–

AB flyLAL-Lithunian Airlines, genom R. Audzevičius, advokatas,

–

Starptautiskā lidosta Rīga VAS, genom R. Simaitis, M. Inta och S. Novicka, advokatai,

–

Air Baltic Corporation AS, genom R. Zaščiurinskaitė, D. Pāvila, D. Bublienė, I. Norkus och G. Kaminskas, advokatai,

–

ŽIA Valda AB och VA Reals AB, genom P. Docka, advokatas,

–

Litauens regering, genom D. Kriaučiūnas och R. Dzikovič, båda i egenskap av ombud,

–

Lettlands regering, genom I. Kucina och J. Davidoviča, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom M. Wilderspin, G. Meessen och A. Steiblytė, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 5 leden 3 och 5 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan AB flyLAL-Lithuanian Airlines (nedan kallat flyLAL), ett bolag bildat enligt litauisk rätt, i likvidation, samt intervenienterna ŽIA Valda AB och VA Reals AB och å andra sidan två bolag bildade enligt lettisk rätt, Starptautiskā lidosta Rīga VAS (nedan kallat Riga flygplats) och Air Baltic Corporation AS (nedan kallat Air Baltic), med yrkande om dels fastställelse av att Riga flygplats och Air Baltics påstått konkurrensbegränsande beteende strider mot artiklarna 101 och 102 FEUF, dels att dessa ska ersätta den skada detta orsakat.

3

Artikel 5 i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 30) i dess lydelse enligt de på varandra följande konventionerna om nya medlemsstaters tillträde till denna konvention (nedan kallad Brysselkonventionen) har följande lydelse:

”Talan mot den som har hemvist i en konventionsstat kan väckas i en annan konventionsstat

…

…

4

I skälen 11, 12 och 15 i förordning nr 44/2001 anges följande:

…

5

Artikel 2.1 i förordningen, som ger domstolarna i svarandens hemviststat allmän behörighet, har följande lydelse:

”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, skall talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den staten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap.”

6

Artikel 5 i förordningen föreskriver följande:

”Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat får väckas i en annan medlemsstat

…

…

…”

7

Enligt artikel 782 i Civilinio proceso kodeksas (civilprocesslagen) ska rätten ex officio pröva om litauisk domstol är behörig att pröva det anhängiggjorda målet.

8

Det litauiska flygbolaget flyLAL flög bland annat från och till Vilnius flygplats (Litauen).

9

År 2004 började det lettiska flygbolaget Air Baltic flyga från och till den flygplatsen. Vissa av de flygningarna hade samma destinationer som flyLAL:s flygningar.

10

Efter att ha lidit betydande ekonomiska förluster försattes flyLAL i likvidation.

11

flyLAL ansåg sig ha blivit utträngt från marknaden av Air Baltic genom underprissättning på vissa flygsträckor från och till Vilnius flygplats, vilken finansierats genom att Air Baltic beviljats nedsatta flygplatsavgifter av Riga flygplats (Lettland). flyLAL väckte därför den 22 augusti 2008 talan vid Vilniaus apygardos teismas (Vilnius regionaldomstol, Litauen) mot Air Baltic och Riga flygplats och yrkade ersättning med 57874768,30 euro för skada företaget påstod sig ha lidit till följd av konkurrensbegränsande beteende från Air Baltics och Riga flygplats sida. flyLAL gjorde också gällande att efter det att flyLAL hade trängts ut från marknaden, flyttade Air Baltic flertalet av sina flygningar till och från Vilnius flygplats till Rigas internationella flygplats. ŽIA Valda och VA Reals, som är aktieägare i flyLAL, har intervenerat i det nationella målet till stöd för flyLAL.

12

Som framgår av begäran om förhandsavgörande konstaterade Latvijas Republikas Konkurences padome (Republiken Lettlands konkurrensmyndighet) i beslut av den 22 november 2006 – i ett annat förfarande än det nationella målet – att det system med nedsatta avgifter som tillämpades av Riga flygplats från och med den 1 november 2004, vilket gav rabatter på upp till 80 procent på tjänster avseende start och landning samt säkerhet för flygplan, stred mot artikel 82 andra stycket c EG (nu artikel 102 andra stycket c FEUF) och ålade flygplatsen att upphöra med detta system. Två flygbolag, däribland Air Baltic, hade dragit nytta av systemet.

13

I dom av den 27 januari 2016 biföll Vilniaus apygardos teismas (Vilnius regionaldomstol) delvis flyLAL:s talan och förpliktade Air Baltic att betala 16121094 euro i skadestånd till företaget, jämte dröjsmålsränta med 6 procent årligen. Däremot ogillade rätten flyLAL:s talan mot Riga flygplats liksom ŽIA Valdas och VA Reals yrkanden.

14

Riga flygplats och Air Baltic hade gjort en invändning vid Vilniaus apygardos teismas (Vilnius regionaldomstol) om att litauisk domstol saknade internationell behörighet att pröva tvisten. Rätten konstaterade inledningsvis i nämnda dom att den frågan redan hade behandlats av Lietuvos apeliacinis teismas (Litauens appellationsdomstol) i en dom av den 31 december 2008.

15

I den domen hade Lietuvos apeliacinis teismas (Litauens appellationsdomstol) ogillat Riga flygplats och Air Baltics överklaganden av ett beslut av Vilniaus apygardos teismas (Vilnius regionaldomstol) av den 25 september 2008 att som säkerhetsåtgärd belägga lös och/eller fast egendom jämte äganderätter tillhörande Air Baltic och Rigas flygplats med kvarstad och slagit fast att litauisk domstol var behörig att pröva målet med stöd av artikel 5 leden 3 och 5 i förordning nr 44/2001. Erkännande och verkställighet av den domen i Lettland begärdes vid Augstākās tiesas Senāts (Högsta domstolen, Lettland), vilken begärde ett förhandsavgörande från EU-domstolen som resulterade i dom av den 23 oktober 2014, flyLAL-Lithuanian Airlines (C‑302/13, EU:C:2014:2319).

16

Vilniaus apygardos teismas (Vilnius regionaldomstol, Litauen) konstaterade därefter att behörigheten för litauisk domstol grundade sig på artikel 5 leden 3 och 5 i förordning nr 44/2001,dels eftersom det konkurrensbegränsande beteende som åsamkat flyLAL skada, bland annat underprissättning, schemaläggningen av slottider, olaglig reklam, nedläggning av direktflyg samt flytt av passagerartrafiken till Rigas internationella flygplats, hade ägt rum i Litauen, dels eftersom Air Baltic var verksamt i Litauen genom sin filial.

17

flyLAL, Riga flygplats och Air Baltic samt ŽIA Valda och VA Reals överklagade domen från Vilniaus apygardos teismas (Vilnius regionaldomstol) av den 27 januari 2016 till den hänskjutande domstolen, Lietuvos apeliacinis teismas (Litauens appellationsdomstol).

18

Den domstolen har påpekat att det framgår av domen av den 23 oktober 2014, flyLAL-Lithuanian Airlines (C‑302/13, EU:C:2014:2319), att tvisten i det nationella målet är av privaträttslig art och omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001. Den har däremot angett att den hyser tvivel rörande tolkningen av artikel 5 leden 3 och 5 i förordning nr 44/2001. Den har preciserat att dess skyldighet att pröva sin egen behörighet i detta skede av processen framgår av artikel 782 i civilprocesslagen.

19

Vad gäller begreppet ”den ort där skadan inträffade” i artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001, bedömer den hänskjutande domstolen – efter att ha erinrat om EU-domstolens praxis, enligt vilken detta begrepp åsyftar både den ort där den skadevållande händelsen inträffade och den ort där skadan uppkom – för det första att fastställandet av den ort där skadan uppkom inte är okomplicerat, med tanke på att handlingar som var för sig eller gemensamt kan medföra skada i förevarande fall har utförts i flera olika medlemsstater, nämligen i Litauen och i Lettland.

20

Den hänskjutande domstolen har påpekat att det är utrett att Air Baltic erhållit 80 procent rabatt på de tjänster som tillhandhållits av Riga flygplats. Detta rabattsystem var föremålet för beslutet som Republiken Lettlands konkurrensmyndighet fattade den 22 november 2006, där den konstaterade en överträdelse av artikel 82 andra stycket c EG (nu artikel 102 andra stycket c FEUF). Enligt motparterna i det nationella målet, Air Baltic och Riga flygplats, grundade sig de rabatterna på bestämmelser som de lettiska myndigheterna antagit. Bestämmelserna genomfördes enbart i Lettland, bland annat genom tillämpning av nämnda rabatter, genom tillhandahållande av tjänster på Riga flygplats och genom den fördel som Air Baltic drog av detta. flyLAL har däremot hävdat att rabattsystemet, samtidigt som det utgjorde missbruk av dominerande ställning, grundar sig på ett konkurrensbegränsande avtal mellan motparterna i strid med artikel 81 EG (nu artikel 101 FEUF). Enligt flyLAL har Air Baltic tack vare de ekonomiska fördelar som avtalet gett bolaget och den korssubventionering som skett kunnat vidta konkurrensbegränsande åtgärder på Vilnius flygplats, bland annat underprissättning, åtgärder i samband med schemaläggningen av slottider, olaglig reklam och nedläggning av flyg efter det att flyLAL lämnade den relevanta marknaden. Enligt flyLAL uppkom skadan därför i Litauen.

21

Vad för det andra gäller den ort där skadan uppkom, har den hänskjutande domstolen understrukit att den skada som flyLAL påstår sig ha lidit består i utebliven vinst under åren 2004–2008 på marknaden för flygningar från och till Vilnius flygplats. Den hänskjutande domstolen frågar sig hur denna skada ska kvalificeras och vilken som är platsen för skadan, mot bakgrund av EU-domstolens praxis rörande rena förmögenhetsskador, som framgår av dom av den 19 september 1995, Marinari (C‑364/93, EU:C:1995:289), dom av den 10 juni 2004, Kronhofer (C‑168/02, EU:C:2004:364), och dom av den 16 juni 2016, Universal Music International Holding (C‑12/15, EU:C:2016:449).

22

För det tredje frågar sig den hänskjutande domstolen hur begreppet ”verksamheten vid en filial” i artikel 5 led 5 i förordning nr 44/2001 ska tolkas.

23

Den betvivlar inte att Air Baltics filial i Litauen, vars verksamhet består i internationell lufttransport av passagerare, gods och postförsändelser, uppfyller villkoren i EU-domstolens praxis för att kvalificeras som filial i den mening som avses i den bestämmelsen. Den hänskjutande domstolen har också konstaterat att det framgår av filialens stadgar att den har befogenhet att fastställa priserna för Air Baltics flygningar från och till Vilnius flygplats. Det finns dock enligt den hänskjutande domstolen inga uppgifter som visar att filialen faktiskt fastställde dessa priser.

24

Den hänskjutande domstolen vill därför få klarlagt om verksamheten vid Air Baltics filial i Litauen kan motivera att artikel 5 led 5 i förordning nr 44/2001 tillämpas.

25

Mot denna bakgrund beslutade Lietuvos apeliacinis teismas (Litauens appellationsdomstol) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

26

För att svara på de hänskjutna frågorna vill domstolen erinra om att de särskilda behörighetsreglerna i avsnitt 2 i kapitel II i förordning nr 44/2001, däribland de i artikel 5 leden 3 och 5, utgör undantag från huvudregeln i artikel 2.1 i förordningen, det vill säga att domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist är behöriga. Såväl behörigheten för domstolen i den ort där skadan inträffade, enligt artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001, som behörigheten för domstolen i den ort där en filial, agentur eller annan etablering är belägen, enligt artikel 5 led 5 i förordningen, är särskilda behörighetsregler och ska därför tolkas fristående och strikt, vilket således inte medger en tolkning som går utöver de fall som är uttryckligen angivna i förordningen (se, för ett liknande resonemang, angående verksamheten vid en filial, dom av den 22 november 1978, Somafer, 33/78, EU:C:1978:205, punkterna 7 och 8, och, angående skadeståndsansvar, dom av den 16 juni 2016, Universal Music International Holding, C‑12/15, EU:C:2016:449, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

27

Enligt fast rättspraxis grundas de särskilda behörighetsreglerna i artikel 5 leden 3 och 5 i förordningen på att det finns en särskilt nära anknytning mellan tvisten och de domstolar där talan kan komma att väckas, vilket med hänsyn till intresset av en god rättskipning och ett ändamålsenligt förfarande gör det befogat att ge dessa domstolar behörighet (se, för ett liknande resonemang, angående verksamheten vid en filial, dom av den 22 november 1978, Somafer, 33/78, EU:C:1978:205, punkt 7, och dom av den 6 april 1995, Lloyd’s Register of Shipping, C‑439/93, EU:C:1995:104, punkt 21, och, angående skadeståndsansvar, dom av den 16 juni 2016, Universal Music International Holding, C‑12/15, EU:C:2016:449, punkt 26, och dom av den 17 oktober 2017, Bolagsupplysningen och Ilsjan, C‑194/16, EU:C:2017:766, punkt 26).

28

Vad särskilt gäller begreppet ”den ort där skadan inträffade” i artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001, framgår det av fast rättspraxis att det avser både den ort där skadan uppkom och den ort där den skadevållande händelsen inträffade, vilket medför att talan kan väckas mot svaranden vid domstolen på den av dessa två orter som käranden väljer (se, bland annat, dom av den 19 april 2012, Wintersteiger, C‑523/10, EU:C:2012:220, punkt 19, dom av den 28 januari 2015, Kolassa, C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 45, och dom av den 16 juni 2016, Universal Music International Holding, C‑12/15, EU:C:2016:449, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

29

Det är mot bakgrund av dessa överväganden som domstolen kommer att besvara de hänskjutna frågorna.

30

Den hänskjutande domstolen har ställt sin andra fråga, som ska prövas först, för att få klarhet i huruvida artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att vid en talan om ersättning för en skada som orsakats av ett konkurrensbegränsande beteende, kan den uteblivna vinst som den som drabbats av detta beteende gör gällande utgöra en skada som kan ligga till grund för behörighet för domstolarna i den medlemsstat ”där skadan inträffade” att pröva målet. Om den hänskjutande domstolen även åsyftar skadans uppkomst, ska frågan förstås så – i enlighet med ovan i punkt 28 nämnda rättspraxis – att den innefattar fastställandet av den ort där skadan uppkom.

31

Som generaladvokaten erinrat om i punkt 37 i sitt förslag till avgörande, måste man skilja mellan den initiala skadan, som följer direkt av den skadevållande händelsen och vars belägenhet kan ligga till grund för domstols behörighet enligt artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001, och senare följdskador, som inte kan ge behörighet enligt den bestämmelsen.

32

I punkterna 14 och 15 i domen av den 19 september 1995, Marinari (C‑364/93, EU:C:1995:289), fann domstolen att begreppet ”den ort där skadan inträffade” inte kan tolkas extensivt i sådan utsträckning att det omfattar varje ort där man kan märka de skadliga följderna av en omständighet som redan har förorsakat en skada som faktiskt har uppkommit i en annan ort. Detta begrepp kan följaktligen inte tolkas så, att det omfattar den ort där den drabbade påstår sig ha lidit en förmögenhetsskada som är en följd av en initial skada som uppkommit och drabbat denne i en annan stat.

33

Under dessa omständigheter önskar den hänskjutande domstolen med sin fråga få klarlagt för det första om utebliven vinst som den flyLAL gjort gällande kan kvalificeras som en ”initial skada” i den mening som avses i nämnda rättspraxis eller om den bara är en ekonomisk följdskada som inte i sig kan motivera att artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 tillämpas.

34

Som framgår av handlingarna i målet, och med förbehåll för den bedömning av de faktiska omständigheterna som ankommer på den hänskjutande domstolen, består flyLAL:s påstådda uteblivna vinst av de förluster som företaget anser sig ha gjort till följd av svårigheterna att bedriva en lönsam flygverksamhet från och till Vilnius flygplats till följd av Air Baltics underprissättning, vilken sägs ha finansierats genom de rabatter på flygplatsavgifterna som Air Baltic åtnjöt med anledning av ett konkurrensbegränsande avtal med Riga flygplats. I förevarande fall, och som flyLAL anfört vid förhandlingen, var det bland annat fråga om utebliven försäljning på de flyglinjer från och till Vilnius flygplats som berördes av detta beteende.

35

Domstolen har slagit fast att vid ett påstått åsidosättande av ett förbud mot försäljning utanför ett selektivt distributionsnät, som uppkommit genom erbjudande av produkter som omfattas av nämnda distributionsnät på webbplatser i olika medlemsstater, utgör distributörens försämrade försäljningsvolym och den därur uppkomna förlusten en skada som gör artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 tillämplig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2016, Concurrence, C‑618/15, EU:C:2016:976, punkterna 33 och 35).

36

Likaledes kan utebliven vinst bestående i bland annat utebliven försäljning som påstås vara följden av konkurrensbegränsade beteende i strid med artiklarna 101 och 102 FEUF kvalificeras som ”skada” i den mening som avses i artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 och därmed i princip vara behörighetsgrundande för domstolarna i den medlemsstat där skadan inträffade.

37

Den andra frågan syftar för det andra till att fastställa den ort där skadan uppkom.

38

Det framgår av begäran om förhandsavgörande dels att Air Baltics och Riga flygplats påstått konkurrensbegränsande beteende avsåg marknaden för flygningar från och till Vilnius flygplats och, enligt flyLAL, snedvred konkurrensen på den marknaden, dels att detta beteende sägs ha åsamkat flyLAL skada.

39

Vad gäller förlusterna för ett flygbolag på flygningar från och till huvudstaden i den medlemsstat där det är etablerat, ska den marknad som i huvudsak påverkas anses vara marknaden i den medlemsstat där bolaget utvecklar merparten av sin försäljningsverksamhet avseende de flygningarna, det vill säga i förevarande fall den litauiska marknaden.

40

När den marknad som påverkas av det konkurrensbegränsande beteendet finns i den medlemsstat där den påstådda skadan sägs ha uppkommit, ska den ort där skadan uppkom anses vara i den medlemsstaten, vad gäller tillämpningen av artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001. Den lösningen, grundad på överensstämmelse mellan de två omständigheterna, svarar mot målen om närhet och förutsebarhet för behörighetsreglerna, dels eftersom domstolarna på platsen för den relevanta marknaden är bäst lämpade att pröva sådana mål om skadestånd, dels eftersom en ekonomisk aktör som ägnar sig åt konkurrensbegränsande beteenden rimligen kan vänta sig att talan kan komma att väckas mot denne vid domstolarna i den ort där dennes beteende har snedvridit en sund konkurrens.

41

Som generaladvokaten har påpekat i punkt 52 i sitt förslag till avgörande är ett sådant fastställande av den ort där skadan uppkom dessutom i linje med kraven på överensstämmelse i skäl 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, 2007, s. 40), då enligt artikel 6.3 a i den förordningen tillämplig lag för en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i konkurrensbegränsning ska vara lagen i det land där marknaden påverkas eller kan påverkas.

42

Eftersom det är flera svarande i det nationella målet, vill domstolen erinra om att denna behörighetsgrund även är tillämplig i fall med flera skadevållare, med tanke på att artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 medger att domstolen där den påstådda skadan uppkom är behörig att pröva en talan mot samtliga skadevållare, förutsatt att skadan uppkommer inom den domstolens domkrets (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 april 2014, Hi Hotel HCF, C‑387/12, EU:C:2014:215, punkt 40).

43

Av detta följer att den andra frågan ska besvaras på följande sätt. Artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att vid en talan om ersättning för en skada som orsakats av ett konkurrensbegränsande beteende, inbegriper ”den ort där skadan inträffade” i en situation som i det nationella målet den ort där en utebliven vinst i form av utebliven försäljning uppkommer, det vill säga där den marknad finns som berörs av det konkurrensbegränsande beteendet och där den drabbade påstår sig ha lidit sin förlust.

44

Även om den första frågan sett till sin lydelse behandlar underprissättning mot bakgrund av artikel 102 FEUF, så rör den också ingåendet av ett konkurrensbegränsande avtal dessförinnan i strid med artikel 101 FEUF.

45

Den hänskjutande domstolen önskar med denna fråga få klarlagt om artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att begreppet ”den ort där skadan inträffade”, vid en talan om ersättning för en skada som orsakats av ett konkurrensbegränsande beteende, kan förstås antingen som den ort där ett konkurrensbegränsande avtal ingicks i strid med artikel 101 FEUF eller den ort där de handlingar utfördes som utnyttjade de ekonomiska fördelarna av detta avtal, bland annat genom underprissättning som utgjorde missbruk av dominerande ställning enligt artikel 102 FEUF.

46

Domstolen noterar inledningsvis att artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001, såsom påpekats i punkt 28, ovan ger käranden möjlighet att väcka talan antingen vid domstolen i den ort där skadan uppkom eller vid domstolen i den ort där den skadevållande händelsen inträffade och att talan alltså lagligen kan väckas vid en domstol med stöd av endera av dessa behörighetsgrunder.

47

Det nationella målet i fråga kännetecknas av en serie händelser som var och en för sig skulle kunna utgöra den påstådda ”skadevållande händelsen”. Det är också möjligt att skadan är följden av en samverkan mellan dessa händelser. Den hänskjutande domstolen har hänvisat dels till det konkurrensbegränsande beteende inom ramen för vilket Riga flygplats beviljat Air Baltic särskilt förmånliga rabatter på tjänster avseende start och landning samt säkerhet för flygplan, vilket stärkt det flygbolagets dominerande ställning på marknaden för flygningar till och från Rigas internationella flygplats liksom till ett konkurrensbegränsande avtal som påstås ha ingåtts mellan denna flygplats och Air Baltic för detta syfte, dels till handlingar som utnyttjat den ekonomiska fördel som erhållits genom detta avtal, bland annat genom underprissättning från Air Baltics sida av vissa flygningar från och till Vilnius flygplats. Med tanke på att det i det nationella målet gjorts gällande att ett avtal ingåtts som strider mot artikel 101 FEUF, kan underprissättningen ses antingen som enbart ett genomförande av det avtalet eller som en fristående överträdelse av artikel 102 FEUF.

48

Under dessa särskilt komplexa omständigheter beror det konkreta fastställandet av den ort där den skadevållande händelsen inträffade således bland annat på huruvida det påstådda konkurrensbegränsande beteendet utgör ett konkurrensbegränsande avtal i den mening som avses i artikel 101 FEUF eller missbruk av dominerande ställning i den mening som avses i artikel 102 FEUF.

49

Med förbehåll för de kontroller som ankommer på den hänskjutande domstolen avseende förhållandet mellan de olika konkurrensbegränsande beteendena i det aktuella fallet, ska det påpekas att i den mån det framgår av de faktiska omständigheterna i det nationella målet att det konkurrensbegränsande avtal som påstås ha ingåtts i strid med artikel 101 FEUF utgör den påstådda skadevållande händelsen, är domstolen i den ort där avtalet slutgiltigt ingicks behörig att pröva ett mål om en skada som påstås ha orsakats av avtalet, med stöd av artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001, i egenskap av domstolen ”i den ort där den skadevållande händelsen inträffade”, och detta avseende samtliga avtalsparter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide, C‑352/13, EU:C:2015:335, punkt 50). Platsen där det påstådda konkurrensbegränsande avtalet ingicks kan i så fall konstateras vara Lettland.

50

Den lösningen håller även om det visas att Air Baltics underprissättning på vissa flygningar från och till Vilnius flygplats endast utgjorde ett genomförande av avtalet.

51

Om underprissättningen däremot utgör en separat överträdelse, av artikel 102 FEUF, är domstolen i den ort där det konkurrensbegränsande beteendet ägde rum behörig med stöd av artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001.

52

Till skillnad från en skada till följd av otillåten konkurrensbegränsande samverkan mellan olika deltagare, grundar sig den skadevållande händelsen vid missbruk av dominerande ställning inte på ett avtal, utan den ligger i genomförandet av missbruket, det vill säga i de handlingar som det dominerande företaget utför för att sätta det i verket, bland annat genom att erbjuda och tillämpa underpriser på den relevanta marknaden.

53

Om det skulle visa sig att de händelser som gav upphov till det nationella målet ingick i en samlad strategi för att tränga ut flyLAL från marknaden till och från Vilnius flygplats och gemensamt bidrog till den påstådda skadans uppkomst, ankommer det på den hänskjutande domstolen att identifiera den specifika händelse – bland den serie händelser som är i fråga i målet – som var av särskild betydelse för genomförandet av strategin.

54

Eftersom den prövningen ska göras endast för att fastställa anknytningspunkter med forumstaten som motiverar den hänskjutande domstolens behörighet enligt artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 (dom av den 16 juni 2016, Universal Music International Holding, C‑12/15, EU:C:2016:449, punkt 44), bör den nöja sig med en prima facie-bedömning av tvisten utan att pröva den i sak, då – såsom generaladvokaten väsentligen har framhållit i punkterna 89–92 i sitt förslag till avgörande – skadeståndsansvarets beståndsdelar, däribland den skadevållande händelsen, ska fastställas enligt tillämplig nationell rätt.

55

Att låta fastställandet av anknytningsmoment grunda sig på bedömningskriterier hämtade från nationell materiell rätt skulle strida mot målet att garantera rättssäkerheten, eftersom det då skulle bero på den lag som tillämpas huruvida en handling som en person företagit i en annan medlemsstat än den där domstolen vid vilken talan väckts är belägen kan anses utgöra en sådan skadevållande händelse som är behörighetsgrundande enligt artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 (dom av den 16 maj 2013, Melzer, C‑228/11, EU:C:2013:305, punkt 35).

56

Som generaladvokaten påpekat i punkt 96 i sitt förslag till avgörande, hindrar valet av en specifik händelse som relevant för att fastställa domstols behörighet att behörigheten sprids till många domstolar. Detta är i linje med det förhållandet att artikel 5 led 3 i förordning är just en särskild behörighetsregel och med kravet på en strikt tolkning, för att medge största möjliga förutsebarhet.

57

Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras på följande sätt. Artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att vid en talan om ersättning för en skada som orsakats av ett konkurrensbegränsande beteende, kan begreppet ”den ort där skadan inträffade” förstås antingen som den ort där ett konkurrensbegränsande avtal ingicks i strid med artikel 101 FEUF eller den ort där underprissättning erbjudits och tillämpats, om detta utgjorde en överträdelse av artikel 102 FEUF.

58

Genom sin tredje fråga önskar den hänskjutande domstolen att EU-domstolen klargör tolkningen av begreppet ”tvist som hänför sig till verksamheten vid en filial” i artikel 5 led 5 i förordning nr 44/2001, under sådana omständigheter som i det nationella målet.

59

EU-domstolen erinrar om att den har identifierat två kriterier som avgör om en talan i domstol rörande verksamheten vid en filial har anknytning till en medlemsstat. För det första förutsätter begreppet filial att det finns ett verksamhetscentrum som varaktigt framträder utåt som en förlängning av ett ”huvudkontor”. Detta centrum ska ha en ledning och vara materiellt så utrustat att det kan förhandla med tredje man på så sätt att denne inte behöver vända sig direkt till huvudkontoret. För det andra måste tvisten röra handlingar som avser en filials verksamhet eller förpliktelser som den har åtagit sig i huvudkontorets namn, vilka ska uppfyllas i den stat där filialen är etablerad (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 juli 2012, Mahamdia, C‑154/11, EU:C:2012:491, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

60

Enligt den hänskjutande domstolen råder det inget tvivel om att det första kriteriet, såsom det formulerats i rättspraxis, är uppfyllt i förevarande fall. Den domstolen frågar sig enbart – som ett led i prövningen av det andra kriteriet – om tvisten rör ”verksamheten” vid Air Baltics filial i Litauen.

61

Den har påpekat att även om den filialen enligt sina stadgar har befogenhet att ingå ekonomiska förbindelser med tredje man, och bland annat att fastställa priserna för sina tjänster, finns det inga uppgifter som visar att denna filial faktiskt har fastställt priserna för flygningar på de i målet relevanta marknaderna. Filialen har heller inte en egen bokföring skild från huvudkontorets.

62

Artikel 5 led 5 i förordning nr 44/2001 utgör ett undantag från den allmänna behörighetsregeln i artikel 2.1 i förordningen och ska därför, som domstolen erinrar om i punkt 26 ovan, tolkas strikt.

63

För att en skadeståndstvist ska anses ha uppkommit till följd av en filials verksamhet måste följaktligen, som generaladvokaten påpekat i punkterna 137 och 142 i sitt förslag till avgörande, filialen faktiskt ha deltagit i åtminstone vissa av de skadevållande handlingarna.

64

I förevarande fall ankommer det på den hänskjutande domstolen att bedöma vilken roll Air Baltics filial eventuellt spelat i det påstådda konkurrensbegränsande beteendet. Med tanke på uppgifterna i begäran om förhandsavgörande ankommer det på den att pröva bland annat om filialens verksamhet har inkluderat faktiska handlingar för att erbjuda och tillämpa de påstådda underpriserna och om denna delaktighet i det påstådda missbruket av dominerande ställning varit tillräckligt betydande för att kunna anses utgöra en nära anknytning till tvisten i det nationella målet.

65

Vad gäller den omständigheten att Air Baltics filial inte upprättat en egen bokföring fristående från moderbolagets, är det inte ett relevant kriterium för att avgöra om filialen faktiskt deltagit i den underprissättning som flyLAL hävdat att Air Baltic ägnat sig åt.

66

Mot denna bakgrund ska den tredje frågan besvaras på följande sätt. Artikel 5 led 5 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att begreppet ”tvist som hänför sig till verksamheten vid en filial” inbegriper en talan om ersättning för en skada som påstås ha orsakats av ett missbruk av dominerande ställning i form av underprissättning, när en filial till det dominerande företaget faktiskt och i betydande mån deltagit i detta missbruk.

67

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande: