusive avgörande nr 1/2016 som är bindande för de lägre domstolarna. Enligt det avgörandet ska en växelkurs som fastställs ensidigt av bolaget i lånemedgivandet tillerkännas samma rättsliga värde som ett avtalsvillkor, när det i kontraktet inte anges vilken växelkurs som ska användas vid utbetalningen av lånet. Det framgår av samma avgörande att de omständigheterna att låntagaren inte har undertecknat lånemedgivandet och att långivaren inte är skyldig att bevisa att låntagaren mottagit detta medgivande saknar betydelse i detta avseende.

19

Den hänskjutande domstolen har tillagt att om avtalet ska anses vara giltigt medför det att låntagaren bär de ekonomiska konsekvenserna av valutarisken. Det strider således mot låntagarens ekonomiska intresse att erkänna giltigheten av ett sådant låneavtal i utländsk valuta enligt 213 § punkt 1 a. Den hänskjutande domstolen vill därför säkerställa att avgörande nr 1/2016 inte strider mot de EU-rättsliga bestämmelser som syftar till att skydda konsumenterna.

20

Mot denna bakgrund beslutade Budai Központi Kerületi Bíróság (Centrala distriktsdomstolen i Buda, Ungern) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Utgör Europeiska unionens befogenhet när det gäller att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå, de grundläggande unionsrättsliga principerna om likhet inför lagen, rätten till ett effektivt rättsmedel och en rättvis rättegång, olika skäl i ingressen till direktiv [93/13] [det vill säga åttonde till tolfte och tjugonde skälen i direktivet] och slutligen artiklarna 4.2 och 5 i [detta direktiv] hinder för nationell rättspraxis av normativ karaktär som

21

Europeiska kommissionen har gjort gällande att begäran om förhandsavgörande inte kan prövas i sak, eftersom den hänskjutande domstolen har underlåtit att upplysa domstolen om alla nödvändiga sakomständigheter och rättsregler, i synnerhet att förfarandet vid den nationella domstolen utgör en del i ett större lagstiftningsarbete från den ungerska lagstiftaren angående låneavtal, såsom det som är i fråga i det nationella målet, och som har lett fram till antagandet av DH 1-lagen och DH 3-lagen. Den växelkurs som inledningsvis föreskrevs i denna typ av avtal har med tillämpning av dessa lagar ändrats retroaktivt och med full verkan till den som fastställts i ungersk lag, vilket har undanröjt valutarisken utom såvitt avser den risk som följer av att ha en växelkurs som är fastställd i lag. Kommissionen anser att dessa lagar ska anses vara bindande författningsföreskrifter i den mening som avses i artikel 1.2 i direktiv 93/13, varför det är nödvändigt att undersöka förhållandet mellan de unionsrättsliga bestämmelser som ska tolkas och omständigheterna eller saken i det nationella målet.

22

Enligt kommissionen har de bestämmelser i unionsrätten som ska tolkas inte något att göra med det nationella målet, eftersom antagandet av DH 1-lagen och DH 3‑lagen innebär att de villkor om växelkurs och den valutarisk som följt av dessa i låneavtal, såsom de som är i fråga i det nationella målet, inte längre omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 93/13, i enlighet med artikel 1.2 i detta, varför detta direktiv inte längre är tillämpligt i detta fall.

23

Enligt domstolens fasta praxis presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs inom ramen för de omständigheter och den tillämpliga lagstiftning i målet som den nationella domstolen på eget ansvar lämnat en beskrivning av, vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas när det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet, när frågorna är hypotetiska eller när EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om sakomständigheter eller nationella rättsregler som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 20 september 2018, OTP Bank och OTP Faktoring, C‑51/17, EU:C:2018:750, punkt 37).

24

Det framgår av redogörelsen för sakomständigheterna i begäran om förhandsavgörande att den ställda frågan avser en situation där en konsument ingått ett låneavtal i utländsk valuta men det exakta beloppet för detta lån i utländsk valuta fastställdes först efter det att avtalet ingåtts, enligt den växelkurs som fastställts av bolaget i ett separat dokument och som tillämpas på det belopp som anges i konsumentens låneansökan, uttryckt i nationell valuta.

25

Det är riktigt att de lagar som kommissionen nämner, i den mån de ersätter villkor som utgått från en skillnad mellan den växelkurs som gäller när lånebeloppet betalas ut (köpkursen för berörd valuta) och den kurs som gäller vid återbetalning (säljkursen) med ett villkor som innebär att en enda växelkurs ska tillämpas, nämligen den som fastställs av den ungerska centralbanken, medför att sistnämnda villkor utesluts från tillämpningsområdet för direktiv 93/13 genom att det avspeglar bindande författningsföreskrifter i den mening som avses i artikel 1.2 i direktiv 93/13. Eftersom den bestämmelsen ska tolkas restriktivt följer det emellertid inte härav att ett annat avtalsvillkor, såsom det som är i fråga i det nationella målet, i vilket det anges hur ett lånebelopp som angivits i utländsk valuta ska fastställas, i sin helhet skulle vara undantaget från direktivets tillämpningsområde (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 september 2018, OTP Bank och OTP Faktoring, C‑51/17, EU:C:2018:750, punkterna 65 och 66). Detta innebär att det inte är uppenbart att direktivet inte är tillämpligt på det aktuella villkoret i det nationella målet.

26

Av detta följer att tolkningsfrågan ska prövas i sak.

27

Även om den ställda frågan endast delvis rör en specifik unionsrättslig bestämmelse framgår det av domstolens fasta praxis att det ankommer på domstolen att utifrån samtliga de upplysningar som den hänskjutande domstolen har lämnat och, i synnerhet, utifrån skälen i begäran om förhandsavgörande avgöra vilka unionsbestämmelser som behöver tolkas med hänsyn tagen till saken i målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 april 2019, Aqua Med, C‑266/18, EU:C:2019:282, punkt 39).

28

Då frågan från Budai Központi Kerületi Bíróság (Centrala distriktsdomstolen i Buda) syftar till att fastställa under vilka förutsättningar ett låneavtal som det som är i fråga i målet vid den nationella domstolen är ogiltigt enligt direktiv 93/13, bör artiklarna 3.1 och 6.1 i direktivet omfattas av de bestämmelser i unionsrätten som den hänskjutande domstolen begär att domstolen ska tolka.

29

Den hänskjutande domstolen ska således genom sin fråga anses i sak ha velat få klarhet i huruvida artiklarna 3.1, 4.2 och 6.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att de utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning, såsom den tolkats av den högsta domstolen i den medlemsstaten, enligt vilken ett låneavtal som angivits i utländsk valuta inte är ogiltigt när avtalet, även om det anger det belopp uttryckt i nationell valuta som motsvarar konsumentens låneansökan, inte anger den växelkurs som ska tillämpas på det beloppet för att fastställa det slutliga lånebeloppet angivet i utländsk valuta, samtidigt som det i ett av avtalsvillkoren föreskrivs att denna växelkurs ska fastställas av långivaren i ett separat dokument efter det att avtalet ingåtts.

30

Såsom framgår av lydelsen av den ställda frågan utgår den nationella domstolen från slutsatsen att det avtalsvillkor som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, som bestämmer det sätt på vilket lånebeloppet ska fastställas i utländsk valuta, måste anses beskriva avtalets huvudföremål i den mening som avses i artikel 4.2 i direktiv 93/13.

31

Sådana villkor undantas enligt den bestämmelsen från oskälighetsbedömningar endast när den behöriga nationella domstolen, efter en bedömning i det enskilda fallet, fastslår att näringsidkaren utformat dem på ett klart och begripligt sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 mars 2019 i mål Dunai, C‑118/17, EU:C:2019:207, punkt 48).

32

Domstolen har understrukit att kravet att avtalsvillkor ska vara klara och begripliga – vilket även upprepas i artikel 5 i direktiv 93/13 – inte kan begränsas till att villkoret i fråga ska vara begripligt i formellt och grammatiskt avseende. Tvärtom vilar det skyddssystem som direktivet genomför på idén att konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren, framför allt i fråga om tillgång till information, varför det nämnda kravet ska tolkas extensivt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 september 2018, EOS KSI Slovensko, C‑448/17, EU:C:2018:745, punkt 61).

33

Kravet att ett avtalsvillkor ska vara formulerat på ett sätt som är klart och begripligt innebär även att avtalet på ett tydligt sätt ska ange hur den mekanism som det aktuella avtalsvillkoret hänvisar till konkret fungerar samt, i förekommande fall, hur denna mekanism förhåller sig till sådana som föreskrivs i andra villkor, så att konsumenten på grundval av precisa och begripliga kriterier kan bedöma de ekonomiska konsekvenserna av avtalet (dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl., C‑186/16, EU:C:2017:703, punkt 45).

34

I en sådan situation som den i det nationella målet, där fastställandet av lånebeloppet beror på den växelkurs som gäller den dag då lånebeloppet betalas ut, vilken fastställs av långivaren efter det att avtalet träffats, innebär det kravet att metoden för fastställande av lånebeloppet, uttryckt i utländsk valuta, och den tillämpliga växelkursen ska anges med sådan tydlighet att en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument på grundval av precisa och begripliga kriterier kan bedöma de ekonomiska konsekvenserna av avtalet, i synnerhet den totala lånekostnaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl., C‑186/16, EU:C:2017:703, punkt 47, och beslut av den 22 februari 2018, ERSTE Bank Hungary, C‑126/17, ej publicerat, EU:C:2018:107, punkt 32).

35

Denna frågeställning ska prövas av den hänskjutande domstolen utifrån samtliga relevanta faktiska omständigheter, däribland den reklam och de upplysningar som långivaren lämnat i samband med låneavtalsförhandlingarna (dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl., C‑186/16, EU:C:2017:703, punkt 46).

36

Det ankommer i synnerhet på den hänskjutande domstolen att pröva om konsumenten, utifrån alla relevanta sakomständigheter, var i stånd att förstå hur lånebeloppet uttryckt i utländsk valuta och den tillämpliga valutakursen skulle fastställas, liksom de ekonomiska konsekvenser som kunde uppstå för honom eller henne. Det kan dock inte krävas att alla dessa omständigheter konkret specificerats av näringsidkaren vid avtalets ingående.

37

Om det vid denna prövning framgår att villkoret om fastställande av växelkurs inte utformats på ett klart och begripligt sätt i den mening som avses i artikel 4.2 i direktiv 93/13 är avtalet ogiltigt endast om villkoret visas vara oskäligt i den mening som avses i artikel 3.1 i direktivet och om avtalet inte kan bestå utan detta villkor, i enlighet med artikel 6.1 i direktivet.

38

Vad för det första gäller frågan huruvida villkoret i fråga är oskäligt, ankommer det på den behöriga domstolen att pröva om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i avtalsparternas rättigheter och skyldigheter till nackdel för konsumenten.

39

Vid denna bedömning ska den nationella domstolen, i enlighet med artikel 4.1 i direktiv 93/13, ta hänsyn till vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser och, utifrån tidpunkten för avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks.

40

De omständigheter som avses i artikel 4.1 är de omständigheter som näringsidkaren hade kunnat känna till när avtalet ingicks och som var ägnade att påverka det senare fullgörandet av avtalet. Ett avtalsvillkor kan nämligen medföra en obalans mellan parterna som inte kommer till uttryck förrän under avtalets fullgörande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl., C‑186/16, EU:C:2017:703, punkt 54).

41

Om det skulle konstateras att detta villkor är oskäligt ska det, för det andra, enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13 inte vara bindande för konsumenten, enligt de närmare villkor som fastställs i nationell lagstiftning. Enligt den bestämmelsen förblir dock avtalet bindande för parterna på samma villkor om det kan bestå utan detta villkor.

42

Domstolen har understrukit att syftet med artikel 6.1 i direktiv 93/13 är att återställa jämvikten mellan parterna och inte att alla avtal som innehåller oskäliga villkor ska ogiltigförklaras. Vidare ska avtalet i princip bestå, utan att det görs andra ändringar än vad som följer av att de oskäliga villkoren upphävs, i den mån det är juridiskt möjligt att avtalet består på detta sätt enligt reglerna i nationell rätt, vilket ska fastställas enligt en objektiv bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 mars 2019, Dunai, C‑118/17, EU:C:2019:207, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

43

Enligt den hänskjutande domstolen är det ifrågavarande villkoret beskrivande för avtalets huvudföremål i den mening som avses i artikel 4.2 i direktiv 93/13. Det förefaller således inte vara rättsligt möjligt att låta avtalet bestå efter en ogiltigförklaring av detta villkor, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra.

44

Härav följer att nationell lagstiftning, såsom den som den nationella domstolen hänvisar till, är oförenlig med direktiv 93/13 endast i den mån den inte gör det möjligt att, vilket den hänskjutande domstolen ska pröva, ogiltigförklara ett låneavtal beträffande vilket de villkor som angivits i punkt 37 ovan är uppfyllda.

45

Mot denna bakgrund ska den ställda frågan besvaras så, att artiklarna 3.1, 4.2 och 6.1 i direktiv 93/13 ska tolkas på så sätt att de inte utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning, såsom den tolkats av den högsta domstolen i den medlemsstaten, enligt vilken ett låneavtal som angivits i utländsk valuta inte är ogiltigt när avtalet, även om det anger det belopp uttryckt i nationell valuta som motsvarar konsumentens låneansökan, inte anger den växelkurs som ska tillämpas på det beloppet för att fastställa det slutliga lånebeloppet angivet i utländsk valuta, samtidigt som det i ett av avtalsvillkoren föreskrivs att denna växelkurs ska fastställas av långivaren i ett separat dokument efter det att avtalet ingåtts,

46

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjunde avdelningen) följande:

Artiklarna 3.1, 4.2 och 6.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal ska tolkas på så sätt att de inte utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning, såsom den tolkats av den högsta domstolen i den medlemsstaten, enligt vilken ett låneavtal som angivits i utländsk valuta inte är ogiltigt när avtalet, även om det anger det belopp uttryckt i nationell valuta som motsvarar konsumentens låneansökan, inte anger den växelkurs som ska tillämpas på det beloppet för att fastställa det slutliga lånebeloppet angivet i utländsk valuta, samtidigt som det i ett av avtalsvillkoren föreskrivs att denna växelkurs ska fastställas av långivaren i ett separat dokument efter det att avtalet ingåtts,