Mål C–463/15 PPU

Openbaar Ministerie

mot

A

(begäran om förhandsavgörande från Rechtbank Amsterdam)

”Begäran om förhandsavgörande — Förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande — Artikel 99 i domstolens rättegångsregler — Polissamarbete och straffrättsligt samarbete — Rambeslut 2002/584/RIF — Europeisk arresteringsorder — Artiklarna 2.4 och 4.1 — Villkor för verkställighet — Nationell straffrätt enligt vilken det för verkställighet av en europeisk arresteringsorder, förutom dubbel straffbarhet, krävs att brottet kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i tolv månader eller mer enligt den verkställande medlemsstatens lag”

Sammanfattning – Domstolens beslut (fjärde avdelningen) av den 25 september 2015

Straffrättsligt samarbete – Rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Villkor för verkställighet – Nationell lagstiftning enligt vilken det för verkställighet av en europeisk arresteringsorder, förutom dubbel straffbarhet, krävs att brottet kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i tolv månader eller mer enligt den verkställande medlemsstatens lag – Otillåtet

(Rådets rambeslut 2002/584 i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, artiklarna 2.4 och 4.1)

Artiklarna 2.4 och 4.1 i rambeslut 2002/584 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, ska tolkas så, att dessa bestämmelser utgör hinder för att det i den verkställande medlemsstaten, för överlämnande i enlighet med en europeisk arresteringsorder, uppställs ett krav inte bara på att den gärning för vilken arresteringsordern utfärdats motsvarar brott enligt lagen i den medlemsstaten, utan också på att brottet, enligt nämnda lag, kan leda till en frihetsberövande åtgärd i tolv månader eller mer.

När det gäller de brott som kan bli föremål för en europeisk arresteringsorder är detta rambeslut nämligen, såsom det framgår av de två första punkterna i artikel 2 i rambeslutet, inriktat på den tillämpliga straffskalan i den medlemsstat som har utfärdat arresteringsordern. Det beror på att lagföring eller verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd, som en sådan arresteringsorder syftar till, sker i enlighet med den medlemsstatens regler.

Till skillnad från de utlämningsregler som rambeslut 2002/584 upphävde och ersatte med ett system med överlämnande mellan rättsliga myndigheter tas det i rambeslutet inte längre hänsyn till de straffskalor som är tillämpliga i de verkställande medlemsstaterna. Detta överensstämmer med rambeslutets primära målsättning att säkerställa fri rörlighet för straffrättsliga avgöranden i ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, vilken nämns i skäl 5.

(se punkterna 27 och 29–31 samt domslutet)