—

Spaniens regering, genom A. Gavela Llopis, i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom M. Wilderspin, i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 5 i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (EGT L 160, 2000, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan SCI Senior Home, i rekonstruktion, företrätt av Pierre Mulhaupt, i egenskap av rekonstruktör, och å andra sidan Gemeinde Wedemark (kommunen Wedemark, Tyskland) och Hannoversche Volksbank eG angående exekutiv försäljning av en fastighet som Senior Home äger.

3

I skälen 24 och 25 i förordning nr 1346/2000 anges följande:

4

I artikel 4 i förordning nr 1346/2000, som har rubriken ”Tillämplig lag”, anges följande:

”1.   Om inte annat föreskrivs i denna förordning skall lagen i den medlemsstat inom vars territorium insolvensförfarandet inleds, nedan kallad inledningsstaten, vara tillämplig på insolvensförfarandet och dess verkningar.

2.   Lagen i inledningsstaten skall bestämma förutsättningarna för att inleda ett förfarande, samt för att genomföra och slutföra det. Denna lag skall under alla förhållanden bestämma

…

…

…”

5

I artikel 5 i förordning nr 1346/2000, som har rubriken ”Tredjemansskydd”, föreskrivs följande:

”1.   Borgenärs eller tredje mans sakrättsliga skydd beträffande materiell eller immateriell, fast eller lös egendom – både särskilda tillgångar och en samling obestämda tillgångar som en helhet och som ändras vid olika tidpunkter – som tillhör gäldenären och som vid den tidpunkt när ett insolvensförfarande inleds finns i en annan medlemsstat, skall inte påverkas av att ett insolvensförfarande inleds i en annan medlemsstat.

2.   Bland de rättigheter som avses i punkt 1 ingår

3.   En rättighet som upptagits i ett offentligt register och som har verkan mot tredje man och som därigenom får ett sådant sakrättsligt skydd som avses i punkt 1, skall anses ha sakrättsligt skydd.

…”

6

Artikel 39 i förordning nr 1346/2000, med rubriken ”Rätt att anmäla fordringar”, har följande lydelse:

”Varje borgenär – inklusive skattemyndighet eller socialförsäkringsorgan i medlemsstaterna – som har sin hemvist eller sitt säte i en annan medlemsstat än inledningsstaten, har rätt att skriftligen anmäla sina fordringar i insolvensförfarandet.”

7

I 12 § Grundsteuergesetz (lagen om fastighetsskatt, nedan kallad GrStG) föreskrivs följande under rubriken ”Sakrättsligt ansvar”:

”Fastighetsskatten utgör en offentligrättslig inskrivning som besvärar skatteobjektet.”

8

I 77 § punkt 2 första meningen Abgabenordnung (lagen om skatter och avgifter, nedan kallad AO) föreskrivs följande:

”När en skatt utgör en offentligrättslig inskrivning som besvärar en fastighet, måste ägaren tolerera utmätning av fastigheten.”

9

I 10 § punkt 1 Zwangsversteigerungsgesetz (lagen om exekutiva auktioner) stadgas följande:

”Borgenärerna har rätt att få betalning för sina fordringar ur en fastighet enligt nedanstående förmånsrättsordning … :

…

…”

10

Senior Home, ett fastighetsbolag bildat enligt fransk rätt, äger en fastighet i Wedemark (Tyskland). Bolaget blev genom beslut av den 6 maj 2013 meddelat av Tribunal de grande instande de Mulhouse (domstol i första instans i Mulhouse) föremål för ett rekonstruktionsförfarande.

11

Den 15 maj 2013 ansökte Wedemarks kommun, med stöd av en verkställbar skattefordran, om att fastigheten skulle säljas på exekutiv auktion för att täcka obetald fastighetsskatt för perioden från den 1 oktober 2012 till den 30 juni 2013, till ett belopp av 7471,19 euro.

12

Genom beslut av den 21 maj 2013 förordnade Amtsgericht Burgwedel (Distriktsdomstol i Burgwedel, Tyskland) om exekutiv försäljning av fastigheten. Senior Homes begäran om omprövning av detta beslut medförde ingen ändring. Efter det att Senior Homes överklagande till Landgericht Hannover (Regional domstol i Hannover, Tyskland) hade avslagits, överklagade Senior Home, företrätt av advokaten Pierre Mulhaupt i dennes egenskap av rekonstruktör, till Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland). Senior Home yrkade dels att det beslut som fattats av Amtsgericht Burgwedel (Distriktsdomstol i Burgwedel) om exekutiv försäljning skulle upphävas, dels att anmärkningen om detta skulle strykas i fastighetsregistret.

13

Den hänskjutande domstolen påpekar att fransk rätt, enligt artikel 4 i förordning nr 1346/2000, är tillämplig på det insolvensförfarande som inletts mot Senior Home. Enligt fransk rätt utgör inledandet av rekonstruktionsförfarandet hinder för den exekutiva försäljning som det nationella målet avser. Enligt artikel 5.1 i förordningen ska däremot inledandet av insolvensförfarandet inte påverka en borgenärs eller tredje mans sakrättsliga skydd beträffande egendom som tillhör gäldenären och som finns i en annan medlemsstat.

14

Den hänskjutande domstolen har påpekat att verkställbara fordringar avseende fastighetsskatt enligt tysk rätt – närmare bestämt enligt 12 § GrStG – utgör offentligrättsliga inskrivningar vilka betraktas som sakrätter. Ägaren till den besvärade fastigheten måste nämligen enligt 77 § punkt 2 första meningen AO tolerera utmätning av fastigheten på grundval av den exekutionstitel som avser de fordringar som hänför sig till fastigheten. Enligt den hänskjutande domstolen framstår det emellertid som oklart om frågan om det finns ett sakrättsligt skydd, såvitt avser tillämpningen av artikel 5.1 i förordningen, ska bedömas enligt tysk rätt eller om det tvärtom finns skäl att tolka begreppet ”sakrättsligt skydd” autonomt.

15

Mot denna bakgrund beslutade Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

”Omfattar begreppet sakrättsligt skydd i artikel 5.1 i förordning nr 1346/2000 en sådan nationell bestämmelse som den i 12 § [GrStG], jämförd med 77 § punkt 2 första meningen [AO], som innebär att fordringar avseende fastighetsskatt automatiskt utgör offentligrättsliga inskrivningar som besvärar fastigheten och att ägaren därför måste tolerera utmätning av fastigheten?”

16

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 5 i förordning nr 1346/2000 ska tolkas så, att en säkerhet som ges med stöd av en nationell bestämmelse, såsom den i det nationella målet, enligt vilken en fastighet som ägs av den gäldenär som är skyldig fastighetsskatt automatiskt besväras av en offentligrättslig inskrivning och enligt vilken denna ägare måste tolerera utmätning av denna fastighet på grundval av den exekutionstitel som avser skattefordran, utgör ett ”sakrättsligt skydd” i den mening som avses i nämnda artikel 5.

17

EU-domstolen påpekar, för det första, att denna förordning, såsom generaladvokaten angett i punkterna 21–23 i sitt förslag till avgörande, grundar sig på ett system avseende ”försvagad universalitet”. Detta innebär, å ena sidan, att den lag som är tillämplig på själva insolvensförfarandet och dess verkningar är lagen i den medlemsstat inom vars territorium insolvensförfarandet har inletts, men, å andra sidan, att det i förordningen föreskrivs flera undantag till denna regel. I artikel 5.1 i förordningen anges ett av dessa undantag.

18

Av artikel 5.1 i förordning nr 1346/2000 framgår att inledandet av ett insolvensförfarande inte påverkar en borgenärs eller tredje mans sakrättsliga skydd beträffande egendom som tillhör gäldenären och som vid den tidpunkt när insolvensförfarandet inleds finns i en annan medlemsstat. När det gäller denna bestämmelse framgår det av EU-domstolens praxis att grunderna för samt giltigheten och omfattningen av en sådan sakrätt i allmänhet regleras enligt lex situ. Således är det enligt artikel 5.1 i förordningen möjligt att avvika från regeln att lagen i den medlemsstat där förfarandet inleds ska tillämpas och med avseende på en borgenärs eller en tredje mans sakrättsliga skydd beträffande viss egendom tillhörande gäldenären tillämpa lagen i den medlemsstat där egendomen i fråga finns (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juli 2012, ERSTE Bank Hungary, C‑527/10, EU:C:2012:417, punkterna 40–42, och dom av den 16 april 2015, Lutz, C‑557/13, EU:C:2015:227, punkt 27).

19

I det nationella målet ska frågan om den berörda rättigheten utgör en sakrätt i den mening som avses i artikel 5.1 i förordningen följaktligen bedömas enligt nationell rätt, i förevarande fall tysk rätt.

20

I detta hänseende framgår det av beslutet om hänskjutande att de i det nationella målet aktuella fastighetsskatterna utgör sakrättsligt skyddade ekonomiska rättigheter, eftersom ägaren av den besvärade fastigheten måste tolerera utmätning av fastigheten på grundval av den exekutionstitel som avser skattefordran. Det ankommer under alla omständigheter på den hänskjutande domstolen att fastställa och bedöma de faktiska omständigheterna i det mål som den har att avgöra samt att tolka och tillämpa nationell rätt (dom av den 8 juni 2016, Hünnebeck, C‑479/14, EU:C:2016:412, punkt 36) och därefter fastställa om den aktuella fastighetsskattefordran kan anses utgöra en sakrätt enligt tysk rätt.

21

Det ska, för det andra, påpekas att även om begreppet ”sakrättsligt skydd” inte definieras i artikel 5.2 och 5.3 i förordning nr 1346/2000, så preciseras emellertid – genom ett antal exempel på rättigheter som anges vara sakrättsligt skyddade enligt denna förordning – räckvidden för, och därmed gränserna för, det skydd som denna bestämmelse ger borgenärer till en insolvent gäldenär med avseende på förmånsrätter, säkerheter eller andra rättigheter som föreskrivs i medlemsstaternas interna rättssystem.

22

Såsom generaladvokaten i huvudsak har angett, i punkterna 43 och 44 i sitt förslag till avgörande, ska rättigheter som anses sakrättsligt skyddade enligt aktuell nationell lagstiftning – för att den ändamålsenliga verkan med begränsningen av tillämpningsområdet för artikel 5 i förordningen till sakrätter inte ska gå förlorad – uppfylla vissa kriterier för att anses omfattas av artikel 5.

23

I förevarande fall kan det, när det gäller en sådan rättighet som den i det nationella målet, konstateras att denna rättighet – med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att utföra – uppfyller de kriterier som räknas upp i artikel 5.2 i förordning nr 1346/2000, dels eftersom den utgör en inskrivning som direkt och omedelbart besvärar en beskattad fastighet, dels eftersom fastighetens ägare enligt 77 § punkt 2 första meningen AO måste tolerera att fastigheten utmäts. Dessutom, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 49 i sitt förslag till avgörande, har skattemyndigheten under ett insolvensförfarande rätt att klassificeras som förmånsberättigad borgenär såvitt avser den i det nationella målet aktuella inskrivningen.

24

För det tredje påverkas denna slutsats inte av det förhållande som kommissionen påpekat i sitt yttrande, nämligen att artikel 5 ska tolkas restriktivt, eftersom den utgör ett undantag till huvudregeln i artikel 4 i förordningen, på så sätt att den endast avser sakrätter som beviljats i samband med kommersiella transaktioner.

25

Även om en undantagsbestämmelse enligt fast rättspraxis ska tolkas restriktivt, får undantaget likväl inte förlora sin ändamålsenliga verkan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 2012, BLV Wohn- und Gewerbebau, C‑395/11, EU:C:2012:799, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

26

Vidare är det inte, vare sig med hänsyn till ordalydelsen av bestämmelserna i förordning nr 1346/2000 eller med hänsyn till förordningens syften, möjligt att tolka artikel 5 på så sätt att den inte omfattar sakrätter som uppkommit utan samband med någon kommersiell transaktion.

27

När det gäller de aktuella bestämmelsernas ordalydelse kan det påpekas att artikel 5 inte innehåller någon aspekt som gör det möjligt att begränsa artikelns tillämpningsområde med hänsyn till hur den berörda sakrätten uppkommit eller med hänsyn till arten, offentligrättslig eller privaträttslig, av den fordran som säkerställs genom denna sakrätt.

28

När det gäller syftet med denna bestämmelse framgår det av skäl 24 i förordning nr 1346/2000 att undantagen från den allmänna lagvalsregeln i artikel 4 i förordningen syftar till att ”skydda berättigade förväntningar och säkerheten vid transaktioner i andra medlemsstater än den medlemsstat där förfaranden inleds”. De berörda rättigheternas eller fordringarnas kommersiella karaktär saknar därvidlag betydelse.

29

Det kan dessutom inte ur skäl 25 i förordning nr 1346/2000 – enligt vilken det finns ett ”särskilt” behov av en särreglering, som avviker från rätten i den stat där förfarandet inleds, när det gäller sakrättsliga frågor, eftersom dessa är mycket viktiga för kreditväsendet – utläsas att detta undantag endast omfattar realsäkerheter som beviljats endast i samband med kommersiella avtal eller kreditavtal. Tvärtom tycks en begränsning av tillämpningsområdet för artikel 5 i samma förordning på grund av den berörda sakrättens kommersiella ursprung strida mot det syfte som uttryckligen anges i skäl 24 i förordningen, nämligen att skydda berättigade förväntningar och säkerheten vid transaktioner.

30

Det kan under alla omständigheter konstateras att om artikel 5 i förordning nr 1346/2000 tolkades på så sätt att det föreskrivna undantaget endast omfattar sakrätter som uppkommit i samband med kommersiella transaktioner eller kredittransaktioner, så skulle det leda till att innehavare av sakrätter som uppkommit i samband med andra transaktioner än kommersiella transaktioner behandlas på ett ogynnsamt sätt.

31

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 64–67 i sitt förslag till avgörande vilar förordning nr 1346/2000 dock på principen om likabehandling av borgenärer och på principen att förordningens bestämmelser ska tillämpas oberoende av vilken art, kommersiell eller annan, de fordringar har som säkerställs genom sakrätterna. När det gäller borgenärernas möjlighet att skriftligen anmäla sina fordringar i insolvensförfarandet, innebär artikel 39 i förordningen således ett förbud mot diskriminering av skattemyndigheter eller socialförsäkringsorgan som har sin hemvist eller sitt säte i en annan medlemsstat än den stat där insolvensförfarandet inletts.

32

Av dessa skäl ska frågan besvaras på följande sätt. Artikel 5 i förordning nr 1346/2000 ska tolkas så, att en säkerhet som ges med stöd av en nationell bestämmelse, såsom den i det nationella målet, enligt vilken en fastighet som ägs av en gäldenär som är skyldig fastighetsskatt automatiskt besväras av en offentligrättslig inskrivning och enligt vilken denna ägare måste tolerera utmätning av denna fastighet på grundval av den exekutionstitel som avser skattefordran, utgör ett ”sakrättsligt skydd” i den mening som avses i nämnda artikel 5.

33

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

Artikel 5 i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden ska tolkas så, att en säkerhet som ges med stöd av en nationell bestämmelse, såsom den i det nationella målet, enligt vilken en fastighet som ägs av en gäldenär som är skyldig fastighetsskatt automatiskt besväras av en offentligrättslig inskrivning och enligt vilken denna ägare måste tolerera utmätning av denna fastighet på grundval av den exekutionstitel som avser skattefordran, utgör ett ”sakrättsligt skydd” i den mening som avses i nämnda artikel 5.