—

Fratelli De Pra SpA och SAIV SpA, genom C. Toniolo, C. Basso och G. Toniolo, avvocati,

—

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av S. Varone, avvocato dello Stato,

—

Europeiska kommissionen, genom G. Braga da Cruz, L. Nicolae och D. Recchia, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/5/EG av den 9 mars 1999 om radioutrustning och teleterminalutrustning och om ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse (EGT L 91, s. 10), särskilt artikel 8 i detsamma, Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG av den 7 mars 2002 om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter (tillträdesdirektiv) (EGT L 108, s. 7), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG av den 7 mars 2002 om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektiv) (EGT L 108, s. 21), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/140/EG av den 25 november 2009 (EUT L 337, s. 37) (nedan kallat direktiv 2002/20), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) (EGT L 108, s. 33) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster) (EGT L 108, s. 51), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/136/EG av den 25 november 2009 (EUT L 337, s. 11) (nedan kallat direktiv 2002/22).

2

Begäran har framställts i två mål; det ena mellan Fratelli De Pra SpA (nedan kallat De Pra) och Agenzia Entrate – Direzione Provinciale Ufficio Controlli Belluno (skattemyndighet – provinsdirektoratet i Belluno), och det andra mellan SAIV SpA (nedan kallat SAIV) och Agenzia Entrate – Direzione Provinciale Ufficio Controlli Vicenza (skattemyndighet – provinsdirektoratet i Vicenza). Målen rör dessa skattemyndigheters beslut att inte bifalla ansökningar om återbetalning av en statlig koncessionsavgift som De Pra och SAIV erlagt enligt abonnemangsavtal för en mobilteletjänst.

3

I skäl 32 i direktiv 1999/5 anges att ”radioutrustning och teleterminalutrustning som uppfyller relevanta väsentliga krav bör tillåtas att omsättas fritt. Sådan utrustning bör tillåtas att tas i bruk för avsett ändamål. För att få ta utrustningen i bruk kan det komma att krävas att tillstånd ges för att använda radiofrekvensspektrumet och för att tillhandahålla den berörda tjänsten”.

4

I artikel 1.1 och 1.4 i direktiv 1999/5 föreskrivs följande:

”1.   Genom detta direktiv upprättas en rättslig ram för utsläppande på marknaden av, fri rörlighet för och ibruktagande av radioutrustning och teleterminalutrustning i gemenskapen.

…

4.   Detta direktiv skall inte tillämpas på den utrustning som förtecknas i bilaga I.”

5

I artikel 8.1 i direktiv 1999/5 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall inte förbjuda, begränsa eller förhindra att utrustning som försetts med … CE-märke … släpps ut på marknaden eller tas i bruk på deras territorium. …”

6

Enligt artikel 1 i direktiv 2002/19 harmoniseras genom detta direktiv det sätt på vilket medlemsstaterna reglerar tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter. Direktivet avser förhållandet mellan leverantörer av nät och tjänster. I detta direktiv fastställs rättigheter och skyldigheter för operatörer och för företag som önskar samtrafik och/eller tillträde till deras nät eller tillhörande faciliteter.

7

I artikel 2 i direktiv 2002/20 definieras allmän auktorisation som ”en rättslig ram som upprättats av en medlemsstat för att säkerställa rättigheter för tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster och genom vilken det fastställs sektorsspecifika skyldigheter som kan gälla för alla eller vissa typer av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster i enlighet med det här direktivet”.

8

Artikel 12 i direktiv 2002/20 har rubriken ”Administrativa avgifter”. I artikel 12.1 a i det direktivet föreskrivs följande:

”De administrativa avgifter som tas ut av företag som tillhandahåller ett nät eller en tjänst i enlighet med allmän auktorisation eller som har beviljats nyttjanderätt skall

9

Enligt artikel 1.1 i direktiv 2002/22 avser det direktivet tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster till slutanvändare. Målet är bland annat att säkerställa att det i hela Europeiska unionen finns tillgång till allmänt tillgängliga tjänster av god kvalitet.

10

Enligt artikel 1.2 i direktiv 2002/22 definieras, när det gäller att säkerställa tillhandahållande av samhällsomfattande tjänster på öppna och konkurrensutsatta marknader, i det direktivet ett minimiutbud av tjänster av väl definierad kvalitet som är tillgängliga för samtliga slutanvändare till ett överkomligt pris med hänsyn till de speciella nationella förhållandena och utan att konkurrensen snedvrids.

11

Artikel 20 i direktiv 2002/22 har rubriken ”Avtal”. I artikel 20.1 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska säkerställa att konsumenter, som abonnerar på tjänster som ger anslutning till ett allmänt kommunikationsnät och/eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster och andra slutanvändare som begär detta har rätt till ett avtal med ett eller flera företag som tillhandahåller sådan anslutning och/eller sådana tjänster. I avtalet ska åtminstone följande anges, i en tydlig, heltäckande och lättillgänglig form …”

12

I artikel 20.1 i direktiv 2002/22 anges bland annat följande: Företagets namn och adress, tillhandahållna tjänster, detaljerade uppgifter om priser och taxor, avtalstid samt villkor för förlängning och uppsägning av tjänster och avtal.

13

I artikel 1 i presidentdekret nr 641 av den 26 oktober 1972 om reglering av statliga koncessionsavgifter (decreto del Presidente della Repubblica n. 641, disciplina delle tasse sulle concessioni governative) (ordinarie tillägg till GURI nr 292 av den 11 november 1972) (nedan kallat presidentdekret nr 641/1972) föreskrivs följande:

”De förvaltningsrättsliga och andra rättsakter som förtecknas i den bilagda tabellen omfattas av statlig koncessionsavgift i den utsträckning och på det sätt som anges i tabellen.”

14

I artikel 21 i den tabell som bilagts presidentdekret nr 641/1972, i den lydelse som var tillämplig på de nationella tvisterna (nedan kallad den bilagda tabellen), föreskrivs att statlig koncessionsavgift ska tas ut för ”alla licenser och därmed jämförbara handlingar som utfärdats för användning av terminalutrustning för allmänt tillgänglig markbaserad mobil radiokommunikation för varje månad som de brukas”.

15

I fotnot 1 angående artikel 21 anges följande:

”Avgift ska erläggas för användning under de månader som anges på varje faktura, tillsammans med licensavgiften.”

16

I artikel 3 i ministerdekret nr 33/90 om allmänt tillgänglig markbaserad mobil radiokommunikation föreskrivs följande:

”Det står abonnenten fritt att själv införskaffa och underhålla terminaler för användare eller att vända sig till SIP (Società italiana per l’esercizio telefonico). Det åligger koncessionsföretaget SIP att utfärda en handling till användaren som utvisar att denne abonnerar på tjänsten. Den handlingen gäller i alla avseenden som en licens för radioanläggningar och ska innehålla upplysningar om vilket slags terminal som används samt godkännandet för denna. Abonnenten ska på begäran lägga fram den handlingen för myndigheten.”

17

Artikel 8 i lagstiftningsdekret nr 269/2001, som syftar till att införliva direktiv 1999/5, har följande lydelse:

”Det är inte förbjudet, begränsat eller på annat sätt förhindrat att på marknaden släppa ut och ta i bruk apparater som försetts med CE-märke, vilket utvisar att de överensstämmer med bestämmelserna i detta dekret.”

18

Artikel 160 i lagstiftningsdekret nr 259 av den 1 augusti 2003, om införande av lagen om elektroniska kommunikationer (decreto legislativo n. 259/2003 – Codice delle comunicazioni elettroniche), (ordinarie tillägg till GURI nr 214, av den 15 september 2003), har följande lydelse:

”1.   Med avseende på radioanläggningar som har fått tillstånd att användas ska den särskilda licens sparas som ministeriet utfärdar.

2.   Med avseende på radioanläggningar som tar emot radiosändningar, fungerar abonnemanget som en licens.”

19

I artikel 2.4 i lagdekret nr 4/2014, som omvandlats till lag nr 50/2014, föreskrivs följande:

”Med avseende på artikel 21 i den tabell som bifogats [presidentdekret nr 641/1972], ska artikel 160 i lagstiftningsdekret [nr 259/2003] förstås så, att med radioanläggning avses även terminalutrustning för markbaserad mobil radiokommunikation.”

20

De Pra och SAIV begärde återbetalning, från skattemyndigheten – provinsdirektoratet i Belluno respektive skattemyndigheten – provinsdirektoratet i Vicenza, av belopp som de erlagt i statlig koncessionsavgift. Skattemyndigheterna avslog ansökningarna och bolagen överklagade besluten till den regionala skattedomstolen i Mestre-Venezia.

21

Till stöd för överklagandena gjorde bolagen gällande att principen om fri rörlighet för och ibruktagande av terminalutrustning enligt direktiv 1999/5 är oförenlig med sådana administrativa åtgärder som allmän auktorisation eller licens som föreskrivs i italiensk lagstiftning. Bolagen anser att den statliga koncessionsavgiften ska betraktas som en skatt och att de, med anledning av att det inte finns någon avgiftsgrundande händelse, har rätt till återbetalning av de belopp som erlagts i avgifter.

22

Den hänskjutande domstolen har i begäran om förhandsavgörande visserligen hänvisat till beslut Agricola Esposito (C‑492/09, EU:C:2010:766) och Umbra Packaging (C‑355/13, EU:C:2013:867), som avsåg en sådan avgift som den statliga koncessionsavgiften. Den anser emellertid att nya omständigheter har tillkommit sedan de besluten meddelades och anser sig inte kunna avgöra målen med ledning av de besluten. Den har anfört följande tre omständigheter.

23

I de besluten avgjorde EU-domstolen för det första inte huruvida sådana avgifter som statliga koncessionsavgifter är förenliga med direktiv 1999/5.

24

För det andra har italienska staten antagit artikel 2.4 i lagdekret nr 4/2014, som omvandlats till lag nr 50/2014, efter det att nämnda beslut meddelats.

25

För det tredje slog Italiens högsta domstol (Corte suprema di cassazione) i utökad sammansättning – i beslut av den 2 maj 2014, och således efter det att ovannämnda beslut hade meddelats – fast att direktiv 1999/5 inte har företräde framför direktiv 2002/19, 2002/20, 2002/21 och 2002/22 (nedan tillsammans kallade nätverksdirektiven), vilka De Pra och SAIV hade åberopat, samt att en allmän auktorisation eller licens i den mening som avses i direktiv 2002/20 därför var nödvändig för användning av den aktuella terminalutrustningen.

26

Mot denna bakgrund beslutade den regionala skattedomstolen i Mestre-Venezia att vilandeförklara målen och ställa följande frågor till EU-domstolen:

27

Den hänskjutande domstolen har ställt de tre första frågorna för att få klarhet i huruvida den italienska lagstiftningen är förenlig med unionsrätten. Det ankommer emellertid inte på EU-domstolen att i samband med en begäran om förhandsavgörande ta ställning till huruvida nationell rätt är förenlig med unionsrätten. EU-domstolen är däremot behörig att tillhandahålla den hänskjutande domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som denna kan behöva för att pröva huruvida den nationella rätten är förenlig med unionsrätten och avgöra det mål som anhängiggjorts (se dom Transportes Urbanos y Servicios Generales, C‑118/08, EU:C:2010:39, punkt 23 och där angiven rättspraxis, och beslut Agricola Esposito, C‑492/09, EU:C:2010:766, punkt 19).

28

Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den fjärde frågan, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida direktiv 1999/5, och särskilt artikel 8 däri, samt nätverksdirektiven ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning om sådana avgifter som statliga koncessionsavgifter, enligt vilken användning av terminalutrustning för markbaserad mobil radiokommunikation, i samband med ett abonnemangsavtal, omfattas av allmän auktorisation eller licens och medför att en sådan avgift ska erläggas.

29

EU-domstolen slog i beslut Agricola Esposito (C‑492/09, EU:C:2010:766) fast att två nätverksdirektiv, nämligen direktiv 2002/20 och 2002/21, inte utgör hinder för sådana avgifter som statliga koncessionsavgifter. I fråga om direktiv 2002/20 bekräftade EU-domstolen den bedömningen i beslut Umbra Packaging (C‑355/13, EU:C:2013:867).

30

I förevarande mål vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida direktiv 1999/5 och nätverksdirektiven utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som lagstiftningen om statliga koncessionsavgifter. Den hänskjutande domstolen har betonat att lagstiftningen innebär en skyldighet både att erlägga statliga koncessionsavgifter och, i synnerhet, att inhämta auktorisation från myndigheterna. Den hänskjutande domstolen har även anfört att den italienska lagstiftningen har ändrats i förhållande till vad som gällde när ovannämnda beslut meddelades.

31

Dessa ändringar (se ovan punkterna 24 och 25) innebar att artikel 2.4 i lagdekret nr 4/2014 – som omvandlats till lag nr 50/2014 – infördes och att Corte suprema di cassazione meddelade ett beslut. EU-domstolen konstaterar emellertid att dessa ändringar inte inverkar på EU-domstolens tolkning av direktiv 2002/20 och 2002/21 i de ovannämnda besluten.

32

Det framgår nämligen av upplysningar från den hänskjutande domstolen att de ändringar i italiensk rätt som den domstolen hänvisat till avser tolkningen av befintlig lagstiftning och inte innebär några nya förpliktelser.

33

Enligt skäl 32 i direktiv 1999/5 syftar det direktivet till att säkerställa fri rörlighet för bland annat teleterminalutrustning som uppfyller vissa angivna väsentliga krav. Enligt artikel 1 i direktiv 1999/5 upprättar direktivet en rättslig ram för fri rörlighet för, utsläppande på marknaden av och ibruktagande av bland annat sådan utrustning i unionen. I artikel 8 i det direktivet, som har rubriken ”Fri rörlighet för utrustning”, preciseras att medlemsstaterna inte ska förbjuda, begränsa eller förhindra att utrustning som försetts med det CE-märke som avses i bilaga VII, och som anger att utrustningen uppfyller alla bestämmelser i direktiv 1999/5, släpps ut på marknaden eller tas i bruk på deras territorium.

34

Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida skyldigheten att inhämta en auktorisation och erlägga en avgift, såsom föreskrivs i den lagstiftning som är i fråga i de nationella målen, utgör hinder som strider mot det direktivet, i synnerhet mot artikel 8 i detsamma.

35

I fråga om slutkonsumentens skyldighet att inhämta en auktorisation har Corte suprema di cassazione, enligt den hänskjutande domstolen, slagit fast att det abonnemangsavtal som teleoperatören erbjuder är den rättsliga grund som gör det möjligt för konsumenten att använda terminalutrustningen och ersätter i samtliga delar den licens som kallas licens för radioanläggningar. Det framgår av den andra tolkningsfrågan att det avtalet i sig kan gälla som en allmän auktorisation och/eller licens för radioanläggningar, utan någon åtgärd, verksamhet eller tillsyn från myndigheternas sida.

36

I sina skriftliga yttranden har De Pra och SAIV på samma sätt angett att den nationelle lagstiftaren har upprättat en rättslig fiktion i det enda syftet att upprätthålla en grund för att ta ut statliga koncessionsavgifter när abonnemangsavtal för mobilteletjänster ingås. De har betonat att myndigheterna inte utför någon särskild verksamhet i det avseendet.

37

Det verkar därför vara som så att det inte behövs något godkännande eller ens någon handling från myndigheterna, eftersom abonnemangsavtalet gäller som en auktorisation eller licens för radioanläggningar och därmed i praktiken utgör en grund för att ta ut statliga koncessionsavgifter.

38

Om det förhåller sig så, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, medför en sådan lagstiftning inte något ingripande från myndigheternas sida som kan utgöra ett hinder för den fria rörligheten för sådan utrustning och undergräva direktiv 1999/5.

39

Sådana avgifter som statliga koncessionsavgifter tillämpas inte på terminalutrustning för markbaserad mobil radiokommunikation, utan på abonnemangsavtal för användning av sådan utrustning. EU-domstolen finner att sådana avgifter inte hindrar saluföringen av terminalutrustning som kan säljas utan någon skyldighet att underteckna ett abonnemangsavtal i Italien; avgifterna drabbar i vart fall inte i högre grad terminalutrustning från andra medlemsstater och utgör därför inte något hinder för den fria rörligheten för sådan utrustning.

40

EU-domstolen har tidigare funnit att direktiv 2002/20 och 2002/21 inte är tillämpliga på sådana avgifter som statliga koncessionsavgifter, som avser användning av terminalutrustning för markbaserad mobil radiokommunikation. EU-domstolen ansåg att underlaget för sådana avgifter inte utgörs av tillhandahållandet av nätverk och elektroniska kommunikationstjänster, samt att en abonnents privata användning av en mobilteletjänst inte förutsätter att ett nätverk eller en elektronisk kommunikationstjänst tillhandahålls i den mening som avses i direktiv 2002/20 (beslut Agricola Esposito, C‑492/09, EU:C:2010:766, punkt 35). EU-domstolen har i övrigt slagit fast att direktiv 2002/21 inte är tillämpligt på utrustning som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 1999/5, som avser användning av teleterminalutrustning för privat bruk, däribland mobiltelefoner (beslut Agricola Esposito, C‑492/09, EU:C:2010:766, punkt 42).

41

EU-domstolen kan inte godta det argument som De Pra och SAIV anfört, nämligen att sådana avgifter som statliga koncessionsavgifter strider mot artikel 12 i direktiv 2002/20 eftersom de inte är administrativa avgifter som erläggs som vederlag och som syftar till att täcka endast de administrativa kostnaderna för att utfärda, administrera, kontrollera och genomföra ordningen för den tillämpliga allmänna auktorisationen. EU-domstolen har tidigare slagit fast att en avgift för vilken betalningsskyldigheten inte är knuten till förfarandet för att inhämta en allmän auktorisation för inträde på marknaden för elektroniska kommunikationstjänster, utan till användningen av de mobilteletjänster som operatörerna tillhandahåller och som slutligen finansieras av användarna av dessa tjänster, inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 12 i det direktivet (se dom Vodafone Malta och Mobisle Communications, C‑71/12, EU:C:2013:431, punkterna 25 och 29).

42

Beträffande skyldigheten att inhämta en allmän auktorisation som inte föreskrivs i direktiv 2002/20 och som kan stå i strid med detsamma, finner EU-domstolen, såsom framgår ovan av punkterna 35–37, att en allmän auktorisation, som den som är i fråga i de nationella målen och som abonnemangsavtalet likställs med, bara är avsedd att utgöra en grund för att ta ut statliga koncessionsavgifter. Den allmänna auktorisationen syftar således inte till att vara ett tillstånd till att tillhandahålla nättjänster och strider inte mot skyldigheterna enligt det direktivet.

43

Vad därefter avser direktiv 2002/19 och 2002/22, finner EU-domstolen att enligt artikel 1 i direktiv 2002/19 harmoniserar direktivet tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter. Direktivet avser förhållandet mellan nätleverantörer och inte slutanvändarnas användning av mobiltelefoner.

44

Direktiv 2002/22 avser, enligt artikel 1 i detsamma, tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster till slutanvändare. Målet är att säkerställa att det i hela unionen finns tillgång till allmänt tillgängliga tjänster av god kvalitet. Direktivet definierar, när det gäller tillhandahållande av samhällsomfattande tjänster, ett minimiutbud av tjänster av väl definierad kvalitet som är tillgängliga för samtliga slutanvändare till ett överkomligt pris med hänsyn till de speciella nationella förhållandena och utan att konkurrensen snedvrids.

45

I direktivet föreskrivs således minimiregler och det förbjuder inte andra åtgärder, till exempel skatteåtgärder, som inte inverkar på dessa regler.

46

Den första och den fjärde frågan ska således besvaras på följande sätt. Direktiv 1999/5, och särskilt artikel 8 i detsamma, samt nätverksdirektiven ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning om sådana avgifter som statliga koncessionsavgifter, enligt vilken användning av terminalutrustning för markbaserad mobil radiokommunikation, i samband med ett abonnemangsavtal, omfattas av allmän auktorisation eller licens och medför att en sådan avgift ska erläggas, då abonnemangsavtalet i sig gäller som en licens eller allmän auktorisation och då någon åtgärd från myndigheternas sida därför inte behövs.

47

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 20 i direktiv 2002/22 och artikel 8 i direktiv 1999/5 ska tolkas så, att de utgör hinder för att abonnemangsavtal för mobilteletjänster – som för övrigt ska innehålla uppgifter om typen av terminalutrustning och det relevanta typgodkännandet – vid tillämpningen av sådana avgifter som statliga koncessionsavgifter likställs med en allmän auktorisation eller licens för radioanläggningar.

48

Vad först och främst gäller frågan om likställandet av ett abonnemangsavtal för mobilteletjänster med en allmän auktorisation eller licens för radioanläggningar när sådana avgifter tillämpas som statliga koncessionsavgifter, erinrar EU-domstolen om att direktiv 2002/22 avser tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster till slutanvändare och att det inte innehåller bestämmelser om åläggande av sådana avgifter som de som är i fråga i de nationella målen. Direktivet utgör därför inte hinder för att den nationelle lagstiftaren slår fast att grunden för avgiften utgörs av det abonnemangsavtal som tillhandahållaren av mobilteletjänster ingår med användaren av terminalutrustning och för att detta avtal likställs med den allmänna auktorisation som avses med avgiften.

49

Vad därefter gäller abonnemangsavtalets innehåll, anges i artikel 20 i direktiv 2002/22 vad abonnemangsavtalet ”åtminstone” ska innehålla.

50

Av lydelsen i artikel 20 i direktiv 2002/22 framgår således att den bestämmelsen inte utgör hinder för att det i nationell lagstiftning föreskrivs att abonnemangsavtal för mobilteletjänster, förutom vad som föreskrivs i direktiv 2002/22, ska innehålla även andra uppgifter såsom typen av terminalutrustning och det relevanta typgodkännandet. Det framgår även att dessa ytterligare uppgifter inte utgör något hinder för den fria rörligheten för den aktuella utrustningen i strid med artikel 8 i direktiv 1999/5.

51

Den andra frågan ska således besvaras på följande sätt. Artikel 20 i direktiv 2002/22 och artikel 8 i direktiv 1999/5 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att abonnemangsavtal för mobilteletjänster – som för övrigt ska innehålla uppgifter om typen av terminalutrustning och det relevanta typgodkännandet – vid tillämpningen av sådana avgifter som statliga koncessionsavgifter likställs med en allmän auktorisation eller licens för radioanläggningar.

52

Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida unionsrätten, såsom den följer av direktiv 1999/5, nätverksdirektiven och artikel 20 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), ska tolkas så, att den utgör hinder för att användare av terminalutrustning för markbaserad mobil radiokommunikation behandlas olika beroende på om de ingår ett abonnemangsavtal för mobilteletjänster eller köper dessa tjänster i form av kontantkort som eventuellt är uppladdningsbara, varvid det endast är de förstnämnda som omfattas av en sådan lagstiftning som lagstiftningen om statliga koncessionsavgifter.

53

I artikel 20 i stadgan föreskrivs att alla människor är lika inför lagen. Enligt artikel 51 i stadgan riktar sig emellertid stadgans bestämmelser till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten. Såsom framgår av svaren på den första och den fjärde frågan, ska denna bestämmelse emellertid inte tillämpas på den ovannämnda lagstiftningen, eftersom tillämpningen av de aktuella avgifterna inte regleras i nätverksdirektiven eller direktiv 1999/5 och eftersom det inte framgår av handlingarna i målet vid EU-domstolen att lagstiftningen innebär tillämpning av unionsrätten.

54

För såvitt frågan avser en regel om myndighetsauktorisation som endast tillämpas på abonnenter på en mobilteletjänst, erinrar EU-domstolen om att det – såsom framgår ovan av punkt 38 – i praktiken inte behövs något ingripande från myndigheternas sida eftersom abonnemangsavtalet i sig gäller som en auktorisation.

55

Den tredje frågan ska således besvaras på följande sätt. Under sådana förhållanden som i de nationella målen ska unionsrätten, såsom den följer av direktiv 1999/5, nätverksdirektiven och artikel 20 i stadgan, tolkas så, att den inte utgör hinder för att användare av terminalutrustning för markbaserad mobil radiokommunikation behandlas olika beroende på om de ingår ett abonnemangsavtal för mobilteletjänster eller köper dessa tjänster i form av kontantkort som eventuellt är uppladdningsbara, varvid det endast är de förstnämnda som omfattas av en sådan nationell lagstiftning som lagstiftningen om statliga koncessionsavgifter.

56

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målen vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande: