—

Wolfgang Schmidt, genom C. Beck, Rechtsanwalt,

—

Christiane Schmidt, genom M. Bartlmä, Rechtsanwalt,

—

Österrikes regering, genom G. Eberhard, i egenskap av ombud,

—

Tjeckiens regering, genom M. Smolek och J. Vláčil, båda i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom G. von Rintelen och M. Wilderspin, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 24 led 1 första stycket i rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Wolfgang Schmidt och Christiane Schmidt om ogiltigförklaring av en gåva av en fastighet belägen i Österrike.

3

Skälen 15, 16 och 34 i förordning nr 1215/2012 har följande lydelse:

…

4

Artikel 1.1 och 1.2 a i förordning nr 1215/2012 ingår i den förordningens kapitel I, som har rubriken ”Tillämpningsområde och definitioner”. Följande föreskrivs i den artikeln:

”1.   Denna förordning är tillämplig på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. …

2.   Denna förordning är inte tillämplig på

5

Avsnitt 2 i kapitel II i samma förordning har rubriken ”Särskilda behörighetsbestämmelser”. Följande föreskrivs i artikel 7 i det avsnittet:

”Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat får väckas i en annan medlemsstat:

…”

6

I artikel 8 i samma avsnitt i förordningen stadgas följande:

”Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat kan även väckas i följande fall:

…

7

Artikel 24 i förordning nr 1215/2012 ingår i avsnitt 6 i kapitel II, vilket avsnitt har rubriken ”Exklusiv behörighet”, och har följande lydelse:

”Följande domstolar i en medlemsstat ska, oberoende av var parterna har hemvist, ha exklusiv behörighet:

…”

8

De relevanta bestämmelserna i nationell rätt återfinns i Allgemeines Bürgerliches Gesetzbuch (civillagen) (nedan kallad ABGB) och i Grundbuchsgesetz (lagen om fastighetsregister) (nedan kallad GBG).

9

I 380 § ABGB föreskrivs följande:

”Utan rättstitel och laga fång kan ingen äganderätt överlåtas.”

10

I 425 § ABGB stadgas följande:

”Endast rättstiteln i sig ger inte äganderätt. Med undantag för vissa i lag föreskrivna fall kan äganderätt och sakrätt endast övergå genom rättsliga överlåtelser och övertaganden.”

11

I 431 § ABGB föreskrivs följande:

”För överlåtelse av äganderätten till fast egendom måste förvärvet föras in i de därför avsedda offentliga registren. Detta införande kallas Einverleibungen (Intabulation).”

12

I 444 § ABGB föreskrivs följande:

”Äganderätten kan upphöra genom ägarnas viljeyttring, lag och domstols avgörande. Äganderätt till fast egendom upphör emellertid endast genom ett avförande ur de offentliga registren.”

13

I 8 § GBG anges de olika inskrivningarna i fastighetsregistret enligt följande:

”I fastighetsregistret skrivs följande in:

14

Enligt 9 § GBG får endast sakrätter, servitut, rättigheter avseende vidareförsäljning och förköpsrätt samt uthyrningsrätt skrivas in.

15

I 61 § GBG, som avser anmärkningar om tvister i fastighetsregistret, föreskrivs följande:

”(1)   När någon som anser att en inskrivning åsidosätter dennes rättigheter bestrider denna inskrivning genom domstolsprocess med åberopande av att den är ogiltig och yrkar att situationen i fastighetsregistret ska återställas till ett tidigare läge kan denne antingen samtidigt med en sådan talan eller senare begära att det ska göras en anteckning om denna tvist i fastighetsregistret. Ansökan om införande av en anteckning om tvister kan göras både hos den domstol vid vilken talan väckts som den domstol som är ansvarig för fastighetsregistret.

(2)   Denna anmärkning om tvist får till följd att den dom som talan utmynnar i även får rättsverkan gentemot personer som förvärvat rättigheter först efter den tidpunkt vid vilken ansökan om införandet av anteckningen om tvisten har inkommit till den domstol som är ansvarig för fastighetsregistret.”

16

Wolfgang Schmidt, som har hemvist i Österrike, var ägare till en fastighet belägen i Wien (Österrike). Genom handling, bestyrkt av notarius publicus, som upprättades den 14 november 2013 i Wien överlät han genom gåva fastigheten till sin dotter Christiane Schmidt. Hon är sedan denna dag inskriven i fastighetsregistret såsom ägare till fastigheten. Christiane Schmidt bodde vid tidpunkten för gåvan i Tyskland, där hon alltjämt är bosatt.

17

Det framgår av de uppgifter i målet som domstolen tagit del av att ett förvaltarskap anordnades för Wolfgang Schmidt genom beslut av den 17 november 2014 med stöd av ett psykiatriskt utlåtande som visade att han led av allvarliga störningar sedan maj 2013.

18

Genom talan som väcktes vid Landesgericht für Zivilrechtssachen Wien (Regionala domstolen för civilmål i Wien, Österrike) den 24 mars 2015, yrkade Wolfgang Schmidt, som företräddes av sin förvaltare, ogiltigförklaring av gåvan av den 14 november 2013 och följaktligen att inskrivningen i fastighetsregistret av Christiane Schmidts äganderätt till fastigheten skulle raderas av det skälet att inskrivningen inte var giltig. På begäran av käranden i det nationella målet bifölls begäran om inskrivning av talan om avförande i fastighetsregistret med stöd av 61.1 § GBG i beslut av den 25 mars 2015.

19

Christiane Schmidt invände att den hänskjutande domstolen inte var behörig att avgöra det nationella målet. Den hänskjutande domstolen kunde nämligen inte anses vara behörig enligt artikel 24 led 1 i förordning nr 1215/2012, eftersom talan inte rörde sakrätt i fast egendom i den mening som avses i bestämmelsen.

20

Landesgericht für Zivilrechtssachen Wien (Regionala domstolen för civilmål i Wien) hyser tvivel om tolkningen av artikel 24 led 1 i förordning nr 1215/2012. Den domstolen har härvidlag hänvisat dels till domstolens beslut av den 5 april 2001, Gaillard (C‑518/99, EU:C:2001:209), i vilket regeln om exklusiv behörighet i fråga om sakrätt i fast egendom inte ansågs tillämplig på en talan om hävning av ett kontrakt avseende fastighetsköp, dels domen av den 3 april 2014, Weber (C‑438/12, EU:C:2014:212), enligt vilken den exklusiva behörigheten var tillämplig på en fastställelsetalan om ogiltigheten av utövandet av förköpsrätt avseende en fastighet.

21

Den hänskjutande domstolen har preciserat att ett avgörande som meddelas med stöd av 61.1 § GBG och varigenom en talan om radering ur fastighetsregistret vinner bifall kan göras gällande såväl mot Christiane Schmidt som – med grund i anteckningen om tvisten i fastighetsregistret – mot tredjeman som under förfarandet förvärvar en sakrätt i den fasta egendomen i fråga.

22

Mot denna bakgrund beslutade Landesgericht für Zivilrechtssachen Wien (Regionala domstolen för civilmål i Wien) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:

”Omfattar tillämpningsområdet för artikel 24 led 1 i förordning nr 1215/2012, i vilken föreskrivs exklusiv behörighet när talan avser sakrätt i fast egendom, en tvist om ogiltigförklaring av en gåva på grund av att givaren saknade rättshandlingsförmåga och om en inskrivningsåtgärd som består i att gåvomottagaren raderas som ägare i fastighetsregistret?”

23

Den hänskjutande domstolen har ställt frågan för att få klarhet i huruvida artikel 24 led 1 första stycket i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att en talan om ogiltigförklaring av en gåva av fastighet på grund av givarens bristande rättshandlingsförmåga och om att inskrivningen i fastighetsregistret av gåvomottagarens äganderätt ska raderas, omfattas av ”talan [som] avser sakrätt i fast egendom” i den mening som avses i bestämmelsen.

24

Det ska inledningsvis slås fast att en sådan talan omfattas av det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012.

25

Visserligen är förordningen enligt artikel 1.2 a i denna inte tillämplig på bland annat fysiska personers rättsliga status, rättskapacitet eller rättshandlingsförmåga. I likhet med vad generaladvokaten har angett i punkterna 27–31 i sitt förslag till avgörande, är det emellertid inte desto mindre så, att frågan huruvida givaren har rättshandlingsförmåga inte utgör huvudsaken i en sådan talan som den i det nationella målet – vilken avser den rättsliga giltigheten av en gåva – utan en prejudicialfråga.

26

Det framgår av lydelsen i artikel 24 led 1 första stycket i förordning nr 1215/2012 att domstolarna i den medlemsstat där egendomen är belägen (forum rei sitae) har exklusiv behörighet om talan avser sakrätt i fast egendom, oberoende av var parterna har hemvist. Då den bestämmelsen i huvudsak återger innehållet i artikel 22 led 1 första stycket i förordning nr 44/2001 och förordning nr 1215/2012 har ersatt förordning nr 44/2001, ska domstolens tolkning av bestämmelserna i förordning nr 44/2001 gälla även för förordning nr 1215/2012 när bestämmelserna i dessa båda unionsrättsakter kan anses vara likvärdiga (se, analogt, dom av den 16 juni 2016, Universal Music International Holding,C‑12/15, EU:C:2016:449, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

27

Vad avser artikel 22 led 1 i förordning nr 44/2001 har domstolen slagit fast att innebörden av uttrycket ”sakrätt i fast egendom” ska fastställas självständigt i unionsrätten, för att i möjligaste mån säkerställa att medlemsstaterna och de berörda personerna tillförsäkras lika och enhetliga rättigheter och skyldigheter enligt denna förordning (dom av den 3 april 2014, Weber,C‑438/12, EU:C:2014:212, punkt 40, och dom av den 17 december 2015, Komu m.fl.,C‑605/14, EU:C:2015:833, punkt 23).

28

Dessutom följer det av EU-domstolens fasta praxis avseende förordning nr 44/2001, att artikel 22 led 1 i denna förordning inte ska ges en mer vidsträckt tolkning än dess målsättning kräver, eftersom den utgör ett undantag från förordningens allmänna behörighetsregler, i synnerhet från regeln i artikel 2.1 i förordningen – enligt vilken talan mot den som har hemvist i en medlemsstat ska väckas vid domstol i den medlemsstaten om inte annat föreskrivs i den förordningen. Förstnämnda bestämmelse leder nämligen till att parterna fråntas den möjlighet att välja forum som de annars skulle ha haft och i vissa fall till att de måste föra talan inför en domstol som inte är domstolen där någondera parten har hemvist (dom av den 17 december 2015, Komu m.fl.,C‑605/14, EU:C:2015:833, punkt 24).

29

Vad gäller målsättningen med ovannämnda bestämmelse framgår det av såväl rapporten om konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT C 59, 1979, s. 1) som EU-domstolens fasta praxis om artikel 22 led 1 första stycket i förordning nr 44/2001, att det huvudsakliga skälet för att domstolarna i den konventionsstat där fastigheten är belägen ska ha exklusiv behörighet är att domstolen på den ort där fastigheten är belägen, med beaktande av den geografiska närheten till fastigheten, har bäst förutsättningar att få god kännedom om de faktiska omständigheterna och att tillämpa regler och sedvänjor som i allmänhet härrör från den stat där fastigheten är belägen (dom av den 17 december 2015, Komu m.fl.,C‑605/14, EU:C:2015:833, punkt 25).

30

Vidare har EU-domstolen preciserat att den exklusiva behörigheten för domstolarna i den konventionsstat där fastigheten är belägen inte gäller alla typer av talan som rör sakrätt i fast egendom, utan endast sådana som både omfattas av konventionens respektive förordningens tillämpningsområde och syftar till dels att fastställa vad en fastighet omfattar eller består av eller vem som äger eller besitter den, eller huruvida egendomen belastas av andra sakrätter, dels att säkerställa att rättsinnehavarna åtnjuter skydd för de befogenheter som är knutna till deras rätt (dom av den 17 december 2015, Komu m.fl.,C‑605/14, EU:C:2015:833, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

31

Enligt EU-domstolens fasta praxis består skillnaden mellan en sakrätt och en obligationsrätt i att sakrätten, som är knuten till materiell egendom, gäller mot envar, medan obligationsrätten endast kan göras gällande mot gäldenären (dom av den 17 december 2015, Komu m.fl.,C‑605/14, EU:C:2015:833, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

32

Det framgår av beslutet om hänskjutande att enligt österrikisk civilrätt får fastställandet av en gåvas ogiltighet på grund av att givaren saknar rättshandlingsförmåga retroaktiv verkan (ex tunc), varför den sålunda förvärvade egendomen ska återgå. För avtal som avser fastigheter sker återgången genom att samtliga inskrivningar i fastighetsregistret angående den som ägare angivna personens äganderätt raderas.

33

Eftersom den talan som Wolfgang Schmidt har väckt avser dels att gåvan ska ogiltigförklaras på grund av att han saknade rättshandlingsförmåga, dels att inskrivningen i fastighetsregistret om dotterns äganderätt ska raderas, ska dess beskaffenhet bedömas utifrån respektive yrkande.

34

Vad gäller yrkandet om ogiltigförklaring av gåvan av en fastighet framgår det av beslutet om hänskjutande att det yrkandet grundar sig på gåvans påstådda ogiltighet på grund av att käranden i det nationella målet saknade rättshandlingsförmåga. Av fast rättspraxis följer emellertid att det inte är tillräckligt att talan berör en sakrätt i fast egendom eller har ett samband med en fastighet för att domstolen i den medlemsstat där fastigheten är belägen ska vara behörig. Det krävs i stället att talan grundar sig på en sakrätt i och inte på en obligationsrätt till fast egendom (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 5 april 2001, Gaillard,C‑518/99, EU:C:2001:209, punkt 16).

35

Denna tolkning stöds för övrigt av Peter Schlossers rapport om konventionen om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde till konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område och till protokollet om domstolens tolkning av konventionen (EGT C 59, 1979, s. 71, punkterna 170–172). Vad gäller en blandad talan som grundar sig på en obligationsrätt med yrkande om sakrätt anges i rapporten att mycket talar för att en sådan typ av talan till övervägande del är av obligationsrättslig karaktär och att regeln om exklusiv behörighet i fråga om fast egendom följaktligen inte kan tillämpas på den (se, analogt, beslut av den 5 april 2001, Gaillard,C‑518/99, EU:C:2001:209, punkt 21).

36

I likhet med vad generaladvokaten har angett i punkt 40 i sitt förslag till avgörande, har den omständigheten att den rättshandling som yrkandet om ogiltigförklaring avser hänför sig till fast egendom ingen betydelse för prövningen av dess giltighet, eftersom det i detta sammanhang är av underordnad betydelse att avtalets materiella föremål är fast egendom (se, analogt, dom av den 18 maj 2006, ČEZ,C‑343/04, EU:C:2006:330, punkt 34).

37

Det ska tilläggas att denna tolkning inte äventyrar kravet på god rättskipning som ligger till grund för artikel 24 led 1 i förordning nr 1215/2012, i likhet med vad som anges ovan i punkt 29. Detta eftersom den domstol som ska pröva yrkandet om ogiltigförklaring av en gåva på grund av bristande rättshandlingsförmåga inte behöver göra några undersökningar som strikt hänför sig till den aktuella fastigheten, vilket skulle motivera att regeln om exklusiv behörighet i artikeln tillämpas.

38

Såsom generaladvokaten har angett i punkt 50 i sitt förslag till avgörande och den tjeckiska regeringen har gjort gällande i sitt skriftliga yttrande, får den hänskjutande domstolen förklara sig behörig att pröva ogiltigförklaringen av gåvan av fastigheten med stöd artikel 7 led 1 a i förordning nr 1215/2012.

39

Enligt denna bestämmelse får talan som avser avtal nämligen prövas av domstolen på uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser, det vill säga den förpliktelse som svarar mot den avtalsmässiga rätt som kärandens talan grundar sig på (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 1976, De Bloos,14/76, EU:C:1976:134, punkterna 10–14). I förevarande fall grundar sig det nationella målet på påståendet att avtalsförpliktelsen – som består i överföringen av äganderätten till fastigheten och som, om avtalet är giltigt, ska uppfyllas och ursprungligen har uppfyllts i Österrike – är ogiltig.

40

Vad därefter avser yrkandet att inskrivningen om gåvomottagarens äganderätt ska raderas ur fastighetsregistret, vilar det yrkandet på att äganderättsövergången är ogiltig och följaktligen på en sakrätt som käranden i det nationella målet har gjort gällande att han har i den aktuella fastigheten.

41

Ett sådant yrkande, som avser att ta tillvara de rättigheter som följer av en sakrätt, omfattas av den exklusiva behörigheten för domstolen i den medlemsstat där egendomen är belägen i enlighet med artikel 24 led 1 första stycket i förordning nr 1215/2012.

42

Eftersom domstolen i den medlemsstat där egendomen är belägen är exklusivt behörig att pröva yrkandet att inskrivningen av gåvomottagarens äganderätt ska raderas ur fastighetsregistret, är den domstolen – i likhet med vad generaladvokaten angett i punkterna 51–58 i sitt förslag till avgörande – även behörig att pröva yrkandet om ogiltigförklaring av gåvan av fastigheten. Denna behörighet grundar sig på ett samband enligt artikel 8.4 i förordning nr 1215/2012, eftersom båda yrkandena avser samma svarande och kan, såsom framgår av de uppgifter som EU-domstolen har tillgång till, förenas.

43

Mot bakgrund av det ovan angivna ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande.

44

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

Bestämmelserna i rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att en talan om ogiltigförklaring av en gåva av en fastighet på grund av givarens bristande rättshandlingsförmåga inte omfattas av den exklusiva behörigheten för domstolen i den medlemsstat där egendomen är belägen enligt artikel 24 led 1 i denna förordning, utan av den särskilda behörigheten i artikel 7 led 1 a i samma förordning.

En talan om att inskrivningen i fastighetsregistret av gåvomottagarens äganderätt ska raderas omfattas av den exklusiva behörigheten i artikel 24 led 1 i samma förordning.